EUR-Lex -  62010CC0109 - SV

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 14 april 2011(1)

Mål C‑109/10 P

Solvay SA

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning (artikel 82 EG) – Lojalitetsrabatter – Diskriminering av handelspartner – Rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Förlust av akter i det administrativa förfarandet – Rätten att yttra sig – Användningsförbud (artikel 20.1 i förordning nr 17) – Rätten att få saken prövad inom skälig tid – Oskäligt lång handläggningstid – Europeiska sodamarknaden”

Innehållsförteckning

I –InledningI – 5

II –Bakgrund till tvistenI – 6

III –Förfarandet vid domstolenI – 9

IV –Yrkandet att den överklagade domen ska upphävasI – 9

A –Rättsliga frågor i samband med tillämpningen av artikel 82 EG (sjätte, sjunde, åttonde och nionde grunden)I – 10

1.Inledande anmärkningarI – 10

2.Avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden (sjätte grunden)I – 11

a)Den sjätte grundens första delI – 11

b)Den sjätte grundens andra delI – 12

c)Övriga argument inom ramen för den sjätte grundenI – 14

d)Slutsats i denna delI – 15

3.Solvays dominerande ställning på marknaden (sjunde grunden)I – 15

a)Solvays hänvisningar till den sjätte grundenI – 15

b)Dominerande ställning på nationella marknader (den sjunde grundens andra del)I – 16

i)Påståendet att tribunalens analys enbart avser marknadsandelarI – 16

ii)Påståendet att flera argument som har framförts av Solvay inte har beaktatsI – 17

iii)Påståendet att marknadsandelarna inte styrkts i tillräcklig månI – 17

c)Påståendet om exceptionella omständigheter (den sjunde grundens tredje del)I – 18

i)Kraven på motiveringen i den överklagade domenI – 18

ii)Kravet på motivering av det omtvistade beslutetI – 19

iii)Det påstådda åsidosättandet av artikel 102 FEUF (artikel 82 EG)I – 19

d)Slutsats i denna delI – 20

4.Huruvida Solvay har gjort sig skyldig till missbruk av en dominerande ställning (åttonde och nionde grunden)I – 20

a)Den koncernrabatt som beviljats Saint-Gobain (åttonde grunden)I – 20

i)Argumentet om avsaknaden av exklusiva avtalI – 21

ii)Argumentet att koncernrabatten inte är storI – 23

iii)Argumentet om avsaknaden av inverkan på konkurrensenI – 24

iv)Slutsats i denna delI – 25

b)Den diskriminerande karaktären av Solvays handelspraxis (den nionde grunden)I – 25

i)Den nionde grundens första delI – 25

–Invändningen om att tribunalen har missuppfattat innehållet i Solvays inlagorI – 25

–Materiellt felI – 26

ii)Den nionde grundens andra delI – 29

–Invändningen om att tribunalen har missuppfattat Solvays inlagorI – 30

–Bristande motiveringI – 30

iii)Slutsats i denna delI – 31

B –Förbud mot att använda den bevisning som förebringats inom ramen för prövningen i april 1989 (den andra grunden)I – 31

1.Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning såvitt avser den andra grundenI – 32

2.Huruvida överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den andra grundenI – 33

a)Den andra grundens första och andra del (åsidosättande av artikel 14.3 och artikel 20.1 i förordning nr 17)I – 33

b)Den andra grundens tredje del (invändning om missuppfattning av de faktiska omständigheterna)I – 36

c)Slutsats i denna delI – 37

C –Rätten till försvar (den tredje, den fjärde och den femte grunden)I – 37

1.Rätten att få ta del av handlingarna i ärendet (den tredje och den fjärde grunden)I – 38

a)Huruvida den tredje och den fjärde grunden kan tas upp till sakprövning.I – 40

b)Avseende de delar av handlingarna i ärendet till vilka tillgång enbart lämnats vid domstolen (den fjärde grunden)I – 41

i)Den fjärde grundens första delI – 41

ii)Den fjärde grundens andra delI – 44

iii)Slutsats i denna delI – 46

c)Förlusten av vissa handlingar i den administrativa akten (den tredje grunden)I – 46

2.Rätten att yttra sig (den femte grunden)I – 51

a)Den femte grundens första delI – 51

b)Den femte grundens andra delI – 51

c)Slutsats i denna delI – 55

D –Rätten att få saken prövad inom skälig tid (första grunden)I – 55

1.Kraven vad gäller bedömningen av handläggningstiden (den första grundens första och andra del)I – 56

a)Den inledande frågan om Solvays invändningar saknar verkanI – 56

b)Huruvida det är nödvändigt att göra en helhetsbedömning av handläggningstiden (den första grundens första del)I – 57

c)Bristande motivering (den första grundens andra del)I – 59

2.De rättsliga följderna av en oskäligt lång handläggningstid (den första grundens tredje till femte del)I – 59

a)Kravet på att rätten till försvar ska påverkas (den första grundens tredje del)I – 59

b)Handläggningstidens inverkan på Solvays möjligheter att försvara sig (den första grundens fjärde del)I – 63

i)Invändningen om bristande motiveringI – 63

ii)Invändningen om materiella felI – 64

iii)Andra invändningarI – 66

iv)Slutsats i denna delI – 66

c)Påståendet om att Solvay avstått från en nedsättning av böterna (den första grundens femte del)I – 66

3.Slutsats i denna delI – 67

E –Upphävande av den överklagade domenI – 68

F –Avgörande avseende den talan som väcktes i första instansI – 68

1.Rätten till tillgång till handlingarna i ärendetI – 68

2.Rätten att yttra sigI – 69

3.Rätten att få saken prövad inom skälig tidI – 70

4.Slutsats i denna delI – 72

V –Yrkandet om nedsättning av bötesbeloppetI – 73

A –Inledande anmärkningarI – 73

B –Nedsättning av bötesbeloppetI – 75

1.Det oskäligt långa administrativa förfarandet och domstolsförfarandetI – 75

2.Storleken på nedsättningen av bötesbeloppetI – 79

VI –RättegångskostnaderI – 81

VII –Förslag till avgörandeI – 81

I –    Inledning

1.        Med avseende på förevarande förfarande föreligger allvarliga tvivel om huruvida tiden läker alla sår, som det heter enligt ett gammalt talesätt. På europeisk nivå har förvaltningsmyndigheter och domstolar i mer än 20 år befattat sig med detta fall. Generationer av jurister har befattat sig med fallet. Handlingar är försvunna och domstolsförfaranden har pågått i åratal.

2.        Tvisten i förevarande mål inleddes på 1980-talet. Kommissionen har gjort gällande att det belgiska företaget Solvay m.fl. under åren 1983–1990 missbrukade sin dominerande ställning på sodamarknaden.(2) Kommissionen har därför två gånger (åren 1990 och 2000) ålagt Solvay att betala böter mot vilket Solvay har väckt talan vid tribunalen.

3.        Domstolen ska nu för andra gången som överklagandeinstans pröva detta fall. Parterna är på dagens stadium, utöver ett flertal andra frågor, huvudsakligen oense om två rättsfrågor av grundläggande betydelse, varav den ena avser rätten att få tal del av akten och den andra principen om en skälig handläggningstid.

4.        Solvay har för det första gjort gällande att bolaget inte har kunnat ta del av akten i vederbörlig ordning varigenom dess rätt till försvar har åsidosatts. Domstolen konfronteras härvid bland annat med frågan hur det ska bedömas att kommissionen inte längre kan hitta en del av sina handlingar från det administrativa förfarandet.

5.        Solvay har för det andra gjort gällande att de administrativa och rättsliga förfarandena i förevarande fall har varit oskäligt långa. Detta utgör ett åsidosättande av rätten att få saken prövad inom skälig tid, vilket ställer krav på en verksam sanktion.

6.        Solvay har för övrigt parallellt med förevarande överklagande även väckt talan vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) mot samtliga 27 medlemsstater i Europeiska unionen och har därvid gjort gällande att förfarandena var oskäligt långa, vilket utgör ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen.(3)(4)

II – Bakgrund till tvisten

7.        Såsom domstolen fastställde(5) genomförde Europeiska kommissionen i april år 1989 enligt artikel 14 i förordning nr 17(6) oanmälda undersökningar (utredningar) i affärslokalerna till flera företag som utövar verksamhet på sodamarknaden, bland annat hos det belgiska företaget Solvay.(7) Den inhämtade därefter kompletterande upplysningar från det berörda företaget.

8.        Efter att ha avslutat undersökningarna gjorde kommissionen för det första gällande att Solvay hade deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan och, för det andra, att bolaget gjort sig skyldigt till missbruk av dominerande ställning på sodamarknaden.

9.        Förevarande mål rör enbart det missbruk av dominerande ställning som kommissionen fastställt.(8) Kommissionen har i detta avseende i ett första beslut enligt artikel 86 i EEG-fördraget i förening med förordning nr 17 (beslut 91/299/EEG(9)) ålagt Solvay ett för dåvarande förhållanden relativt högt bötesbelopp på omräknat 20 miljoner euro.(10) Eftersom det första beslutet emellertid var behäftat med ett formellt fel vad gäller dess utfärdande ogiltigförklarades det vid domstolen.(11) År 2000 antog kommissionen utan att vidta andra förfarandeåtgärder(12) – framför allt utan att höra Solvay på nytt – ett andra beslut, denna gång på grundval av artikel 82 EG i förening med förordning nr 17, i vilket kommissionen återigen ålade Solvay att betala ett bötesbelopp av samma storlek (beslut 2003/6/EG).(13) Det sistnämnda beslutet utgör utgångspunkten för detta domstolsförfarande.

10.      Solvay hade i första instans enbart marginell framgång med sin talan om ogiltigförklaring mot beslut 2003/6/EG. Genom dom av den 17 december 2009 nedsatte tribunalen visserligen bötesbeloppet med 5 procent till 19 miljoner euro men ogillade Solvays talan i övriga delar.(14) Solvay(15) har nu överklagat detta avgörande i första instans, vilket dröjde inte mindre än åtta år och nio månader efter talans väckande.

11.      Kronologiskt kan de hittills viktigaste etapperna i denna tvist sammanfattas på följande sätt:

–        Administrativt förfarande fram till antagandet av det första beslutet att ålägga böter

April 1989:            Kommissionens undersökning

Mars 1990:            Meddelande om invändningar

December 1990: Kommissionens beslut 91/299 att ålägga böter

–        Domstolsförfarande avseende ogiltigförklaring av det första beslutet att ålägga böter

Maj 1991:          Solvays talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten (T‑32/91)

Juni 1995:          Ogiltigförklaring av beslut 91/299

Augusti 1995:          Kommissionens överklagande till domstolen i mål C‑288/95 P

April 2000:          Domstolen ogillar överklagandet

–        Administrativt förfarande fram till antagandet av det andra beslutet att ålägga böter

December 2000: Kommissionens beslut 2003/6 att ålägga böter

–        Domstolsförfarande sedan det andra beslutet att ålägga böter antogs

Mars 2001:          Solvays talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten (T‑57/01)

December 2009:  Överklagad dom från tribunalen (T‑57/01)

Mars 2010:           Förevarande överklagande från Solvay (C‑109/10 P)

III – Förfarandet vid domstolen

12.      I det aktuella överklagandet har Solvay yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen av den 17 december 2009,

–        pröva talan vad avser de delar som i domen har upphävts och helt eller delvis ogiltigförklara kommissionens beslut av den 13 december 2000, i enlighet med vad som yrkats,

–        upphäva bötesbeloppet på 19 miljoner euro, eller i andra hand avsevärt sätta ned det bötesbelopp som företaget ålagts, med anledning av den allvarliga skada som klaganden vållats genom den extremt långa handläggningstiden,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna både i målet om överklagande och i målet vid tribunalen.

13.      Kommissionen har å sin sida yrkat att domstolen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klaganden att betala rättegångskostnaderna.

14.      Efter det skriftliga förfarandet hölls muntlig förhandling den 18 januari 2011. Muntlig förhandling hölls gemensamt för målen C‑109/10 P och C‑110/10 P.

IV – Yrkandet att den överklagade domen ska upphävas

15.      Solvay har med stöd av sammanlagt nio grunder i första hand yrkat att den överklagade domen ska upphävas. Jag ska pröva dessa grunder i en annan ordningsföljd än den i vilken de angetts. Rättsfrågorna i samband med tillämpningen av artikel 82 EG kommer att diskuteras i början (se nedan avsnitt A), de processuella problemen kommer att bedömas därefter (se nedan avsnitten B och C) och grunderna för överklagandet i samband med rätten att få saken prövad inom skälig tid kommer att granskas sist i den rättsliga bedömningen (se nedan avsnitt D).

16.      Även om den tidigare förordningen om kartellförfaranden i dess lydelse enligt förordning nr 17 var tillämplig har de rättsfrågor som uppkommit inte heller förlorat sin betydelse efter moderniseringen av förfarandereglerna på området för konkurrensbegränsande samverkan genom förordning (EG) nr 1/2003.(16)

A –    Rättsliga frågor i samband med tillämpningen av artikel 82 EG (sjätte, sjunde, åttonde och nionde grunden)

17.      Solvay har genom de sjätte, sjunde, åttonde och nionde grunderna ställt olika frågor i samband med tillämpningen av artikel 82 EG på förevarande fall.

1.      Inledande anmärkningar

18.      Innan de grunder som Solvay åberopat prövas ska två korta anmärkningar göras som avser dels tillämpliga materiella bestämmelser, dels huruvida vissa tillkännagivanden som kommissionen gjort avseende konkurrenspolitiken ska beaktas.

19.      Vad inledningsvis gäller tillämpliga materiella bestämmelser har Solvay genomgående hänvisat till artikel 102 FEUF. Eftersom den rättsliga situation som rådde vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet är avgörande anser jag emellertid att en hänvisning till artikel 82 EG är att föredra.(17) Detta medför inga skillnader för den rättsliga bedömningen av grunderna, eftersom de båda bestämmelserna, såvitt är av intresse här, har samma innehåll.

20.      Vad gäller kommissionens tillkännagivanden avseende konkurrenspolitiken har Solvay till stöd för sitt överklagande vid flera tillfällen åberopat ett meddelande från år 2009 som ger ”vägledning om kommissionens prioriteringar vid tillämpningen av artikel 82 i EG-fördraget på företags missbruk av dominerande ställning genom utestängande åtgärder”.(18)

21.      Detta meddelande kan inte beaktas vid bedömningen av förevarande överklagande. Det spelar ingen roll hur kommissionen avser att utforma sin konkurrenspolitik avseende artikel 102 FEUF (tidigare artikel 82 EG) i framtiden. För det första kan nämligen eventuella nya omständigheter som ska beaktas vid tillämpningen av denna bestämmelse endast vara av intresse för framtida beslut av kommissionen. De kan däremot inte beaktas vid den rättsliga bedömningen av ett beslut som redan har meddelats. För det andra måste kommissionen, även om den ändrar sin praxis, vid tillämpningen av fördraget även i fortsättningen hålla sig inom den ram som fastställs genom domstolens rättspraxis.(19)

2.      Avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden (sjätte grunden)

22.      I den sjätte grunden, som avser punkterna 252–259 i den överklagade domen, har tribunalens uttalanden avseende avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden kritiserats.

23.      Solvay har huvudsakligen gjort gällande att tribunalen inte har motiverat den överklagade domen tillräckligt. För det första är tribunalens motivering oklar och motstridig (den sjätte grundens första del), för det andra är den bristfällig och ett flertal av de argument som klaganden anfört i första instans beaktas inte (den sjätte grundens andra del). Därmed står tribunalens skyldighet att motivera sina domar i vederbörlig ordning (artikel 36 jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga) i centrum för denna grund.

a)      Den sjätte grundens första del

24.      Den sjätte grundens första del hänför sig till en viss begreppsmässig sammanblandning i det omtvistade beslutet. Kommissionen har i detta beslut visserligen definierat den relevanta geografiska marknaden som ”marknaden i gemenskapen (förutom Förenade kungariket och Irland)”(20) men har på vissa ställen även använt uttryck som ”gemenskapen”, ”Västeuropa” och ”den västeuropeiska marknaden”.(21) Om kommissionen hade använt en klar och enhetlig terminologi i det omtvistade beslutet så hade unionsdomstolarna inte varit tvungna att pröva de argument som framförts i detta avseende.

25.      Solvay har anfört att det av den överklagade domen inte framgår om tribunalen med begreppen gemenskapen, gemenskapen förutom Förenade kungariket och Irland, Västeuropa och den västeuropeiska marknaden avser samma sak eller om den anser att dessa begrepp strider mot varandra.

26.      Denna invändning är inte hållbar.

27.      Det följer av fast rättspraxis att det av motiveringen till en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.(22)

28.      Om man läser punkterna 251–254 i den överklagade domen tillsammans framgår klart och tydligt att tribunalen utgick från att begreppen inte skiljer sig från varandra.

29.      Utgångspunkten för tribunalens överväganden är kommissionens definition av den relevanta geografiska marknaden som marknaden i gemenskapen förutom Förenade kungariket och Irland.(23) Kommissionen har i förfarandet i första instans dessutom bekräftat att hänvisningar till den västeuropeiska marknaden, till Västeuropa, eller till gemenskapen i vissa avsnitt i det omtvistade beslutet avser en och samma geografiska marknad, det vill säga även marknaden i gemenskapen förutom Förenade kungariket och Irland.(24) Tribunalen har dessutom betonat att definitionen av ”marknaden i gemenskapen förutom Förenade kungariket och Irland” i skäl 136 i det omtvistade beslutet ”[inte] motsäger … det som sägs i andra skäl” i beslutet.(25)

30.      Den överklagade domen har i den del som har kritiserats av Solvay således motiverats på ett klart och icke motsägelsefullt sätt. Det kan visserligen förhålla sig på det sättet att Solvay inte anser att tribunalens uttalanden avseende den relevanta geografiska marknaden är korrekta vad gäller innehållet. Att tribunalen, vad gäller innehållet, kommit fram till en annan slutsats än klaganden innebär emellertid inte i sig att den överklagade domen är bristfälligt motiverad.(26) Invändningen om att domen är bristfälligt motiverad kan således inte godtas.

b)      Den sjätte grundens andra del

31.      Solvay har i den sjätte grundens andra del gjort gällande att tribunalen inte har preciserat varför den anser att nationella marknader är relevanta vid bedömningen av huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt. Tribunalen har dessutom underlåtit att pröva ett flertal argument som Solvay i detta avseende framfört i förfarandet i första instans.

32.      Denna del av den sjätte grunden kan inte godtas av två skäl.

33.      För det första grundar sig Solvays invändning på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tvärtemot vad Solvay hävdat ansåg inte tribunalen att nationella marknader var relevanta. Den har enbart berört frågan avseende nationella marknader i andra hand för det fall kommissionen, såsom Solvay påstått, inte korrekt hade definierat den relevanta geografiska marknaden som marknaden i gemenskapen förutom Förenade kungariket och Irland.(27)(28)

34.      Klagandens invändning avseende de nationella marknaderna avser slutligen ett avsnitt av skälen i avgörandet som inte innehåller avgörande domskäl utan enbart ett obiter dictum. Sådana argument är enligt fast rättspraxis emellertid verkningslösa (franska: ”inopérant”).(29)

35.      För det andra har klaganden i sin invändning ställt orimliga krav på omfattningen av motiveringsskyldigheten i domar från tribunalen. Av fast rättspraxis följer nämligen att motiveringsskyldigheten inte innebär att tribunalen är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll.(30)

36.      Domstolen är visserligen tvungen att i sin dom pröva samtliga åsidosättanden som gjorts gällande i första instans.(31) I en omfattande tvist som avser konkurrenslagstiftningen kan det emellertid med hänsyn till de begränsade resurserna inte ankomma på unionsdomstolarna att ingående pröva varje argument som parterna framfört hur marginellt det än må vara. Avgörande i ett fall som det förevarande är enbart att tribunalen, om än kortfattat, på ett begripligt sätt motiverar varför den anser att kommissionens omtvistade beslut är lagenligt.

37.      Tribunalen har uppfyllt dessa krav i förevarande fall. Den har angett att Solvay hade en dominerande ställning, även om den nationella marknaden i varje medlemsstat där det påstods att bolaget hade begått en överträdelse beaktades.(32) Tribunalen drog härav den logiska slutsatsen att även ett eventuellt fel från kommissionens sida vid begränsningen av marknaden (det vill säga felaktigt antagande att det rör sig om gemenskapens marknad förutom Förenade kungariket och Irland i stället för det korrekta antagandet om nationella marknader) inte kunde medföra en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.(33) För denna entydiga slutsats krävs inga ytterligare preciseringar.

c)      Övriga argument inom ramen för den sjätte grunden

38.      Solvay har inom ramen för den sjätte grunden gjort gällande att artikel 102 FEUF (artikel 82 EG) har åsidosatts. De argument som framförts i detta avseende har emellertid inte något självständigt innehåll gentemot de brister i motiveringen som Solvay gjort gällande så de behöver inte prövas separat. För dem gäller på motsvarande sätt det ovan anförda avseende brister i motiveringen.(34)

39.      Solvay har dessutom påstått att tribunalen har missuppfattat omständigheterna och bevisningen. Denna invändning har emellertid inte heller något självständigt innehåll. Solvay uppfyller bland annat inte de krav som enligt fast rättspraxis följer av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler.(35) Överklagandet innehåller inte några exakta uppgifter om vilken bevisning tribunalen har missuppfattat och de bedömningsfel som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till anges inte närmare.

40.      Solvay har slutligen gjort gällande att artikel 299.1 EG (tidigare artikel 227.1 i EEG-fördraget), i vilken Europeiska gemenskapens territorium definieras, har åsidosatts.(36) Det är med avseende på denna bestämmelse inte korrekt att likställa begreppen gemenskapen, Västeuropa och den västeuropeiska marknaden.

41.      Detta resonemang är inte heller övertygande. Det stämmer visserligen att det geografiska eller politiska begreppet Västeuropa vid normal användning inte överensstämmer med dåvarande Europeiska gemenskapens territorium. I ett beslut i ett kartellärende får kommissionen (och med anknytning till detta unionsdomstolarna) emellertid använda egna begrepp som inte nödvändigtvis måste överensstämma med geografiska eller politiska uppfattningar även om detta inte är önskvärt. Såsom kommissionen med rätta anfört är den relevanta geografiska marknaden i konkurrensrättsliga sammanhang nämligen ett funktionellt begrepp vars avgränsning i första hand grundar sig på ekonomiska överväganden.

d)      Slutsats i denna del

42.      Överklagandet kan således inte vinna bifall på den sjätte grunden.

3.      Solvays dominerande ställning på marknaden (sjunde grunden)

43.      Den sjunde grunden avser Solvays dominerande ställning på marknaden. Denna grund avser punkterna 257–305 i den överklagade domen. Tribunalen har enligt Solvay felaktigt godtagit kommissionens slutsatser avseende företagets dominerande ställning. Tribunalen har därmed åsidosatt motiveringsskyldigheten (artikel 36 jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga) samt artikel 102 FEUF (artikel 82 EG).

a)      Solvays hänvisningar till den sjätte grunden

44.      Solvay har i den första delen av den sjunde grunden, såsom även i vissa delar i den andra och den tredje delen därav, huvudsakligen hänvisat till sin argumentation avseende den sjätte grunden. Eftersom det föreligger oklarheter vad gäller avgränsningen av den relevanta geografiska marknaden kunde tribunalen inte fastställa att det föreligger en dominerande ställning på marknaden i gemenskapen.(37)

45.      De argument som framförts här är helt och hållet beroende av bedömningen av den sjätte grunden, till vilken klaganden huvudsakligen har hänvisat. Om överklagandet inte vinner bifall såvitt avser den sjätte grundens första del, såsom jag föreslagit,(38) så ska det inte heller vinna bifall såvitt avser den sjunde grundens första del. Överklagandet kan inte heller vinna bifall såvitt avser den sjunde grundens andra och tredje del som enbart anknyter till frågan om avgränsningen av marknaden.

b)      Dominerande ställning på nationella marknader (den sjunde grundens andra del)

46.      Den sjunde grundens andra del avser de krav som ställs för att en dominerande ställning ska styrkas

i)      Påståendet att tribunalens analys enbart avser marknadsandelar

47.      Solvay har för det första gjort gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 102 FEUF (artikel 82 EG) genom att med utgångspunkt i endast bolagets marknadsandelar anta att detta har en dominerande ställning på nationella marknader utan att andra relevanta faktorer beaktades.

48.      Denna argumentation är inte övertygande. Den bygger på en uppenbart felaktig tolkning av den överklagade domen.

49.      Tribunalen har inom ramen för sin analys inte enbart beaktat marknadsandelarna. Den har tvärtom i ett första skede låtit sig vägledas av rättspraxis enligt vilken en dominerande ställning i allmänhet grundar sig på en kombination av flera faktorer som var för sig inte nödvändigtvis är avgörande.(39)

50.      Tribunalen har i ett andra skede med rätta utgått från att särskilt stora marknadsandelar i sig själva, utom i undantagsfall, utgör bevis för att det föreligger en dominerande ställning.(40) Den har dessutom med rätta anfört att en marknadsandel på 50 procent, utom i undantagsfall, utgör bevis för att det föreligger en dominerande ställning.(41)

51.      Tribunalen tog slutligen ställning till vissa av Solvay åberopade omständigheter som enligt bolaget var sådana exceptionella omständigheter som hade kunnat vederlägga antagandet om att en dominerande ställning föreligger.(42)

52.      Därmed berörde tribunalen i motsats till Solvays påstående även andra aspekter än marknadsandelarna. Den har till grund för sina överväganden enbart lagt antagandet om dominerande ställning som uppkommer vid marknadsandelar från 50 procent, men kompletterat detta genom uttalanden avseende förekomsten av eventuella exceptionella omständigheter. Ett sådant tillvägagångssätt överensstämmer fullt ut med de krav som följer av artikel 82 EG (artikel 102 FEUF) och tillämplig rättspraxis.

ii)    Påståendet att flera argument som har framförts av Solvay inte har beaktats

53.      Solvay har för det andra gjort gällande att tribunalen underlåtit att pröva ett flertal argument som Solvay anförde i förfarandet i första instans. Härvid rör det sig, å ena sidan, om skillnaden mellan Solvays marknadsandelar och de marknadsandelar som dess konkurrenter innehar och, å andra sidan, om tillverkningskapaciteten. Genom detta argument görs gällande att det föreligger ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.(43)

54.      Denna argumentation kan inte godtas av de skäl(44) som angetts ovan i samband med den sjätte grunden. Så länge som tribunalen yttrar sig över samtliga överträdelser som gjorts gällande, såsom i förevarande fall, är det inte nödvändigt att pröva varje argument som parterna anfört.

iii) Påståendet att marknadsandelarna inte styrkts i tillräcklig mån

55.      Solvay har slutligen gjort gällande att storleken på bolagets marknadsandelar, vilka ligger till grund för antagandet att det har en dominerande ställning på marknaden, inte har styrkts.

56.      Denna argumentation ska avvisas utan vidare prövning, eftersom den innebär att tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen ifrågasätts, vilket inte omfattas av domstolens behörighet i ett mål om överklagande.(45)

c)      Påståendet om exceptionella omständigheter (den sjunde grundens tredje del)

57.      Solvay har genom den sjunde grundens tredje del gjort gällande att tribunalen underlåtit att pröva dess argument avseende förekomsten av exceptionella omständigheter, vilka enligt Solvays uppfattning talade emot att företaget hade en dominerande ställning på marknaden.

58.      Argumentationen är ogrundad. Inte mindre än 19 punkter i den överklagade domen(46) avser prövningen av eventuella exceptionella omständigheter och av Solvays argumentation i detta avseende.

i)      Kraven på motiveringen i den överklagade domen

59.      Såsom redan angetts innebär inte tribunalens motiveringsskyldighet att denna är skyldig att på ett uttömmande sätt bemöta samtliga de argument som parterna i målet anfört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför förstainstansrätten inte biföll deras yrkanden, och att domstolen kan utföra sin prövning.(47)

60.      Solvay har inte anslutit sig till de skäl som låg till grund för tribunalens slutsats att det inte förelåg några exceptionella omständigheter. Härav kan emellertid inte slutsatsen dras att den överklagade domen innehåller en bristande motivering.(48)

61.      I motsats till vad klaganden påstått var det inte heller enbart med hänvisning till Solvays stora marknadsandelar som tribunalen uteslöt förekomsten av exceptionella omständigheter. I det omtvistade avsnittet i domen berörde tribunalen tvärtom ett flertal andra faktorer, såsom de påstådda möjligheterna att ersätta Solvays produkter(49) och frågan om kundernas utjämnande marknadsinflytande.(50)

62.      Under förutsättning att de uppgifter som underställts tribunalen inte är oriktiga eller bevisningen har missuppfattats, vilket emellertid inte har gjorts gällande i förevarande fall, ankommer det för övrigt inte på domstolen i samband med ett överklagande att ersätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning i samband med de påstådda exceptionella omständigheterna.(51)

ii)    Kravet på motivering av det omtvistade beslutet

63.      Solvay har i samband med den sjunde grundens tredje del dessutom gjort gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 296 FEUF (tidigare artikel 253 EG), eftersom den inte ifrågasatt kommissionens omtvistade beslut på grund av bristfällig motivering avseende det utjämnande marknadsinflytande som Solvays kunder har.

64.      Talan kan inte heller vinna bifall såvitt avser denna invändning.

65.      Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 253 EG (artikel 296 FEUF) vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur det unionsorgan som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.(52)

66.      Den institution som har antagit en sådan rättsakt är emellertid inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbart saknar direkt samband med saken eller föregripa möjliga invändningar.(53) I likhet med tribunalen i den överklagade domen var kommissionen således inte heller skyldig att i det omtvistade beslutet pröva varje argument som Solvay anfört.

iii) Det påstådda åsidosättandet av artikel 102 FEUF (artikel 82 EG)

67.      Solvay har slutligen vid upprepade tillfällen inom ramen för den sjunde grundens tredje del gjort gällande att artikel 102 FEUF (artikel 82 EG) har åsidosatts. Denna bestämmelse nämns emellertid, utan vidare förklaring, enbart tillsammans med den påstådda bristfälliga motiveringen.(54) En sådan invändning har emellertid inte något självständigt innehåll och behöver inte diskuteras separat.

d)      Slutsats i denna del

68.      Följaktligen ska således den sjunde grunden till viss del avvisas och kan i övrigt inte leda till bifall av överklagandet.

4.      Huruvida Solvay har gjort sig skyldig till missbruk av en dominerande ställning (åttonde och nionde grunden)

69.      I den åttonde och nionde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vad gäller det missbruk av en dominerande ställning som kommissionen har fastställt i fråga om Solvay.

a)      Den koncernrabatt som beviljats Saint-Gobain (åttonde grunden)

70.      Den åttonde grunden avser den koncernrabatt på 1,5 procent som Solvay i ett hemligt protokoll beviljat det franska företaget Saint-Gobain, vilket är en av Solvays viktigaste kunder. Kommissionen ansåg i det omtvistade beslutet, med tribunalens godkännande, att Solvay genom denna koncernrabatt hade gjort sig skyldigt till ett missbruk av en dominerande ställning.(55) Solvay har i detta sammanhang kritiserat tribunalens uttalanden i punkterna 348–358 i den överklagade domen. Det var fel av tribunalen att anse att denna koncernrabatt var en lojalitetsrabatt som utggjorde ett med artikel 82 EG oförenligt missbruk.(56)

71.      Solvay har gjort gällande ett åsidosättande dels av artikel 102 FEUF (artikel 82 EG), dels av motiveringsskyldigheten för domar från tribunalen (artiklarna 36 och 53.1 i domstolens stadga). Härvid har emellertid åsidosättandet av motiveringsskyldigheten inte någon självständig betydelse i förhållande till de materiella rättsliga fel som har gjorts gällande. Solvay är i själva verket nämligen av en annan uppfattning än tribunalen vad gäller bedömningen av koncernrabatten. Meningsskiljaktigheter vad avser innehållet är emellertid som anförts ovan inte en fråga som avser motiveringsskyldigheten,(57) varför invändningen om bristfällig motivering kan avfärdas omedelbart. Jag kommer i det följande därför att pröva den åttonde grunden enbart med beaktande av det påstådda åsidosättandet av artikel 82 EG (artikel 102 FEUF).

i)      Argumentet om avsaknaden av exklusiva avtal

72.      Solvay har för det första gjort gällande att tribunalen felaktigt betraktat den koncernrabatt som beviljats Saint-Gobain som en lojalitetsrabatt. Tribunalen har underlåtit att beakta att Solvay enbart täckte cirka 67 procent av Saint-Gobains behov, i Frankrike till och med enbart 15 procent. Därmed hade den koncernrabatt som Solvay beviljade inte något samband med exklusiva avtal eller nästan exklusiva avtal vid Saint-Gobains inköp, vilket enligt klagandens uppfattning var förutsättningen för att man ska kunna anta att det föreligger en lojalitetsrabatt som utgör missbruk.

73.      Vid en första anblick skulle man kunna dra slutsatsen att Solvay med denna argumentation på ett otillåtet sätt skulle vilja få domstolen att som överklagandeinstans ersätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen med sin egen bedömning. Klaganden har emellertid i själva verket gjort gällande att tribunalen vid bedömningen av koncernrabatten har underlåtit att beakta ett kriterium som Solvay anser vara avgörande i rättsligt avseende. Det rör sig om kriteriet exklusivitet eller nästan exklusivitet vid rabattmottagarens inköp hos det dominerande företaget. Huruvida ett sådant kriterium är rättsligt relevant med avseende på antagandet att det föreligger ett missbruk i den mening som avses i artikel 82 EG är en rättsfråga som det ankommer på domstolen att pröva i samband med överklagandet.(58)

74.      Enligt Solvay framgår av domstolens hittillsvarande rättspraxis att lojalitetsrabatter enbart kan anses som handelspraxis som utgör missbruk när de är kopplade till ett exklusivt eller nästan exklusivt inköp av kunden hos det dominerande företaget.

75.      Detta antagande är oriktigt. Solvay har enbart grundat sig på domen i målet Hoffmann-La Roche.(59) Andra relevanta domar som meddelats av domstolen avseende rabattfrågan, framför allt domarna i målen Michelin I(60) och British Airways(61), har inte ens nämnts flyktigt.

76.      Såsom domstolen har påpekat kan man inte av dess tidigare domar avseende artikel 86 i EEG-fördraget (artikel 82 EG) dra slutsatsen att bonusar och rabatter som beviljas av företag med en dominerande ställning endast utgör missbruk under de omständigheter som anges i dessa domar.(62)

77.      Huruvida rabatter som beviljas av företag som är dominerande på marknaden utgör missbruk bedöms tvärtom mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet där särskilt kriterierna och sättet för beviljandet av rabatterna ska bedömas.(63) Avgörande är om rabatter som har beviljats av ett företag med en dominerande ställning kan medföra en utestängningseffekt, det vill säga om de är ägnade att försvåra eller till och med omöjliggöra för företagets konkurrenter att få tillträde till marknaden och för företagets avtalsparter att välja sina inköpskällor eller handelspartner.(64) Dessutom måste det utredas om de beviljade rabatterna eller bonusarna objektivt sett är ekonomiskt motiverade.(65)

78.      Av hittillsvarande rättspraxis framgår inte att rabatter enbart kan utgöra missbruk då kunden binds till det företag som har en dominerande ställning på marknaden genom ett exklusivt avtal eller ett nästan exklusivt avtal. Tvärtom avsåg domarna i målen Michelin I(66) och British Airways(67) rabattsystem och incitamentsystem utan sådana exklusiva avtal med kunden.

79.      Mot bakgrund av vad som anförts ovan utgör den omständigheten att tribunalen underlåtit att göra uttryckliga fastställanden avseende Saint-Gobains exklusiva eller nästa exklusiva inköp från Solvay inte en felaktig rättstillämpning.(68)

80.      Jag vill enbart för fullständighetens skull tillägga att det inte heller finns stöd för Solvays argument att domstolens rättspraxis avseende lojalitetsrabatter är formalistiskt och saknar ekonomisk grund. Såsom redan anförts beaktar domstolen vid bedömningen av rabattsystem nämligen samtliga omständigheter i det enskilda fallet och den har uttryckligen erkänt möjligheten till en objektiv ekonomisk motprestation.(69) Detta är inte formalistiskt.

ii)    Argumentet att koncernrabatten inte är stor

81.      Solvay har för det andra anfört att koncernrabatten, som uppgick till 1,5 procent, var för liten för att ha ett påtagligt inflytande på Saint-Gobain-koncernens affärsbeslut. Tribunalen har inte förklarat i vilken mån den prisnedsättning som Solvay beviljat kunnat påverka Saint-Gobain-koncernens beteende.

82.      Tribunalen har i punkt 355 i den överklagade domen endast i mycket ringa omfattning berört frågan om grupprabattens eventuella konkurrensbegränsande verkan. Dess korta konstaterande att ”även en måttfull lojalitetsrabatt påverkar konkurrensvillkoren” måste emellertid betraktas i ett sammanhang tillsammans med dess tidigare uttalanden. Tribunalen har bland annat betonat att Solvay beviljade grupprabatter utan hänsyn till ekonomiska fördelar med avseende på effektivitet och stordriftsfördelar och att rabatten omfattade Saint-Gobains totala sodainköp från Solvay i Europa.(70)

83.      Det har i rättspraxis fastställts att sådana rabatter kan medföra konkurrensbegränsande utestängningseffekter. Såsom domstolen anfört kan avtalsparternas bindning till företaget med dominerande ställning och pressen på dessa vara särskilt stark när en rabatt eller bonus inte bara hänför sig till ökningen av omsättningen från avtalsparternas inköp eller försäljning av företagets produkter under den period som beaktas, utan även omfattar all omsättning hänförlig till dessa inköp eller försäljningar.(71)

84.      Dessutom är det särskilt svårt för det dominerande företagets konkurrenter att bjuda över sådana rabatter eller bonusar som grundar sig på den totala försäljningsvolymen. Företaget med dominerande ställning är redan enbart på grund av sin betydligt större marknadsandel som regel en oundviklig handelspartner på marknaden. De rabatter eller bonusar som ett sådant företag beviljar på grundval av den totala omsättningen överträffar oftast, i absoluta tal, vida även de mest generösa erbjudandena från företagets konkurrenter. För att locka till sig det dominerande företagets avtalsparter eller för att få tillräckligt många beställningar från dessa måste konkurrenterna erbjuda dem betydligt högre rabatter eller bonusar.(72)

85.      Rabatter eller provisioner som i hittillsvarande rättspraxis har ansetts utgöra missbruk har i vissa fall uppgått till maximalt 1 procent,(73) det vill säga procentuellt sett till och med mindre än den här omtvistade koncernrabatten på 1,5 procent.

86.      Mot denna bakgrund ska tribunalens konstaterande ”att även en måttfull lojalitetsrabatt påverkar konkurrensvillkoren” med hänsyn till de särskilda omständigheterna i förevarande fall inte kritiseras i rättsligt hänseende. Det baserar sig på rationella ekonomiska bedömningar.

iii) Argumentet om avsaknaden av inverkan på konkurrensen

87.      Solvay har för det tredje ifrågasatt tribunalens konstaterande att bolaget inte anfört någon omständighet till stöd för sina påståenden rörande Saint-Gobains nationella dotterbolags agerande. Härmed avses det argument som Solvay anfört vid tribunalen att Saint-Gobains nationella dotterbolag lyckats förhandla fram förmånligare avtalsvillkor, eller rent av häva avtalet, såsom i fallet med Saint-Gobain France.(74)

88.      Tribunalen underkände Solvays argumentation eftersom det inte fanns tillräckligt stöd för den(75) Det saknar emellertid betydelse om det inte fanns tillräckligt stöd för Solvays argumentation eller om den inte hade styrkts genom bevisning. Detta argument är under alla förhållanden verkningslöst, vilket tribunalen med rätta påpekat.(76) Den konkurrensbegränsande karaktären av den handelspraxis som företaget med dominerande ställning på marknaden följer kan nämligen inte undanröjas genom att den följs på begäran av en kund(77) och inte heller genom att kunden genom ett skickligt agerande(78) lyckas tvinga företaget med dominerande ställning på marknaden till ytterligare eftergifter.

89.      Därmed är inte heller Solvays tredje argument relevant.

iv)    Slutsats i denna del

90.      Överklagandet ska inte bifallas på den åttonde grunden.

b)      Den diskriminerande karaktären av Solvays handelspraxis (den nionde grunden)

91.      Den nionde grunden avser tribunalens argumentation i punkterna 397–402 i den överklagade domen avseende den diskriminerande karaktären enligt artikel 82.2 c EG av Solvays handelspraxis.

i)      Den nionde grundens första del

92.      Solvay har genom den nionde grundens första del framför allt riktat kritik mot punkterna 397–400 i den överklagade domen och har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat innehållet i bolagets inlagor och åsidosatt artikel 102.2 c FEUF (artikel 82.2 c EG).

–       Invändningen om att tribunalen har missuppfattat innehållet i Solvays inlagor

93.      Klaganden har inledningsvis riktat kritik mot det avsnitt i den överklagade domen i vilket tribunalen utgått från att Solvay inte bestritt de konstateranden som gjorts avseende det rabattsystem som genomförts i Frankrike.(79) Dessa uttalanden står enligt Solvay i strid med dess ansökan och duplik, vilka tribunalen har missuppfattat.

94.      Enligt fast rättspraxis föreligger en missuppfattning när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats.(80) Om ovannämnda överförs till parternas argumentation i första instans så kan en missuppfattning enbart antas föreligga när tribunalen gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av parternas argumentation eller återgett denna på ett felaktigt sätt.

95.      Det finns inget som visar att så varit fallet i förevarande mål.

96.      Såsom Solvay angett(81) hänförde sig dess länderspecifika uttalanden i ansökan i första instans till den tyska marknaden. Solvay har för övrigt enbart allmänt bestritt att de rabatter som den använde hade karaktären av lojalitetsrabatter. Varken ansökan eller dupliken innehöll några uttalanden som särskilt avsåg den franska marknaden. De delar i dupliken i första instans(82) till vilka Solvay särskilt hänvisat avser enbart marginellt den franska marknaden och har inte under några förhållanden något samband med den fråga rörande diskriminering av handelspartner som är av intresse i detta sammanhang.(83)

97.      Tribunalen kan mot denna bakgrund inte klandras för att ha gjort en uppenbart felaktig bedömning av Solvays argumentation eller återgett den på ett felaktigt sätt. Invändningen om att tribunalen gjort sig skyldig till en missuppfattning ska därför underkännas.

–       Materiellt fel

98.      Solvay har därutöver gjort gällande att tribunalen i punkterna 398 och 400 i den överklagade domen har gjort sig skyldig till ett åsidosättande av artikel 102.2 c FEUF (artikel 82.2 c EG). Tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att undersöka om det fanns ett konkurrensförhållande mellan de kunder till Solvay som anförts som exempel, det vill säga dels mellan två franska kunder (Durand och Perrier) dels mellan två tyska tillverkare av planglas och ihåligt glas.

99.      Kommissionen har bestritt att denna grund kan tas upp till sakprövning med motiveringen att Solvay i tribunalen inte gjort gällande att artikel 102.2 c FEUF åsidosatts, att det enbart i samband med den påstådda avsaknaden av diskriminering angetts att tillverkarna av planglas och ihåligt glas var verksamma på olika marknader och därför inte befann sig i jämförbara situationer.

100. Det ska medges att denna invändning enligt min uppfattning är ytterst formell och föga övertygande. Vad gäller den diskriminerande karaktären av Solvays rabattsystem hänvisas i det omtvistade beslutet uttryckligen till artikel 82.2 c EG.(84) Det säger sig därför självt att även den diskrimineringsproblematik som diskuterats vid tribunalen ska ses i samband med denna bestämmelse, även om denna inte längre uttryckligen har angetts av parterna i deras skriftliga yttranden.(85)

101. Dessutom är det inte tillåtet att åberopa nya grunder vid ett överklagande enligt artikel 42.2 jämförd med artikel 118 i domstolens rättegångsregler. Klaganden får emellertid framföra nya argument avseende de grunder som har åberopats i första instans, särskilt i anknytning till tribunalens rättsliga bedömning i den överklagade domen. (86)

102. Så är fallet i förevarande mål. Enligt sammanfattningen av parternas argument i den överklagade domen gjorde Solvay redan i första instans gällande att tillverkarna av planglas var verksamma på en annan marknad än tillverkarna av ihåligt glas.(87) Den fråga som diskuterats i första instans, det vill säga om företag är verksamma på olika marknader, och den nu aktuella frågan om det finns ett konkurrensförhållande mellan dessa företag är två sidor av samma mynt. Solvay har således genom den invändning avseende konkurrensförhållandet som framförts i överklagandet enbart vidareutvecklat de argument som den redan framfört i första instans.

103. För övrigt är syftet med Solvays invändning inte heller att få domstolen att göra en otillåten bedömning av de faktiska omständigheterna i överklagandet. Parterna är snarare oeniga om huruvida tribunalen, genom att inte undersöka huruvida det finns ett konkurrensförhållande mellan tillverkarna av planglas och tillverkarna av ihåligt glas, har underlåtit att beakta ett kriterium som måste beaktas inom ramen för artikel 82.2 c EG. Det rör sig härvid om en rättsfråga som kan prövas i ett mål om överklagande.(88)

104. Vad gäller bedömningen av om det finns något stöd för detta argument ska det inledningsvis erinras om att artikel 82.2 c EG (artikel 102.2 c FEUF) förutsätter en prövning i två steg. Formuleringen ”varigenom dessa får en konkurrensnackdel” har ett självständigt värde och är inte endast ett förtydligande tillägg med en deklaratorisk verkan.(89)

105. För att villkoren för att tillämpa artikel 82 andra stycket c EG ska vara uppfyllda är det följaktligen nödvändigt att fastställa att det dominerande företagets beteende på en marknad inte bara är diskriminerande, utan att det även syftar till att snedvrida detta konkurrensförhållande, det vill säga att hämma konkurrensställningen för en del av företagets handelspartner i förhållande till andra.(90)

106. Tanken bakom artikel 82.2 c EG är att det dominerande företagets affärsbeteende alltså inte ska kunna snedvrida konkurrensen vare sig mellan underleverantörer eller mellan företagets kunder. När ett dominerande företags avtalsparter konkurrerar med varandra får ingen av dem gynnas eller missgynnas.(91)

107. Överfört på förevarande fall innebär detta att tribunalen vid prövningen av artikel 82.2 c EG inte fick underlåta att beakta det konkurrensförhållande som fanns mellan Solvays kunder. Solvay kunde endast antas ha åsidosatt artikel 82.2 c EG om bolagets kunder konkurrerade med varandra, varvid det inte var sodamarknaden som var avgörande utan marknaden eller marknaderna i efterföljande led för glas. Tribunalen har således gjort en felaktig rättstillämpning genom att i punkt 400 i den överklagade domen enbart betrakta sodamarknaden och inte glasmarknaden som relevant.

108. För att man ska kunna anta att det föreligger ett missbruk i den mening som avses i artikel 82.2 c EG räcker det att fastställa att det dominerande företagets beteende, med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet, syftar till en konkurrenssnedvridning mellan dess handelspartner. I en sådan situation kan det inte krävas att det dessutom bevisas att varje enskild handelspartners konkurrensställning faktiskt har försämrats på ett kvantifierbart sätt.(92) Kommissionen har med rätta påpekat detta.

109. Det är emellertid rättsligt felaktigt att, i likhet med tribunalen i förevarande fall, betrakta konkurrensförhållandena på marknaden i efterföljande led, på vilken det dominerande företagets kunder är verksamma, som fullständigt irrelevanta.

110. Till skillnad från vad kommissionen har gjort gällande kan man inte blunda för den felaktiga rättstillämpningen med hänvisning till att de aktuella franska kunderna Durant och Perrier, såsom även de tyska kunderna i branschen för planglas och ihåligt glas, enbart utgör enskilda exempel. När tribunalen efter invändning av en av parterna i målet undersöker huruvida det har gjorts en felaktig bedömning av enskilda exempel i det omtvistade beslutet måste denna undersökning genomföras på grundval av korrekta rättsliga kriterier. Det har inte skett i förevarande fall.

111. Något annat följer inte heller av domarna i målen Hoffmann-La Roche(93) eller Michelin I.(94) De avsnitt i domen till vilka kommissionen hänvisat avser inte särskilt tillämpningen av artikel 82.2 c EG(95), utan innehåller allmänna uttalanden om karaktären av missbruk hos de rabattsystem som dominerande företag använder.

112. Att de konkurrensförhållanden som råder mellan det dominerande företagets handelspartner ska beaktas inom ramen för artikel 82.2 c EG framgår för övrigt av domen avseende portugisiska flygplatsavgifter till vilken kommissionen har hänvisat. I denna dom hänvisade domstolen uttryckligen till ”en ekonomisk fördel som [inte kan] … motiveras” som mottagare av rabatter kan få ”i förhållande till [sina] konkurrenter”.(96)

113. Överklagandet kan således vinna bifall på den nionde grundens första del.

ii)    Den nionde grundens andra del

114. Med den nionde grundens andra del har Solvay särskilt kritiserat punkt 401 i den överklagade domen. Detta avsnitt i domen avser den argumentation som Solvay framfört i första instans avseende glastillverkarnas påstått låga kostnader för soda. Tribunalen har i detta avseende anfört att Solvay ”inte underbyggt” sitt ”påstående” avseende dessa kostnader och att nämnda påstående ”i vilket fall som helst inte [kan] utgöra grund för att anse att de förfaranden som lagts [Solvay] till last inte är diskriminerande”. Enligt Solvay har tribunalen på så sätt för det första missuppfattat innebörden av bolagets inlagor och för det andra åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 36 jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga samt artikel 102.2 c FEUF (artikel 82.2 c EG).

–       Invändningen om att tribunalen har missuppfattat Solvays inlagor

115. Invändningen om att Solvays inlagor har missuppfattats synes vara ogrundad. Det finns inte något som talar för att tribunalen uppenbarligen missförstått klagandens skriftliga yttranden i första instans eller återgett dessa på ett felaktigt sätt.(97) Det ska erinras om att Solvay i tribunalen anförde att även om soda är den viktigaste råvaran vid glastillverkning utgör den endast 2–6 procent av glasets genomsnittliga inköpspris. Tribunalen återgav detta argument på ett korrekt sätt.(98) Enbart den omständigheten att Solvays likalydande kompletterande synpunkter i dupliken inte uttryckligen återgavs i den överklagade domen innebär inte att tribunalen missuppfattat Solvays argumentation i detta avseende.

–       Bristande motivering

116. Det förhåller sig annorlunda vad gäller invändningen om bristande motivering. Såsom anförts ovan ska det av motiveringen till en dom klart och tydligt framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.(99) Dessa krav har inte uppfyllts i punkt 401 i den överklagade domen, inte ens vid en ytterst välvillig läsning.

117. Tribunalen har inte förklarat varför den anser att Solvays argument avseende de låga kostnaderna för soda ”inte [är] underbyggt”. Av domskälen framgår framför allt inte om tribunalen överhuvudtaget noterat Solvays uttalanden i dupliken. I denna anförde Solvay till stöd för sitt påstående om låga kostnader en antidumpingförordning från kommissionen(100) i vilken kostnadsandelen vad gäller soda vid glastillverkning anges utgöra 8 procent.(101)

118. Tribunalen har inte heller förklarat varför en påstått lägre kostnadsandel vad gäller soda vid glastillverkning ”i vilket fall som helst inte [kan] utgöra grund för att anse att de förfaranden som lagts [Solvay] till last inte är diskriminerande”. Det kan visserligen finnas goda skäl för detta uttalande,(102) dessa anges emellertid inte i den överklagade domen.

119. Frågan uppkommer huruvida tribunalen ansåg att kostnadsandelen avseende en viktig råvara i allmänhet är irrelevant för bedömningen av en eventuell diskriminering mellan det dominerande företagets kunder eller om den ansåg att en kostnadsandel av den storleksordning som anförts av Solvay (2–6 procent) inte har någon inverkan på den diskriminerande karaktären av ifrågavarande handelspraxis. Om denna fråga besvaras jakande uppkommer frågan varför. Ett fåtal kompletterande meningar i domskälen hade kunnat och varit nödvändiga för att bringa klarhet i denna fråga.

120. Tribunalens slutsatser i punkt 401 i den överklagade domen ger ingen klarhet i varför Solvays argumentation om de påstått låga kostnaderna för soda vid glastillverkning underkändes. Domstolen ges därmed inte möjlighet att utföra sin prövning. Motiveringen av den överklagade domen är således bristfällig i punkt 401, vilket innebär att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den nionde grundens andra del.

121. Mot denna bakgrund är det inte nödvändigt att granska invändningen om ett åsidosättande av artikel 102.2 c FEUF mer ingående. Den har utöver den påstådda bristen på motivering inte något självständigt innehåll.

iii) Slutsats i denna del

122. Sammanfattningsvis kan följaktligen fastställas att överklagandet ska bifallas delvis såvitt avser den nionde grunden.

B –    Förbud mot att använda den bevisning som förebringats inom ramen för prövningen i april 1989 (den andra grunden)

123. Solvay har genom den andra grunden som avser punkterna 218–230 i den överklagade domen gjort gällande att artikel 14.3 och artikel 20.1 i förordning nr 17 (den andra grundens första och andra del) har åsidosatts. Företaget har dessutom gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna och bevisningen (den andra grundens tredje del).

124. Bakgrunden till denna grund för överklagandet är den omständigheten att det i beslutet om undersökning av den 5 april 1989, genom vilket kommissionen fattade beslut om en undersökning av de lokaler som används av de företag som är verksamma på den europeiska sodakarbonatmarknaden, hänvisades till eventuella överträdelser av artikel 85 i EEG-fördraget (överenskommelser mellan företag eller samordnade förfaranden) medan det i det omtvistade beslutet att ålägga böter fastställs att artikel 86 i EEG-fördraget eller artikel 82 EG har åsidosatts (missbruk av en dominerande ställning på marknaden). Den bevisning som hittats vid en undersökning i samband med artikel 85 i EEG-fördraget borde enligt Solvay inte ha lagts till grund för ett beslut enligt artikel 86 i EEG-fördraget eller artikel 82 EG.

1.      Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning såvitt avser den andra grunden

125. Kommissionen anser att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den andra grunden, eftersom den grundar sig på samma invändningar som Solvay redan gjort gällande i förfarandet i första instans.

126. Denna invändning saknar grund.

127. Enligt fast rättspraxis får klaganden visserligen inte endast återge de grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen.(103) När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan dock de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse.(104)

128. Solvay har i sitt överklagande noggrant behandlat punkterna 218–230 i den överklagade domen och har med hänvisning till domstolens domar riktat konkret kritik mot tribunalens slutsatser. Det är således inte fråga om blott en upprepning av den grund som åberopats i första instans.

129. Det föreligger följaktligen inte något allvarligt tvivel om att överklagandet kan tas upp till sakprövning såvitt avser den andra grunden.

2.      Huruvida överklagandet kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden

a)      Den andra grundens första och andra del (åsidosättande av artikel 14.3 och artikel 20.1 i förordning nr 17)

130. Enligt artikel 20.1 i förordning nr 17 får upplysningar som har inhämtats inom ramen för kommissionens kartellrättsliga undersökning endast användas för det med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet. Denna bestämmelse innehåller å ena sidan en koppling till syftet och å andra sidan ett förbud mot användning av den bevisning som kommissionen inhämtat.

131. Tvisten i förevarande fall gäller räckvidden av denna koppling till syftet och förbudet mot användning. Parterna är oeniga om huruvida kommissionen vad gäller slutsatsen att det föreligger ett missbruk av en dominerande ställning på marknaden får grunda sin bedömning på bevis som den inhämtat tidigare i samband med misstänkta överträdelser av förbudet mot konkurrensbegränsande överenskommelser på samma marknad.

132. Ordalydelsen i artikel 20.1 i förordning nr 17 ger inte någon närmare vägledning i detta avseende. Man ska därför utgå från bestämmelsens syfte och ändamål.

133. Det har fastställts att artikel 20.1 i förordning nr 17 syftar till att skydda rätten till försvar för de företag som berörs av kommissionens undersökningar.(105) Såsom domstolen anfört skulle dessa rättigheter allvarligt kränkas om kommissionen kunde åberopa bevis insamlade under en undersökning mot företagen, som inte har något samband med undersökningens föremål och syfte.(106)

134. Avgörande för räckvidden av den koppling till syftet som föreligger enligt artikel 20.1 i förordning nr 17 och förbudet mot användningen är således föremålet och syftet med undersökningen. Dessa framgår av det undersökningsuppdrag som fastställts av kommissionen.(107) Enligt artikel 14.3 andra meningen i förordning nr 17 ska föremålet och syftet med undersökningen anges i kommissionens beslut om undersökning, vilket är en grundläggande garanti för de berörda företagens rätt till försvar.(108)

135. I förevarande fall hänvisades i kommissionens beslut om undersökning av den 5 april 1989, på grundval av vilket Solvays lokaler undersöktes, enbart till artikel 85 i EEG-fördraget (artikel 81 EG).(109) Enligt tribunalens slutsatser ville kommissionen enbart pröva om Solvay deltog i överenskommelser och/eller samordnade förfaranden. Det finns inga omständigheter som talar för att det redan vid den tidpunkten fanns misstanke om missbruk av en dominerande ställning på marknaden.(110)

136. Solvay har mot bakgrund av vad som anförts ovan dragit slutsatsen att det inte var tillåtet att använda den bevisning som inhämtats vid undersökningen för att fastställa förekomsten av ett missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG (tidigare artikel 86 i EEG-fördraget).

137. Jag finner inte detta argument övertygande.

138. Kommissionen ska i ett beslut om undersökning visserligen ”tydligt ange vilka förmodade omständigheter som den har för avsikt att undersöka”.(111) Härigenom ska hindras att kommissionen genomför undersökningar utan konkreta misstankar,(112) ett förfarande med avseende på vilket det engelska begreppet ”fishing expeditions” ofta används.

139. Skyldigheten att ange föremålet och syftet med en undersökning kan emellertid inte innebära att alla de bestämmelser som det berörda företaget eventuellt åsidosatt måste anges. Kommissionen behöver i detta tidiga skede av sina undersökningar nämligen inte göra någon strikt rättslig kvalificering av de misstänkta överträdelserna.(113)

140. Det är emellertid mycket svårt att på förhand kunna bedöma om beteendet hos ett företag med en stark ställning på marknaden utgör ett åsidosättande av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan (artikel 85 i EEG-fördraget, artikel 81 EG och artikel 101 FEUF) eller ett missbruk av en dominerande ställning på marknaden (artikel 86 i EEG-fördraget, artikel 82 EG och artikel 102 FEUF). Såsom kommissionen med rätta anfört kan till och med tillämpningsområdet för förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan och missbruk av en dominerande ställning på marknaden överlappa varandra.(114)

141. Dessutom eftersträvas samma grundläggande mål med kommissionens undersökningar, såväl med avseende på den ena som den andra bestämmelsen, nämligen att möjliggöra genomförandet av fördragets konkurrensregler och att skydda konkurrensen inom den inre marknaden från snedvridning.(115)

142. Mot bakgrund av vad som anförts ovan skulle det utgöra ett orimligt snävt och formellt betraktelsesätt om föremålet och syftet med kartellrättsliga undersökningar a priori enbart skulle begränsas till att omfatta ett visst materiellt förbud som uttryckligen anges i fullmakten för att utföra undersökningen och kategoriskt utesluta andra förbud.

143. Inom ramen för kartellrättsliga undersökningar rör det sig i första hand om fastställande av de faktiska omständigheterna och upptagande av bevisning(116) för att ett visst konkurrensbegränsande avtal mellan företag föreligger, för att ett visst uppträdande på marknaden föreligger eller avseende bakomliggande ekonomiska hänsyn.

144. Vad gäller den exakta rättsliga klassificeringen av de omständigheter som fastställts måste kommissionen yttra sig först i ett mycket senare skede i det administrativa förfarandet, först och främst provisoriskt i form av meddelandet om invändningar och därefter slutgiltigt vid antagandet av ett beslut genom vilket förfarandet avslutas.(117) Detta påverkar inte företagets försvarsmöjligheter, de beaktas tvärtom genom meddelandet om invändningar och den härmed förbundna rätten att yttra sig.

145. Tribunalen har således inte gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att anta att de handlingar som inhämtats vid undersökningarna i april 1989 även får användas i samband med det angripna beslutet som grundades på artikel 82 EG.(118)

b)      Den andra grundens tredje del (invändning om missuppfattning av de faktiska omständigheterna)

146. Solvay har inom ramen för den andra grunden gjort gällande att de faktiska omständigheterna har missuppfattats. Tribunalen har felaktigt utgått från att det föreligger en likhet mellan de konkurrensbegränsande avtal mellan företag eller samordnade förfaranden som låg till grund för undersökningen år 1989 och det missbruk av dominerande ställning som fastställts i det omtvistade beslutet.(119)

147. Även denna invändning saknar grund. Den bygger på en oriktig tolkning av den överklagade domen.

148. Klaganden har inte förstått att tribunalen inte funnit att de överträdelser som omfattas av artikel 85 i EEG-fördraget (artikel 81 EG, artikel 101 FEUF) och artikel 86 i EEG-fördraget (artikel 82 EG, artikel 102 FEUF) liknar varandra, utan enbart de faktiska omständigheter (förfaranden) som kommissionen undersökt inom ramen för sin undersökning och som den slutligen grundade sig på i det omtvistade beslutet.(120) Det är emellertid dessa omständigheter och inte den rättsliga klassificeringen av dessa som är avgörande vid bedömningen om kommissionen har åsidosatt bestämmelsen om koppling till syftet och förbudet mot användning i den mening som avses i artikel 20.1 i förordning nr 17.(121)

149. Såsom tribunalen oemotsagd har fastställt(122) rörde det sig såväl i fullmakten för undersökningen år 1989 som i det omtvistade beslutet från år 2000 bland annat om genomförandet av exklusiva inköpsavtal. I detta avseende kunde tribunalen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, anse att det omtvistade beslutet har ett tillräckligt samband med föremålet och syftet med undersökningen som gjordes år 1989,(123) så att förbudet mot användning i artikel 20.1 i förordning nr 17 inte åsidosatts.

c)      Slutsats i denna del

150. Överklagandet ska således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

C –    Rätten till försvar (den tredje, den fjärde och den femte grunden)

151. Solvay har genom den tredje, den fjärde och den femte grunden huvudsakligen gjort gällande att dess rätt till försvar har åsidosatts.

152. Det är en grundläggande unionsrättslig princip att rätten till försvar iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder, särskilt böter eller viten. Denna princip har betonats vid upprepade tillfällen i domstolens rättspraxis.(124) Principen har numera även fastställts i artikel 41.2 a och artikel 48.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.(125)

153. De invändningar som Solvay har gjort gällande inom ramen för den tredje, den fjärde och den femte grunden är av grundläggande betydelse och ger domstolen möjlighet att precisera sin rättspraxis avseende rätten till försvar i administrativa förfaranden på det kartellrättsliga området.

154. Det förfaranderättsliga sammanhanget i vilket de tre grunderna ingår kan beskrivas enligt följande:

–        Innan det första beslutet att ålägga böter från år 1990 antogs i förevarande fall (beslut 91/299) lämnade kommissionen Solvay på grundval av ett meddelande om invändning tillfälle att yttra sig.(126) Solvay gavs emellertid inte rätt att ta del av akten. Solvay fick enbart tillgång till kopior av handlingar som talade till företagets nackdel på vilka kommissionen i sin tur grundade sina invändningar.(127) Syftet härmed var att ”förenkla förfarandet”.(128)

–        År 2000, det vill säga innan det andra här omtvistade beslutet att ålägga böter antogs (beslut 2003/6) hördes inte Solvay på nytt,(129) företaget fick inte heller tillgång till handlingarna i ärendet.(130)

–        Först i det andra förfarandet vid tribunalen (mål T‑57/01) lämnade kommissionen ut en del av handlingarna från det administrativa förfarandet, vilket tribunalen genom åtgärder för processledning vid ett flertal tillfällen anmodat kommissionen att göra.(131) Solvay fick i tribunalens kansli tillgång till ett flertal handlingar som företaget tidigare inte fått ta del av. Företaget fick också möjlighet att vid tribunalen yttra sig över huruvida dessa handlingar var användbara för dess försvar.(132)

–        Vid tribunalen angav kommissionen att den inte längre kunde hitta den resterande delen av handlingarna i ärendet, närmare bestämt fem pärmar.(133) Kommissionen kunde inte heller lämna in en innehållsförteckning avseende de handlingar som saknades till tribunalen.(134)

155. Solvay har mot bakgrund av vad som anförts ovan för det första gjort gällande att dess rätt att få ta del av handlingarna i akten har åsidosatts (den tredje och den fjärde grunden, se i detta avseende nedan avsnitt 1) och för det andra att rätten att yttra sig har åsidosatts (den femte grunden, se i detta avseende nedan avsnitt 2).

1.      Rätten att få ta del av handlingarna i ärendet (den tredje och den fjärde grunden)

156. Rätten att få ta del av handlingarna i ärendet följer av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den innebär att kommissionen måste ge ett företag som berörs möjlighet att undersöka samtliga handlingar som ingår i akten i utredningen och som kan vara relevanta för företagets försvar. Dessa omfattar såväl handlingar som är till företagets fördel som handlingar som är till dess nackdel, med förbehåll för andra företags affärshemligheter, kommissionens interna handlingar och andra konfidentiella uppgifter.(135)

157. Det är utrett att Solvay i det administrativa förfarandet enbart fick kännedom om de handlingar i ärendet som kommissionen i det omtvistade beslutet använde mot företaget. Ett flertal andra handlingar i ärendet som Solvay också borde ha haft tillgång till enligt rätten till insyn i akten lämnades inte ut till företaget. Kommissionen har härmed åsidosatt en grundläggande förfarandebestämmelse,(136) som följer av rätten till god förvaltning.(137) En oegentlighet i det administrativa förfarandet kan efter antagandet av det omtvistade beslutet inte längre avhjälpas, framför allt inte genom att vissa handlingar lämnas ut under ett senare domstolsförfarande.(138)

158. I det nuvarande skedet diskuterar parterna i målet enbart frågan om tribunalen, mot bakgrund av kommissionens ovannämnda fel i det administrativa förfarandet, borde ha upphävt det omtvistade beslutet. Enligt fast rättspraxis ska nämligen fel i förfarandet vad gäller insyn i akten under det administrativa förfarandet medföra en ogiltigförklaring av kommissionens beslut enbart om det innebär att rätten till försvar har åsidosatts.(139)

159. Till skillnad från kommissionen och tribunalen anser Solvay att dess rätt till försvar har åsidosatts och har till stöd för detta påstående anfört flera argument. Klaganden har härvid huvudsakligen grundat sig på i unionsrätten allmänt erkända principer om iakttagande av rätten till försvar, oskuldspresumtionen och bevisbörderegler. Solvay har därutöver gjort gällande ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten enligt artikel 36 jämförd med artikel 53 första stycket i domstolens stadga, och ett åsidosättande av artiklarna 47.2, 48 och 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 6 i Europakonventionen samt artikel 6.1 FEU.

160. Solvay har emellertid anfört utförligare argument vad gäller rätten till försvar samt i viss mån oskuldspresumtionen och motiveringsskyldigheten. Dess enskilda hänvisningar till stadgan om de grundläggande rättigheterna, till artikel 6 i Europakonventionen och artikel 6.1 FEU har inget självständigt innehåll och de behöver därför inte undersökas närmare. Vad gäller artikel 6.1 FEU räcker det att konstatera att denna bestämmelse som sådan inte innehåller några garantier för grundläggande rättigheter. Artikel 6 i Europakonventionen är inte direkt tillämplig på unionens organ före unionens anslutning till Europakonventionen(140) men ska beaktas vid tolkningen och tillämpningen av de allmänna rättsliga principer och grundläggande rättigheter i unionsrätten som har gjorts gällande.(141)

161. Vad gäller bedömningen av Solvays invändningar avseende rätten till försvar, oskuldspresumtionen och motiveringsskyldigheten föreslår jag att den av kommissionen förespråkade turordning för prövningen som grundar sig på uppbyggnaden av den överklagade domen, följs. Jag kommer därför först och främst ta ställning till frågan huruvida den tredje och den fjärde grunden (se nedan punkt a) kan tas upp till sakprövning innan jag befattar mig med de invändningar som avser de handlingar till vilka insyn lämnats i förstainstansrätten (fjärde grunden, se nedan punkt b). Jag kommer avslutningsvis att granska de invändningar som avser de handlingar i ärendet som försvunnit (tredje grunden, se nedan punkt c).

a)      Huruvida den tredje och den fjärde grunden kan tas upp till sakprövning.

162. Kommissionen har bestritt att överklagandet kan tas upp till sakprövning såvitt avser den fjärde grunden och en del av den tredje grunden. Den har gjort gällande att bedömningen av huruvida vissa handlingar är användbara vid företagets försvar ingår i bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen, vilken enbart ankommer på tribunalen och vilken i princip inte kan prövas i ett mål om överklagande.

163. Jag finner inte detta argument övertygande. Domstolen har i förevarande fall inte anmodats att ersätta tribunalens bedömning i fråga om enskilda handlingar i ärendet med sin egen.(142) Domstolen har tvärtom uppmanats att granska om tribunalen har lagt riktiga kriterier till grund för sin bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Det rör sig härvid om en rättsfråga som kan prövas av domstolen i egenskap av överklagandeinstans.(143)

b)      Avseende de delar av handlingarna i ärendet till vilka tillgång enbart lämnats vid domstolen (den fjärde grunden)

164. Den fjärde grunden avser punkterna 417–466 i den överklagade domen, vilka rör frågan huruvida de handlingar i ärendet till vilka tillgång lämnats först i domstolsförfarandet var användbara för Solvays försvar. Eftersom tribunalen inte ansåg att det hade bevisats att dessa handlingar var användbara drog den slutsatsen att kommissionen inte hade åsidosatt rätten till försvar.(144)

i)      Den fjärde grundens första del

165. I den fjärde grundens första del har kritik riktats mot den överklagade domen i två avseenden. Överklagandet kan enligt min mening inte vinna bifall såvitt avser den första invändningen, men såvitt avser den andra invändningen.

166. Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen först borde ha prövat argumenten rörande åsidosättandet av rätten till försvar innan den prövade de påtalade materiella felen i bedömningen. I annat fall finns risken att tribunalen vid bedömningen av huruvida olika handlingar är användbara för företagets försvar redan låter sig styras av resultatet av prövningen av det omtvistade beslutet.

167. Överklagandet kan inte tas upp till sakprövning såvitt avser den första invändningen. Såsom kommissionen med rätta har påpekat finns ingen logiskt tvingande turordning vad gäller prövningen av materiella och processuella invändningar.(145) (Huruvida tribunalen vid bedömningen av processuella invändningar får låta sig styras av bedömningen av företagets materiella invändningar kommer att undersökas separat inom ramen för den tredje grunden(146).)

168. Klaganden har för det andra gjort gällande att tribunalen gjort en alltför restriktiv tolkning av syftet med att få tillgång till handlingarna i ärendet. Den anser att tribunalen inte borde ha vägrat att betrakta diverse handlingar som användbara för försvaret med motiveringen att Solvay antingen redan hade kännedom om den information som dessa innehöll eller att den avsåg frågor som företaget redan hade tagit upp.

169. Till skillnad från den första invändningen kan den andra invändningen godtas.

170. Syftet med aktinsynen är att säkerställa att de företag som yttrat sig under det administrativa förfarandet, vilka har klandrats för att ha gjort sig skyldiga till en överträdelse av unionens konkurrensrätt (dessa kallas även de berörda företagen) faktiskt kan göra gällande rätten till försvar.(147) Detta ska möjliggöra för dem att få kännedom om den bevisning som kommissionens handlingar innehåller för att de på grundval av dessa på ett meningsfullt sätt ska kunna yttra sig över de slutsatser som kommissionen dragit i sitt meddelande om invändningar.(148) Detta bidrar även till att åstadkomma jämlikhet i medel mellan de berörda företagen och kommissionen och därmed slutligen till rättvisa administrativa förfaranden.

171. När det berörda företaget under det administrativa förfarandet inte fått tillgång till friande material ska det berörda företaget i ett senare skede visa att underlåtenheten att lämna ut handlingarna i fråga kan ha påverkat förfarandet och innehållet i kommissionens beslut på ett sätt som är till nackdel för företaget.(149) Det är härvid tillräckligt att företaget visar att det skulle ha kunnat använda nämnda handlingar till sitt försvar.(150)

172. Detta är i första hand fallet vad gäller sådana handlingar som skulle ha gjort det möjligt för de berörda företagen i det administrativa förfarandet att framföra nya omständigheter. I domen i de förenade målen Aalborg Portland talar domstolen i detta sammanhang om omständigheter ”som inte överensstämmer med kommissionens slutsatser i detta skede, och därmed påverkar kommissionens bedömning i ett eventuellt beslut i någon riktning, åtminstone vad avser allvaret och varaktigheten av det agerande som har lagts företaget till last, och därmed även nivån på böterna”.(151)

173. Jag anser emellertid inte att det av domen i de förenade målen Aalborg Portland eller av några andra domar i vilka domstolen använt liknande formuleringar(152), framgår att syftet med att aktinsynen allmänt begränsar sig till blott fastställandet av nya omständigheter. Tvärtom anser jag att det av domen i de förenade målen Aalborg Portland framgår att domstolen i viss mån anser att andra syften med rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet är möjliga. Detta framgår framför allt genom formuleringen ”påverkar … i någon riktning”.(153)

174. Såsom Solvay påpekat är syftet med aktinsynen inte bara att det berörda företaget ska få möjlighet att framföra nya argument eller omständigheter i det administrativa förfarandet. Rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet är tvärtom även av betydande praktisk betydelse, eftersom det berörda företaget därigenom ges möjlighet att jämföra sin argumentation i det administrativa förfarandet med de yttranden som inkommit från tredjeman, till exempel kunder, underleverantörer, konkurrenter och sammanslutningar. Det berörda företaget kan framför allt använda yttranden som inkommit från tredjeman till att bättre underbygga sina egna yttranden gentemot kommissionen.

175. Det är uppenbart att det berörda företagets inlagor till kommissionen kan vara av större betydelse om de inte enbart finner stöd i företagets interna handlingar och uppgifter eller i källor som står till allmänhetens förfogande utan därutöver även bekräftas av yttranden från tredjeman med eventuellt motstridiga intressen.(154) I det administrativa förfarandet rör det sig nämligen inte enbart om att det berörda företaget framför relevanta argument utan även om att det utvecklar dessa argument och förebringar tillräcklig bevisning för dem.

176. Tribunalen har underlåtit att beakta detta genom att på flera ställen i den överklagade domen fastställa att den omständigheten att vissa handlingar inte lämnats ut under det administrativa förfarandet inte kan ha påverkat förfarandet eller innehållet i det angripna beslutet på ett sätt som är till nackdel för Solvay, eftersom

–        företaget ”inte var ovetande”(155) om de omständigheter som påtalades i handlingarna,

–        företaget själv kunde inhämta vissa uppgifter(156) utan att grunda sig på konkurrenternas handlingar(157),

–        företaget redan utvecklat vissa argument som framgår av handlingarna(158), eller

–        kommissionen redan var medveten om den faktiska situation som framgår av handlingarna(159).

177. Rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet ska möjliggöra för de berörda företagen att förbereda ett bättre försvar(160) än vad de hade kunnat göra själva. Tribunalen har genom sin snäva tolkning av syftet med rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet som inte beaktar ovannämnda omständigheter(161) gjort en felbedömning av räckvidden av rätten till försvar i det administrativa förfarandet och således gjort en felaktig rättstillämpning.

ii)    Den fjärde grundens andra del

178. Solvay har i den fjärde grundens andra del gjort gällande att tribunalen ställt orimligt hårda krav på den bevisning som krävs för att styrka att rätten till försvar åsidosatts. Klaganden har härvid hänvisat till vissa avsnitt i den överklagade domen i vilka tribunalen anfört att

–        Solvay har ”inte visat att underlåtenheten att lämna ut … [vissa] handlingar hade påverkat förfarandet och innehållet i det angripna beslutet på ett sätt som var till nackdel för företaget”(162),

–        de omständigheter som Solvay har åberopat efter det att företaget fått tillgång till handlingarna i ärendet inte heller innebär att kommissionens analys i det omtvistade beslutet ifrågasätts.(163)

179. För att det ska anses att rätten till försvar har åsidosatts till följd av ett fel i förfarandet vad gäller rätten till aktinsyn är det avgörande kriteriet, såsom Solvay med rätta har gjort gällande, inte om underlåtenheten att lämna ut handlingar som är till företagets fördel ”har påverkat” förfarandet och innehållet i kommissionens beslut på ett sätt som är till nackdel för företaget utan om denna underlåtenhet ”kunnat påverka” förfarandet och innehållet i kommissionens beslut.(164)

180. Skillnaden mellan formuleringarna ”har påverkat” och ”kunnat påverka” kan vid en första anblick vara minimal. Solvays invändning skulle därför kunna betraktas som en semantisk spetsfundighet.

181. Dessa språkliga nyanser avslöjar emellertid att tribunalen vid prövningen av Solvays argument att företagets rätt till försvar åsidosatts har tillämpat felaktiga kriterier. Tribunalen har felaktigt krävt att det visas att det administrativa förfarandet skulle ha fått en annan utgång om de omtvistade handlingarna hade lämnats ut.(165) Tribunalen borde rätteligen enbart ha beaktat om det berörda företaget visat att det fanns en minsta möjlighet att de handlingar som inte lämnats ut under det administrativa förfarandet hade kunnat vara användbara för dess försvar.(166) Det berörda företaget är nämligen inte skyldigt att bevisa att kommissionens beslut hade fått ett annat innehåll om företaget hade haft tillgång till de handlingar som inte lämnades ut.(167)

182. Tribunalen har följaktligen gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid prövningen av rätten till försvar.

183. Solvay har i detta sammanhang dessutom gjort gällande att oskuldspresumtionen åsidosatts, men enligt min mening har denna invändning vid sidan av det påstådda åsidosättandet av rätten till försvar inte något självständigt innehåll så att denna invändning inte kommer att undersökas närmare.

184. Solvay har slutligen anfört att motiveringen i den överklagade domen är motsägelsefull, eftersom tribunalen inledningsvis anger det korrekta kriteriet (”minsta möjlighet att det administrativa förfarandet skulle ha fått en annan utgång”)(168) medan den i ett senare skede har tillämpat ett strängare test (Solvay har ”inte visat att underlåtenheten att lämna ut … handlingar[na] hade påverkat förfarandet och innehållet i det angripna beslutet på ett sätt som var till nackdel för företaget” (169) och det innebär inte att ”kommissionens analys i det angripna beslutet ifrågasätts”).(170) Såsom det emellertid har visats ovan(171) rör det sig när det gäller kraven på bevisningen för att styrka ett åsidosättande av rätten till försvar om en sakfråga och inte om en fråga avseende motiveringen av den överklagade domen. Tribunalen kan visserligen ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i samband med rätten till försvar men detta innebär emellertid inte att även motiveringen är bristfällig.

iii) Slutsats i denna del

185. Överklagandet kan således till största delen vinna bifall på den fjärde grunden. Tribunalen har för det första inom ramen för prövningen av huruvida de handlingar som inte lämnats ut under det administrativa förfarandet är användbara gjort en felbedömning av syftet med rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet och för det andra ställt överdrivet höga beviskrav i fråga om huruvida rätten till försvar åsidosatts.

c)      Förlusten av vissa handlingar i den administrativa akten (den tredje grunden)

186. I den tredje grunden påtalas förlusten av vissa av kommissionens handlingar i ärendet. Den tredje grunden avser punkterna 465–482 i den överklagade domen, i vilka tribunalen behandlade frågan om den omständigheten att fem pärmar saknas innebär att Solvays rätt till försvar har åsidosatts(172) och besvarade denna fråga nekande.(173)

187. Klaganden har på ett flertal punkter framfört kritik mot det omtvistade avsnittet i domen som den tredje grundens samtliga sex delgrunder avser. Dessa överlappar emellertid varandra. Det rör sig huvudsakligen om samma fråga, nämligen om tribunalen fick utesluta att de handlingar som gått förlorade kunde vara användbara för Solvays försvar.(174)

188. Liksom klaganden anser jag att denna fråga ska besvaras nekande.

189. Utgångspunkten för övervägandena ska vara att ett företag som under det administrativa förfarandet rättsstridigt inte har lämnats tillgång till vissa delar av akten i ärendet vid tribunalen enbart ska styrka att den hade kunnat använda de ifrågavarande handlingarna vid sitt försvar.(175) Det räcker att företaget visar att minsta möjlighet fanns att de handlingar som inte lämnats ut i det administrativa förfarandet hade kunnat vara användbara för hans försvar.(176)

190. I förevarande fall har tribunalens prövning av huruvida de handlingar i ärendet som inte lämnats ut varit användbara för Solvay försvårats genom att de berörda handlingarna försvunnit.

191. Det skulle säkerligen inte vara lämpligt att automatiskt utgå från att de handlingar i ärendet som tappats bort hade kunnat vara användbara för det berörda företagets försvar. Om det till exempel på grundval av en innehållsförteckning framgår att de berörda delarna av handlingarna i ärendet enbart innehöll handlingar som undantagits från rätten till insyn, detta är framför allt fallet när det rör sig om kommissionens beslutsförslag och interna anteckningar, men kan även gälla för andra konfidentiella handlingar,(177) så kan ett åsidosättande av rätten till försvar uteslutas a priori.

192. I förevarande fall var det emellertid inte möjligt att återge innehållet i de försvunna handlingarna.(178) Det har i rättspraxis, såvitt framgår, ännu inte slagits fast vem som ska svara för detta. De domar som hittills meddelats avsåg handlingar från det administrativa förfarandet vars innehåll hade fastställts och kunde prövas av tribunalen.(179)

193. I princip har det berörda företaget bevisbördan för att de handlingar med avseende på vilka företaget rättsstridigt undandragits rätten till insyn under det administrativa förfarandet hade kunnat användas för dess försvar.(180) Detta kan emellertid enbart gälla om företaget åtminstone har meningsfull information om upphovsmännen till de handlingar som det inte fått tillgång till samt om typen av handling och innehållet däri.

194. Kommissionen ansvarar för att delar av akten i ärendet försvunnit. Kommissionen är nämligen enligt principen om god förvaltningssed skyldig att handha handlingarna i ärendet på ett korrekt sätt och förvara dem på ett säkert sätt. Vad gäller handhavandet av handlingarna i ärendet på ett korrekt sätt omfattar detta även upprättandet av en innehållsförteckning för att senare kunna ge tillgång till handlingarna i ärendet.

195. Om innehållet i de handlingar i ärendet som försvunnit, såsom i förevarande fall inte kan återges på ett säkert sätt i avsaknad av en sådan innehållsförteckning, så kan man härav, med avseende på rätten till försvar, enbart dra den slutsatsen att det inte kan uteslutas att det berörda företaget hade kunnat använda de borttappade handlingarna för sitt försvar.

196. I den överklagade domen har tribunalen emellertid utgått från att detta inte är fallet. Tribunalen har anfört att det kan uteslutas att Solvay i de delar av akten i ärendet som saknas hade kunnat finna handlingar som är användbara vid dess försvar.(181)

197. Tribunalen har slagit fast att talan inte kan vinna bifall på någon av de materiella invändningar som Solvay framfört mot det omtvistade beslutet.(182) Bedömningen av huruvida de handlingar som försvunnit är användbara vid Solvays försvar är således kopplad till frågan huruvida företagets invändningar mot slutsatsen att det föreligger ett missbruk av en dominerande ställning på marknaden är välgrundade.(183) Med andra ord förefaller tribunalen att anta att den som hittills haft sämre kort inte heller skulle ha hittat något trumfkort i de återstående delarna av handlingarna i ärendet.

198. Detta tillvägagångssätt är behäftat med rättsliga fel. Det ska säkerligen mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet prövas om ett åsidosättande av rätten till försvar föreligger. Denna prövning ska emellertid ske med beaktande av den kritik som kommissionen riktar mot det berörda företaget, det vill säga de invändningar som kommissionen framför mot företaget.(184) Företaget måste nämligen försvara sig mot de invändningar som kommissionen framfört. Det har däremot inte någon betydelse vilka invändningar företaget framfört mot det omtvistade beslutet och om talan kan vinna bifall såvitt avser dessa invändningar.

199. Tribunalen har felaktigt fastställt att frågan huruvida de handlingar som försvunnit är användbara för Solvay är beroende av om de argument som företaget tidigare anfört är ”verkningslösa”(185) eller ”saknar grund”,(186) om Solvay bestritt vissa fastställanden som kommissionen gjort(187) och om klaganden hittills varit skyldig att avge vissa klargöranden(188).

200. Det hade varit riktigt att enbart fråga om de delar av handlingarna i ärendet som försvunnit eventuellt innehöll information som hade möjliggjort för Solvay att bättre underbygga den argumentation som hittills framförts mot det omtvistade beslutet eller till och med framföra nya argument.

201. Tribunalen har undvikit denna fråga genom att lägga särskild vikt vid kommissionens bevisning för att det föreligger en dominerande ställning på marknaden och missbruk av denna.(189) Den har härvid emellertid i stor utsträckning underlåtit att beakta att de delar av handlingarna i ärendet som försvunnit hade kunnat innehålla information som hade kunnat ifrågasätta denna bevisning eller i vart fall låtit den framträda i ett helt annat ljus. Solvay har med rätta hänvisat till detta.

202. Avgörande i detta sammanhang är för det första att stora marknadsandelar prima facie visserligen styrker att Solvay har en dominerande ställning på marknaden. Såsom tribunalen emellertid själv anfört(190) gäller detta enbart med förbehåll för exceptionella omständigheter.(191) Tribunalen har emellertid inte förklarat varför Solvay skulle vara medveten om eventuella exceptionella omständigheter så att de handlingar som försvunnit inte kunde innehålla några nya omständigheter för dess försvar.(192) Ändamålsenliga uppgifter vad avser marknadsandelar, konkurrenternas styrka och omfattningen av ett eventuellt förekommande utjämnande marknadsinflytande av det berörda företagets kunder kan mycket väl även framgå av yttranden från tredjeman.(193)

203. Det ska för det andra erinras om att det visserligen framgår av ”direkta bevishandlingar” att vissa av Solvays förfaranden, till exempel de rabatter som företaget beviljar, utgör missbruk.(194) Tvärtemot vad man kan tro vid första anblicken kan det emellertid förnekas att ett missbruk föreligger om det finns omständigheter som talar för en objektiv ekonomisk motprestation.(195) Sådana omständigheter måste inte nödvändigtvis härröra från det dominerande företaget utan kan även tillhandahållas av tredjeman, till exempel av det berörda företagets kunder. Det kan således inte uteslutas att dessa omständigheter hade funnits i de handlingar i ärendet som försvunnit.(196)

204. Till skillnad från vad tribunalen anfört ankom det inte på Solvay att visa i vilken mån omständigheter som är till dess fördel hade kunnat finnas i de handlingar i ärendet som försvunnit. Det var inte möjligt att vid tribunalen återge innehållet i dessa handlingar och man kan av en person inte begära det som är omöjligt. Solvay kan inte heller åläggas ansvar för denna omöjlighet, eftersom kommissionen har ansvar för försvinnandet av de berörda handlingarna.(197) Tribunalens antagande att Solvay borde ha visat(198) att de handlingar som försvunnit var användbara vid dess försvar innebär således en felaktig rättstillämpning.

205. Sammanfattningsvis kan det konstateras att tribunalen vid prövningen av frågan om de handlingar i ärendet som inte kan återfinnas skulle kunna vara användbara vid Solvays försvar följaktligen har tillämpat felaktiga kriterier. Den har gjort en felbedömning av de krav som i detta avseende följer av rätten till försvar. Överklagandet kan således bifallas även såvitt avser den tredje grunden.

206. Det åsidosättande av oskuldspresumtionen som Solvay har gjort gällande i detta sammanhang har inget självständigt innehåll som går utöver de frågor som avseende bevisbördan som granskats inom ramen för rätten till försvar. Denna fråga behöver således inte prövas separat.

2.      Rätten att yttra sig (den femte grunden)

207. Solvays femte grund avser punkterna 184–193 i den överklagade domen, i vilka tribunalen drog slutsatsen att kommissionen inte var tvungen att låta företaget yttra sig på nytt innan den antog det omtvistade beslutet.(199) Solvay är emellertid av uppfattningen att ett muntligt hörande borde ha ägt rum under det administrativa förfarandet under år 2000, eftersom det första beslutet att ålägga böter (beslut 91/299) som tribunalen ogiltigförklarade inte enbart hade utfärdats på ett felaktigt sätt, utan därutöver även hade antagits utan att tillgång till handlingarna i ärendet lämnats, vilket var nödvändigt.

a)      Den femte grundens första del

208. Solvay har i den femte grundens första del gjort gällande att motiveringsskyldigheten enligt artikel 36 jämförd med artikel 53 första stycket i domstolens stadga har åsidosatts. I den överklagade domen prövas inte frågan huruvida felaktigheterna i förfarandet i det första administrativa förfarandet med avseende på rätten till tillgång till handlingarna i ärendet hade krävt ett nytt muntligt hörande. Tribunalen har således underlåtit att ta ställning till en av Solvays invändningar.

209. Detta argument saknar stöd. Tribunalen uttalade sig om, om än enbart med en mening, kravet på ett nytt muntligt hörande på grund av tidigare brister i förfarandet vad gäller rätten till tillgång till handlingarna i ärendet. För att besvara denna fråga hänvisade tribunalen till sin redogörelse avseende rätten till tillgång till handlingarna i ärendet.(200) Detta var ur tribunalens perspektiv logiskt och följdriktigt, men tribunalen utgick från att kommissionen i samband med underlåtenheten att ge tillgång till handlingarna i ärendet inte åsidosatt rätten till försvar.(201) Enligt den lösning som valts i den överklagade domen var det således onödigt att höra Solvay på nytt.

210. Tribunalens konstaterande avseende rätten att yttra sig är således tillräckligt motiverat. Huruvida det även är korrekt är föremål för den femte grundens andra del, vilken kommer att prövas i det följande.

b)      Den femte grundens andra del

211. Solvay har i den femte grundens andra del undersökt frågan om de fel i förfarandet som begåtts år 1990 avseende rätten till tillgång till handlingarna i ärendet, i ett senare skede, innan det andra här omtvistade beslutet att ålägga böter (beslut 2003/6) antogs år 2000, medförde ett krav på att företaget hördes på nytt.

212. Solvay har huvudsakligen gjort gällande ett åsidosättande av bolagets rätt att yttra sig och allmänt av dess rätt till försvar. Klaganden har därutöver gjort gällande att artiklarna 47.2, 48 och 52.3 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 6.1 i Europakonventionen, artikel 6.1 FEU, principen om god förvaltningssed samt artikel 266 FEUF (tidigare artikel 233 EG) har åsidosatts. Gemensamt för dessa invändningar är att tribunalen anses ha gjort en felaktig bedömning vad gäller kravet på att kommissionen håller ett nytt muntligt hörande med Solvay.

213. Rätten att yttra sig är en del av rätten till försvar, som ska beaktas i administrativa förfaranden på det kartellrättsliga området. Rätten att yttra sig innebär ett krav på att det berörda företaget under det administrativa förfarandet ska beredas tillfälle att faktiskt yttra sig över huruvida de påstådda omständigheterna stämmer och är relevanta och över de handlingar som kommissionen insamlat.(202) På lagstiftningsnivå återfanns denna princip vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet i artikel 19.1 i förordning nr 17.(203)

214. Det är ostridigt att Solvay år 1990, innan det första beslutet att ålägga böter (beslut 91/299) antogs på grundval av ett meddelande om invändningar, hördes av kommissionen. Den enda fråga som är omtvistad är om de åtgärder som kommissionen ska vidta efter ogiltigförklaringen av det första beslutet att ålägga böter enligt artikel 233 EG (nu artikel 266 FEUF) omfattar ett nytt muntligt hörande.

215. I ett kartellrättsligt administrativt förfarande enligt förordning nr 17 följer enligt artikel 233 EG inte nödvändigtvis en skyldighet för kommissionen att göra om hela förfarandet. Kommissionen kan tvärtom återuppta förfarandet i det skede i vilket unionsdomstolen fastställt att det föreligger ett fel i förfarandet. I den mån som de förfaranden som företogs före formfelet var lagenliga behöver de inte upprepas.

216. I domen i de förenade målen PVC II, i vilken kommissionens beslut ogiltigförklarades på grund av ett formfel i samband med att kommissionsledamöternas kollegium slutgiltigt antog beslutet, godtog domstolen att kommissionen utan att höra de berörda företagen på nytt antog ett andra huvudsakligen likalydande beslut.(204) Tribunalen hänvisade till denna rättspraxis i den överklagade domen för att motivera att det inte heller i förevarande fall var nödvändigt att höra Solvay på nytt. (205)

217. Vid en första anblick förefaller de förenade målen PVC II och förevarande fall vara lika. Även i förevarande fall ogiltigförklarades kommissionens första beslut att ålägga böter (beslut 91/299) på grund av ett formfel i slutet av det administrativa förfarandet, närmare bestämt vid utfärdandet av beslutet.

218. Vid närmare betraktelse kan emellertid en avgörande skillnad fastställas. Till skillnad från vad som var fallet i de förenade målen PVC II var det administrativa förfarandet i förevarande fall behäftat med ett annat allvarligt fel som uppkom långt innan beslutet att ålägga böter antogs slutgiltigt och utfärdades. Det berörda företaget Solvay fick inte tillgång till handlingarna i ärendet i enlighet med lag.(206)

219. Unionsdomstolen har i sina domar avseende det första beslutet att ålägga böter (beslut 91/299)(207) visserligen inte behandlat rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet eller rätten till försvar, utan har enbart behandlat frågan kring utfärdandet. Härav kan emellertid inte slutsatsen dras att unionsdomstolen bekräftat att det administrativa förfarandet genomförts på ett korrekt sätt vad gäller rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet och rätten till försvar.

220. Förstainstansrätten fastställde tvärtom med avseende på beslut 91/297, som har sitt ursprung i samma kartellrättsliga administrativa förfarande som beslut 91/299, att rätten till försvar hade åsidosatts på grund av att tillgång till handlingarna i ärendet inte beviljats i tillräcklig mån.(208) Dessutom hade kommissionen redan sedan år 1982 utvecklat en klar praxis ved gäller beviljande av tillgång till handlingarna i ärendet.(209)

221. Kommissionen har rätt i att de domar som förstainstansrätten meddelade i olika mål den 29 juni 1995 inte sände klara signaler avseende syftet med och omfattningen av den tillgång till handlingarna som ska beviljas.(210) Senast vid den tidpunkt då det här omtvistade andra beslutet att ålägga böter antogs år 2000 hade alla eventuella oklarheter i detta avseende emellertid undanröjts för länge sedan.(211)

222. Under dessa omständigheter borde kommissionen i förevarande fall efter det att det första beslutet att ålägga böter ogiltigförklarats ha återupptagit det administrativa förfarandet direkt efter det att meddelandet om invändningar hade delgetts. Den borde i enlighet med lagstiftningen ha gett Solvay omfattande tillgång till handlingarna i ärendet och på denna grund ha hört företaget på nytt.

223. Kommissionens skyldighet att hålla ett nytt muntligt hörande efter det att den gett tillgång till handlingarna påverkas inte av den omständigheten att det inte låg några nya invändningar till grund för det andra här omtvistade beslutet att ålägga böter (beslut 2003/6).(212) Solvay hade visserligen redan år 1990 möjlighet att yttra sig om alla invändningar som kommissionen lagt till grund för såväl sitt första som sitt andra beslut att ålägga böter. Klaganden var emellertid tvungen att göra detta på grundval av en ytterst fragmentarisk kännedom om handlingarna i ärendet, eftersom den enbart hade fått tillgång till de handlingar som var till dess nackdel.(213)

224. Rätten att yttra sig omfattar inte enbart en rätt att yttra sig över samtliga invändning som kommissionen framfört. Det är snarare så att det berörda företaget ska ha möjlighet att yttra sig med kännedom om samtliga delar av handlingarna i ärendet som företaget har tillgång till i enlighet med lag. I annat fall skulle rätten till försvar i kartellförfaranden förlora en stor del av sin verkan.

225. Möjligheten att yttra sig är av en helt annan kvalitet när det berörda företaget tidigare fått tillgång till handlingarna i vederbörlig ordning. Det är framför allt uppenbart att ett företag som inte enbart haft tillgång till handlingar som är till företagets nackdel utan även handlingar som är till företagets fördel kan försvara sig mot kommissionens invändningar på ett mer effektivt sätt än ett företag som enbart haft tillgång till material som är till företagets nackdel.

226. Tribunalen har således gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning med avseende på rätten att yttra sig i den mån som den ansåg att det inte var nödvändigt att kommissionen på nytt hörde Solvay. De rättsliga fel som den överklagade domen är behäftad med vad gäller rätten till tillgång till handlingarna i ärendet består.(214)

227. Principen om god förvaltningssed som Solvay har åberopat behöver inte heller undersökas närmare här, eftersom den argumentation som grundar sig på denna princip, utöver den argumentation som anförts avseende rätten till försvar och rätten att yttra sig, inte har något självständigt innehåll. Det är såsom anförts ovan(215) inte heller nödvändigt att undersöka artikel 6 i Europakonventionen eller artikel 6.1 FEU.

c)      Slutsats i denna del

228. Överklagandet kan således bifallas såvitt avser den femte grundens andra del.

D –    Rätten att få saken prövad inom skälig tid (första grunden)

229. Solvay har i den första grunden, som avser punkterna 119–142 i den överklagade domen, gjort gällande att dess rätt att få saken prövad inom skälig tid har åsidosatts. Denna grundläggande rättighet har i domstolens rättspraxis erkänts som en allmän unionsrättslig princip som gäller såväl i administrativa förfaranden vid kommissionen som i förfarandena vid unionens domstolar.(216) Denna princip har även fastställts i artikel 41.1 och artikel 47.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

230. Även om unionsdomstolen redan vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om vad som avses med skälig handläggningstid i konkurrensärenden anser jag att de frågor som Solvay ställt är av särskild betydelse. För det första avser de ett fall i vilket den absoluta tidsåtgången för förfarandet med beaktande av samtliga etapper i det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet utan tvekan var särskilt långt. För det andra framfördes ovannämnda invändningar mot bakgrund av ikraftträdandet av Lissabonfördraget den 1 december 2009, genom vilket Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna blivit bindande rätt (artikel 6.1 FEU).

231. Den första grunden består av fem delar som avser dels bedömningen av handläggningstiden (se nedan punkt 1), dels de rättsliga följderna av den oskäligt långa handläggningstiden (se nedan punkt 2).

1.      Kraven vad gäller bedömningen av handläggningstiden (den första grundens första och andra del)

232. De två första delarna av den första grunden avser de rättsliga kraven vad gäller bedömningen av handläggningstiden.

a)      Den inledande frågan om Solvays invändningar saknar verkan

233. I motsats till vad kommissionen kommit fram till är inte Solvays invändningar avseende handläggningstiden ”till stor del verkningslösa”. För att upphäva den överklagade domen krävs ytterligare ett steg i tankegången, man måste nämligen fundera över vilka sanktioner som ska tillämpas vid en oskäligt lång handläggningstid. En granskning handläggningstiden är emellertid oundviklig(217), eftersom rätten att få saken prövad inom skälig tid a priori inte kan anses ha åsidosatts utan att det konstateras att förfarandet tagit oskäligt lång tid. De kriterier som tribunalen tillämpat vid sin bedömning av handläggningstiden kan inte undandras domstolens prövning i mål om överklagande.

234. Solvays invändningar om handläggningstiden skulle endast vara verkningslösa om klaganden hade framfört dem fristående från invändningarna avseende de rättsliga konsekvenserna av en oskäligt lång handläggningstid. Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål. Tvärtom har den överklagade domen kritiserats utifrån båda dessa perspektiv, varvid den första grundens tredje, fjärde och femte del särskilt avser de rättsliga konsekvenserna.

235. Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska kommissionens argument att invändningen är verkningslös underkännas.

b)      Huruvida det är nödvändigt att göra en helhetsbedömning av handläggningstiden (den första grundens första del)

236. Solvay har i den första grundens första del gjort gällande att tribunalen vid bedömningen av handläggningstiden enbart betraktat varje skede i det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet i sig, utan att göra en helhetsbedömning av de förfaranden som pågår sedan undersökningen i april 1989.

237. Huruvida förfarandet har tagit skälig tid i anspråk ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande.(218) Domstolen har i detta avseende preciserat att uppräkningen av dessa kriterier inte är uttömmande.(219)

238. När tribunalen prövar handläggningstiden är det utan tvekan lämpligt att den också gör en separat bedömning av varaktigheten av varje skede av förfarandet.(220) Om en del av förfarandet har varit oskäligt långt rättfärdigar denna omständighet i sig slutsatsen att rätten att få saken prövad inom skälig tid åsidosatts.(221)

239. En lämplig bedömning av handläggningstiden omfattar inte enbart en sådan punktvis bedömning utan även en helhetsbedömning av den tid som det administrativa förfarandet och eventuella domstolsförfaranden varat.(222)

240. Mot kravet på en helhetsbedömning kan inte invändas att administrativa förfaranden och domstolsförfaranden är av olika karaktär och att de villkor som förvaltningen eller tribunalen måste uppfylla fastställts på olika ställen i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Ur det berörda företagets perspektiv är enbart tidpunkten då dess ärende avgörs slutgiltigt av ett opartiskt organ avgörande. Artiklarna 41.1 och 47.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna innehåller enbart två varianter av en och samma processrättsliga princip, nämligen att enskilda kan förvänta sig att få sin sak prövad inom skälig tid.

241. Normalt sett antas det inte att rätten att få saken prövad inom skälig tid har åsidosatts när ingen del av det administrativa förfarandet eller domstolsförfarandet i sig var oskäligt lång. Ju fler delar förfarandet har – detta består av ett eller flera administrativa förfaranden och/eller domstolsförfaranden – desto större betydelse har emellertid en bedömning av den sammanlagda handläggningstiden.

242. I förevarande fall åtföljdes en första del av det administrativa förfarandet (åren 1989–1990) och ett första domstolsförfarande (åren 1991–2000) av en, om än rudimentär, andra del av det administrativa förfarandet (år 2002) samt ett andra domstolsförfarande (sedan mars 2001).(223) Vid den tidpunkt då den överklagade domen meddelades uppgick den sammanlagda tidsåtgången för samtliga delar av förfarandet till mer än 20 år, fram till i dag har till och med 22 år gått. Nästan inget annat förfarande avseende den europeiska konkurrenslagstiftningen har varat så länge.(224)

243. Under dessa omständigheter var det inte möjligt att göra en lämplig bedömning av handläggningstiden utan att beakta den sammanlagda tidsåtgången för det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet fram till dess att den överklagade domen meddelades. Eftersom tribunalen underlåtit att göra en sådan helhetsbedömning är den överklagade domen behäftad med ett rättsligt fel. Överklagandet kan således vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

c)      Bristande motivering (den första grundens andra del)

244. Solvay har dessutom gjort gällande att motiveringen är bristfällig (artikel 36 jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga), eftersom tribunalen inte tagit med den egna delen av förfarandet i beräkningen av handläggningstiden.

245. Tribunalen har inte vid något tillfälle nämnt tidsåtgången för den del av förfarandet som ägde rum vid tribunalen (förfarandet i mål T‑57/01). Det ska dock erinras om att motiveringen till en dom som meddelas i första instans även kan vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument och under förutsättning att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utföra sin prövning.(225)

246. I förevarande fall antog tribunalen att det omtvistade beslutet inte kunde ogiltigförklaras till följd av handläggningstiden i sig, utan enbart till följd av ett åsidosättande av rätten till försvar som hade samband med handläggningstiden. Eftersom tribunalen fann att rätten till försvar inte åsidosatts behövde den inte uttryckligen bedöma de argument som Solvay framfört avseende tidsåtgången för förfarandet. Motiveringen är följaktligen inte bristfällig i detta avseende.

247. Under dessa omständigheter kan överklagandet inte vinna bifall på den första grundens andra del.

2.      De rättsliga följderna av en oskäligt lång handläggningstid (den första grundens tredje till femte del)

248. Solvay har i den första grundens tredje till femte del påtalat de rättsliga följderna av ett eventuellt överskridande av den skäliga handläggningstiden vad gäller det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet.

a)      Kravet på att rätten till försvar ska påverkas (den första grundens tredje del)

249. Inom ramen för den första grundens tredje del uppkommer en fråga av grundläggande betydelse. Parterna är oeniga om huruvida ett eventuellt åsidosättande av den grundläggande rätten att få saken prövad inom skälig tid redan i sig motiverar en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet eller om det dessutom måste visas att det berörda företagets möjligheter till försvar påverkas.(226)

250. Tribunalen utgick i den överklagade domen från att en oskäligt lång handläggningstid enbart kan leda till att ett beslut från kommissionen ogiltigförklaras om det visas att handläggningstidens längd har påverkat det berörda företagets möjligheter till försvar.(227) Detta tillvägagångssätt är förenligt med domstolens fasta praxis enligt vilken det avgörande är om tidsåtgången för ett förfarande kan ha påverkat dess utgång.(228)

251. Solvay har emellertid anfört att denna rättspraxis inte längre är relevant och har anmodat domstolen att omvärdera denna mot bakgrund av att stadgan om de grundläggande rättigheterna är bindande sedan Lissabonfördraget trädde i kraft.

252. I detta sammanhang är framför allt bestämmelserna i artikel 52.3 i stadgan av betydelse. Denna bestämmelse innehåller i den första meningen en homogenitetsklausul enligt vilken de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan, som motsvarar de i Europakonventionen, har samma innebörd och räckvidd som de i Europakonventionen.

253. Det är korrekt att den grundläggande rätten inom unionen att få saken prövad inom skälig tid enligt artiklarna 41.1 och 47.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har hämtat sin lydelse ur bestämmelsen i artikel 6.1 i Europakonventionen.(229) Tvärtemot vad Solvay har hävdat krävs emellertid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, enligt Europadomstolens tolkning, inte att ett beslut att ålägga böter i ett kartellrättsligt ärende upphävs enbart på grund av att den skäliga fristen för att få saken prövad överskridits och att det administrativa förfarandet läggs ned.

254. I allmänhet gäller, såsom kommissionen med rätta påpekat, att de avtalsslutande staterna enligt Europakonventionen ges ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller medel och metoder för att undanröja eventuella åsidosättanden av de grundläggande rättigheterna.(230)

255. Ur rättspraxis från Europadomstolen avseende artikel 6.1 i Europakonventionen kan dessutom härledas att ett sätt till gottgörelse i den mening som avses i artikel 41 i Europakonventionen vid kränkning av de grundläggande rättigheterna genom en oskäligt lång handläggningstid är att de straffrättsliga sanktionerna hävs i sin helhet och att det berörda brottmålsförfarandet läggs ned.(231) Det är emellertid inte tal om att nationella myndigheter har en skyldighet att häva sanktionerna och lägga ned förfarandet. Europadomstolen har i stället uttryckligen slagit fast att en skälig gottgörelse för ett oskäligt långt förfarande är att lindra det straff som utdömts.(232) Särskilt i ett fall avseende ekonomisk brottslighet som avsåg svåra brott och som utmärkte sig genom att förfarandet varade 17 år slog Europadomstolen fast att förfarandet varat oskäligt lång tid och beviljade strafflindring.(233) En sådan lösning kan enligt min mening även tillämpas på kartellrättsliga förfaranden som liknar förfaranden avseende ekonomisk brottslighet.

256. Vad gäller konkurrensrätten anser Europadomstolen att detta rättsområde inte hör till den klassiska straffrätten. Utanför straffrättens ”hårda kärna” har Europadomstolen utgått från att de straffrättsliga garantier som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen inte nödvändigtvis måste tillämpas strikt.(234)

257. Man kan följaktligen på nuvarande stadium utgå från att kravet på homogenitet i artikel 52.3 första meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna inte medför en skyldighet för unionsdomstolen att inom ramen för den europeiska konkurrensrätten nödvändigtvis ogiltigförklara det omtvistade beslutet till följd av ett åsidosättande av den grundläggande rätten att få saken prövad inom skälig tid.

258. Enligt artikel 52.3 andra meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna är det visserligen möjligt att unionsrätten går utöver den standard som anges i Europakonventionen. Det finns emellertid ingen anledning att göra detta i detta konkurrensrättsliga sammanhang.

259. När en sanktionsåtgärd vidtas till följd av en kränkning av den grundläggande rätten att få saken prövad inom skälig tid ska såväl det berörda företagets intressen som allmänintresset beaktas.

260. Det berörda företagets intresse består i att så långt som möjligt erhålla gottgörelse för följderna av kränkningen av den grundläggande rättigheten.(235) Allmänintresset motsvaras av kravet på en effektiv tillämpning på den inre marknaden av konkurrensbestämmelserna, vilka hör till fördragets grundläggande bestämmelser.(236)(237)

261. Om ett kartellrättsligt kommissionsbeslut att ålägga böter ogiltigförklarades enbart på grund av att den skäliga handläggningstiden överskridits i det administrativa förfarandet eller domstolsförfarandet skulle därmed inte enbart de böter som ålagts bortfalla utan även slutsatsen att konkurrensbestämmelserna som sådana åsidosatts. En sådan lösning skulle strida mot allmänintresset av att konkurrenslagstiftningen tillämpas på ett effektivt sätt och skulle gå utöver det berörda företagets intresse av att så långt som möjligt få gottgörelse för kränkningen av dess grundläggande rättigheter.

262. Företaget har inte enbart på grund av att en skälig handläggningstid inte beaktats rätt att ifrågasätta huruvida en överträdelse föreligger.(238) Ett godkännande av att principen om en skälig handläggningstid har åsidosatts får inte under några omständigheter leda till att ett företag tillåts fullfölja eller återinföra ett agerande som har bedömts stå i strid med unionsbestämmelserna.(239)

263. Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns det enligt mig ingen anledning att föreslå att domstolen omvärderar tidigare rättspraxis i detta avseende. Överklagandet kan således inte bifallas med stöd av den första grundens tredje del.

b)      Handläggningstidens inverkan på Solvays möjligheter att försvara sig (den första grundens fjärde del)

264. Den första grundens fjärde del avser punkterna 132–136 i den överklagade domen i vilka tribunalen fastställde att Solvays möjlighet att försvara sig inte påverkas av ett eventuellt åsidosättande av principen om en skälig handläggningstid och att dess rätt till försvar följaktligen inte har åsidosatts. Solvay har huvudsakligen anfört att detta utgör en brist i motiveringen och ett åsidosättande av principen om en skälig handläggningstid. Tribunalen har inte i tillräcklig mån behandlat de svårigheter som Solvay konfronterats med efter så lång tid med avseende på dess försvar.

i)      Invändningen om bristande motivering

265. Invändningen om bristande motivering i den mening som avses i artikel 36 jämförd med artikel 53.1 i domstolens stadga avser tribunalens underlåtenhet att beakta ett flertal argument som Solvay gjort gällande i första instans avseende bolagets svårigheter att försvara sig.

266. Denna argumentation är inte övertygande. Såsom redan angetts innebär inte motiveringsskyldigheten att tribunalen är skyldig att på ett uttömmande sätt bemöta samtliga argument som parterna i målet anfört. Motiveringen kan således vara underförstådd under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument, och att domstolen kan få tillräckligt underlag för att utföra sin prövning.(240)

267. Tribunalen behandlade i den överklagade domen till och med uttryckligen, om än kortfattat, Solvays argumentation att företaget hade svårt att efter så lång tid försvara sig mot kommissionens anklagelser. Tribunalen angav att kommissionen sedan det första domstolsförfarandet i förevarande ärende inte hade vidtagit några utredningsåtgärder och inte heller beaktat någon ny omständighet som krävde att rätten till försvar utövades.(241)

268. Solvay kan ha en annan uppfattning angående den materiella bedömningen av omständigheterna i målet men detta innebär inte att motiveringen är bristfällig.(242)

ii)    Invändningen om materiella fel

269. Tribunalens påstående att tidsåtgången inte påverkat Solvays möjligheter att försvara sig har även kritiserats av klaganden i materiellrättsligt hänseende. Solvay anser att detta utgör ett åsidosättande av principen om iakttagandet av rätten till försvar samt principen om en skälig handläggningstid.

270. Vid en första anblick kan det verka som om Solvay försöker få domstolen att ersätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna med sin egen bedömning, vilket inte är tillåtet i ett mål om överklagande.(243)

271. Solvay har emellertid inte gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna utan snarare att den har underlåtit att beakta en ur Solvays perspektiv betydelsefull omständighet. Tribunalen har underlåtit att beakta att den tid som förflutit sedan förfarandet påbörjades har påverkat Solvays möjligheter till försvar i domstolsförfarandet. Tribunalen har felaktigt enbart behandlat handläggningstidens inverkan på Solvays möjligheter att försvara sig vid kommissionen (det vill säga i det administrativa förfarandet).

272. Denna argumentation kan godkännas.

273. Inom ramen för prövningen av huruvida den oskäligt långa handläggningstiden har haft en negativ inverkan på det berörda företagets möjligheter att försvara sig får tribunalen inte enbart beakta försvaret i ett visst skede i förfarandet. Den ska tvärtom allmänt pröva om handläggningstidens längd har kunnat påverka företaget vad gäller dess försvar mot kommissionens invändningar.(244)

274. Detta försvar äger visserligen först rum i det administrativa förfarandet i vilket företaget ges rätt att yttra sig på grundval av ett meddelande om invändningar. Försvaret begränsar sig emellertid inte till det administrativa förfarandet. Det berörda företaget har tvärtom rätt att väcka talan vid unionsdomstolen mot ett beslut från kommissionen att ålägga böter (artikel 263.4 FEUF, tidigare artikel 230.4 EG). Företaget måste även inom ramen för ett sådant domstolsförfarande faktiskt kunna försvara sig mot de invändningar som kommissionen framför mot företaget, numera i form av ett formellt beslut.

275. Tribunalen har därför felaktigt begränsat sig till att pröva om Solvay faktiskt kunde försvara sig i det administrativa förfarandet(245) och om tidsåtgången för ett tidigare domstolsförfarande – förfarandet i mål T‑32/91 angående det första beslutet att ålägga böter (beslut 91/299) – hade en negativ inverkan.(246) Tribunalen underlät inom ramen för sina överväganden att beakta företagets nuvarande möjligheter att försvara sig i det andra domstolsförfarandet, det vill säga förfarandet i mål T‑57/01 avseende det här omtvistade beslutet 2003/6.

276. Möjligheterna att försvara sig vid tribunalen i förfarande T‑57/01 borde ha beaktats av två skäl i förevarande fall. För det första på grund av Solvays uttryckliga uppmaning till tribunalen att beakta tidsåtgången för det då pågående domstolsförfarandet och för det andra på grund av den omständigheten att Solvay först under detta domstolsförfarande, närmare bestämt år 2005, överhuvudtaget fick tillgång till handlingarna i ärendet. Frågan huruvida Solvay år 2005 faktiskt kunde försvara sig mot kommissionens invändningar eller slutsatser var således av avgörande betydelse.

277. Enligt den grundläggande rätten att få saken prövad inom skälig tid krävs att kommissionen antar sitt beslut att ålägga böter i ett administrativt förfarande på det kartellrättsliga området i god tid så att det berörda företaget faktiskt kan försvara sig mot detta vid unionsdomstolen.

278. Tribunalen har inte behandlat denna rättsligt relevanta omständighet och den överklagade domen är således behäftad med ett rättsligt fel.

iii) Andra invändningar

279. Solvay har slutligen inom ramen för den första grundens fjärde del gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna och åsidosatt artikel 6 i Europakonventionen och artikel 6.1 FEU.

280. Det är inte nödvändigt att utreda dessa invändningar närmare. Det har inte anförts något stöd för invändningen om att de faktiska omständigheterna har missuppfattats,(247) och det finns inte heller något som talar för att de faktiska omständigheterna har missuppfattats. Vad gäller artikel 6 i Europakonventionen och artikel 6.1 FEU är den första bestämmelsen inte direkt tillämplig och den sistnämnda bestämmelsen innehåller inte i sig några garantier för de grundläggande rättigheterna.(248)

iv)    Slutsats i denna del

281. Överklagandet kan således delvis vinna bifall på den första grundens fjärde del.

c)      Påståendet om att Solvay avstått från en nedsättning av böterna (den första grundens femte del)

282. Solvay har med den femte och sista delen av den första grunden framför allt riktat kritik mot punkt 141 i den överklagade domen. Tribunalen har i denna punkt anfört att Solvay ”i ansökan uttryckligen har avstått från möjligheten att böterna sätts ned som gottgörelse för det påstådda åsidosättandet av dess rätt att få saken prövad inom skälig tid”. Solvay anser att dess argumentation i första instans härmed har missuppfattats.

283. Såsom redan anförts i ett annat sammanhang kan en sådan missuppfattning anses föreligga när tribunalen uppenbarligen missuppfattat parternas argumentation eller återgett denna på ett felaktigt sätt.(249)

284. Tyvärr framgår inte av tribunalens omtvistade formulering i den överklagade domen till vilket avsnitt i Solvays ansökan den hänför sig. Parterna har i målet om överklagandet emellertid samstämmigt anfört att ansökan utgör grunden för tribunalens uttalande i punkterna 149 och 150 mot vilket Solvay riktat kritik. Företaget har i punkt 149 i sin ansökan framhållit att åsidosättandet av principen om ett rättvist förfarande enbart kan undanröjas genom en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. En nedsättning av bötesbeloppet kan inte undanröja det påstådda åsidosättandet av artikel 6 i Europakonventionen. Solvay har i punkt 150 i ansökan dragit slutsatsen att den omständigheten att den skäliga handläggningstiden har överskridits på ett uppenbart sätt enbart kunde medföra en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.(250)

285. Av det återgivna avsnittet i ansökan framgår inte att klaganden avstått från en eventuell nedsättning av böterna på grund av handläggningstidens längd. Av Solvays inlagor framgår inte heller att företaget ”uttryckligen har avstått” från en nedsättning av bötesbeloppet på grund av en oskäligt lång handläggningstid, vilket tribunalen antagit.

286. Snarare har Solvay i punkterna 149 och 150 i sin ansökan i första instans endast med eftertryck redogjort för sin uppfattning. Företaget har angett den rättsföljd som det anser vara lämplig med avseende på det påstådda åsidosättandet av principen om en skälig handläggningstid, inte en nedsättning av bötesbeloppet, utan en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

287. Det finns en grundläggande skillnad mellan att redogöra för en uppfattning och uttryckligen avstå från möjligheten till nedsättning av böterna som gottgörelse för en påstådd överträdelse. Tribunalen har i punkt 141 i den överklagade domen inte beaktat denna skillnad.

288. Av punkt 141 i den överklagade domen framgår att det är uppenbart att tribunalen har missuppfattat Solvays argumentation och dessutom återgett den på ett felaktigt sätt. Detta utgör en missuppfattning av parternas argumentation.

289. Denna missuppfattning blir särskilt tydlig mot bakgrund av att Solvay i ett annat sammanhang i sin ansökan i första instans har yrkat att tribunalen skulle nedsätta bötesbeloppet och härvid uttryckligen hänvisat till sin ”argumentation inom ramen för ogiltighetsgrunderna”, det vill säga även till sin argumentation avseende en oskäligt lång handläggningstid.(251)

290. Klaganden kan således vinna framgång med den första grundens femte del.

3.      Slutsats i denna del

291. Överklagandet kan delvis vinna bifall såvitt avser den första grunden.

E –    Upphävande av den överklagade domen

292. Såsom framgår av vad som anförts ovan kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser följande grunder: den andra, den sjätte, den sjunde och den åttonde grunden.

293. Överklagandet kan delvis vinna bifall såvitt avser den nionde grunden. Den avser emellertid enbart diskriminering enligt artikel 82.2 c EG. De övriga aspekterna av Solvays beteende på marknaden, som enligt kommissionen utgör ett missbruk och med avseende på vilka tribunalen inte har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, påverkas inte. Den omständigheten att överklagandet delvis kan vinna bifall såvitt avser den nionde grunden motiverar inte att den överklagade domen upphävs.

294. Däremot är de grunder som avser rätten till försvar (den tredje, den fjärde och den femte grunden) samt grunden avseende handläggningstiden (den första grunden) till den största delen väl underbyggda. Den omständigheten att överklagandet kan vinna bifall såvitt avser var och en av dessa grunder motiverar att den överklagade domen upphävs i dess helhet.

F –    Avgörande avseende den talan som väcktes i första instans

295. Det följer av artikel 61 första stycket i domstolens stadga att domstolen själv slutligt kan avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

296. Det förhåller sig på det sättet i förevarande fall. De sak- och rättsfrågor som är avgörande för bedömningen av Solvays talan har redan behandlats i första instans och parterna har haft tillfälle att utbyta argument i detta avseende. Därmed är det inte nödvändigt att återförvisa målet till tribunalen. Domstolen kan själv pröva Solvays talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Med hänsyn till den utomordentligt långa tid som förfarandet varat – 22 år från kommissionens undersökningar i april 1989 fram till i dag – ska domstolen utnyttja denna möjlighet.

297. Jag kommer i det följande enbart kort befatta mig med frågan huruvida det omtvistade beslutet är lagenligt under tre utvalda aspekter: tillgången till handlingarna i ärendet (nedan punkt 1), rätten att yttra sig (nedan punkt 2) och handläggningstiden (nedan punkt 3).

1.      Rätten till tillgång till handlingarna i ärendet

298. Det är utrett att Solvay innan det omtvistade beslutet antogs inte getts tillgång till handlingarna i ärendet i tillräcklig omfattning i enlighet med vad som krävs enligt lag.(252)

299. Såsom angetts ovan är det omöjligt att utesluta att Solvay i de handlingar som gått förlorade med okänt innehåll skulle ha hittat information som hade varit användbar för dess försvar. Detta gäller i än högre grad eftersom kommissionen själv har utgått från att vissa av de pärmar som saknades ”innehöll skriftväxlingen enligt artikel 11 i förordning nr 17”, det vill säga kommissionens begäran om upplysningar som riktades till olika företag och deras svar.(253) Sådana yttranden från tredje part hade kunnat innehålla ändamålsenliga uppgifter vad avser frågan om Solvays dominerande ställning på marknaden (till exempel avseende marknadsandelar, styrkan hos Solvays konkurrenter och omfattningen av ett eventuellt befintligt utjämnande marknadsinflytande av deras kunder). I dessa pärmar skulle det dessutom ha kunnat finnas stöd för om en objektiv ekonomisk motprestation för Solvays beteende på marknaden förelåg eller inte.(254)

300. Således fanns åtminstone en möjlighet att en tillgång till handlingarna i ärendet i vederbörlig ordning skulle ha medfört att det administrativa förfarandet fick en annan utgång, om än enbart vad gäller storleken av det bötesbelopp som ålades.

301. Det omtvistade beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras i dess helhet enbart på grund av de fel i förfarandet som uppkommit avseende rätten till tillgång till handlingarna i ärendet (handlingar som har gått förlorade). (Den kompletterande prövningen av om de delar av ärendeakten som tribunalen har tillgång till är användbara för Solvays försvar har således inte någon betydelse längre.)

2.      Rätten att yttra sig

302. Det är dessutom utrett att Solvay inte hördes av kommissionen på nytt innan det omtvistade beslutet antogs år 2000, trots att detta hade varit rättsligt nödvändigt.(255) Detta fel i förfarandet har ett nära samband med den uteblivna aktinsynen.

303. Det kan inte uteslutas att det administrativa förfarandets utgång skulle ha varit en annan om kommissionen år 2000 hade gett företaget möjlighet att, efter att i vederbörlig ordning ha fått tillgång till handlingarna i ärendet, på nytt yttra sig över de invändningar som framförts av kommissionen.(256)

304. Även av denna anledning ska det omtvistade beslutet ogiltigförklaras i dess helhet.

3.      Rätten att få saken prövad inom skälig tid

305. Vad gäller handläggningstidens längd så ska denna bedömas mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.(257)

306. Det ska i förevarande fall beaktas att kommissionen under tiden mellan ogiltigförklaringen av det första beslutet att ålägga böter (beslut 91/299) och domstolens första dom i egenskap av överklagandeinstans(258) förhållit sig passiv. Härigenom förflöt fyra år och sju månader utan att några åtgärder vidtogs.(259)

307. Kommissionens passivitet kan inte motiveras med hänvisning till att den vid den tidpunkten överklagat domen om ogiltigförklaring av det första beslutet att ålägga böter. Kommissionen får visserligen fullt ut utnyttja de processrättsliga möjligheter som ges och om den tappar målet i första instans överklaga det avgörandet till domstolen. Detta betyder emellertid inte att kommissionen under ett sådant mål om överklagande får låta det administrativa förfarandet vila.(260)

308. Överklagandet har ingen suspensiv verkan (artikel 60.1 i domstolens stadga). Kommissionen var således från den 29 juni 1995, det vill säga den dag då förstainstansrättens dom i mål T‑32/91 meddelades, enligt artikel 233.1 EG (numera artikel 266.1 FEUF), skyldig att vidta de åtgärder som framgick av domen om ogiltigförklaring. Det hade även enligt principen om god förvaltningssed varit nödvändigt antingen att snabbt fatta ett nytt beslut i sakfrågan eller att lägga ned det administrativa förfarandet.

309. Det skulle ha varit lätt för kommissionen att fortsätta det administrativa förfarandet redan från juli 1995 i stället för att vänta med detta till april 2000.(261) I dess nya beslut att ålägga böter hade den enbart behövt klargöra att det beslutet inte skulle gälla för det fall den vann framgång med överklagandet.

310. Under dessa omständigheter kan slutsatsen dras att det administrativa förfarandet i förevarande fall var oskäligt långt redan på grund av att kommissionen förhållit sig passiv i nästan fem år från juli 1995 till april 2000.(262) Såsom redan anförts ovan är det följaktligen inte nödvändigt att närmare undersöka tidsåtgången för andra avsnitt av förfarandet eller betrakta tidsåtgången för förfarandet i dess helhet.(263)

311. Den överträdelse av principen om skälig handläggningstid som fastställts ovan motiverar emellertid en ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet enbart om det berörda företagets möjligheter till försvar påverkats av handläggningstidens längd.(264) Företaget har bevisbördan i detta avseende.

312. Domstolen ställer normalt sett höga krav på en sådan bevisning.(265) Det berörda företagets argumentation måste grunda sig på övertygande bevisning och får inte vara för abstrakt eller oprecis.(266) Om det till exempel, såsom i förevarande fall, påstås att möjligheterna att försvara sig är begränsade på grund av att tidigare medarbetare upphört att arbeta, så ska i allmänhet deras namn, funktion och den tidpunkt vid vilken de avgick anges. Det ska anges vilken typ av upplysningar eller förklaringar som förväntats av dem samt omfattningen av dessa. Dessutom ska de omständigheter anges som gjorde det omöjligt för den berörda parten att uttala sig.(267)

313. Solvay har utan tvekan inte lämnat så detaljerade uppgifter under det pågående rättsliga förfarandet vid unionsdomstolen.

314. Det ska i förevarande fall emellertid noteras att perioden 1983–1990, under vilken det påstås att Solvay har gjort sig skyldig till missbruk av en dominerande ställning på marknaden, låg 10–17 år tillbaka i tiden redan vid tidpunkten för antagandet av det andra beslutet att ålägga böter i slutet av år 2000. När Solvay slutligen år 2005 fick tillgång till handlingarna i ärendet vid tribunalen hade redan 15–22 år förflutit sedan de av kommissionen fastställda överträdelserna begicks.

315. Det är uppenbart att företagsmedarbetarnas, särskilt tidigare företagsmedarbetares, minne inte är lika bra efter en så lång tid. I förevarande fall hade dessutom en del av Solvays driftsställen vid vilka soda tillverkades lagts ned.(268)

316. Solvay har likväl i förfarandet i första instans ingett bevisning till tribunalen för att återge sammansättningen av dess avdelning ”Karbonat” under den omtvistade perioden och namnen på personerna i ledningen vid den omtvistade tidpunkten och tidpunkten för deras avgång.

317. Man kunde inte rimligen förvänta sig mer av Solvay mot bakgrund av de omständigheter som råder i målet.

318. Klaganden får framför allt inte förfördelas på grund av att den inte i detalj angett med avseende på vilka förfaranden och bevis tidigare medarbetare skulle ha lämnat upplysningar. Hittills har företaget nämligen inte fått kännedom om alla delar av akten som egentligen borde ha visats för det.(269) Det kan inte krävas av Solvay att företaget visar om och i vilken mån dess tidigare medarbetare skulle ha kunnat lämna uppgifter avseende de delar av akten som förkommit, vars innehåll är obekant och till vilka tillgång inte lämnats i något skede av förfarandet.

319. Allmänt gäller att det inte får ställas så höga krav på bevisen för att möjligheterna att försvara sig har påverkats till följd av att viss tid förflutit att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för företaget att framlägga bevisning.

320. Vad gäller den oåterkalleliga förlusten av en del av ärendeakten, vilken eventuellt innehöll skriftväxling mellan kommissionen och utomstående företag(270), kan det inte uteslutas att de medarbetare i företaget som inte längre är yrkesverksamma skulle ha kunnat hjälpa företaget vid dess försvar om det hade varit möjligt att nå dem. I synnerhet kan det inte uteslutas att nämnda medarbetare skulle ha kunnat lämna bakgrundsinformation som inte framgick av skriftliga anteckningar.

321. Mot bakgrund av vad som anförts ovan finns tillräckligt stöd för slutsatsen att den oskäligt långa handläggningstiden har påverkat Solvays rätt till försvar gentemot kommissionen. Det omtvistade beslutet ska således ogiltigförklaras redan på grund av denna omständighet.

4.      Slutsats i denna del

322. Redan av den omständigheten att vissa av de rättsfrågor som klaganden berört i första instans undersökts i samband med rätten att få tillgång till handlingarna i ärendet, rätten att yttra sig, och handläggningstidens längd, framgår att kommissionens omtvistade beslut (beslut 2003/6) ska ogiltigförklaras i sin helhet. Det är således inte nödvändigt att granska övriga grunder som klaganden framfört i första instans.

V –    Yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet

323. Solvay har, utöver upphävande av den överklagade domen och ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet(271), även yrkat att de böter som tribunalen fastställt ska upphävas eller nedsättas som kompensation för den allvarliga skada som företaget påstår sig ha åsamkats genom den oskäligt långa handläggningstiden.

324. Enligt den lösning som jag har föreslagit, som leder till upphävande av den överklagade domen(272) och ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet(273) är Solvays separata yrkande ogiltigt. För fullständighetens skull kommer jag i det följande även att diskutera detta.

A –    Inledande anmärkningar

325. Av domstolens hittillsvarande rättspraxis framgår att det finns två olika sätt att lösa problemet med oskäligt långa handläggningstider. I ärendet Baustahlgewebe, i vilket det berörda företaget hade ålagts böter i ett kartellärende, beviljade domstolen en nedsättning av bötesbeloppet.(274) I målet Der Grüne Punkt i vilket sådana böter inte hade ålagts hänvisade domstolen däremot enbart till att det berörda företaget hade möjlighet att väcka en skadeståndstalan enligt artikel 268 FEUF jämförd med artikel 340.2 FEUF (tidigare artikel 235 EG jämförd med artikel 288.2 EG).(275)

326. Vid förhandlingen angav kommissionen att den föredrog den sistnämnda lösningen, som anges i målet Der Grüne Punkt. Detta motiverades med behovet av att konkurrenslagstiftningen tillämpas på ett effektivt sätt. En nedsättning av bötesbeloppet skulle enligt kommissionens uppfattning påverka en effektiv tillämpning av den europeiska konkurrenslagstiftningen.

327. Ovanstående invändning är inte övertygande.

328. För det första har tillämpningen av den europeiska konkurrenslagstiftningen, som är oundgänglig för att den inre marknaden ska kunna fungera(276), visserligen utan tvekan blivit ett av fördragens grundläggande mål.(277) För att uppnå detta mål är effektiva och avskräckande påföljder oundgängliga.

329. För det andra måste i ett sådant förfarande som det administrativa förfarandet på det kartellrättsliga området, vilket liknar ett straffrättsligt förfarande(278), emellertid särskild hänsyn tas till grundläggande processrättsliga skyddsregler. Konkurrenslagstiftningen får enbart tillämpas med medel som är oklanderliga i en rättsstat. Om en grundläggande rättighet, såsom rätten att få saken prövad inom skälig tid, åsidosätts i ett kartellrättsligt förfarande, så har det berörda företaget rätt till effektiv hjälp.

330. Försöken att nå en lösning vad gäller överskridandet av en skälig handläggningstid rör sig således nödvändigtvis i spänningsfältet mellan kravet på att konkurrenslagstiftningen tillämpas, å ena sidan, och kravet på att åsidosättandet av den grundläggande rätten faktiskt avhjälps, å andra sidan.

331. Av processekonomiska skäl och för att tillgodose behovet av ett omedelbart och effektivt rättsmedel för det berörda företaget ska domstolen i de fall där det är möjligt, det vill säga då böter kommer i fråga, även i fortsättningen följa den lösning som anges i domen i målet Baustahlgewebe.(279)

332. I ett sådant fall tillämpas konkurrenslagstiftningen tillräckligt effektivt genom fastställelsen av att det berörda företaget har gjort sig skyldigt till överträdelsen och är skyldigt att få överträdelsen att upphöra.(280) Gentemot andra marknadsaktörer gäller alltjämt den avskräckande verkan av det bötesbelopp som ursprungligen fastställts av kommissionen eller tribunalen. Domstolen ifrågasätter inte huruvida detta tillvägagångssätt är lämpligt. Den metod som tillämpas i målet Baustahlgewebe leder enbart till en typ av avräkning från det ursprungliga bötesbeloppet med det belopp som anses vara rimlig ersättning för den oskäligt långa handläggningstiden.(281)

B –    Nedsättning av bötesbeloppet

333. Domstolens rättspraxis i målet Baustahlgewebe(282) grundar sig på domstolens obegränsade behörighet i den mening som avses i artikel 261 FEUF med avseende på sanktioner som har ålagts i konkurrensärenden enligt artikel 17 i förordning nr 17.(283) Domstolen kan följaktligen upphäva, nedsätta eller höja bötesbeloppet.

334. Enligt rättspraxis i domen i målet Baustahlgewebe ska inledningsvis handläggningstiden bedömas (se nedan punkt 1) och därefter ska omfattningen av en eventuell nedsättning av bötesbeloppet fastställas (se nedan punkt 2).

1.      Det oskäligt långa administrativa förfarandet och domstolsförfarandet

335. Huruvida ett förfarande har tagit skälig tid i anspråk ska, såsom anförts ovan,(284) bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, målets komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande.

336. Härvid ska varje skede av förfarandet undersökas separat. Därutöver ska det även göras en helhetsbedömning av den tid som det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet varat.(285)

337. Av de enskilda skedena i förfarandet är framför allt två problematiska med avseende på principen om en skälig handläggningstid. Det rör sig om den period under vilken kommissionen förhållit sig helt passiv under det första överklagandet (förfarandet i de förenade målen C‑287/95 P och C‑288/95 P) samt det andra förfarandet vid tribunalen (förfarandet i mål T‑57/01).(286)

338. Det har redan anförts att kommissionens passivitet på fyra år och sju månader från juli 1995 till april 2000, det vill säga under handläggningen av det första målet om överklagande, innebar att Solvays grundläggande rättighet att få saken prövad inom skälig tid åsidosattes.(287) Med avseende på förevarande förfarande saknar det därför betydelse om under samma period även domstolen som överklagandeinstans med en handläggningstid på fyra år och sju månader var ansvarig för att förfarandet varat oskäligt länge.

339. Vad gäller det andra förfarandet vid tribunalen (mål T‑57/01) så förefaller handläggningstiden på åtta år och nio månader vid första anblicken oskäligt lång.

340. Såsom klaganden med rätta påpekat kan en sådan lång handläggningstid i förevarande fall inte motiveras med hänvisning till ärendets komplexitet. Tribunalen har enbart att göra med två parter, några översättningskostnader uppkom knappt,(288) och de frågor avseende de faktiska omständigheterna och bevisningen som parterna ställde var inte exceptionellt svåra. Det fanns visserligen ett samband med det parallellt anhängiga förfarandet i mål T‑58/01, men eftersom ett flertal grunder i de båda målen var identiska uppnåddes synergieffekter vid deras handläggning, vilket snarare medförde att förfarandet påskyndades än att det fördröjdes.

341. En stor del av fördröjningen i förfarandet kan säkerligen förklaras med att det under domstolsförfarandet var nödvändigt att ge Solvay tillgång till handlingarna i det administrativa förfarandet.(289) Det är emellertid helt oacceptabelt att det tog ett och ett halvt år att göra detta och till och med två år om man tar med de inlagor som parterna ingett i beräkningen.(290) Denna tidsförlust kan inte tillskrivas Solvay. Tribunalen borde ha fastställt klarare tidsfrister för kommissionen och låtit kommissionen ansvara för följderna av en eventuell underlåtenhet att iaktta dessa tidsfrister.

342. Dessutom kan det även konstateras att tribunalen under vissa perioder i stor utsträckning var passiv. Till exempel kan de 29 månader nämnas som förflöt mellan kommissionens yttrande över huruvida vissa handlingar var användbara vid Solvays försvar och den muntliga förhandlingen.(291) De 18 månader som förflöt mellan den muntliga förhandlingen den 26 juni 2008 och tidpunkten för meddelandet av den överklagade domen den 17 december 2009 kan också nämnas.(292)

343. Det säger sig självt att problem i tribunalens interna organisation, till exempel problem som har med de återkommande nytillsättningarna av domartjänster att göra eller med domares förhinder, inte får vara till nackdel för de enskilda.(293)

344. Under dessa omständigheter var såväl det administrativa förfarandet som domstolsförfarandet oskäligt långt i förevarande fall.

345. Detta intryck består om man beaktar tidsåtgången för alla skeden i det administrativa förfarandet och domstolsförfarandet i förevarande fall som en helhet.

–        Utgångspunkten för beräkningen av handläggningstiden är i enlighet med Europadomstolens rättspraxis avseende artikel 6.1 i Europakonventionen den dag då Solvay för första gången blev föremål för åtgärder som hade en betydande inverkan på företagets situation, vilka vidtogs på grund av de misstankar som fanns mot företaget.(294) Denna tidpunkt låg i förevarande fall långt före meddelandet om invändningar (som kan jämföras med ett formellt åtal). Den inträdde redan den dag då kommissionen genomförde undersökningar hos Solvay i april 1989.(295)

–        Under tiden lades förfarandet inte ned vid någon tidpunkt.

–        Som avslutande tidpunkt anses den tidpunkt då domstolen meddelar dom i förevarande överklagande.(296)

346. Fram till dags dato har förfarandet varat sammanlagt 22 år. Det har inte någon betydelse om en så lång handläggningstid överhuvudtaget kan motiveras. För att den ska kunna motiveras måste i vart fall exceptionella omständigheter föreligga, såsom att de frågor om de faktiska omständigheterna och rättsfrågor som ska prövas är särskilt komplexa, samt att det berörda företaget i stor utsträckning är medvållande till vissa fördröjningar i förfarandet. Det förhåller sig inte på det sättet i förevarande fall.

347. I förbigående ska det påpekas att det för att motivera den totala tidsåtgången för förfarandet inte räcker att preskription ännu inte inträtt.(297) Preskriptionstiden anger nämligen den yttersta tidsramen inom vilken åtgärder för att ålägga böter för överträdelser mot den europeiska konkurrenslagstiftningen får vidtas. Inom preskriptionstiden krävs enligt principen om en skälig handläggningstid en snabb utredning och ett snabbt beslut och att perioder av passivitet som inte kan motiveras undviks. De berörda företagen står under ett pågående förfarande nämligen under ökad press och står inför den ovissa frågan när förfarandet mot dem ska upphöra och vilken utgång det kommer att få. I denna situation ger principen om en skälig handläggningstid dem ett starkare skydd än det som följer av preskriptionsreglerna.(298)

348. Sammantaget kan således slutsatsen dras att Solvays grundläggande rätt att få saken prövad inom skälig tid har åsidosatts.

349. Mot bakgrund av den rättspraxis som utvecklats i domen i målet Baustahlgewebe(299) ska den överklagade domen upphävas på grund av den oskäligt långa handläggningstiden, i vart fall i den mån som bötesbeloppet har fastställts till 19 miljoner euro.

2.      Storleken på nedsättningen av bötesbeloppet

350. Efter att ha tillfrågats i detta hänseende under förhandlingen noterades att parterna hade mycket skilda uppfattningar vad gäller omfattningen av den nedsättning av bötesbeloppet som skulle företas. Medan Solvay anser att bötesbeloppet med hänsyn till handläggningstiden ska nedsättas så pass mycket att sanktionen enbart har en symbolisk karaktär företräder kommissionen motsatt ståndpunkt. Den anser inte att det är bötesbeloppet utan nedsättningen därav som ska vara symbolisk.

351. I domen i målet Baustahlgewebe, som är det enda exemplet som finns, gjorde domstolen enbart en marginell nedsättning av bötesbeloppet. Ett bötesbelopp på 3 miljoner ecu som fastställts av förstainstansrätten nedsattes med ett belopp på 50 000 ecu.(300) Detta motsvarar en nedsättning med 1,67 procent.

352. Det kan betvivlas att en sådan ringa minskning av bötesbeloppet mot bakgrund av bestämmelserna i Europakonventionen skulle vara rimlig i dag. Enligt Europadomstolens rättspraxis avseende artikel 6.1 i Europakonventionen, som enligt artikel 52.3 första meningen i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska beaktas i unionsrätten, är den omfattning i vilken den skäliga handläggningstiden överskridits avgörande vad gäller gottgörelsen.(301)

353. I förevarande fall har den skäliga handläggningstiden överskridits betydligt såväl med avseende på enskilda skeden i det administrativa förfarandet samt domstolsförfarandet som med avseende på förfarandet i dess helhet. En passivitet på mer än fyra år och sju månader under det administrativa förfarandet,(302) ett förfarande i första instans som varat åtta år och nio månader(303) och den totala tid som förfarandet tog som uppgår till 22 år fram till i dag(304) innebär i avsaknad av exceptionella omständigheter att varje tänkbar gräns för en skälig handläggningstid har överskridits.

354. Under dessa omständigheter skulle en ringa nedsättning av bötesbeloppet, såsom domstolen gjorde i domen i målet Baustahlgewebe och såsom kommissionen även förespråkar i förevarande fall, inte vara rimlig.

355. Det åsidosättande av de grundläggande rättigheterna som följer av en oskäligt lång handläggningstid kräver en effektiv sanktion. Härvid ska å ena sidan beaktas hur allvarliga de överträdelser som de berörda företagen gjort sig skyldiga till är och å andra sidan hur allvarligt det åsidosättande av den grundläggande rättigheten, som följer av en oskäligt lång handläggningstid, är.(305)

356. I förevarande fall rör det sig om ett allvarligt åsidosättande av den grundläggande rätten att få saken prövad inom skälig tid. Detta motiverar en avsevärd nedsättning av bötesbeloppet. Det ska emellertid beaktas att Solvays affärsmetoder enligt kommissionens fastställanden utgjorde ”ytterst allvarliga” överträdelser av en grundläggande bestämmelse på den inre marknaden (artikel 82 EG).(306) Med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet anser jag därför att en nedsättning av bötesbeloppet med 50 procent är rimlig. Utgångspunkt för beräkningen är härvid det bötesbelopp som tribunalen fastställt.

357. För det fallet att domstolen inte upphäver den överklagade domen i dess helhet och inte ogiltigförklarar det omtvistade beslutet(307) föreslår jag att bötesbeloppet på 19 miljoner euro ska nedsättas med i vart fall 50 procent.

VI – Rättegångskostnader

358. Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna ska domstolen, när ett överklagande är välgrundat och den själv avgör tvisten i sak, besluta om rättegångskostnaderna.

359. Enligt artikel 69.2 jämförd med artikel 118 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Solvay har yrkat att domstolen ska förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet och för förfarandet i första instans. Eftersom kommissionen har tappat målet i båda instanserna, ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

VII – Förslag till avgörande

360. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen

1)      upphäver tribunalens dom av den 17 december 2009 i mål T‑57/01, Solvay mot kommissionen,       

2)      ogiltigförklarar kommissionens beslut 2003/6/EG av den 13 december 2000, och

3)      förpliktar kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.      

1 – Originalspråk: tyska.

22 – Soda används vid tillverkning av glas (kompakt soda) samt i den kemiska industrin och i metallindustrin (lätt soda). Det bör göras skillnad på naturlig soda (kompakt), och syntetisk soda (både kompakt och lätt). Naturlig soda erhålls genom malning, rening och kalcinering av tronasalt. Syntetisk soda uppstår vid reaktionen av vanligt salt och kalksten genom den så kallade ammoniaksodametoden, som utvecklades av bröderna Solvay år 1863.

3 – Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen undertecknad i Rom den 4 november 1950).

4 – Solvays ansökan av den 26 februari 2010 som ingetts till Europadomstolen har bifogats företagets överklagande.

5 – Se i detta avseende och avseende det följande punkterna 19–59 i den överklagade domen.

6 – Rådets förordning (EEG) nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT nr 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

7 – Solvay SA (tidigare Solvay et Cie SA), ett bolag bildat enligt belgisk rätt, är verksamt inom läkemedels-, kemi-, och plastindustrin samt inom förädlingssektorn. Utöver Solvay avsåg utredningen även företagen AKZO, Chemische Fabrik Kalk (CFK), Imperial Chemical Industries (ICI), Matthes & Weber och Rhône Poulenc. Till grund för denna undersökning låg kommissionens beslut om undersökning av den 5 april 1989, till vilket det hänvisas i punkt 19 i den överklagade domen.

8 – Vad gäller Solvays deltagande i en konkurrensbegränsande samverkan som kommissionen fastställt hänvisas till mitt förslag till avgörande av den 14 april 2011 i mål C‑110/10 P, Solvay mot kommissionen, som parallellt är anhängigt vid domstolen.

9 – Kommissionens beslut 91/299/EEG av den 19 december 1990 om ett förfarande för tillämpning av artikel 86 i EEG-fördraget (IV/33.133 – C: sodakarbonat – Solvay) (EGT L 152, 1991, s. 21, nedan kallat Solvaybeslutet). Detta beslut är enbart ett av fyra beslut som kommissionen samma dag riktade till de företag som utövade verksamhet på sodamarknaden. Av de andra besluten är ett riktat till Solvay och ICI (kommissionens beslut 91/297/EEG av den 19 december 1990 i ett förfarande angående tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/33.133 – A: Sodakarbonat – Solvay, ICI) (EGT L 152, 1991)), ett mot Solvay och CFK (kommissionens beslut 91/298/EEG av den 19 december 1990 om ett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/33.133 – B: sodakarbonat – Solvay, CFK) (EGT L 152, 1991, s. 16)), samt ett mot ICI (kommissionens beslut 91/300/EEG av den 19 december 1990 om ett förfarande för tillämpning av artikel 86 i EEG-fördraget (IV/33.133 – D: sodakarbonat – ICI) (EGT L 152, 1991, s. 40)).

10 – På den tiden 20 miljoner ecu.

11 – Förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T‑32/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II‑1825), fastställd genom domstolens dom av den 6 april 2000 i de förenade målen C‑287/95 P och C‑288/95 P, kommissionen mot Solvay (REG 2000, s. I‑2391).

12 – Punkt 455 i den överklagade domen.

13 – Kommissionens beslut 2003/6/EG av den 13 december 2000 i ett förfarande enligt artikel 82 i EG-fördraget (COMP/33.133 – C: Soda – Solvay) (EGT L 10, 2003, s. 10, nedan även kallat det omtvistade beslutet). Samma dag antogs dessutom kommissionens beslut 2003/5/EG av den 13 december 2000 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (COMP/33.133 – B: Soda – Solvay CFK) (EGT L 10, 2003, s. 1) som står i bakgrunden av överklagandet i mål C‑110/10 P, Solvay mot kommissionen, som är anhängigt vid domstolen.

14 – Tribunalens dom av den 17 december 2009 i mål T‑57/01, Solvay mot kommissionen (REG 2009, s. II‑4621). Samma dag meddelade tribunalen även dom i mål T‑58/01, Solvay mot kommissionen (REG 2009, s. II-4781). Den sistnämnda domen är också föremål för ett överklagande i mål C‑110/10 P, Solvay mot kommissionen.

15 – Nedan även kallad klaganden.

16 – Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Förordningen ska enligt artikel 45.1 andra meningen tillämpas från och med den 1 maj 2004.

17 – Eftersom det omtvistade beslutet antogs i december 2000 är EG-fördraget, i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget (som undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999), tillämpligt på detta.

18 – EUT C 45, 2009, s. 7.

19 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande av den 23 mars 2006 i mål C‑95/04 P, British Airways mot kommissionen (REG 2007, s. I‑2331), punkt 28.

20 – Skäl 136 i det omtvistade beslutet, som återges i punkt 251 i den överklagade domen.

21 – Se i detta avseende hänvisningarna i punkt 253 i den överklagade domen.

22 – Dom av den 14 maj 1998 i mål C‑259/96 P, rådet mot de Nil och Impens (REG 1998, s. I‑2915), punkterna 32 och 33, av den 17 maj 2001 i mål C-449/98 P, IECC mot kommissionen (REG 2001, s. I-3875), punkt 70, av den 2 april 2009 i mål C‑202/07 P, France Télécom mot kommissionen (REG 2009, s. I-2369), punkt 60, och av den 14 oktober 2010 i mål C‑280/08 P, Deutsche Telekom mot kommissionen (REU 2010, s. I-0000), punkt 136.

23 – Punkt 251 i den överklagade domen.

24 – Punkterna 252 och 253 i den överklagade domen.

25 – Punkt 254, första meningen, i den överklagade domen.

26 – Dom av den 7 juni 2007 i mål C-362/05 P, Wunenburger mot kommissionen (REG 2007, s. I-4333), punkt 80, och av den 20 maj 2010 i mål C‑583/08 P, Gogos mot kommissionen (REU 2010, s. I-0000), punkt 35.

27 – Se i detta avseende skäl 136 i det omtvistade beslutet och punkt 251 i den överklagade domen.

28 – Detta framgår särskilt klart av punkt 259 i den överklagade domen.

29 – Dom av den 18 mars 1993 i mål C‑35/92 P, parlamentet mot Frederiksen (REG 1993, s. I‑991), punkt 31, av den 25 januari 2007 i de förenade målen C‑403/04 P och C‑405/04 P, Sumitomo Metal Industries och Nippon Steel mot kommissionen (nedan kallad domen i de förenade målen Sumitomo, REG 2007, s. I‑729), punkt 106, av den 2 april 2009 i mål C‑431/07 P, Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen (REG 2009, s. I‑2665), punkterna 148 och 152, och domen i målet Deutsche Telekom mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkt 108.

30 – Dom av den 9 september 2008 i de förenade målen C-120/06 P och C-121/06 P, FIAMM m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I-6513), punkt 96, av den 16 juli 2009 i mål C‑440/07 P, kommissionen mot Schneider Electric (REG 2009, s. I‑6413), punkt 135, domen i målet Gogos mot kommissionen (ovan fotnot 26), punkt 30, och dom av av den 16 december 2010 i mål C‑480/09 P, AceaElectrabel Produzione mot kommissionen (REU 2010, s. I-0000), punkt 77.

31 – Dom av den 25 oktober 2007 i mål C‑167/06 P, Komninou m.fl. mot kommissionen (ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 22.

32 – Punkt 258 i den överklagade domen.

33 – Punkt 259 i den överklagade domen.

34 – Se i detta avseende punkterna 24–37 i detta förslag till avgörande.

35 – Dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i de förenade målen Aalborg Portland) (REG 2004, s. I‑123), punkt 50, domen i målet Komninou m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 31), punkt 41, och dom av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen (REU 2010, s. I-0000), punkt 16.

36 – Strängt taget rör det sig om E(E)G-fördragets geografiska tillämpningsområde.

37 – Punkt 283 i den överklagade domen.

38 – Se ovan punkterna 24–30 och punkt 38 i detta förslag till avgörande.

39 – Punkt 276 i den överklagade domen, med hänvisning till dom av den 14 februari 1978 i mål 27/76, United Brands och United Brands Continentaal mot kommissionen (nedan kallad domen i målet United Brands) (REG 1978, s. 207; svensk specialutgåva, volym 4, s. 9), punkt 66.

40 – Punkt 277 i den överklagade domen med hänvisning till dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76, Hoffmann-La Roche mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Hoffmann-La Roche, REG 1979, s. 461, svensk specialutgåva, volym 4, s. 315), punkt 41.

41 – Punkt 279 i den överklagade domen, med hänvisning till dom av den 3 juli 1991 i mål C‑62/86, AKZO mot kommissionen (REG 1991, s. I‑3359; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-249), punkt 60.

42 – Punkterna 286–304 i den överklagade domen.

43 – Domen i målet Gogos mot kommissionen (ovan fotnot 26), punkt 29. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 1991 i mål C‑283/90 P, Vidrányi mot kommissionen (REG 1991, s. I‑4339), punkt 29, och av den 17 december 1992 i mål C‑68/91 P, Moritz mot kommissionen (REG 1992, s. I‑6849), punkterna 37–39.

44 – Punkterna 35 och 36 i detta förslag till avgörande.

45 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkterna 47–49, domen i målet Wunenburger mot kommissionen (ovan fotnot 26), punkt 66, domen i de förenade målen Sumitomo (ovan fotnot 29), punkt 38, och domen i målet kommissionen mot Scheider Electric (ovan fotnot 30), punkt 103.

46 – Punkterna 286–304 i den överklagade domen.

47 – Se i detta avseende den rättspraxis som nämnts ovan i fotnot 30.

48 – Se ovan punkt 30 och fotnot 26 i detta förslag till avgörande.

49 – Tribunalen har framför allt prövat huruvida ”sodakarbonat kan ersättas med kaustiksoda och glasavfall” (punkterna 295–289 i den överklagade domen).

50 – Punkterna 299–303 i den överklagade domen som avser ”konkurrenstryck som kunderna utövade”.

51 – Se i detta avseende den rättspraxis som nämnts ovan i fotnot 45.

52 – Dom av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France (REG 1998, s. I‑1719), punkt 63, av den 10 juli 2008 i mål C-413/06 P, Bertelsmann och Sony Corporation of America mot Impala (nedan kallad domen i målet Impala) (REG 2008, s. I-4951), punkt 166, och domen i målet Deutsche Telekom mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkt 130.

53 – Dom av den 25 oktober 2005 i de förenade målen C-465/02 och C-466/02, Tyskland och Danmark mot kommissionen (nedan kallad domen i de förenade målen Feta (REG 2005, s. I-9115), punkt 106, och domen i målet Impala (ovan fotnot 52), punkt 167.

54 – I redogörelserna avseende den sjunde grunden återfinns ofta formuleringar som ”l’arrêt attaqué ne motive pas régulièrement sa décision et viole de surcroît l’article 102 TFUE”.

55 – Skälen 161–165 i det omtvistade beslutet och punkt 48 i den överklagade domen.

56 – Se framför allt punkterna 354, 355 och 358 i den överklagade domen.

57 – Se i detta avseende punkt 30 ovan och den rättspraxis som nämnts ovan i fotnot 26.

58 – Se, för ett liknande resonemang. domen i målet Deutsche Telekom mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkterna 77, 155 och 195, i vilken domstolen ansåg att olika grunder i vilka det anfördes att förstainstansrätten i sin dom hade grundat sig på rättsligt felaktiga kriterier kunde tas upp till sakprövning. Se dessutom domen i de förenade målen Sumitomo (ovan fotnot 29), punkt 40, domen i målet Impala (ovan fotnot 52), punkt 117, och av den 16 december 2008 i mål C‑47/07 P, Masdar (UK) mot kommissionen (REG 2008, s. I‑9761), punkt 77.

59 – Ovan fotnot 40.

60 – Dom av den 9 november 1983 i mål 322/81, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Michelin I) (REG 1983, s. 3461; svensk specialutgåva, volym 7, s. 351).

61 – Dom av den 15 mars 2007 i mål C‑95/04 P, British Airways mot kommissionen (nedan kallad domen i målet British Airways) (REG 2007, s. I‑2331).

62 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 64.

63 – Domen i målet Michelin I (ovan fotnot 60), punkt 73, och domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 67.

64 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 68. Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Michelin I (ovan fotnot 60), punkt 73.

65 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkterna 69 och 84–86. Allmänt avseende kriteriet objektiv ekonomisk motprestation för det dominerande företagets beteende på marknaden, se domen i målet United Brands (ovan fotnot 39), punkt 184, dom av den 16 september 2008 i de förenade målen C‑468/06–C-479/06, Sot. Lélos kai Sia (REG 2008, s. I‑7139), punkt 39, av den 11 december 2008 i mål C‑52/07, Kanal 5 och TV 4 (REG 2008, s. I‑9275), punkt 47, och av den 17 februari 2011 i mål C‑52/09, TeliaSonera Sverige (REU 2011, s. I-0000), punkterna 31 och 75.

66 – Domen i målet Michelin I (ovan fotnot 60), framför allt punkt 72, se även domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 65.

67 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkterna 3–9.

68 – Det har i den överklagade domen (punkterna 349 och 352) enbart fastställts att koncernrabatten på 1,5 procent gäller för Saint-Gobains ”totala sodainköp” från Solvay i Europa. Detta innebär emellertid inte nödvändigtvis att Saint-Gobain uteslutande eller nästan uteslutande täckte hela sitt behov av soda i Europa genom inköp från Solvay.

69 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), framför allt punkterna 67, 69 och 84–86.

70 – Punkterna 349, 352 och 354 i den överklagade domen.

71 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 73.

72 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 75.

73 – Se domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 9, enligt vilken varje resebyrå i Förenade kungariket utöver den normala grundprovisionen kunde erhålla en tilläggsprovision på högst 1 procent för förmedling av inrikesbiljetter från British Airways.

74 – Punkt 346 i den överklagade domen.

75 – Punkt 357 i den överklagade domen.

76 – Tribunalen har i punkt 357 i den överklagade domen anfört att ovannämnda argument ”inte hänför sig till något undantagsfall som motiverar det beteende som betecknas som missbruk av dominerande ställning”.

77 – Domen i målet Hoffmann-La Roche (ovan fotnot 40), punkt 89, domen i målet AKZO mot kommissionen (ovan fotnot 41), punkt 149, och dom av den 27 april 1994 i mål C‑393/92, Almelo (REG 1994, s. I‑1477; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-89), punkt 44, samt beslut av den 28 september 2006 i mål C‑552/03 P, Unilever Bestfoods mot kommissionen (REG 2006, s. I‑9091), punkt 129, sista meningen.

78 – Se i detta avseende skäl 84 i det omtvistade beslutet, till vilket Solvay hänvisat, enligt vilket ”Saint Gobain (till Solvays tydliga missnöje) använde sin närvaro i flera länder för att utöva påtryckningar på Solvay i fråga om de olika prissättningarna.”

79 – Se framför allt punkt 397 i den överklagade domen.

80 – Dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet (REG 2007, s. I‑439), punkt 37, av den 22 november 2007 i mål C‑260/05 P, Sniace mot kommissionen (REG 2007, s. I‑10005), punkt 37, och domen i målet Lafarge mot kommissionen (ovan fotnot 35), punkt 17.

81 – Punkterna 329 och 330 i överklagandet.

82 – Solvay har hänvisat till punkterna 375–387 i sin duplik.

83 – Diskrimineringsfrågan berördes i punkterna 464–474 i dupliken. Dessa punkter innehåller emellertid inte några uttalanden vad gäller Frankrike.

84 – Skäl 180 i det omtvistade beslutet.

85 – Tribunalen har i vart fall i samband med diskrimineringsproblematiken hänvisat till artikel 82.2 c EG (se punkt 396 i den överklagade domen).

86 – Domen i målet PKK och KNK mot rådet (ovan fotnot 80), punkterna 64 och 66, och dom av den 11 december 2008 i mål C-295/07 P, kommissionen mot Département du Loiret (REG 2008, s. I-9363), punkt 99. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009 i mål C‑97/08 P, Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (REG 2009, s. I‑8237), punkterna 38 och 39. Se även punkt 28 i mitt förslag till avgörande av den 23 april 2009 i samma mål.

87 – Punkt 393 sista meningen i den överklagade domen.

88 – Se i detta avseende ovan punkt 73 i detta förslag till avgörande och ovan i fotnot 58 anförd rättspraxis.

89 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i målet British Airways (ovan fotnot 19), punkt 124.

90 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 144, och domen i målet Kanal 5 och TV 4 (ovan fotnot 65), punkt 44. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1663), punkterna 523 och 524, och domen i målet United Brands (ovan fotnot 39), punkterna 232–234.

91 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 143.

92 – Domen i målet British Airways (ovan fotnot 61), punkt 145.

93 – Domen i målet Hoffmann-La Roche (ovan fotnot 40), punkt 90.

94 – I domen i målet Michelin I (ovan fotnot 60), punkt 85, fann domstolen att det inte förelåg någon diskriminering. Frågan om en konkurrensnackdel blev därför inte aktuell.

95 – Tidigare artikel 86.2 c i EEG-fördraget.

96 – Dom av den 29 mars 2001 i mål C‑163/99, Portugal mot kommissionen (REG 2001, s. I‑2613), punkt 52.

97 – Vad gäller prövningskriterierna för missuppfattning av parternas argument, se ovan punkt 94.

98 – Dessa synpunkter har sammanfattats i punkt 394 i den överklagade domen.

99 – Se i detta avseende ovan i fotnot 22 anförd rättspraxis.

100 – Kommissionens förordning (EG) nr 823/95 av den 10 april 1995 om införandet av en tillfällig antidumpningstull på import av dinatriumkarbonat med ursprung i USA (EGT L 83, s. 8).

101 – I skäl 62 i förordning nr 823/95 anges ”att kostnaden för soda (parti efter återvinning) utgör högst ungefär 8 % av priset för ett ton glas”.

102 – En snedvridning av konkurrensen mellan det dominerande företagets handelsparter kan inte uppkomma enbart när den viktigaste parametern för konkurrens mellan dem berörs. Även fördelar vad gäller mindre kostnadsfaktorer kan ge det dominerande företagets kund fördelar i konkurrensen i förhållande till andra kunder till samma företag. Enligt artikel 82.2 c EG (artikel 102.2 c FEUF) krävs inte betydande konkurrensnackdelar. En sådan restriktiv tolkning av denna bestämmelse skulle medföra en avsevärd försvagning av den unionsrättsliga konkurrenslagstiftningens slagkraft. Detta är inte förenligt med det grundläggande syftet med en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.

103 – Beslut av den 26 april 1993 i mål C‑244/92 P, Kupka-Floridi mot WSA (REG 1993, s. I‑2041), punkt 10, dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen (REG 2000, s. I‑5291), punkt 35, och domen i målet France Télécom mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkt 69.

104 – Dom av den 23 mars 2004 i mål C-234/02 P, Médiateur mot Lamberts (REG 2004, s. I-2803), punkt 75, domen i målet Bouygues och Bouygues Télécom mot kommissionen (ovan fotnot 29), punkt 112, dom av den 21 september 2010 i de förenade målen C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, Sverige mot API och kommissionen (REU 2010, s. I-0000), punkt 116, och domen i målet Deutsche Telekom mot kommissionen (ovan fotnot 22), punkt 25.

105 – Dom av den 17 oktober 1989 i mål 85/87, Dow Benelux mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Dow Benelux) (REG 1989, s. 3137), punkt 18, och dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (nedan kallad domen i de förenade målen PVC II) (REG 2002, s. I‑8375), punkt 299.

106 – Domen i målet Dow Benelux (ovan fotnot 105), punkt 18, domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 300, och dom av den 22 oktober 2002 i mål C‑94/00, Roquette Frères (REG 2002, s. I‑9011), punkt 48.

107 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Dow Benelux (ovan fotnot 105), punkt 17.

108 – Dom av den 21 september 1989 i de förenade målen 46/87 och 227/88, Hoechst mot kommissionen (nedan kallat Hoechst) (REG 1989, s. 2859; svensk specialutgåva, volym 10, s. 133), punkt 41. Se även domen i målet Roquette Frères (ovan fotnot 105), punkt 47.

109 – Se punkt 220 i den överklagade domen.

110 – Punkt 222 i den överklagade domen.

111 – Domen i målet Hoechst (ovan fotnot 108), punkt 41 sista meningen.

112 – Generaladvokaten Mischos förslag till avgörande av den 21 februari 1989 i målet Hoechst (ovan fotnot 108), punkt 206.

113 – Domen i målet Hoechst (ovan fotnot 108), punkt 41 näst sista meningen.

114 – Kommissionen har i detta avseende hänvisat till dom av den 23 oktober 2003 i mål T‑65/98, Van den Bergh Foods mot kommissionen (REG 2003, s. II‑4653), som fastställdes genom beslutet Unilever Bestfoods mot kommissionen (ovan fotnot 77).

115 – Avseende den rättsliga situation som förelåg vid tidpunkten för antagandet av det omtvistade beslutet, se artikel 3.1 g EG. Ovannämnda kan även härledas ur protokoll 27 om den inre marknaden och konkurrens, som fogats till fördragen (EUT C 115, 2008, s. 309) (EUT C 83, 2010, s. 309), vilket domstolen nyligen bekräftat i samband med artikel 102 FEUF (domen i målet TeliaSonera Sverige, ovan fotnot 65, punkterna 20–22). Se dessutom artikel 119.1 FEUF (tidigare artikel 4 EG), enligt vilken medlemsstaterna och unionen ska respektera principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens.

116 – Se, för ett liknande resonemang, även generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i målet Hoechst (ovan fotnot 108), punkt 174.

117 – Se, för ett liknande resonemang, även generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i målet Hoechst (ovan fotnot 108), punkt 176.

118 – Se framför allt punkt 228 i den överklagade domen.

119 – Motsvarande antyds även i slutet av Solvays argumentation avseende den andra grundens första del.

120 – Punkt 225 (förfaranden) och punkt 226 (faktiska omständigheter) i den överklagade domen.

121 – Se i detta avseende även punkterna 139 och 143 i detta förslag till avgörande.

122 – Punkterna 223 och 224 i den överklagade domen.

123 – Punkt 226 i den överklagade domen.

124 – Dom av den 14 september 2010 i mål C‑550/07 P, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen m.fl. (REU 2010, s. I-0000), punkt 92, se även dom av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen (”Thyssen Stahl”) (REG 2003, s. I‑10821), punkt 30, och av den 3 september 2009 i de förenade målen C‑322/07 P, C‑327/07 P och C‑338/07 P, Papierfabrik August Koehler mot kommissionen (REG 2009, s. I‑7191), punkt 34.

125 – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna tillkännagavs till att börja med högtidligt den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, 2000, s. 1) och därefter ännu en gång den 12 december 2007 i Strasbourg (EUT C 303, 2007, s. 1, och EUT C 83, 2010, s. 389).

126 – Punkterna 24 och 27 i den överklagade domen.

127 – Punkterna 24, 450 och 451 i den överklagade domen.

128 – Punkt 451 i den överklagade domen.

129 – Punkt 43 i den överklagade domen och skäl 199 i det omtvistade beslutet.

130 – Punkterna 455 och 456 i den överklagade domen.

131 – Punkterna 57 och 65 i den överklagade domen.

132 – Punkterna 67 och 68 i den överklagade domen.

133 – Punkterna 65 och 462 i den överklagade domen.

134 – Punkterna 66, 454 och 464 i den överklagade domen.

135 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 68, och dom av den 1 juli 2010 i mål C‑407/08 P, Knauf Gips (REU 2010, s. I-0000), punkt 22.

136 – Även tribunalen har utgått från ett sådant fel i förfarandet i punkterna 453–456 i den överklagade domen.

137 – Se i detta avseende artikel 41.2 b i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

138 – Dom av den 8 juli 1999 i mål C‑51/92 P, Hercules Chemicals mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Hercules) (REG 1999, s. I‑4235), punkt 78, av den 2 oktober 2003 i mål C‑199/99 P, Corus UK mot kommissionen (nedan kallat domen i målet Corus UK) (REG 2003, s. I‑11177), punkt 128, och domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 315. Se även förstainstansrättens domar av den 29 juni 1995 i mål T‑30/91, Solvay mot kommissionen (REG 1995, s. II‑1775), punkt 98, och i mål T‑36/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II‑1847), punkt 108.

139 – Domen i målet Hercules (ovan fotnot 138), punkt 77, domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138), punkt 127, och domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkterna 317, 322 och 323.

140 – Artikel 6.2 FEU i dess lydelse enligt Lissabonfördraget.

141 – Se exempelvis domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 64. Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2000 i mål C‑7/98, Krombach (REG 2000, s. I‑1935), punkterna 25 och 26, av den 14 februari 2008 i mål C‑450/06, Varec (REG 2008, s. I‑581), punkterna 44 och 46, och av den 23 december 2009 i mål C‑45/08, Spector Photo Group och Van Raemdonck (REU 2009, s. I-0000), punkt 43.

142 – Detta är inte tillåtet (se domen i de förenade målen PVC II, ovan fotnot 105, punkterna 330 och 331, och domen i de förenade målen Aalborg Portland, ovan fotnot 35, punkt 77, jämförd med punkt 76).

143 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35). Se även punkt 73 ovan och den rättspraxis som nämnts ovan i fotnot 58.

144 – Punkt 446 i den överklagade domen.

145 – Domstolen har också i vissa fall prövat materiella frågor före de processuella invändningar som framförts. Se bland annat domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138), punkterna 72–114 och punkterna 115–138, och dom av den 18 september 2003 i mål C‑338/00 P, Volkswagen mot kommissionen (REG 2003, s. I‑9189), punkterna 38–105 och punkterna 106–117.

146 – Se nedan punkterna 197–200.

147 – Domen i målet Hercules (ovan fotnot 138), punkt 76, domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138), punkt 126, domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 315, och dom av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, (REG 2007, s. I‑3921), punkt 55.

148 – Domen i målet Hercules (ovan fotnot 138), punkt 75, domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138), punkt 125, och domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 315.

149 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 74, och domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 23.

150 – Domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkterna 318 och 324, domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 75, och domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 23.

151 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 75. Se även domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 23 samt punkt 28 i slutet, i vilken det fastställs att avgörande är att kommissionen redan beaktat vissa argument i det omtvistade beslutet.

152 – Se domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138), punkt 134, som kommissionen åberopat, samt domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 23 samt punkt 28 i slutet.

153 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 75, som nyligen bekräftades genom domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 23.

154 – Kommissionen har felaktigt enbart undersökt detta centrala argument från klaganden i en fotnot i sin svarsskrivelse på överklagandet och ansett att det är rimligt.

155 – Punkterna 423 och 424 i den överklagade domen.

156 – Punkt 427 i den överklagade domen.

157 – Punkt 442 i den överklagade domen.

158 – Punkt 432 i den överklagade domen.

159 – Punkt 440 i den överklagade domen.

160 – Domstolen har i sin rättspraxis avseende konkurrens- och antidumpningsförfaranden påpekat att ett åsidosättande av rätten till försvar alltid kan antas föreligga om det berörda företaget hade kunnat förbereda ett bättre försvar om förfarandefelet inte hade begåtts (domen i målet Thyssen Stahl (ovan fotnot 124), punkt 31, dom av den 1 oktober 2009 i mål C‑141/08 P, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet (nedan kallat Foshan) (REG 2009, s. I‑9147), punkt 94).

161 – Se ovan punkterna 174–176.

162 – Punkt 441 i den överklagade domen.

163 – Punkt 428 i den överklagade domen.

164 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 74.

165 – Domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 28.

166 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 131.

167 – Domen i målet Hercules (ovan fotnot 138), punkt 81, domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138), punkt 128, och domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 318.

168 – Punkt 407 i den överklagade domen.

169 – Punkt 441 i den överklagade domen.

170 – Punkt 428 i den överklagade domen.

171 – Se ovan punkt 180 i detta förslag till avgörande.

172 – Punkt 465 i den överklagade domen.

173 – Punkterna 481 och 482 i den överklagade domen.

174 – Se framför allt punkt 479 i den överklagade domen.

175 – Domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkterna 318 och 324, domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 75, och domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 23.

176 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 131.

177 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkt 68, och domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkt 22.

178 – Punkt 464 i den överklagade domen.

179 – Se framför allt domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), domen i målet Corus UK (ovan fotnot 138) och domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135).

180 – Domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkterna 318 och 324, domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkterna 74, 75 och 131, och domen i målet Knauf Gips (ovan fotnot 135), punkterna 23 och 24.

181 – Punkt 479 i den överklagade domen.

182 – Punkterna 469–478 i den överklagade domen.

183 – Punkt 468 i den överklagade domen.

184 – Domen i de förenade målen Aalborg Portland (ovan fotnot 35), punkterna 127, 128 och 131.

185 – Punkterna 470, 475 och 480 i den överklagade domen.

186 – Punkt 478 i den överklagade domen.

187 – Punkterna 472, 474, 477 och 478 i den överklagade domen.

188 – Punkt 476 i den överklagade domen.

189 – Punkterna 470–478 i den överklagade domen.

190 – Punkt 470 i den överklagade domen.

191 – Se i detta avseende även ovan punkterna 50–53 och punkterna 57–62.

192 – Se tribunalens liknande resonemang i punkt 470 i den överklagade domen.

193 – Det är intressant att kommissionen förefaller utgå från att åtminstone vissa av de pärmar som saknas innehöll ”skriftväxlingen enligt artikel 11 i förordning nr 17”, det vill säga begäran om uppgifter som kommissionen har framfört till olika företag och deras svar (se punkt 66 i den överklagade domen).

194 – Se framför allt punkterna 473 och 476 i den överklagade domen.

195 – Se i detta avseende ovan punkt 77 och den rättspraxis som nämnts ovan i fotnot 65.

196 – Se i detta avseende återigen hänvisningen i fotnot 193.

197 – Se ovan punkt 194.

198 – Se till exempel punkt 473 (”ska sökanden emellertid försöka ange”), punkt 474 (”Sökanden borde under dessa förhållanden ha sökt ange”) och punkt 476 i den överklagade domen (”sökanden inte har förklarat”).

199 – Se framför allt punkt 191 i den överklagade domen.

200 – Punkt 192 i den överklagade domen.

201 – Se i detta avseende ovan punkterna 156–206.

202 – Dom av den 25 januari 2007 i mål C‑407/04 P, Dalmine mot kommissionen (REG 2007, s. I‑829), punkt 44, och domen i målet SGL Carbon mot kommissionen (ovan fotnot 147), punkt 71. Se dessutom dom av den 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80–103/80, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen (REG 1983, s. 1825; svensk specialutgåva, volym 7, s. 133), punkt 10, domen i målet Michelin I (ovan fotnot 60), punkt 7, domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 85, och domen i målet Impala (ovan fotnot 52), punkt 61. Se, för ett liknande resonemang, från andra rättsområden, dom av den 24 oktober 1996 i mål C‑32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl. (REG 1996, s. I‑5373), punkt 21, av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I‑6351), särskilt punkt 348, och domen i målet Foshan (ovan fotnot 160), punkt 83.

203 – I dag gäller artikel 27.1 och 27.2 i förordning nr 1/2003.

204 – Domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), framför allt punkt 88.

205 – Se framför allt punkterna 184 och 185 i den överklagade domen.

206 – Se i detta avseende punkterna 453–456 i den överklagade domen samt punkterna 154 och 157 i detta förslag till avgörande.

207 – Se i detta avseende hänvisningarna i fotnot 11 ovan.

208 – Domen i mål T‑30/91, Solvay mot kommissionen (ovan fotnot 138), framför allt punkterna 99, 103 och 104, och domen i mål T‑36/91, ICI mot kommissionen (ovan fotnot 138), framför allt punkterna 109, 113 och 118. Dessa domar meddelades samma dag som domen i mål T‑32/91 (ovan fotnot 11), i vilken förstainstansrätten ogiltigförklarade beslut 91/299 på grund av brister vid utfärdandet.

209 – Se i detta avseende offentliggörandet i kommissionens tolfte rapport om konkurrenspolitiken (1982), sidorna 40 och 41 (återges i utdrag i punkt 452 i den överklagade domen).

210 – Se bland annat förstainstansrättens dom av den 29 juni 1995 i mål T‑37/91, ICI mot kommissionen (REG 1995, s. II‑1901), punkterna 61–66 och 73, i vilken det fastställdes att rätten till försvar inte hade åsidosatts.

211 – Se för det första domen i målet Hercules från år 1999 (ovan fotnot 138), punkterna 75 och 76, samt för det andra kommissionens åtagande att ge tillgång till handlingarna i ärendet som redan offentliggjordes år 1997 (”Meddelande från kommissionen om interna förfaranderegler för behandling av förfrågningar om tillgång till handlingar enligt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget, av artiklarna 65 och 66 i Parisfördraget och av rådets förordning (EEG) nr 4064/89” (EGT C 23, 1997, s. 3).

212 – Punkterna 42, 186 och 190 i den överklagade domen.

213 – Punkterna 24, 450 och 451 i den överklagade domen.

214 – Se i detta avseende ovan punkterna 156–205.

215 – Se i detta avseende ovan punkt 160.

216 – Domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 179. Avseende tillämpningen av denna princip särskilt i domstolsförfaranden, se vidare dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (nedan kallad domen i målet Baustahlgewebe) (REG 1998, s. I‑8417), punkt 21, domen i målet Thyssen Stahl (ovan fotnot 124), punkt 154, domen i de förenade målen Sumitomo (ovan fotnot 29), punkt 115, och dom av den 16 juli 2009 i mål C‑385/07 P, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen (Der Grüne Punkt) (REG 2009, s. I‑6155), punkterna 177–179. Avseende tillämpningen av samma princip i administrativa förfaranden, se domar av den 21 september 2006 i mål C‑105/04 P, Nederlandse Federatieve Vereniging voor de Groothandel op Elektrotechnisch Gebied mot kommissionen (nedan kallad domen i målet FEG) (REG 2006, s. I‑8725), punkterna 35–52, och i mål C‑113/04 P, Technische Unie mot kommissionen (nedan kallad domen i målet TU) (REG 2006, s. I‑8831), punkterna 40–57.

217 – Se, för ett liknande resonemang, även domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkterna 176–178. I domen i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkterna 176–196, prövade domstolen också huruvida förfarandet tagit oskäligt lång tid, trots att detta inte hade någon inverkan på utgången av tvisten.

218 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkt 29, domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 187, domen i målet Thyssen Stahl (ovan fotnot 124), punkt 155, domen i de förenade målen Sumitomo (ovan fotnot 29), punkt 116, och domen i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkt 181.

219 – Domen i målet Thyssen Stahl (ovan fotnot 124), punkt 156, domen i de förenade målen Sumitomo (ovan fotnot 29), punkt 117, och domen i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkt 182. Se även domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 188.

220 – Se, för ett liknande resonemang, domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 184, samt domen i målet FEG (ovan fotnot 216), framför allt punkterna 37, 38 och 40, och domen i målet TU, framför allt punkterna 42, 43 och 45.

221 – Detta påverkar inte frågan vilka slutsatser som ska dras av en sådan överträdelse av förfarandebestämmelserna. Se i detta avseende nedan punkterna 248–281 och punkterna 323–356.

222 – Domstolen har visserligen inte slutgiltigt klargjort denna fråga i domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkterna 229 och 230. Europadomstolens rättspraxis undanröjer emellertid alla tvivel vad gäller relevansen av en helhetsbedömning av tidsåtgången för förfarandet. Se i detta avseende bland annat domen i målet Eckle mot Tyskland av den 15 juli 1982 (serie A, nr 51, nr 8130/78). I denna dom fastställde Europadomstolen att den sammanlagda tidsåtgången för det omtvistade förfarandet var avgörande (§§ 79–80), och slog fast att tidsåtgången för förfarandet hänför sig till hela förfarandet samt förfarandet vid överklagandeinstanserna (”couvre l’ensemble de la procédure en cause, y compris les instances de recours”, § 76). I domen i målet Gorou mot Grekland (nr 2, stora avdelningen) av den 20 mars 2009 (nr 12686/03, § 46) antogs att artikel 6 i Europakonventionen hade åsidosatts på grund av tidsåtgången för förfarandet i dess helhet (”durée de la procédure dans son ensemble”). Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Kakamoukas m.fl. mot Grekland (stora avdelningen) av den 15 februari 2008 (nr 38311/02, § 32) i vilken beräkningen av den sammanlagda tidsåtgången av det omtvistade förfarandet ansågs vara avgörande (”calcul de la durée totale des procédures litigieuses”).

223 – Se i detta avseende den kronologiska överblicken i punkt 11 i detta förslag till avgörande.

224 – Den sammanlagda tidsåtgången för PVC-förfarandet låg emellertid mycket nära den sammanlagda tidsåtgången för förevarande förfarande om man beaktar att kommissionens första undersökningar ägde rum i oktober 1983 (se förstainstansrättens dom av den 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen i de förenade målen T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94 (REG 1999, s. II‑931), punkt 1, och det sista domstolsavgörandet meddelades (domen i de förenade målen PVC II, ovan fotnot 105) i oktober 2002.

225 – Se ovan punkt 35 och fotnot 30.

226 – Även om andra delar av den första grunden avser denna fråga så kommer de argument som utväxlats i detta avseende enbart att behandlas inom ramen för den första grundens tredje del.

227 – Punkt 132 i den överklagade domen. Se även punkterna 139–141 i nämnda dom.

228 – Domarna i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkt 49, och i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkt 193. Se, vad gäller särskilt kopplingen till rätten till försvar, domen i målet FEG (ovan fotnot 216), framför allt punkterna 42, 43 och 60–62, samt domen i målet TU (ovan fotnot 216), framför allt punkterna 47, 48 och 69–71.

229 – Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EGT C 303, 2007, s. 17), se framför allt förklaringarna avseende artikel 47.2 (ovan s. 30).

230 – I domen av den 26 oktober 2000 i målet Kudla mot Polen (nr 30210/96, Recueil des arrêts et décisions 2000‑XI, § 154) slog Europadomstolen i stor sammansättning fast att det med avseende på rättsmedel vid oskäligt långa handläggningstider ännu inte finns någon dominerande lösning bland de stater som är parter i Europakonventionen (”pour l’heure il n’existe pas, dans les ordres juridiques des Etats contractants, un système prédominant en matière de recours permettant de dénoncer les durées excessives de procédure”). Se även Europadomstolens dom av den 3 mars 2009 i målet Simaldone mot Italien (nr 22644/03, § 78). Den europeiska kommissionen för demokrati genom lagstiftning (Venedig-kommissionen) antog inom ramen för Europarådet år 2006 en komparativrättslig studie (studie nr 316/2004, tillgänglig på webbplatsen: (2006)036rev-f.pdf, senast besökt den 26 januari 2011). Vad gäller olika lösningsförslag inom Europeiska unionen, se dessutom generaladvokaten Légers förslag till avgörande av den 3 februari 1998 i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkterna 52 och 53.

231 – Europadomstolens dom i målet Eckle mot Tyskland (ovan fotnot 222), § 94, och dom av den 13 november 2008 (nr 10597/03, § 68), i målet Ommer mot Tyskland (nr 1). Se dessutom Europadomstolens beslut av den 17 november 2005 i målet Sprotte mot Tyskland (nr 72438/01).

232 – Europadomstolens dom av den 10 november 2005 i målet Dželili mot Tyskland (nr 65745/01, § 10), domen av den 24 februari 2005 i målet, Ohlen mot Danmark (nr 63214/00), §§ 29 och 30, och domen i målet Ommer mot Tyskland (nr 1) (ovan fotnot 231), § 68, samt beslut av den 12 juni 2008 i målet Menelaou mot Cypern (nr 32071/04). Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Eckle mot Tyskland (ovan fotnot 222), § 67, i vilken principen om strafflindring godkänts som gottgörelse. Se dessutom punkterna 119–123 i Venedigkommissionens studie nr 316/2004 (ovan fotnot 230).

233 – Europadomstolens dom i målet Eckle mot Tyskland (artikel 50) och dom av den 21 juni 1983 (serie A, nr 65, nr 8130/78, § 24).

234 – Europadomstolens dom av den 23 november 2006 (nr 73053/01, § 43).

235 – Se, för ett liknande resonemang, även artikel 41 i Europakonventionen.

236 – Betydelsen av en effektiv tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF (tidigare artiklarna 81 EG och 82 EG) har nyligen framhållits i till exempel dom av den 11 juni 2009 i mål C‑429/07, X BV (REG 2009, s. I-4833), punkterna 33–35, och i dom av den 7 december 2010 i mål C‑439/08, VEBIC (REU 2010, s. I-0000), punkterna 59 och 61.

237 – Domen i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkt 194. Se, för ett liknande resonemang, avseende straffrättsliga förfaranden i allmänhet, punkterna 228–232 i Venedigkommissionens studie (ovan fotnot 323). Venedigkommissionen påpekade i punkt 241 att en friande dom ska meddelas och det straffrättsliga förfarandet läggas ned endast i undantagsfall (”[l]’acquittement et l’abandon des poursuites devraient rester des mesures exceptionnelles”).

238 – Domen i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkt 194.

239 – Generaladvokaten Bots förslag till avgörande av den 31 mars 2009 i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkterna 305 och 306. Domstolen har uttryckligen hänvisat till detta resonemang i punkt 194 i domen i samma mål.

240 – Se ovan punkt 35 och fotnot 30.

241 – Punkterna 133–135 i den överklagade domen.

242 – Se ovan punkt 30 och den rättspraxis som nämnts ovan i fotnot 26.

243 – Se i detta avseende ovan i fotnot 45 anförd rättspraxis.

244 – En liknande tolkning ligger till grund för domarna i målet FEG (ovan fotnot 216), punkterna 45–49, och i målet TU (ovan fotnot 216), punkterna 50–54, av vilka det framgår att tribunalen måsta beakta inverkan av tidsåtgången för alla etapper av det administrativa förfarandet på det berörda företagets möjligheter att försvara sig.

245 – Punkterna 134 och 135 i den överklagade domen.

246 – Punkterna 137–140 i den överklagade domen (att det rör sig om det tidigare domstolsförfarandet avseende beslut 91/299 framgår framför allt av den inledande punkt 137).

247 – Se i detta avseende ovan i fotnot 35 anförd rättspraxis.

248 – Avseende artikel 6 i Europakonventionen och artikel 6.1 FEU, se även ovan punkt 160.

249 – Se ovan fotnot 94.

250 – I den franska originaltexten står det att ”La requérante estime dès lors que le dépassement manifeste du délai raisonnable dans la présente procédure … ne peut qu’entraîner l’annulation pure et simple de la décision attaquée …” (punkt 150 i ansökan från förstainstansrätten, till vilken det hänvisas i punkt 50 i Solvays överklagande).

251 – I punkt 439 i ansökan i första instans (i utdrag anförd i punkt 52 i Solvays överklagande) anges följande: ”[S]i, par impossible, le Tribunal devait rejeter l’ensemble des moyens d’annulation développés par la requérante, la requérante invite le Tribunal à prendre en compte … l’ensemble des considérations présentées dans la présente requête au titre des moyens d’annulation dans son appréciation de la nécessité d’infliger une amende à la requérante et du montant de celle-ci …”

252 – Se ovan punkterna 154 och 157.

253 – Punkt 66 i den överklagade domen.

254 – Se ovan punkterna 202 och 203.

255 – Se ovan punkterna 154–222.

256 – Se ovan punkterna 211–227.

257 – Se ovan punkt 237 och fotnot 218.

258 – Domen i målet kommissionen mot Solvay av den 6 april 2000 (ovan fotnot 11).

259 – Se i detta avseende den kronologiska överblicken i punkt 11 i detta förslag till avgörande.

260 – Solvay hänvisade med rätta till detta redan i förfarandet i första instans (se punkt 112 i den överklagade domen). I domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105, framför allt punkterna 204 och 205) lämnade domstolen denna fråga öppen eftersom klaganden inte hade framfört några invändningar i detta avseende.

261 – I april 2000 meddelade domstolen domen i målet kommissionen mot Solvay (ovan fotnot 11).

262 – Se ovan punkt 238.

263 – Avseende handläggningstiden i första instans i mål T‑57/01 och avseende bedömningen av tidsåtgången för förfarandet i dess helhet, se nedan punkterna 335–348.

264 – Se ovan punkterna 249–263.

265 – Domen i målet FEG (ovan fotnot 216), punkterna 56–60, och domen i målet TU (ovan fotnot 216), punkterna 64, 67 och 69.

266 – Domen i målet TU (ovan fotnot 216), punkt 69, och domen i målet FEG (ovan fotnot 216), punkt 56.

267 – Domen i målet FEG (ovan fotnot 216), punkterna 57 och 58, och domen i målet TU (ovan fotnot 216), punkterna 64–69.

268 – Solvay har i detta sammanhang uppgett sina driftställen i Tavaux (Frankrike), Couillet (Belgien) och Heilbronn (Tyskland).

269 – Se ovan punkterna 154 och 186–206.

270 – Punkt 66 i den överklagade domen.

271 – Se i detta avseende ovan avsnitt IV (punkterna 15–322).

272 – Se i detta avseende ovan punkt 294.

273 – Se i detta avseende ovan punkterna 298–322.

274 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkterna 48, 141 och 142.

275 – Domen i målet Der Grüne Punkt (ovan fotnot 216), punkt 195.

276 – Dom av den 1 juni 1999 i mål C‑126/97, Eco Swiss (REG 1999, s. I‑3055), punkt 36, och av den 20 september 2001 i mål C‑453/99, Courage och Crehan (REG 2001, s. I‑6297), punkt 20.

277 – Se i detta avseende ovan i fotnot 236 anförd rättspraxis.

278 – Se i detta avseende generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande av den 10 februari 2011 i det anhängiga målet C-272/09 P, KME Germany m.fl. mot kommissionen framför allt punkt 64, och generaladvokaten Bots förslag till avgörande av den 26 oktober 2010 i de förenade målen C 201/09 P och C 216/09 P ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen m.fl., (REU 2011, s. I-0000), framför allt punkt 41, domen i mål C‑352/09 P, ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen, (REU 2011, s. I-0000), framför allt punkt 49, samt mitt förslag till avgörande av den 3 juli 2007 i mål C‑280/06, ETI m.fl., där domstolen meddelade dom den 11 december 2007 (REG 2007, s. I‑10893), punkt 71, och dom av den 23 april 2009 i målet Akzo Nobel m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 86), punkt 39. Se, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande i målet FEG (ovan fotnot 216), punkt 108, och domen i målet TU (ovan fotnot 216), punkt 100.

279 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), framför allt punkt 48. Endast i förbigående nämns att även kommissionen själv ibland anser att en nedsättning av bötesbeloppet är lämplig, exempelvis när ett administrativt förfarande vid kommissionen har varat oskäligt länge (se domarna i målen FEG och TU (ovan fotnot 216), punkt 9 i båda domarna).

280 – Se i detta avseende ovan punkterna 261 och 262.

281 – Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), framför allt punkt 141.

282 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkterna 48 och 142.

283 – För framtida fall. Artikel 31 i förordning nr 1/2003.

284 – Se ovan punkt 237.

285 – Se framför allt ovan punkterna 238–241.

286 – Se i detta avseende den kronologiska överblicken i punkt 11 i detta förslag till avgörande.

287 – Se ovan punkterna 306–310.

288 – Eftersom rättegångsspråket är franska var parternas inlagor avfattade på det språk på vilket överläggningen i den överklagade domen hölls. Översättning krävdes i ringa omfattning endast i början av domstolsförfarandet i samband med offentliggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (se artikel 24.6 i tribunalens rättegångsregler). De behov av översättning som uppkom i slutet av förfarandet i första instans i samband med offentliggörandet av den överklagade domen innebar inte att tribunalen inte kunde meddela och delge domen på rättegångsspråket så snart som överläggning hållits.

289 – Punkterna 57–67 i den överklagade domen.

290 – Den 19 december 2003 anmodade förstainstansrätten kommissionen att lämna in en detaljerad innehållsförteckning av alla skrivelser som hörde till handlingarna i det administrativa förfarandet. Den 14 april 2005 fick Solvay i förstainstansrättens kansli tillgång till de delar av handlingarna som kommissionen lämnat in (punkterna 57–67 i den överklagade domen). Om man även inbegriper perioden fram till kommissionens yttrande den 18 november 2005 om huruvida de berörda handlingarna i akten var användbara vid Solvays försvar så förflöt nästan två år.

291 – Kommissionen lämnade sina synpunkter den 18 november 2005 och det muntliga förfarandet inleddes i maj 2008 (punkterna 68 och 72 i den överklagade domen).

292 – För en jämförelse: I målet Baustahlgewebe, i vilket elva konnexa mål från förstainstansrätten förenades vad gällde det muntliga förfarandet, fastställde domstolen att principen om skälig handläggningstid hade åsidosatts, eftersom det i förfarandet i förstainstansrätten hade förflutit 32 månader från det att det skriftliga förfarandet i målet avslutades och till dess att beslutet att inleda det muntliga förfarandet fattades samt 22 månader från det att det muntliga förfarandet avslutades till dess att förstainstansrätten meddelade dom (domen i målet Baustahlgewebe, ovan fotnot 216), punkterna 45 och 46.

293 – Se i detta avseende mitt förslag till avgörande av den 4 mars 2010 i målet Gogos mot kommissionen (ovan fotnot 26), punkt 88.

294 – Europadomstolens dom av den 17 december 2004, Pedersen och Baadsgaard mot Danmark (nr 49017/99, Recueil des arrêts et décisions 2004-XI, § 44). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 1971, Ringeisen mot Österrike (serie A, nr 13, § 110), och dom i mål av den 22 maj 1998, Hozee mot Nederländerna (Recueil des arrêts et décisions 1998-III, § 43).

295 – Domen i de förenade målen PVC II (ovan fotnot 105), punkt 182 Se avseende helheten även mitt förslag till avgörande av den 8 december 2005 i målet FEG (ovan fotnot 216), punkterna 108–112, och domen i målet TU (ovan fotnot 216), punkterna 100–104.

296 – Europadomstolens dom av den 28 juni 1978, König mot Tyskland (serie A, nr 27, nr 6232/73, § 98), och domen i målet Eckle mot Tyskland (ovan fotnot 222), § 76.

297 – Preskriptionstiden är fem år från det att de aktuella överträdelserna upphörde och den avbryts genom alla handlingar i syfte att utreda och beivra oegentligheten. Den absoluta preskriptionstiden ska löpa ut senast den dag då en period som är lika med den dubbla preskriptionstiden har förflutit utan att kommissionen har ålagt böter eller förelagt viten. Preskriptionstiden för åläggande av böter eller föreläggande av viten ska emellertid tillfälligt upphöra att löpa så länge som kommissionens beslut är föremål för prövning av Europeiska unionens domstol. Se i detta avseende artiklarna 1–3 i rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november 1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler (EGT L 319, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 48). I framtiden gäller artikel 25 i förordning nr 1/2003. Diverse problem i samband med preskription och dess upphörande under ett domstolsförfarande har diskuterats av generaladvokaten Bot i hans förslag till avgörande i målet ArcelorMittal Luxembourg mot kommissionen m.fl. (ovan fotnot 277), särskilt punkterna 66–81 och punkterna 245–251, och i domen i målet ThyssenKrupp Nirosta mot kommissionen (ovan fotnot 277), framför allt punkterna 177–212.

298 – Se mitt förslag till avgörande av den 8 december 2005 i målet FEG (ovan fotnot 216), punkt 111, och domen i målet TU (ovan fotnot 216), punkt 103.

299 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkterna 48 och 142.

300 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 216), punkterna 141 och 142.

301 – Europadomstolens dom i målet Dželili mot Tyskland (ovan fotnot 232), § 103, och domen i målet Ommer mot Tyskland (ovan fotnot 231), § 50.

302 – Se ovan punkterna 306–310 och punkt 338.

303 – Se ovan punkterna 339–343.

304 – Se ovan punkterna 345 och 346.

305 – Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom i målet Eckle mot Tyskland (artikel 50) (ovan fotnot 233), § 24.

306 – Skäl 191 i det omtvistade beslutet. Tribunalen bekräftade klassificeringen av Solvays beteende på marknaden som ytterst allvarlig och anförde att man på grundval av Solvays argument inte kan anta att kommissionen har gjort en felaktig bedömning av överträdelsernas allvar (punkterna 499 och 501 i den överklagade domen). Solvay har i överklagandet inte framfört invändningar mot denna del av den överklagade domen.

307 – Se i detta avseende framför allt punkterna 294 och 322 i detta förslag till avgörande.

Full & Egal Universal Law Academy