26.2.2011
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 63/19
Talan väckt den 30 november 2010 — Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland
(Mål C-562/10)
2011/C 63/37
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: F.W. Bulst och I. Rogalski)
Svarande: Förbundsrepubliken Tyskland
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt 56 FEUF genom att
1.
i enlighet med ordalydelsen i § 34 första stycket punkt 1 SGB XI (den tyska socialförsäkringslagen) begränsa rätten att erhålla vårdbidrag till sex veckor i samband med att en vårdbehövande tillfälligt uppehåller sig i en annan medlemsstat,
2.
beträffande vårdtjänster som erhålls i samband med en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat och som tillhandahålls av en vårdgivare som är etablerade i en annan medlemsstat, inte föreskriva en kostnadsersättning i samma storleksordning som den som gäller för vårdtjänster som erhålls i Tyskland eller genom att ersättning enligt § 34 första stycket punkt 1SGB XI är utesluten,
3.
inte ersätta kostnaderna för hyra av vårdhjälpmedel i samband med att en vårdbehövande tillfälligt vistas i en annan medlemsstat eller att en kostnadsersättning enligt § 34 första stycket punkt 1 SGB XI är utesluten, trots att sådana vårdhjälpmedel ersätts i Tyskland eller ställs till förfogande och ersättningen inte leder till dubbel ersättning eller en ökning av de förmåner som beviljas i Tyskland, samt
förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Föremålet för denna talan utgör den tyska lagstiftningen om vårdförsäkring, enligt vilken en vårdbehövande som i Tyskland erhåller tjänster enligt den lagstadgade (sociala) vårdförsäkringen, inte kan åtnjuta dessa tjänster i samma utsträckning när den vårdbehövande tillfälligt vistas i en annan medlemsstat och där erhåller (vill erhålla) vård eller ett vårdbidrag. När det gäller tillfällig vistelse i en annan medlemsstat medger de aktuella bestämmelserna betydligt sämre förmåner vad gäller vårdtjänster i hemmet, vårdbidrag och vårdhjälpmedel än vad som ges i Tyskland.
Kommissionen anser att det aktuella bestämmelserna inte är förenliga med artikel 56 FEUF, eftersom de på ett väsentligt sätt försvårar utnyttjandet av vårdtjänster i andra medlemsstater och detta inte är motiverat eller nödvändigt av tvingande skäl av allmänt intresse. Vårdtjänster, såsom även uthyrning av vårdhjälpmedel, är tjänster som erhålls mot betalning och utgör i detta avseende en tjänst i den mening som avses i artikel 56 FEUF. Den nationella lagstiftningen omfattas således av tillämpningsområdet för bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster. I domstolens praxis angående ersättningen av vårdkostnader som uppkommit i andra medlemsstater, har domstolen framhållit att medlemsstaterna vid utövandet av behörigheten att organisera sina system för social trygghet måste beakta gemenskapsrätten. Det förhållandet att en bestämmelse hänför sig till området för social trygghet medför således inte att en tillämpning av artikel 56 FEUF är utesluten.
När det gäller bestämmelserna om vårdbidrag innebär det en (diskriminerande) inskränkning att rätten till vårdbidrag enbart gäller för högst sex veckor om försäkringstagaren befinner sig i utlandet. Härigenom försvåras det för den vårdbehövande att inom denna tidsperiod erhålla vårdtjänster i utlandet.
När det gäller bestämmelserna om vårdtjänster i hemmet innebär det en (diskriminerande) inskränkning att det inte föreskrivs någon rätt till kostnadsersättning för vårdtjänster i hemmet som en vårdbehövande erhållit under en tillfällig vistelse i en annan medlemsstat och som tillhandahållits av en vårdgivare som är etablerad i en annan medlemsstat, eller att sådan ersättning är utesluten. Det förhållandet att kostnader för vårdtjänster i hemmet som tillhandahålls av inrättningar med vilka försäkringskassan inte har ingått något vårdavtal inte ersätts, såsom den tyska regeringen har gjort gällande, påverkar inte denna bedömning. I Tyskland finns det nämligen ett flertal vårdgivare med vilka avtal slutits. Däremot finns det inte, såvitt kommissionen känner till, några sådana vårdgivare i andra medlemsstater. Följaktligen är det för försäkringstagaren (eller den vårdbehövande) i princip omöjligt att erhålla vårdtjänster i hemmet i en annan medlemsstat med ersättning från den sociala trygghetsförsäkringen, trots att en sådan möjlighet föreligger i Tyskland, även om det inte gäller alla vårdgivare.
Slutligen innebär bestämmelserna om tillhandahållande av vårdhjälpmedel en (diskriminerande) inskränkning på grund av att kostnaderna för hyra (och användningen) av sådana hjälpmedel i en annan medlemsstat inte heller ersätts, trots att så är fallet beträffande vård som tillhandahålls i Tyskland.
Enligt domstolens fasta rättspraxis medför friheten att tillhandahålla tjänster enligt artikel 56 FEUF inte enbart att all diskriminering av tjänsteföretag på grund av nationalitet ska undanröjas utan även ett undanröjande av alla inskränkningar — även när dessa utan åtskillnad gäller för såväl inhemska tjänsteföretag som för tjänsteföretag från andra medlemsstater — när de är ägnade att förbjuda eller förhindra den verksamhet som bedrivs av tjänsteföretag som är etablerade i en annan medlemsstat och som där lagenligt tillhandahåller liknande tjänster.
Den motivering som framförts av den tyska regeringen, nämligen skyddet för allmän hälsa och den finansiella balansen i vårdförsäkringen, är inte ägnade att utgöra ett skäl för de aktuella inskränkningarna av friheten att tillhandahålla tjänster.
För det första går de inskränkande bestämmelserna i väsentlig mån utövar vad som är nödvändigt för att säkerställa kvalitén på de aktuella tjänsterna eller skyddet för hälsan. Ersättningen av kostnader som uppkommit i en annan medlemsstat är generellt utesluten och detta oberoende av varje kvalitetsprövning. Därmed beviljas ingen kostnadsersättning även när det är säkerställt att det föreligger tillräcklig kvalitet på vårdtjänsten och det är uteslutet att det skulle föreligga någon fara för den vårdbehövandes hälsa.
För det andra är de tyska bestämmelserna, som innebär att en ersättning av kostnader som uppkommer till utlandet är utesluten eller i vart fall i väsentlig mån understiger den ersättning som erhålls i Tyskland, inte nödvändiga för att förhindra en allvarlig risk för den finansiella balansen i systemet för social trygghet. För att förhindra en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster, är det nämligen endast nödvändigt att ersätta de kostnader som uppkommer vid utnyttjandet av vårdtjänster i utlandet till samma nivå som den som skulle erhållits i Tyskland.
Full & Egal Universal Law Academy