FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
WAHL
föredraget den 11 juli 2013 ( 1 )
Mål C‑225/12
C. Demir
mot
Staatssecretaris van Justitie
(begäran om förhandsavgörande från Raad van State (Nederländerna))
”Associeringsavtalet EEG–Turkiet — Fri rörlighet för arbetstagare — Standstill-skyldighet enligt artikel 13 i beslut nr 1/80 — Räckvidd — Lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken det krävs innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd före den första inresan till det nationella territoriet”
1.
Detta mål avser tolkningen av artikel 13 i beslut nr 1/80, ( 2 ) vilket fattats av associeringsrådet, som inrättats genom associeringsavtalet EEG–Turkiet. ( 3 ) Denna bestämmelse innehåller en standstill-klausul som förbjuder de avtalsslutande parterna att efter den 1 december 1980 införa nya begränsningar för den fria rörligheten för arbetstagare.
2.
Raad van State (Nederländerna) vill genom sin begäran om förhandsavgörande få klarhet i standstill-klausulens exakta räckvidd. Följande fråga har särskilt uppkommit: Under vilka omständigheter kan en turkisk medborgare åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80?
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Associeringsavtalet EEG–Turkiet
3.
Enligt artikel 2.1 i associeringsavtalet syftar avtalet till att främja ett fortlöpande och väl avvägt stärkande av de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna genom att stegvis genomföra fri rörlighet för arbetstagare samt undanröja inskränkningar i etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.
4.
Ett tilläggsprotokoll till associeringsavtalet undertecknades den 23 november 1970 (nedan kallat tilläggsprotokollet). ( 4 ) Artikel 41 i tilläggsprotokollet har följande lydelse:
”1. De fördragsslutande parterna får inte sinsemellan införa nya begränsningar av etableringsrätten och den fria handeln med tjänster.”
5.
Den 19 september 1980 antog associeringsrådet beslut nr 1/80.
6.
Artikel 6 i beslut nr 1/80 har följande lydelse:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 om familjemedlemmars rätt till anställning har en turkisk arbetstagare som tillhör den reguljära arbetsmarknaden i en medlemsstat
—
rätt att efter ett års reguljär anställning i denna medlemsstat få sitt arbetstillstånd förnyat hos samma arbetsgivare om han har anställning …
[…]”
7.
Artikel 13 i beslutet har följande lydelse:
”Gemenskapens medlemsstater och Turkiet får inte införa nya begränsningar såvitt avser villkoren för tillträde till anställning för arbetstagare och deras familjemedlemmar som har erhållit uppehålls- och arbetstillstånd inom respektive lands område i enlighet med gällande lagstiftning.”
8.
Enligt artikel 16 ska bestämmelserna i beslut nr 1/80 tillämpas från och med den 1 december 1980.
B – Nationell rätt
9.
Den 1 december 1980, som är det relevanta datumet med avseende på standstill-skyldigheten enligt artikel 13 i beslut nr 1/80, reglerades utländska medborgares inresa till och vistelse i Nederländerna genom 1965 års utlänningslag (Vreemdelingenwet 1965) (nedan kallad Vw 1965) ( 5 ) och 1966 års utlänningsförordning (Vreemdelingenbesluit 1966) (nedan kallad Vb 1966) ( 6 ).
10.
Enligt artikel 41.1 c i Vb 1966, i den lydelse som var i kraft den 1 december 1980, måste utländska medborgare inneha ett giltigt pass och ett giltigt tillfälligt uppehållstillstånd, om de önskade vistas i Nederländerna längre än tre månader. Avsaknad av ett tillfälligt uppehållstillstånd betraktades emellertid inte som en tillräcklig grund för att neka en person inresa, om en prövning av omständigheterna visade att villkoren för första inresa i övrigt var uppfyllda.
11.
Den 1 april 2001 trädde lagen av den 23 november 2000 om allmän översyn av utlänningslagen i kraft (Wet van 23 november 2000 tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet) (nedan kallad Vw 2000) ( 7 ). Samma dag trädde även utlänningsförordning 2000 i kraft (Vreemdelingenbesluit 2000) (nedan kallad Vb 2000) ( 8 ), vilken antogs i enlighet med Vw 2000.
12.
Enligt artikel 1 h Vw 2000 avses med ”tillfälligt uppehållstillstånd” ett visum för en vistelse som är längre än tre månader, som personligen begärts av en utlänning vid en diplomatisk eller konsulär beskickning tillhörande Nederländerna i härkomstlandet och som utfärdats av nämnda beskickning efter föregående tillstånd från det nederländska utrikesministeriet.
13.
Enligt artikel 8 a Vw 2000 har en utländsk medborgare rätt att vistas i Nederländerna om han har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
14.
Enligt artikel 8 f Vw 2000 har en utländsk medborgare som har ansökt om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd rätt att vistas i Nederländerna i väntan på ett beslut avseende ansökan, och ska under denna tid inte utvisas från landet.
15.
I artikel 16.1 a Vw 2000 anges att en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan avslås om den utländska medborgaren inte innehar ett giltigt tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats för samma syfte som det som det tidsbegränsade uppehållstillståndet avser.
16.
Enligt artikel 3.71.1 Vb 2000 ska en ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd avslås om den berörda utländska medborgaren inte innehar ett giltigt tillfälligt uppehållstillstånd.
17.
Enligt 2000 års utlänningscirkulär (Vreemdelingencirculaire 2000), slutligen, ska en ansökan om ett tillfälligt uppehållstillstånd prövas i syfte att avgöra huruvida alla villkor för beviljande av uppehållstillstånd är uppfyllda. Skälet till att utländska medborgare är skyldiga att ansöka om ett tillfälligt uppehållstillstånd innan de reser till Nederländerna är, enligt detta cirkulär, att det ska vara enklare för de nationella myndigheterna i Nederländerna att avgöra huruvida den berörda personen uppfyller alla krav för inresa.
II – Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna
18.
C. Demir, som är turkisk medborgare, reste in i Nederländerna den 1 oktober 1990. Efter att ha häktats för att ha vistats olagligt i landet utvisades han den 11 december 1991.
19.
Den 19 april 1993 lämnade C. Demir in en ansökan om tillstånd att uppehålla sig i Nederländerna tillsammans med sin fru, som var nederländsk medborgare. Han beviljades uppehållstillstånd för perioden mellan den 7 maj och 19 september 1993. Detta uppehållstillstånd gjorde det möjligt för C. Demir att ta arbeten av det slag för vilka arbetstillstånd inte behövs. Uppehållstillståndets giltighetstid förlängdes senare till och med den 18 juli 1995. Under denna tid arbetade C. Demir för olika arbetsgivare under en period av mer än tio månader.
20.
Efter sin skilsmässa ansökte C. Demir den 3 augusti 1995 om fortsatt uppehållstillstånd. Ansökan avslogs genom beslut av den 8 juli 1997. Efter att ha begärt omprövning av beslutet, vilket inte beviljades, väckte C. Demir talan mot beslutet, vilken avvisades genom dom av den 12 mars 1998.
21.
Mellan 1998 och 2007 lämnade C. Demir in ytterligare ansökningar om uppehållstillstånd, vilka samtliga avslogs av de behöriga nationella myndigheterna.
22.
Det aktuella målet avser en ansökan som C. Demir lämnade in den 13 februari 2007 i syfte att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att kunna ta anställning.
23.
Staatssecretaris van justitie (nedan kallat Staatssecretaris) avslog C. Demirs ansökan genom beslut av den 26 april 2007 med motiveringen att C. Demir inte innehade ett giltigt tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats för samma syfte som det för vilket ansökan om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd hade lämnats in. Genom beslut av den 10 september 2007 förklarade Staatssecretaris att den invändning som C. Demir ingett mot beslutet var ogrundad.
24.
C. Demir väckte talan mot det sistnämnda beslutet vid Rechtbank ’s-Gravenhage (distriktsdomstolen i Haag), som ogillade talan genom dom av den 16 juni 2008. Enligt Rechtbank ’s-Gravenhage följer det av domstolens dom i de förenade målen Abatay m.fl. ( 9 ) att artikel 13 i beslut nr 1/80 inte kan åberopas av turkiska medborgare som inte har iakttagit värdmedlemsstatens bestämmelser om första inresa och vistelse och som följaktligen inte vistas lagligt i medlemsstaten i fråga. Rechtbank ’s-Gravenhage slog fast att C. Demir inte kunde åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80, eftersom han inte uppehöll sig lagligt i Nederländerna vid tidpunkten för ansökan, det vill säga den 13 februari 2007.
25.
Den 16 juli 2008 lämnade C. Demir in ett överklagande av den ovannämnda domen till den hänskjutande domstolen, som har ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1.
Ska artikel 13 i beslut nr 1/80 tolkas så, att denna bestämmelse är tillämplig på ett materiellt och/eller processuellt villkor för den första inresan, även om ett sådant villkor, i förevarande mål ett provisoriskt uppehållstillstånd, bland annat ska motverka en olovlig inresa och en olovlig vistelse före en ansökan om uppehållstillstånd och i detta avseende kan anses utgöra en åtgärd i den mening som avses i punkt 85 i dom av den …, Abatay m.fl., som får skärpas?
2.
a)
Vilken betydelse ska mot denna bakgrund tillerkännas kravet på en lagenlig vistelse i den mening som avses i artikel 13 i beslut nr 1/80?
b)
Ska det i detta avseende anses ha betydelse att ingivande av en ansökan enligt nationell rätt i sig medför en lagenlig vistelse så länge ansökan inte har avslagits, eller har det enbart betydelse att vistelsen innan ansökan inges anses olovlig enligt nationell rätt?”
26.
Skriftliga yttranden har inkommit från C. Demir, den nederländska, den tyska och den italienska regeringen samt kommissionen, vilka samtliga utom den italienska regeringen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 25 april 2013.
III – Bedömning
A – Inledande frågor
27.
Orsaken till standstill-klausuler såsom artikel 13 i beslut nr 1/80 och artikel 41.1 i tilläggsprotokollet är att förbjuda att särskilda, vid en viss tidpunkt existerande villkor görs strängare. ( 10 ) Standstill-klausuler är en i det närmaste processuell bestämmelse som i tidsmässigt hänseende reglerar vilka bestämmelser som ska tillämpas vid prövningen av en turkisk medborgares situation då denne önskar utöva sina rättigheter enligt associeringsavtalet. ( 11 ) I ett mål av det slag som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen reglerar en standstill-klausul med andra ord vilken lagstiftning som är tillämplig.
28.
I det aktuella målet ligger knuten i att åstadkomma överensstämmelse mellan rättspraxis inom två olika områden, vilka avser räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80 respektive artikel 41 i tilläggsprotokollet. Frågan är närmare bestämt huruvida dessa standstill-klausuler ska tolkas på samma sätt, trots vissa skillnader i deras ordalydelse.
29.
För att bättre förstå de problematiska frågor som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande är det lämpligt att kortfattat redogöra för de grundläggande principerna i domstolens rättspraxis avseende standstill-klausulerna i fråga.
30.
Å ena sidan har domstolen konsekvent ansett att dessa båda standstill-klausuler syftar till att förhindra att nationella myndigheter inför nya hinder för utövandet av den fria rörligheten för arbetstagare, etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, och på så sätt skapa gynnsamma förhållanden för att stegvis genomföra dessa friheter. Dessa båda bestämmelser har således egentligen samma grundläggande syfte, det vill säga att säkerställa att nämnda friheter stegvis genomförs mellan de avtalsslutande parterna. ( 12 )
31.
Domstolen har dessutom slagit fast att dessa båda bestämmelser på samma sätt förbjuder införandet av nya begränsningar för utövandet av etableringsfriheten, friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för arbetstagare. Detta förbud gäller även begränsningar rörande materiella och/eller processuella villkor i fråga om turkiska medborgares första inresa till en värdmedlemsstat i syfte att utöva de ekonomiska friheter som föreskrivs i associeringsavtalet. ( 13 )
32.
Å andra sidan har domstolen tidigare, i domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, konstaterat att även om räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80 inte är begränsad till turkiska medborgare som redan har integrerats på arbetsmarknaden i en medlemsstat – till skillnad från artikel 6 i beslut nr 1/80 – kan denna standstill-klausul åberopas av en turkisk medborgare ”endast om han har iakttagit mottagarmedlemsstatens bestämmelser om inresa, vistelse, i förekommande fall anställning och om han därmed lagenligt vistas på denna stats område”. Behöriga myndigheter har följaktligen ”rätt att förstärka eventuella åtgärder mot turkiska medborgare som inte har uppehållstillstånd även efter det att beslut nr 1/80 trätt i kraft”. ( 14 )
33.
Detta förefaller emellertid stå i strid med domstolens senare rättspraxis avseende artikel 41.1 i tilläggsprotokollet. Domstolen har i detta sammanhang särskilt konstaterat att det vid tillämpningen av standstill-klausulen saknar betydelse huruvida en turkisk medborgare vid tidpunkten för ansökan vistas lagligen i värdmedlemsstaten. ( 15 )
34.
Vid en första anblick förefaller ovanstående konstateranden inte helt lätta att förena. Hur bör räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80 tolkas? Framför allt, vilken relevans bör formuleringen ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” i artikel 13 tillerkännas, när det gäller att avgöra vem som kan åberopa denna bestämmelse?
35.
Jag kommer först att behandla frågan om huruvida artikel 13 i beslut nr 1/80 är tillämplig på de bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd som avses i det aktuella målet. Därefter kommer jag att behandla betydelsen av kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” vid tillämpningen av nämnda artikel. I samband med det kommer jag också att ta upp frågan huruvida domstolens konstateranden i domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl. ( 16 ) är relevanta för tolkningen av artikel 13 i målet vid den nationella domstolen, vilket den hänskjutande domstolen vill veta.
B – Huruvida det föreligger en ny begränsning
36.
Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få veta huruvida ett villkor av det slag som fastställs i Vw 2000, det vill säga krav på innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd, utgör en ny begränsning för arbetstagares rörlighet i form av ”ett materiellt och/eller processuellt villkor i fråga om turkiska medborgares första inresa i medlemsstaten” i den mening som avses i domstolens ovannämnda rättspraxis. ( 17 )
37.
Jag anser att så är fallet.
38.
Jag vill redan från början betona att artikel 13 i beslut nr 1/80 inte påverkar medlemsstaternas behörighet att neka en turkisk medborgare rätten att resa in på deras territorium och att där inneha en avlönad anställning. ( 18 ) Emellertid innebär den begränsningar av det sätt på vilket denna behörighet används. Närmare bestämt kräver standstill-skyldigheten inte att medlemsstaterna upphäver de begränsningar av den fria rörligheten för arbetstagare som redan förelåg vid den tidpunkt då standstill-klausulen trädde i kraft. Den innebär däremot en skyldighet att bevara status quo och följaktligen avstå från att införa nya bestämmelser som kan hindra ett stegvist genomförande av målen för associeringsavtalet. ( 19 )
39.
Efter domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl. har domstolen också slagit fast att standstill-skyldigheten enligt artikel 13 i beslut nr 1/80 – liksom skyldigheten enligt artikel 41 i tilläggsprotokollet – omfattar antagandet av nya bestämmelser som syftar eller leder till mer restriktiva villkor vad gäller rätten att utöva den fria rörligheten för arbetstagare i en medlemsstat än vad som gällde när beslut nr 1/80 trädde i kraft med avseende på den berörda medlemsstaten. ( 20 )
40.
Artikel 13 i beslut nr 1/80 är av princip tillämplig inte endast på bestämmelser som är direkt kopplade till tillträde till anställning, utan också på bestämmelser om turkiska medborgares första inresa till värdmedlemsstatens territorium i syfte att utöva den fria rörligheten för arbetstagare. I detta sammanhang har domstolen tolkat artikel 13 så, att den är tillämplig på bestämmelser om beviljande och förlängning av uppehållstillstånd. ( 21 ) Mot bakgrund av den nära kopplingen mellan, å ena sidan, behovet av att erhålla ett uppehållstillstånd och, å andra sidan, möjligheten att ta ett arbete i värdmedlemsstaten, förefaller det i praktiken lämpligt att på detta sätt utsträcka räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80 så att den täcker bestämmelser om första inresa, i syfte att säkerställa standstill-klausulens effektivitet.
41.
I det aktuella målet framgår det av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att villkoren för utövandet av rätten till fri rörlighet för arbetstagare har skärpts till följd av ikraftträdandet av Vw 2000.
42.
Villkoret att inneha ett tillfälligt uppehållstillstånd fanns visserligen redan den 1 december 1980 (enligt Vb 1966). Detta var det datum då standstill-skyldigheten trädde i kraft och är det relevanta referensdatumet för att bedöma standstill-klausulens verkningar när det gäller målet vid den hänskjutande domstolen.
43.
Enligt den hänskjutande domstolens rättspraxis ansågs emellertid avsaknad av ett tillfälligt uppehållstillstånd inte utgöra en tillräcklig grund för att vägra en person inresa på grundval av Vw 1965, om sökanden uppfyllde de övriga villkoren för första inresa. Avsaknad av ett tillfälligt uppehållstillstånd var med andra ord inte en grund för avslag, om en granskning av uppgifterna i ansökan visade att villkoren för att beviljas det ansökta uppehållstillståndet i övrigt var uppfyllda.
44.
Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att innan Vw 2000 trädde i kraft den 1 april 2001 utgjorde avsaknad av ett tillfälligt uppehållstillstånd inte en separat och tillräcklig grund för att neka inresa. ( 22 )
45.
Av begäran om förhandsavgörande framgår att tredjelandsmedborgare, inbegripet turkiska medborgare, sedan år 2001 har varit tvungna att ansöka om ett tillfälligt uppehållstillstånd utanför Nederländerna. Innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd (som erhållits utanför Nederländerna) förefaller således numera vara ett nödvändigt krav för att erhålla ett tidsbegränsat uppehållstillstånd.
46.
Innan Vw 2000 trädde i kraft kunde utländska medborgare således ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i Nederländerna utan att riskera ett automatiskt avslag om de inte redan innehade ett tillfälligt uppehållstillstånd. Eftersom detta inte längre är fallet och eftersom olaglig inresa och olaglig vistelse innan en ansökan lämnas in numera utgör en tillräcklig grund för avslag, förefaller det klart att den nationella lagstiftning som avses i det aktuella målet utgör ett nytt hinder för den fria rörligheten för arbetstagare i den mening som avses i artikel 13 i beslut nr 1/80. Detta beror på att det, till skillnad från situationen före den 1 april 2001, för första inresa till Nederländerna krävs att man innehar ett tillfälligt uppehållstillstånd som utfärdats utanför landet. ( 23 )
47.
Jag föreslår därför att domstolen besvarar den första frågan så, att artikel 13 i beslut nr 1/80 är tillämplig på materiella och/eller formella villkor för den första inresan, såsom det villkor rörande innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd som avses i målet vid den hänskjutande domstolen.
C – Kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning”
1. Vem kan åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80?
48.
Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som är uppdelad i två led, för att få veta vilken betydelse formuleringen ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” i artikel 13 i beslut nr 1/80 ska tillerkännas i detta sammanhang. Med andra ord: Är artikel 13 tillämplig endast på turkiska medborgare som vistas lagligt i värdmedlemsstaten? ( 24 )
49.
Denna fråga måste enligt min åsikt besvaras nekande. Nedan redogör jag för skälen till att jag anser att ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” inte är ett användbart kriterium när det gäller att fastställa vem som kan åberopa artikel 13.
50.
När det gäller denna avgörande fråga, ska det betonas att det inte krävs att en berörd turkisk medborgare uppfyller kraven i artikel 6.1 i beslut nr 1/80 för att artikel 13 i beslutet ska vara tillämplig. Standstill-klausulens räckvidd är följaktligen inte begränsad till turkiska medborgare som innehar avlönad anställning. ( 25 ) Medan artikel 6 rör villkoren för personer som redan har anställning, vilket bidrar till den berörda personens successiva integrering i värdmedlemsstaten, är artikel 13 tillämplig på nationella bestämmelser om tillträde till anställning. ( 26 ) Den sistnämnda bestämmelsen kan också åberopas av turkiska medborgare som inte ännu har de rättigheter som anges i artikel 6.1 i beslut nr 1/80. ( 27 ) Artikel 13 har därför en betydligt bredare räckvidd än artikel 6 och är i princip tillämplig på turkiska medborgare i vitt skilda situationer.
51.
Mot bakgrund av skillnaden mellan de sammanhang i vilka artikel 13 i beslut nr 1/80 respektive artikel 6 i samma beslut är tillämpliga, innebär den omständigheten att en turkisk medborgare som C. Demir inte uppfyller kraven för de särskilda rättigheter som anges i artikel 6 ( 28 ) inte automatiskt att han inte kan åberopa artikel 13.
52.
Frågan kvarstår emellertid: Vem kan åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80?
53.
Den nederländska, den tyska och den italienska regeringen har hävdat att artikel 13 i beslut nr 1/80 inte kan åberopas av turkiska medborgare som – i likhet med C. Demir – vistas olagligt i en stat. Standstill-klausulen kan följaktligen endast åberopas av turkiska medborgare som har iakttagit de nationella bestämmelserna om inresa och vistelse.
54.
Enligt den tyska regeringen bör artikel 13 i beslut nr 1/80 skiljas från artikel 41.1 i tilläggsprotokollet, som trädde i kraft betydligt tidigare än beslut nr 1/80. Medan artikel 41.1 allmänt förbjuder nya begränsningar inom områdena etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, avser artikel 13 specifikt arbetstagare som vistas lagligt och deras familjemedlemmar. Enligt den tyska regeringens åsikt är ordalydelsen i de båda bestämmelserna olika av en anledning: skillnaden i ordalydelse speglar de avtalsslutande parternas vilja att ge artikel 13 i beslut nr 1/80, som avser den fria rörligheten för arbetstagare, en klart mer avgränsad räckvidd än standstill-klausulen i artikel 41.1, vilken är tillämplig på etablering och tjänster.
55.
Det är riktigt att enligt den rättspraxis som följer av domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl. kan artikel 13 åberopas av turkiska medborgare endast om de har iakttagit värdmedlemsstatens bestämmelser om första inresa, vistelse och i förekommande fall anställning och därmed befinner sig lagligt i staten i fråga. ( 29 )
56.
Det ska vidare medges att medan artikel 41.1 i tilläggsprotokollet inte kräver att berörda turkiska medborgare befinner sig lagligt i värdmedlemsstaten, eller ens befinner sig där, ( 30 ) för att de ska kunna åberopa standstill-klausulen i den bestämmelsen, innehåller artikel 13 uttryckligen ett sådant kriterium. ( 31 ) Mot bakgrund av detta kriterium och den omständigheten att man måste befinna sig i värdmedlemsstaten för att ta arbete där, är det inte förvånande att domstolen konsekvent har hänvisat till kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” i detta sammanhang, och har slagit fast att turkiska medborgare kan åberopa denna bestämmelse endast om de befinner sig lagligt i värdmedlemsstaten. Domstolen har mer nyligen upprepat dessa konstateranden i domen i det ovannämnda målet Sahin. ( 32 )
57.
Jag anser emellertid att särskild vikt bör fästas vid de särskilda omständigheterna i det sistnämnda målet. Sökanden uppehöll sig nämligen redan i värdmedlemsstaten när den omtvistade nationella lagstiftningen trädde i kraft. Sökanden hade lagligt rest in i värdmedlemsstaten och hade iakttagit relevanta nationella bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd innan den omtvistade nationella lagstiftningen, vilken skärpte vissa villkor om uppehållstillstånd, trädde i kraft. ( 33 ) Under dessa omständigheter behövde domstolen inte uttryckligen pröva frågan om laglig vistelse när det gäller turkiska medborgare som vill resa in i värdmedlemsstaten efter det att sådan lagstiftning trätt i kraft.
58.
Att begränsa den personkrets på vilken artikel 13 i beslut nr 1/80 är tillämplig (ratione personae) till turkiska medborgare som vistas lagligt i värdmedlemsstaten vid den tidpunkt då den omtvistade nationella lagstiftningen träder i kraft – eller vid den tidpunkt då ansökan om uppehållstillstånd lämnas in, såsom den tyska och den nederländska regeringen har anfört i det aktuella målet – berövar enligt min åsikt standstill-klausulen dess effektivitet.
59.
För att illustrera detta, föreställ dig att medlemsstat X antar ny lagstiftning som träder i kraft den 1 februari 1981 och som, jämfört med den lagstiftning som var i kraft den 1 december 1980, skärper bestämmelserna om villkoren för beviljande och förlängning av uppehållstillstånd. På grundval av den tolkning som har föreslagits av de regeringar som har inkommit med yttranden i förevarande förfarande skulle endast turkiska medborgare som redan vistas lagligt i medlemsstat X den 1 februari 1981 kunna åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80. De som anländer efter den 1 februari 1981 skulle behöva uppfylla de nya villkoren innan de kan åberopa denna bestämmelse.
60.
Låt oss vidare föreställa oss att medlemsstat X inför ytterligare bestämmelser, denna gång den 1 juli 1982. Dessa nya bestämmelser skärper ytterligare de villkor för beviljande och förlängning av uppehållstillstånd som gällde den 1 december 1980. Även denna gång skulle endast turkiska medborgare som vistas lagligt i medlemsstat X den 1 juli 1982 kunna åberopa artikel 13. De som anländer efter den 1 juli 1982 skulle behöva uppfylla striktare bestämmelser om inresa och vistelse innan de kan åberopa artikel 13.
61.
Som det tydligt framgår av detta exempel innebär en restriktiv tolkning av räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80 i praktiken att medlemsstaterna gradvis skulle kunna skärpa bestämmelser som inte får skärpas och följaktligen kringgå standstill-skyldigheten. Denna skyldighet innebär således en förpliktelse gentemot de turkiska medborgare som kan åberopa artikel 13 att inte vidta åtgärder. ( 34 ) Eftersom syftet med standstill-klausulen är att säkerställa att den fria rörligheten för arbetstagare gradvis utvidgas när det gäller turkiska medborgare, är den ovan beskrivna situationen just det slag av situation som klausulen är avsedd att förhindra.
62.
Jag anser därför att artikel 13 i beslut nr 1/80, för att säkerställa dess effektivitet, även måste vara tillämplig på turkiska medborgare som önskar resa in i värdmedlemsstaten för första gången efter det att den omtvistade lagstiftningen trädde i kraft. Varje annan tolkning skulle strida mot själva syftet med standstill-klausulen, som är att säkerställa att medlemsstaterna fullgör sina skyldigheter enligt associeringsavtalet.
2. Kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” är inte relevant i detta sammanhang
63.
Domstolens konstateranden i domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl. intar en central roll i begäran om förhandsavgörande. ( 35 ) Den hänskjutande domstolen är framför allt osäker på huruvida domen i det målet har någon inverkan på tolkningen av artikel 13 i beslut nr 1/80 i det aktuella målet.
64.
Jag anser inte att så är fallet.
65.
Jag har ovan försökt visa varför jag anser att den aktuella standstill-klausulen bör vara tillämplig även på turkiska medborgare som för första gången reser in i värdmedlemsstaten efter det att den omtvistade nationella lagstiftningen har trätt i kraft. Det ska medges att denna ståndpunkt inte automatiskt innebär att kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” är verkningslöst, och den skulle i princip kunna vara förenlig med domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., eftersom den lagstiftning som avsågs i det målet rörde undantag från kraven på arbetstillstånd och inte bestämmelser om första inresa. Detta vore emellertid möjligt endast om villkoren för första inresa och framför allt beviljande av uppehållstillstånd inte omfattades av det materiella tillämpningsområdet för artikel 13.
66.
Som jag angav ovan i punkt 31 har domstolen uttryckligen, sedan domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl. avkunnades, konstaterat att artikel 13 i beslut nr 1/80 har en mer vidsträckt räckvidd. Det har konstaterats att denna bestämmelse inte endast täcker ”villkoren för tillträde till anställning” i strikt mening, utan också – i likhet med artikel 41.1 i tilläggsprotokollet – nya begränsningar rörande materiella och/eller processuella villkor i fråga om första inresa till den berörda medlemsstaten. Den tyska regeringens invändningar om att de avtalsslutande parterna uttryckligen ville avgränsa räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80 förefaller därför vara svåra att förena med rättspraxis.
67.
Målet vid den hänskjutande domstolen illustrerar på ett lämpligt sätt varför det inte är hållbart att tillägna kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” någon betydelse när det gäller att fastställa vem som kan åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80 under de omständigheter som avses i det aktuella målet.
68.
I målet vid den hänskjutande domstolen innebär standstill-klausulen att de behöriga myndigheterna är skyldiga att avstå från att tillämpa Vw 2000, särskilt villkoret om innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd, på turkiska medborgare som kan åberopa artikel 13 i beslut nr 1/80. Med andra ord måste dessas ansökningar om uppehållstillstånd, trots den nya lagstiftningen, prövas i enlighet med samma materiella villkor som de som gällde enligt de bestämmelser som var i kraft före den 1 april 2001.
69.
Som den hänskjutande domstolen har påpekat anses emellertid en turkisk medborgare ha rest in i eller vistas olagligt i Nederländerna om tillfälligt uppehållstillstånd saknas, både enligt bestämmelserna av den 1 december 1980 och enligt bestämmelserna av den 1 april 2001. Även om olaglig inresa till Nederländerna inte utgjorde en tillräcklig grund för avslag på en ansökan om uppehållstillstånd, om sökanden i övrigt uppfyllde villkoren för att beviljas uppehållstillstånd, ändrade detta inte den olagliga statusen för en turkisk medborgare som inte iakttagit bestämmelserna om första inresa till värdmedlemsstaten.
70.
För att förtydliga detta, föreställ dig att en turkisk medborgare, herr Y, reser in i Nederländerna 2013 med avsikten att ta ett arbete. Jag har redan förklarat varför jag anser att artikel 13 i beslut nr 1/80 bör vara tillämplig på turkiska medborgare som reser in i värdmedlemsstaten efter det att nationell lagstiftning trätt i kraft som omfattas av denna bestämmelses materiella tillämpningsområde. Herr Y bör följaktligen kunna åberopa artikel 13 med avseende på de bestämmelser som avses i målet vid den nationella domstolen. För att uttrycka det enkelt bör hans ansökan om uppehållstillstånd prövas på grundval av de bestämmelser som var i kraft den 1 december 1980 – eller, om bestämmelserna har mjukats upp efter det datumet, i enlighet med de mest förmånliga bestämmelser som är i kraft efter den dagen ( 36 ) – trots att han saknar tillfälligt uppehållstillstånd. Om kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” skulle tillägnas någon betydelse i detta sammanhang och herr Y inte innehade ett tillfälligt uppehållstillstånd när han reste in i Nederländerna, skulle han inte kunna åberopa standstill-klausulen i artikel 13 gentemot Vw 2000. Detta beror på att han, precis som C. Demir, skulle befinna sig i en formellt olaglig situation enligt både de gamla och de nya bestämmelserna.
71.
Att under sådana omständigheter tillägna kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” någon betydelse skulle göra standstill-skyldigheten enligt artikel 13 meningslös. I den utsträckning som nationell lagstiftning, såsom Vw 2000, reglerar den första inresan och beviljandet av uppehållstillstånd i värdmedlemsstaten, och följaktligen inverkar på möjligheten att beviljas uppehållsrätt där, förstår jag inte hur ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” kan vara ett användbart kriterium när det gäller att fastställa räckvidden av artikel 13 i beslut nr 1/80. ( 37 )
72.
Jag anser det slutligen vara lämpligt att kortfattat ta upp domstolens konstateranden i punkt 85 i domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., där domstolen uttryckligen slog fast att det är tillåtet att införa strängare bestämmelser avseende turkiska medborgare som befinner sig i en olaglig situation.
73.
Det bör påpekas att artikel 13 i beslut nr 1/80 inte ger turkiska medborgare positiva rättigheter (såsom rätt till inresa eller vistelse), utan i stället avgör vilken lagstiftning som är tillämplig i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) och på grundval av vilket den berörda personens situation ska prövas. Som jag angett i punkt 38 ovan begränsar artikel 13 inte medlemsstaternas behörighet att neka tredjelandsmedborgare, inbegripet turkiska medborgare, rätten att resa in på deras område. I enlighet med standstill-skyldigheten enligt artikel 13 måste emellertid ett sådant avslag när det gäller turkiska medborgare grunda sig på de mest förmånliga bestämmelser som antagits efter det att den bestämmelsen trädde i kraft.
74.
Om en turkisk medborgare skulle välja att stanna kvar i staten i fråga efter det att ett beslut om avslag fattats på grundval av de bestämmelserna och i enlighet med tillämplig EU-lagstiftning på relevant område, skulle personen i fråga utan tvekan befinna sig i en olaglig situation i värdmedlemsstaten. Under sådana omständigheter har medlemsstaterna kvar sin rätt att besluta om konsekvenserna av denna olagliga närvaro på deras område, förutsatt att – vilket måste betonas – de bestämmelser som tillämpas på personerna i fråga inte omfattas av artikel 13.
75.
Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att fråga 2a bör besvaras så, att kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” i artikel 13 i beslut nr 1/80, under de omständigheter som föreligger i målet vid den hänskjutande domstolen, inte är relevant när det gäller att fastställa huruvida en turkisk medborgare kan åberopa den bestämmelsen.
76.
Om domstolen besvarar frågorna 1 och 2a på det sätt som jag har föreslagit, behöver fråga 2b inte besvaras. För fullständighetens skull ska jag emellertid göra några ytterligare påpekanden, för det fall att domstolen skulle välja att pröva även den sistnämnda frågan.
77.
Jag har redan kommit fram till slutsatsen att kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” inte bör tillägnas någon betydelse när det gäller att fastställa huruvida en turkisk medborgare kan åberopa standstill-klausulen enligt artikel 13. Den omständigheten att ingivandet av en ansökan innebär att vistelsen, enligt nationell lagstiftning, är laglig under den tid som ansökningsförfarandet pågår påverkar inte denna slutsats. Att tillägna denna bestämmelse någon betydelse skulle visserligen blåsa liv i kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning”, men skulle resultera i en konstlad tolkning.
78.
Enligt domstolens resonemang avseende artikel 6 i beslut nr 1/80 kan turkiska medborgare inte anses uppfylla kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning”, när de har beviljats uppehållsrätt enbart på grundval av nationell lagstiftning som gör det tillåtet att vistas i värdmedlemsstaten i väntan på att förfarandet för utfärdande av uppehållstillstånd ska avslutas. ( 38 ) Som den nederländska regeringen har påpekat ges en sökande en tillfällig uppehållsrätt endast i syfte att säkerställa att den berörda personens situation inte försämras onödigt under förfarandet och framför allt för att utländska medborgare inte ska utvisas från det nationella territoriet innan ett slutligt beslut har fattats. Tillämpning av sådana nationella bestämmelser innebär endast att verkställigheten skjuts upp medan ansökningsförfarandet pågår, men ger inte en obestridd och varaktig uppehållsrätt i den mening som avses i ovan angivna rättspraxis.
IV – Förslag till avgörande
79.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Raad van State (Nederländerna) på följande sätt:
”1.
Artikel 13 i associeringsrådets beslut nr 1/80 av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen är tillämplig på materiella och/eller formella villkor i nationell lagstiftning om första inresa, såsom det villkor rörande innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd som avses i målet vid den hänskjutande domstolen.
2.
Under sådana omständigheter som dem som föreligger i målet vid den hänskjutande domstolen är kriteriet ”uppehållstillstånd i enlighet med gällande lagstiftning” i artikel 13 i beslut nr 1/80 inte relevant när det gäller att avgöra huruvida en turkisk medborgare kan åberopa den bestämmelsen.”
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) Associeringsrådets beslut av den 19 september 1980 om utveckling av associeringen (nedan kallat beslut nr 1/80).
( 3 ) Den 12 september 1963 undertecknades ett avtal om inrättande av en associering mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Republiken Turkiet. Avtalet ingicks, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn av Europeiska gemenskapens råd genom rådets beslut 64/732/EEG av den 23 december 1963 (EGT C 113, 1973, s. 1) (nedan kallat associeringsavtalet).
( 4 ) Tilläggsprotokollet undertecknades den 23 november 1970 i Bryssel, och ingicks, godkändes och bekräftades i gemenskapens namn genom rådets förordning (EEG) nr 2760/72 av den 19 december 1972 (EGT L 293, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 1, s. 130).
( 5 ) Staatsblad 1965, nr 40.
( 6 ) Staatsblad 1966, nr 387.
( 7 ) Staatsblad 2000, nr 495.
( 8 ) Staatsblad 2000, nr 497.
( 9 ) Dom av den 21 oktober 2003 i de förenade målen C-317/01 och C-369/01, Abatay m.fl. (REG 2003, s. I-12301).
( 10 ) Dom av den 9 december 2010 i de förenade målen C‑300/09 och C‑301/09, Toprak och Oguz (REU 2010, s. I‑12845), punkterna 53 och 54.
( 11 ) Dom av den 20 september 2007 i mål C-16/05, Tum och Dari (REG 2007, s. I-7415), punkt 55.
( 12 ) Domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkterna 52–54, och där angiven rättspraxis.
( 13 ) När det gäller artikel 13, se dom av den 17 september 2009 i mål C-242/06, Sahin (REG 2009, s. I-8465), punkterna 63–65, och av den 29 april 2010 i mål C‑92/07, kommissionen mot Nederländerna (REU 2010, s. I‑3683), punkterna 47–49. När det gäller artikel 41.1, se domen i det ovannämnda målet Tum och Dari, punkt 69, och dom av den 19 februari 2009 i mål C-228/06, Soysal och Savatli (REG 2009, s. I-1031), punkterna 47 och 49.
( 14 ) Domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., punkterna 84 och 85.
( 15 ) Domen i det ovannämnda målet Tum och Dari, punkt 59, och dom av den 21 juli 2011 i mål C‑186/10, Oguz (REU 2011, s. I‑6957), punkt 33.
( 16 ) Se punkt 32 ovan.
( 17 ) Se särskilt domen i det ovannämnda målet Sahin, punkterna 64–66, och i det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkterna 48 och 49.
( 18 ) Se, bland annat, domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., punkt 80, och dom av den 29 september 2011 i mål C‑187/10, Unal (REU 2011, s. I‑9045), punkt 41.
( 19 ) Det bör tilläggas att artikel 13 även förbjuder en skärpning av bestämmelser som införts efter den tidpunkt då standstill-klausulen trädde i kraft och som innebär en uppmjukning av de bestämmelser som var tillämpliga på den dagen. Se domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkt 62.
( 20 ) Domen i det ovannämnda målet Sahin, punkt 63. Se även dom av den 15 november 2011 i mål C‑256/11, Dereci m.fl. (REU 2011, s. I‑11315), punkt 94, och domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkt 54.
( 21 ) Domen i det ovannämnda målet Sahin, punkterna 64 och 65, det ovannämnda målet kommissionen mot Nederländerna, punkt 50, och de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkt 44.
( 22 ) Domstolen har slagit fast att artikel 13 i beslut nr 1/80 kan vara tillämplig inte endast på bestämmelser som finns i lagar eller förordningar, utan också på bestämmelser i cirkulär där det preciseras hur den berörda regeringen avser att tillämpa lagen. Se domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkt 31. Jag kan inte se något skäl till varför denna bestämmelse inte skulle vara tillämplig på den lagstiftning som avses i målet vid den nationella domstolen, eftersom inga särskilda krav på innehav av ett tillfälligt uppehållstillstånd tillämpades av de behöriga nationella myndigheterna enligt de bestämmelser som var tillämpliga den 1 december 1980.
( 23 ) Denna slutsats påverkas inte av syftet med Vw 2000 att förhindra olaglig vistelse, vilket den hänskjutande domstolen förefaller att anse.
( 24 ) Det bör påpekas att artikel 13 har direkt verkan. Se dom av den 20 september 1990 i mål C-192/89, Sevince (REG 1990, s. I-3461; svensk specialutgåva, volym 10, s. 507), punkt 26.
( 25 ) Domen i det ovannämnda målet Sahin, punkt 50, och där angiven rättspraxis.
( 26 ) Ibidem, punkt 51.
( 27 ) Ibidem, punkt 51. Se även domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkt 45.
( 28 ) Se punkt 19 ovan.
( 29 ) Domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., punkt 84.
( 30 ) Se domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl., punkt 105, och i det ovannämnda målet Tum och Dari, punkt 59.
( 31 ) Det bör i detta sammanhang påpekas att associeringsavtalet EEG–Turkiet, i egenskap av ett internationellt fördrag, och de instrument som grundar sig på det, såsom tilläggsprotokollet och beslut nr 1/80, ska tolkas i enlighet med artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtt – det vill säga ärligt – i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte. Se dom av den 2 mars 1999 i mål C-416/96, Eddline El-Yassini (REG 1999, s. I-1209), punkt 47. Se även generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i mål C‑221/11, Demirkan, som är anhängigt vid domstolen, punkt 53.
( 32 ) Domen i det ovannämnda målet Sahin, punkt 52. Se, för ett liknande resonemang, även domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz.
( 33 ) Domen i det ovannämnda målet Sahin, punkterna 54 och 55. Se även domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkterna 15 och 21, och i det ovannämnda målet Dereci m.fl., punkterna 99 och 100. Domen i de ovannämnda förenade målen Abatay m.fl. avsåg däremot turkiska lastbilschaufförer som bodde och arbetade i Turkiet och uppehöll sig i Tyskland endast under kortare perioder.
( 34 ) Domen i det ovannämnda målet Dereci m.fl., punkt 87.
( 35 ) Se ovan, punkt 32.
( 36 ) Detta beror på att standstill-klausulen också förbjuder att medlemsstaterna skärper mer förmånliga bestämmelser som införts efter den dag då standstill-klausulen trädde i kraft. Detta gäller även om skärpningen av dessa bestämmelser inte gör dem strängare än de bestämmelser som var i kraft den dag då standstill-klausulen trädde i kraft. Se domen i de ovannämnda förenade målen Toprak och Oguz, punkt 62.
( 37 ) Även om handlingarna i det aktuella målet inte innehåller några bevis för handlande i bedrägligt syfte eller missbruk, är det ändå nödvändigt att påpeka att EU-rätten av princip inte kan åberopas genom missbruk eller i bedrägligt syfte, och att de nationella domstolarna från fall till fall får beakta huruvida de berörda personerna har gjort sig skyldiga till missbruk eller handlande i bedrägligt syfte för att vid behov neka dem att åtnjuta de EU-rättsliga bestämmelser som de försöker åberopa. Se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Tum och Dari, punkt 64.
( 38 ) Dom av den 30 september 1997 i mål C-98/96, Ertanir (REG 1997, s. I-5179), punkterna 47–50, och där angiven rättspraxis.
Full & Egal Universal Law Academy