27.2.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 51/25
Överklagande ingett den 22 december 2009 av Förbundsrepubliken Tyskland av den dom som förstainstansrätten (sjunde avdelningen) meddelade den 6 oktober 2009 i mål T-21/06, Förbundsrepubliken Tyskland mot Europeiska gemenskapernas kommission
(Mål C-544/09 P)
2010/C 51/41
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: Förbundsrepubliken Tyskland (ombud: M. Lumma, J. Möller och B. Klein)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den dom som förstainstansrätten meddelade den 6 oktober 2009 i mål T-21/06, Förbundsrepubliken Tyskland mot Europeiska gemenskapernas kommission,
—
ogiltigförklara kommissionens beslut K(2005)3903 av den 9 november om det statliga stöd som Förbundsrepubliken Tyskland har beviljat till förmån för införandet av digitala markbundna TV-sändningar (DVB-T) i Berlin-Brandenburg,
—
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Överklagandet gäller den dom genom vilken förstainstansrätten ogillade Förbundsrepubliken Tysklands talan mot kommissionens beslut av den 9 november 2005 i stödförfarande C25/2004 angående införandet av digitala markbundna TV-sändningar (DVB-T) i Berlin-Brandenburg. I beslutet ansåg kommissionen att stödet inte var förenligt med den inre marknaden (artikel 107.3 c FEUF).
Förbundsrepubliken Tyskland har åberopat sammanlagt fem grunder i vilka den har gjort gällande att förstainstansrätten inte godtog att kommissionen hade gjort sig skyldig till maktmissbruk och därför felaktigt ogillade talan.
För det första var det fel av förstainstansrätten att inte godta den stimulerande effekten av åtgärden, eftersom den endast beaktade den mycket begränsad tid som fastställts för övergången från analoga marksändningar till DVB-T och inte bedömde de gynnade sändningsföretagens kostnader för åtgärden som helhet. Denna övergripande åtgärd innehåller parallellt med övergången till DVB-T en skyldighet att upprätthålla programutbudet på DVB-T under fem år oberoende av den svårbedömbara marknadsacceptansen. Av denna anledning måste även följdkostnaderna för denna obligatoriska övergångsperiod tas i beaktande.
För det andra har förstainstansrätten i alltför stor utsträckning utvidgat kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 107.3 c FEUF genom att godta att kommissionen kan slå fast att stödet inte är lämpligt enbart på grund av att det har påståtts att det skulle föreligga alternativa lagstiftningsåtgärder som också skulle kunna uppnå det eftersträvade målet. En jämförelse med alternativa lagstiftningsåtgärder omfattas inte av kommissionens granskningsbefogenhet med hänsyn till ändamålet med bestämmelserna i FEUF om granskning av statligt stöd. I detta sammanhang har förbundsregeringen även hävdat att förstainstansrätten ålägger medlemsstaten bevisbördan för att visa att de alternativa åtgärder som föreslagits av kommissionen redan från början skulle ha varit verkningslösa. Detta strider mot principen om rättssäkerhet, de allmänna bevisbördereglerna och syftet med granskningen av statligt stöd.
För det tredje har förstainstansrätten missbedömt betydelsen av EU:s grundläggande rättigheter i samband med granskning av stöd enligt artikel 107.3 c FEUF, då dessa rättigheter utgör en del av primärrätten som är bindande för alla gemenskapsorgan när de vidtar åtgärder. Om det var tillräckligt att endast hänvisa till möjliga alternativa lagstiftningsåtgärder för att inte godkänna en stödåtgärd, bortses därmed från det förhållandet att lagstiftningsåtgärder påverkar företagens grundläggande rätt till näringsfrihet. Detta förhållande måste åtminstone beaktas vid en avvägning, vilket inte skedde.
För det fjärde har förstainstansrätten genom en hänvisning till alternativa lagstiftningsåtgärder misstolkat begreppen inre marknad och påverkan på handeln i artikel 107.3 FEUF, eftersom förstainstansrätten inte godtog att lagstiftningsåtgärder även kan ha en negativ inverkan på konkurrensen. Den allmänna slutsatsen att alla lagstiftningsåtgärder påverkar dessa rättsliga intressen mindre än ett stöd, innebär en tillämpning av oacceptabelt inskränkta kriterier.
För det femte har Förbundsrepubliken Tyskland gjort gällande att förstainstansrätten hade övertagit den av kommissionen utvecklade principen om teknikneutralitet utan att därvid inse att kommissionen i grunden avvisade det mål som de tyska myndigheterna eftersträvar med den aktuella åtgärden. Teknikneutralitet är bara ett lämpligt kriterium för en förenlighetsbedömning om syftet med stödet är att främja övergången till digitala sändningar i sig. När det gäller att uppmuntra en övergång till DVB-T i Berlin-Brandenburg är det av olika skäl just detta överföringssätt som bör uppmuntras, medan överföring via kabel och satellit inte skulle ha behövt något stöd. Vid fastställandet av det legitima syftet med stödet har medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning.
Full & Egal Universal Law Academy