12.9.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 220/25
Överklagande ingett den 14 juli 2009 av Edwin Co. Ltd av den dom som förstainstansrätten (femte avdelningen) meddelade den 14 maj 2009 i mål T 165/06, Elio Fiorucci mot Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)
(Mål C-263/09 P)
2009/C 220/51
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: Edwin Co. Ltd (ombud: D. Rigatti, M. Bertani, S. Verea, K.P. Muraro, M. Balestriero, avvocati)
Övriga parter i målet: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) och Elio Fiorucci
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den överklagade domen, och
—
förplikta Elio Fiorucci att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna eller, för det fall överklagandet avvisas vilket klaganden emotsätter sig, besluta om skadestånd för dem.
Grunder och huvudargument
1.
Genom den överklagade domen har framför allt ett åsidosättande eller en felaktig tillämpning av artikel 52.2 a i förordningen om gemenskapsvarumärken (1) ägt rum. Det relativa registreringshinder som med stöd av denna bestämmelse leder till att registreringen av ett varumärke, som utgörs av ett annat personnamn än namnet på den som ansöker om registreringen, följer av att den som söker uppnå ogiltigförklaringen är innehavare av en exklusiv nyttjanderätt för detta namn på grundval av nationell rätt. Enligt artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt (Codice della Proprietà industriale italiano), som motparten åberopat, är Elio Fiorucci dock inte innehavare av någon sådan rätt. Artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt tillerkänner honom snarare endast en reservation av registreringen av kännetecknet ”Elio Fiorucci”, som han dock aldrig skulle kunna utnyttja, eftersom varumärket som därmed registrerats skulle utgöra ett intrång i förhållande till Edwins varumärken på ordet ”Fiorucci”. Mot bakgrund därav ogiltigförklarade förstainstansrätten Edwins varumärke ”Elio Fiorucci” med stöd av ett registreringshinder som inte finns och inte heller kommer att kunna finnas. Åsidosättandet eller den felaktiga tillämpningen av artikel 52.2 a i förordningen om gemenskapsvarumärken har skett på så sätt att om bestämmelsen hade tolkats på ett korrekt sätt, kunde den endast tillämpas när den som ansöker om ogiltigförklaring redan är innehavare av (eller åtminstone har möjlighet att erhålla) en exklusiv nyttjanderätt till det egna namnet som varumärke.
2.
Vidare har, genom den överklagade domen, ett åsidosättande eller en felaktig tillämpning av artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt ägt rum. Till skillnad från vad förstainstansrätten ansåg ska denna bestämmelse tillämpas endast på personnamn som har blivit kända utanför näringsverksamhet. Bestämmelsen kan således inte tillämpas på släktnamnet ”Elio Fiorucci”, som genom att det fastställts och därmed inte kan ifrågasättas, ursprungligen har blivit känt i näringsverksamhet.
Detta sätt att tolka artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt följer framför allt av den ordagranna formuleringen i nämnda bestämmelse, där det uttryckligen stadgas att skyddet som avses i bestämmelsen endast ska förebehållas personnamn som har blivit kända ”inom områdena konst, litteratur, vetenskap, politik eller sport”. Denna slutsats har vidare bekräftats efter en systematisk analys av italiensk varumärkesrätt, genom vilken det framkom att det renommé, som uppstått i näringsverksamhet, skyddas genom artikel 12.1 b och f i den italienska lagen om industriell äganderätt, medan artikel 8.3 i nämnda lag endast gäller ursprungligt renommé utanför näringsverksamhet. Det är inte heller möjligt att tillämpa båda dessa bestämmelser samtidigt på samma kännetecken, eftersom två oförenliga exklusiva varumärkesrättigheter skulle uppstå. Elio Fiorucci har, genom att registrera sitt eget släktnamn som varumärke (som sedan överlåtits till Edwin), uttömt alla möjligheter att kunna utnyttja sitt eget renommé i näringsverksamhet. Således kan han inte åberopa artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt för att göra gällande att Edwins varumärke ”Elio Fiorucci” är ogiltigt.
Vidare står den tolkning av artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt, som Edwin gör gällande och som innebär att bestämmelsen inte är tillämplig på förevarande tvist, i överensstämmelse med syftet med denna bestämmelse, vilket är att förhindra ett inkräktande utnyttjande från den som registrerar ett kännetecken som har blivit känt på grund av annans förtjänst. I själva verket är inte Edwin ansvarig för någon snyltning efter det att företaget för en ansenlig summa förvärvade varumärkena ”Fiorucci” och därmed rätten att dra fördel av det renommé som är knutet till namnet på den berömde modedesignern från Milano.
Därtill är det som förstainstansrätten anfört, om att skyddet i artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt skulle vara större och inte täckt av det som förutses för att skydda rennomé som erhållits av särskiljande kännetecken i näringsverksamhet, inte övertygande. Enligt den mest framstående italienska doktrinen är i själva verket inte reservationen av registreringen av kännetecknen med icke kommersiellt renommé enligt artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt absolut. Framför allt är det inte mer omfattande än vad som förutses i artiklarna 12.1 b och f i den italienska lagen om industriell äganderätt för kännetecken med kommersiellt renommé. Att tillämpningsområdet för dessa bestämmelser sammanfaller med varandra bekräftar ännu en gång kravet på att de tillämpas alternativt.
Till skillnad från vad förstainstansrätten ytligt anfört, ger en uppmärksam och noggrann analys av den italienska doktrinen, som har kommenterat artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt (tidigare artikel 21.3 1 m), vid handen att denna bestämmelse enligt den dominerande uppfattningen endast är tillämplig på kännetecken som har blivit kända i utanför näringsverksamhet. Detta förhållande har bekräftats genom de få domar från de italienska domstolarna som hittills har kommit beträffande artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt.
Inte heller är det övertygande vad förstainstansrätten anfört om att Elio Fiorucci, då han även erhållit ett icke kommersiellt renommé (närmare bestämt inom områdena konst, kultur, ekologi, skydd av barn) i alla fall skulle kunna dra nytta av skyddet enligt artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt. Enligt den mest framstående italienska doktrinen är det snarare så att när ett släktnamn redan har registrerats av andra och har blivit känt utanför näringsverksamhet, kan inte dess innehavare (i förevarande fall Elio Fiorucci) stödja sig på artikel 8.3 i den italienska lagen om industriell äganderätt i den mån lagen ger mer tyngd åt behovet att skydda innehavaren (i förevarande fall Edwin) av det kända varumärket (i förevarande fall kännetecknet ”Fiorucci”) som har registrerats dessförinnan.
3.
Den överklagade domen är vidare lagstridig på grund av brister i motiveringen, eftersom förstainstansrätten har underlåtit att pröva den argumentering och bevisning genom vilken Edwin hävdade att företaget hade fått tillstånd från Elio Fiorucci att registrera hans släktnamn som varumärke. I andra hand gör Edwin gällande att för det fall EG-domstolen skulle anse att den och förstainstansrätten är obehöriga vad beträffar prövningen av den argumentering som nu nämnts, måste EG-domstolen (i motsats till vad förstainstansrätten gjort) låta överklagandenämnden (eller annat ämbete eller avdelning) inom Byrån för harmonisering inom den inre marknaden göra en prövning, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 63.6 i förordningen om gemenskapsvarumärken och artikel 1.4 i förordning (EG) nr 216/96 (2).
4.
Den överklagade domen är även lagstridig på grund av ett åsidosättande eller en felaktig tillämpning av artikel 63 i förordningen om gemenskapsvarumärken, men också på grund av rättsvägran, eftersom förstainstansrätten felaktigt har underlåtit att pröva Edwins argumentation, som grundas på det förhållandet att Edwin har köpt ett varumärke avseende (eller i alla fall vilken annan rätt som helst för att göra gällande renommé för) släktnamnet ”Elio Fiorucci” av företaget Fiorucci S.p.A.. I andra hand gör Edwin gällande att för det fall EG-domstolen skulle anse att den och förstainstansrätten är obehöriga vad beträffar prövningen av den argumentering som nu nämnts, måste EG-domstolen (i motsats till vad förstainstansrätten gjort) låta överklagandenämnden (eller annat ämbete eller avdelning) inom Byrån för harmonisering inom den inre marknaden göra en prövning, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 63.6 i förordningen om gemenskapsvarumärken och artikel 1.4 i förordning (EG) nr 216/96.
(1) Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 37).
(2) Kommissionens förordning (EG) nr 216/96 av den 5 februari 1996 om processordningen för överklagningsnämnderna vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken och mönster) (EGT L 28, s. 11).
Full & Egal Universal Law Academy