FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 18 juli 2013 ( 1 )
Mål C‑180/12
Stoilov i Ko EOOD
mot
Nachalnik na Mitnitsa Stolichna
(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad (Bulgarien))
”Separata beslut och rättsmedel avseende samma tullskuld — Huruvida begäran om förhandsavgörande ska upptas till sakprövning — Anledning saknas att döma i saken — Rättskraft — Artiklarna 41 och 47 i stadgan — Principen om god förvaltning — Rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol”
I – Inledning och prövning av huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning
1.
Förevarande begäran om förhandsavgörande, som Administrativen sad Sofia-grad (Bulgarien) har ingett, avser tolkning av tulltaxenumren 5407 61 30 och 6303 92 10 i kombinerade nomenklaturen för år 2009 (nedan kallad KN), ( 2 ) samt tolkning av tullkodexen ( 3 ), av principen om skydd för berättigade förväntningar och av artiklarna 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2.
Som jag kommer att få tillfälle att visa i detta förslag, döljer denna begäran om förhandsavgörande i realiteten en annan fråga, angående huruvida den kan tas upp till sakprövning, eller närmare bestämt, angående att den förlorat sitt föremål under förfarandets gång, vilket enligt min uppfattning bör föranleda domstolen att slå fast att det saknas anledning att besvara tolkningsfrågorna.
3.
Prövningen av denna fråga förutsätter emellertid en sammanfattande beskrivning av de nationella domstolsförfaranden genom vilka Stoilov i Ko EOOD (nedan kallat Stoilov) väckte talan i två fall nästan samtidigt – i vilka föremålet sammanfaller – mot två beslut som antagits av Nachalnik na Mitnitsa Stolichna (tulldirektören i Sofia, nedan kallad Nachalnik), med tillämpning av tullkodexen.
4.
Sammanfattningsvis hade Stoilov i tulldeklaration som ingavs den 8 januari 2009 deklarerat ”material för tillverkning av rullgardiner”, med ursprung i Kina, under TARIC‑nummer 6303 92 10 i KN, medan tullmyndigheten, till följd av kontroll och analys av prover i laboratorium, ansåg att de varor som denna deklaration avsåg uppfyllde kraven för att klassificeras under kapitel 54 i NK, närmare bestämt under TARIC‑nummer 5407 61 30.
5.
Följaktligen meddelade Nachalnik, den 27 april 2009, med tillämpning av artikel 221.5 i tullkodexen, ( 4 ) ett beslut (nedan kallat meddelandebeslutet) genom vilket de varor som avsågs med tulldeklarationen av den 8 januari 2009 klassificerades under TARIC‑nummer 5407 61 30. Detta medförde en ökning av tullbeloppen med 6,5–8 procent och tillämpning av en slutgiltig antidumpningstull på 74,8 procent. Genom samma beslut beviljades Stoilov en frist på sju dagar för att frivilligt betala motsvarande belopp, i enlighet med artikel 222 i tullkodexen. ( 5 )
6.
Då Stoilov inte hade betalat de begärda beloppen inom den utsatta fristen fattade Nachalnik ett beslut om indrivning av offentligrättsliga statliga fordringar den 7 augusti 2009 (nedan kallat beslutet om indrivning), med tillämpning av artikel 232 i tullkodexen. ( 6 )
7.
Efter att Stoilov, i september 2009, hade bestritt detta beslut i administrativ ordning och begärt att en oberoende sakkunnig skulle tillkallas för ett utlåtande, väckte företaget i oktober 2009 talan om ogiltigförklaring av beslutet om indrivning vid den hänskjutande domstolen.
8.
Stoilov hade emellertid några månader tidigare överklagat beslutet om underrättelse till Administrativen sad Sofia-grad, som avslog företagets överklagande genom dom av den 30 december 2010.
9.
Nämnda dom överklagades till Varhoven administrativen sad (högsta förvaltningsdomstolen) (nedan kallad VAS). Målet i VAS hade ännu inte avgjorts när förevarande begäran om förhandsavgörande framställdes. Det framgår emellertid av de skriftliga yttranden som har inkommit till domstolen och av den hänskjutande domstolens svar på den begäran om förtydligande som domstolen riktat till den att VAS, genom dom av den 5 juli 2012, ogiltigförklarade Administrativen sad Sofia-grads avgörande av den 30 december 2010 och ändrade detta avgörande genom att ogiltigförklara beslutet om underrättelse. Enligt de förklaringar som den hänskjutande domstolen har gett i sitt svar på begäran om förtydliganden fastställde VAS i huvudsak att den tullklassificering som Nachalnik hade fastställt och som Administrativen sad Sofia-grad hade bekräftat var felaktig mot bakgrund av handlingarna och sakkunnigutlåtandena i målet. Vidare fann VAS att det för Stoilov hade uppkommit berättigade förväntningar på att de aktuella varorna skulle klassificeras under TARIC‑nummer 6303 92 10, eftersom tullmyndigheten, för ett flertal tidigare deklarationer av identiska varor från samma tillhandahållare i Kina, hade godtagit dessa importer, inbegripet när handlingarna kontrollerats, och hade tillämpat nämnda TARIC‑nummer utan att besluta om sanktioner.
10.
Den hänskjutande domstolen medgav, i sitt svar på domstolens begäran om förtydliganden beträffande verkan av beslutet om underrättelse för det nationella målet, bland annat att det ankommer på den att kontrollera att de processuella villkor som gäller för att beslutet om indrivning ska vara lagligt är uppfyllda, och att beslutet om underrättelse ingår i dessa villkor.
11.
Vid förhandlingen i domstolen medgav Nachalnik att beslutet om underrättelse genom upphävande av VAS inte längre existerade i den bulgariska rättsordningen.
12.
Det ska mot bakgrund av dessa omständigheter erinras om att det uppdrag som domstolen har inom ramen för det samarbete som föreskrivs i artikel 267 FEUF inte består i att ge allmänna rådgivande yttranden och att föremålet för en begäran om förhandsavgörande, under förfarande vid domstolen, kan förlora hela eller en del av sin relevans så att de svar som domstolen skulle ge på denna begäran förlorar sin funktion som är att ge en faktisk lösning på en tvist. ( 7 ) Med andra ord ska det bistånd som domstolen ger de nationella domstolarna inom ramen för artikel 267 FEUF säkerställa att dessa kommer att fatta ett beslut med beaktande av förhandsavgörandet. ( 8 )
13.
Domstolen har således, med tillämpning av denna rättspraxis, slagit fast att det saknas anledning att uppta en begäran om förhandsavgörande till sakprövning när, oaktat den hänskjutande domstolens önskan att upprätthålla begäran, den tvist som ligger till grund för denna begäran har förlorat sitt föremål under förfarandet, särskilt med anledning av en överenskommelse mellan parterna ( 9 ) eller av återkallande av talan i det nationella målet ( 10 ).
14.
På samma sätt anser domstolen, mot bakgrund av de faktiska omständigheter som åberopats inför den, att det då tvisten förlorat sitt föremål saknas anledning att svara på en begäran om förhandsavgörande när denna begäran inte gör det möjligt att erhålla sådana tolkningsdata för unionsrätten som den hänskjutande domstolen på ett ändamålsenligt sätt kan tillämpa för att avgöra den anhängiggjorda tvisten i enlighet med unionsrätten. ( 11 )
15.
Den situation som är aktuell i förevarande mål motsvarar förvisso inte helt dessa situationer.
16.
I enlighet med ovannämnda rättspraxis och mot bakgrund av de upplysningar som domstolen har tillgång till står det emellertid klart att den nationella domstolen för att avgöra det mål som är anhängigt vid den inte längre behöver meddela ett avgörande som kan beakta domen i målet om förhandsavgörande för det fall domstolen skulle besvara tolkningsfrågorna.
17.
Som den hänskjutande domstolen har medgett i sitt svar på domstolens begäran om förtydliganden, är nämligen, till följd av att VAS ogiltigförklarat beslutet om underrättelse, ett av kriterierna för formell laglighet för beslutet om indrivning inte längre uppfyllt, eftersom beslutet om underrättelse inte längre existerar i den bulgariska rättsordningen, såsom även Nachalnik har påpekat. Som Stoilov med fog gjorde gällande vid förhandlingen i domstolen räcker det således för den hänskjutande domstolen att konstatera att nämnda beslut om indrivning med nödvändighet ska ogiltigförklaras redan på grundval av den nationella rättsordningen – vilket den för övrigt redan hade kunnat göra så fort domen i målet VAS meddelades.
18.
Även om det är möjligt att förstå det argument som skattemyndigheten i Sofia har framfört, enligt vilket underrättelsen om ett tullbelopp, i den mening som avses i artikel 221 i tullkodexen (det vill säga beslutet om underrättelse i förevarande fall), och den indrivning av detta belopp som beslutats med tillämpning av artikel 232 i denna kodex, ska klassificeras som självständiga rättsakter mot vilka separata talan kan väckas vid domstol, kvarstår icke desto mindre det förhållandet, som Europeiska kommissionen mycket logiskt påpekade vid förhandlingen inför domstolen, att en tullskuld inte lagligen kan uppbäras av den nationella myndigheten om den inte längre existerar på grund av att det beslut genom vilket den fastställts har ogiltigförklarats av behöriga nationella domstolar. En motsatt tolkning skulle medföra en obehörig vinst för staten.
19.
Den hänskjutande domstolen kommer således oundvikligen, mot bakgrund av VAS ogiltigförklaring av beslutet om underrättelse, att behöva beakta den omständigheten att det i det nationella målet aktuella beslutet om indrivning inte längre uppfyller ett grundläggande formellt giltighetsvillkor, nämligen själva fastställandet av den tullskuld för vilken indrivning har begärts och som bestritts inför den, oberoende av vilka svar som EU-domstolen kan komma att ge beträffande de fyra tolkningsfrågor som denna hänskjutande domstol har ställt till den.
20.
Om domstolen besvarar dessa frågor skulle detta således innebära att den avger ett rådgivande yttrande avseende hypotetiska frågor, vilket skulle stå i strid med de uppdrag som domstolen getts inom ramen för det domstolssamarbete som införts genom artikel 267 FEUF.
21.
Dessutom visar den hänskjutande domstolens svar på EU-domstolens begäran om förtydliganden att den hänskjutande domstolen vill placera EU-domstolen i en roll som skiljedomare som ska välja mellan den hänskjutande domstolens egen bedömning av omständigheterna i det mål den hänskjutande domstolen har att pröva och den bedömning av dessa omständigheter som VAS gjorde i sin dom av den 30 december 2010, genom vilken domen från Administrativen sad Sofia‑grad ogiltigförklarades och beslutet om indrivning ogiltigförklarades och ändrades, särskilt beträffande den bevisning som ledde till att de aktuella varorna klassificerades under det ena eller andra omtvistade TARIC‑numret. ( 12 ) Det ankommer emellertid självklart inte på domstolen att göra en bedömning av de faktiska omständigheterna i det nationella målet och än mindre att agera skiljedomare mellan högsta domstolen och en domstol i lägre instans i en medlemsstat.
22.
Härav följer, enligt min uppfattning, att domstolen ska fastställa att det saknas anledning att pröva begäran om förhandsavgörande.
23.
För det fall domstolen trots allt inte delar denna bedömning, ska jag i det följande kort, och i andra hand, besvara den hänskjutande domstolens frågor.
II – Bedömning, i andra hand, av tolkningsfrågorna
A – Den första tolkningsfrågan
24.
Den hänskjutande domstolen har genom sin första fråga önskat få klarhet i huruvida ”[i]hoprullade remsor av fibertyg för tillverkning av draperier – med avseende på klassificeringen enligt tulltaxan [i KN] ska … klassificeras enligt varans egenskaper som ’vävnader’ under TARIC‑nummer 5407 61 30 eller enligt dess enda användningsområde, tillverkning av draperier, under TARIC‑nummer 6303 92 10, med beaktande av följande:
a)
Begreppet ’konfektionerade varor’ i den mening som avses i anmärkning 7 … i avdelning XI (’Textilvaror’) i [KN], jämförd med nr 2 a i KN:s allmänna föreskrifter avseende begreppet ’ofullständiga eller ofärdiga varor’ också med beaktande av den situation som anges i punkt 2 b i nämnda föreskrifter och av de aktuella varornas egenskaper och av den omständigheten att endast en slutprodukt kan tillverkas av dem,
b)
möjligheten att begreppet ’vävnader’ enligt kapitel 54, undernummer 5407 61 30 i [KN] omfattar tygremsor som har förstärkta kanter på långsidan, då slutprodukten som är deras enda användningsområde är draperier, och även med beaktande av den uttryckliga hänvisningen till denna produkt i undernummer 6303 92 10 i denna KN.”
25.
Denna fråga återspeglar den tvist som ligger till grund för det nationella målet, då Stoilov deklarerade att de importerade varorna omfattas av kapitel 63 i KN, medan tullmyndigheten ansåg att de varor som nämnda deklaration gällde uppfyllde villkoren för att klassificeras under kapitel 54 i KN.
26.
Det ska erinras om att KN bygger på det världsomfattande systemet för harmoniserad varubeskrivning och kodifiering som utarbetades av Världstullorganisationen, och återger de däri använda numren och sexsiffriga undernumren. Endast den sjunde och den åttonde siffran utgör undernummer som är specifika för KN. I dess andra del, som har rubriken ”Tulltaxa”, innehåller KN en klassificering av varor i avdelningar, kapitel, nummer och undernummer.
27.
Avdelning XI i KN har rubriken ”Textilvaror”. Enligt anmärkning 7 i denna avdelning, avses med ”konfektionerade varor” bland annat
”a)
varor som är skurna till annan form än kvadratisk eller rektangulär,
b)
varor som är färdigutformade och färdiga för användning (eventuellt efter isärklippning), utan behov av sömnad eller vidare bearbetning (t.ex. vissa dammhanddukar, handdukar, borddukar, halsdukar och filtar),
c)
tillskurna och som har minst en värmeförseglade eller sammanpressade kanter behandlade på något sätt”.
28.
Denna avdelning XI omfattar både kapitel 54 och kapitel 63 i NK.
29.
Kapitel 54, som har rubriken ”Konstfilament; remsor o.d. av konstfibrer”, omfattar bland annat nummer 5407 ”Vävnader av garn av syntetfilament …”, som i sig omfattar undernummer 5407 61 30 ”andra vävnader innehållande minst 85 viktprocent otextuerade färgade polyesterfilament”. ( 13 )
30.
Vad gäller kapitel 63, underkapitel I i KN, som har rubriken ”[a]ndra konfektionerade textilvaror”, omfattar nummer 6303 ”[g]ardiner, rullgardiner och draperier, gardinkappor och sängkappor”, vilket inbegriper undernummer 6303 92 10 ”andra slag [än trikå] av syntetfiber av bondad duk”. Det framgår av anmärkning 1 till kapitel 63 i KN att underkapitel I i denna som omfattar alla textilvaror ”endast ska tillämpas på konfektionerade varor”.
31.
Det ska också erinras om att KN innehåller ett antal inledande allmänt hållna bestämmelser avseende tolkning. Av dessa bestämmelser framgår bland annat att om en vara anges i ett visst nummer ska varan klassificeras enligt detta tulltaxenummer även när den är inkomplett eller inte är färdigarbetad, under förutsättning att varan i detta skick har den kompletta eller färdigarbetade varans huvudsakliga karaktär. En komplett eller färdigarbetad vara (eller en vara som enligt denna regel ska klassificeras som komplett eller färdigarbetad), som föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop, ska klassificeras enligt samma tulltaxenummer som den hopsatta varan. ( 14 ) I dessa bestämmelser preciseras också att när varorna kan klassificeras under flera olika nummer, ska de i första hand tillhöra det mest specifika numret, ( 15 ) varvid klassificeringen ska bestämmas med ledning av lydelsen av HS-numren, då benämningarna på avdelningar, kapitel och underavdelningar av kapitel endast är vägledande. ( 16 )
32.
Det ska även understrykas att när en specifik anknytning saknas ska de aktuella varorna klassificeras med beaktande av deras egenskaper och objektiva kännetecken, såsom de definierades i lydelsen i numren i KN, vilka av hänsyn till rättssäkerheten och i syfte att underlätta kontroll utgör det avgörande kriteriet för klassificering av varor i allmänhet. ( 17 )
33.
Även om domstolen ibland har avgjort frågan om tullklassificering av en viss vara, ankommer det i princip inte på den att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande och av den avgränsning av behörigheter som härav följer mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, uttala sig i en sådan fråga, eftersom denna uppgift ankommer på den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det mål den har att avgöra och den tolkning av unionsrätten som domstolen lämnar. ( 18 )
34.
I detta hänseende anser jag att den hänskjutande domstolen i huvudsak försöker fastställa räckvidden av begreppet ”konfektionerade varor” i den mening som avses i anmärkning 7 i avdelning XI i NK, för att den ska kunna kontrollera huruvida de varor som Stoilov har deklarerat, nämligen ”material för tillverkning av rullgardiner” faktiskt ska omfattas av ett av undernumren i kapitel 63 i NK.
35.
Som bland annat kommissionen har gjort gällande, ska de aktuella varorna för att kunna tillhöra nämnda kapitel ha egenskaper som konfektionerade varor, till vilka enligt detta kapitel bland annat räknas draperier.
36.
Endast två av de alternativa kriterierna, som anges i anmärkning 7 till avdelning XI i NK, förefaller vid en första anblick vara relevanta. Enligt kommissionen och Nachalnik uppfyller varorna, då de är rektangulära till formen, inte de kriterier som anges i anmärkning 7 a till avdelning XI, vilken enbart avser ”varor som är skurna till annan form än kvadratisk eller rektangulär”. En sådan bedömning, vilken i slutändan ankommer på den hänskjutande domstolen är emellertid enligt min uppfattning inte särskilt övertygande när det gäller draperier som i allmänhet är rektangulära till formen. Att liksom parterna har gjort härav dra slutsatsen att kapitel 63 inte är tillämpligt är enligt min uppfattning överdrivet. Man skulle på sin höjd kunna dra slutsatsen att de aktuella varornas rektangulära form inte omfattas av det första kriteriet i anmärkning 7 till avdelning XI.
37.
Det ska i detta hänseende erinras om att det i led b i anmärkning 7 i samma avdelning som inbegripet i begreppet konfektionerade varor anges ”varor som är färdigutformade och färdiga för användning”.
38.
Förutom att Stoilov åberopade denna bestämmelse under förhandlingen i domstolen, varvid företaget förklarade att de aktuella varorna endast är avsedda för en enkel sammansättning, angav även VAS i sin ovannämnda dom av den 5 juli 2012 att nämnda varor var importerade färdiga att använda, och att de inte kunde användas som något annat än draperier.
39.
Det ska vidare understrykas att det framgår av de allmänna bestämmelserna i KN att när en viss vara anges i ett tulltaxenummer ska varan klassificeras enligt detta tulltaxenummer även när den är inkomplett eller inte färdigarbetad, under förutsättning att varan i detta skick har den kompletta eller färdigarbetade varans huvudsakliga karaktär eller att den föreligger i delar som är avsedda att sättas ihop.
40.
Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som har anförts inför den, kontrollera huruvida de aktuella varorna kan anses som varor som är färdigutformade och färdiga för användning och således kan omfattas av kapitel 63 i KN.
41.
Om detta inte är fallet ska dessa varor omfattas av kapitel 54 i KN.
42.
De berörda parternas skilda uppfattningar beträffande huruvida de aktuella textilvarorna är vävda eller inte är enligt min uppfattning endast relevanta när det gäller att fastställa det adekvata undernumret, men inte avseende vilket kapitel i KN som är relevant, vilket jag anser vara den enda avgörande frågan.
B – Den andra tolkningsfrågan
43.
Den hänskjutande domstolen har genom sin andra fråga i huvudsak önskat få klarhet i huruvida det finns skäl att anta att det för den som upprättat tulldeklarationen och som är ansvarig för importen har uppkommit en berättigad förväntning på att varorna skulle vara föremål för en viss tullklassificering när a) det avseende en tidigare tulldeklaration för likadana varor och samma tulltaxenummer, till följd av en fysisk kontroll av tullmyndigheterna avseende bland annat tullklassificeringen och för vilken ett protokoll upprättats, inte togs några prover för analys och konstaterades att varorna motsvarade deklarationen, och b) på grund av att det inte gjordes sådana kontroller efter det att varorna överförts vid fem andra tidigare tulldeklarationer i vilka angavs likadana varor och samma tulltaxenummer, varav vissa hade avgetts före och andra efter det datum som angavs i protokollet över tullkontrollen, i vilket fastställdes att tulltaxenumret var riktigt.
44.
Denna fråga skulle, enligt min uppfattning, endast vara av betydelse för det fall den hänskjutande domstolen fastställde att varorna, i enlighet med beslutet för indrivning, skulle klassificeras i kapitel 54 i KN.
45.
I det motsatta fallet ska detta beslut nämligen ogiltigförklaras på den enda grunden att en felaktig klassificering gjorts av dessa varor, utan att den hänskjutande domstolen behöver avgöra huruvida det för Stoilov har uppkommit en berättigad förväntning på att varorna ska klassificeras i kapitel 63 i KN.
46.
Efter att denna avgränsning av svaret har gjorts, ska det erinras om att tullmyndigheterna, med stöd av artikel 68 i tullkodexen, kan kontrollera riktigheten av de deklarationer de har mottagit antingen genom att granska handlingarna, enligt punkt a i denna bestämmelse, eller genom att undersöka varorna och ta prover för analys eller fördjupad kontroll, i enlighet med led b i denna artikel.
47.
Den hänskjutande domstolen har i förevarande mål i sin fråga preciserat att tullmyndigheterna, vid ett antal tulldeklarationer som Stoilov har gjort avseende identiska varor under samma tulltaxenummer (kapitel 63 i KN) före den deklaration som ligger till grund för det nationella målet, i ett fall har gjort en fysisk kontroll av de importerade varorna och i andra fall har godtagit Stoilovs deklarationer efter att enbart ha granskat handlingarna, utan att invända mot den deklarerade tullklassificeringen.
48.
Den hänskjutande domstolen har således ställt sig frågan huruvida det för Stoilov har uppkommit en berättigad förväntning med anledning av de bekräftanden som företaget erhållit från tullmyndigheternas sida när dessa, vid kontroll av Stoilovs tulldeklarationer vid tidigare importer, har godtagit klassificering av samma varor under kapitel 63 i KN.
49.
Det ska i detta hänseende erinras om att tullkodexen i sina artiklar 220.2 b och 239, har infört förfaranden avseende att tullmyndigheterna inte får bokföra tullbelopp i efterhand respektive återbetalning av sådana belopp, vilka båda har samma ändamål, nämligen bland annat att betalningen av importtullar ska begränsas till situationer där sådan betalning är förenlig med den grundläggande principen om skydd för berättigade förväntningar. ( 19 )
50.
Enligt rättspraxis angående tolkning av den första av dessa artiklar har den betalningsskyldige rätt att slippa uppbörd i efterhand om tre kumulativa villkor är uppfyllda. ( 20 )
51.
Till att börja med ska den omständigheten att tullarna i fråga inte har tagits ut bero på ett misstag från de behöriga myndigheternas sida. Vidare måste det misstag som begåtts av de behöriga myndigheterna vara av sådant slag att det inte rimligen kunde ha upptäckts av en godtroende betalningsskyldig, trots att denne har yrkeserfarenhet och har agerat aktsamt. Slutligen måste den betalningsskyldige ha följt samtliga bestämmelser i den gällande lagstiftningen rörande tulldeklarationen i fråga. ( 21 )
52.
När det gäller det första villkoret, det vill säga att det föreligger ett misstag från de behöriga myndigheternas sida, har domstolen preciserat att det endast är de misstag som kan hänföras till myndigheternas aktiva agerande som ger rätt till avstående från uppbörd av tullar i efterhand ( 22 ) och att det inte är tillräckligt att en gäldenärs deklaration är felaktig för att möjligheten att nämnda myndigheter har begått ett misstag ska uteslutas. ( 23 )
53.
Beträffande huruvida de behöriga myndigheternas misstag var möjligt att upptäcka, har domstolen slagit fast att misstagets art ska bedömas bland annat med hänsyn till hur komplicerade bestämmelserna i fråga är och till den tidsperiod under vilken myndigheternas misstag bestått, ( 24 ) medan domstolen, när det gäller den aktsamhet som en person med yrkeserfarenhet ska visa, har preciserat att detta innebär att deklaranten är skyldig att till de behöriga tullmyndigheterna lämna alla uppgifter som är nödvändiga för det ifrågavarande tullförfarandet avseende de berörda varorna som föreskrivs i unionsbestämmelserna eller i de nationella bestämmelser som kompletterar eller ändrar dessa. ( 25 )
54.
Det ankommer allmänt på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida alla villkoren är uppfyllda, utan att de preciseringar som görs nödvändigtvis är uttömmande.
55.
Jag kommer i detta hänseende att begränsa mig till att understryka några omständigheter som föranleder mig att anse att villkoren för att indrivning av tullskulder inte ska ske förefaller tillräckliga.
56.
Det framgår således av beslutet om hänskjutande att tullmyndigheterna, före det nationella målet, för att kontrollera Stoilovs tulldeklarationer, fysiskt har undersökt varor som är identiska med dem som ligger till grund för nämnda mål, vilka var av identiskt ursprung och klassificerade under kapitel 63 i NK.
57.
Tullmyndigheterna har således, genom att genomföra en fysisk undersökning av varorna, enligt min uppfattning antagit ett aktivt agerande, i den mening som avses i ovannämnda rättspraxis, ett agerande som vidare förefaller ha bekräftats genom efter varandra följande kontroller av handlingarna.
58.
Den hänskjutande domstolen har visserligen inte lämnat några upplysningar avseende under vilken period de nationella tullmyndigheterna godtog den tullklassificering som Stoilov deklarerat, vilket det ankommer på den att kontrollera, men denna praxis tycks dock ha avsett flera i tiden utspridda deklarationer.
59.
För övrigt betvivlar jag att de behöriga myndigheternas misstag rimligen kunde upptäckas av en normalt aktsam ekonomisk aktör, med hänsyn till den omständigheten att dessa myndigheter, inom ramen för en fördjupad undersökning, var tvungna att tillgå ett tekniskt sakkunnigutlåtande, med hjälp av ett mikroskop och efter infraröd spektrofotometri, som slutgiltigt ledde dem att vägra den klassificering som Stoilov deklarerat för import av de aktuella varorna.
C – Den tredje tolkningsfrågan
60.
Den hänskjutande domstolen har genom sin tredje tolkningsfråga önskat få klarhet i huruvida ”artikel 243.1 i [tullkodexen] med avseende på principen om rättskraft [ska] tolkas på så sätt att talan endast kan väckas mot en rättsakt enligt artikel 232.1 a i denna förordning om denna rättsakt utfärdats på grund av för sen betalning och den samtidigt fastställer importtullbeloppet och enligt medlemsstatens nationella rätt utgör en exekutionstitel för indrivningen av tull[.]”.
61.
Som kommissionen med fog har påpekat är det, utöver den synnerligen otydliga formuleringen av denna fråga, inte lätt att förstå vad den hänskjutande domstolen i sak önskar få svar på.
62.
Med bortseende från denna allmänna reservation som helt enkelt kan leda till att anta att denna fråga inte ska kunna upptas till sakprövning, ska den dock förstås mot bakgrund av omständigheterna i målet.
63.
Genom att uttryckligen ha hänvisat till principen om rättskraft förefaller den hänskjutande domstolen vilja förekomma en eventuell dom från VAS om upphävande av dess dom av den 30 december 2010 angående beslutet om underrättelse, genom att in fine fråga huruvida, med stöd av tullkodexen, endast beslutet om indrivning kan anses vara en rättsakt mot vilken talan kan väckas och huruvida beslutet om underrättelse således fråntas denna klassificering, varvid den dom genom vilken VAS upphävde detta sistnämnda beslut fråntas all verkan.
64.
Den hänskjutande domstolen har alltså frågat domstolen huruvida enbart beslutet om indrivning, som antagits med stöd av artikel 232 i tullkodexen, utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, och beslutet om underrättelse såtillvida endast är en förberedande rättsakt som inte kan göras till föremål för domstolsprövning.
65.
Om detta är frågan är det uppenbart att den ska besvaras nekande.
66.
Genom att begränsa sig till att precisera, i sin artikel 243.1, att varje person ska ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av tullagstiftningen och som berör denne direkt och personligen, utgör tullkodexen nämligen inget som helst hinder för att medlemsstater, såsom Republiken Bulgarien, liksom den hänskjutande domstolen och Nachalnik också har medgett, klassificerar den underrättelse som avses i artikel 221.1 i nämnda kodex (i förevarande mål beslutet om underrättelse), som en rättsakt mot vilken talan kan väckas med stöd av nationell rätt.
67.
Vidare har Administrativen sad Sofia‑grad, genom att i sak pröva beslutet om underrättelse i sin dom av den 30 december 2010, själv medgett karaktären av den rättsakt som gick emot nämnda beslut i förhållande till Stoilov.
68.
Således utgör inte bestämmelserna i tullkodexen hinder för att såväl beslutet om underrättelse som beslutet om indrivning kan anses vara rättsakter som går importören emot och följaktligen båda kan vara föremål för domstolsprövning vid de nationella domstolarna.
D – Den fjärde tolkningsfrågan
69.
Genom sin fjärde och sista fråga har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i huruvida ”artiklarna 41.2 a och 47 i [stadgan] … [ska] tolkas på så sätt att det – när en begäran om bevisupptagning genom ett oberoende sakkunnigutlåtande, som framställdes av gäldenären efter att denne underrättats enligt artikel 221.1 i [tullkodexen] och som inte uttryckligen prövades av en tullmyndighet samt inte nämndes i motiveringen till senare beslut – föreligger ett åsidosättande av rätten till god förvaltning och rätten till försvar i förvaltningsförfaranden, som inte kan avhjälpas i domstolsförfarandet, eftersom den berörde under de aktuella omständigheterna endast i första instans har möjlighet att styrka sina invändningar avseende tullklassificeringen av varan genom att ställa frågor till en oberoende sakkunnig”.
70.
Några preciseringar krävs framför allt vad gäller syftet med denna fråga.
71.
För det första förefaller den vara ställd på fel sätt då den anges avse artikel 47 i stadgan, det vill säga rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, medan den hänskjutande domstolens utveckling av frågan i huvudsak gäller rätten att höras inom ramen för ett administrativt förfarande.
72.
För övrigt föreligger det, även om frågan skulle kunna besvaras utifrån artikel 47 i stadgan mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, inga tvivel om att Stoilov har åtnjutit möjligheten att väcka talan vid domstol mot beslutet om indrivning, i ett mål som är pågående vid den hänskjutande domstolen. Dessutom ska det för fullständighetens skull erinras om att Stoilov även kunde väcka talan i ett mål mot beslutet om underrättelse, inom ramen för vilket mål det oberoende sakkunnigutlåtandet inhämtats och på grundval av vilket Stoilovs överklagande vid VAS bifölls.
73.
För det andra ska det påpekas att den hänskjutande domstolen har önskat få klarhet avseende iakttagandet av rätten att höras under det administrativa förfarande som följer efter antagandet av beslutet om underrättelse, och har tolkat denna rättighet så att den omfattar rätten att beviljas ett oberoende sakkunnigutlåtande, en begäran om sakkunnigutlåtande som, kronologiskt sett, skulle ha föregått antagandet av beslutet om indrivning.
74.
En sådan premiss förefaller emellertid inte överensstämma med de faktiska omständigheterna i det nationella målet, eftersom Stoilov ingav sin begäran om ett oberoende sakkunnigutlåtande efter antagandet av beslutet om indrivning. ( 26 )
75.
För att frågan ska få en ändamålsenlig verkan och med bortseende från en ”rätt” till ett oberoende sakkunnigutlåtande, kan denna fråga omformuleras så att den avser huruvida iakttagandet av den rätt att höras som föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan gäller för tullmyndigheten före antagandet av ett beslut om indrivning, såsom det som ligger till grund för det nationella målet och som grundar sig på artikel 232 i tullkodexen.
76.
I detta hänseende föreligger inga tvivel om att denna situation, inbegrips när en medlemsstat ”tillämpar” denna rättighet, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan – eftersom beslutet om indrivning antogs på grundval av en nationell lagstiftning som klart omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten, det vill säga tullkodexen, – varför de rättigheter som garanteras i stadgan är tillämpliga. ( 27 )
77.
Domstolen har redan angett att artikel 41.2 a i stadgan, enligt vilken var och ens rätt att få sina angelägenheter behandlade enligt principerna om god förvaltning garanterar dem en rätt att bli hörda innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne. ( 28 ) Domstolen har vidare tillämpat denna rättighet inom ramen för ett förfarande avseende indrivning av en tullskuld. ( 29 )
78.
Det ska erinras om att rätten att höras garanterar var och en möjligheten att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt. ( 30 )
79.
I målet M., som rörde prövningen av en asylansökan och en ansökan om alternativt skydd, underströk domstolen också att när en medlemsstat har valt att inrätta två separata och på varandra följande förfaranden måste den berörda personens rätt att höras, mot bakgrund av dess grundläggande karaktär, till fullo iakttas i båda dessa förfaranden. ( 31 ) Domstolen tillade att iakttagandet av denna rättighet var än mer berättigat då det inte var samma villkor som skulle vara uppfyllda för att bevilja flyktingstatus som för att bevilja status som alternativt skyddsbehövande, medan den nationella myndigheten hade motiverat avslagen av de respektive begäran på analogt sätt. ( 32 )
80.
Utan att vilja förneka vissa skillnader mellan målet M. och det nationella målet, ska dock frågan ställas huruvida kravet på att iaktta rätten att höras före antagandet av varje individuellt förvaltningsbeslut är tillämpligt, per analogi, i en sådan situation som den i det nationella målet aktuella, det vill säga antagandet av två efter varandra följande beslut – om underrättelse och sedan om indrivning – med ett näst intill identiskt föremål.
81.
Tullmyndigheten i Sofia har, samtidigt som den påpekat att de båda aktuella besluten är självständiga, vid förhandlingen inför domstolen gjort gällande att iakttagandet av rätten att höras i skedet före antagandet av beslutet om underrättelse innebar att rätten att höras iakttogs i det förfarande som ledde fram till att beslutet om indrivning antogs.
82.
Även om den hänskjutande domstolen inte har lämnat någon upplysning avseende frågan huruvida Stoilov, på ett ändamålsenligt och effektivt sätt, kunde göra gällande sina yttranden angående tullmyndighetens avsikt att anta beslutet om underrättelse, anser jag emellertid, för det fall en sådan hypotes skulle bekräftas, att existensen och utövandet av en sådan rättighet inte skulle leda till att neka en sådan aktör som Stoilov möjligheten att höras i det administrativa skede som ledde fram till antagandet av beslutet om indrivning.
83.
Innehållet i de yttranden som en ekonomisk aktör har rätt att framställa före antagandet av beslutet om underrättelse, i den mening som avses i artikel 220 i tullkodexen, sammanfaller nämligen inte med dem som denne aktör kan inge till myndigheten innan denna anmodar vederbörande att betala tullskulden med tillämpning av artikel 232 i nämnda kodex.
84.
I det första fallet – och i den mån den underrättelse som antagits med stöd av artikel 220 i tullkodexen har egenskapen av en rättsakt som går någon emot, vilket är fallet i bulgarisk rätt – kan rätten att höras avse bestridandet av tullklassificeringen av varorna. Den kan även, med tillämpning av artiklarna 224–229 i tullkodexen, omfatta framställningen av de skäl, inbegripet ekonomiska och sociala, som föranlett gäldenären att begära ett uppskjutande av betalningen till myndigheten av det påförda beloppet eller att begära beviljande av betalningslättnader. I det andra fallet kan den ekonomiska aktören, före antagandet av beslutet om indrivning åtföljt av en begäran om betalning av dröjsmålsränta, förklara de skäl, inbegripet ekonomiska och sociala, som utgör hinder för att nämnda räntor utkrävs och begära att myndigheten, i enlighet med artikel 232.2 i tullkodexen ska avstå från dessa.
85.
Eftersom innehållet i de yttranden som kan göras gällande inom ramen för de båda förfarandena inte sammanfaller helt, kan endast iakttagandet av rätten att höras i vart och ett av de led som föregår de båda respektive besluten tillåta den ekonomiska aktören att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt.
86.
Slutligen vill jag tillägga att det ankommer på den hänskjutande domstolen att i enlighet med den nationella rätten fastställa konsekvenserna av ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 41.2 a i stadgan, med iakttagande av effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen. I enlighet med denna rätt och dessa principer ankommer det således på den hänskjutande domstolen att bland annat kontrollera huruvida ett sådant åsidosättande i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) medför ogiltigförklaring av beslutet om indrivning eller om en sådan konsekvens är beroende av att den berörda aktören styrker att förfarandet, för det fall rätten att höras inte hade åsidosatts, skulle ha kunnat leda till ett annat resultat.
III – Förslag till avgörande
87.
Mot bakgrund av de överväganden som framförts i punkterna 12–22 i förevarande förslag till avgörande, föreslår jag att domstolen ska fastställa att det saknas anledning att döma i saken vad avser den begäran om förhandsavgörande som Administrativen sad Sofia-grad (Bulgarien) har framställt genom beslut av den 4 april 2012 i mål C‑180/12.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) KN förekommer i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 13, s. 22), i ändrad lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1031/2008 av den 19 september 2008 (EUT L 291, s. 1).
( 3 ) Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1791/2006 av den 20 november 2006 (EUT L 363, s. 1).
( 4 ) Enligt denna bestämmelse ska gäldenären på lämpligt sätt underrättas om tullbeloppet så snart detta bokförts.
( 5 ) Enligt denna bestämmelse ska tullbelopp om vilka underrättelse lämnats enligt artikel 221 i princip betalas av gäldenären inom en frist som inte får överskrida tio dagar från denna underrättelse.
( 6 ) I denna artikel föreskrivs bland annat att om tullbeloppet inte har betalats inom föreskriven tid ska tullmyndigheterna använda alla till buds stående medel enligt gällande bestämmelser inklusive indrivning för att säkerställa betalning av detta belopp.
( 7 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 1998 i mål C-314/96, Djabali (REG 1998, s. I-1149), punkt 19, och av den 20 januari 2005 i mål C-225/02, García Blanco (REG 2005, s. I-523), punkt 28, samt beslut av den 10 juni 2011 i mål C‑155/11, Mohammad Imran (REU 2011, s. I‑5095), punkt 21, och av den 22 oktober 2012 i mål C‑252/11, Šujetová, punkt 15.
( 8 ) Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Djabali (ovan fotnot 7), punkt 18, och García Blanco (ovan fotnot 7), punkt 27, och dom av den 27 juni 2013 i mål C‑492/11, Di Donna, punkt 26, samt beslutet i målet Šujetová (ovan fotnot 7), punkt 14.
( 9 ) Såsom var fallet i det ovannämnda målet Mohammad Imran.
( 10 ) Såsom i målet Šujetová (ovan fotnot 7).
( 11 ) Se dom av den 16 september 1982 i mål 132/81, Vlaeminck (REG 1982, s. 2953), punkt 13, och av den 11 september 2008 i mål C-11/07, Eckelkamp m.fl. (REG 2008, s. I-6845), punkt 34.
( 12 ) Den hänskjutande domstolen har preciserat att domen från VAS inte har vunnit rättskraft i förhållande till den, eftersom denna dom inte har karaktären av ett tolkningsbeslut och endast innebär en tillämpning av lagen om tullar (och följaktligen tullkodexens bestämmelser). Frågan om uppdelningen mellan iakttagandet av unionsrätten och av principen om iakttagandet av rättskraft är således inte aktuell i förevarande mål. Se, beträffande bland annat denna uppdelning, dom av den 30 september 2003 i dom C-224/01, Köbler (REG 2003, s. I-10239), av den 16 mars 2006 i mål C-234/04, Kapferer (REG 2006, s. I-2585), och av den 3 september 2009 i mål C-2/08, Fallimento Olimpiclub (REG 2009, s. I-7501).
( 13 ) Denna kategori av ”andra vävnader” ska förstås som uteslutande vävnader framställda av högstyrkegarn av nylon eller andra polyamider eller av polyestrar, vävnader framställda av remsor eller liknande former, vävnader som avses i anmärkning 9 i avdelning XI, andra vävnader innehållande minst 85 viktprocent av nylon eller andra polyamider och andra vävnader innehållande minst 85 viktprocent textuerade polyesterfilament.
( 14 ) Avsnitt 1 i den första delen av NK, avdelning A, punkt 2 a.
( 15 ) Avsnitt 1 i den första delen av NK, avdelning A, punkt 3 a.
( 16 ) Avsnitt 1 i den första delen av NK, avdelning A, punkt 1.
( 17 ) Se bland annat dom av den 26 december 2000 i mål C-42/99, Eru Portuguesa (REG 2000, s. I-7691), punkt 13.
( 18 ) Som domstolen ofta erinrar om (se senast dom av den 15 november 2012 i mål C‑558/11, Kurcums Metal, punkt 28) består dess uppgift vid en begäran om förhandsavgörande i fråga om tullklassificering snarare i att ge den nationella domstolen vägledning om vilka kriterier som leder till en riktig klassificering i KN av de aktuella varorna än i att själv utföra klassificeringen, i synnerhet som EU-domstolen inte nödvändigtvis förfogar över alla uppgifter som är oundgängliga för klassificeringen. Den nationella domstolen har under alla omständigheter bättre förutsättningar att göra klassificeringen.
( 19 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2008 i mål C-375/07, Heuschen & Schrouff Oriëntal Foods Trading (REG 2008, s. I-8691), punkt 57 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 1 oktober 2009 i mål C-552/08 P, Agrar-Invest-Tatschl mot kommissionen (REG 2009, s. I-9265), punkt 52.
( 20 ) Se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 1991 i mål C-348/89, Mecanarte (REG 1991, s. I-3277), punkterna 20 och 23, av den 1 april 1993 i mål C-250/91, Hewlett Packard France (REG 1993, s. I-1819), punkt 12, av den 14 november 2002 i mål C-251/00, Ilumitrónica (REG 2002, s. I-10433), punkt 37, och beslutet i målet Agrar-Invest-Tatschl mot kommissionen (ovan fotnot 19), punkt 51.
( 21 ) Se särskilt domen i målet Hewlett Packard France (ovan fotnot 20), punkt 13, och i målet Ilumitrónica (ovan fotnot 20), punkt 38.
( 22 ) Se domen i målet Mecanarte (ovan fotnot 20), punkt 23, och i målet Ilumitrónica (ovan fotnot 20), punkt 42.
( 23 ) Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Ilumitrónica (ovan fotnot 20), punkt 45.
( 24 ) Ibidem, punkt 56 och där angiven rättspraxis.
( 25 ) Ibidem, punkt 61 och där angiven rättspraxis.
( 26 ) Se punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande.
( 27 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013 i mål C‑617/10, Åkerberg Fransson, punkt 21.
( 28 ) Dom av den 22 november 2012 i mål C‑277/11, M.M., punkterna 83–85.
( 29 ) Se dom av den 18 december 2008 i mål C-349/07, Sopropé (REG 2008, s. I-10369), punkt 41, av den 17 juni 2010 i mål C‑423/08, kommissionen mot Italien (REU 2010, s. I‑5449), punkt 45. Iakttagandet av rätten att höras före antagandet av den underrättelse som avses i artikel 220 i tullkodexen är också föremål för en begäran om förhandsavgörande i det pågående målet C‑129/13, Kamino International Logistics.
( 30 ) Se, bland annat, domen i målet Sopropré (ovan fotnot 29), punkt 37, och i målet M.M. (ovan fotnot 28), punkt 87.
( 31 ) Domen i målet M.M. (ovan fotnot 28), punkt 91.
( 32 ) Ibidem, punkt 92.
Full & Egal Universal Law Academy