4.12.2010
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 328/21
Överklagande ingett den 14 juli 2010 av Förbundsrepubliken Tyskland av det beslut som tribunalen meddelade den 14 juli 2010 i mål T-571/08, Förbundsrepubliken Tyskland mot Europeiska kommissionen
(Mål C-475/10 P)
2010/C 328/37
Rättegångsspråk: Tyska
Parter
Klagande: Förbundsrepubliken Tyskland (ombud: T. Henze, J. Möller och N. Graf Vitzthum)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva Europeiska unionens tribunals dom av den 14 juli 2010 i mål T-571/08, Förbundsrepubliken Tyskland mot Europeiska kommissionen, och
—
förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Överklagandet rör tribunalens beslut att avvisa klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens föreläggande av den 30 oktober 2008 om att lämna upplysningar till kommissionen i ett förfarande rörande statligt stöd till Deutsche Post AG (nedan kallat DPAG).
Kommissionen har i det angripna beslutet ålagt klaganden att lämna upplysningar om DPAG:s samtliga utgifter och intäkter under åren 1989–2007, trots att DPAG privatiserades redan år 1994 och de flesta transaktioner som berörs har skett efter eller under denna privatisering. Kommissionen har istället för att först klargöra vilka perioder som verkligen berörs begärt upplysningar om DPAG:s utgifter och intäkter för hela perioden från privatiseringen till idag, utan att ta hänsyn till vilket arbete denna uppgift medför. Kommissionen har därmed lagt en oproportionerlig börda på klaganden och det berörda företaget.
Domstolen måste i ett mål som rör statligt stöd avgöra huruvida kommissionen verkligen kan ålägga en medlemsstat att lämna vilka upplysningar som helst, utan att ett sådant beslut omfattas av domstolens direkta överprövningsbehörighet. Om tribunalen har rätt i sin bedömning att sådana beslut inte kan överprövas, måste medlemsstaterna och de berörda företagen alltid i det inledande skedet ta på sig en betydande börda (även ekonomiskt) för att kunna följa ett sådant åläggande, även om de anser att åläggandet är rättsstridigt. Det föreligger också en risk att affärshemligheter sprids, trots att dessa uppgifter oftast saknar betydelse för förfarandet avseende statligt stöd.
Tribunalens angripna beslut är på flera punkter felaktigt ur rättslig synvinkel.
Tribunalen har för det första gjort en felaktig juridisk tolkning av begreppet rättsakt mot vilken talan kan föras och den har missuppfattat rättspraxis på detta område, eftersom den har prövat den angripna rättsakten ”utifrån dess innehåll”. Det är nämligen endast korrekt att bedöma en rättsakt utifrån dess materiella rättsverkningar när det inte föreligger en tvingande rättsakt. Eftersom kommissionens beslut har antagits med stöd av artikel 10.3 i förordning nr 659/1999 står det emellertid klart att det är fråga om en tvingande rättsakt, varför det saknas anledning att ta reda på huruvida dess upphovsman verkligen ville att beslutet skulle få rättsverkningar gentemot klaganden.
Tribunalen har för det andra gjort en felaktig bedömning av frågan huruvida åläggandet att lämna upplysningar är preliminärt genom att, med hänvisning till rättspraxis rörande frågan huruvida en talan mot ett beslut att inleda ett konkurrensärende kan upptas till sakprövning, förklara att det måste vara fråga om slutgiltigt beslut för att en talan, som här, mot ett åläggande att lämna upplysningar till kommissionen ska kunna upptas till sakprövning.
Tribunalen har för det tredje gjort en felaktig rättslig bedömning av åläggandets rättsverkningar genom att inte beakta den omständigheten att en rättsakt medför tvingande rättsverkningar när den påverkar mottagarens intressen och påverkar dennes rättsliga ställning. Så är fallet med förevarande åläggande, eftersom det är förenat med sanktioner. Dessa sanktioner består dels av den omständigheten att en medlemsstat inte kan åberopa bristande utredning och att kommissionen kan fatta ett beslut på grundval på befintliga upplysningar. Dels innebär detta att nivån sänks vad avser vid vilket bevisläge kommissionen kan utgå från principen att de omständigheter som denna gör gällande ska anses utredda. Detta gynnar kommissionen i förfarandet och försämrar således situationen för den medlemsstat som berörs av det formella utredningsförfarandet. Åläggandet medför att klaganden står inför följande val: Klaganden måste antingen åsidosätta sina skyldigheter, vilket gör att den inte kan åberopa bristande utredning om omständigheterna och vilket sänker kraven på kommissionens bevisning, eller, för att kunna utnyttja sin rätt till försvar, lämna orimligt många upplysningar. Detta medför, förutom denna juridiska nackdel, att den måste göra stora investeringar i tid och pengar som den inte kan ersättas för. Oavsett vad som gäller i det här aktuella fallet så kan ett åläggande att lämna upplysningar medföra rättsverkningar för den berörda medlemsstaten, eftersom den omständigheten att denna inte följer åläggandet kan medföra att det väcks en talan om fördragsbrott, i den mening som avses i artikel 258 FEUF och, i yttersta fall, ett vitesförfarande enligt artikel 260 FEUF.
Tribunalens beslut strider för det fjärde mot rättsstatsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd, eftersom det enda sättet att skydda sig mot ett sådant oproportionerligt åläggande att lämna upplysningar är att vägra att följa det. Detta vore orimligt och skulle strida mot nämnda principer. Det effektiva domstolsskyddet vad avser rättsstridiga ålägganden att lämna upplysningar kan inte vara avhängigt av huruvida medlemsstaten följer åläggandena i fråga. Att ge medlemsstaterna möjlighet att väcka talan mot ett åläggande att lämna upplysningar är det enda sättet att se till att medlemsstaternas lojalitetsplikt inte leder till att kommissionen får ett obegränsat utrymme för eget skön och denna lösning gör det även möjligt för kommissionen att uppfylla sin skyldighet att lojalt samarbeta med medlemsstaterna.
Tribunalen har för det femte och slutligen gjort sig skyldig till felaktig bedömning vad avser behörighetsfrågan i ärenden som rör statligt stöd genom att förklara att medlemsstaternas skydd mot oproportionerliga ålägganden om att lämna upplysningar ligger i deras möjlighet att vägra att lämna upplysningar som de anser sakna betydelse för utredningen. Detta medför att bevisbördan för de faktiska omständigheterna och skyldigheten att avgöra ärendets föremål förflyttas från kommissionen till medlemsstaterna, vilket strider mot kompetensfördelningen i ärenden rörande statligt stöd. Denna överföring av behörighet enligt tribunalens modell strider mot den kompetensfördelning som föreskrivs i artiklarna 107 FEUF och 108 FEUF och medför att risken för en felaktig bedömning förflyttas till medlemsstaterna, vilket medför att kommissionen befrias från sin skyldighet att nogsamt utreda omständigheterna i dess administrativa förfaranden.
Full & Egal Universal Law Academy