FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 6 september 2011 ( 1 )
Mål C-249/10 P
Brosmann Footwear (HK) Ltd,
Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd,
Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd,
Risen Footwear (HK) Co. Ltd
mot
Europeiska unionens råd
och Europeiska kommissionen
”Överklagande — Gemensam handelspolitik — Dumpning — Artiklarna 2.7, 3.7, 5.4, 9.5, 9.6 och 17.3 i förordning (EG) nr 384/96 — Import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam — Status som företag som verkar i en marknadsekonomi — Individuell behandling — Stickprovsmetoden — Unionsindustrins samarbete”
I – Inledning
1.
Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co. Ltd (nedan gemensamt kallade Brosmann Footwear m.fl. alternativt klagandena) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av tribunalen den 4 mars 2010 i målet Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet (nedan kallad den överklagade domen), ( 2 ) genom vilken tribunalen ogillade talan om delvis ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 1472/2006 av den 5 oktober 2006 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import (nedan kallad den slutgiltiga förordningen). ( 3 )
2.
Förevarande mål avser i huvudsak ordalydelsen i vissa bestämmelser i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, ( 4 ) i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 461/2004 av den 8 mars 2004 (nedan kallad grundförordningen). ( 5 )
3.
Klagandena har i huvudsak anmodat domstolen att pröva räckvidden av artikel 17 i grundförordningen, där det föreskrivs att Europeiska kommissionen får begränsa sin undersökning till ett representativt urval av exportörerna och tillverkarna i det berörda tredjelandet och inte behöver granska de ansökningar om beräkning av en ”individuell dumpningsmarginal” som lämnas in av företag som inte ingår i urvalet men som har lämnat nödvändiga uppgifter inom gällande tidsfrister ”när antalet exportörer eller producenter är så stort att individuella undersökningar skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid”.
4.
Det ska särskilt prövas huruvida tribunalen gjorde en korrekt bedömning när den slog fast att kommissionen på grundval av artikel 17.3 i grundförordningen även hade behörighet att, med beaktande av antalet berörda exportörer och tillverkare, vägra att granska de ansökningar om beviljande av status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallad marknadsekonomisk status), vilka regleras i artikel 2.7 b och c i grundförordningen, och de ansökningar om så kallad individuell behandling, vilka avses i artikel 9.5 i samma förordning, som lämnats in av exportörer eller tillverkare som inte ingick i urvalet.
II – Bakgrund till tvisten och den överklagade domen
5.
Klagandena i förevarande mål om överklagande, Brosmann Footwear (HK) Ltd m.fl. är företag i Kina som tillverkar och exporterar skor.
6.
Efter att Confédération européenne de l’industrie de la chaussure (Europeiska konfederationen för skoindustrin) (nedan kallad CEC) den 30 maj 2005 gett in ett klagomål, inledde kommissionen ett antidumpningsförfarande beträffande import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Vietnam. Inledandet av detta förfarande tillkännagavs i Europeiska unionens officiella tidning den 7 juli 2005 ( 6 ) (nedan kallat meddelandet om att förfarandet inletts).
7.
Med hänsyn till det uppenbart stora antalet berörda parter angavs i punkt 5.1 a i meddelandet om att förfarandet inletts att ett stickprovsförfarande skulle tillämpas i enlighet med artikel 17 i grundförordningen.
8.
I meddelandet om att förfarandet inletts angavs även, i punkt 5.1 b, att exportörer och tillverkare som för tillämpning av artiklarna 17.3 och 9.6 i grundförordningen ansöker om en individuell dumpningsmarginal måste besvara frågeformuläret inom den tidsfrist som anges i meddelandet, det vill säga inom fyrtio dagar efter det att meddelandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
9.
I punkt 5.1 e i meddelandet om att förfarandet inletts, vilken har rubriken ”Marknadsekonomisk status”, preciserades att normalvärdet för skodon med överdelar av läder som saluförs av tillverkare som anser att de är verksamma under marknadsmässiga förhållanden i enlighet med artikel 2.7 c i grundförordningen, skulle fastställas i enlighet med artikel 2.7 b i samma förordning. Tillverkare som avsåg att lämna in en ansökan om marknadsekonomisk status måste se till att deras ansökningar inkom till kommissionen inom den särskilda tidsfrist som angavs i punkt 6 d i meddelandet om att förfarandet inletts, det vill säga inom femton dagar efter det att meddelandet hade offentliggjorts.
10.
I enlighet med punkt 6 d i meddelandet om att förfarandet inletts tillämpades denna samma tidsfrist även för ansökningar om individuell behandling som lämnades in enligt artikel 9.5 i grundförordningen.
11.
Brosmann Footwear m.fl. kontaktade kommissionen och inkom inom fastställda tidsfrister med den information som enligt punkt 5.1 a i och 5.1 e i meddelandet om att förfarandet inletts skulle lämnas för att ha möjlighet att ingå i det urval av exporterande tillverkare som denna institution avsåg att göra i enlighet med artikel 17 i grundförordningen och beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi, eller i vart fall beviljas individuell behandling.
12.
Den 23 mars 2006 antog kommissionen förordning (EG) nr 553/2006 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Socialistiska republiken Vietnam (nedan kallad förordningen om preliminär tull). ( 7 )
13.
Enligt skäl 9 i förordningen om preliminär tull omfattade undersökningen av dumpning och skada perioden från och med den 1 april 2004 till och med den 31 mars 2005 (nedan kallad undersökningsperioden). Undersökningen av omständigheter av betydelse för bedömningen av skada omfattade perioden från och med den 1 januari 2001 till och med den 31 mars 2005.
14.
Med hänsyn till att det var nödvändigt att fastställa ett normalvärde för produkter från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte skulle komma att beviljas marknadsekonomisk status, gjordes kontrollbesök i tre brasilianska företags lokaler i syfte att fastställa normalvärdet på grundval av uppgifter från ett jämförbart land, i detta fall Förbundsrepubliken Brasilien (skäl 8 i förordningen om preliminär tull).
15.
Inom ramen för fastställande av dumpningen tillämpade kommissionen en stickprovsmetod. I skäl 55 i förordningen om preliminär tull anges att bland de kinesiska exporterande tillverkare som förklarade sig villiga att ingå i urvalet, hade 154 av dem exporterat till gemenskapen under undersökningsperioden. I samma skäl anges att dessa företag inledningsvis hade betraktats som samarbetsvilliga och beaktades när urvalet gjordes.
16.
Av skäl 57 i förordningen om preliminär tull framgår att kommissionen slutligen gjorde ett urval som innefattade tretton kinesiska exporterande tillverkare, som svarade för mer än 20 procent av exportvolymen från Kina till gemenskapen. Av skälen 67–69 i förordningen om preliminär tull framgår att kommissionen avslog ansökningarna om marknadsekonomisk status från samtliga dessa exporterande tillverkare. Enligt skälen 91–94 i förordningen om preliminär tull avslogs även samtliga ansökningar om individuell behandling från dessa exporterande tillverkare.
17.
Av skäl 62 i förordningen om preliminär tull framgår att de exporterande tillverkare som inte hade valts ut underrättades om att en eventuell antidumpningstull på deras export skulle beräknas enligt artikel 9.6 i grundförordningen. I skäl 64 i förordningen om preliminär tull anges att fyra exporterande tillverkare i Kina som inte ingick i urvalet hade ansökt om en individuell dumpningsmarginal i enlighet med artiklarna 9.6 och 17.3 i grundförordningen. Dessa ansökningar granskades emellertid inte, eftersom kommissionen i enlighet med artikel 17.3 i grundförordningen ansåg att en individuell granskning skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid. Mot denna bakgrund fastställdes dumpningsmarginalen för dessa exporterande tillverkare på grundval av det vägda genomsnittet av dumpningsmarginalerna för de företag som ingick i urvalet (skälen 135 och 143 i förordningen om preliminär tull).
18.
Vad gäller definitionen av gemenskapsindustrin påpekade kommissionen, i skäl 150 i förordningen om preliminär tull, att de som lämnat in klagomålet svarade för 42 procent av gemenskapens totala produktion av den berörda produkten. I skälen 65 och 151 i förordningen om preliminär tull anges att kommissionen gjorde ett urval på tio gemenskapstillverkare baserat på företagens storlek sett till tillverkningsvolym och geografiska belägenhet. De tillverkare som ingick i urvalet svarade för 10 procent av produktionen i de företag som lämnat in klagomålet. Det konstaterades således att de 814 gemenskapstillverkare som hade ingett klagomålet utgjorde ”gemenskapsindustrin” i den mening som avses i artikel 5.4 i grundförordningen (skäl 152 i förordningen om preliminär tull).
19.
Vad gäller de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet påpekade kommissionen att vissa hade kunder i gemenskapen som också köpte produkter från Kina och Vietnam, och alltså direkt gynnades av denna import. Tillverkarna befann sig därför i ”en känslig position”, eftersom vissa av deras kunder kunde förebrå dem för att de hade lämnat in eller stödde en framställning om påstådd skadevållande dumpning. Dessa tillverkare ansåg att det därför förelåg risk för att en del av deras kunder skulle ”vidta motåtgärder” och eventuellt dra sig ur affärsförbindelsen. Kommissionen biföll således den begäran om konfidentiell behandling som hade framställts av de företag som ingick i urvalet, vilken avsåg att deras namn inte skulle röjas (skäl 8 i förordningen om preliminär tull).
20.
Den 5 oktober 2006 antog Europeiska unionens råd den slutgiltiga förordningen. Genom denna förordning införde rådet en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder eller konstläder, med undantag för sportskor, avancerade sportskor, tofflor och andra inneskor samt skodon med tåhätteförstärkning, som har ursprung i Kina och som klassificeras enligt ett antal olika nummer i Kombinerade nomenklaturen (artikel 1 i den slutgiltiga förordningen).
21.
I skäl 44 i den slutgiltiga förordningen angav rådet, vad gäller representativiteten hos urvalet av kinesiska tillverkare, att de företag som ingick i urvalet svarade för mer än 12 procent av den export till gemenskapen som de tillverkare som hade samarbetat i undersökningen haft. Eftersom det i artikel 17 i grundförordningen inte föreskrivs någon tröskel avseende representativitetsnivån, är urvalet representativt i den mening som avses i denna bestämmelse.
22.
Enligt skäl 72 i den slutgiltiga förordningen beslutade rådet att bevilja marknadsekonomisk status för en av de exporterande tillverkare som ingick i urvalet, nämligen företaget Golden Step, med beaktande av de ändrade omständigheterna för detta företag.
23.
Enligt artikel 1.3 i den slutgiltiga förordningen fastställdes den slutgiltiga antidumpningstullsats som skulle tillämpas på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull, till 16,5 procent för skor som tillverkades av de elva kinesiska företag som ingick i urvalet men inte hade beviljats marknadsekonomisk status. För Golden Step fastställdes denna tullsats till 9,7 procent. Enligt artikel 3 i den slutgiltiga förordningen skulle dessa tullsatser tillämpas i två år.
24.
När det gäller de ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnats in av flera olika företag, men som kommissionen inte uttalat sig om, beslutade rådet att den omständigheten att kommissionen inte besvarat varje ansökan enskilt inte innebar en överträdelse av grundförordningen.
25.
Antidumpningstullsatsen för skor som tillverkades av dessa företag, däribland Brosmann Footwear m.fl., fastställdes till 16,5 procent.
26.
Vad gäller urvalet av gemenskapstillverkare avvisade rådet, i skälen 53–59 i den slutgiltiga förordningen, all kritik mot urvalets representativitet och bekräftade således den bedömning som kommissionen hade gjort i förordningen om preliminär tull.
27.
Vad gäller definitionen av gemenskapsindustrin påpekade rådet, i skäl 157 i den slutgiltiga förordningen, att samtliga de företag som hade lämnat in klagomålet hade samarbetat vid undersökningen. De fullständiga skadeformulären skickades endast till de gemenskapstillverkare som ingick i urvalet, vilket följer av stickprovsförfarandets natur (skäl 158 i den slutgiltiga förordningen).
28.
Till stöd för sin talan vid tribunalen om delvis ogiltigförklaring av den slutgiltiga förordningen åberopade Brosmann Footwear m.fl. åtta grunder. Grunderna avsåg bland annat, för det första, åsidosättande av artiklarna 2.7 b och 9.5 i grundförordningen samt åsidosättande av likabehandlingsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, för det andra, åsidosättande av artiklarna 2.7 c och 18 i grundförordningen samt åsidosättande av rätten till försvar, för det tredje, en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 5.4 i grundförordningen, för det fjärde, en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 3.2 i grundförordningen samt av artikel 253 EG och, för det femte, en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 3.2 i grundförordningen.
29.
I den överklagade domen ogillade tribunalen samtliga dessa grunder och förpliktade Brosmann Footwear m.fl. att ersätta rättegångskostnaderna.
III – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
30.
Den 18 maj 2010 ingav Brosmann Footwear m.fl. ett överklagande av tribunalens dom till domstolen.
31.
Klagandena har yrkat att domstolen ska
—
upphäva den överklagade domen, eftersom tribunalen inte ogiltigförklarade den slutgiltiga förordningen och eftersom den förpliktade dem att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandet vid tribunalen,
—
avgöra målet slutgiltigt och ogiltigförklara den slutgiltiga förordningen,
—
förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna såväl i förevarande förfarande som i förfarandet vid tribunalen.
32.
Rådet har i sin svarsinlaga yrkat att domstolen ska
—
ogilla överklagandet,
—
i andra hand återförvisa målet till tribunalen,
—
i tredje hand ogilla talan och under alla omständigheter förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande förfarande.
33.
Kommissionen har i sin svarsinlaga yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandena att ersätta kommissionens rättegångskostnader.
IV – Bedömning
34.
Till stöd för sitt överklagande har Brosmann Footwear m.fl. i huvudsak åberopat fem grunder som hänför sig till de fem grunder som åberopades i första instans och som anges ovan i punkt 28.
35.
Genom de båda första grunderna har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att tolka grundförordningen så att institutionerna inte behöver granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de exporterande tillverkare som inte ingår i urvalet. Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning på diverse punkter samt missuppfattning av bevisningen vad gäller gemenskapsindustrins samarbetsvilja och undersökningens genomförande. Den fjärde grunden avser felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller bedömningen av den skada som gemenskapsindustrin vållats. Som femte grund slutligen har Brosmann Footwear m.fl. gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning samt har missuppfattat bevisningen vad gäller bedömningen av orsakssambandet mellan dumpningen och den skada som vållats gemenskapsindustrin.
A – Den första och den andra grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning genom att tribunalen slagit fast att institutionerna inte är skyldiga att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de exporterande tillverkare som inte ingår i urvalet
36.
Innan jag går närmare in på de båda första grunderna för överklagandet ska det erinras om de huvudsakliga överväganden som låg till grund för att tribunalen underkände påståendet från Brosmann Footwear m.fl. i första instans att institutionerna var skyldiga att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de kinesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet i antidumpningsundersökningen.
1. Tribunalens överväganden
37.
I punkt 72 i den överklagade domen påpekade tribunalen att tillämpningen av ett stickprovsförfarande som teknik – med hjälp av vilket det är möjligt att hantera ett stort antal klagande, exportörer, importörer, typer av produkter eller transaktioner – innebär en begränsning av undersökningen i enlighet med artikel 17.1 och 17.3 samt artikel 9.6 i grundförordningen. Med hänvisning till dessa samma artiklar preciserade tribunalen att när stickprovstagning tillämpas måste emellertid två skyldigheter uppfyllas: för det första ska urvalet vara representativt och för det andra får den dumpningsmarginal som fastställs för de företag som inte ingår i urvalet inte överskrida den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställs för de parter som utgör urvalet (punkt 73 i den överklagade domen).
38.
Tribunalen erinrade om att dessa bestämmelser ger varje tillverkare som inte ingår i urvalet möjlighet att begära att en individuell dumpningsmarginal ska beräknas för den, under förutsättning att tillverkaren lämnar nödvändiga uppgifter inom de frister som föreskrivs i detta hänseende och att beräkningen inte skulle bli orimligt betungande för kommissionen eller skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid (punkt 74 i den överklagade domen).
39.
Enligt vad tribunalen, efter att ha återgett bestämmelserna i artikel 2.7 b i grundförordningen, konstaterade i punkt 76 i den överklagade domen ”kan de tillverkare som inte ingår i urvalet endast med stöd av artikel 17.3 i grundförordningen begära att en individuell dumpningsmarginal ska beräknas för dem, och under förutsättning att en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling har bifallits när det är fråga om de länder som avses i artikel 2.7 i denna förordning. Genom denna bestämmelse ges emellertid kommissionen befogenhet att, med hänsyn till antalet ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, bedöma huruvida det skulle bli orimligt betungande för den att granska dessa eller huruvida det skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.”
40.
Tribunalen drog för det första slutsatsen att grundförordningen, vid tillämpning av ett stickprovsförfarande, inte tillerkänner de företag som inte ingår i urvalet en ovillkorlig rätt att få en individuell dumpningsmarginal beräknad, eftersom beviljandet av en sådan begäran beror på kommissionens beslut om tillämpningen av artikel 17.3 i grundförordningen (punkt 77 i den överklagade domen). Kommissionen var för det andra inte skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, som lämnats in av de företag som inte ingår i urvalet, om kommissionen med tillämpning av artikel 17.3 i grundförordningen kommit fram till att det skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid att beräkna individuella dumpningsmarginaler – beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen syftar nämligen endast till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkning av de individuella dumpningsmarginalerna (punkt 78 i den överklagade domen). I förevarande fall har det för det tredje inte bestridits att beräkningen av individuella dumpningsmarginaler för samtliga de företag som inte ingår i urvalet och som har ingett ansökningar om sådana beräkningar, skulle bli orimligt betungande och förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid (punkt 79 i den överklagade domen).
41.
Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterade tribunalen att argumentet från Brosmann Footwear m.fl. att kommissionen enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen är skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnas in av företag som inte ingår i urvalet, även då en individuell dumpningsmarginal inte tillämpas på dessa företag, inte kunde godtas (punkt 80 i den överklagade domen).
42.
Tribunalen tillbakavisade även argumentet avseende åsidosättande av principen om likabehandling, dels med avseende på de företag som ingick i urvalet och de som inte ingick i urvalet, med motiveringen att dessa båda kategorier av företag befann sig i olika situationer (punkt 81 i den överklagade domen), dels med avseende på de företag som inte ingick i urvalet, varav vissa skulle ha ”förtjänat” marknadsekonomisk status eller individuell behandling och vissa under alla omständigheter skulle ha fått avslag på sin ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, med motiveringen att kommissionen, med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över enligt artikel 17.3 i grundförordningen, inte är skyldig att pröva samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling (punkterna 83–85 i den överklagade domen).
43.
När det gäller påståendet att den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen för att fatta beslut om en ansökan om marknadsekonomisk status inte hade iakttagits, slog tribunalen i punkt 92 i den överklagade domen fast att mot bakgrund av dess tidigare bedömning att ”kommissionen … inte begått något misstag när den underlät att granska … [de] ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling” som ingetts av Brosmann Footwear m.fl., kan dessa företag ”inte åberopa att [denna] frist … har överskridits, eftersom denna frist avser fall där kommissionen är skyldig att granska ovannämnda ansökningar”.
2. Parternas argument
44.
Klagandena har genom sin första grund invänt mot tribunalens bedömning i punkt 78 i den överklagade domen att institutionerna inte måste granska deras ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Klagandena har i detta sammanhang gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i samma punkt i domen slå fast att beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling endast syftar till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkningen av individuella dumpningsmarginaler.
45.
Genom detta konstaterande förminskade tribunalen felaktigt, i punkterna 76–85 i den överklagade domen, ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från Brosmann Footwear m.fl. till en ansökan om beräkning av en individuell dumpningsmarginal i den mening som avses i artikel 17 i grundförordningen. Klagandena ansökte emellertid inte om beräkning av individuella dumpningsmarginaler eller individuella tullsatser. De ville tvärtom ha ett erkännande av den omständigheten att de är verksamma i ett ”Kina där marknadsekonomi råder” och således beviljas den vägda genomsnittliga tullsats som tillämpades för tillverkare verksamma i ett ”Kina där marknadsekonomi råder” (det vill säga de som ingick i urvalet och hade beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling). Klagandena har preciserat att alla tillverkare som inte ingick i urvalet, men som ”förtjänade” att beviljas marknadsekonomisk status borde ha beviljats samma antidumpningstullsats som Golden Step (9,7 procent), som var det enda företag som ingick i urvalet som hade beviljats marknadsekonomisk status, och inte den vägda genomsnittliga tullsats som tillämpades för övriga företag som ingick i urvalet (16,5 procent). Att slå fast att institutionerna får förfara på annat sätt innebär ett åsidosättande av principen om lika behandling.
46.
Enligt klagandena kunde tribunalen inte motivera sin bedömning – att institutionerna inte måste granska ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling – med att antalet ansökningar var så stort att granskningen av dem skulle ha förhindrat att undersökningen avslutades i rätt tid, eftersom denna motivering endast är tillämplig på ansökningar om individuell dumpningsmarginal.
47.
Såvitt avser den andra grunden har Brosmann Footwear m.fl. för det första gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 2.7 c i grundförordningen genom att i punkt 92 i den överklagade domen konstatera att kommissionen inte måste iaktta den obligatoriska maximala tidsfrist på tre månader som föreskrivs i den artikeln för att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från företag som inte ingick i urvalet.
48.
Klagandena har för det andra gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte ange skälen till att inte pröva påståendet att institutionerna hade åsidosatt artikel 2.7 c i grundförordningen genom att inte inom tre månader från det att undersökningen inleddes fatta beslut om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de kinesiska tillverkare som ingick i urvalet.
49.
Rådet och kommissionen anser att ingen av dessa båda grunder kan godtas.
50.
Enligt rådet har tribunalen helt korrekt förklarat sambandet mellan artikel 17 och artikel 2.7 i grundförordningen. Vid tillämpningen av ett stickprovsförfarande kan endast exportörer som ingår i urvalet, eller exportörer som inte ingår i det men vilkas ansökan om individuell dumpningsmarginal har beviljats i enlighet med artikel 17.3 i grundförordningen, medges en individuell dumpningsmarginal. Exportörer som inte ingår i urvalet och vilkas ansökan inte har beviljats i enlighet med artikel 17.3 i förordningen kan inte medges en individuell dumpningsmarginal, oavsett om de har sitt säte i ett land med marknadsekonomi. Rådet anser följaktligen att ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, i det fall att landet i fråga inte har marknadsekonomi, syftar till att ge de företag som inte ingår i urvalet, eller de företag vilkas ansökningar har mottagits i enlighet med artikel 17.3 i grundförordningen, möjlighet att beviljas en individuell dumpningsmarginal. Klagandenas påstående saknar hur som helst relevans, eftersom deras ansökningar, som de själva har betonat, inte avsåg beviljande av en individuell dumpningsmarginal.
51.
Tribunalens bedömning i punkt 78 i den överklagade domen är också välgrundad, eftersom tribunalen där inte konstaterade att klagandena ansökte om marknadsekonomisk status eller individuell behandling i syfte att beviljas en individuell dumpningsmarginal. Övriga påståenden om felaktig rättstillämpning från Brosmann Footwear m.fl. är antingen ogrundade eller kan inte tas upp till prövning.
52.
Kommissionen har tillagt att precis som tribunalen konstaterade är institutionerna inte skyldiga att granska varje ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, inbegripet när den beslutar att tillämpa ett stickprovsförfarande. Som tribunalen slog fast i punkt 77 i den överklagade domen fick institutionerna begränsa sig till att granska ansökningarna från de företag som ingick i urvalet, eftersom det i förevarande fall, såsom tribunalen angav i punkt 84 i den överklagade domen, inte kan bestridas att en beräkning av individuella dumpningsmarginaler för samtliga företag som inte ingick i urvalet och som lämnat in ansökningar om en individuell dumpningsmarginal skulle ha varit orimligt betungande för institutionerna och skulle ha förhindrat att undersökningen avslutades i rätt tid.
53.
När det gäller den andra grunden för överklagandet anser rådet och kommissionen att den till viss del saknar stöd och i andra delar inte kan tas upp till prövning. När det gäller påståendet om att tidsfristen på tre månader för att granska klagandenas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling hade överskridits hänvisar de båda institutionerna till tribunalens bedömning i punkt 92 i den överklagade domen. Eftersom det inte åligger institutionerna att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från företag som inte ingår i urvalet, anser rådet och kommissionen att den tidsfrist på tre månader som föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen är irrelevant. När det gäller påståendet om åsidosättande av samma tidsfrist vid granskningen av ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de företag som ingick i urvalet anser rådet och kommissionen att denna delgrund inte åberopades vid tribunalen och således utgör en ny grund som inte kan prövas i ett mål om överklagande.
3. Bedömning
54.
De första två grunderna för överklagandet avser tillämpningsområdet för artikel 17.3 i grundförordningen.
55.
Det har inte bestritts att artikel 17 i grundförordningen ger kommissionen rätt att tillämpa metoden stickprovstagning, särskilt när antalet klagande eller exportörer är stort.
56.
Klagandena har inte heller invänt mot tribunalens bedömning i punkt 72 i den överklagade domen att tillämpningen av ett stickprovsförfarande innebär en begränsning av undersökningen.
57.
Som tribunalen har konstaterat inkluderas de exportörer och tillverkare som inte ingår i urvalet inte i undersökningen.
58.
Det ska emellertid påpekas att artikel 17.3 i grundförordningen något begränsar detta konstaterande i det särskilda fallet med ansökningar om beräkning av ”individuella dumpningsmarginaler”.
59.
I den bestämmelsen föreskrivs nämligen att när kommissionen tillämpar stickprovstagning får exportörer och tillverkare som inte ingår i urvalet, men som har lämnat in nödvändiga uppgifter inom de föreskrivna tidsfristerna ”dock” beviljas beräkning av en ”individuell dumpningsmarginal”. Denna möjlighet som erbjuds tillverkare eller exportörer som inte ingår i urvalet är tillämplig ”utom när [deras antal] är så stort att enskilda undersökningar skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid”.
60.
Det ska erinras om att tribunalen i punkterna 76 och 77 i den överklagade domen konstaterade att när det är fråga om de länder som anges i artikel 2.7 b i grundförordningen krävs det för beräkning av en individuell dumpningsmarginal att en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling har bifallits, men att detta enligt artikel 17.3 i förordningen inte innebär att en tillverkare som inte ingår i urvalet har en ovillkorlig rätt till beräkning av en individuell dumpningsmarginal. Tribunalen konstaterade vidare, i punkt 78 i domen, att eftersom beviljandet av marknadsekonomisk status eller individuell behandling endast syftar till att fastställa metoden för att beräkna normalvärdet vid beräkningen av en individuell dumpningsmarginal, är kommissionen enligt artikel 17.3 i grundförordningen inte skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnats in av företag som inte ingår i urvalet, om beräkningen av dessa dumpningsmarginaler skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.
61.
Klagandena har helt korrekt underlåtit att ifrågasätta bedömningen i punkterna 76 och 77 i den överklagade domen.
62.
För att kommissionen in fine ska kunna göra en beräkning av individuella dumpningsmarginaler måste exportörer eller tillverkare i ett land som inte har marknadsekonomi, men som är medlem i Världshandelsorganisationen, antingen först erhålla marknadsekonomisk status, det vill säga uppfylla villkoren i artikel 2.7 b och c i grundförordningen, eller, om de inte omfattas av dessa bestämmelser och normalvärdet således beräknas på grundval av artikel 2.7 a i grundförordningen, beviljas individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen.
63.
För beräkning av en individuell dumpningsmarginal krävs, som tribunalen konstaterade i punkt 76 i den överklagade domen, att antingen marknadsekonomisk status eller individuell behandling har beviljats. Som tribunalen angav i punkt 76 i den överklagade domen görs beräkningen emellertid med förbehåll för villkoren i artikel 17.3 i grundförordningen, enligt vilka individuella undersökningar inte får bli orimligt betungande för kommissionen eller förhindra att undersökningen avslutas i rätt tid.
64.
Mer problematisk är, enligt min åsikt, tribunalens bedömning i punkt 78 i den överklagade domen, där det i huvudsak anges att ändamålet med att bevilja marknadsekonomisk status och individuell behandling i praktiken endast är att kunna beräkna en individuell dumpningsmarginal, och att kommissionen följaktligen på grundval av artikel 17.3 i grundförordningen har rätt att vägra att granska ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnas in av exportörer som inte ingår i urvalet, om beräkningen av individuella dumpningsmarginaler är betungande eller hindrar att undersökningen avslutas i rätt tid.
65.
Även om det är riktigt att en ansökan om beviljande av marknadsekonomisk status eller individuell behandling är ett villkor för beräkningen av en individuell dumpningsmarginal, syftar en sådan ansökan inte nödvändigtvis till att anhålla om denna beräkning. Bestämmelserna och tidsfristerna är olika för ansökningar om, å ena sidan, beviljande av marknadsekonomisk status och individuell behandling, och, å andra sidan, beräkning av en individuell dumpningsmarginal.
66.
I meddelandet om att förfarandet inletts angavs att ansökningar om marknadsekonomisk status som lämnas in i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen och ansökningar om individuell behandling som lämnas in i enlighet med artikel 9.5 i samma förordning ska sändas till kommissionen senast femton dagar efter det att meddelandet offentliggjorts, medan ansökningar om beräkning av individuella dumpningsmarginaler som lämnas in i enlighet med artiklarna 9.6 och 17.3 i grundförordningen, ska sändas in inom fyrtio dagar efter offentliggörandet av meddelandet om att förfarandet inletts. I fotnoten nederst på sida 1 i meddelandet om att förfarandet inletts, vilken tribunalen hänvisade till i punkt 89 i den överklagade domen, betonas för övrigt den frivilliga karaktären hos en ansökan om beräkning av en individuell dumpningsmarginal som lämnas in av exportörer eller tillverkare som har ansökt om marknadsekonomisk status eller individuell behandling. Som även klagandena har påpekat ska en ansökan om beräkning av en individuell dumpningsmarginal innehålla ytterligare uppgifter som inte krävs i en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling.
67.
Av skäl 64 i förordningen om preliminär tull, som det hänvisas till i punkt 95 i den överklagade domen, framgår för övrigt att endast fyra exporterande tillverkare i Kina som inte ingick i kommissionens urval hade ansökt om en individuell dumpningsmarginal och inom den fastställda tidsfristen hade lämnat in de uppgifter som var nödvändiga för tillämpningen av artiklarna 9.6 och 17.3 i grundförordningen, medan det är utrett att 141 exporterande tillverkare i Kina, däribland klagandena, hade ansökt om marknadsekonomisk status och/eller individuell behandling och framför allt inte, inom den fastställda tidsfristen, hade fyllt i något frågeformulär för ansökan om en individuell dumpningsmarginal.
68.
Av såväl de tillämpliga bestämmelserna som handlingarna i förevarande mål står det följaktligen klart att ett företag som ansöker om marknadsekonomisk status eller individuell behandling inte nödvändigtvis ansöker om beräkning av en individuell dumpningsmarginal och för övrigt inte heller är skyldig att göra det.
69.
Eftersom en ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling inte nödvändigtvis är förenad med en ansökan om en individuell dumpningsmarginal, kan jag inte förstå hur artikel 17.3 i grundförordningen, när en särskild ansökan om en individuell dumpningsmarginal inte har lämnats in, kan tillämpas på ansökningar om marknadsekonomisk status och/eller individuell behandling från exportörer eller tillverkare som inte ingår i urvalet.
70.
Jag anser följaktligen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 78 i den överklagade domen slå fast att artikel 17.3 i grundförordningen gav kommissionen rätt att inte granska ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från de företag som, liksom klagandena, inte ingick i urvalet. Denna artikel begränsar sig nämligen till att befria kommissionen från skyldigheten att granska ansökningar om en individuell dumpningsmarginal från företag som inte ingår i urvalet, förutsatt att villkoren i artikeln är uppfyllda.
71.
Den felaktiga rättstillämpningen i detta fall saknar dock verkan, eftersom den inte kan föranleda ett upphävande av den överklagade domen.
72.
Det ska i detta sammanhang erinras om att tribunalen, med rätta och utan att klagandena gjort invändningar mot denna bedömning, har slagit fast att ett stickprovsförfarande innebär en begränsning av undersökningen. Undersökningen omfattar således inte de företag som inte ingår i urvalet.
73.
Som jag angett ovan avser det enda undantaget från begränsningen av undersökningen – om än själv i sin tur begränsat – granskningen av ansökningar om beräkning av en individuell dumpningsmarginal från exportörer eller tillverkare som inte ingår i urvalet, vilket föreskrivs i artikel 17.3 i grundförordningen. Eftersom undantag ska tolkas strikt är det således inte tillämpligt på ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som lämnas in av tillverkare eller exportörer som inte ingår i urvalet.
74.
Under dessa förhållanden hade kommissionen i enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen rätt att låta bli att granska ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling från företag som inte ingick i urvalet. Rätten att inte granska dessa ansökningar är en oskiljaktig del av metoden stickprovstagning, oberoende av tillämpningen av punkt 3 i samma artikel.
75.
Det ska i detta sammanhang påpekas att klagandena inte har invänt mot sammansättningen av urvalet av kinesiska exporterande tillverkare och dess representativitet. De har begränsat sig till att i punkt 22 i överklagandet invända mot tribunalens tolkning av artikel 17 i grundförordningen och har gjort gällande att urvalet kan göras först efter det att kommissionen har fattat beslut om ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling.
76.
Det kan emellertid inte göras gällande att den begränsning av undersökningen som stickprovsförfarandet innebär inte får göras förrän kommissionen har fattat beslut om samtliga ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling, således inbegripet de som har lämnats in av företag som inte ingår i urvalet. Eftersom den omständigheten att en undersökning har påbörjats ska tillkännages genom ett meddelande om att förfarandet inletts, såsom det föreskrivs i artikel 5.10 i grundförordningen, och ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling inte kan lämnas in förrän detta meddelande har offentliggjorts, innebär begränsningen av undersökningen på grund av stickprovsförfarandet oundvikligen att ansökningar om marknadsekonomisk status och/eller individuell behandling från företag som inte ingår i urvalet inte måste granskas.
77.
Att en sådan granskning inte görs innebär inte, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande, att principen om likabehandling har åsidosatts med avseende på de företag som inte ingick i urvalet och att de företag som inte ingick i urvalet men som skulle ha ”förtjänat” marknadsekonomisk status eller individuell behandling har skadats, eftersom dessa när det gäller beräkningen av dumpningsmarginalen behandlats på samma sätt som de företag som inte ingick i urvalet och vilkas ansökningar om marknadsekonomisk status och/eller individuell behandling skulle ha fått avslag.
78.
Bortsett från att en sådan argumentering i klagandenas fall är rent hypotetisk ska det påpekas att det i artikel 9.6 i grundförordningen föreskrivs att antidumpningstullen för de exporterande tillverkare som inte har omfattats av undersökningen inte får överstiga den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för parterna i stickprovet. Denna bestämmelse, vars giltighet inte har bestritts av klagandena, ger således inte de exporterande tillverkare som inte ingår i urvalet och som har ansökt om marknadsekonomisk status eller individuell behandling rätt att begära att institutionerna ska beräkna en annan vägd genomsnittlig dumpningsmarginal än den som erhållits genom beaktande av samtliga de företag som ingår i urvalet oberoende av om dessa har beviljats marknadsekonomisk status eller individuell behandling.
79.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden och trots den felaktiga rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till vid tolkningen av artikel 17.3 i grundförordningen, gjorde tribunalen i punkt 92 i den överklagade domen ändå en korrekt bedömning när den, avseende argumentet att kommissionen hade överskridit tidsfristen på tre månader för att granska de ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnats in av klagandena, slog fast att denna tidsfrist endast gällde granskningen av de ansökningar som lämnats in av de företag som omfattades av undersökningen, det vill säga de exporterande tillverkare som ingick i urvalet.
80.
När det gäller invändningen att denna tidsfrist inte iakttogs vid granskningen av de ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnats in av dessa företag, kan klagandena enligt min åsikt inte kritisera tribunalen för att inte ha besvarat denna invändning, eftersom den inte anfördes i första instans. Även om klagandenas ombud vid den muntliga förhandlingen vid domstolen påstod att denna invändning åberopats i punkt 67 i ansökan, framgår det av kontexten kring denna punkt att invändningen om att tidsfristen på tre månader inte hade iakttagits endast avsåg de ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling som lämnats in av klagandena och, på sin höjd, övriga kinesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet. Denna punkt ingår i en del av talan som avsåg åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen och framför allt rätten till försvar. Eftersom rätten till försvar är en subjektiv rätt står det klart att denna delgrund, såsom den var formulerad, inte avsåg de kinesiska företag som ingick i urvalet, vilkas ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling hade granskats av institutionerna. Jag anser därför att denna invändning inte kan prövas inom ramen för överklagandet.
81.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser de första två grunderna, eftersom den första är utan verkan och den andra inte kan godtas.
B – Den tredje grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller gemenskapsindustrins samarbetsvilja under undersökningen och undersökningens genomförande
82.
Denna grund består av två delgrunder som avser felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller gemenskapsindustrins samarbetsvilja under undersökningen respektive undersökningens genomförande.
1. Den första delgrunden: Felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller gemenskapsindustrins samarbetsvilja under undersökningen
a) Parternas argument
83.
Enligt klagandena prövade tribunalen endast huruvida stödet för klagomålet motiverade att en antidumpningsundersökning inleddes, men undersökte inte huruvida institutionerna på ett korrekt sätt hade fastställt att de 804 gemenskapstillverkare som inte ingick i urvalet och som endast hade besvarat det första frågeformuläret som skickades ut före undersökningen (nedan kallat frågeformuläret avseende talerätt), var tillräckligt samarbetsvilliga för att kunna anses ha ”talerätt under undersökningen”. Tribunalen prövade med andra ord inte huruvida institutionerna med rätta kunde anse att kravet på talerätt var uppfyllt under hela undersökningen. Klagandena har således gjort gällande att det inte är säkert att graden av samarbete och talerätt när undersökningen väl hade inletts var lika hög som graden av stöd för klagomålet innan undersökningen inleddes. Tribunalen borde således ha slagit fast att institutionerna var skyldiga att sända stickprovsformuläret till de 804 företag som lämnat in klagomålet, i syfte att kontrollera om de var villiga att samarbeta. Som tribunalen konstaterade i punkt 108 i den överklagade domen är det vanligen detta frågeformulär som skickas till gemenskapstillverkarna för att kontrollera om de vill samarbeta vid undersökningen. Men genom att i punkterna 110–112 i den överklagade domen slå fast att institutionerna inte var tvungna att sända stickprovsformuläret till de 804 gemenskapstillverkare som inte ingick i urvalet, i syfte att kontrollera om de var villiga att samarbeta under undersökningen, och genom att anse att förklaringen om att de stödde klagomålet som de avgett i frågeformuläret avseende talerätt räckte som kontroll, åsidosatte tribunalen artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen och sin skyldighet att motivera domen.
84.
Även i bedömningen i punkt 111 i den överklagade domen har bevisningen missuppfattats, eftersom tribunalen på grundval av frågeformuläret avseende talerätt inte kunde dra slutsatsen att gemenskapstillverkarna var medvetna om att de uppgifter som de lämnade kunde komma att kontrolleras under undersökningen och att svaren på detta formulär räckte för att de skulle betraktas som villiga att samarbeta under undersökningen.
85.
Klagandena har mot bakgrund av ovanstående överväganden hävdat att tribunalen borde ha slagit fast att endast de tio företag i unionen som ingick i urvalet hade samarbetat vid undersökningen, vilket dock inte räcker för att nå den tröskel på 25 procent som krävs för ”talerätt under undersökningen”. Under dessa omständigheter kunde dessa företag inte anses företräda ”gemenskapsindustrin” under antidumpningsförfarandet.
86.
Rådet och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del. Dessa båda institutioner anser att unionstillverkarna har samarbetat, eftersom de besvarade frågeformuläret avseende talerätt och bekräftade att de stöder klagomålet. De 814 företagen ska följaktligen anses utgöra ”gemenskapsindustrin” i den mening som avses i artikel 5.4 i grundförordningen. Kommissionen var inte skyldig att på nytt kontrollera om dessa företag ville samarbeta efter det att undersökningen hade inletts.
b) Bedömning
87.
Som det framgår av artikel 6.2 i grundförordningen sänder kommissionen i samband med en antidumpningsundersökning olika slag av frågeformulär till de berörda parterna.
88.
Det framgår emellertid inte av grundförordningen vilka slag av frågeformulär det rör sig om och vilken funktion de har.
89.
Såsom rådet, utan invändningar från klagandena, har betonat sänder kommissionen som allmän regel två slag av frågeformulär till de unionstillverkare som lämnar in ett klagomål.
90.
Frågeformuläret avseende talerätt, vilket i förevarande fall, i punkt 110 i den överklagade domen, benämns ”sannolikt inledande av en antidumpningsundersökning avseende import av skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och Vietnam”, överensstämmer med det formulär på grundval av vilket graden av stöd för klagomålet bedöms. Detta frågeformulär sänds följaktligen ut innan undersökningen inleds.
91.
Det andra frågeformuläret, som benämns stickprovsformulär, sänds till unionstillverkarna efter det att undersökningen har inletts. Detta formulär sänds vanligen ut i två steg. Först får alla tillverkare ett kort stickprovsformulär där nödvändiga uppgifter efterfrågas, särskilt tillverknings- och försäljningsvolymer, och svaren används vanligen som grundval för att göra ett representativt urval. I detta första formulär frågar kommissionen också unionstillverkarna huruvida de, i det fall att metoden stickprovstagning tillämpas, är beredda att ingå i urvalet, lämna de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma skadan och godta att kommissionen gör kontroller på plats. Efter det att urvalet är klart, sänder kommissionen den andra delen av frågeformuläret, det så kallade fullständiga stickprovsformuläret, som avser bedömningen av skadan för unionsindustrin, endast till de unionstillverkare som ingår i urvalet.
92.
I förevarande fall har kommissionen, såsom tribunalen påpekade i punkt 109 i den överklagade domen, tillämpat ett annat förfarande på grund av det ovanligt stora antalet unionstillverkare. Urvalet har således gjorts på grundval av de uppgifter som samlades in genom frågeformuläret om talerätt och det andra frågeformuläret sändes endast till de företag i unionen som hade lämnat in klagomålet och ingick i urvalet, vilka fick lämna uppgifter som användes bland annat för att bedöma skadan. De unionstillverkare som inte ingick i urvalet, det vill säga 804 av de 814 tillverkare i vilkas namn klagomålet hade lämnats in, tillsändes således inte det korta stickprovsformuläret.
93.
Enligt klagandena är det inte förenligt med artiklarna 4.1 och 5.4 i grundförordningen att, såsom tribunalen har gjort, godta att kommissionen tillämpar ett sådant tillvägagångssätt. Enligt detta synsätt behövde kommissionen under förevarande omständigheter inte kontrollera huruvida de företag som inte ingick i urvalet var villiga att samarbeta. Dessa företag bör därför uteslutas ur definitionen av ”gemenskapsindustrin” i den mening som avses i artikel 5.4 i grundförordningen. Vidare bör det anses att förutsättningarna för stöd för klagomålet, samarbete vid undersökningen och bedömning av den skada som dumpningen vållat unionsindustrin inte är uppfyllda.
94.
Jag finner inte denna argumentation övertygande.
95.
Såsom tribunalen påpekade i punkt 103 i den överklagade domen framgår det för det första av artikel 5.1 och 5.4 i grundförordningen att en antidumpningsundersökning har inletts på rätt sätt om ett klagomål är ingett av ”gemenskapsindustrin” eller för dess räkning, förutom då punkt 6 i samma artikel är tillämplig – vilket den inte är i förevarande fall. Ett klagomål ska anses vara ingett av gemenskapsindustrin eller för dess räkning om det stöds av unionstillverkare vars sammanlagda produktion utgör mer än 50 procent av den totala produktionen av den likadana produkten för den del av gemenskapsindustrin som antingen uttrycker stöd för eller motsätter sig klagomålet. De gemenskapsproducenter som uttryckligen stöder klagomålet ska dessutom svara för minst 25 procent av gemenskapsindustrins sammanlagda produktion av den likadana produkten.
96.
Såsom tribunalen vidare slog fast i punkt 105 i den överklagade domen, utan att klagandena gjort några invändningar, innebär den omständigheten att ett klagomål som är ingett av ”gemenskapsindustrin” eller för dess räkning i den mening som avses i artikel 5.2 och 5.4 i grundförordningen ”stöds”, för det första, att den klagande eller de klagande samt de personer för vilkas räkning klagomålet ingetts, ska inge den bevisning som kommissionen begär i syfte att kontrollera att villkoren för införande av en antidumpningstull är uppfyllda, och för det andra att de ska godta all slags kontroll som kommissionen genomför i syfte att undersöka om de uppgifter som lämnats är sanna.
97.
Det sistnämnda åtagandet innebär samarbete vid undersökningen. Grundförordningen innehåller ingen egentlig definition av vad som avses med samarbete, men av artiklarna 6.8 och 18 i förordningen framgår att i huvudsak avses de berörda parternas inställning till att medverka till ett smidigt genomförande av undersökningen, framför allt deras vilja att ge tillgång till eller lämna uppgifter till kommissionen och godta att den utför kontroller.
98.
Det ska i detta sammanhang påpekas att det i grundförordningen inte föreskrivs någon särskild metod för att fastställa om det finns stöd för klagomålet eller kontrollera om unionstillverkarna är villiga att samarbeta vid undersökningen. Klagandena har för övrigt flera gånger i sitt överklagande medgett att det, såsom tribunalen i huvudsak konstaterade, inte finns någon särskild metod som kommissionen måste använda. ( 8 ) Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna således har, kan kommissionen inte tvingas att förfara på ett särskilt sätt vid fastställandet av om det finns stöd för klagomålet eller kontrollen av om unionstillverkarna är villiga att samarbeta vid undersökningen, särskilt när det som i förevarande fall har fastställts att klagomålet har lämnats in av ett ovanligt stort antal unionstillverkare.
99.
Medan det står klart att de företag som valts ut måste samarbeta fullt ut under hela undersökningen, innebär samarbetet för de unionstillverkare som inte ingår i urvalet att de ska lämna de uppgifter som behövs dels för att avgöra huruvida de ska anses tillhöra ”gemenskapsindustrin” så att det kan kontrolleras om de stöder klagomålet, dels för att genomföra urvalet. I enlighet med artikel 17.1 i grundförordningen deltar de unionstillverkare som inte ingår i urvalet per definition inte längre i undersökningen när urvalet väl har gjorts.
100.
När det gäller den första delen av detta samarbete, det vill säga kontrollen av stödet för klagomålet, har klagandena inte bestritt att tribunalen gjorde en sådan kontroll i punkterna 110 och 111 i den överklagade domen. Det ska tilläggas att det, mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkt 99, tvärtemot vad klagandena har gjort gällande, inte åligger domstolen i första instans att kontrollera ”huruvida [de företag som inte ingår i urvalet] har talerätt under undersökningen”. Såvitt klagandena med detta avser en kontroll av samarbetet efter det att urvalet har gjorts, ska det påpekas att en fullständig kontroll av samarbetet endast görs avseende de företag som ingår i urvalet.
101.
När det gäller den andra delen av samarbetet, det vill säga genomförandet av urvalet, har klagandena helt riktigt påpekat att tribunalen i punkt 164 i den överklagade domen slog fast att kommissionen genom det frågeformulär som sänts till de 814 unionstillverkarna ( 9 ) hade tillgång till de uppgifter som var nödvändiga för att kunna göra urvalet på grundval av de kriterier som den bedömde som relevanta. Klagandena har emellertid hävdat att tribunalen missuppfattade bevisningen, eftersom den angav att frågeformuläret avseende talerätt innehöll frågor som avsåg en annan period än den som omfattas av undersökningen, men detta påstående är inte endast ogrundat, utan också och framför allt motsägs det, som rådet med rätta har framhävt, av innehållet i frågeformuläret, vilket bland annat avsåg produktionen under undersökningsperioden för de företag som hade lämnat in klagomålet. ( 10 )
102.
Under dessa omständigheter anser jag att överklagandet inte kan bifallas på den tredje grundens första del.
2. Den andra delgrunden: Felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller undersökningens genomförande
a) Parternas argument
103.
Klagandena har hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning avseende artikel 6.1 i grundförordningen genom att godta att institutionerna för att göra urvalet använde sig av uppgifter som samlats in innan meddelandet om att förfarandet inletts offentliggjordes.
104.
Klagandena har i andra hand hävdat att kommissionen genom att använda de uppgifter som lämnats in som svar på frågeformuläret avseende talerätt inledde undersökningen innan meddelandet om att förfarandet inletts hade offentliggjorts. De anser att kommissionen följaktligen inte slutförde undersökningen inom den tidsfrist på femton månader som föreskrivs i artikel 6.9 i grundförordningen.
105.
Rådet och kommissionen har hävdat att detta argument är ogrundat.
b) Bedömning
106.
Det är utrett att de uppgifter som kommissionen samlade in genom frågeformuläret avseende talerätt samlades in innan meddelandet om att förfarandet inletts hade offentliggjorts.
107.
Som tribunalen emellertid konstaterade i huvudsak i punkt 114 i den överklagade domen måste kommissionen innan förfarandet inleds samla in och kontrollera vissa uppgifter från dem som lämnat in klagomålet och det finns ingen bestämmelse i grundförordningen som hindrar att kommissionen beaktar dessa uppgifter vid undersökningen.
108.
Den omständigheten att kommissionen i enlighet med artikel 6.1 i grundförordningen inleder undersökningen efter det att förfarandet har inletts innebär inte att de uppgifter som lämnats in före undersökningen inte kan användas under denna.
109.
I annat fall skulle kommissionen vara tvungen att begära att de unionstillverkare som lämnat in klagomålet på nytt lämnar in i stort sett samma uppgifter, utan hänsyn till kravet på god förvaltning och effektiv användning av begränsade resurser, vilket är särskilt relevant i förevarande fall där klagomålet lämnats in av ett ovanligt stort antal företag.
110.
Som jag redan har betonat har klagandena dessutom inte gjort några allvarliga invändningar mot den omständigheten att de uppgifter som samlades in före offentliggörandet av att undersökningen inletts gjorde det möjligt att på ett rättsenligt sätt genomföra urvalet av unionstillverkare.
111.
Vad vidare gäller iakttagandet av den tidsfrist på femton månader som föreskrivs för införande av slutgiltiga tullar räknat från offentliggörandet av att undersökningen inletts gjorde tribunalen en korrekt bedömning när den i punkt 118 i den överklagade domen slog fast att den slutgiltiga förordningen fullständigt uppfyllde detta krav i grundförordningen. Även om kommissionen före offentliggörandet av att undersökningen inletts samlade in uppgifter från de unionstillverkare som lämnat in klagomålet, användes och kontrollerades uppgifterna först efter det att undersökningen inletts, i syfte att genomföra urvalet. Kommissionen inledde således inte undersökningen innan meddelandet om att förfarandet inletts hade offentliggjorts.
112.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del och att inte någon del av den tredje grunden kan leda till att överklagandet bifalls.
C – Den fjärde grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller bedömningen av den skada som vållats gemenskapsindustrin
1. Tribunalens överväganden
113.
Brosmann Footwear m.fl. hävdade i första instans att institutionerna hade grundat sig på uppgifter som inte var tillförlitliga när de bedömde den skada som vållats gemenskapsindustrin med avseende på de mikro- och makroekonomiska faktorerna. Brosmann Footwear m.fl. hävdade särskilt, på grundval av information som huvudsakligen insamlats från media och överlämnats till kommissionen, att vissa italienska företag som troligen ingick i urvalet av unionstillverkare hade lämnat in felaktiga uppgifter och hade gjort sig skyldiga till ett antal bedrägerier på nationell nivå i syfte att erhålla bidrag eller hade begått brott mot arbetsrättslig lagstiftning.
114.
Tribunalen godtog inte dessa påståenden.
115.
Tribunalen betonade för det första, i punkt 168 i den överklagade domen, att den omständigheten att ett företag kanske har gjort sig skyldigt till bedrägeri på nationell nivå inte nödvändigtvis innebär att det inte samarbetar i en av kommissionens antidumpningsundersökningar, eller att företaget lämnar felaktig information inom ramen för denna. Även om det antas att en sådan omständighet fastställs, kan inte detta i sig medföra att de uppgifter som de lämnat in inom ramen för en antidumpningsundersökning inte anses vara tillförlitliga, om uppgifterna inte har något samband med bedrägeriet. I punkt 169 i den överklagade domen konstaterade tribunalen för övrigt, som svar på argumentet att en styrelseledamot i ett av de italienska företagen hade dömts för bokföringsbrott, att omständigheterna i fråga avsåg en period flera år före undersökningsperioden och inte medförde att tillförlitligheten hos de uppgifter som lämnats inom ramen för antidumpningsundersökningen kunde ifrågasättas.
116.
När det vidare gäller påståendena från Brosmann Footwear m.fl. att två italienska företag hade lämnat in felaktiga uppgifter erinrade tribunalen i punkt 173 i den överklagade domen om att dessa påståenden kan anses vara relevanta endast om uppgifterna innebär att de (makroekonomiska och mikroekonomiska) faktorer som rådet beaktade vid fastställandet av skadan för gemenskapsindustrin bör ifrågasättas.
117.
När det gäller de felaktiga uppgifternas eventuella inverkan på de makroekonomiska skadeindikatorerna, underkände tribunalen, i punkterna 174–176 i den överklagade domen, ett efter ett argumenten från Brosmann Footwear m.fl. Särskilt när det gäller påståendet om bedrägerier som begåtts av det ena av de två italienska företagen, vilket bestod i att statligt stöd erhölls för köp av nya maskiner som emellertid installerades i tredjeland, konstaterade tribunalen i punkt 176 i den överklagade domen att även om detta påstående skulle anses vara styrkt, har emellertid denna omständighet endast en negativ inverkan på den verkliga investeringsnivån på den inre marknaden, vilket styrker rådets slutsatser i detta hänseende.
118.
När det gäller dessa uppgifters inverkan på de mikroekonomiska skadeindikatorerna, vilken prövades i punkterna 178 och 179 i den överklagade domen, konstaterade tribunalen i huvudsak att även om de uppgifter som lämnades in av de båda italienska företagen kan ha påverkat beräkningen av det genomsnittliga försäljningspriset för skodon med överdelar av läder i unionen, är det genomsnittliga försäljningspriset inte en avgörande faktor i sig. Även om det antas att detta pris i själva verket skulle vara högre, är detta inte tillräckligt för att ifrågasätta rådets slutsatser som visar att det skett en betydande försämring av gemenskapsindustrins situation med avseende på kassaflödet, lönsamheten, räntabiliteten, kapitalanskaffningsförmågan och investeringarna.
2. Parternas argument
119.
Klagandena har för det första hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade bevisningen när den i punkt 179 i den överklagade domen, avseende de mikroekonomiska skadeindikatorerna, slog fast att ett högre genomsnittligt försäljningspris för skodon med överdelar av läder inte påverkar rådets slutsatser avseende kassaflödet, lönsamheten, räntabiliteten, kapitalanskaffningsförmågan och investeringarna. Enligt klagandena skulle ett högre försäljningspris för skodonen ovillkorligen ha haft en positiv inverkan på var och en av dessa faktorer och skulle framför allt ha lett till större vinstmarginaler och ett ökat kassaflöde. Likaså har klagandena när det gäller de makroekonomiska skadeindikatorerna hävdat att tribunalen endast hänvisade till rådets bedömning och inte tog hänsyn till att de italienska företag som ifrågasatts av Brosmann Footwear m.fl. hade dömts för felaktig bokföring och felaktiga fakturor, vilket innebär att kommissionen inte borde ha förlitat sig på att de uppgifter som dessa bolag lämnat in var korrekta. Klagandena har vidare hävdat att tribunalen i punkt 176 i den överklagade domen inte tog hänsyn till bedrägeriernas uppenbara inverkan på investeringstendensen, vilken bestod i att avsevärt överdriva nedgången i investeringarna under undersökningsperioden.
120.
Klagandena anser, för det andra, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i den överklagade domen underlåta att pröva huruvida institutionerna noggrant och opartiskt hade granskat de uppgifter som klagandena överlämnat till dem om det bedrägliga beteendet hos de italienska företag som hade samarbetat vid utredningen.
121.
Klagandena anser, för det tredje, att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 182 i den överklagade domen slog fast att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet.
122.
Rådet har gjort gällande att i den del överklagandet kan prövas på denna grund ska det lämnas utan bifall. Kommissionen har anslutit sig till denna ståndpunkt.
3. Bedömning
123.
I den del överklagandet kan prövas på denna grund anser jag att det ska lämnas utan bifall.
124.
Det ska framför allt erinras om att enligt fast rättspraxis är domstolen inom ramen för ett överklagande varken behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall bevisningen har missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning. ( 11 )
125.
I förevarande fall ska det konstateras att klagandena genom den första raden invändningar avseende dels de ifrågasatta italienska företagens påstådda investeringsbedrägerier och deras inverkan på de makroekonomiska skadeindikatorerna, dels en möjlig ökning av det genomsnittliga försäljningspriset för skodon med överdelar av läder i unionen och dess inverkan på de mikroekonomiska skadeindikatorerna, har anmodat domstolen att pröva den bedömning av de faktiska omständigheterna som tribunalen gjorde i punkterna 176 och 179 i den överklagade domen, vilket domstolen inte har behörighet att göra inom ramen för ett överklagande.
126.
Det ska tilläggas att klagandena inte har lagt fram något som stöder påståendet att bevisningen missuppfattats i nämnda punkter i den överklagade domen. Det är emellertid fastslaget att en sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. ( 12 )
127.
Tvärtemot vad klagandena har hävdat hänvisade tribunalen inte endast till rådets bedömning avseende de makroekonomiska skadeindikatorerna, utan prövade även hur de påstådda bedrägerierna och felaktiga fakturorna hade inverkat på de faktorer som rådet beaktade i syfte att fastställa huruvida skada förelåg och mer allmänt på tillförlitligheten hos de uppgifter som de italienska företagen i fråga sände till kommissionen under antidumpningsundersökningen, såsom det framgår av punkterna 169 och 174–176 i den överklagade domen.
128.
Denna första rad invändningar kan således i vissa delar inte tas upp till prövning och är i övriga delar ogrundade.
129.
Konstaterandet om att invändningarna inte kan tas upp till prövning gäller delvis även de båda andra invändningar som klagandena har anfört till stöd för den aktuella grunden och som avser punkterna 174, 175, 178 och 181 i den överklagade domen. Även dessa båda invändningar avser en påstådd missuppfattning av bevisningen, utan att några uppgifter har lagts fram till stöd för dem.
130.
Klagandena kan vidare inte heller invända mot att tribunalen inte har besvarat deras påstående att de relevanta uppgifter som de lämnat till kommissionen avseende de båda italienska företagens beteende borde ha granskats noggrant och opartiskt, eftersom detta påstående, såsom de har betonat genom att hänvisa till punkt 69 i deras replik i första instans, framfördes först i ett sent skede och i en enda mening i repliken, och dessutom som ett andrahandsargument avseende institutionernas motiveringsskyldighet.
131.
Av den överklagade domen framgår det hur som helst att tribunalen, i stället för att ifrågasätta riktigheten i innehållet i de uppgifter som Brosmann Footwear m.fl. lämnat till kommissionen avseende de båda ifrågasatta italienska företagens beteende, prövade vilken inverkan dessa uppgifter – förutsatt att de var riktiga – kunde ha haft på rådets bedömning av den skada som vållats gemenskapsindustrin. Genom att i sak pröva argumenten från Brosmann Footwear m.fl. och slå fast att de uppgifter som dessa lagt fram inte var relevanta för bedömningen av förekomsten av en avsevärd skada för gemenskapsindustrin, uttalade sig tribunalen således definitivt, om än implicit, om institutionernas skyldighet att i varje enskilt fall ”noggrant och opartiskt granska relevanta uppgifter”, och angav att en sådan skyldighet inte förelåg i förevarande fall. Efter att ha konstaterat att de uppgifter som lämnats in av Brosmann Footwear m.fl. inte var relevanta, drog tribunalen således implicit slutsatsen att institutionerna inte hade någon skyldighet att granska dem.
132.
Av det ovan anförda följer att förutsatt att den andra av de invändningar som klagandena anfört kan tas upp till prövning måste den anses ogrundad.
133.
När det slutligen gäller den tredje invändningen och påståendet om felaktig rättstillämpning i punkt 181 i den överklagade domen har klagandena inte lyckats styrka detta påstående, eftersom tribunalen helt korrekt endast konstaterade att rådet i den slutgiltiga förordningen tydligt hade redogjort för skälen till att det ansåg att gemenskapsindustrin hade vållats väsentlig skada.
134.
Eftersom de omtvistade uppgifter som Brosmann Footwear m.fl. lämnade till kommissionen hur som helst inte ansågs ha någon inverkan på skadeindikatorerna och följaktligen inte var relevanta för bedömningen av den skada som vållats gemenskapsindustrin, konstaterade tribunalen med rätta att rådet inte särskilt behövde motivera skälen till att dessa uppgifter inte hade beaktats vid bedömningen.
135.
Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
D – Den femte grunden för överklagandet: Felaktig rättstillämpning och missuppfattning av bevisningen vad gäller bedömningen av orsakssambandet mellan dumpningen och den skada som vållats gemenskapsindustrin
1. Parternas argument
136.
Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning och missuppfattade bevisningen, vilket påverkade bedömningen av orsakssambandet mellan dumpningen och den skada som vållats gemenskapsindustrin, i strid med artikel 3 i grundförordningen. Invändningarna avser två aspekter.
137.
För det första insåg tribunalen inte att den viktigaste orsaken till den skada som vållats gemenskapsindustrin var att gemenskapsindustrin saknade konkurrenskraft, oberoende av importen av skodon med överdelar av läder från Kina. Tribunalen förbigick med tystnad den omständighet som påpekades i flera av skälen i den slutgiltiga förordningen, nämligen att gemenskapsindustrin inte hade gjort en rimlig vinst under de senaste femton åren, samt den omständigheten att den kontinuerliga förlusten av marknadsandelar för gemenskapsindustrin på lång sikt berodde på unionstillverkningens relativa avsaknad av konkurrenskraft. Avsaknaden av konkurrenskraft bekräftas av den minskande exporten.
138.
För det andra har klagandena invänt mot att tribunalen bortsåg från den omständigheten att den ytterligare sänkningen av de kinesiska exporterande tillverkarnas priser förklarades av att produktmixen ändrades efter år 2002 samtidigt som kvoterna upphävdes. Denna ändring av produktmixen förklarar varför det genomsnittliga priset per enhet för exporten från Kina gick ner kraftigare än priset för exporten från andra tredjeländer. Eftersom detta argument, vilket dock anfördes i första instans, utan förklaring underkändes av tribunalen, har denna även åsidosatt sin motiveringsskyldighet.
139.
Rådet anser att i den del överklagandet kan prövas på denna grund ska det lämnas utan bifall.
2. Bedömning
140.
Som tribunalen med rätta konstaterade i punkt 190 i den överklagade domen har rådet och kommissionen en skyldighet att vid fastställandet av skada för gemenskapsindustrin undersöka om skadan verkligen beror på den import som varit föremål för dumpning och bortse från varje skada som beror på andra faktorer, särskilt sådan skada som kan tillskrivas unionstillverkarna själva. ( 13 ) Denna skyldighet följer av artikel 3.7 i grundförordningen.
141.
Det framgår att institutionerna i förevarande fall, i enlighet med nämnda artikel, kontrollerade om det fanns ett orsakssamband mellan den skada som vållats gemenskapsindustrin och importen av skodon med överdelar av läder från Kina.
142.
Det framgår vidare att tribunalen i punkterna 192–200 i den överklagade domen prövade huruvida klagandenas slutsatser var välgrundade med hänsyn till de argument som klagandena anfört i första instans och genom vilka de huvudsakligen gjorde gällande att gemenskapsindustrins svaga exportresultat, importen från tredjeland och upphävandet av systemet med tullkvoter från och med första kvartalet 2005 borde ha beaktats vid fastställandet av huruvida det fanns ett orsakssamband, eller utgjorde faktorer som kunde bryta orsakssambandet.
143.
Klagandena anser emellertid, för det första, att tribunalen missuppfattade bevisningen när den inte insåg att unionsindustrins bristande konkurrenskraft var den huvudsakliga faktorn bakom den skada som vållats denna industri. De stöder sitt påstående på tre omständigheter som förbisågs av tribunalen.
144.
Oberoende av dels att två av dessa tre omständigheter inte anfördes i första instans och att den tredje inte kunde ha påverkat tribunalens bedömning, eftersom den, vilket klagandena implicit har medgett, redan hade beaktats av rådet i den slutgiltiga förordningen, ( 14 ) dels att den påstådda missuppfattningen av bevisningen inte tydligt framgår av handlingarna i målet, anser jag i likhet med rådet att ”bristande konkurrenskraft” inte utgör en faktor i den mening som avses i artikel 3.7 i grundförordningen.
145.
”Bristande konkurrenskraft” är ett generiskt uttryck som de facto endast är resultatet av faktorer såsom höga produktionskostnader, avsaknad av investeringar, otillräcklig produktivitet, svaga exportresultat, vilka förtecknas i artikel 3.7 i grundförordningen eller åtminstone enligt den bestämmelsen kan beaktas av institutionerna.
146.
I detta sammanhang var det korrekt av tribunalen att, som svar på de argument som anfördes av Brosmann Footwear m.fl. i första instans, i punkt 192 i den överklagade domen pröva huruvida unionsindustrins påstått svaga exportresultat, i likhet med de andra faktorer som anges i artikel 3.7 i grundförordningen, kunde ha vållat unionsindustrin avsevärd skada.
147.
När det, för det andra, gäller påståendet att tribunalen underlät att pröva argumentet att de kinesiska exporterande tillverkarnas priser kunde sänkas ytterligare på grund av en ändring av produktmixen från och med år 2002, ska det påpekas att detta påstående inte formulerades på det sättet i första instans. Som det framgår av punkt 106 i överklagandet gjorde Brosmann Footwear m.fl. gällande vid tribunalen att prissänkningen berodde på en ändring av produktmixen efter det att kvoterna upphävts, det vill säga från och med januari 2005 och inte från och med år 2002. Klagandena kan således inte invända mot att tribunalen inte prövade detta argument.
148.
När det gäller frågan i sak anser jag att det hur som helst inte finns något som hindrar att institutionerna inom ramen för en antidumpningsundersökning försöker få fram orsaken till att priset för produkter som importeras till unionen och är föremål för dumpning sänkts ytterligare.
149.
Jag anser således att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden och att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
V – Rättegångskostnader
150.
Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna ska domstolen, när överklagandet ogillas, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i domstolen. Eftersom klagandena enligt min mening tappar målet ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
VI – Förslag till avgörande
151.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande:
1.
Överklagandet ogillas.
2.
Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co. Ltd ska bära rättegångskostnaderna.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) Dom av den 4 mars 2010 i mål T-401/06, Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet (REU 2010, s. II-671).
( 3 ) EUT L 275, s. 1.
( 4 ) EGT L 56, 1996, s. 1.
( 5 ) EUT L 77, s. 12.
( 6 ) EUT C 166, s. 14.
( 7 ) EUT L 98, s. 3.
( 8 ) Se punkterna 50 och 51 i överklagandet.
( 9 ) Hänvisningen i denna punkt i den överklagade domen till stickprovsformuläret i stället för formuläret avseende talerätt är utan tvekan endast ett skrivfel.
( 10 ) Se bilaga 7 till överklagandet (s. 289) som innehåller tabeller riktade till de unionstillverkare som hade lämnat in klagomålet och som avser åren 2003, 2004 och första kvartalet 2005.
( 11 ) Se bland annat dom av den 18 mars 2010 i mål C-419/08 P, Trubowest Handel och Makarov mot rådet och kommissionen (REU 2010, s. I-2259), punkt 31 och där angiven rättspraxis.
( 12 ) Se domen i det ovannämnda målet Trubowest Handel och Makarov mot rådet och kommissionen, punkt 32 och där angiven rättspraxis.
( 13 ) Se, i detta avseende, dom av den 3 september 2009 i mål C-535/06 P, Moser Baer India mot rådet (REG 2009, s. I-7051), punkt 87 och där angiven rättspraxis.
( 14 ) Se ovan punkt 137.
Full & Egal Universal Law Academy