21.11.2009
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 282/27
Överklagande ingett den 2 september 2009 av ThyssenKrupp Nirosta AG, tidigare ThyssenKrupp Stainless AG, av den dom som förstainstansrätten (femte avdelningen) meddelade den 1 juli 2009 i mål T-24/07, ThyssenKrupp Stainless AG mot Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-352/09 P)
2009/C 282/47
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: ThyssenKrupp Nirosta AG, tidigare ThyssenKrupp Stainless AG (ombud: M. Klusmann och S. Thomas, Rechtsanwälte)
Övrig part i målet: Europeiska gemenskapernas kommission
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
i första hand upphäva den dom som europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (femte avdelningen) meddelade den 1 juli 2009 i målet T-24/07 (ThyssenKrupp Stainless AG mot kommissionen),
—
i andra hand återförvisa ärendet till förstainstansrätten för ny bedömning,
—
i tredje hand sätta ned de böter som klaganden påförts i artikel 2 i det angripna beslutet från kommissionen av den 20 december 2006 till ett skäligt belopp,
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Föremålet för detta överklagande är förstainstansrättens dom i vilken klagandens talan angående ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 20 december 2006 inom ramen för ett förfarande enligt artikel 65 KS ogillades. Det aktuella förfarandet gäller ett åsidosättande av konkurrensreglerna avseende marknaden för produkter av rostfritt stål, vilka enligt kommissionen upphört i januari 1998. Åsidosättandet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 65 KS.
Klaganden har till stöd för sin talan åberopat fem grunder.
För det första anser klaganden att principen nulla poena sine lege, artikel 23 i förordning (EG) nr 1/2003 (nedan kallad artikel 23 originalversion 1/2003) och artiklarna 5 EG, 7.1 första stycket EG och 83 EG har åsidosatts, liksom självbestämmanderätten för de stater som undertecknat EKSG-fördraget. Detta eftersom förstainstansrätten har godtagit den rättsliga grund som kommissionen åberopat, nämligen artikel 65.1 KS jämförd med artikel 23 i förordning nr 1/2003. Dock är artikel 65.1 KS inte längre tillämplig efter att EKSG-fördraget upphört att gälla. Kommissionen har således agerat utan rättsligt stöd. Beslutet att påföra böter kan inte heller grundas på de kompletterande bestämmelserna i artikel 23 i förordning nr 1/2003. Enligt den behörighetsuppdelning som fastslås i detta direktiv kan bestämmelsen ifråga användas för att besluta om sanktioner på grund av åsidosättanden av gemenskapsrätten men inte på grund av åsidosättanden av EKSG-rätten.
För det andra anser klaganden att principen res indicata och nulla poena sine lege åsidosatts samt att artikel 23 i förordning nr 1/2003 tillämpats felaktigt eftersom förstainstansrätten delat kommissionens uppfattning att klaganden kan vara skyldig att svara istället för Thyssen Stahl AG för de åsidosättanden som det senare bolaget gjort sig skyldigt till. Eftersom Thyssen Stahl AG fortfarande existerade och var ett solvent bolag hade kommissionen kunnat vända sig till det senare bolaget. Detta har domstolen funnit i sin dom av den 14 juli 2005 i de förenade målen C-65/02 P och C-73/02 P angående det första beslutet från år 1998. Även om det antogs att domstolen i sin dom funnit att ansvaret övergått till klaganden omfattas detta inte av res judicata vad gäller det aktuella förfarandet eftersom detta rör ett nytt beslut från kommissionen. Vidare kan klaganden inte på något sätt svara för Thyssen Stahl AG baserat på klagandens förklaring att bolaget åtog sig ett civilrättsligt ansvar. Ett bolags förklaringar kan nämligen aldrig leda till att ansvaret för att betala böter överförs.
För det tredje anser klaganden att precisionsprincipen har åsidosatts. Av den rättsliga grund som förstainstansrätten godtog som grund för sanktion, artikel 23 i förordning 1/2003, framgår inte klart och otvetydigt att denna avser åsidosättanden av artikel 65.1 i KS. Dessutom är inte det av kommissionen och domstolen använda begreppet ”förklaring om ansvarsövergång” definierat på ett klart och otvetydigt sätt, vare sig vad gäller dess tillämpning eller dess rättsverkan.
För det fjärde anser klaganden att preskriptionsfristen har åsidosatts. Eftersom de böter som påförts klaganden beror på ett åsidosättande som Thyssen Stahl AG ursprungligen ansvarade för är det utifrån detta åsidosättande som preskriptionen bör räknas. Eftersom bolaget inte har överklagat kommissionens ursprungliga beslut gäller inte avbrottet i preskriptionstiden bolaget. Därmed föreligger numera preskription varför det även är uteslutet att bolaget har något indirekt ansvar för Thyssen Stahl AG:s agerande.
För det femte har grundläggande regler åsidosatts vid fastställandet av böterna. Förstainstansrätten har felaktigt uteslutit en nedsättning av bötesbeloppet trots att klaganden under det aktuella förfarandet redovisat alla sakuppgifter avseende det som kommissionen hävdar är ett åsidosättande av artikel 65.1 KS. Det faktum att klaganden ifrågasatt den rättsliga bedömningen av huruvida artikel 65.1 är tillämplig och dessutom bestritt att en ansvarsövergång från Thyssen Stahl AG till klaganden är möjlig är inte ett skäl att inte bevilja nedsättning av böterna. Påpekandet att vissa rättsliga grunder inte är tillåtna förminskar inte värdet av samarbete eftersom rättsliga frågor ändå alltid måste prövas av domstolen — oberoende av vad parterna anfört angående dessa — och domstolen därmed aldrig kan fatta rättsstridiga beslut utifrån parternas inställning i rättsfrågor.
Full & Egal Universal Law Academy