9.10.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 274/9
Överklagande ingett den 8 juli 2010 av Freixenet SA av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 27 april 2010 i mål T-110/08, Freixenet mot harmoniseringsbyrån
(Mål C-345/10 P)
2010/C 274/13
Rättegångsspråk: franska
Parter
Klagande: Freixenet SA (ombud: advokaterna F. de Visscher, E. Cornu och D. Moreau)
Övrig part i målet: Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller)
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva tribunalens dom av den 27 april 2010 och ogiltigförklara första överklagandenämndens beslut av den 20 november 2007 samt förklara att ansökan om gemenskapsregistrering nr 32 540 uppfyller kraven för att offentliggöras enligt artikel 40 i förordning nr 40/94 (nu artikel 39 i förordning nr 207/2009),
—
i andra hand upphäva tribunalens dom av den 27 april 2010 samt
—
i vilket fall som helst förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Klaganden har anfört tre grunder till stöd för sitt överklagande.
Klaganden gör i sin första grund i huvudsak gällande att åsidosättande av dess rätt till försvar och en rättvis prövning, av artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, av artiklarna 73 andra meningen och 38.3 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (1) (nu artiklarna 75 andra meningen och 37.3 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (2)).
Den första delen av denna grund rör att kontradiktionsprincipen har åsidosatts. Enligt klaganden har överklagandenämnden, tvärtemot vad tribunalen ansåg i den överklagade domen, i det beslut som prövades vid tribunalen gjort en ny bedömning av frågan huruvida klagandens varumärke har särskiljningsförmåga, utan att låta klaganden yttra sig över detta nya tillvägagångssätt. Tribunalens förklaring varför den första överklagandenämndens beslut var berättigat är felaktig och otillräcklig med hänsyn till principen om ett lojalt förfarande och rätten till försvar. Den överklagade domen strider även mot principen om rätt till försvar och ett lojalt förfarande i den del det förklaras att harmoniseringsbyrån kunde informera klaganden om ett antal faktiska omständigheter genom att ange att den kommer att grunda sitt avgörande på dessa omständigheter och därefter, efter att ha fått del av klagandens skriftliga yttrande rörande dessa omständigheter, besluta att åtminstone delvis bortse från dessa omständigheter och grunda sitt avgörande på en bedömning som skiljer sig från den tidigare bedömningen vad avser fakta och metod, utan att låta klaganden yttra sig på något sätt.
Klaganden gör i sin andra delgrund i huvudsak gällande att tribunalen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet, eftersom den i den överklagade domen inte kunde anse att den första överklagandenämndens beslut om avslag med tillämpning av artikel 7.1 b var tillräckligt motiverad, när överklagandenämnden inte har angett vilka handlingar denna grundar sig på. Tribunalen kunde inte heller förklara att det var onödigt att hänvisa till sådan bevisning, eftersom den första överklagandenämnden, enligt egen uppgift, har grundat sig på ”slutsatser som har sin grund i praktisk erfarenhet”. Dessutom inverkar osäkerheten rörande de faktiska omständigheterna och de handlingar som harmoniseringsbyrån och tribunalen har grundat sig på både på klagandens rätt till försvar och på motiveringsskyldigheten enligt ovannämnda artikel 73 i förordning nr 40/94.
Klaganden gör i sin andra grund gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 7.1 b i nämnda förordning nr 40/94. Klaganden hade anfört skriftlig bevisning för att det varumärke som ansökan rör består av en kombination av särpräglade element som gör att det kraftigt skiljer sig från andra sätt att presentera liknande varor på marknaden, men tribunalen valde ändå att utgå från harmoniseringsbyråns vaga och allmänna invändningar som stöd för att varumärket i fråga saknar särskiljningsförmåga. Tribunalen har använt en mer strikt metod för att bedöma huruvida varumärket har särskiljningsförmåga än vad som är fallet med mer traditionella varumärken. Tribunalen har i den överklagade domen åsidosatt regeln att det måste ske en konkret bedömning huruvida ett varumärke har särskiljningsförmåga. Tribunalen har vidare, genom att förklara att de flesta konsumenter inte uppfattar varumärkets originella utformning som ett användbart tecken på det mousserande vinets ursprung och istället föredrar att se till etiketten, uteslutit möjligheten att skydda utformningen av en varas förpackning, trots att en sådan möjlighet uttryckligen föreskrivs i artikel 4 i nämnda förordning.
Klaganden gör i sin tredje grund gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 7.3 i förordning nr 40/94 genom att i den överklagade domen ställa upp ett krav att det varumärke som ansökan rör måste ha fått särskiljningsförmåga i varje medlemsstat inom unionen. Tribunalen har vidare — genom att inte erkänna att särskiljningsförmåga kan uppstå genom användning som påverkar en betydande del av branschen, trots att den samtidigt medgett att klagandens varumärke tillägnat sig sådan särskiljningsförmåga åtminstone i Spanien — formulerat en alltför restriktiv regel som dessutom saknar stöd i nämnda förordning.
(1) EGT L 11, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3.
(2) EUT L 78, s. 1.
Full & Egal Universal Law Academy