26.3.2011
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 95/2
Begäran om förhandsavgörande framställd av Audiencia Provincial de Barcelona (Spanien) den 29 december 2010 — Banco Español de Crédito, S.A. mot Joaquín Calderón Camino
(Mål C-618/10)
2011/C 95/03
Rättegångsspråk: spanska
Hänskjutande domstol
Audiencia Provincial de Barcelona
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: Banco Español de Crédito, S.A.
Motpart: Joaquín Calderón Camino
Tolkningsfrågor
1.
Strider det mot gemenskapsrätten, särskilt i fråga om konsumenträtt, att en nationell domstol varken ex officio i förfarandets inledningsskede eller i något annat skede av förfarandet prövar huruvida ett villkor om dröjsmålsränta (i det här fallet 29 procent) i ett konsumentkreditavtal ska förklaras ogiltigt eller huruvida det ska jämkas? Kan domstolen, utan att därvid åsidosätta konsumentens rättigheter enligt gemenskapsrätten, välja att överlåta initiativet till en prövning av ett sådant villkor på gäldenären (genom ändamålsenligt bestridande)?
2.
Hur ska artikel 83 i kungligt lagstiftningsdekret 1/2007 (Real Decreto Legislativo 1/2007) (tidigare artikel 8 i den allmänna lagen nr 26/1984 av den 19 juli 1984 om skydd för konsumenter och användare (Ley 26/1984, de 19 de julio, General para la Defensa de los Consumidores y Usuarios)) i detta syfte tolkas, i överensstämmelse med gemenskapsrätten, mot bakgrund av artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG (1) och artikel 2 i direktiv 2009/22/[EG] (2)? Vilken räckvidd har härvid artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG såvitt avser stadgandet att oskäliga villkor ”inte är bindande för konsumenten”?
3.
Kan domstolen underlåta att vidta en prövning ex officio i förfarandets inledningsskede när sökanden i ansökan klart har angett — såsom föreskrivs i gemenskapsförordningen om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (3) — räntesatsen för dröjsmålsräntan, fordrans belopp, inbegripet huvudfordran, ränta, avtalsvite och kostnader, låneräntesatsen och den tidsperiod för vilken ränta yrkas (eller referensräntesatsen om inte lagstadgad ränta automatiskt läggs till kapitalbeloppet enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten), grunden för talan, inbegripet en redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för fordran och den ränta som yrkas samt huruvida det är fråga om lagstadgad ränta, avtalad ränta, räntekapitalisering eller låneränta, om räntan har beräknats av sökanden och med uppgift om antalet procentenheter över Europeiska centralbankens basränta?
4.
Om införlivande inte har skett, innebär artiklarna 5 l, 5 m och 6 — när de hänvisar till ”villkoren för ändring av denna” — och artikel 10 led 1 — när den hänvisar till ”villkoren för ändring av denna” — i direktiv 2008/48/EG (4), att finansinstitutet är skyldigt att i avtalet, särskilt och på ett tydligt sätt (inte inne i brödtexten på ett icke utmärkande sätt) såsom ”förhandsinformation” tydligt och väl ange tillämplig dröjsmålsränta vid utebliven betalning liksom de omständigheter som beaktas vid dess fastställande (finansiella kostnader, indrivningskostnader…) samt inkludera en varning avseende konsekvenserna i samband med dessa kostnadskomponenter?
5.
Omfattar artikel 6.2 i direktiv 2008/48/[EG] en skyldighet att underrätta konsumenten om att krediten eller lånet sägs upp till förtida betalning, vilket innebär att dröjsmålsränta börjar löpa? Är principen om förbud mot obehörig vinst i artikel 7 i direktiv 2008/48/[EG] tillämplig när kreditinstitutet inte bara gör anspråk på tillgången (lånets kapitalbelopp) utan även begär tillämpning av en särskilt hög dröjsmålsränta?
6.
Kan domstolen, i avsaknad av införlivandelagstiftning och mot bakgrund av artikel 11.2 i direktiv 2005/29/EG (5), ex officio pröva huruvida det utgör en otillbörlig affärsmetod att inkludera ett villkor om dröjsmålsränta i avtalstexten?
(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29).
(2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (kodifierad version) (EUT L 110, s. 30).
(3) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, s. 1).
(4) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, s. 66).
(5) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, s. 22).
Full & Egal Universal Law Academy