7.11.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 267/38
Överklagande ingett den 11 augusti 2009 av ACEA SpA av den dom som förstainstansrätten (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 11 juni 2009 i mål T-297/02, ACEA SpA mot Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-319/09 P)
2009/C 267/69
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: ACEA SpA (ombud: L. Radicati di Brozolo, A. Giardina och T. Ubaldi, avvocati)
Övriga parter i målet: Europeiska gemenskapernas kommission, ACSM Como SpA, AEM — Azienda Energetica Metropolitana Torino — SPA
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den dom som meddelades av förstinstansrätten i mål T-297/02 i den del förstainstansrätten inte kritiserat att det inte gjorts en differentierad granskning av de olika fall då den treåriga befrielsen från bolagsskatt ska tillämpas, och bekräftat den allmänna och abstrakta kvalificeringen som statligt stöd,
—
upphäva nämnda dom i den del förstainstansrätten inte godtagit kvalificeringen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt som befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b v i förordnig (EG) nr 659/1999 (1),
—
upphäva nämnda dom i den del som den bekräftar lagenligheten av det föreläggande om återkrav som föreskrivs i artikel 3 i beslutet (2),
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.
Grunder och huvudargument
Sökanden gör gällande fyra grunder till stöd för sina yrkanden.
Den första grunden avser felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 88 EG och av förordning (EG) nr 659/1999 samt bristande motivering i den överklagade domen vad avser avsaknaden av en differentierad granskning av de olika fall på vilka den treåriga befrielsen från bolagsskatt som avses i artikel 3.70 i lag nr 549/1995 och i artikel 66.14 i lagdekret nr 331/1993 ska tillämpas. Förstainstansrätten har nämligen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och bristande motivering genom att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i fallet och de uppgifter som kommissionen förfogade över, inte ha underkänt kommissionens abstrakta och ofullständiga granskning och de slutsatser som den dragit därav i det angripna beslutet, med avseende på de olika fall på vilka skattebefrielserna tillämpades.
Den andra grunden avser felaktig tillämpning av artikel 87.1 EG samt bristande motivering från förstainstansrättens sida i den del den funnit att skattebefrielserna ska anses utgöra statligt stöd vid en allmän och abstrakt bedömning. Förstainstansrätten har särskilt underlåtit att på ett riktigt sätt kontrollera omständigheterna i fallet eller de antaganden som legat till grund för kommissionens bedömning att det är fråga om statligt stöd. Förstainstansrätten skulle emellertid ha använt sig av den fullständiga behörighet den har i detta avseende. Förstainstansrätten har således bekräftat kommissionens beslut trots att det inte har visats att de två villkoren i artikel 87.1 EG var uppfyllda, nämligen att stödet hotar att snedvrida konkurrensen och att det påverkar handeln mellan medlemsstaterna, åtminstone inte vad gäller vissa sektorer som omfattades av skattebefrielsen.
Den tredje grunden avser bristande och motsägelsefull motivering samt felaktig rättstillämpning vid tolkningen och tillämpningen av artikel 88.1 EG och av artikel 1 b v i förordning nr (EG) 659/1999 genom att den treåriga skattebefrielsen ansetts utgöra nytt stöd. Förstainstansrätten har nämligen inte kritiserat att skattebefrielsen inte har ansetts utgöra befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b v i förordning nr (EG) 659/1999, trots att det framgår av omständigheterna i fallet att det inte är motiverat att betrakta stödåtgärderna som nytt stöd, åtminstone inte vad avser vissa sektorer som omfattas av den treåriga skattebefrielsen.
Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning och bristande motivering vad gäller lagenligheten av föreläggandet om återkrav som föreskrivs artikel 3 i det angripna beslutet. Förstainstansrätten har nämligen, mot bakgrund av omständigheterna i fallet, felaktigt funnit att föreläggandet om återkrav i artikeldelen i det angripna beslutet har största möjliga räckvidd och är ovillkorligt medan beslutet endast innehåller en abstrakt, allmän och ofullständig bedömning av skattebefrielsen.
(1) Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1)
(2) Kommissionens beslut 2003/193/EG av den 5 juni 2002 om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat till förmån för allmännyttiga företag med statligt majoritetsaktieinnehav (EUT L 77, 2003, s. 21),
Full & Egal Universal Law Academy