13.3.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 63/23
Överklagande ingett den 4 december 2009 av Europeiska kommissionen av den dom som förstainstansrätten meddelade den 23 september 2009 i mål T-263/07, Estland mot kommissionen
(Mål C-505/09 P)
2010/C 63/38
Rättegångsspråk: estniska
Parter
Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: E. Kružíková, E. White och E. Randvere.)
Övriga parter i målet: Republiken Estland, Republiken Litauen, Republiken Slovakien, Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den överklagade domen,
—
förplikta Republiken Estland att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Kommissionen anser att förstainstansrättens dom bör upphävas av följande skäl:
1.
Förstainstansrätten åsidosatte artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler när den ansåg att talan om ogiltigförklaring kunde tas upp till sakprövning beträffande artiklarna 1.3 och 1.4, 2.3 och 2.4 samt 3.2 och 3.3 i kommissionens beslut av den 4 maj 2007 (om den nationella fördelningsplanen för utsläppsrätter för växthusgaser som Estland anmält i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (1)). Förstainstansrätten ansåg felaktigt att talan mot beslutet kunde tas upp till prövning i sin helhet, trots att sökanden endast hade anfört grunder för talan om ogiltigförklaring beträffande artiklarna 1.1 och 2.1, 2.1 och 2.2 samt artikel 3.1.
2.
Förstainstansrätten åsidosatte artikel 9.1 och 9.3 i direktivet genom att göra en felaktig tolkning av den allmänna likabehandlingsprincipen och direktivets mål när förstainstansrätten fastställde räckvidden och omfattningen av kommissionens befogenheter för kontroll och dess tillämpning av artikel 9.3 i direktivet. Fördelningsplanerna är inte klassiska åtgärder för att genomföra ett direktiv som kan bedömas i efterhand. Godtagandet av att varje medlemsstat använder sina egna uppgifter, som inte kontrolleras, innebär en risk för att medlemsstaterna behandlas olika. Målet med direktivet kan endast uppnås om efterfrågan av utsläppsrätter överstiger utbudet. Det är nödvändigt att skilja mellan den högsta andelen utsläppsrätter som kan fördelas och den totala mängd som kan fördelas.
3.
Förstainstansrätten feltolkade räckvidden av principen om god förvaltningssed. Utarbetandet av fördelningsplanen är en uppgift som ankommer på medlemsstaterna och kommissionen har inte befogenhet att åtgärda brister i dessa utan ska enbart bedöma om fördelningsplanen är förenlig med direktivet.
4.
Förstainstansrätten gjorde en felaktig rättslig kvalificering av bestämmelserna i det angripna beslutet, eftersom den ansåg att artiklarna 1.1 och 1.2, 2.1 och 2.2 samt artikel 3.1 inte kunde avskiljas från de övriga bestämmelserna i det angripna beslutet och därvid upphävde beslutet i sin helhet. I själva verket är det inte omöjligt att avskilja bestämmelserna, eftersom det klart följer av uppbyggnaden av skälen till kommissionens beslut att varje punkt i artikel 2 har ett oskiljbart samband med motsvarande punkt i artikel 1 utan att därvid ha ett oskiljbart samband med övriga punkter i artikel 2. Detsamma gäller punkterna i artikel 1.
(1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (EUT L 275, s. 32).
Full & Egal Universal Law Academy