5.6.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 148/12
Överklagande ingett den 12 februari 2010 av France Télécom SA av den dom som förstainstansrätten meddelade den 30 november 2009 i de förenade målen mål T-427/04 och T-17/05, Republiken Frankrike och France Télécom mot kommissionen
(Mål C-81/10 P)
2010/C 148/19
Rättegångsspråk: franska
Parter
Klagande: France Télécom SA (ombud: S. Hautbourg, L. Olza Moreno, L. Godfroid och M. van der Woude)
Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen och Republiken Frankrike
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den överklagade domen,
—
slutligt avgöra målet med stöd av artikel 61 i domstolens stadga i enlighet med de yrkanden som France Télécom anfört i förstainstansrätten,
—
i andra hand: återförvisa målet till tribunalen
Grunder och huvudargument
Klaganden har anfört fem grunder till stöd för överklagandet.
France Télécoms första grund avser att förstainstansrätten har tillämpat begreppet statligt stöd felaktigt när den godtog att stödet klassificerades som statligt stöd trots att rätten i övrigt godtog att förekomsten (eller inte) av en eventuell konkurrensfördel inte var beroende av den aktuella stödordningens speciella kännetecken, utan av omständigheter som låg utanför stödordningen och vars verkningar först kunde fastställas i efterhand. Förstainstansrätten åsidosatte härmed den ordning för förhandskontroll av statligt stöd som föreskrivs i artiklarna 107 och 108 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Denna ordning bygger på en objektiv bedömning av ordningens speciella kännetecken vilka har meddelats kommissionen av nationella myndigheter.
Klagandens andra grund avser att förstainstansrätten har tillämpat begreppet fördel felaktigt när den inte gjorde en helhetsbedömning av samtliga bestämmelser i den skattemässiga undantagsordningen. Genom ordningen, som infördes genom lag nr 90-568 reglerades två specifika skattesituationer: den ena avser ”schablonskatt” under åren 1991-1993 och medförde att klaganden överbeskattades i förhållande till allmänna skatterättsliga regler och den andra situationen avser de allmänna skatterättsliga regler som gällde mellan 1994 och 2002 och som ledde till en positiv skatteeffekt för klaganden. Genom att inte ha jämfört hela den skattemässiga undantagsordningen med allmänna skatterättsliga bestämmelser för båda perioderna har rätten gjort sig skyldig till flera rättsliga fel.
Klagandens tredje grund avser att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, eftersom förstainstansrätten inte godtog att kommissionens tystnad avseende skatteordningen i beslutet till La Poste av den 8 februari 2005 hade kunnat ge upphov till en förväntan hos klaganden att stödåtgärderna var förenliga med bestämmelserna om statligt stöd. Förstainstansrätten beaktade inte heller vissa exceptionella omständigheter i det enskilda fallet som skulle kunna motivera att principen om skydd för berättigade förväntningar tillämpades.
Klagandens fjärde grund avser att den överklagade domen saknar tillfredställande motivering, eftersom förstainstansrätten ersatte sin egen motivering med kommissionens när den prövade klagandens argument att principen om att stödordningar ska preskriberas hade åsidosatts. Enligt klaganden borde preskriptionsfristen i artikel 15.1 i förordning nr 659/1999 (1) ha beräknats med den 2 juni 1990 som utgångspunkt, vilket är den dag som den aktuella ordningen infördes genom lag nr 90-568, och inte från den dag när stödet faktiskt utbetalades till mottagaren.
Klagandens femte och sista grund avser slutligen att förstainstansrätten har begått ett rättsligt fel genom att slå fast att kommissionen, utan att åsidosätta rättsäkerhetsprincipen, hade kunnat beräkna stödets storlek utifrån en viss tidsperiod (ett intervall) och förordna om att stödet skulle återbetalas även om det inte var möjligt att avgöra vilken verklig fördel som klaganden skulle kunna få av stödet. Förstainstansrätten har dessutom inte prövat samtliga argument som klaganden har anfört med innebörden att rättssäkerhetsprincipen har åsidosatts.
(1) Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1)
Full & Egal Universal Law Academy