14.8.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 221/14
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 22 juni 2010 (begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation — Frankrike) — förfaranden mot Aziz Melki (C-188/10) och Sélim Abdeli (C-189/10)
(Förenade målen C-188/10 och C-189/10) (1)
(Begäran om förhandsavgörande - Artikel 267 FEUF - Prövning av en nationell lags förenlighet med såväl unionsrätten som landets grundlag - Nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att ett förfarande för kontroll av en lags förenlighet med grundlagen ska handläggas med förtur - Artikel 67 FEUF - Fri rörlighet för personer - Avskaffande av gränskontroller vid de inre gränserna - Förordning (EG) nr 562/2006 - Artiklarna 20 och 21 - Nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att genomföra identitetskontroller i ett område mellan Frankrikes landgräns till stater som är parter i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och en linje som går 20 kilometer innanför denna gräns)
2010/C 221/23
Rättegångsspråk: franska
Hänskjutande domstol
Cour de cassation
Parter i målet vid den nationella domstolen
Aziz Melki (C-188/10), Sélim Abdeli (C-189/10)
Saken
Begäran om förhandsavgörande — Cour de cassation — Tolkningen av de allmänna principerna i unionsrätten och artiklarna 67 och 267 FEUF — Skyldighet att begära prövning hos Conseil constitutionnel när en bestämmelse i nationell rätt antas strida mot konstitutionen på grund av att bestämmelsen inte är förenlig med unionsrätten — Unionsrättens företräde framför nationell rätt — Fri rörlighet för personer — Ingen personkontroll vid de inre gränserna
Domslut
1.
Artikel 267 FEUF utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning om ett förfarande för kontroll av de nationella lagarnas förenlighet med grundlagen, såvitt den omständigheten att detta förfarande ska handläggas med förtur medför att övriga nationella domstolar är förhindrade att använda sin möjlighet eller uppfylla sin skyldighet att begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande, såväl före hänskjutandet av en fråga om grundlagsförenlighet till den nationella domstol som har till uppgift att kontrollera lagarnas förenlighet med grundlagen som, i förekommande fall, efter det att sistnämnda domstol har meddelat ett avgörande i denna fråga. Artikel 267 FEUF utgör emellertid inte hinder mot en sådan nationell lagstiftning, såvitt det alltjämt står övriga nationella domstolar fritt att
—
när som helst under förfarandet, vid den tidpunkt som domstolen anser vara lämplig, begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande, det vill säga även efter det att ett förfarande för kontroll av en lags förenlighet med grundlagen har avslutats,
—
besluta om nödvändiga interimistiska åtgärder för att se till att de rättigheter som garanteras av unionens rättsordning skyddas och
—
underlåta att tillämpa den aktuella nationella lagbestämmelsen om domstolen, efter det att ett sådant förfarande för kontroll av grundlagsförenligheten har avslutats, anser att den strider mot unionsrätten.
Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i det mål som den har att avgöra kan tolkas på ett sådant sätt att den är förenlig med unionsrättens krav.
2.
Artikel 67.2 FEUF och artiklarna 20 och 21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) utgör hinder för en nationell lagstiftning som ger den berörda medlemsstatens polismyndigheter befogenhet att i ett område som är begränsat till medlemsstatens landgräns till andra stater som är parter i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990, och en linje som går 20 kilometer innanför denna gräns genomföra identitetskontroller i syfte att kontrollera efterlevnaden av lagens krav på att inneha, medföra och kunna visa upp identitets- och andra föreskrivna handlingar, oberoende av den kontrollerade personens beteende och oberoende av förekomsten av särskilda omständigheter som visar på en risk för att den allmänna ordningen störs, och utan att denna lagstiftning innehåller nödvändiga föreskrifter som reglerar denna befogenhet, vilka säkerställer att den i praktiken inte används på ett sätt som får samma verkan som in- och utresekontroller.
(1) EUT C 161 av den 19.6.2010.
Full & Egal Universal Law Academy