FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 31 januari 2012 ( 1 )
Mål C-418/11
Texdata Software GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Innsbruck (Österrike))
”Bolagsrätt — Etableringsfrihet — Artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF — Direktiv 2009/101/EG, fjärde direktivet 78/660/EEG, elfte direktivet 89/666/EEG — Offentliggörande av räkenskapshandlingar i kapitalbolag och deras filialer — Sanktioner för underlåtenhet att offentliggöra — Sanktionens proportionalitet — Principen om ett effektivt domstolsskydd — Principen om rätten till försvar — Principen ne bis in idem”
1.
Utgör unionsrätten hinder mot en nationell bestämmelse som föreskriver, när tidsfristen för offentliggörande av bolagens räkenskapshandlingar har löpt ut, det omedelbara påförandet av vite gentemot både bolaget och dess organ, utan föregående uppmaning och utan föregående möjlighet att inkomma med yttranden, och som föreskriver, för det fall dröjsmålet fortgår, det omedelbara påförandet av ytterligare sanktioner? Detta är huvudsakligen den fråga som Oberlandesgericht Innsbruck (Österrike) har ställt genom förevarande begäran om förhandsavgörande.
2.
Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en sådan bestämmelse, som nyligen har införts i Österrike, är förenlig med dels etableringsfriheten enligt artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF och bestämmelserna om sanktioner för underlåtenhet att offentliggöra räkenskapshandlingar som föreskrivs i unionens bolagsdirektiv, dels principerna om ett effektivt domstolsskydd, om rätten till försvar och ne bis in idem, som har stadfästs i flera bestämmelser i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).
3.
Även om saken i målet vid den nationella domstolen avser ett förhållandevis ringa belopp ska domstolen i förevarande mål ta ställning till unionsrättsliga frågor som är långt ifrån försumbara.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionslagstiftningen
4.
Artikel 6 i första bolagsdirektivet 68/151/EEG ( 2 ), som till följd av att direktivet upphävdes blev artikel 7 i direktiv 2009/101/EG ( 3 ), föreskriver följande:
”Medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga påföljder åtminstone för det fall att
a)
redovisningshandlingarna inte offentliggörs enligt vad som föreskrivs i artikel 2 f, …”
5.
Artikel 60a i fjärde bolagsdirektivet 78/660/EEG ( 4 ) stadgar: ”Medlemsstaterna skall fastställa regler om sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de genomförs. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.”
6.
Artikel 1.1 i elfte bolagsdirektivet 89/666/EEG ( 5 ) föreskriver:
”Handlingar och uppgifter som avser en filial vilken har öppnats i en medlemsstat av ett bolag som lyder under lagstiftningen i en annan medlemsstat och som omfattas av direktiv 68/151/EEG, skall i överensstämmelse med artikel 3 det direktivet offentliggöras enligt lagstiftningen i den medlemsstat där filialen är belägen.”
7.
Direktivets artikel 12 stadgar att ”[m]edlemsstaterna skall föreskriva lämpliga påföljder för underlåtenhet att iaktta bestämmelserna om offentlighet i artik[el] 1 …”.
B – Nationell lagstiftning
8.
Enligt 277 § 1 i den österrikiska bolagslagen (Unternehmensgesetzbuch) (nedan kallad UGB) ska kapitalbolagens lagstadgade företrädare offentliggöra årsbokslutet, förvaltningsberättelsen och vissa andra bolagshandlingar vid den domstol som ansvarar för bolagsregistret på den ort till vilken bolagets huvudsakliga verksamhet är förlagd efter det att dessa har behandlats vid bolagsstämman, dock senast nio månader efter räkenskapsårets utgång.
9.
I 280a § UGB, som har rubriken ”Krav på offentlighet i filialer till utländska kapitalbolag”, föreskrivs beträffande filialer till utländska kapitalbolag att filialens företrädare ska enligt 277 § UGB offentliggöra en tyskspråkig version av de räkenskapshandlingar som har upprättats, reviderats och offentliggjorts i enlighet med tillämplig lag på den ort till vilken bolagets huvudsakliga verksamhet är förlagd. ( 6 )
10.
I 283 § UGB, som har rubriken ”Viten”, fastställs följderna vid underlåtenhet att uppfylla ovannämnda offentliggörandeskyldighet. Denna artikel blev föremål för en reform år 2011 (nedan kallad 2011 års reform). ( 7 )
11.
Enligt 283 § 1 UGB, i dess ändrade lydelse, är styrelseledamöter eller likvidatorer skyldiga att följa 277 § UGB medan företrädarna för en filial till ett utländskt kapitalbolag är skyldiga att följa 280a § UGB. Vid underlåtenhet ska domstolen utdöma vite om 700 till 3 600 euro efter det att fristen för offentliggörande har löpt ut. Nya viten påförs sedan varannan månad ända tills de ovannämnda organen har uppfyllt sina skyldigheter.
12.
Vitesförfarandet föreskrivs i 283 § 2 och 3 UGB och är uppdelat i två steg. I det första steget, vilket föreskrivs i 283 § 2 UGB, påförs ett vite om 700 euro genom beslut utan någon form av föregående rättsligt förfarande när bolagens organ inte har uppfyllt sin ålagda skyldighet att offentliggöra inom den fastställda fristen. Denna frånvaro av rättsligt förfarande innan ovannämnda första sanktion påförs utgjorde en nyhet i 2011 års reform, som syftade till att ändra den praxis som med stöd av det tidigare förfarandet hade uppstått vid de österrikiska domstolarna, det vill säga att skicka uppmaningar till bolag i dröjsmål innan sanktionen påfördes. ( 8 )
13.
Vidare är det enligt lydelsen i 283 § 2 UGB endast möjligt att avstå från att påföra vite om det är uppenbart att det förpliktade organet inte har kunnat uppfylla sin offentliggörandeskyldighet inom den utsatta tiden till följd av en oförutsedd eller oundviklig händelse. I så fall kan vitesföreläggandet skjutas upp maximalt fyra veckor. Det berörda organet har fjorton dagar på sig att framställa invändning mot beslutet att påföra vite. Invändningsskrivelsen ska innehålla de skäl som åberopas för att rättfärdiga underlåtenheten att uppfylla nämnda skyldighet. Om ingen invändning inges blir beslutet slutgiltigt. Om invändningen har ingetts för sent eller saknar grund ska den avvisas genom beslut. Det kan dock beviljas en ny frist.
14.
I 283 § 3 UGB föreskrivs ett eventuellt andra steg i vitesförfarandet. Enligt detta stycke medför en välgrundad invändning mot påförandet av det i 283 § 2 UGB stadgade vitet, som har ingetts inom den utsatta fristen, att detta vite inte kan tillämpas och att ett ordinarie förfarande inleds. Detta förfarande kan leda till att målet avskrivs eller att vite om 700 till 3 600 euro påförs. Det berörda bolagsorganet kan framställa invändning mot påförande av vite i ordinarie förfarande.
15.
Om offentliggörandet inte har skett inom två månader efter det att den frist för offentliggörande som anges i 277 § UGB och nämns i punkt 8 ovan har löpt ut, föreskriver 283 § 4 UGB att det påförs ytterligare vite om 700 euro genom beslut. Om bolaget fortsatt underlåter att uppfylla sin offentliggörandeskyldighet påförs ett ytterligare vite varannan månad. I 283 § 5 UGB föreskrivs vidare att de i 283 § 3 UGB stadgade vitena och de till följd av ytterligare underlåtelser från gång till gång påförda vitena ska tredubblas respektive sexdubblas när det rör sig om bolag som enligt de kriterier som anges i UGB klassificeras som medelstora eller stora.
16.
Avslutningsvis föreskriver 283 § 7 UGB att de skyldigheter som enligt 277 § och 280a § UGB åligger de lagstadgade företrädarna även ska tillämpas på bolaget. Om bolaget inte iakttar dessa skyldigheter genom sina organ ska detta dömas att betala vite samtidigt.
II – Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
17.
Texdata Software GmbH (nedan kallat Texdata) är ett bolag med begränsat ansvar med säte i Karlsruhe (Tyskland) som utvecklar och marknadsför mjukvara. Bolaget bedriver verksamhet i Österrike genom en filial, som sedan den 4 mars 2008 är upptagen som utländskt bolag i det österrikiska bolagsregistret.
18.
Genom beslut av den 5 maj 2011 påförde Landesgericht Innsbruck Texdata vite om 700 euro i två fall enligt 283 § 2 UGB, i dess lydelse enligt 2011 års ändring, med anledning av att bolaget inte hade offentliggjort sitt årsbokslut till den 31 december 2008 respektive till den 31 december 2009 inom tidsfristen, som enligt den hänskjutande domstolen var fastställd till den 28 februari 2011.
19.
Den 23 maj 2011 ingav Texdata två invändningar till Landesgericht inom den utsatta fristen. Klagandebolaget gjorde gällande att det inte är tillåtet att påföra vite utan föregående varning eller hot och att det under alla omständigheter endast var möjligt att offentliggöra de årsbokslut som redan hade offentliggjorts vid Amtsgericht Karlsruhe, vilka man kunde ta del av vid denna myndighet på elektronisk väg.
20.
Samma dag ingav Texdata de båda nämnda årsboksluten till Landesgericht.
21.
Genom två beslut av den 25 maj 2011 fastställde Landesgericht att vitena skulle upphävas med anledning av att invändningar hade ingetts inom fristen och beslutade därefter i ordinarie förfaranden med stöd av 283 §§ 3 och 7 UGB att åter igen påföra bolaget vite om 700 euro i två fall, med anledning av att det inte hade offentliggjort årsboksluten inom fristen.
22.
I målet vid den nationella domstolen har Texdata överklagat dessa båda beslut. Den hänskjutande domstolen har ställt sig frågan huruvida ifrågavarande nationella bestämmelse, i dess lydelse enligt 2011 års ändring, är förenlig med unionsrätten. Den nationella domstolen har därför vilandeförklarat målet och ställt följande fråga till domstolen:
”Utgör unionsrätten på dess nuvarande stadium, i synnerhet
1.
etableringsfriheten enligt artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF,
2.
den allmänna principen (artikel 6.3 FEU) om rätten till ett effektivt rättsmedel (effektivitetsprincipen),
3.
den kontradiktoriska principen enligt artikel 47.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (artikel 6.1 FEU) och artikel 6.2 i Europakonventionen (artikel 6.1 FEU),
4.
principen ne bis in idem (rätten att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott) i artikel 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, eller
5.
riktlinjerna för sanktioner i offentlighetsförfaranden enligt artikel 6 i direktiv 68/151/EEG, artikel 60a i direktiv 78/660/EEG och artikel 38.6 i direktiv 83/349/EEG ( 9 ),
hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken den domstol som ansvarar för bolagsregistret (= registratorn), vid överträdelse av den lagstadgade fristen om nio månader för upprättande och offentliggörande av årsbokslut vid nämnda domstol,
—
utan föregående möjlighet att ifrågasätta skyldigheten att offentliggöra årsbokslutet eller göra gällande eventuella hinder för ett sådant offentliggörande, och särskilt utan föregående prövning av om nämnda årsbokslut eventuellt redan har offentliggjorts vid den domstol som ansvarar för bolagsregistret på den ort till vilken den huvudsakliga verksamheten är förlagd, och
—
utan föregående uppmaning till bolaget eller de organ som är behöriga att företräda det att uppfylla offentliggörandeskyldigheten,
i brist på motbevisning, omedelbart ska påföra nämnda bolag och organ vite om minst 700 euro under antagandet att bolaget och dess organ är skyldiga till underlåtelsen att offentliggöra årsbokslutet, och vid ytterligare dröjsmål, i brist på motbevisning, ytterligare vite om minst 700 euro varannan månad under samma antagande?”
III – Förfarandet vid domstolen
23.
Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 10 augusti 2011. Texdata, den österrikiska regeringen, Förenade kungarikets regering samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
24.
Vid förhandlingen den 27 november 2012 har Texdata, den österrikiska regeringen och kommissionen yttrat sig.
IV – Rättslig bedömning
A – Upptagande till sakprövning
25.
Inledningsvis är det nödvändigt att pröva invändningarna om rättegångshinder avseende förevarande begäran om förhandsavgörande.
26.
Den österrikiska regeringen har påpekat att framställningen av den nationella bestämmelsen i begäran om förhandsavgörande innehåller en rad fel och har därför gjort gällande att den nationella domstolen inte har framställt denna bestämmelse på ett sådant sätt att domstolen kan ge ett sakligt korrekt och inte endast ett rent hypotetiskt svar.
27.
Det ska i detta hänseende först erinras om att förfarandet med förhandsavgöranden enligt artikel 267 FEUF – och med stöd av fast rättspraxis – inte har till syfte att tolka nationell lagstiftning eller nationella bestämmelser, varför den eventuellt inte helt exakta beskrivning av de nationella bestämmelserna som gjorts av den nationella domstolen i dess beslut om hänskjutande inte kan ha till följd att domstolen inte är behörig när det gäller att besvara den tolkningsfråga som den nationella domstolen ställt. ( 10 ) I förevarande fall anser jag att domstolen på grundval av den information som anges i begäran om förhandsavgörande förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att kunna besvara frågorna på ett ändamålsenligt sätt.
28.
Förenade kungarikets regering har inte framställt någon formell invändning om rättegångshinder men har hävdat att det inte klart framgår varför det nya förfarandet enligt 283 § UGB efter 2011 års reform skulle vara retroaktivt tillämpligt på skyldigheten att inge räkenskaperna för räkenskapsåren 2008 och 2009.
29.
I detta hänseende framgår det av rättspraxis att det inte ankommer på domstolen att uttala sig om tolkningen och tillämpligheten av nationella bestämmelser eller att fastställa de faktiska förhållanden vilka är relevanta för utgången i målet vid den nationella domstolen. Det ankommer nämligen på domstolen att inom ramen för kompetensfördelningen mellan unionsdomstolarna och nationella domstolar beakta det faktiska och rättsliga sammanhang i vilket tolkningsfrågan ställts, såsom det framställts i beslutet om hänskjutande. ( 11 ) Domstolen har dessutom slagit fast att frågan om vilken nationell lagstiftning som är tillämplig av tidsmässiga skäl (ratione temporis) är en fråga om tolkning av nationell rätt, vilken alltså inte omfattas av domstolens behörighet inom ramen för ett mål om förhandsavgörande. ( 12 )
30.
Det framgår enligt min uppfattning av ovanstående överväganden att tolkningsfrågan ska tas upp till sakprövning.
B – Prövning av tolkningsfrågan
1. Etableringsfriheten och bolagsdirektiven
a) Allmänna överväganden
31.
Genom den första och den femte delen av tolkningsfrågan, som enligt min uppfattning ska analyseras gemensamt, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida etableringsfriheten enligt artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF samt bestämmelserna i artikel 6 i första direktivet 68/151/EEG, artikel 60a i fjärde direktivet 78/660/EEG och artikel 38.6 i sjunde direktivet 89/349/EEG ska tolkas så att de utgör hinder mot nationella sanktionsbestämmelser mot kapitalbolag som inte har uppfyllt den skyldighet att offentliggöra räkenskapshandlingar som åligger dem, som till exempel den bestämmelse i UGB – i dess lydelse efter 2011 års ändring – som beskrivs ovan i punkterna 10–16.
32.
Den hänskjutande domstolen vill framför allt få klarhet i om syftet med offentliggörande av årsbokslut inte skulle kunna uppnås på ett lika effektivt sätt genom ett mindre ”ingripande” förfarande än det som infördes genom 2011 års reform, till exempel genom att bibehålla det förfarande som gällde före nämnda reform. ( 13 ) Rätten anser att det nya systemet ger upphov till extra kostnader för utländska bolag och försvårar deras situation genom att de måste anlita en advokat för att försvara sin rätt till etableringsfrihet när det i stället skulle vara möjligt, för att ta reda på om dessa bolag redan har offentliggjort de relevanta räkenskapshandlingarna, det vill säga de årsredovisningar som har offentliggjorts vid den ansvariga domstolen på den ort till vilken bolagets huvudsakliga verksamhet är förlagd, att vända sig till denna utländska domstol eller direkt till bolagets huvudsäte.
33.
Det ska inledningsvis påpekas att skyldigheten att offentliggöra årsbokslut och det relaterade sanktionssystem som föreskrivs i den nationella bestämmelse som har behandlats i målet vid den nationella domstolen ska tillämpas på Texdata i egenskap av ett tyskt kapitalbolag som bedriver verksamhet i Österrike genom en filial som är registrerad i Österrike som utländsk filial till kapitalbolag. I detta sammanhang anser jag, i linje med vad Förenade kungarikets regering har påpekat, att förevarande mål inte ska prövas mot bakgrund av sjunde direktivet 83/349/EEG om sammanställd redovisning, som den hänskjutande domstolen har hävdat och som tillämpas på koncerner som består av moderbolag och dotterbolag som är egna juridiska personer. ( 14 ) Det ska i stället prövas mot bakgrund av elfte direktivet 89/666/EEG om krav på offentlighet i filialer till kapitalbolag. Vidare är första direktivet 68/151/EEG, till vilket den hänskjutande domstolen hänvisar i sin begäran om förhandsavgörande, numera upphävt och ersatt av direktiv 2009/101/EG, vilket jag redan har påpekat i punkt 4.
34.
I detta sammanhang ska det erinras om att den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat en tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten inte hindrar att EU-domstolen tillhandahåller denna domstol alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av målet vid denna domstol, även om den inte har hänvisat till dessa uppgifter i sina frågor. EU-domstolen har härvid rätt att från samtliga de uppgifter som den nationella domstolen har tillhandahållit, särskilt skälen för begäran om förhandsavgörande, ta fram de uppgifter av unionsrättslig karaktär som den, med hänsyn till föremålet för talan, måste tolka. ( 15 )
35.
Mot bakgrund av de faktiska omständigheterna för tvisten i målet vid den nationella domstolen och den tillämpliga österrikiska lagstiftningen är det följaktligen nödvändigt att domstolen tolkar såväl artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF som direktiv 2009/101/EG, fjärde direktivet 78/660/EEG och elfte direktivet 89/666/EEG.
b) Direktiven 2009/101/EG, 78/660/EEG och 89/666/EEG
36.
Alla de ovannämnda direktiven ingår bland de kompletterande åtgärder som unionslagstiftaren har vidtagit för att underlätta utövandet av etableringsfriheten. Samtliga är tillämpningsföreskrifter avseende dels artikel 50.2 g FEUF ( 16 ), dels Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av begränsningar av etableringsfriheten som rådet antog den 18 december 1961, ( 17 ) som bestämmer samordningen av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av bolagen i såväl bolagsmännens som tredje mans intressen. Dessa skyddsåtgärder omfattar skyldigheten att offentliggöra vissa relevanta bolagsuppgifter. Det är följaktligen mot denna bakgrund som de ovannämnda direktiven innehåller bestämmelser som syftar till att samordna medlemsstaternas bestämmelser om offentliggörande av relevanta bolagsuppgifter. ( 18 )
37.
Det framgår av flera av skälen i nämnda direktiv att huvudsyftet med att samordna medlemsstaternas bestämmelser om offentliggörande framför allt är att skydda tredje mans intressen. Bolagens offentliggörandeskyldighet bör ge tredje man som kommer eller vill komma i kontakt med bolaget möjlighet att ta del av viktiga handlingar om detta och att få vissa upplysningar om detta, särskilt personuppgifter om dem som företräder bolaget. ( 19 )
38.
Vad beträffar offentliggörandet av kapitalbolagens årsbokslut har domstolen redan slagit fast att nämnda offentliggörande har en grundläggande roll i syfte att skydda tredje mans intressen ( 20 ) och i huvudsak syftar till att informera tredje man som inte känner till eller inte i tillräcklig grad kan känna till bolagets situation vad avser dess räkenskaper och finanser. ( 21 ) Offentligheten ska i synnerhet ge tredje man möjligheten att kunna bedöma huruvida det lönar sig att ingå eller bibehålla något som helst rättsförhållande med bolaget. ( 22 )
39.
Eftersom tillämpningen av en rättsregel är direkt kopplad till ett sanktionssystem som säkerställer att rättsregeln följs har unionslagstiftaren inte begränsat sig till att ålägga medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att bolagen ska uppfylla sin offentliggörandeskyldighet, i synnerhet vad gäller räkenskapshandlingar, utan har ålagt dem att föreskriva ”lämpliga påföljder” för det fall denna skyldighet inte uppfylls. ( 23 )
40.
Det kan därför konstateras att en nationell bestämmelse som den som är föremål för målet vid den nationella domstolen, som föreskriver att bolag och filialer till utländska kapitalbolag är skyldiga enligt 277 § 1 och 280a § UGB att offentliggöra räkenskapshandlingar och andra dokument samt påför sanktioner för underlåtenhet att offentliggöra dessa handlingar, är förenlig med ovannämnda direktiv.
41.
Den fråga som har väckts av den hänskjutande domstolen handlar emellertid om huruvida detta sanktionssystem är lämpligt och proportionerligt.
42.
Domstolen har i detta hänseende slagit fast att det i syfte att klargöra omfattningen av kravet på att sanktionerna för underlåtenhet att uppfylla offentliggörandeskyldigheten ska vara lämpliga kan vara ändamålsenligt att beakta domstolens fasta rättspraxis rörande principen om lojalt samarbete, som numera är fastslagen i artikel 4.3 FEU, vilken innehåller ett liknande krav. Enligt denna rättspraxis ska medlemsstaterna, som dock har möjlighet att välja påföljder, ombesörja att överträdelser av unionsrätten beivras enligt regler motsvarande de materiella och processuella regler som gäller för överträdelser av liknande art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Påföljderna ska under alla omständigheter vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande. ( 24 )
43.
Det ska vidare understrykas att även om direktiven stadgar att medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga sanktioner innehåller direktiven inte några detaljerade bestämmelser om hur sådana nationella sanktioner ska fastställas. Direktiven fastställer inte heller några uttryckliga kriterier vad beträffar bedömningen av sanktionernas proportionalitet.
44.
Det framgår av fast rättspraxis att så länge lagstiftningen om vilka sanktioner som ska tillämpas vid underlåtenhet att uppfylla krav som införts genom unionslagstiftning inte har harmoniserats inom unionen, är medlemsstaterna behöriga att välja de påföljder som de finner lämpliga. De är dock skyldiga att vid utövandet av denna behörighet följa unionsrätten och dess allmänna rättsprinciper, och följaktligen också proportionalitetsprincipen. ( 25 )
45.
I det här fallet får således de repressiva åtgärder som tillåts enligt nationell lagstiftning inte gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska härvid den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. ( 26 )
46.
I ett mål om förhandsavgörande ska prövningen av huruvida en nationell åtgärd är förenlig med unionsrätten, och i synnerhet med proportionalitetsprincipen, självklart göras av den nationella domstolen, eftersom EU-domstolen endast har behörighet att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten. ( 27 ) Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att tolka den nationella rätten, att avgöra om de sanktioner som är fastställda i den nationella bestämmelse som är aktuell i målet vid den nationella domstolen uppfyller villkoren om att de ska vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande och, i synnerhet, inte leda till att bolag som i formellt hänseende är utländska bolag behandlas ofördelaktigt jämfört med österrikiska bolag för det fall att skyldigheten att offentliggöra vissa uppgifter åsidosätts. ( 28 ) Vid bedömningen av huruvida en sådan förenlighet föreligger ska den hänskjutande domstolen emellertid ta domstolens tolkning i beaktande.
47.
I detta hänseende ska för det första det ovannämnda grundläggande syftet att skydda tredje man som kommer i kontakt med bolaget beaktas. Detta är själva syftet med unionsbestämmelserna om offentlighet och det ska även eftersträvas genom de motsvarande nationella bestämmelserna. Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att påpeka att det framgår av förklaringarna till regeringens lagförslag som införde 2011 års reform att mindre än hälften av de österrikiska bolag som omfattades av offentliggörandeskyldigheten enligt det tidigare systemet uppfyllde denna skyldighet inom den utsatta tiden. ( 29 ) Denna iakttagelse vore i sig tillräcklig för att bevisa att det tidigare systemet ( 30 ), vilket den hänskjutande domstolen anger som grund för sina tvivel i fråga om det nya sanktionssystemets proportionalitet, inte var ägnat att säkra att bolagen uppfyllde sina skyldigheter att offentliggöra räkenskapshandlingar och följaktligen varken var förenligt med kraven på effektivitet och avskräckande verkan eller det ovannämnda grundläggande syftet att skydda tredje man som följer av direktiven. Det framgår för övrigt av både de nämnda förklaringarna till regeringens lagförslag och den österrikiska regeringens yttrande vid förhandlingen att reformen, och i synnerhet bestämmelsen om automatiskt åläggande av ett vite om minst 700 euro, antogs just i syfte att säkerställa ett mer effektivt och snabbare uppfyllande av offentliggörandeskyldigheten från de berörda bolagens sida. Enligt den österrikiska regeringens uttalande vid förhandlingen har detta syfte uppnåtts i och med att bolagen i betydligt högre grad har uppfyllt sin offentliggörandeskyldighet inom den fastställda fristen efter det att 2011 års reform genomfördes.
48.
För det andra ska det påpekas att det framgår av kommissionens yttranden att ett vite om minst 700 euro vid underlåtenhet från kapitalbolagens sida att uppfylla sin offentliggörandeskyldighet motsvarar ungefär det genomsnittliga beloppet på de viten som medlemsstaterna tillämpar för liknande överträdelser och att de lägsta vitena i vissa medlemsstater kan uppgå till 1 500 euro. Jag anser inte att en minimisanktion om detta belopp går utöver gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppfylla det grundläggande syftet, som har angetts i punkterna 37 och 38 ovan, med den bestämmelse som är aktuell i förevarande mål.
49.
Utan att det påverkar de överväganden som jag senare ska utveckla beträffande principen ne bis in idem är påförandet av nya viten varannan månad i händelse av fortsatt underlåtenhet för övrigt inte heller oproportionerligt med hänsyn till de eftersträvade syftena. Det är nämligen fråga om en åtgärd som syftar till att sporra de bolag för vilka påförandet av vite inte utgör ett avskräckande medel att snabbt uppfylla sin offentliggörandeskyldighet.
50.
För det tredje ska det påpekas att ifrågavarande bestämmelse föreskriver en offentliggörandefrist på nio månader efter räkenskapsårets utgång. Denna tidsfrist verkar vara tillräckligt lång, bortsett från i exceptionella situationer, för att bolagen ska kunna uppfylla sin skyldighet att upprätta och offentliggöra sina årsbokslut. Om bolagen fick längre tid på sig att offentliggöra räkenskaperna för det föregående räkenskapsåret skulle hela syftet med offentliggörandeskyldigheten, det vill säga att skydda tredje man, äventyras i och med att tredje man har tillgång till uppgifter om bolagets tillstånd som kanske inte är tillräckligt aktuella för att säkerställa att dessa uppgifter är korrekta och att de överensstämmer med bolagets verkliga tillstånd.
51.
För det fjärde ska det även tilläggas att bolaget och dess organ under alla omständigheter kan överklaga beslutet att påföra vite och ange de skäl som rättfärdigar deras underlåtenhet att uppfylla sin offentliggörandeskyldighet.
52.
Med hänvisning till de krav som följer av den rättspraxis som nämns i punkt 42 ska det för det femte påpekas att den nationella bestämmelsen föreskriver, i såväl materiellt som processuellt hänseende, att samma sanktionssystem gäller för österrikiska bolag och filialer till utländska bolag.
53.
Av de skäl som anförts ovan drar jag den slutsatsen att en sådan nationell bestämmelse som den som tillämpas i målet vid den nationella domstolen inte går utöver gränserna för vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas genom bestämmelserna om bolagens offentliggörandeskyldighet.
c) Artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF
54.
Vad beträffar frågan huruvida en sådan bestämmelse är förenlig med artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF är det nödvändigt att granska om den försvårar utövandet av etableringsfriheten för ett bolag som har öppnat filial i Österrike men lyder under lagstiftningen i en annan medlemsstat. ( 31 )
55.
I detta hänseende framgår det framför allt av ovanstående överväganden att sådana sanktioner för underlåtenhet att uppfylla offentliggörandeskyldigheten som dem som föreskrivs i den bestämmelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen är lämpliga och förenliga med unionsrätten. Det kan konstateras att sådana sanktioner uteslutande kan påföras om bolaget underlåter att uppfylla nämnda offentliggörandeskyldighet som följer av unionsrätten. Som kommissionen mycket riktigt har påpekat är det således endast den omständigheten att bolaget och dess organ gör sig skyldiga till ett rättsstridigt beteende som kan leda till de rättsföljder som föreskrivs i ifrågavarande nationella bestämmelse.
56.
Jag har redan påpekat att den bestämmelse som föreskriver sanktioner för underlåtenhet att uppfylla offentliggörandeskyldigheten utan åtskillnad kan tillämpas på österrikiska bolag och utländska bolag som har öppnat filial i Österrike men lyder under lagstiftningen i en annan medlemsstat. I övrigt är de sistnämnda enligt 280a § UGB och bestämmelserna i elfte direktivet 89/666/EEG endast skyldiga att offentliggöra ”de räkenskapshandlingar som har upprättats, reviderats och offentliggjorts enligt de rättsregler som är tillämpliga i den medlemsstat där bolaget har sitt huvudsäte”. ( 32 )
57.
Det är just med hänvisning till dessa överväganden som det går att besvara de problemställningar som den hänskjutande domstolen har tagit upp – och som har nämnts i punkt 32 ovan – vilka handlar om att det nya sanktionssystemet medför extra kostnader för utländska bolag i form av advokatarvoden som dessa är tvungna att bära för att säkerställa att de kan utöva sina rättigheter som följer av etableringsfriheten. Dessa kostnader är nämligen allt annat än nödvändiga men beror endast av att det aktuella bolaget har underlåtit att uppfylla en lagstadgad skyldighet. Dessutom omfattas inte endast de utländska bolagen utan även de österrikiska av dessa kostnader.
58.
Vad beträffar den av den hänskjutande domstolen nämnda möjligheten att genomföra undersökningar vid den ansvariga domstolen på den ort där bolaget har sitt huvudsäte vill jag påpeka att det enligt elfte direktivet 89/666/EEG inte är tillräckligt att moderbolaget uppfyller sin offentliggörandeskyldighet i den medlemsstat som bolaget lyder under för att en filial ska anses uppfylla sin offentliggörandeskyldighet. Vidare kan den nationella domstolen inte vara skyldig att genomföra sådana undersökningar, som – åtminstone tidsmässigt – kan bli oerhört kostsamma, vid domstolarna i andra medlemsstater när det föreligger en lagstadgad skyldighet att offentliggöra bolagshandlingar i den medlemsstat där filialen bedriver verksamhet för att skydda tredje man som kommer i kontakt med filialen. På motsvarande sätt kan den omständigheten att sådana räkenskapshandlingar finns tillgängliga på internet och på det språk som talas i den medlemsstat där moderbolaget har sitt huvudsäte – som kan vara ett annat än det språk som talas i den medlemsstat där filialen bedriver verksamhet – inte rättfärdiga underlåtenheten att uppfylla offentliggörandeskyldigheten i den medlemsstat där filialen har bildats.
59.
Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att bestämmelser som, under sådana omständigheter som de i målet vid den nationella domstolen, i enlighet med tillämplig unionsrättslig sekundär lagstiftning föreskriver lämpliga sanktioner för underlåtenhet att offentliggöra årsbokslut och andra relevanta bolagshandlingar, inte riskerar att försätta bolag från andra medlemsstater i en situation som faktiskt eller rättsligt är mindre gynnsam än den situation som gäller för bolag i värdstaten ( 33 ) och inte utgör en inskränkning av etableringsfriheten, eftersom utövandet av denna frihet varken förbjuds, hindras eller blir mindre attraktivt.
2. Principerna om ett effektivt domstolsskydd, om rätten till försvar och ne bis in idem
a) Inledande överväganden
60.
Genom den andra, den tredje och den fjärde delen av tolkningsfrågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de allmänna principerna om ett effektivt domstolsskydd, om rätten till försvar och ne bis in idem, som har fastställts av stadgan och Europakonventionen, ska tolkas så att de utgör hinder mot nationella sanktionsbestämmelser för underlåtenhet av den skyldighet att offentliggöra kapitalbolagens räkenskapshandlingar som den som föreskrivs av UGB i dess lydelse enligt 2011 års ändring och som beskrivs i punkterna 10–16 ovan.
61.
De tre principer som den hänskjutande domstolen har hänvisat till är alla erkända av domstolen som allmänna unionsrättsliga principer. De är numera fastställda i flera bestämmelser i stadgan (och Europakonventionen) och har fått status som grundläggande EU-rättighet.
62.
Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör i synnerhet enligt fast rättspraxis en allmän princip för unionsrätten, en princip som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. ( 34 ) Den har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen samt bekräftats i artikel 47 i stadgan.
63.
Principen om att rätten till försvar ska iakttas i varje förfarande som kan leda till sanktionsåtgärder har betonats vid upprepade tillfällen i domstolens rättspraxis som en grundläggande unionsrättslig princip. ( 35 ) Denna princip är stadfäst i artikel 6.3 i Europakonventionen och har kodifierats i artiklarna 41.2 a och 48.2 i stadgan.
64.
Även förbudet mot dubbla sanktioner, det vill säga att ingen får lagföras mer än en gång för samma brott (principen ne bis in idem) har erkänts av domstolen som en grundläggande rättsprincip. ( 36 ) Principen är uttryckligen stadfäst i både artikel 4 i protokoll nr 7 till Europakonventionen och artikel 50 i stadgan.
65.
Den hänskjutande domstolens hänvisning till sådana principer och motsvarande bestämmelser i stadgan ger upphov till två inledande frågor som har varit föremål för en omfattande diskussion under förhandlingen. Den första frågan, som den österrikiska regeringen har väckt såväl i sina skriftliga inlagor som vid förhandlingen, gäller huruvida bestämmelserna i stadgan är tillämpliga på en sådan situation som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen. Den andra frågan, som uttryckligen har behandlats av den hänskjutande domstolen, gäller huruvida det sanktionssystem som föreskrivs i ifrågavarande nationella bestämmelse är av straffrättslig karaktär. Tillämpningen av ovannämnda principer är i själva verket beroende av att detta sanktionssystem klassificeras som straffrättsligt.
b) Tillämpligheten av stadgan
66.
Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar dess bestämmelser sig ”till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten”.
67.
Den österrikiska regeringen har påpekat att även om medlemsstaterna enligt de nämnda direktiven ska föreskriva lämpliga sanktioner för underlåtenhet att uppfylla offentliggörandeskyldigheten, reglerar unionsrätten varken sanktions- eller invändningsförfarandet i detalj. I och med att processrättslagstiftningen faller under medlemsstaternas behörighet är stadgan i princip inte tillämplig på en situation som den som är föremål för målet vid den nationella domstolen.
68.
I detta sammanhang kan jag inte låta bli att påpeka att medlemsstaternas tolkning av begreppet ”genomförande av unionsrätten” och följaktligen stadgans tillämpningsområde är en fråga som nyligen har varit föremål för en omfattande diskussion både i doktrinen och framför allt bland generaladvokaterna. ( 37 )
69.
Utan att uppehålla mig vid de mer eller mindre restriktiva tolkningar som kan göras av artikel 51.1 i stadgan och följaktligen vid de olika tillämpningsområden som stadgan kan tilldelas vill jag emellertid framhålla att inte endast den offentliggörandeskyldighet som omfattas av det sanktionssystem som är föremål för den aktuella begäran om förhandsavgörande följer direkt av unionsrätten. Sanktionerna i sig föreskrivs i nationella bestämmelser som en direkt tillämpning av unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i första, fjärde och elfte direktivet 89/666/EEG, enligt vilka medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga sanktioner för att säkerställa att denna offentliggörandeskyldighet iakttas. ( 38 ) De nationella bestämmelserna innehåller följaktligen specifika regler för såväl invändningsförfarandet som förfarandet för tillämpning av de sanktioner som uttryckligen föreskrivs i unionsrätten.
70.
Under sådana förhållanden kan den omständighet som den österrikiska regeringen har påpekat att unionsrätten har överlåtit åt medlemsstaterna att inom ramarna för deras respektive lagstiftning fastställa förfarandereglerna för påförande av sådana sanktioner enligt min uppfattning inte förta det faktum att ifrågavarande medlemsstat har genomfört unionsrätten genom att anta en sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen. När medlemsstaterna, som i förevarande fall, antar specifika bestämmelser i syfte att i den nationella lagstiftningen införliva ett sanktionssystem som uttryckligen stadgas i unionsrätten och de nationella bestämmelserna därmed är direkt inspirerade av unionsrätten, innebär medlemsstaternas självbestämmanderätt i processuella frågor inte på något sätt att de inte införlivar denna rätt. ( 39 )
71.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag följaktligen att bestämmelserna i stadgan ska tillämpas i förevarande mål.
c) Huruvida det nationella sanktionssystemet har straffrättslig karaktär
72.
Den hänskjutande domstolen har påpekat att sanktionssystemet som föreskrivs i 283 § UGB enligt österrikisk rättspraxis och huvudparten av österrikisk doktrin är en tvingande och på samma gång repressiv åtgärd som därmed har straffrättslig karaktär. ( 40 ) Denna ståndpunkt har bestritts av både kommissionen och Förenade kungarikets regering.
73.
De kriterier som ska tas i beaktande för att fastställa huruvida sanktionssystemet har straffrättslig karaktär framgår av rättspraxis från Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (nedan kallad Europadomstolen) rörande tolkningen av begreppen ”anklagad för brott”, ”straff” och ”brottmålsrättegång” i artiklarna 6 och 7 i Europakonventionen och artikel 4.1 i protokoll nr 7 till Europakonventionen. ( 41 ) Domstolen har i tidigare fall uttryckligen hänvisat till denna rättspraxis. ( 42 )
74.
Enligt detta förhållningssätt äger de tre Engel-kriterierna relevans, vilka har fått sitt namn efter den dom i vilka de för första gången formulerades. ( 43 ) Det första Engel-kriteriet avser den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen enligt nationell rätt. Detta kriterium är inte avgörande, utan enbart en utgångspunkt för bedömningen. ( 44 ) Det andra kriteriet handlar om lagöverträdelsens art, medan det tredje Engel-kriteriet rör det föreskrivna straffets natur och stränghet. ( 45 ) Det andra och det tredje kriteriet, som har större betydelse jämfört med det första kriteriet, betraktas som alternativa och är inte nödvändigtvis kumulativa. Detta utesluter dock inte en kumulativ tillämpning i det fall en separat bedömning av de båda kriterierna inte skulle leda till ett tydligt resultat. ( 46 )
75.
Vad gäller det första kriteriet, det vill säga den ifrågavarande lagöverträdelsens klassificering enligt österrikisk lagstiftning, förefaller denna inte ha en uttrycklig straffrättslig karaktär. Som nämnts tidigare har dock denna omständighet inte någon avgörande betydelse. ( 47 )
76.
Beträffande det andra kriteriet, det vill säga lagöverträdelsens art, undersöker Europadomstolen en rad faktorer såsom den personkrets som en bestämmelse riktas till, det rättsgott som ska skyddas och sanktionens syfte. I detta sammanhang ska det framför allt påpekas att de sanktioner som föreskrivs i 283 § UGB för underlåtenhet att uppfylla offentliggörandeskyldigheten inte riktar sig till allmänheten, utan snarare syftar till att säkerställa att kapitalbolag och deras företrädare iakttar dessa skyldigheter. ( 48 ) Denna skyldighet och sanktionerna för underlåtenhet att uppfylla sådan skyldighet syftar till, såsom nämnts i punkterna 37 och 38 ovan, att skydda tredje man vid handelsförbindelser med bolagen. Det rättsgott som ska skyddas, det vill säga tredje mans rättighet att känna till bolagets tillstånd, kan skyddas genom såväl förvaltnings- som straffrättsliga bestämmelser. ( 49 ) Vad beträffar sanktionernas syfte anser jag det vara obestridligt att syftet med dessa inte är ekonomisk gottgörelse i den mån de inte avser att återställa det tillstånd som rådde före överträdelsen. ( 50 ) Dessa sanktioner har huvudsakligen ett förebyggande syfte i och med att de syftar till att säkerställa att offentliggörandeskyldigheten uppfylls och förhindra att underlåtenhet av dessa skyldigheter upprepas. ( 51 ) I detta avseende är det även relevant att notera att Österrikes Oberster Gerichtshof enligt fast rättspraxis har uteslutit att det i föreliggande mål aktuella sanktionssystemet även efter 2011 års reform har repressiv karaktär. ( 52 ) I motsats till de sanktioner som var aktuella i det nämnda målet Bonda, där domstolen har tillämpat Engel-kriterierna, utgör de i förevarande mål aktuella sanktionerna inte en minskning av det stöd som vederbörande efter ansökan har tilldelats ( 53 ) utan de påverkar direkt den sanktionerades förmögenhet.
77.
Det tredje Engel-kriteriet rör det föreskrivna straffets stränghet. Enligt Europadomstolens rättspraxis ska stränghetsgraden bestämmas på grundval av den maximala sanktion som föreskrivs i tillämpliga rättsliga bestämmelser. ( 54 ) Den sanktion som enligt 283 § 2 UGB påförs automatiskt genom det första beslutet och som utgör det specifika föremålet för den hänskjutande domstolens fråga uppgår till ett fast belopp om 700 euro. Det går inte att blunda för att denna sanktion är tämligen ringa. ( 55 ) Detta är dock inte med nödvändighet fallet vad gäller de ytterligare sanktioner som påförs med stöd av 283 § 4 UGB. ( 56 ) Jag anser under alla omständigheter inte att de ifrågavarande sanktionerna leder till någon stigmatisering. ( 57 )
78.
Sammanfattningsvis anser jag mot bakgrund av ovanstående överväganden att även om ifrågavarande sanktionsförfarande faller inom det straffrättsliga området i den mening som avses i Europakonventionen, skiljer det sig från ”straffrättens kärna”, vilket följaktligen innebär, som Europadomstolen har understrukit, att ”straffrättsliga garantier [i artikel 6 i Europakonventionen] inte nödvändigtvis ska tillämpas i full utsträckning”. ( 58 )
d) Principerna om ett effektivt domstolsskydd och om rätten till försvar
i) Allmänna överväganden
79.
Den hänskjutande domstolen vill först och främst få klarhet i huruvida bestämmelserna i UGB – i deras lydelse enligt 2011 års ändring – rörande sanktionsförfarandet vid underlåtenhet att offentliggöra kapitalbolagens räkenskapshandlingar gör det orimligt svårt för dessa bolag att utöva sina rättigheter som följer av etableringsfriheten och därmed strider mot principen om ett effektivt domstolsskydd. Den nationella domstolen pekar på en rad ”strukturella brister”‐ vilka jag kommer att analysera mer detaljerat i punkt 87 och följande punkter ‐ som kan leda till att den nationella bestämmelsen strider mot effektivitetsprincipen. I samband med dessa förmodade ”strukturella brister” önskar den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida ifrågavarande nationella bestämmelse strider mot principen om rätten till försvar. Den hänskjutande domstolen ber därför domstolen klargöra om den ska bortse från den nya bestämmelse som har införts genom 2011 års reform.
80.
I detta hänseende ska det framför allt påpekas att det effektiva domstolsskydd som har stadfästs genom motsvarande allmänna princip, vilken är fastslagen i de bestämmelser som nämns i punkt 62, består i att säkerställa att enskilda har möjlighet att göra gällande de rättigheter som de har genom unionsrätten. ( 59 )
81.
Det framgår av fast rättspraxis dels att det åligger medlemsstaternas domstolar att i enlighet med samarbetsprincipen i artikel 4.3 FEU säkerställa det rättsliga skyddet för dessa rättigheter, ( 60 ) dels att det ankommer, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, utan att detta påverkar medlemsstaternas skyldighet att under alla omständigheter säkerställa ett effektivt skydd av dessa rättigheter. ( 61 ) Det ska i detta sammanhang understrykas att artikel 19.1 andra stycket FEU slår fast att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa de rättsmedel som erfordras för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd på de områden som regleras av unionsrätten.
82.
I detta hänseende framgår det dessutom av fast rättspraxis att de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten varken får vara mindre förmånliga än dem som avser en liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). ( 62 )
83.
Den hänskjutande domstolen har inte anfört någon omständighet som tyder på eventuellt åsidosättande av likvärdighetsprincipen. Rättens tvivel rör endast huruvida den nationella bestämmelsen är förenlig med effektivitetsprincipen.
84.
Vad beträffar, särskilt, tillämpningen av denna princip har domstolen tidigare slagit fast att varje fall där frågan avser huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten ska bedömas med beaktande av den ställning som denna bestämmelse har inom förfarandet i dess helhet, förfarandets förlopp och dess särdrag vid de olika nationella domstolarna. I detta perspektiv ska i förekommande fall de principer beaktas som ligger till grund för det nationella rättssystemet, såsom skyddet av rätten till försvar, principen om rättssäkerhet och principen om förfarandets riktiga förlopp. ( 63 )
85.
Vad gäller principen om rätten till försvar, som är fastslagen i de bestämmelser som nämns punkt 63, framgår det av domstolens rättspraxis att rätten till försvar utgör en grundläggande rättighet. Detta kräver dels att den berörda personen i största möjliga utsträckning underrättas om omständigheter som görs gällande gentemot den till stöd för den rättsakt som går personen emot, dels att det är möjligt för personen att göra gällande sin ståndpunkt i detta avseende. Rätten till försvar ska iakttas i alla förfaranden som kan leda till en rättsakt som går någon person emot. ( 64 )
86.
De av den hänskjutande domstolen förmodade ”strukturella bristerna” i det sanktionssystem som är aktuellt i förevarande mål ska därför analyseras mot bakgrund av de principer som omnämns i föregående punkter.
ii) De av den hänskjutande domstolen förmodade ”strukturella bristerna”
87.
Den första förmodade ”strukturella brist” som den hänskjutande domstolen har påpekat rör förmodade orimliga komplicerade form- och kompetenskrav som inte kan avhjälpas och gör att ifrågavarande bestämmelse kan strida mot effektivitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har i synnerhet hänvisat till att 283 § 2 UGB föreskriver att försenade och grundlösa invändningar inte ska beaktas utan direkt avvisas och att det inte är tillåtet att åberopa nya grunder vid överklagande.
88.
Vad beträffar försenade invändningar vill jag understryka att det följer av fast rättspraxis att det i princip är förenligt med effektivitetskravet att fastställa skäliga tidsfrister för att väcka talan vid äventyr av preskription, eftersom ett sådant fastställande utgör en tillämpning av den grundläggande principen om rättssäkerhet. Sådana frister medför nämligen inte att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. Med detta förbehåll får medlemsstaterna fastställa kortare eller längre frister. När det gäller preskriptionsfrister har domstolen också slagit fast att det ankommer på medlemsstaterna att, med avseende på nationell lagstiftning som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, fastställa frister som, bland annat, speglar den betydelse som ett beslut kommer att ha för de berörda, förfarandenas och den tillämpliga lagstiftningens grad av komplexitet, antalet personer som kan komma att beröras av beslutet samt andra allmänna eller enskilda intressen som ska beaktas. ( 65 )
89.
Bestämmelsen i fråga föreskriver en preskriptionsfrist på fjorton dagar för att bestrida en sanktion om 700 euro för underlåtenhet att uppfylla den skyldighet som följer av unionsrätten att offentliggöra bolagets räkenskapshandlingar. Det ska dock påpekas att bolaget och dess företrädare har nio månader på sig efter räkenskapsårets utgång att offentliggöra dessa handlingar. Mot denna bakgrund finns det enligt min uppfattning inget som talar för att en sådan preskriptionsfrist, även om den är kort, är orimlig och gör det praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. ( 66 ) I detta sammanhang ska det bland annat erinras om att det i ifrågavarande bestämmelse uttryckligen stadgas att det kan beviljas en ny frist. ( 67 )
90.
Ett liknande resonemang kan föras när det gäller bestämmelser om omedelbar avvisning av helt grundlösa invändningar. Enligt den österrikiska regeringens inlagor var dessa invändningar relativt vanliga innan 2011 års reform trädde i kraft. Skyldigheten att i ansökan genom vilken talan väcks lämna en, om än kortfattad, motivering – så att domstolen kan förstå grunderna för talan – kan inte betraktas som ett krav som strider mot effektivitetsprincipen. Förbudet mot att inkomma med nya grunder vid överklagande, vilket enligt den hänskjutande domstolen hindrar det sanktionerade bolag vars invändning har blivit avvisad på grund av att den har ingetts för sent eller saknar grund att göra sina synpunkter gällande även vid en senare tidpunkt, är gemensamt för regelverken i flera medlemsstater. Detta förbud kan enligt min uppfattning inte heller göra invändningen verkningslös. Vidare kan detta förbud inte tillämpas i händelse av ett ursäktligt misstag, vilket är ett vitt begrepp som kan tolkas av domstolarna mot bakgrund av principen om effektivt domstolsskydd. ( 68 )
91.
Den andra och den tredje förmodade ”strukturella brist” som den hänskjutande domstolen har påpekat rör avsaknaden av såväl förhandling som möjlighet att inge invändningar innan sanktionen påförs. Denna omständighet kan utgöra ett åsidosättande av den kontradiktoriska principen.
92.
I detta sammanhang ska det framför allt påpekas att, vilket den hänskjutande domstolen har erinrat om, en muntlig och offentlig förhandling enligt Europadomstolens fasta rättspraxis inte är absolut nödvändig även om den utgör en grundläggande princip som är fastslagen i artikel 6 i Europakonventionen och är av särskild betydelse vid straffrättsliga förfaranden. ( 69 ) Det framgår dessutom av domstolens fasta rättspraxis att de grundläggande rättigheterna inte är absoluta, utan de får inskränkas, under förutsättning att inskränkningarna faktiskt tillgodoser ändamål av allmänintresse som eftersträvas med de aktuella åtgärderna och inte utgör en uppenbar kränkning av de garanterade rättigheterna som inte står i proportion till det eftersträvade målet. ( 70 )
93.
Vad beträffar ifrågavarande bestämmelse föreskriver 283 § UGB att om det inges en välgrundad invändning mot beslutet om att påföra ett inledande vite om 700 euro upphävs beslutet omedelbart och det inleds ett ordinarie förfarande, i vilket det hålls en förhandling där det sanktionerade bolaget kan göra gällande sina synpunkter fullt ut i enlighet med den kontradiktoriska principen.
94.
Även om det i enlighet med övervägandena i punkt 74 och följande punkter skulle godtas att ifrågavarande sanktionssystem har straffrättslig karaktär innebär det faktum att detta system inte utgör ”straffrättens kärna” att de garantier som följer av denna straffrättsliga karaktär inte nödvändigtvis ska tillämpas i full utsträckning. Med hänsyn till detta anser jag därför att en sådan bestämmelse som, under sådana omständigheter som de i förevarande mål, föreskriver en ringa ekonomisk sanktion utan stigmatiserande effekter i första instans, även inom ramarna för ett sanktionssystem som klassificeras som straffrättsligt och genom ett förfarande som i avsaknad av förhandling och kontradiktion inte i sig uppfyller kraven i Europakonventionens artikel 6, kan vara förenlig med principerna om ett effektivt domstolsskydd och om rätten till försvar. Ett sådant system kan dock vara förenligt med nämnda principer förutsatt att sanktionsbeslutet kan prövas av en domstol som har full behörighet och uppfyller kriterierna. För att uttrycka det på ett annat sätt – det måste vara klart att tillgängliga former för överklagande av beslutet gör det möjligt att avhjälpa de eventuella bristerna i förfarandet i första instans. ( 71 )
95.
Mot bakgrund av de syften som har angetts i punkterna 37 och 38 ovan, som är av gemensamt intresse samt eftersträvas genom ifrågavarande bestämmelse, utgör påförandet av vite om 700 euro för underlåtenhet att offentliggöra bolagshandlingar inte – med hänsyn tagen till det eftersträvade målet – en uppenbar och oproportionerlig kränkning av rätten till försvar om det är möjligt att resa invändning på det sätt som har beskrivits ovan. Ett sådant påförande strider följaktligen inte enligt min uppfattning mot principen om ett effektivt domstolsskydd.
96.
Den fjärde förmodade ”strukturella bristen” kan enligt den hänskjutande domstolens mening medföra en fördelning av bevisbördan som är ogynnsam för bolaget, som presumeras vara skyldigt. I detta hänseende ska det påpekas att ett automatiskt påförande av vite utan att det berörda bolaget hörs, som grundas på en presumtion om skuld, under alla omständigheter endast utgör en presumtion som bolaget kan bestrida i ett ordinarie förfarande genom att överklaga sanktionsbeslutet. I detta förfarande har bolaget möjlighet att inkomma med lämpliga bevis som enligt lagen kan rättfärdiga underlåtenheten att iaktta offentliggörandeskyldigheten. Jag anser under dessa omständigheter att rätten till försvar och effektivitetsprincipen är tillräckligt säkerställda. ( 72 )
97.
Den femte förmodade ”strukturella bristen” rör oproportionerliga tidsfrister och i synnerhet den omständigheten att ytterligare vite kan påföras utan att det är nödvändigt att tidigare bötesbeslut har vunnit laga kraft. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om såväl fristen på nio månader, som börjar löpa utan att det berörda bolaget har delgetts, som fristen på två månader för nya viten i händelse av fortsatt underlåtenhet.
98.
För det första – vad gäller fristen på nio månader – har jag redan understrukit i punkt 50 att ifrågavarande direktiv föreskriver att räkenskapshandlingar ska offentliggöras årligen för att säkerställa att tredje man, det vill säga de rättssubjekt som skyddas genom dessa bestämmelser, har tillgång till aktuella uppgifter om bolagens räkenskaper. Bolagen och deras behöriga organ ska känna till att de ska offentliggöra dessa handlingar inom en lagstadgad frist som börjar löpa från datumet för räkenskapsårets utgång. De är skyldiga att själva informera sig om vilken frist som gäller i de medlemsstater där de tänker bedriva verksamhet genom en filial utan att delges någon frist. Det framgår för övrigt av en jämförande studie som genomförts av kommissionen att den frist på nio månader som föreskrivs i den österrikiska lagstiftningen hör till de längsta bland medlemsstaterna. Under sådana omständigheter finns det ingen grund för att påstå att en sådan frist kan betraktas som orimlig.
99.
För det andra – vad beträffar fristen på två månader för påförande av ytterligare viten i händelse av fortsatt underlåtenhet utan att tidigare bötesbeslut har vunnit laga kraft – ska det påpekas att syftet med denna är att förmå bolagen att uppfylla sin offentliggörandeskyldighet om de upprepade gånger låter bli att göra det. Det finns ingen grund för att påstå att en sådan frist på två månader hindrar bolagen att resa invändning mot sanktionsbesluten vilket i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt för dem att utöva rättigheter som följer av unionsrätten.
100.
Sammanfattningsvis leder samtliga ovanstående överväganden enligt min uppfattning fram till den slutsats att det sanktionssystem som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen varken strider mot effektivitetsprincipen eller principen om rätten till försvar.
e) Principen ne bis in idem
101.
Den hänskjutande domstolen har slutligen väckt två problemställningar som rör huruvida den nationella bestämmelsen är förenlig med principen ne bis in idem. Enligt denna princip i den kodifierade lydelsen i artikel 50 i stadgan får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen.
102.
Den hänskjutande domstolen önskar för det första få klarhet i huruvida 283 § 7 UGB i dess nya lydelse medför ett åsidosättande av ovannämnda princip i och med att denna föreskriver att samma överträdelser läggs både bolaget och dess organ till last och att båda påförs ett vite för dessa handlingar. För det andra hyser den hänskjutande domstolen tvivel om att påförandet av nya viten varannan månad till följd av fortsatt underlåtenhet är förenligt med principen ne bis in idem.
103.
Inledningsvis kan jag inte låta bli att understryka att det enligt vad som framgår av begäran om förhandsavgörande bara är bolaget och inte dess organ som har blivit sanktionerat för underlåtenhet att offentliggöra räkenskapshandlingar i målet vid den nationella domstolen. Vidare, såsom följer av punkt 20 ovan, har inget ytterligare vite påförts, eftersom Texdata har inkommit med årsboksluten. I och med att domstolen enligt den ovan i punkt 29 nämnda rättspraxis ska beakta de faktiska omständigheter mot bakgrund av vilka den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan och såsom de är framställda i begäran om förhandsavgörande och då det står klart att varken samtidigt påförande av vite för bolaget och dess organ eller påförande av ytterligare periodiska sanktioner är aktuellt i målet vid den nationella domstolen kan domstolen avvisa denna del av tolkningsfrågan. ( 73 )
104.
Även om domstolen både skulle uppta denna del av tolkningsfrågan till sakprövning och erkänna att ifrågavarande sanktionssystem har straffrättslig karaktär vilket är en förutsättning för tillämpningen av denna princip, anser jag att ingen av de problemställningar som den hänskjutande domstolen har angett äger grund. Oavsett hur brett principen ne bis in idem ( 74 ) tolkas är de krav som gäller för dess tillämpning enligt min uppfattning inte uppfyllda i förevarande mål.
105.
Vad beträffar den första problemställning som den hänskjutande domstolen har väckt ska det påpekas att 283 § 1 UGB stadgar att vite kan påföras bolagsorganens ledamöter och, i händelse av filialer, de personer som är behöriga att företräda det medan 283 § 7 UGB stadgar att det är bolaget som kan påföras vite. Det kan därför konstateras att den nationella bestämmelsen inte stadgar att samma person kan sanktioneras två gånger för samma gärning utan föreskriver sanktioner för olika personer. Kapitalbolaget är en egen juridisk person och sammanfaller inte med de personer som är ledamöter i bolagets organ. ( 75 ) I och med att kravet på att det ska vara fråga om en och samma regelöverträdare inte är uppfyllt kan den nationella bestämmelsen enligt min uppfattning ur denna synvinkel inte anses strida mot principen ne bis in idem. ( 76 )
106.
Vad beträffar den andra problemställning som den hänskjutande domstolen har tagit upp ska det påpekas att 283 § 4 UGB föreskriver att det vid fortsatt underlåtenhet att iaktta offentliggörandeskyldigheten varannan månad ska påföras ett ytterligare vite om 700 euro genom beslut. Enligt min uppfattning kan inte heller en sådan bestämmelse anses strida mot principen ne bis in idem, eftersom kravet på att sakförhållandena ska vara identiska inte är uppfyllt i och med att de sanktionerade överträdelserna är olika. Det första vitet påförs nämligen då bolagsräkenskaperna inte har offentliggjorts inom nio månader efter räkenskapsårets utgång, medan det i de påföljande fallen påförs vite för varje tvåmånadersperiod som underlåtenheten att offentliggöra samma handlingar fortgår, såsom föreskrivs i lagstiftningen. ( 77 ) De efterföljande sanktionerna påförs för olika överträdelser, som sker vid olika tidpunkter, och har ett annat avskräckande syfte. ( 78 )
107.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden framgår det följaktligen enligt min uppfattning att det sanktionssystem som är aktuellt i målet vid den nationella domstolen inte strider mot principen ne bis in idem.
V – Förslag till avgörande
108.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag följaktligen att domstolen ska besvara frågan från Oberlandesgericht Innsbruck på följande sätt:
”Etableringsfriheten i artiklarna 49 FEUF och 54 FEUF, principerna om ett effektivt domstolsskydd, rätten till försvar och ne bis in idem i artiklarna 47, 48.2 och 50 i stadgan om de grundläggande rättigheterna samt bestämmelserna i direktiv 2009/101/EG, fjärde direktivet 78/660/EEG och elfte direktivet 89/666/EEG utgör inte hinder mot en nationell bestämmelse enligt vilken den domstol som ansvarar för bolagsregistret, vid överträdelse av en frist på nio månader för offentliggörande av räkenskapshandlingarna vid nämnda domstol, utan föregående möjlighet att ifrågasätta skyldigheten och utan föregående uppmaning till bolaget eller de organ som är behöriga att företräda det att uppfylla offentliggörandeskyldigheten, omedelbart ska påföra nämnda bolag och vart och ett av dess organ vite om minst 700 euro och vid fortsatt dröjsmål ytterligare vite om minst 700 euro varannan månad.”
( 1 ) Originalspråk: italienska.
( 2 ) Rådets första direktiv 68/151/EEG av den 9 mars 1968 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EGT L 65, s. 8; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 3).
( 3 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/101/EG av den 16 september 2009 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 48 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EUT L 258, s. 11).
( 4 ) Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, s. 11; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 17). Denna artikel infördes genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/46/EG av den 14 juni 2006 om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG om årsbokslut i vissa typer av bolag, 83/349/EEG om sammanställd redovisning, 86/635/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut och 91/674/EEG om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (EUT L 224, s. 1).
( 5 ) Rådets elfte direktiv 89/666/EEG av den 21 december 1989 om krav på offentlighet i filialer som har öppnats i en medlemsstat av vissa typer av bolag som lyder under lagstiftningen i en annan stat (EGT L 395, s. 36; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 99).
( 6 ) Det framgår av skäl 9 i elfte direktivet 89/666/EEG att i och med att samordning har skett av den nationella lagstiftningen om upprättande, revision och offentliggörande av räkenskapshandlingar är det tillräckligt att de räkenskapshandlingar som det utländska bolag som har öppnat filialen har låtit revidera och offentliggöra tas in i filialregistret. Se, i detta hänseende, direktivets artikel 3.
( 7 ) Denna artikel ändrades genom 2011 års lag om genomförande av budgetlagen (Budgetbegleitgesetz), BGBl. nr 111/2010.
( 8 ) Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att de österrikiska domstolar som ansvarar för bolagsregistret tidigare hade till vana att först, tidigast ungefär en månad efter det att niomånadersfristen för offentliggörande hade löpt ut, skicka en informell uppmaning till bolag i dröjsmål, enligt vilken de hade fyra veckor på sig att inkomma med räkenskapshandlingarna. För det fall denna uppmaning inte hörsammades inom fristen utgick ytterligare en uppmaning om att inkomma med räkenskapshandlingarna inom en viss frist. I uppmaningen angavs att vite skulle påföras om uppmaningen inte hörsammades. Först efter det att mottagaren hade underlåtit att hörsamma denna andra uppmaning påförde domstolarna vite.
( 9 ) Rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (EGT L 193, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 59).
( 10 ) Se, särskilt, dom av den 30 april 1986 i de förenade målen 209/84-213/84, Ministère public mot Asjes m.fl. (REG 1986, s. 1425; svensk specialutgåva, s. 549), punkt 12, och av den 1 december 2005 i mål C-213/04, Burtscher (REG 2005, s. I-10309), punkt 33.
( 11 ) Se dom av den 17 juli 2008 i mål C-347/06, ASM Brescia (REU 2008, s. I-5641), punkt 28, och av den 29 januari 2009 i de förenade målen C-278-07–C-280/07, Josef Vosding Schlacht-, Kühl- und Zerlegebetrieb m.fl. (REG 2009, s. I-457), punkt 16.
( 12 ) Se dom av den 21 oktober 2010 i mål C-467/08, Padawan (REU 2010, s. I-10055), punkt 24.
( 13 ) Se, särskilt, punkt 12 och fotnot 8 ovan.
( 14 ) Se artikel 1 i sjunde direktivet 83/349/EEG (ovan fotnot 9).
( 15 ) Se dom av den 21 oktober 2010 i mål C-81/09, Idryma Typou (REU 2010, s. I-10161), punkt 31 och där angiven rättspraxis. Vad gäller den omständigheten att tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning även om hänvisningen har gjorts till unionsbestämmelser som eventuellt inte är relevanta, se även dom av den 22 mars 2012 i mål C-248/11, Nilaş, punkterna 31 och 32.
( 16 ) Tidigare artikel 44.2 g FEU och, ännu tidigare, artikel 54.2 g FEU.
( 17 ) EGT av den 15 januari 1962 nr 2, s. 36. Se, särskilt, avdelning VI.
( 18 ) Se, särskilt, kapitel 2 i direktiv 2009/101/EG, avsnitt 10 i fjärde direktivet 78/660/EEG och elfte direktivet 89/666/EEG.
( 19 ) Se, särskilt, skälen 2 och 3 i direktiv 2009/101/EG, skälen 1 och 6 i fjärde direktivet 78/660/EEG samt skälen 6 och 7 i elfte direktivet 89/6[6]6/EEG. Vad beträffar första direktivet 68/151/EEG, upphävt och ersatt av direktiv 2009/101/EG, se, även, dom av den 1 juni 2006 i mål C-453/04, Innoventif (REG 2006, s. I-4929), punkt 3.
( 20 ) Se dom av den 3 maj 2005 i de förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02, Berlusconi m.fl. (REG 2005, s. I-3565), punkt 62.
( 21 ) Dom av den 4 december 1997 i mål C-97/96, Daihatsu (REG 1997, s. I-6843), punkt 22.
( 22 ) Se punkt 32 i generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande av den 5 juni 1997 i mål C-191/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1998, s. I-5449) samt punkt 14 i samma generaladvokats förslag till avgörande av den 3 juli 1997 i det i föregående fotnot nämnda målet Daihatsu.
( 23 ) Se, särskilt, artikel 7 a i direktiv 2009/101/EG och artikel 12 i elfte direktivet 89/666/EG. I detta hänseende kan jag inte låta bli att notera att den omständigheten att medlemsstaterna enligt artikel 7 a i direktiv 2009/101/EG ‐ i övrigt på samma sätt som det tidigare första direktivet 68/151/EEG, som blev ersatt av 2009 års direktiv ‐ ska föreskriva lämpliga påföljder åtminstone för det fall att räkenskapshandlingar inte offentliggörs visar att unionslagstiftaren lägger särskild vikt vid iakttagandet av skyldigheten att offentliggöra sådana handlingar jämfört med offentliggörande av andra bolagsuppgifter. Se, för ett liknande resonemang, även punkt 27 i generaladvokaten Cosmas förslag till avgörande i målet kommissionen mot Tyskland (ovan fotnot 22).
( 24 ) Se domen i målet Berlusconi m.fl. (ovan fotnot 20), punkterna 64 och 65.
( 25 ) Se, bland annat, dom av den 12 juli 2001 i mål C-262/99, Louloudakis (REG 2001, s. I-5547), punkt 67, av den 29 juli 2010 i mål C-188/09, Profaktor Kulesza, Frankowski, Jóźwiak, Orłowski (REU 2010, s. I-7639), punkt 29, och av den 9 februari 2012 i mål C-210/10, Urbán, punkt 23.
( 26 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2010 i de förenade målen C-379/08 och C-380/08, ERG m.fl. (REU 2010, s. I-2007), punkt 86, och domen i målet Urbán (ovan fotnot 25), punkt 24.
( 27 ) Se domen i målet Profaktor Kulesza, Frankowski, Jóźwiak, Orłowski (ovan fotnot 25), punkt 30 och där angiven rättspraxis.
( 28 ) Dom av den 30 september 2003 i mål C-167/01, Inspire Art (REG 2003, s. I-10155), punkt 63.
( 29 ) Se förklaringarna till regeringens lagförslag, s. 70 (detta dokument är tillgängligt på det österrikiska parlamentets webbplats på adressen /PAKT/VHG/XXIV/I/I_00981/fnameorig_201069.html). Vid förhandlingen har den österrikiska regeringen hävdat att det endast var 37 procent av de stora bolagen som uppfyllde sin offentliggörandeskyldighet inom den föreskrivna fristen innan 2011 års reform trädde i kraft. Det framgår av de ovannämnda förklaringarna att den österrikiska regeringen mot bakgrund av dessa uppgifter hade frågat sig om Republiken Österrike i tillräckligt hög grad uppfyllde sin unionsrättsliga skyldighet att anta lämpliga åtgärder för att säkerställa uppfyllandet av bolagens offentliggörandeskyldighet.
( 30 ) Se beskrivningen av detta system i punkt 12 och fotnot 8 ovan.
( 31 ) Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Idryma Typou (ovan fotnot 15), punkt 54 och där angiven rättspraxis.
( 32 ) Se ovan fotnot 6.
( 33 ) Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Innoventif (ovan fotnot 19), punkt 39, och av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl. (REG 1997, s. I-3395), punkt 33.
( 34 ) Se, bland annat, dom av den 13 mars 2007 i mål C-432/05, Unibet (REG 2007, s. I-2271), punkt 37 och där angiven rättspraxis, och av den 18 mars 2010 i de förenade målen C-317/08–C-320/08, Alassini m.fl. (REU 2010, s. I-2213), punkt 61.
( 35 ) Se, bland annat, dom av den 14 september 2010 i mål C-550/07 P, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen m.fl. (REG 2007, s. I-8301), punkt 92 och där angiven rättspraxis.
( 36 ) Se, bland annat, dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P-C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen (REG 2002, s. I-8375), punkt 59, och av den 29 juni 2006 i mål C-289/04 P, Showa Denko mot kommissionen (REG 2006, s. I-5859), punkt 50.
( 37 ) Se, i fallande tidsföljd, senast generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande föredraget den 12 juni 2012 i mål C-617/10, Åkerberg Fransson, punkterna 25–65 (som innehåller fler hänvisningar i fotnot 4), generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande av den 15 december 2011 i mål C-489/10, Bonda, där domstolen meddelade dom den 5 juni 2012, punkterna 13–20, generaladvokaten Bots förslag till avgörande föredraget den 5 april 2011 i mål C-108/10, Scattolon, där domstolen meddelade dom den 6 september 2011 (REU 2011, s. I-7491), punkterna 116–119, och generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande föredraget den 22 september 2011 i de förenade målen C-411/10 och C-493/10, N.S. m.fl., där domstolen meddelade dom den 21 december 2011 (REU 2011, s. I-13905), punkterna 71–81. För hänvisningar till doktrinen, se fotnot 66 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande (denna fotnot).
( 38 ) Se punkterna 4, 5 och 7 ovan.
( 39 ) Föreliggande mål skiljer sig därmed huvudsakligen från den förvisso mer problematiska situationen i målet Åkerberg Fransson (ovan fotnot 37). Det direktiv som beaktades i det målet föreskriver nämligen inte, som i förevarande fall, att medlemsstaterna uttryckligen är skyldiga att föreskriva lämpliga sanktioner för underlåtenhet att iaktta de skyldigheter som följer av direktivet utan där föreskrivs endast, såsom påpekas i generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande, att medlemsstaterna ska säkerställa en effektiv uppbörd av mervärdesskatt (se punkt 58 i nämnda förslag till avgörande, ovan fotnot 37). Medan den nationella rätten i målet Åkerberg Fransson ställs till förfogande för att uppnå ändamålen med unionsrätten (se, särskilt, punkt 60 i generaladvokaten Cruz Villalóns ovannämnda förslag till avgörande) är det nationella lagstiftningsarbetet i förevarande mål däremot direkt inspirerat av unionsrätten.
( 40 ) Detta nationella system ska därför enligt den hänskjutande domstolen omfattas av såväl de civil- som straffrättsliga garantier som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen.
( 41 ) Se punkt 45 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Bonda (ovan fotnot 37).
( 42 ) Se, i detta hänseende, domen i målet Bonda (ovan fotnot 37), punkt 36 och följande punkter. Kravet på att ta Europadomstolens rättspraxis i beaktande framgår av den i artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.3 första meningen i stadgan fastställda homogenitetsprincipen. Se punkt 43 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Bonda (ovan fotnot 37) och där angiven rättspraxis.
( 43 ) Europadomstolens (stora avdelningen) dom av den 8 juni 1976 i målet Engel m.fl. mot Nederländerna (ansökan nr 5100/71, 5101/71, 5102/71, 5354/72 och 5370/72), serie A nr 22, §§ 80–82.
( 44 ) Europadomstolens dom i målet Engel (föregående fotnot), § 82, av den 21 februari 1984 i målet Öztürk mot Tyskland (ansökan nr 8544/79), serie A nr 73, § 52, och av den 27 september 2011 i målet Menarini mot Italien (ansökan nr 43509/08), § 39.
( 45 ) Se, särskilt, Europadomstolens (stora avdelningen) dom av den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (ansökan nr 14939/03), §§ 52 och 53. För en detaljerad analys av de faktorer som Europadomstolen har tagit i beaktande vid analysen av det andra och det tredje kriteriet, se punkterna 48 och 49 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Bonda (ovan fotnot 37) och där angiven rättspraxis.
( 46 ) Europadomstolens dom av den 23 november 2006 i målet Jussila mot Finland (ansökan nr 73053/07), § 31 och där angiven rättspraxis. Se, även, domen i målet Menarini (ovan fotnot 44), § 38, och i målet Zolotukhin (ovan fotnot 45), § 52.
( 47 ) Det ska dock påpekas att det framgår av rättspraxis från Österrikes Oberster Gerichtshof (OGH), till vilken Texdata har hänvisat vid förhandlingen, att Österrikes högsta domstol konstant har slagit fast att viten som påförs med stöd av 283 § UGB inte har straffrättslig karaktär enligt artikel 6 i Europakonventionen. Denna rättspraxis har bekräftats vid flera tillfällen även efter 2011 års reform (se OGH:s dom av den 13 september 2012 i mål 6Ob152/12i, punkt 4, och av den 16 februari 2012 i mål 6Ob17/12m, punkt 2). Det framgår därmed uttryckligen av denna rättspraxis att Texdatas ståndpunkt vid förhandlingen – enligt vilken det följer av OGH:s rättspraxis att sanktionssystemet enligt 283 § UGB har straffrättslig karaktär – saknar grund.
( 48 ) Om en bestämmelse riktar sig till allmänheten och inte till en grupp personer med en viss ställning talar detta enligt Europadomstolens rättspraxis för att sanktionen har straffrättslig karaktär. Se domen i målet Öztürk (ovan fotnot 44), § 53. Även domstolen har beaktat denna faktor, se punkt 40 i domen i målet Bonda (ovan fotnot 37).
( 49 ) Jag anser att de värden och intressen som skyddas genom de bestämmelser som är aktuella i målet vid den nationella domstolen allmänt sett mer hör till civil- och förvaltningsrätten än till straffrätten. Det ska dock påpekas att det inte går att utesluta straffrättsliga sanktioner vid åsidosättande av förpliktelser som rör bolagens räkenskapshandlingar, till exempel överträdelse i form av lämnande av oriktiga uppgifter om bolag enligt artiklarna 2621 och 2622 i den italienska civillagen (codice civile), som var föremål för begäran om förhandsavgörande i domen i målet Berlusconi m.fl. (ovan fotnot 20).
( 50 ) Enligt Europadomstolens rättspraxis anses straffrättslig karaktär inte föreligga när sanktionen endast syftar till att ersätta förmögenhetsskador. Se domen i målet Jussila (ovan fotnot 46), § 38.
( 51 ) Enligt detta synsätt skiljer sig de sanktioner som föreskrivs i ifrågavarande bestämmelse inte från skattetillägg, vilka förekommer i Europadomstolens praxis. I nämnda praxis har sådana tillägg ansetts ha straffrättslig karaktär, eftersom syftet med dem inte är ekonomisk gottgörelse. Tilläggen har nämligen tillkommit såsom straff för att förebygga upprepning. Se domen i målet Jussila (ovan fotnot 46), § 38.
( 52 ) Österrikes högsta domstol är nämligen av den uppfattningen att påförande av sanktioner som dem som föreskrivs i ifrågavarande bestämmelse inte tjänar till att sanktionera ett olagligt beteende utan snarare att på ett tvingande sätt uppnå ett lagstadgat beteende (se, särskilt, dom av den 16 februari 2012, ovan fotnot 47, punkt 2, och av den 21 december 2011 i mål 6Ob23511v, där OGH specifikt i punkt 4 förklarar grunderna till varför ifrågavarande sanktionssystem inte har repressiv karaktär).
( 53 ) Enligt detta resonemang har domstolen uteslutit det repressiva syftet med de sanktioner som var i fråga i det målet. Se punkterna 39–42 i domen i målet Bonda (ovan fotnot 37).
( 54 ) Se Europadomstolens dom i målet Zolotukhin (ovan fotnot 45), § 56.
( 55 ) Jag hyser därför tvivel om att ett vite av denna omfattning kan klassificeras som ”ansenligt” mot bakgrund av Europadomstolens rättspraxis. I detta hänseende, trots att Europadomstolen har slagit fast att vitets ringa karaktär inte är avgörande för att utesluta att en överträdelse har en inbyggd straffrättslig karaktär (domen i målet Öztürk, ovan fotnot 44, § 54, och domen i målet Jussila, ovan fotnot 46, § 35), har Europadomstolen vid några tillfällen ansett att den omständigheten att vitet består av ett ansenligt belopp utgör en faktor som indikerar sanktionens stränghetsgrad och därför bidrar till att klassificera den som straffrättslig. Se domen i målet Bendenoun mot Frankrike av den 24 februari 1994 (ansökan nr 12547/86), serie A nr 284, § 47, och domen i målet Menarini (ovan fotnot 44), § 42. Se, i detta hänseende, även punkterna 9 och 10 samt domarna Costas, Cabral Barretos, Mularonis och Caflischs skiljaktiga mening i domen i målet Jussila (ovan fotnot 46).
( 56 ) Enligt 283 § 5 UGB tredubblas eller sexdubblas de viten som påförs i ett ordinarie förfarande och likaså de viten som påförs vid fortsatt underlåtenhet för mellanstora respektive stora bolag. Detta innebär att när ledamöter i mellanstora eller stora bolags organ påförs mångdubblade viten kan det samlade vitesbeloppet uppgå till ansenliga summor.
( 57 ) Beträffande stigmatiseringseffekternas relevans, se Europadomstolens dom i målet Jussila (ovan fotnot 46), § 43.
( 58 ) Europadomstolens dom i målet Jussila (ovan fotnot 46), § 43. Se, även, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande föredraget den 10 februari 2011 i mål C-272/09 P, KME Germany m.fl. mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 8 december 2011 (REU 2011, s. I-12789), punkt 67.
( 59 ) Se punkt 43 i mitt förslag till avgörande föredraget den 2 september 2010 i mål C-279/09, DEB, där domstolen meddelade dom den 22 december 2010 (REU 2010, s. I-13849).
( 60 ) Dom i målet Unibet (ovan fotnot 34), punkt 38 och där angiven rättspraxis.
( 61 ) Se domarna i målen Unibet (ovan fotnot 34), punkterna 41 och 42 och där angiven rättspraxis, och Alassini m.fl. (ovan fotnot 34), punkt 47, samt dom av den 8 juli 2010 i mål C-246/09, Bulicke (REU 2010, s. I-7003), punkt 25 och där angiven rättspraxis.
( 62 ) Se domen i målet Unibet (ovan fotnot 34), punkt 43 och där angiven rättspraxis, och domen i målet Bulicke (föregående fotnot), punkt 25 och där angiven rättspraxis.
( 63 ) Dom av den 29 oktober 2009 i mål C-63/08, Pontin (REG 2009, s. I-10467), punkt 47, och domen i målet Bulicke (ovan fotnot 61), punkt 35 och där angiven rättspraxis.
( 64 ) Domstolen har uttryckt dessa principer vid flera tillfällen. Se, särskilt, dom av den 25 oktober 2011 i mål C-110/10 P, Solvay mot kommissionen (REU 2011, s. I-10439), punkt 47 och där angiven rättspraxis. Se, även, dom av den 24 oktober 1996 i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl. (REG 1996, s. I-5373), punkt 21, och nyligen punkt 60 i generaladvokaten Bots förslag till avgörande föredraget den 12 september 2012 i mål C-300/11, ZZ, och där angiven rättspraxis.
( 65 ) Dom i målet Bulicke (ovan fotnot 61), punkt 36 och där angiven rättspraxis.
( 66 ) Det framgår av den österrikiska regeringens inlagor att ett överklagandeformulär som regel medföljer sanktionsbeslutet, vilket underlättar att väcka talan och även innehåller ett specifikt fält där grunderna för talan ska anges. Såsom den österrikiska regeringen visat vid förhandlingen framgår fristen på fjorton dagar av nämnda överklagandeformulär.
( 67 ) Det framgår av den österrikiska regeringens inlagor att denna nya frist enligt österrikisk lagstiftning, det vill säga de samlade bestämmelserna i 283 § UGB, endast kan beviljas om talan inte har kunnat väckas inom den fastställda fristen till följd av en oförutsedd eller oundviklig händelse.
( 68 ) Den hänskjutande domstolen har även understrukit att det i beslutet att påföra vite varken anges de rättsliga följderna av avvisningen av försenade eller grundlösa invändningar eller förbud mot att åberopa nya grunder. I detta hänseende vill jag påpeka att eftersom det inte föreligger något förbud enligt lagen att ange dessa faktorer finns det inget som hindrar att domstolarna hänvisar till dem i beslutet om påförande av vite. Under alla omständigheter anser jag inte att denna omständighet kan göra invändningen verkningslös.
( 69 ) Europadomstolens dom i målet Jussila (ovan fotnot 46), §§ 40, 41 och 43, och av den 12 maj 2010 i målet Kammerer mot Österrike (ansökan nr 32435/06), §§ 23 och 24.
( 70 ) Se domen i målet Alassini m.fl. (ovan fotnot 34), punkt 63, och dom av den 6 september 2012 i mål C-619/10, Trade Agency, punkt 55 och där angiven rättspraxis.
( 71 ) Om det föreligger en sådan typ av garantier är det möjligt enligt Europadomstolens rättspraxis att göra undantag från de garantier som föreskrivs i Europakonventionens artikel 6. Se Europadomstolens dom av den 29 april 1988 i målet Belilos mot Schweiz, serie A nr 132, § 68, domen i målet Jussila (ovan fotnot 46), § 43 in fine, och domen i målet Menarini (ovan fotnot 44), § 58. Se, även, punkt 67 i generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i målet KME Germany m.fl. mot kommissionen (ovan fotnot 58).
( 72 ) Vad beträffar Texdatas argument – till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat – om att bolaget inte kände till bestämmelserna i 283 § UGB vill jag påpeka dels att det inte är orimligt att kräva att utländska bolag ska känna till lagstiftningen i den medlemsstat där bolagen tänker bedriva verksamhet och dels att såväl skyldigheten för bolagen och i synnerhet dess filialer att offentliggöra bolagshandlingar som sanktionerna för underlåtenhet att offentliggöra dessa förekommer i alla medlemsstater och följer av unionsrätten, där dessa bestämmelser blev införda för mer än 20 år sedan.
( 73 ) Se dom av den 11 september 2003 i mål C-13/01, Safalero (REG 2003, s. I-8679), punkt 40.
( 74 ) För en analys av utvecklingen av denna princip i domstolens rättspraxis hänvisar jag till generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande föredraget den 8 september 2011 i mål C-17/10, Toshiba, där domstolen meddelade dom den 14 februari 2012, punkt 115 och följande punkter, samt generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Åkerberg Fransson (ovan fotnot 37), punkt 88 och följande punkter. I fall som rör nationellt genomförande av unionsrätten, som i förevarande mål, har domstolen tillämpat en vidsträckt tolkning av denna princip, enligt vilken det bortses från att det är ett och samma rättsliga föremål och det endast läggs vikt vid kravet på att de konkreta gärningarna är identiska i den meningen att de utgör en helhet av konkreta omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra, vilket nödvändigtvis förutsätter att det är fråga om en och samma regelöverträdare. Se, i detta hänseende, särskilt punkt 91 i generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i det ovannämnda målet Åkerberg Fransson samt punkterna 122 och 124 i generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i målet Toshiba (denna fotnot). Denna tolkning har även antagits av Europadomstolen från och med domen i målet Zolotukhin (ovan fotnot 45), särskilt § 82.
( 75 ) Ansvaret på ledamöterna av kapitalbolagens förvaltnings-, lednings- och tillsynsorgan är för övrigt stadfäst i artikel 50b och 50c i fjärde direktivet 78/660/EEG.
( 76 ) Denna inställning överensstämmer för övrigt med den ståndpunkt som Österrikes högsta domstol har intagit (se OGH:s dom av den 13 september 2012, ovan fotnot 47, punkt 3). Som kommissionen har påpekat är det självklart möjligt att samma person kan påföras sanktioner två gånger i särskilda fall, som till exempel i egenskap av ledamot i ett enmansbolags organ och som ensam bolagsman. I sådana speciella situationer ankommer det på den nationella domstolen att tolka 283 § UGB på ett sätt som står i överensstämmelse med principen ne bis in idem.
( 77 ) Det framgår i övrigt av begäran om förhandsavgörande att principen ne bis in idem enligt österrikisk rättspraxis inte anses ha åsidosatts när olika perioder av överträdelser tydligt definieras i tiden och de olika vitena följaktligen baseras på olika perioder. Se, särskilt, OGH:s dom av den 21 december 201[1] i mål 6Ob235/11v, 6Ob17/12m och 6Ob152/12i, och punkt 8 i dom av den 13 september 2012 (ovan fotnot 47).
( 78 ) Jag håller å andra sidan med den österrikiska regeringen i den bemärkelsen att om det inte är tillåtet att påföra en sanktion till följd av fortsatt underlåtenhet att uppfylla offentliggörandeskyldigheten inom en tydligt fastställd frist kan ett bolag som inte har uppfyllt nämnda skyldighet nöja sig med att betala vite och sedan fortsatt låta bli att uppfylla sin skyldighet.
Full & Egal Universal Law Academy