FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ELEANOR SHARPSTON
föredraget den 30 maj 2013 ( 1 )
Mål C‑40/12 P
Gascogne Sack Deutschland GmbH, tidigare Sachsa Verpackung GmbH
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande — Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Sektorn för industrisäckar av plast — Böter — Tribunalens åsidosättande av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid”
Förord
1.
Den 16 november 2011 avkunnade tribunalen tre separata domar ( 2 ) i vilka den ogillade separata yrkanden om ogiltigförklaring av kommissionens beslut i ärende COMP/38354 – Industrisäckar. ( 3 ) I nämnda beslut slog kommissionen fast att det hade skett en allvarlig och långvarig överträdelse av dåvarande artikel 81 EG (nu artikel 101 FEUF) och den ålade ett antal dotterbolag och deras respektive moderbolag höga böter. Förevarande mål avser ett av överklagandena av tribunalens domar. ( 4 )
2.
Dessa överklaganden aktualiserar inte bara nya konkurrensrättsliga frågor utan innehåller även anmärkningar om att tribunalen underlät att fatta ett avgörande inom skälig tid i de mål som var anhängiga vid den. Av det skälet står det klart att det ankommer på domstolen att försöka behandla överklagandena skyndsamt. För att tillgodose detta krav och samtidigt respektera behovet av att avsätta skälig tid för översättning, har jag delat upp de frågor som jag ska behandla mellan de tre förslagen till avgörande på följande sätt.
3.
De centrala lagbestämmelserna, tillsammans med en beskrivning av kartellen, förfarandet som utmynnade i kommissionens beslut och de ålagda böterna, finns i punkterna 6–32 i förevarande förslag till avgörande. På grund av att de frågor som aktualiseras i varje överklagande skiljer sig något åt vad beträffar under vilka omständigheter moderbolag eventuellt ska anses ansvariga för sina helägda dotterbolags handlande, diskuteras denna fråga i alla tre förslagen till avgörande. Min bedömning av de frågor som uppkommit genom påståendet att tribunalen underlät att inom skälig tid fatta ett avgörande (i synnerhet kriterierna för att avgöra huruvida det har förekommit orimligt dröjsmål och de eventuella rättsmedel som kan stå till buds om så har skett) finns i punkterna 70–150 i mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne. ( 5 ) En prövning av de detaljerade argument som varje klagande har anfört avseende (exempelvis) frågan huruvida motiveringen i tribunalens domar är tillräcklig återfinns givetvis i respektive förslag till avgörande som avser varje enskilt överklagande. ( 6 )
Inledning
4.
Förevarande mål väcker två viktiga frågor. Den första frågan är hur böterna ska fastställas när ett helägt dotterbolag överträder konkurrensreglerna och moderbolaget hålls ansvarigt för denna överträdelse på grundval av ett solidariskt betalningsansvar.
5.
Den andra frågan avser rätten till ett effektivt domstolsskydd, vilken garanteras genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). ( 7 ) De centrala frågorna i det avseendet är vad som utgör ”skälig tid” i den mening som avses i artikel 47 i stadgan och vad som utgör det lämpliga rättsmedlet om tribunalen underlåter att fatta ett avgörande inom denna tid.
Lagstiftningen
Europakonventionen
6.
I artikel 6.1 i Europakonventionen föreskrivs att var och en ska vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol. I artikel 13 i Europakonventionen anges att ett effektivt rättsmedel ska finnas tillgängligt när det skett en kränkning av de rättigheter som garanteras i Europakonventionen. Om Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) finner, i ett mål vid nämnda domstol, att ett åsidosättande av Europakonventionen har ägt rum, föreskrivs det i artikel 41 att Europadomstolen kan tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse (det finns inte någon uttrycklig motsvarande bestämmelse rörande EU-domstolen).
Grundläggande rättigheter
7.
Artikel 41 i stadgan garanterar att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.
8.
Artikel 47 i stadgan har rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”. I artikeln föreskrivs bland annat följande:
”Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.
…”
9.
I artikel 48 i stadgan garanteras oskuldspresumtionen och rätten till försvar. En liknande garanti finns i artikel 6.2 i Europakonventionen.
10.
I artikel 51.1 i stadgan föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.”
11.
I artikel 52.3 i stadgan anges att rättigheter som garanteras av stadgan ska tolkas på samma sätt som motsvarande rättigheter som föreskrivs i Europakonventionen.
Fördragsbestämmelser
EU-fördraget
12.
I artikel 19.1 FEU åläggs Europeiska unionens domstol i egenskap av institution (vilken således innefattar domstolen, tribunalen och eventuella specialdomstolar) en allmän skyldighet att ”säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen”. Medlemsstaterna är således skyldiga att ”fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten”.
EUF-fördraget
13.
Enligt artikel 101 FEUF (f.d. artikel 81 EG) är det förbjudet för företag att delta i avtal, beslut och samordnade förfaranden som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen inom den inre marknaden.
14.
I artikel 261 FEUF föreskrivs följande:
”I de förordningar som Europaparlamentet och rådet gemensamt eller rådet ensamt antar enligt bestämmelserna i detta fördrag får domstolen ges en obegränsad behörighet i fråga om de påföljder som föreskrivs i förordningarna.”
15.
Mer allmänt ges domstolen genom artikel 263 FEUF behörighet att granska lagenligheten av institutionernas, däribland kommissionens, rättsakter ”rörande bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av detta fördrag eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning eller rörande maktmissbruk”.
Böter inom konkurrensrätten
16.
I skälen 29, 33 och 37 i förordning nr 1/2003 ( 8 ) anges följande:
”(29)
För att säkerställa att artiklarna 81 och 82 i fördraget iakttas och att de skyldigheter som genom denna förordning åläggs företag och företagssammanslutningar uppfylls, bör böter kunna åläggas och viten kunna föreläggas. ...
…
(33)
Eftersom alla beslut som fattas av kommissionen enligt denna förordning är underkastade EG-domstolens prövning enligt de villkor som anges i fördraget, bör i enlighet med artikel 229 i fördraget [nu artikel 261 FEUF] domstolen ges obegränsad behörighet när det gäller kommissionens beslut att ålägga böter eller förelägga viten.
…
(37)
I denna förordning respekteras de grundläggande rättigheterna och iakttas de principer som erkänns i synnerhet i [stadgan]. Följaktligen bör denna förordning tolkas och tillämpas med avseende på dessa rättigheter och principer.”
17.
I artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ( 9 ) föreskrivs följande för det fall ett företag överträder artikel 101 FEUF:
”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter ... För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning” (nedan kallat 10-procentstaket).
18.
Den bestämmelsen har tolkats på ett särskilt sätt av EU- domstolen. Orden ”sammanlagda omsättning” i artikel 23.2 betyder den totala omsättningen i en företagskoncern som anses utgöra ett ”företag” i den mening som avses i denna bestämmelse, det vill säga alla dess delar sammantagna. ( 10 ) Orden ”föregående räkenskapsår” tolkas så, att de syftar på det räkenskapsår som föregick kommissionens beslut. ( 11 ) Följaktligen utgör det året referenspunkten vid beräkningen av 10-procentstaket.
19.
I artikel 23.3 i förordning 1/2003 föreskrivs följande: ”När bötesbeloppet fastställs, skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.”
20.
I artikel 31 i förordning nr 1/2003 föreskrivs följande: ”EG‑domstolen skall ha obegränsad behörighet att pröva beslut genom vilka kommissionen har fastställt böter eller viten. EG-domstolen får upphäva, sänka eller höja förelagda böter eller viten.”
21.
Vid den i målet relevanta tidpunkten var även kommissionens riktlinjer från år 1998 tillämpliga. ( 12 ) I ingressen till dessa riktlinjer angavs bland annat följande:
”De principer som anges i dessa riktlinjer bör göra det möjligt att säkerställa öppenheten och objektiviteten i kommissionens beslut, både i förhållande till företagen och i förhållande till EG-domstolen, samtidigt som de bekräftar det utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har givit kommissionen för att fastställa böter på upp till 10 % av företagens totala omsättning. Detta utrymme bör emellertid utgöra ett led i en sammanhängande och icke diskriminerande politik som är anpassad efter de mål som eftersträvas vid bekämpningen av överträdelser av konkurrensreglerna.
Den nya metod som används för att fastställa bötesbeloppet kommer hädanefter att följa nedanstående schema. Detta bygger på ett grundbelopp som kan ökas för att beakta försvårande omständigheter och minskas för att beakta förmildrande omständigheter.”
22.
I avsnitt 1 i kommissionens riktlinjer från år 1998 angavs det att grundbeloppet skulle fastställas på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet, vilka är de enda kriterier som anges i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
Beslutet
Kartellen
23.
Beslutet var riktat till 25 företag, däribland Groupe Gascogne och dess dotterbolag Gascogne Sack Deutschland (känt som Sachsa Verpackung GmbH vid tidpunkten för beslutet, nedan kallat GSD eller Gascogne Sack Deutschland) samt Kendrion. ( 13 )
24.
Gascogne Deutschland GmbH är ett holdingbolag som äger 90 procent av GSD. De återstående 10 procenten ägs av Groupe Gascogne, som innehar 100 procent av aktiekapitalet i Gascogne Deutschland GmbH. GSD tillverkar papperssäckar (vilka inte omfattas av beslutet) och plastsäckar.
25.
I november 2001 underrättade koncernen British Polythene Industries PLC (nedan kallad BPI) kommissionen om förekomsten av en kartell i sektorn för industrisäckar och uttryckte en önskan att samarbeta med kommissionen i enlighet med 1996 års meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden. ( 14 ) BPI tillhandahöll kommissionen bevisning som gjorde det möjligt för den att utföra inspektioner i juni 2002.
26.
Kartellen fungerade på två plan. På ett samlat plan verkade den inom ramen för Valveplast, en branschorganisation i vilken tillverkare som hade säte och tillverkningsanläggningar inom den inre marknaden kunde bli medlemmar. Medlemmarna betalade en årlig medlemsavgift.
27.
Ett antal undergrupper, däribland regionala grupper, verkade under ledning av Valveplast eller utanför denna organisation: undergruppen för Belgien, undergruppen för Beneluxländerna, undergruppen för Tyskland, undergruppen för Frankrike och gruppen Teppema (eller undergruppen för Nederländerna).
28.
De företag som beslutet riktade sig till hade deltagit i en enda och fortlöpande överträdelse av artikel 101 FEUF. Denna berörde Beneluxländerna, Frankrike, Tyskland och Spanien och bestod i att företagen kom överens om att fastställa priserna på industrisäckar, upprätta gemensamma modeller för beräkning av priserna, dela upp marknader, fördela försäljningskvoter, dela upp kunder och beställningar, inge samordnade anbud i samband med anbudsinfordringar och utbyta individualiserad information. Kommissionen slog fast att de berörda företagen hade deltagit i dessa konkurrensbegränsande förfaranden under perioder på mellan tre och 20 år.
29.
Kommissionen ansåg att Groupe Gascognes intresse i sitt dotterbolag inte var enbart ekonomiskt. Genom att utse tjänstemän inom koncernen till ledamöter i GSD:s tillsynsorgan (Beirat), hade Groupe Gascogne för avsikt att utöva regelbunden tillsyn över dotterbolagets ledning. Kommissionen beslutade därför att Groupe Gascogne skulle hållas solidariskt ansvarigt för den överträdelse som GSD hade gjort sig skyldigt till från den tidpunkt då det förvärvade dotterbolaget (den 1 januari 1994) till dess att de aktuella konkurrensbegränsande förfarandena upphörde (den 26 juni 2002).
Böterna
30.
Grundbeloppet för böterna fastställdes på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet. ( 15 )
31.
Kommissionen betecknade överträdelsen som mycket allvarlig. ( 16 )
32.
Kommissionen ansåg att det var lämpligt att behandla de företag som var inblandade i kartellen på olika sätt beroende på deras relativa betydelse på marknaden under år 1996. Följaktligen delade den in företagen i sex grupper. De största tillverkarna placerades i den första gruppen. GSD placerades i den sjätte gruppen. På grundval därav beäknade kommissionen GSD:s grundbelopp till 5,5 miljoner euro.
33.
Därefter beaktade kommissionen överträdelsens varaktighet. I GSD:s fall var det fråga om en period på 14 år och fyra månader. Kommissionen tillämpade därför en procentuell höjning med 140 procent av grundbeloppet för böterna, vilket ger ett belopp på 7,7 miljoner euro. Detta belopp adderat med grundbeloppet 5,5 miljoner euro ger ett totalt bötesbelopp på 13,2 miljoner euro.
34.
Genom artikel 2 led i) i beslutet ålades GSD böter på 13,2 miljoner euro. Av detta belopp har Groupe Gascogne betalningsansvar för 9,9 miljoner euro. ( 17 ) Detta belopp återspeglar den period på åtta år och fem månader då GSD var ett helägt dotterbolag till Groupe Gascogne. Följaktligen har GSD ensamt betalningsansvar för endast 3,3 miljoner euro.
Sammanfattning av den överklagade domen
35.
I första instans yrkade GSD ( 18 ) att tribunalen skulle
—
i första hand, ogiltigförklara beslutet, i den mån beslutet var riktat till GSD och Groupe Gascogne och det slogs fast att GSD hade åsidosatt artikel 81 EG och att Groupe Gascogne hade solidariskt betalningsansvar för de böter som GSD ålades enligt artikel 2 led i) i beslutet,
—
i andra hand, ändra och nedsätta det bötesbelopp som ålades genom beslutet, och
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
36.
GSD anförde följande tre grunder till stöd för sitt förstahandsyrkande: Som första grund gjordes det gällande att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning genom att slå fast att GSD hade deltagit aktivt i kartellen. Den andra grunden avsåg att motiveringen i beslutet var otillräcklig, eftersom kommissionen inte hade angett tillräckliga skäl för att styrka sitt påstående att GSD hade deltagit i en undergrupp för Tyskland inom kartellen. Såvitt avsåg den tredje grunden gjordes det gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 15 i förordning nr 17 genom att den felaktigt hade ansett att GSD inte utgjorde ett självständigt företag och även felaktigt beslutat att Groupe Gascogne, i egenskap av dess moderbolag, skulle hållas solidariskt betalningsansvarigt för böterna. GSD hävdade även att kommissionen hade gjort ett fel när den bestämde vilken andel av bötesbeloppet som GSD skulle stå för med avseende på den period som det deltog i överträdelsen, varvid denna andel kom att överstiga 10-procentstaket.
37.
I andra hand yrkade GSD att böterna skulle sättas ned. Företaget hävdade att kommissionen inte hade gjort en korrekt beräkning av det ålagda bötesbeloppet, att kommissionen hade åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att feltolka överträdelsens allvar och varaktighet, och att den inte hade tagit vederbörlig hänsyn till förmildrande omständigheter och till GSD:s samarbete enligt meddelandet om samarbete. ( 19 )
38.
Vid förhandlingen i första instans hävdade GSD att dess rätt till försvar hade åsidosatts genom en tillämpning av presumtionen om avgörande inflytande, med åberopande av artikel 6 i Europakonventionen och artikel 48 i stadgan. Tribunalen slog fast att GSD:s argument utgjorde en ny grund, eftersom de inte hade funnits med i den ursprungliga ansökan. Med hänvisning till artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler, slog tribunalen därför fast att talan inte kunde prövas såvitt avsåg den grunden.
Grunderna för överklagande
39.
GSD har anfört fyra grunder.
40.
För det första har GSD hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte dra slutsatsen att ikraftträdandet av EU-fördraget den 1 december 2009, och i synnerhet ikraftträdandet av artikel 6 i nämnda fördrag, vilken tillerkänner stadgan samma rättsliga värde som fördragen, var en rättslig omständighet som hade framkommit först under förfarandet. ( 20 )
41.
För det andra har GSD hävdat att tribunalen inte tillräckligt motiverade sitt avgörande vad gäller tillämpningen av artikel 15 i förordning nr 17.
42.
För det tredje har GSD hävdat att tribunalen inte gjorde någon prövning och inte på vederbörligt sätt kontrollerade kommissionens motivering vad gäller överträdelsens påverkan på marknaden.
43.
För det fjärde har GSD, i andra hand, gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid i artikel 6 i Europakonventionen och principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd. GSD har hävdat att domstolen följaktligen i första hand ska upphäva den överklagade domen och i andra hand sätta ned bötesbeloppet för att på så sätt beakta de ekonomiska konsekvenserna för GSD av den oskäliga tidsutdräkten.
Den första grunden: Stadgans upphöjning till samma status som fördragen till följd av (ikraftträdandet av) Lissabonfördraget
Sammanfattning av argumenten
44.
GSD har hävdat att ändringen av stadgans rättsliga värde fick direkta följder för förfarandet vid tribunalen. Av artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler följer att en part inte får åberopa nya grunder eller faktiska omständigheter under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. GSD ingav den 20 oktober 2010 en begäran om att det skriftliga förfarandet skulle återupptas och vid förhandlingen begärde bolaget tillåtelse att få åberopa argument om ett påstått åsidosättande av artiklarna 48 och 52.1 i stadgan.
45.
Kommissionen har hävdat, för det första, att denna grund är alltför allmän och obestämd och, för det andra, att domstolen redan har slagit fast att presumtionen om avgörande inflytande är förenlig med oskuldspresumtionen. Följaktligen anser kommissionen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.
Bedömning
46.
Av artikel 44.1 c jämförd med artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler följer att GSD:s grund rörande artikel 48 i stadgan, tolkad mot bakgrund av artikel 6 i Europakonventionen, skulle kunna prövas endast om denna grund föranleddes av faktiska eller rättsliga omständigheter som framkommit först under förfarandet.
47.
Det framgår tydligt av GSD:s begäran om att det skriftliga förfarandet skulle återupptas att GSD ansåg att denna grund inte hade åberopats i den ursprungliga ansökan.
48.
En granskning av denna handling bekräftar att så är fallet.
49.
Vidare slog tribunalen fast att GSD:s grund inte utgjorde en utvidgning av de skriftliga argument som hade åberopats i GSD:s ansökan och att den inte hade ett nära samband med dessa argument. Jag instämmer i båda bedömningarna.
50.
Det framgår klart av punkterna 85–95 i den överklagade domen att tribunalen likväl prövade GSD:s materiella argument rörande presumtionen om avgörande inflytande och de rättigheter som garanteras i artikel 48 i stadgan.
51.
Det fanns inget som hindrade GSD från att åberopa de rättigheter som garanteras i artikel 48 i stadgan, tolkad mot bakgrund av artikel 6 i Europakonventionen, under det skriftliga förfarandet. För det första utgjorde dessa rättigheter redan en del av unionsrättens allmänna principer. För det andra hade domstolen, trots att stadgan ännu inte var rättsligt bindande, redan ofta hämtat vägledning i stadgans bestämmelser vid avkunnandet av domar före ikraftträdandet av artikel 6 FEU. ( 21 ) Vidare har domstolen redan slagit fast att Lissabonfördraget endast innebär en kodifiering av stadgan. ( 22 )
52.
I punkterna 91–95 i den överklagade domen tolkade tribunalen artiklarna 44.1 c och 48.2 i tribunalens rättegångsregler. Det framgår klart av punkt 92 att tribunalen slog fast att GSD åberopade nya omständigheter vid förhandlingen. I punkt 93 slog tribunalen fast att stadgans ändrade status inte föranledde någon ny rättslig omständighet, eftersom oskuldspresumtionen redan garanterades som en allmän princip i unionsrätten. Tribunalen underkände därför GSD:s grund.
53.
Jag vill tillägga att domstolen under alla omständigheter nyligen redan har bedömt och underkänt argument om att presumtionen om avgörande inflytande i själva verket utgör en ansvarspresumtion och därför är oförenlig med artikel 48 i stadgan. ( 23 ) Jag anser att det avgörandet är korrekt. Enligt min mening utgör inte presumtionen om avgörande inflytande en ansvarspresumtion. Det är en presumtion om att moderbolaget – på gott och ont – håller i tyglarna och därmed ansvarar för det helägda dotterbolagets beteende.
Den andra grunden: Bristande motivering med avseende på tillämpningen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003
54.
GSD:s andra grund består av två delgrunder.
Otillräcklig motivering vid underkännandet av argumentet att Groupe Gascogne inte hade något avgörande inflytande över GSD
55.
Den första delen av GSD:s andra grund avser i huvudsak innebörden av uttrycket företag, i den mån som kommissionen i beslutet höll Groupe Gascogne ansvarigt för GSD:s konkurrensbegränsande förfaranden. GSD har hävdat att den överklagade domen innehåller en otillräcklig motivering till varför Groupe Gascogne hölls solidariskt betalningsansvarigt för de böter som GSD ålades enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. GSD har hävdat att tribunalen inte undersökte huruvida GSD med framgång hade brutit presumtionen om att Groupe Gascogne hade ett avgörande inflytande över GSD:s affärspolicy.
Relevanta avsnitt i den överklagade domen
56.
GSD har åberopat följande punkter i den överklagade domen:
”89
För att motbevisa dessa uppgifter, uppgav sökanden som svar på en begäran om upplysningar att den ensam ansvarade för sin verksamhet och att den inom koncernen sköttes som en resultatenhet. Sökanden har även påpekat att dess verkställande direktör, herr R,. hade varit försäljningschef sedan år 1996, och att försäljningsavdelningen bestod av åtta biträdande chefer som följde försäljningsledningens instruktioner. Sökanden har vidare hävdat den inte fick några skriftliga instruktioner eller informationscirkulär och att priserna förhandlades individuellt med kunderna. Slutligen anser sökanden att det ankom på kommissionen att använda sina utredningsbefogenheter för att styrka att sökanden inte var en självständig enhet.
90
Dessa omständigheter kan dock inte motbevisa presumtionen om att Groupe Gascogne hade ett avgörande inflytande över sökanden. Sökanden har endast hävdat att Group Gascogne inte utövade någon faktisk kontroll över dess affärspolicy, utan att lägga fram någon som helst bevisning i det avseendet.” ( 24 )
Sammanfattning av argumenten
– GSD:s överklagande
57.
GSD anser att tribunalen underlät att klart och tydligt ange den motivering som låg till grund för dess dom. Tribunalen slog endast fast, i punkt 90 i den överklagade domen, att de faktiska uppgifter som GSD hade lämnat som svar på en begäran om upplysningar avseende huruvida företaget handlade oberoende av Groupe Gascogne inte motbevisade presumtionen om avgörande inflytande. Tribunalen underlät därigenom att bedöma de nya faktiska omständigheter som GSD åberopade. Den begränsade sig till att göra gällande en princip, utan att klart och tydligt ange de skäl som fick den att dra en sådan slutsats.
– Kommissionens svarsskrivelse
58.
Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den andra grundens första del. Den har hävdat att tribunalen inte är skyldig att i detalj bemöta varje argument som åberopas vid den, i synnerhet när sådana synpunkter inte har formulerats på ett tillräckligt klart och precist sätt. GSD lade inte fram några nya bevis för att bryta presumtionen om avgörande inflytande. Dess argument åberopades faktiskt i ett annat sammanhang, nämligen när tillämpningen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ifrågasattes, med hänsyn till 10‑procentstaket.
Bedömning
59.
Det framgår av fast rättspraxis att den skyldighet att motivera domarna som åvilar tribunalen (enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol) inte innebär någon skyldighet för tribunalen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för den överklagade domen och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet. ( 25 )
60.
För det första står det klart att tribunalen, i punkterna 78–80 i den överklagade domen, redogjorde för GSD:s argument avseende innebörden av uttrycket företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF.
61.
För det andra angav tribunalen, i punkterna 85–87, de rättsprinciper som låg till grund för dess bedömning av i) huruvida GSD och Groupe Gascogne tillsammans utgjorde ett företag, ii) huruvida presumtionen om avgörande inflytande var tillämplig och iii) huruvida GSD hade brutit presumtionen om att Groupe Gascogne faktiskt hade haft ett sådant avgörande inflytande över dess affärspolicy.
62.
För det tredje framgår det av punkterna 88 och 89 i den överklagade domen att tribunalen vid sin bedömning i) beaktade den omständigheten att GSD var ett helägt dotterbolag till Groupe Gascogne, ii) ansåg att GSD inte hade lyckats bryta presumtionen om avgörande inflytande genom att styrka att det faktiskt hade handlat oberoende vid fastställandet av sin affärspolicy, och iii) underkände GSD:s argument att det ankom på kommissionen att styrka att bolaget inte hade något sådant oberoende.
63.
Det är visserligen riktigt att tribunalen inte uttryckligen angav att GSD hade bevisbördan för att bryta presumtionen. Det står dock klart att detta låg till grund för sättet att motivera punkterna 89 och 90 i den överklagade domen.
64.
Den överklagade domen är, i motsats till vad GSD har hävdat, inte bristfälligt motiverad, eftersom nämnda punkter i den överklagade domen ger GSD kännedom om de skäl som ligger till grund för tribunalens motivering och ger domstolen tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet.
65.
Under dessa omständigheter kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den första delen av GSD:s andra grund.
Underlåtenhet att iaktta den övre gränsen för böter avseende den period som föregick Groupe Gascognes förvärv av GSD
66.
Den andra grundens andra del har åberopats i andra hand. Den avser tolkningen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, i vilken det föreskrivs att de böter som åläggs varje företag som deltagit i överträdelsen inte får överstiga 10 procent av företagets totala omsättning under det räkenskapsår som föregick kommissionens beslut.
Sammanfattning av argumenten
– GSD:s överklagande
67.
GSD har ifrågasatt underlaget för kommissionens beräkning av böterna för perioden innan bolaget förvärvades av Groupe Gascogne. Böterna uppgår till sammanlagt 13,2 miljoner euro och Groupe Gascogne har hållits solidariskt betalningsansvarigt för 9,9 miljoner euro av detta belopp. Vid tribunalen gjorde GSD gällande att 3,3 miljoner euro (differensen mellan 13,2 miljoner euro och 9,9 miljoner euro) motsvarar perioden från den 9 februari 1988 till den 31 december 1993, innan Groupe Gascogne förvärvade bolaget. Det beloppet överstiger taket (på 10 procent av GSD:s omsättning) som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
68.
GSD har åberopat den metod som kommissionen tillämpade i beslut 2005/349/EG (nedan kallat beslutet om organiska peroxider) ( 26 ) till stöd för sitt argument om att när den tidsperiod under vilken en överträdelse inträffade är uppdelad mellan i) en period under vilken dotterbolaget ensamt ansvarar för överträdelsen och ii) en period under vilken dotterbolaget och moderbolaget ska anses ha solidariskt ansvar, ska kommissionen beakta endast dotterbolagets omsättning med avseende på den första perioden vid tillämpningen av 10-procentstaket. GSD har hävdat att det följer av domen i målet Elf Aquitaine mot kommissionen ( 27 ) att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den bekräftade att kommissionen kunde ändra sin praxis och besluta att inte tillämpa beslutet om organiska peroxider utan att ange några skäl. Det är endast med avseende på den andra perioden som kommissionen kan beakta koncernens totala omsättning vid beräkningen av 10-procentstaket. Den principen tillämpades dock inte av kommissionen i förevarande fall. Med ett belopp på 3,3 miljoner euro fastställdes böterna till en nivå som översteg 10 procent av GSD:s omsättning (20078400 euro) under det räkenskapsår som föregick beslutet.
– Kommissionens svarsskrivelse
69.
Kommissionen har gjort gällande att den andra grundens andra del är verkningslös. Den har först påpekat att GSD inte har hävdat att vare sig kommissionen eller tribunalen gjorde något fel vid tillämpningen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Tribunalens dom är därför slutgiltig i det avseendet. Vidare utgör beslutet om organiska peroxider inte i sig bevis för en ”beslutspraxis av kommissionen” som tillämpades vid fastställandet av 10-procentstaket enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003. Den metod som tillämpades i beslutet om organiska peroxider utgör dessutom en felaktig rättstillämpning. Vidare skiljer sig förevarande mål från målet Elf Aquitaine. ( 28 )
70.
Tribunalen använde inte den metod som tillämpades i beslutet om organiska peroxider. Den angav följande i punkt 108 i den överklagade domen:
”I motsats till vad sökanden har hävdat, följer det av det ovan anförda att när det görs åtskillnad mellan en första period, då dotterbolaget ensamt hålls ansvarigt för överträdelsen, och en andra period, då moderbolaget hålls solidariskt ansvarigt för överträdelsen tillsammans med sitt dotterbolag, kräver inte artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att kommissionen ska undersöka huruvida den del av bötesbeloppet som moderbolaget inte har solidariskt betalningsansvar för överstiger taket på 10 procent av enbart dotterbolagets omsättning. Det enda syftet med det tak som avses i denna bestämmelse är att förhindra åläggandet av böter som är orimligt höga med hänsyn till den ekonomiska enhetens totala storlek den dag då beslutet antas. Omsättningen i det bolag som ensamt ansvarar för överträdelsen, vid den tidpunkt då överträdelsen begås eller då böterna åläggs, har en begränsad betydelse i det avseendet.” ( 29 )
Bedömning
71.
Hur ska uttrycket företag i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 tolkas, när denna enhet inte har förblivit oförändrad under den tid då överträdelsen har pågått? Ska koncernens totala omsättning beaktas vid fastställandet av 10-procentstaket för den period då dotterbolaget ensamt hålls ansvarigt, eller ska det endast hänvisas till dotterbolagets omsättning under det räkenskapsår som föregick kommissionens beslut?
72.
Vid bedömningen av dessa frågor ska det hållas i minnet att det inte föreligger någon tvist rörande den överträdelseperiod som GSD har ensamt ansvar för och den senare period som GSD har solidariskt ansvar för tillsammans med Groupe Gascogne.
73.
I avsaknad av praxis från domstolen, har GSD hänvisat till kommissionens beslut om organiska peroxider. I det beslutet fördelade kommissionen ansvaret för de böter som moder- och dotterbolaget ålades genom att beakta perioden innan dotterbolaget PC förvärvades av moderbolaget Laporte, då PC var ensamt ansvarigt för överträdelsen. Vid fastställandet av 10-procentstaket hänvisade följaktligen kommissionen till PC:s omsättning under det räkenskapsår som föregick beslutet om organiska peroxider, i stället för Laportes totala omsättning.
74.
Vad beträffar GSD:s argument avseende kommissionens beslutspraxis, framgår det av fast rättspraxis att kommissionens beslutspraxis inte utgör rättslig grund för att fastställa böter på konkurrensområdet, eftersom kommissionen förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, och detta utan att vara bunden av sina tidigare bedömningar. ( 30 ) Kommissionen var därför inte skyldig att följa den metod som tillämpades i beslutet om organiska peroxider. Vidare delar jag kommissionens åsikt att detta enda beslut inte utgör en praxis.
75.
Av detta följer emellertid inte att kommissionens metod i förevarande fall var förenlig med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
76.
Under förhandlingen vid domstolen uppgav kommissionen att den, mot bakgrund av två domar från tribunalen, i målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen ( 31 ) och YKK m.fl. mot kommissionen, ( 32 ) anser att den metod som den valde i beslutet om organiska peroxider var felaktig och att den metod som tillämpades i förevarande fall är att föredra.
77.
Enligt min mening avsåg målet Tokai en annan situation. I målet Tokai hörde moderbolaget och dotterbolaget till samma företag vid tidpunkten för överträdelsen, men deras förhållande ändrades vid referenspunkten för beräkningen av 10-procentstaket. ( 33 ) I det skedet var moderbolaget inte längre ansvarigt för sitt före detta dotterbolag: de var systerbolag. De två bolagen hölls solidariskt ansvariga för överträdelseperioden, men beslutet var riktat separat till det före detta dotterbolaget och till det före detta moderbolaget, och 10-procentstaket tillämpades på vart och ett av dem som beslutet var riktat till. ( 34 )
78.
Målet YKK ( 35 ) avsåg ett moderbolag (YKK) och ett helägt dotterbolag (YKK Stockco) som ansågs utgöra ett och samma företag vid det datum då kommissionens beslut antogs. Genom detta beslut hölls YKK solidariskt ansvarigt för den överträdelse som begicks av YKK Stockco. Överträdelsen pågick under en 10-årsperiod. YKK Stockco ansågs ha deltagit i konkurrensbegränsande förfaranden under en period på sex år innan bolaget förvärvades av YKK. Det konkurrensbegränsande beteendet fortsatte därefter under en ytterligare period på fyra år efter det att dotterbolaget kom att ingå i YKK-koncernen. Kommissionen slog fast att YKK var solidariskt betalningsansvarigt för de böter som YKK Stockco ålades för den period från och med vilken det blev ensamägare till dotterbolaget.
79.
YKK Stockco hävdade att kommissionen, vid fastställandet av 10-procentstaket, borde ha beaktat endast dess omsättning under den (sexåriga) överträdelseperiod som det ensamt bar fullt ansvar för. Följaktligen borde koncernens totala omsättning inte ha legat till grund för beräkningen av 10-procentstaket för den delen av bötesbeloppet. Tribunalen höll inte med. Den slog fast att YKK Stockco och YKK hade solidariskt ansvar vid referenspunkten för beräkningen av 10‑procentstaket och att det därför var korrekt av kommissionen att använda den totala omsättningen som referens vid beräkningen av 10‑procentstaket för hela överträdelseperioden.
80.
Själva kärnan i kommissionens ståndpunkt är att domstolen ska beakta företagets ekonomiska ställning vid tidpunkten för beslutet, som ett skydd mot åläggandet av orimligt höga böter som fastställs med hänvisning till ett företags ekonomiska situation vid den tidpunkt då överträdelserna sker. ( 36 )
81.
Jag anser att den metod som tillämpades i beslutet om organiska peroxider stämmer bättre överens med ordalydelsen i och syftena med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 än den metod som valdes i förevarande fall.
82.
Jag känner inte till någon rättspraxis där domstolen har tolkat artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 under sådana omständigheter som föreligger i förevarande mål. Jag angriper frågan på följande sätt.
83.
För det första anges det i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 att ”[f]ör varje företag ... som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning”. Tribunalen gjorde inte själv ett uttryckligt konstaterande, utan godtog underförstått kommissionens konstaterande i beslutet att GSD hade fullt ansvar för överträdelsen under perioden innan det förvärvades av Groupe Gascogne. ( 37 ) Eftersom GSD var det företag som deltog i överträdelsen under perioden den 9 februari 1988 till den 1 januari 1994 tycks det ensamt vara det ”företag” som omfattas av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 med avseende på den överträdelse som begicks under denna period.
84.
Under den senare perioden, den 1 januari 1994 till den 26 juni 2002, var det ”företag” som deltog i överträdelsen både Groupe Gascogne (enligt presumtionen om avgörande inflytande) och GSD (i verkligheten). Följaktligen har båda bolagen solidariskt ansvar för denna period.
85.
För det andra, när identiteten på den som begår en överträdelse ändras under den tid då överträdelsen pågår, på grund av att hela dotterbolaget därefter förvärvas av ett moderbolag, är ordet ”företag” i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 tillräckligt vidsträckt för att omfatta en sådan ”föränderlig form”.
86.
För det tredje krävs det enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 att referenspunkten, vid fastställandet av 10-procentstaket, fastställs till tidpunkten för kommissionens beslut, trots att sanktionen avser dotterbolagets tidigare ageranden. I det avseendet skiljer sig inte dotterbolagets situation från situationen för andra företag, eftersom 10-procentstaket fastställs med hänvisning till omsättningen det år som föregick kommissionens beslut. Följaktligen är det viktigt att särskilja dotterbolagets omsättning från moderbolagets omsättning. Vidare ska det 10-procentstak som tillämpas på dotterbolaget med avseende på böter som åläggs för en period innan bolaget förvärvades av moderbolaget fastställas med hänvisning till enbart dotterbolagets omsättning.
87.
För det fjärde anser jag att en sådan tolkning stämmer bättre överens med syftena med artikel 23.2 än kommissionens metod. Syftet med 10-procentstaket är att skydda ett företag mot orimligt höga böter som skulle kunna knäcka det affärsmässigt. ( 38 ) När ett företag åläggs sanktioner för en överträdelse som det har fullt ansvar för, upp till en övre gräns som beräknas på grundval av en hel koncerns totala omsättning, är det mer sannolikt att detta kommer att ge upphov till en högre siffra (eftersom 10 procent av en företagskoncerns totala omsättning normalt sett är större än 10 procent av ett enskilt dotterbolags omsättning). Denna beräkningsmetod kommer således att medföra att högre böter åläggs än om 10-procentstaket fastställdes med hänvisning till endast dotterbolagets omsättning.
88.
Jag anser att kommissionens metod därför inte säkerställer – på det sätt som lagstiftningen avser – att orimligt höga böter inte åläggs.
89.
Slutligen förefaller det rimligt att anta att kommissionen, under sådana omständigheter som i förevarande fall, fördelar ansvaret för perioderna före och efter moderbolagets förvärv för att återspegla principen om personligt ansvar. ( 39 ) Det är på grund av att dotterbolagets konkurrensbegränsande beteende under den tidigare perioden skedde innan dotterbolaget och moderbolaget utgjorde ett och samma företag som moderbolaget inte hålls solidariskt ansvarigt för denna överträdelseperiod. I analogi med detta anser jag dock att det är mycket svårt att motivera att koncernens totala omsättning ska beaktas för att fastställa 10-procentstaket med avseende på böter som dotterbolaget ensamt ska betala, vilka har ålagts för en överträdelse som moderbolaget inte självt har begått och som det inte hålls ansvarigt för avseende den aktuella perioden.
90.
Enligt min mening gjorde därför tribunalen en felaktig tolkning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och den överklagade domen innehåller felaktigheter i det avseendet. Härav följer att jag anser att de böter som GSD ålades med avseende på perioden den 9 februari 1988 till den 1 januari 1994 borde begränsas till 2 784 400 euro (10 procent av dess omsättning under det räkenskapsår som föregick beslutet).
Den tredje grunden: Överträdelsens påverkan på marknaden
Tribunalens underlåtenhet att ge en tillräcklig motivering då den bekräftade att överträdelsen skulle betecknas som mycket allvarlig
91.
Genom den tredje grunden har GSD ifrågasatt den överklagade domen i den del tribunalen bekräftade att kommissionen korrekt hade betecknat överträdelsen som mycket allvarlig.
Sammanfattning av argumenten
– GSD:s överklagande
92.
GSD har hävdat att tribunalen inte angav tillräckliga och sammanhängande skäl vid prövningen av motiveringen i beslutet rörande överträdelsens konkreta påverkan på marknaden. Bolaget har hävdat att det utifrån detta beslut inte kan avgöra huruvida kartellens påverkan på marknaden styrks av de kriterier som kommissionen åberopade, eller huruvida kommissionens ståndpunkt är att kartellens påverkan inte är mätbar. GSD har därför gjort gällande att det har hindrats vid framläggandet av sitt försvar, på grund av att det resonemang som det måste bemöta är oklart. Tribunalen gjorde en felaktig bedömning genom att godta kommissionens motivering i beslutet, i den mån tribunalen angav att kartellens påverkan på marknaden inte var mätbar och ändå godtog att överträdelsen betecknades som mycket allvarlig.
– Kommissionens svarsskrivelse
93.
Kommissionen anser, för det första, att överklagandet inte kan prövas såvitt avser GSD:s grund, eftersom bolaget inte gjorde gällande i första instans att det hade haft svårt att förstå beslutet. För det andra har kommissionen hävdat att motiveringen i beslutet är tillräckligt klar. För det tredje anser kommissionen att överträdelsen hade en konkret påverkan på marknaden, men att det inte är möjligt att mäta dessa verkningar. För det fjärde följer det av fast rättspraxis att frågan huruvida det föreligger en konkret påverkan på marknaden är en omständighet som får beaktas vid fastställandet av bötesbeloppet, men det är inte något nödvändigt krav.
Bedömning
94.
I likhet med kommissionen anser jag att argumentet att beslutet var otillräckligt motiverat inte kan prövas, eftersom det inte åberopades i första instans. Det kan dock vara till hjälp för domstolen om jag kortfattat går igenom de väsentliga delarna i GSD:s grund.
95.
Ska det anses att tribunalen underlät att pröva motiveringen i beslutet, genom att godta att överträdelsen utgjorde en mycket allvarlig överträdelse av artikel 101 FEUF och genom att bekräfta kommissionens beslut att fastställa grundbeloppet för böterna utan några bevis på en konkret påverkan på marknaden? Ska vidare motiveringen i den överklagade domen anses sammanhängande och tillräcklig i det avseendet?
96.
GSD har inte identifierat de särskilda punkter i domen som ligger till grund för dess anmärkning om bristande motivering.
97.
Jag anser att tribunalen inte gjorde en felaktig bedömning när den utförde sin prövning.
98.
I allmänhet är det riktigt att en överträdelses konkreta påverkan på marknaden är ett kriterium bland andra som ska beaktas vid fastställandet av överträdelsens allvar. Vidare är denna omständighet relevant vid bedömningen av hur allvarligt ett konkurrensbegränsande förfarande är endast om den ”konkreta påverkan på marknaden” faktiskt är mätbar. ( 40 )
99.
Vid fastställandet av grundbeloppet för böterna ska det beaktas hur länge överträdelsen pågått och alla omständigheter som kan påverka bedömningen av överträdelsens allvar, såsom de enskilda företagens beteende och roll vid genomförandet av kartellen, den vinst företagen kunnat göra genom de konkurrensbegränsande förfarandena, deras storlek och värdet på de aktuella varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av Europeiska unionens mål. ( 41 )
100.
Följaktligen är verkan på marknaden av ett konkurrensbegränsande förfarande inte i sig ett avgörande kriterium vid bedömningen av grundbeloppet för böterna. Särskilt kan omständigheter som rör avsikten vara viktigare än nämnda verkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som till sin natur är allvarliga. ( 42 )
101.
Tribunalen bedömde frågan om överträdelsens allvar i olika etapper, genom att först titta på överträdelsens konkreta påverkan på marknaden och därefter på huruvida kommissionen hade behandlat kartelldeltagarna olika genom sin metod för att fastställa böterna. Sistnämnda fråga omfattas inte av förevarande överklagande.
102.
Vad beträffade den konkreta påverkan på marknaden, anförde GSD följande argument vid tribunalen. För det första hävdade bolaget att kommissionen hade underlåtit att tillämpa sina riktlinjer från år 1998, genom att besluta att det inte var nödvändigt att mäta överträdelsens påverkan på marknaden. För det andra åberopade GSD ett tidigare mål, nämligen målet Degussa mot kommissionen, ( 43 ) i vilket tribunalen hade slagit fast att när verkningarna av en överträdelse på marknaden bara till viss del hade styrkts, skulle de böter som kommissionen ålagt sättas ned. För det tredje hävdade GSD att kommissionen borde ha beaktat att GSD inte var inblandat i vissa konkurrensbegränsande förfaranden vid bedömningen av överträdelsens allvar.
103.
Tribunalen prövade vart och ett av GSD:s argument. I punkt 117 angav den följande: ( 44 )
”… [Ö]verträdelsens konkreta påverkan på marknaden ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar endast om den är mätbar.”
104.
Tribunalen slog därför fast följande i punkt 118: ”Sökandens argument att tribunalen borde sätta ned de böter som kommissionen har ålagt när överträdelsens påverkan på marknaden inte är mätbar kan därför inte godtas.”
105.
Tribunalen undersökte därefter målet Degussa och kom fram till att det målet särskilde sig på följande sätt: ( 45 )
”I det målet satte tribunalen ned bötesbeloppet, eftersom det hade konstaterats att kommissionen inte alls hade beaktat flera uppgifter som tydde på att kartellen i själva verket inte hade haft någon verkan under en viss period. … Vidare slogs det fast i punkterna 241 och 242 i den domen att det inte hade bevisats att något avtal om priser hade ingåtts under denna period eller att ett tidigare avtal om priser hade genomförts.”
106.
Tribunalen slog däremot fast följande: ( 46 )
”I förevarande mål har inte kommissionen hävdat att den kan mäta överträdelsens påverkan på marknaden och sökanden har inte heller anfört något argument eller ingett några uppgifter som syftar till att visa att kartellen i själva verket inte hade haft någon verkan och att den följaktligen inte hade haft någon påverkan på marknaden.”
107.
Tribunalen gjorde ett antal ytterligare faktiska konstateranden rörande GSD:s deltagande i kartellen. Den slog således fast att GSD:s beteende, såsom dess deltagande i system för informationsutbyte, ( 47 ) uppdelning av marknaden ( 48 ) och fastställelse av priser, ( 49 ) utgjorde överträdelser av konkurrensreglerna som till sin natur var allvarliga.
108.
Det är riktigt att tribunalen inte uttryckligen angav att genomförandet av ett konkurrensbegränsande förfarande i sig inte utgör ett avgörande kriterium för att bedöma grundbeloppet för böter. Det framgår dock av tribunalens helhetsbedömning av överträdelsens allvar att dess slutsatser inte grundades enbart på det konkurrensbegränsande beteendets allmänna påverkan på marknaden. Tribunalen underkände GSD:s argument som syftade till en nedsättning av böternas grundbelopp. Vidare slog den fast att GSD:s beteende utgjorde en relevant omständighet vid bedömningen av allvaret av överträdelsen av konkurrensreglerna.
109.
Eftersom tribunalen bedömde beslutet mot bakgrund av de principer som fastslagits i domstolens praxis, ( 50 ) var dess motivering i den överklagade domen tillräcklig.
110.
Härav följer att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.
Felaktig rättstillämpning avseende överträdelsens ”konkreta påverkan på marknaden”
111.
Genom den tredje grundens andra del, vilken har åberopats i andra hand, har GSD ifrågasatt den metod som kommissionen tillämpade för att fastställa grundbeloppet för böterna.
Sammanfattning av argumenten
– GSD:s överklagande
112.
GSD har hävdat att om kommissionen beslutar att beakta överträdelsens konkreta påverkan på marknaden, måste den lägga fram konkreta, tillförlitliga och tillräckliga uppgifter som gör det möjligt att bedöma vilken faktisk inverkan som överträdelsen har kunnat ha på konkurrensen på marknaden. I förevarande fall har kommissionen inte lagt fram några sådana uppgifter. Av den omständigheten att kartellen genomfördes har kommissionen helt enkelt dragit slutsatsen att den hade en konkret påverkan på marknaden. GSD har hävdat att en sådan ståndpunkt är oförenlig med domstolens praxis och att tribunalens motivering i det avseendet var otillräcklig.
– Kommissionens svarsskrivelse
113.
Kommissionen anser att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den tredje grundens andra del och att denna delgrund är verkningslös av ett flertal skäl. För det första har inte GSD bestritt att överträdelsen hade en påverkan på marknaden. För det andra har inte GSD identifierat någon specifik punkt i den överklagade domen där bolaget anser att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning. För det tredje är denna del av den tredje grunden verkningslös, eftersom det följer av skäl 765 i beslutet att böternas nivå inte fastställdes med hänvisning till överträdelsens faktiska påverkan på marknaden. För det fjärde fastställdes böternas grundbelopp i enlighet med andra faktorer än kartellens påverkan på marknaden. Det grundades på kartellens samordnade förfaranden, genomförandet av dessa förfaranden och omfattningen av det berörda geografiska området.
Bedömning
114.
Ska det anses att tribunalen, vid sin prövning av kommissionens beslut om fastställande av grundbeloppet för böterna, tillräckligt motiverade sitt beslut att inte sätta ned detta belopp, med hänsyn till att kommissionen inte hade mätt kartellens påverkan på marknaden, eftersom den ansåg att den inte var mätbar?
115.
Jag anser att tribunalen i den överklagade domen gav en tillräckligt tydlig motivering, så att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för domen och domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning. ( 51 )
116.
Tribunalen beaktade den omständigheten att kommissionen inte stödde sig på konstaterandet att kartellen hade haft en konkret påverkan på marknaden. ( 52 ) Tribunalen beaktade även andra faktorer, såsom arten av GSD:s deltagande i överträdelsen, de konkurrensbegränsande förfarandenas art och omfattningen av det berörda geografiska området. ( 53 )
117.
Tribunalen hänvisade till kommissionens riktlinjer från år 1998 i punkt 117 i sin dom och gjorde sig därigenom inte skyldig till en felaktig rättstillämpning. I punkt 118 i den överklagade domen slog tribunalen fast att tillämpningen av kriteriet om ”konkret påverkan på marknaden” är frivillig. ( 54 ) Den fann, med avseende på fastställandet av grundbeloppet för böterna, att det kriteriet inte var mätbart. Den slog fast att kommissionen under dessa omständigheter inte var skyldig att lägga fram ytterligare uppgifter för att styrka att det förekom en konkret påverkan.
118.
Överträdelsens allvar i förevarande fall bedömdes således med hänvisning till sådana faktorer som GSD:s beteende och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden. Detta överensstämmer helt med punkt 1 A i kommissionens riktlinjer från år 1998 och domstolens praxis. ( 55 )
119.
Den tredje grundens andra del är därför verkningslös.
120.
Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje grunden.
Oförmåga att betala de ålagda böterna
121.
Under förhandlingen vid domstolen anförde GSD argument rörande bolagets nuvarande ekonomiska situation och gjorde gällande att det inte kunde betala de böter som ålades genom det omtvistade beslutet. Motsvarande argument hade inte anförts i första instans.
122.
Den rättsliga grunden för dessa argument är oklar, eftersom det inte har åberopats någon bestämmelse i fördraget, domstolens stadga eller domstolens rättegångsregler som stöd.
123.
Jag anser att GSD:s argument rörande dess oförmåga att betala inte kan godtas av tre skäl.
124.
För det första är överklaganden vid domstolen begränsade till rättsfrågor. En eventuell bedömning av huruvida GSD inte kan betala innefattar faktiska frågor som det inte ankommer på domstolen att pröva i ett mål om överklagande. För det andra har domstolen inte rätt, när den avgör ett mål om överklagande, att göra en skälighetsbedömning som ändrar den bedömning som tribunalen med stöd av sin fulla prövningsrätt har gjort av det bötesbelopp som har ålagts företag på grund av att de åsidosatt unionsrätten. ( 56 ) För det tredje följer det av fast rättspraxis ( 57 ) att kommissionen inte är skyldig att beakta det berörda företagets ekonomiska situation när den fastställer bötesbeloppet, eftersom en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel. ( 58 )
Underlåtenhet att meddela ett avgörande inom skälig tid
Sammanfattning av argumenten
- GSD:s överklagande
125.
GSD har uppgett att när det väckte talan vid tribunalen för att angripa det omtvistade beslutet och de böter som ålades däri, ställde bolaget en bankgaranti för att täcka betalningen av böterna och eventuell upplupen ränta, i avvaktan på utgången i målet i första instans. GSD har hävdat att längden på detta förfarande (fem år och tio månader) var orimlig. ( 59 )
126.
GSD har hävdat att tribunalen åsidosatte artikel 47 i stadgan, genom att underlåta att meddela ett avgörande inom skälig tid. Följaktligen har GSD yrkat att domstolen, i första hand, ska upphäva den överklagade domen och, i andra hand, sätta ned det ålagda bötesbeloppet med beaktande av den ekonomiska börda som bolaget har tvingats utstå till följd av åsidosättandet av dess grundläggande rättighet.
- Kommissionens svarsskrivelse
127.
Kommissionen har för det första gjort gällande att överklagandet inte kan prövas såvitt avser GSD:s grund, eftersom bolaget inte tog upp frågan om underlåtenhet att meddela ett avgörande inom skälig tid under förhandlingen vid tribunalen. För det andra bör inte den överklagade domen upphävas i sin helhet, eftersom GSD inte har påtalat att dess rätt till försvar åsidosattes på grund av att tribunalen inte avgjorde GSD:s mål inom skälig tid. Även om domstolen slår fast att förfarandet vid tribunalen tog överdrivet lång tid i anspråk, har GSD, för det tredje, inte lidit någon ekonomisk skada på grund av att förfarandet pågick orimligt länge. För det fjärde är det lämpliga rättsmedlet under sådana omständigheter att GSD väcker en separat skadeståndstalan. För det femte har kommissionen i andra hand hävdat att om domstolen beviljar ersättning i målet om överklagande, bör en sådan ersättning vara symbolisk.
- Bedömning
128.
Som kommissionen har påpekat, tog inte GSD upp frågan om tribunalens underlåtenhet att pröva dess mål inom skälig tid under förfarandet i första instans. Detta är inte förvånande. Även om en sökande kan (såsom Kendrion gjorde) välja att ta upp frågan redan under förhandlingen vid tribunalen, går det inte att veta den totala längden på förfarandet i första instans förrän tribunalen avkunnar sin dom. En sökande kan (exempelvis) hävda att tribunalen tog alltför lång tid på sig efter förhandlingen för att avkunna sin dom och att denna period följaktligen utgör en ytterligare omständighet som ska beaktas. ( 60 )
129.
Följaktligen kan en sökande vilja bedöma sin ställning först då förfarandet i första instans har avslutats. Enligt min mening tycks GSD ha intagit det synsättet i förevarande fall. Om de sökande inte hade möjlighet att göra det, på grund av att de var tvungna att ta upp frågan i första instans (för att undvika att bli förhindrade att göra det i ett mål om överklagande), skulle de inte nödvändigtvis ha tillgång till alla relevanta uppgifter för att kunna fatta ett sådant beslut. Det skulle kunna vara till skada för deras rätt till försvar. En sökande bör därför ha möjlighet att välja huruvida vederbörande vill framföra ett sådant påstående i första instans eller ta upp det för första gången i ett mål om överklagande.
130.
Jag anser därför att GSD inte är förhindrat att i målet om överklagande vid domstolen för första gången ta upp frågan huruvida tribunalen underlät att meddela ett avgörande inom skälig tid. ( 61 )
131.
I domen i målet Baustahlgewebe ( 62 ) angav domstolen att vad som utgör skälig tid ska bedömas från fall till fall. Den tillämpade följande kriterier som hämtats från Europadomstolens praxis: i) tvistens betydelse för den berörda personen, ii) målets komplexitet, iii) den berörda personens uppträdande och iv) de behöriga myndigheternas uppträdande (nedan kallade Baustahlgewebe-kriterierna). ( 63 )
132.
I mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne, där jag diskuterar denna fråga ingående, har jag föreslagit att Baustahlgewebe-kriterierna bör förfinas. I synnerhet har jag föreslagit att det, för att avgöra huruvida ett mål har prövats inom skälig tid, är vettigare att undersöka huruvida det har förekommit omotiverade perioder av passivitet vid tribunalen ( 64 ) än att fokusera på förfarandets totala längd från det datum då ansökan ingavs till avkunnandet av dom.
133.
GSD ingav sin ansökan och väckte talan om ogiltigförklaring den 23 februari 2006. Det skriftliga förfarandet avslutades den 23 februari 2007. Den 23 september 2010 informerade tribunalens kansli parterna om att målet hade tilldelats den fjärde avdelningen, efter en period av uppenbar passivitet på cirka tre år och sju månader. Den 20 oktober 2010 begärde GSD att tribunalen skulle återuppta det skriftliga förfarandet. ( 65 ) Den 14 december 2010 informerades GSD om att datum för förhandling i målet hade bestämts. Tribunalen höll förhandling i målet den 2 februari 2011 och domen avkunnades den 16 november samma år. Den totala längden på förfarandet i första instans var fem år och tio månader och en period på ungefär fyra år förflöt från det att det skriftliga förfarandet avslutades till dess att förhandlingen hölls.
134.
Med tillämpning av de fyra Baustahlgewebe-kriterierna är det uppenbart att tvisten är av betydelse för GSD, eftersom bolaget är skyldigt att betala betydande böter enligt beslutet. Det står även klart att målet i första instans aktualiserade komplexa frågor. Jag anser inte att förfarandets orimliga längd kan anses bero på GSD:s beteende. Det är visserligen riktigt att GSD den 20 oktober 2010 begärde att tribunalen skulle återuppta det skriftliga förfarandet för att bolaget skulle anföra argument rörande stadgans nya status efter Lissabonfördragets ikraftträdande (se ovan punkterna 46–53). Av det förhållandet att GSD underrättades den 14 december 2010 om att datum för förhandling i målet hade bestämts framgår det dock klart att denna processuella åtgärd hade endast liten eller ingen inverkan alls på förfarandets totala längd. Domstolen har inte fått några uppgifter som förklarar eller motiverar perioden av passivitet på tre år och åtta månader från det att det skriftliga förfarandet avslutades till dess att GSD begärde att det skriftliga förfarandet skulle återupptas. I avsaknad av sådan bevisning står det enligt min mening klart att detta mål inte fortskred inom skälig tid. Såsom jag har påpekat i mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne ( 66 ) anser jag (i stort sett) att denna del av förfarandet hade kunnat ta upp till två år utan att det skulle anses föreligga en oskälig tidsutdräkt vid handläggningen av målet. Härav följer att målet – i runda tal – tog omkring ett år och åtta månader längre tid i första instans vid tribunalen än det borde ha gjort.
135.
Jag anser därför att GSD:s grundläggande rätt att få sitt mål prövat av tribunalen inom skälig tid har åsidosatts.
136.
Av mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne ( 67 ) följer att när ett åsidosättande av artikel 47 i stadgan har konstaterats, ska ett sådant konstaterande inte i sig leda till att den överklagade domen upphävs.
137.
Som kommissionen har påpekat har GSD inte heller hävdat att dess rätt till försvar har åsidosatts till följd av detta rättegångsfel.
138.
Jag anser därför inte att den överklagade domen ska upphävas.
139.
GSD:s andrahandsyrkande om nedsättning av böterna tycks vara grundat på domstolens synsätt i målet Baustahlgewebe, ( 68 ) snarare än att det har framställts som ett separat yrkande om skadestånd för ekonomisk och/eller ideell skada.
140.
Mot bakgrund av detta yrkande anser jag, i avsaknad av ett yrkande om skadestånd för ekonomisk och/eller ideell skada, att ett konstaterande i själva domen med innebörden att tribunalen åsidosatte artikel 47 i stadgan utgör skälig gottgörelse. ( 69 )
141.
Jag drar följaktligen slutsatsen att i den mån GSD anser att det har lidit skada till följd av tribunalens underlåtenhet att avgöra målet inom skälig tid, utgör en talan om skadestånd vid tribunalen ett mer lämpligt och effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 i stadgan, tolkad mot bakgrund av artiklarna 6.1 och 13 i Europakonventionen, än en nedsättning av bötesnivån. ( 70 ) Jag föreslår därför att domstolen ska slå fast att det förekom ett orimligt dröjsmål vid avgörandet av GSD:s talan vid tribunalen och att domstolen ska klargöra att GSD har möjlighet att väcka en separat skadeståndstalan, om det så önskar.
Rättegångskostnader
142.
Om domstolen instämmer i min bedömning av överklagandet, ska GSD, i enlighet med artiklarna 137, 138, 140 och 184 i rättegångsreglerna i förening, som tappande part såvitt avser alla grunder förutom den andra grundens andra del, ( 71 ) förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnader.
Förslag till avgörande
143.
Jag anser följaktligen att domstolen ska
—
ogilla överklagandet såvitt avser den första och den tredje grunden samt den andra grundens första del,
—
upphäva tribunalens dom i mål T-79/06, Sachsa Verpackung mot kommissionen, i den del tribunalen underkände argumentet om att böterna inte borde ha fastställts till 3,3 miljoner euro för perioden som föregick Groupe Gascognes förvärv av Gascogne Sack Deutschland, och ersätta detta belopp med beloppet 2078400 euro,
—
slå fast att tribunalen underlät att meddela ett avgörande inom skälig tid i mål T-79/06, och
—
förplikta Gascogne Sack Deutschland att bära sina rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av kommissionens rättegångskostnader.
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) Dom av den 16 november 2011 i mål T‑54/06, Kendrion mot kommissionen (REU 2011, s. II‑393), i mål T‑72/06, Groupe Gascogne mot kommissionen (REU 2011, s. II‑400), och i mål T‑79/06, Sachsa Verpackung GmbH mot kommissionen (REU 2011, s. II‑406). En sammanfattning av de tre överklagade domarna har publicerats på engelska. De fullständiga texterna finns tillgängliga på franska i alla tre målen på domstolens webbplats. En fullständig nederländsk språkversion av domen i målet Kendrion finns också tillgänglig.
( 3 ) Kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget (ärende COMP/38354 – Industrisäckar) (nedan kallat beslutet). En sammanfattning av beslutet har publicerats i EUT L 282, 2007, s. 41.
( 4 ) Mål C‑40/12 P, Gascogne Sack Deutschland mot kommissionen (förevarande mål), mål C‑50/12 P, Kendrion mot kommissionen, och mål C‑58/12 P, Groupe Gascogne mot kommissionen. För en heltäckande bild avseende talan om ogiltigförklaring av beslutet vid tribunalen och överklagandet av tribunalens avgörande vid denna domstol, se punkt 102 i mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne.
( 5 ) Se ovan fotnot 4.
( 6 ) Förslagen till avgörande i samtliga tre mål om överklagande föredras den 30 maj 2013.
( 7 ) EUT C 83, 2010, s. 2.
( 8 ) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1). Uttalanden motsvarande dem i skälen 29 och 33 i förordning nr 1/2003 fanns i tionde och tolfte skälen i förordning nr 17, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8) (nedan kallad förordning nr 17).
( 9 ) Förordning nr 17 upphävdes genom artikel 43.1 i förordning nr 1/2003. Kommissionen har i del 6 i beslutet hänvisat till båda förordningarna som rättslig grund för de ålagda böterna. De relevanta bestämmelserna i förordning nr 17 är artiklarna 15.2 och 17. De återspeglas i artiklarna 23.2, 23.3 och 31 i förordning nr 1/2003. I detta förslag till avgörande kommer jag att hänvisa till bestämmelserna i förordning nr 1/2003, vilka ska anses omfatta även artiklarna 15.2 och 17 i förordning nr 17, eftersom de inte ändrades i sak såvitt är av betydelse för de frågor som uppkommer i detta mål om överklagande.
( 10 ) Dom av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen (REU 2010, s. I‑5361), punkt 102. I kommissionens riktlinjer från år 1998 för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade kommissionens riktlinjer från år 1998) omnämns även den totala omsättningen vid hänvisningen till 10-procentstaket i artikel 23.2. Jag kommer därför att använda uttrycket total omsättning i detta förslag till avgörande, när jag syftar på hela företagskoncernens omsättning.
( 11 ) Dom av den 16 november 2000 i mål C-291/98 P, Sarrió mot kommissionen (REG 2000, s. I-9991), punkt 85.
( 12 ) Citerade i fotnot 10 ovan.
( 13 ) Se ovan fotnoterna 2 och 4, beträffande dessa företags respektive talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid tribunalen och deras senare överklaganden till domstolen.
( 14 ) EGT C 207, 1996, s. 4.
( 15 ) Se artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.
( 16 ) Skälen 755–757 i beslutet.
( 17 ) Se skäl 783 i beslutet.
( 18 ) Sachsa Verpackung (ovan fotnot 2) (nedan kallad den överklagade domen).
( 19 ) Kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 45, 2002, s. 3) (nedan kallat meddelandet om samarbete) var tillämpligt från och med den 14 februari 2002. Det meddelandet ersatte kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4).
( 20 ) Artikel 48.2 i rättegångsreglerna.
( 21 ) Se, exempelvis, dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen (REG 2008, s. I-6351), punkt 335.
( 22 ) Dom av den 3 maj 2012 i mål C‑289/11 P, Legris Industries mot kommissionen, punkt 36.
( 23 ) Dom av den 19 juli 2012 i de förenade målen C‑628/10 P och C‑14/11 P, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco mot kommissionen (nedan kallat Alliance One), punkterna 46, 47, 108 och 113.
( 24 ) Min översättning.
( 25 ) Domen i målet Alliance One (ovan fotnot 23), punkt 64 och där angiven rättspraxis.
( 26 ) K(2003) 4570 slutlig och rättelse K(2004) 4 (ärende COMP/E-2/37.857 – Organiska peroxider). En sammanfattning har publicerats i EUT L 110, 2005, s. 44.
( 27 ) Dom av den 29 september 2011 i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen (REU 2011, s. I‑8947) (nedan kallat Elf Aquitaine).
( 28 ) Se ovan fotnot 27.
( 29 ) Min översättning.
( 30 ) Dom av den 3 september 2009 i mål C-534/07 P, Prym och Prym Consumer mot kommissionen (nedan kallat Prym) (REG 2009, s. I-7415), punkt 98.
( 31 ) Dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. II-10) (nedan kallat Tokai). Det har publicerats en sammanfattning av domen. Fullständiga versioner av domen finns på tyska, engelska och franska på domstolens webbplats.
( 32 ) Dom av den 27 juni 2012 i mål T‑448/07, YKK m.fl. mot kommissionen (nedan kallat YKK).
( 33 ) Se ovan punkt 18.
( 34 ) Domen i målet Tokai (ovan fotnot 31), punkterna 389–391.
( 35 ) Domen i målet YKK är för närvarande föremål för överklagande (mål C‑408/12 P) och denna frågeställning utgör en av grunderna för överklagandet vid domstolen.
( 36 ) Domen i målet Sarrió mot kommissionen (ovan fotnot 11), punkt 85.
( 37 ) Se inledningsorden i punkt 108 i den överklagade domen, vilken citeras ovan i punkt 69.
( 38 ) Dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen (REG 2005, s. I-5425), punkterna 280 och 281.
( 39 ) För en förklaring av personligt ansvar när moderbolaget hålls ansvarigt för en överträdelse som begåtts av ett dotterbolag, se domen i målet Alliance One (ovan fotnot 23), punkt 42. Se även punkterna 36–40 i mitt förslag till avgörande i målet Kendrion (ovan fotnot 4).
( 40 ) Domen i målet Prym (ovan fotnot 30), punkt 96.
( 41 ) Dom av den 12 november 2011 i mål C-554/08 P, Carbone-Lorraine mot kommissionen (nedan kallat Carbone-Lorraine) (REG 2009, s. I-189), punkt 43 och där angiven rättspraxis.
( 42 ) Domen i målet Carbone-Lorraine (ovan fotnot 41), punkt 44 och där angiven rättspraxis.
( 43 ) Dom av den 5 april 2006 i mål T-279/02, Degussa mot kommissionen (REG 2006, s. II-897) (nedan kallat Degussa).
( 44 ) Punkterna 117–120 i den överklagade domen.
( 45 ) Punkt 118 i den överklagade domen.
( 46 ) Punkt 119 i den överklagade domen.
( 47 ) Se punkt 144 i den överklagade domen.
( 48 ) Se punkt 154 i den överklagade domen.
( 49 ) Se punkt 162 i den överklagade domen.
( 50 ) Se punkterna 98 och 99 ovan.
( 51 ) Domen i målet Alliance One (ovan fotnot 23), punkt 64.
( 52 ) Se skäl 757 i beslutet.
( 53 ) Se punkt 107 ovan.
( 54 ) Domen i målet Carbone-Lorraine (ovan fotnot 41), punkt 44.
( 55 ) Domen i målet Carbone-Lorraine (ovan fotnot 41), punkterna 44 och 45.
( 56 ) Mål C-328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen (nedan kallat SGL Carbon) (REG 2007, s. I-3921), punkt 98 och där angiven rättspraxis.
( 57 ) Bortsett naturligtvis från tillämpningen av 10-procentstaket baserat på omsättningen under det föregående räkenskapsåret.
( 58 ) Domen i målet SGL Carbon (ovan fotnot 56), punkt 100.
( 59 ) Ansökan, varigenom talan om ogiltigförklaring väcktes, ingavs den 23 februari 2006 och domen avkunnades den 16 november 2011.
( 60 ) Se dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (nedan kallat Baustahlgewebe) (REG 1998, s. I-8417), punkt 45, där domstolen beaktade den omständigheten att 22 månader hade förlöpt från det att förhandlingen hölls till dess domen i första instans meddelades.
( 61 ) Se förslaget till avgörande i mål C‑50/12 P, Kendrion, punkterna 108–133. I det målet togs frågan om underlåtenhet att fatta ett avgörande inom skälig tid upp vid tribunalen under förhandlingen.
( 62 ) Punkt 29 (ovan fotnot 60).
( 63 ) En fullständig analys av vad som utgör en underlåtenhet att fatta ett avgörande inom skälig tid och det rättsmedel som bör tillämpas finns i punkterna 70–150 i mitt förslag till avgörande i mål C‑58/12 P, Groupe Gascogne.
( 64 ) Se punkterna 98–112 i mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne.
( 65 ) Se punkterna 44–54 ovan.
( 66 ) Se punkterna 91–94 i det förslaget till avgörande.
( 67 ) Ovan fotnot 4.
( 68 ) I domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 60) beslutade domstolen, av processekonomiska skäl och för att säkerställa att rättegångsfelet omedelbart och effektivt kunde avhjälpas, att upphäva den överklagade domen med avseende på det bötesbelopp som hade fastställts, medan den fastställde domen i alla andra avseenden.
( 69 ) Se punkt 148 i mitt förslag till avgörande i målet Groupe Gascogne.
( 70 ) Enligt min mening tycks GSD:s aktuella yrkande om nedsättning av böterna helt och hållet vara grundat på domen i målet Baustahlgewebe: det har inte framställts som ett separat yrkande om skadestånd för ekonomisk och/eller ideell skada och domstolen skulle inte heller ha behörighet att pröva ett sådant yrkande.
( 71 ) Se punkterna 66–90 ovan.
Full & Egal Universal Law Academy