30.1.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 24/40
Överklagande ingett den 26 november 2009 av AceaElectrabel Produzione SpA av den dom som förstainstansrätten meddelade den 8 september 2009 i mål T-303/05, AceaElectrabel Produzione SpA mot Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-480/09 P)
2010/C 24/70
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: AceaElectrabel Produzione SpA (ombud: L. Radicati de Brozolo, M. Merola, T. Ubaldi och E. Marasà, avocats)
Övrig part i målet: Electrabel, Europeiska gemenskapernas kommission
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den överklagade domen,
—
bifalla de yrkanden som gjorts i första instans eller, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten med stöd av artikel 61 i domstolens stadga,
Grunder och huvudargument
1.
Förvanskning av rättsmedel, felaktig rättstillämpning samt en irrationell och motsägelsefull motivering av hur stödmottagaren fastställts och av bedömningen av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning vid definitionen av denna stödmottagare.
Med den första grunden protesterar klaganden, AceaElectrabel Produzione SpA (nedan kallat AEP eller klaganden), mot de allvarliga fel som domen är behäftad med. Förstainstansrätten har nämligen underkänt den grund som avser att stödmottagaren identifierades på ett felaktigt sätt, vilket var det subjektiva villkor som skulle vara uppfyllt för att tillämpa den princip som följer av rättspraxis i målet Deggendorf (enligt denna rättspraxis kan utbetalning av nytt stöd som i sig förklarats förenligt [med den gemensamma marknaden], under vissa omständigheter, skjutas upp till dess ett tidigare rättsstridigt stöd som beviljats samma företag återbetalats). Klaganden bestrider för det första att grunden förklarades inte kunna tas upp till prövning på grund av att den avsåg åsidosättande av artikel 88 EG och av förordning (EG) nr 659/1999. (1) AEP anser att förstainstansrätten har missuppfattat denna del av grunden, varigenom klaganden endast avsåg härleda det fel som begicks vid fastställandet av stödmottagaren till ett av de typiska felen i administrativa rättsakter. Genom att påstå att frågan om åsidosättande av reglerna för återkrav av stöd är helt främmande i målet har förstainstansrätten visat att den missuppfattat de argument som denna grund baserades på. Vidare bestrider klaganden domen i den del rätten underlåter att kritisera beslutet trots det allvarliga fel som det utgör att identifiera AEO (som är mottagare av det nya stödet) med ACEA-koncernen (som emottagit det icke-återbetalda stödet) och som grundas på en felaktig, ologisk och motsägelsefull tillämpning av begreppet ekonomisk enhet inom en företagskoncern, som utvecklats i gemenskapens rättspraxis. Klaganden bestrider att detta begrepp kan tillämpas vid en joint-venture som kontrolleras av två olika koncerner gemensamt (vilket är fallet med AEP). I fast rättspraxis beträffande ekonomiska enheter inom företag hänvisas nämligen endast till fall där flera företag kontrolleras av endast en enhet. Felet är desto allvarligare, eftersom förstainstansrätten fann det irrelevant att AEPs kapital var konsoliderat till 70 procent i en annan ekonomisk koncern som saknar samband med mottagaren av det icke-återbetalda stödet. Förstainstansrätten har likaså gjort sig skyldig till ett fel vid tillämpningen av begreppet företag som är självständigt i funktionellt hänseende då den slog fast att klaganden inte kan anses som självständigt i funktionellt hänseende, eftersom det står under gemensam kontroll av två företag.
2.
Förvanskning av rättsmedel, felaktig rättstillämpning samt en motivering som är motstridig och otillräcklig såvitt avser de argument som klaganden framfört beträffande omfattningen av rättspraxis i målet Deggendorf vid bedömningen i förevarande mål.
Genom den andra grunden anför klaganden att [den överklagade] domen är felaktig vad gäller tillämpningen av rättspraxis i målet Deggendorf. I [den överklagade] domen fastställer förstainstansrätten nämligen kommissionens bedömning även såvitt avser frågan huruvida det objektiva villkor är uppfyllt som krävs för att tillämpa rättspraxis i målet Deggendorf. Klaganden bestrider särskilt förstainstansrättens resonemang då den fastställde att kommissionen inte var skyldig att anföra precis och väl underbyggd bevisning för att visa att kumulering av det första och det andra stödet medförde konsekvenser som var skadliga för handeln inom gemenskapen och att det nya stödet därmed blev oförenligt med den gemensamma marknaden. Bevisbördan för bedömningen av om ett anmält stöd är oförenligt kan inte omkastas efter eget skön, i synnerhet då kommissionen inte använt de instrument som den har tillgång till enligt arbetsordningen. Förstinstansrätten har inte prövat dessa argument utan har, utan kritiskt tänkande, fastställt kommissionens beslut. Förstainstansrätten har slutligen inte prövat den av klaganden anförda grunden varigenom det gjordes gällande att Deggendorfdoktrinen inte syftar till att införa en sanktionsåtgärd mot företag som inte återbetalat ett tidigare stöd, utan endast att undvika att kumulering av flera stöd hos ett och samma företag inverkar menligt på handeln mellan medlemsstaterna och därmed gör det nya stödet oförenligt med den gemensamma marknaden så länge det tidigare stödet inte återbetalats.
(1) Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1).
Full & Egal Universal Law Academy