FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NILS WAHL
föredraget den 19 juni 2013 ( 1 )
Mål C‑321/12
F. van der Helderoch
D. Farrington
mot
College voor zorgverzekeringen (CVZ)
(begäran om förhandsavgörande från Centrale Raad van Beroep (Nederländerna))
”Social trygghet — Sjukförsäkring — Förordning (EEG) nr 1408/71 — Avdelning III, kapitel 1 — Artikel 28.2 b — Pensionär som har rätt till vårdförmåner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning — Den lagstiftning som pensionären har omfattats av under längst tid — Begreppet ’pensioner’”
1.
Såsom anförs i skälen i förordning (EEG) nr 1408/71 ( 2 ) utgör den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionens territorium en av unionens grunder. Unionslagstiftarna antog därför redan år 1971 ett detaljerat och omfattande regelverk för att samordna nationell social trygghetslagstiftning i syfte att säkerställa att ”arbetande som flyttar inom [Europeiska unionen], samt deras medförsäkrade och efterlevande, bibehåller de rättigheter och förmåner som de har förvärvat eller håller på att förvärva”. ( 3 )
2.
I det aktuella målet uppkommer en viktig fråga för pensionärer som är bosatta i en medlemsstat, där de inte har rätt till förmåner, och som får pensioner från två eller flera andra medlemsstater.
3.
Centrale Raad van Beroep (Nederländerna) önskar genom sin begäran om förhandsavgörande få klarlagt dels vilken gren av social trygghet som är tillämplig när det, i ett fall av ovan beskrivet slag, ska fastställas vilken medlemsstat som ska svara för betalningen av vårdförmåner som tillhandahålls i den stat, där pensionären är bosatt, och följaktligen för avdrag för föreskrivna avgifter, dels vilken tolkning som i samband härmed ska göras av formuleringen ”lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid” i artikel 28.2 b i förordningen (nedan kallad den aktuella formuleringen).
4.
Innan jag går in på min rättsliga bedömning, kan det emellertid vara på sin plats att nämna att förordningen från och med den 1 maj 2010 har upphävts och ersatts av förordning (EU) nr 883/2004. ( 4 ) Detta påverkar emellertid inte betydelsen av den fråga som Centrale Raad van Beroep har ställt, eftersom de relevanta bestämmelserna i det aktuella målet i huvudsak är desamma i den nya förordningen.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionslagstiftning
5.
I åttonde skälet i förordningen föreskrivs följande:
”… anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av en medlemsstats sociala trygghetssystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta.”
6.
De definitioner som är tillämpliga i förordningen anges i artikel 1. Där föreskrivs bland annat följande:
”j
Lagstiftning: i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system, eller de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som omfattas av artikel 4.2a.
…”
7.
I artikel 28 i förordning nr 1408/71, som har rubriken ”Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera stater i fall då rätt till förmåner saknas i bosättningslandet”, föreskrivs följande:
”1. En pensionär som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som inte har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, skall ändå få sådana förmåner … om han … skulle ha rätt till det enligt den medlemsstatens lagstiftning eller åtminstone enligt lagstiftningen i en av de medlemsstater som är behöriga att utge pensioner om han vore bosatt inom en sådan stats territorium. Förmånerna skall utges under följande förutsättningar:
a)
Vårdförmåner skall utges för den institutions räkning som avses i punkt 2 av institutionen på bosättningsorten som om personen vore en pensionär enligt lagstiftningen i den stat inom vars territorium han är bosatt och hade rätt till sådana förmåner. …
…
2. I fall som omfattas av punkt 1 skall kostnaden för vårdförmåner betalas av den institution som bestäms enligt följande regler:
…
b)
Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall kostnaden betalas av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid. Om tillämpningen av denna regel leder till att flera institutioner är betalningsskyldiga, skall kostnaden betalas av den institution som tillämpar den lagstiftning som pensionären senast har omfattats av.”
8.
Artikel 33 i förordningen har rubriken ”Avgifter som betalas av pensionärer”. Enligt punkt 1 gäller följande:
”1. Den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pensioner för avgifter för sjukdom och moderskap skall vara behörig att göra sådana avdrag, beräknade enligt lagstiftningen i fråga, på den pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna enligt artikel 27, 28, 28a, 29, 31 och 32 skall betalas av en institution i denna medlemsstat.”
B – Nationell lagstiftning
9.
Före den 1 januari 2006 gällde enligt lagen om sjukförsäkringskassor (Ziekenfondswet) (nedan kallad ZFW) ett obligatoriskt sjukförsäkringssystem endast för dem som var arbetstagare och hade en inkomst under en viss nivå. Personer som inte omfattades av detta system var tvungna att teckna privata försäkringsavtal för att vara skyddade vid eventuell sjukdom.
10.
Lagen om särskilda sjukvårdskostnader (Algemene Wet Bijzondere Ziektekosten) (nedan kallad AWBZ) – som fortfarande gäller – avser skydd mot särskilda sjukvårdskostnader, framför allt risker som inte täcks av ZFW eller privat försäkring. AWBZ omfattar hela befolkningen och gjorde så även före år 2006.
11.
Från och med den 1 januari 2006 gäller enligt sjukförsäkringslagen (Zorgverzekeringswet) (nedan kallad ZVW) ett lagstadgat obligatoriskt sjukförsäkringssystem för alla personer som är bosatta eller arbetar i Nederländerna.
12.
I artikel 69 i ZVW föreskrivs följande:
”1. Personer bosatta i utlandet, vilka enligt en förordning antagen av Europeiska gemenskapernas råd …, har rätt till sjukvård eller till ersättning för kostnaderna för sådan vård enligt bosättningslandets sjukförsäkringslagstiftning, ska, såvida de inte är skyldiga att anlita sjukförsäkringen enligt denna lag, inge en anmälan till College voor zorgverzekeringen (sjukförsäkringsstyrelsen) (nedan kallad CVZ).
2. Personer som avses i punkt 1 ska erlägga en avgift, som ska fastställas i en ministerieförordning. I denna förordning ska även fastställas den andel av avgiften som ska anses utgöra sjukförsäkringspremie enligt lagen om avgifter till sjukförsäkringen (Wet op de zorgtoeslag).
…
4. [CVZ] är ansvarig för den administration som följer av bestämmelserna i punkt 1 och för tillämpningen av där angivna regler samt för beslut att påföra och uppbära avgifter enligt punkt 2.
…”
II – Faktiska omständigheter, det nationella förfarandet och tolkningsfrågan
13.
F. van der Helder är nederländsk medborgare. Efter att ha varit bosatt och arbetat i flera olika medlemsstater, var han bosatt i Frankrike sedan år 1991. Från och med augusti 1997 fick han pension från Nederländerna enligt lagen om ålderspension (Algemene Ouderdomswet). Pensionen baserade sig på, avrundat, 43 försäkringsår (på grundval av dels bosättning, dels frivillig försäkring). Utöver denna pension fick han även ålderspension från Finland och ålderspension från Förenade kungariket.
14.
D. Farrington är brittisk medborgare. Han var bosatt i Spanien sedan maj 2004. Från och med april 2006 fick han ålderspension från Nederländerna. Pensionen baserade sig på, avrundat, 35 försäkringsår, för vilka avgifter hade erlagts i Nederländerna. Utöver denna pension fick D. Farrington ålderspension från Förenade kungariket.
15.
F. van der Helder och D. Farrington (nedan tillsammans kallade klagandena i målet vid den nationella domstolen) var inte obligatoriskt försäkrade i Nederländerna enligt ZFW. De hade emellertid ingått privata sjukförsäkringsavtal där och var även försäkrade enligt AWBZ medan de var bosatta i Nederländerna. Detta var orsaken till att klagandena i målet vid den nationella domstolen vid den tiden inte omfattades av förordningens tillämpningsområde. I fråga om sjukvårdskostnader var förordningen nämligen tillämplig endast på personer som omfattades av hela det nederländska sjukförsäkringssystemet enligt både AWBZ och ZFW. ( 5 )
16.
Från och med den 1 januari 2006, då ZVW trädde i kraft, blev det lagstadgade sjukförsäkringssystemet tillämpligt i sin helhet på alla som bor och arbetar i Nederländerna, inklusive personer som tidigare hade varit privat försäkrade. Till följd härav blev förordningen tillämplig på bland annat personer som hade rätt till lagstadgad nederländsk ålderspension och förmåner på grund av nedsatt arbetsförmåga och som tidigare hade varit privat försäkrade mot sjukvårdskostnader och bodde i andra medlemsstater. ( 6 )
17.
Mot denna bakgrund fann CVZ att klagandena i målet vid den nationella domstolen från och med den 1 januari 2006 skulle anses som ”fördragsförmånstagare” enligt förordningen. De hade följaktligen rätt till sjukvård i sina respektive bosättningsländer. Eftersom de inte erhöll någon pension från sina bosättningsländer och eftersom de hade omfattats av social trygghetsförsäkring under längre tidsperiod i Nederländerna än i något av de övriga länder från vilka de erhöll lagstadgad pension, fann CVZ att Nederländerna skulle betala hithörande kostnader. På grund härav beslöt CVZ att göra avdrag för avgifter enligt artikel 69 i ZVW på de pensioner som skulle ges ut till klagandena i målet vid den nationella domstolen.
18.
Klagandena i målet vid den nationella domstolen väckte talan vid Rechtbank te Amsterdam och yrkade att CVZ:s beslut om avdrag på deras ålderspensioner skulle upphävas. De ifrågasatte inte att de hade arbetat under längst tid i Nederländerna och inte heller att de även hade omfattats av Nederländernas sociala trygghetslagstiftning under längst tid. De gjorde dock gällande att den lagstiftning som åsyftas i artikel 28.2 b i förordningen är lagstiftningen om förmåner vid sjukdom och moderskap. De anförde att de i Nederländerna aldrig hade omfattats av lagstadgad försäkring om sjukvårdskostnader (enligt ZFW) och under alla omständigheter hade de omfattats av en sådan försäkring i Nederländerna under en kortare tid än i andra medlemsstater, där de varit försäkrade för sjukvårdskostnader. Enligt deras mening var Nederländerna därför inte den stat som skulle betala kostnaderna för de vårdförmåner som tillhandahölls i deras respektive bosättningsländer. De ansåg att Finland skulle betala kostnaderna i F. van der Helders fall och Förenade kungariket i D. Farringtons fall.
19.
Genom dom av den 23 februari 2010 beträffande F. van der Helder och domar av den 31 augusti 2009 och den 10 maj 2011 beträffande D. Farrington beslutade Rechtbank te Amsterdam följande. Domstolen biföll F. van der Helders talan men lät rättsverkningarna av det upphävda beslutet stå fast. Domstolen avslog D. Farringtons överklagande.
20.
Klagandena i målet vid den nationella domstolen överklagade de av Rechtbank te Amsterdam meddelade domarna till Centrale Raad van Beroep. Eftersom Centrale Raad van Beroep ställde sig tveksam till vilken tolkning som skulle göras av artikel 28.2 b i förordningen, beslutade den att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Åsyftar formuleringen ’lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid’ i artikel 28.2 b i [förordningen] lagstiftning om förmåner vid sjukdom och moderskap, lagstiftning om kontantförmåner vid ålderdom eller all lagstiftning om olika grenar av social trygghet som nämns i artikel 4 i [förordningen] och är tillämplig enligt avdelning II i förordningen?”
21.
I enlighet med den nationella domstolens begäran har målet, mot bakgrund av dess särskilda omständigheter, handlagts med förtur enligt artikel 53.3 i domstolens rättegångsregler.
22.
Skriftliga yttranden har inkommit från D. Farrington, F. van der Helder, CVZ, regeringarna i Estland, Nederländerna, Finland, Sverige och Förenade kungariket samt kommissionen. Vid förhandling den 18 april 2013 yttrade sig F. van der Helder, regeringarna i Nederländerna, Finland, Sverige och Förenade kungariket samt kommissionen.
III – Den nationella domstolens och intervenienternas synpunkter
23.
Enligt Centrale Raad van Beroep är det möjligt att föreställa sig tre olika tolkningar av formuleringen ”lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid” i artikel 28.2 b i förordningen. Dessa är följande:
24.
Klagandena i målet vid den nationella domstolen har ansett att den aktuella formuleringen åsyftar enbart lagstiftning om sjukdom och moderskap. Denna tolkning grundar sig huvudsakligen på att artikel 28 ingår i kapitel I – med rubriken ”Sjukdom och moderskap” – i avdelning III i förordningen. Klagandena i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att denna rubrik klargör vilka grenar av det sociala trygghetssystemet som är relevanta enligt artikeln. De har vidare anfört att deras tolkning har stöd i en dom av den 14 december 2011 av Högsta förvaltningsdomstolen i Sverige.
25.
Enligt en andra tolkning, som CVZ och regeringarna i Nederländerna och Sverige har ställt sig bakom, åsyftar den aktuella formuleringen lagstiftningen om social trygghet i dess helhet. Denna tolkning påstås ha stöd i artikel 1 j i förordningen. Enligt denna bestämmelse definieras ”lagstiftning” genom en hänvisning till artikel 4 – i vilken alla sakområden som omfattas av förordningen räknas upp – och formuleringen ges således vidast möjliga innebörd.
26.
Enligt den tolkning som har gjorts av Rechtbank te Amsterdam och som alltså förespråkas av den nationella domstolen, hänför sig slutligen den aktuella formuleringen till lagstiftningen om försäkring för sådana pensioner som de berörda personerna får. Dessa domstolars uppfattning är att denna tolkning överensstämmer med domstolens uttalande i domen i målet Rundgren ( 7 ) angående ändamålet och syftet med artikel 28.2 b i förordningen. Att hålla den stat som utger pensionen ansvarig för att bevilja vårdförmåner vid sjukdom står dessutom i överensstämmelse med att sjukförsäkringssystemen finansieras genom avgifter baserade på de berörda personernas inkomster. Denna tolkning stöds även av regeringarna i Estland, Finland och Förenade kungariket liksom av kommissionen.
IV – Bedömning
27.
Jag ska i det följande redovisa varför jag anser att Rechtbank te Amsterdam och Centrale Raad van Beroep har rätt i sin föreslagna tolkning av artikel 28.2 b i förordningen.
28.
Domstolen har redan slagit fast att förordningens syfte, såsom det anges i dess andra och fjärde skäl, ”är att säkerställa fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare inom [Europeiska unionen], samtidigt som det tas hänsyn till särdragen i den nationella lagstiftningen om social trygghet …principen [är] att alla arbetstagare skall behandlas lika enligt medlemsstaternas olika lagstiftningar, och förordningens syfte är att på bästa sätt säkerställa likabehandling av alla arbetstagare som är sysselsatta på en medlemsstats territorium och att inte missgynna de arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet”. ( 8 )
29.
Syftet att främja rörlighet inom unionen gynnas emellertid inte – och kan inte heller gynnas – om den ömtåliga finansiella jämvikten mellan uppburna avgifter och tillhandahållna förmåner, på vilken medlemsstaternas sociala trygghetssystem i allmänhet är baserade, samtidigt riskerar att äventyras.
30.
Domstolen har därför klargjort att skillnader i fråga om innehåll och förfarande mellan systemen för social trygghet i var och en av medlemsstaterna, och följaktligen mellan rättigheterna för de personer som är försäkrade i dem, inte berörs av förordningen, eftersom det är medlemsstaterna som är behöriga att i sina respektive lagstiftningar, med iakttagande av unionsrätten, föreskriva de villkor som ska gälla för beviljande av förmåner inom systemen för social trygghet. Under dessa omständigheter kan det inte genom unionsrättsliga bestämmelser säkerställas att en försäkrad persons flytt till en annan medlemsstat får neutrala konsekvenser vad avser social trygghet och i synnerhet sjukförmåner. En sådan flytt kan mot bakgrund av de skillnader som förekommer mellan medlemsstaternas system och lagstiftning på området, vara mer fördelaktigt eller mindre fördelaktigt för den berörda personen när det gäller socialskyddet. ( 9 )
31.
Av vikt i detta sammanhang är att domstolen har slagit fast att förordningen innehåller ”ett fullständigt system av lagvalsregler som får den verkan att den nationella lagstiftaren undandras behörigheten att fastställa omfattningen av och villkoren för tillämpningen av den nationella lagstiftningen, både i fråga om den personkrets på vilken den är tillämplig och i fråga om dess territoriella tillämpningsområde”. ( 10 ) Medlemsstaterna är således inte behöriga att fastställa i vilken omfattning deras egen lagstiftning eller en annan medlemsstats lagstiftning är tillämplig, eftersom de har en skyldighet att följa bestämmelserna i gällande unionslagstiftning. ( 11 ) Tillämpningen av de lagvalsregler som har införts genom förordningen är endast avhängig den objektiva situation som den berörda arbetstagaren befinner sig i. ( 12 )
32.
Den centrala principen i detta regelverk föreskrivs i artikel 13.1, som inleder avdelning II i förordningen. Enligt denna bestämmelse ska, såvida något annat inte föreskrivs, ”personer för vilken denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat”. I artikeln sägs vidare att ”[d]enna lagstiftning skall bestämmas av bestämmelserna i denna avdelning”.
33.
De allmänna bestämmelserna i avdelning II i förordningen är emellertid endast tillämpliga ”när de särskilda bestämmelserna för olika slag av förmåner i avdelning III inte innehåller några undantag härifrån”. ( 13 )
34.
Det är just detta som är fallet beträffande klagandena i målet vid den nationella domstolen. De omfattas nämligen av tillämpningsområdet för artikel 28, vilket parterna är eniga om. De är pensionärer som har rätt till vårdförmåner enligt åtminstone två medlemsstaters lagstiftning och har inte rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat där de är bosatta.
35.
Enligt 28.2 b i förordningen ska kostnaden för vårdförmånerna i ett sådant fall i princip betalas ”av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid”.
36.
Domstolen har redan haft anledning att belysa tillämpningsområdet för och innebörden av artikel 28 i förordningen, bland annat i domen i målet Rundgren. Huvudfrågan i det målet var huruvida en svensk medborgare, som var bosatt i Finland och som fick pensionsförmåner endast från Sverige var skyldig att betala avgifter i Finland enbart på grund av sin bosättningsstatus.
37.
Jag anser att domstolens dom i nämnda mål tillhandahåller viktig kunskap för tolkningen av den aktuella formuleringen. Jag ska därför återge domen i de delar som jag anser ger nyckeln till det nu aktuella målet.
38.
Vid besvarandet av en av de frågor som den nationella domstolen hade ställt i domen i målet Rundgren anförde domstolen att syftet med artiklarna 27, 28 och 28a i förordningen var ”att för de olika fall som de rör fastställa dels vilken institution som skall svara för utgivandet av förmåner vid sjukdom eller moderskap till pensionärer, dels vilken institution som skall stå för kostnaden för dessa”. Den underströk att enligt artikel 28a i förordningen – som var den relevanta bestämmelsen i målet – gäller att det ”i princip är institutionen i en av de medlemsstater som är behörig i fråga om pensioner som skall betala kostnaden för dessa vårdförmåner. Denna kostnad skall således inte betalas av den medlemsstat där den berörde är bosatt endast på grund av den omständigheten att han är bosatt där”. Enligt domstolen var bestämmelsens uppenbara syfte ”att de medlemsstater vars lagstiftning ger rätt till vårdförmåner med bosättning som enda grund inte skall bestraffas”. ( 14 )
39.
Domstolen tillade – och detta är av särskild vikt i det nu aktuella målet – att i artikel 28a i förordningen föreskrivs att den institution som ska betala kostnaderna för vårdförmånerna ska fastställas enligt samma bestämmelser som dem enligt artikel 28 i förordningen. Såsom domstolen vidare anförde: ”Enligt dessa bestämmelser skall institutionen på bosättningsorten utge vårdförmåner till pensionärer åt och på bekostnad av institutionen i en av de medlemsstater som är behöriga i fråga om pensioner.” ( 15 )
40.
Mot denna bakgrund fastslog domstolen följande. ”Enligt det system som inrättats genom artiklarna 27, 28 och 28a i förordning nr 1408/71 är det alltid en institution i en medlemsstat som är behörig i fråga om pensioner som är den institutionen som skall betala kostnaden för vårdförmåner, om pensionären skulle ha rätt till dessa förmåner enligt lagstiftningen i denna medlemsstat om han var bosatt där. När flera stater är behöriga i fråga om pensioner, skall en av dem betala kostnaden för vårdförmåner i enlighet med konkreta kriterier, såsom den berördes bosättningsort, eller, om ingen av dessa medlemsstater samtidigt är den stat där den berörde är bosatt, hur länge denne har omfattats av lagstiftningen i var och en av dessa medlemsstater.” I detta sammanhang underströk domstolen även att ”[d]et finns således i detta system ett samband mellan behörigheten att betala ut pensioner och skyldigheten att betala kostnaden för vårdförmåner, vilket leder till slutsatsen att denna skyldighet är sammankopplad med en faktisk behörighet i fråga om pensioner”. ( 16 )
41.
Domstolen bekräftade dessa principer i den senare domen i målet van Delft m.fl. och uttalade att ”den medlemsstat som svarar för den pension som betalas till en pensionär bosatt i en annan medlemsstat får stå den huvudsakliga risken för tillhandahållandet av vårdförmåner vid sjukdom i den medlemsstat där vederbörande är bosatt”. ( 17 )
42.
Enligt min uppfattning visar domstolens praxis klart att den obligatoriska länken mellan pension och vårdförmåner utgör en grundprincip i artikel 28 i förordningen. I detta fall är det alltid den medlemsstat som är skyldig att tillhandahålla pensionen som även ska stå för kostnaderna för vårdförmånerna.
43.
Följande tre skäl ger ytterligare stöd åt denna tolkning av artikel 28.
44.
För det första, såsom påpekats av flera parter som har yttrat sig i det nu aktuella förfarandet, grundar sig bestämmelsen i artikel 28 på förutsättningen att finansieringen av varje socialt trygghetssystem ofrånkomligen är beroende av de avgifter som betalas av medborgare som är verksamma i någon form av ekonomisk aktivitet. ( 18 ) Det är således logiskt och rättvist att kostnaderna för de vårdförmåner som ska tillhandahållas vid pensionering ska belasta den medlemsstat i vilken pensionären har utövat ekonomisk verksamhet under längst tid. ( 19 ) Det är förmodligen i det landet som pensionären har erlagt största delen av sina avgifter.
45.
Enligt den tolkning som har presenterats av klagandena i målet vid den nationella domstolen, ska hänsyn även tas till tidsperioder när den berörda pensionären med all sannolikhet inte har betalat några avgifter överhuvudtaget eller endast begränsade avgifter. I vissa fall skulle detta emellertid innebära att längre tidsperioder under vilka inga avgifter har erlagts skulle ha företräde framför kortare tidsperioder, under vilka avgifter faktiskt har erlagts. Åtskilliga medlemsstater beviljar vårdförmåner i form av hälso- och sjukvård helt enkelt på grund av bosättning inom deras territorium.
46.
Den romerske talaren Marcus Tullius Cicero skrev i ”De Legibus” (”Om lagarna”) ”salus populi suprema lex esto” (”folkets välfärd ska vara högsta lag”). ( 20 ) Jag instämmer i att ett av de främsta målen för all politik ska vara omsorg om medborgarnas välbefinnande. Det är viktigt för ett land att ge alla medborgare omfattande tillgång till hälsorelaterade tjänster, oavsett eventuella inkomst- och förmögenhetsskillnader mellan dem. Det är i de flesta utvecklade samhällen vanligt att allmän tillgång till ett stort antal offentliga hälso- och sjukvårdstjänster är föreskrivna i tvingande lagstiftning. ( 21 ) Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att erinra om Förenta nationernas förklaring om de mänskliga rättigheterna. I den föreskrivs att ”[v]ar och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet” (artikel 22) och att ”[v]ar och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll” (artikel 25.1). På liknande sätt föreskrivs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att ”[v]ar och en har rätt till tillgång till förebyggande hälsovård och till medicinsk vård på de villkor som fastställs i nationell lagstiftning och praxis” (artikel 35, som har rubriken ”Hälsoskydd”).
47.
System som ger hela befolkningen tillgång till hälso- och sjukvårdsförmåner i stor omfattning leder emellertid oundvikligen till högre samhällskostnader. Kostnaderna för hälso- och sjukvård som tillhandahålls vissa personkategorier, till exempel arbetslösa personer, studenter, barn och gravida kvinnor, måste i regel täckas av de avgifter som betalas av aktiva medborgare eller, allmänt uttryckt, med skattebetalarnas pengar.
48.
Jag anser att den bestämmelse som har slagits fast i artikel 28 i förordningen syftar till att säkerställa att de medlemsstater som har en mera generös politik i detta avseende inte ska behöva stå för kostnader för vårdförmåner som tillhandahålls pensionärer, som inte har betalat avgifter till deras sociala trygghetssystem eller som har bidragit endast i mycket liten utsträckning.
49.
Den objektiva orättvisan i ett sådant system – som skulle innebära en risk för att medlemsstaterna inledde en ”kapplöpning mot botten” vad gäller tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster – kan belysas genom att D. Farringtons situation tas som exempel.
50.
D. Farrington har gjort gällande att Förenade kungariket är den medlemsstat som enligt artikel 28.2 b i förordningen ska stå för kostnaderna för de vårdförmåner som tillhandahålls honom i Spanien. Han har som grund anfört att han var bosatt i Förenade kungariket från år 1948, då han var 7 år, till år 1972, då han utvandrade till Nederländerna efter 14 års anställning. Detta innebär att D. Farrington under en avsevärd del av sin tillvaro i Förenade kungariket hade tillgång till den allmänna hälso- och sjukvården endast på grund av sin bosättning i landet. Däremot arbetade D. Farrington i Nederländerna under hela den 32-årsperiod, då han var bosatt där (1972–2004). Det kan antas att D. Farrington har betalat mycket högre avgifter till det sociala trygghetssystemet i Nederländerna än till motsvarande system i Förenade kungariket – eller i varje fall att de flesta personer i en liknande situation skulle ha gjort det. Jag kan därför inte se något skäl till varför Förenade kungariket och inte Nederländerna ska stå för kostnaderna för de vårdförmåner som D. Farrington har rätt att få i sitt nya bosättningsland under sin pensionering.
51.
Detta exempel visar att den tolkning av artikel 28.2 b som har gjorts gällande av klagandena i målet vid den nationella domstolen, inte kan vara korrekt. Att tolka den aktuella formuleringen så att den enbart hänför sig till social trygghetslagstiftning om moderskap och sjukdom skulle i själva verket klippa av sambandet mellan de avgifter som staten erhåller och de förmåner som den tillhandahåller, vilket utgör grunden för alla sociala trygghetssystem. Detta skulle, såsom kommissionen med rätta har påpekat, leda till en ojämn fördelning av den finansiella bördan bland de olika medlemsstaterna och, vill jag tillägga, skulle även kunna försvaga stabiliteten i vissa sociala trygghetssystem.
52.
Såsom klagandena i målet vid den nationella domstolen har påpekat, får deras tolkning av den aktuella formuleringen stöd i en dom av den 14 december 2011 av Högsta förvaltningsdomstolen i Sverige ( 22 ). De faktiska omständigheterna i detta mål var jämförbara med dem i det nationella målet. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sin dom att artikel 28 i förordningen, som ingår i kapitel 1 med rubriken ”Sjukdom och moderskap” i avdelning III, utgör ett undantag från förordningens allmänna regler om bestämmande av tillämplig lagstiftning i artikel 13 i avdelning II. Mot bakgrund härav gjorde Högsta förvaltningsdomstolen den tolkningen att med ”lagstiftning” avses social trygghetslagstiftning om moderskap och sjukdom.
53.
Det är korrekt att artikel 28 ingår i kapitel 1, med rubriken ”Sjukdom och moderskap”, i avdelning III i förordningen. Detta innebär emellertid inte att den aktuella formuleringen enbart avser lagstiftning om sjukdom och moderskap. Såsom den svenska regeringen har anfört, anges genom kapitelrubriken endast de förmånsslag som regleras av bestämmelserna i kapitlet, vilka avviker från de allmänna bestämmelserna i avdelning II i förordningen. ( 23 )
54.
Svagheten i de argument som har framförts av klagandena i målet vid den nationella domstolen – och som baseras på rubriken till kapitel 1 – blir uppenbar, om denna rubrik tolkas tillsammans med den allmänna rubriken i avdelning III (”Särskilda bestämmelser för olika slag av förmåner”) och rubrikerna i de följande kapitlen i denna avdelning, vilka anger de berörda förmånskategorierna. ( 24 )
55.
För det andra leder mitt förslag till tolkning av den aktuella formuleringen fram till en lagvalsregel. Den är ganska enkel att tillämpa och ger rättssäkra resultat ( 25 ), vilket Förenade kungariket helt riktigt har påpekat. De tidsperioder under vilka en pensionär har tjänat in pension i en medlemsstat är ett dokumenterat faktum och uppenbarligen känt för de behöriga institutionerna i varje medlemsstat.
56.
Den tolkning av artikel 28.2 b i förordningen, som görs gällande av CVZ och de nederländska och svenska regeringarna, omnämnd i punkt 24 ovan, tycks däremot leda till mera osäkra resultat. Eftersom vissa grenar av social trygghet ofta är tillämpliga på alla som är bosatta i en medlemsstat, blir huvudkriteriet för tillämpning av 28.2 b i förordningen vanligtvis en fråga om hur lång tid vederbörande har varit bosatt i ett land. Såsom några regeringar har tillstått vid förhandlingen, är denna information emellertid inte alltid vare sig lätt konstaterbar eller helt pålitlig. Medan de perioder under vilka en medborgare har erlagt avgifter är vederbörligen dokumenterade och lätt verifierade, kan detsamma inte sägas med avseende på de tidsperioder under vilka medborgare omfattas av andra grenar av social trygghet.
57.
Även de nederländska och svenska regeringarna har dessutom anfört att artikel 28.2 b har som syfte att säkerställa att det är det land i vilket pensionären har arbetat längst och följaktligen sannolikt har betalat den största delen av sina avgifter, som ska stå för kostnaderna för vårdförmånerna. Dessa regeringars förslag till tolkning av bestämmelsen tycks dock inte garantera att detta syfte alltid uppnås. I deras tolkning ligger att hela den tidsperiod under vilken en medborgare har omfattats av någon gren av social trygghetslagstiftning, även ska beaktas vid tillämpning av artikel 28 i förordningen. Det skulle helt sakna betydelse huruvida medborgaren för en viss tidsperiod var, till exempel, endast ett barn med tillgång till medlemsstatens allmänna hälso- och sjukvårdstjänster och inte en arbetstagare som betalar samtliga föreskrivna avgifter. Tidsfaktorn skulle vara den enda parameter som hade betydelse i samband med artikel 28.2 b i förordningen.
58.
Jag anser att detta inte kan vara en korrekt tolkning av artikel 28.2 b. Den tolkningen skulle riskera att orättmätigt belasta de medlemsstater som tillhandahåller sina invånare viss form av social trygghet, oberoende av huruvida de deltar i någon ekonomisk verksamhet och oberoende av huruvida de bidrar med avgifter till det befintliga sociala trygghetssystemet eller inte.
59.
Såsom jag förklarade i punkterna 50 och 51 ovan, anser jag att ett sådant resultat inte endast skulle vara orättvist mot de medlemsstater som är mera generösa vad gäller sina sociala trygghetssystem, utan även potentiellt skadligt för dessa systems finansiella stabilitet.
60.
Artikel 1 innehåller visserligen definitioner för förordningens tolkning. I punkt j definieras ”lagstiftning” obestridligen som, ”i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut och åtgärder för att genomföra sådana grenar och system, eller de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som omfattas av artikel 4.2a”. Det görs gällande att denna definition tyder på att en vid tolkning ska göras av den aktuella formuleringen.
61.
Jag anser emellertid att detta argument inte är övertygande. Enligt min mening måste definitionen i artikel 1 med nödvändighet vara vittomfattande, med hänsyn till att definitionen är tillämplig på förordningen i dess helhet. En vid definition av ”lagstiftning” är förenlig med unionslagstiftarnas syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av förordningen i alla medlemsstater, trots att deras sociala trygghetssystem varierar. Definitionen i artikel 1 tjänar samtidigt till att beskriva det som inte ska anses vara social trygghetslagstiftning (till exempel kollektivavtal eller särskilda system för egenföretagare, som de berörda har att inrätta på eget initiativ).
62.
Detta innebär inte att uttrycket alltid ska förstås i enlighet med definitionen i artikel 1 varje gång det förekommer i förordningen. ( 26 ) Vissa bestämmelser i förordningen kan mycket väl begränsa ”lagstiftning” ytterligare så att uttrycket avser endast vissa grenar av lagstiftningen.
63.
Detta är just fallet med artikel 28 i förordningen. Uttrycket ”lagstiftning” i artikel 28.2 b ska, enligt min uppfattning, inte tolkas isolerat från resten av bestämmelsen. Artikel 28.1 gäller nämligen ”[e]n pensionär som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning”. De inledande orden i punkt 2 visar därefter, genom hänvisningen till punkt 1, att den är tillämplig endast på de fall som regleras i den punkten. ( 27 )
64.
Vid en närmare tolkning av artikel 28 står det därför klart att av relevans är den lagstiftning enligt vilken en person har rätt till pension och inte den lagstiftning som rör samtliga grenar av det sociala trygghetssystemet.
65.
För det tredje anser jag att min föreslagna tolkning av den aktuella formuleringen har stöd i två andra bestämmelser.
66.
Till att börja med föreskrivs i artikel 33 i förordningen att ”[d]en institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pensioner för avgifter för sjukdom … skall vara behörig att göra sådana avdrag … på den pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna … skall betalas av en institution i denna medlemsstat”.
67.
Denna bestämmelse ger stöd för uppfattningen att det är den medlemsstat som svarar för betalningen av pensionen som även ska täcka utgifterna för de vårdförmåner som tillhandahålls i den stat där pensionären är bosatt. Detta förklarar varför det är möjligt för en sådan medlemsstat att göra avdrag på den pension som utges till pensionären. I domen i målet Rundgren klargjorde domstolen att uttrycket ”utger” i artikel 33 innebär ett krav på att en pension faktiskt betalas ut till pensionären och att en eventuell behörighet att betala en pension inte är tillräcklig för att den behöriga institutionen ska få göra avdrag. ( 28 )
68.
Av betydelse är vidare artikel 95 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 ( 29 ). Artikeln har rubriken ”Återbetalning av vårdförmåner som utges enligt sjuk- och moderskapsförsäkring till pensionärer och medlemmar av deras familjer som inte är bosatta inom den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och har rätt till förmåner”. I domen i målet van der Duin fastslog domstolen beträffande denna bestämmelse att ”beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt ... artikel 28 i princip [ska] återbetalas till institutionen på bosättningsorten av den behöriga institutionen i den medlemsstat som svarar för pensionen ...”. ( 30 )
69.
Vid tillämpning av de tolkningar av artikel 28.2 b i förordningen, som har gjorts gällande av klagandena i målet vid den nationella domstolen och av CVZ, skulle dessa två bestämmelser förlora sitt berättigande. Det skulle då nämligen inte kunna uteslutas att kostnaderna för vårdförmånerna i vissa fall måste täckas av en medlemsstat som inte utger någon pension till pensionären. I sådana fall skulle uppenbarligen avdrag på pensionen inte kunna göras och inte heller någon återbetalning ske från den institution som svarar för pensionen.
70.
På grund av anförda skäl anser jag att den aktuella formuleringen åsyftar lagstiftning om pensioner.
71.
I och med detta ställningstagande återstår ytterligare en fråga att behandla. Centrale Raad van Beroep har i sin begäran om förhandsavgörande ställt frågan vilka slag av pensionsförsäkring som ska beaktas vid tillämpning av artikel 28 i förordningen i ett fall som det nu aktuella.
72.
Jag anser att ordalydelsen i artikel 28 i förordningen i detta avseende ska tolkas i första hand vitt och i andra hand i enlighet med relevant nationell lagstiftning.
73.
Vad gäller den första aspekten noterar jag att det inte finns något moment i förordningens lydelse som antyder att denna bestämmelse ska tolkas snävt. Uttrycket ”lagstiftning pensionären har omfattats av” verkar tvärtom avsiktligt vara formulerat på vidast möjliga sätt.
74.
Domstolen uttalade i domen i målet Rundgren att ”uttrycket ’pension’ i artikel 28a i förordning nr 1408/71 avser såväl en pension grundad på bosättning, bland annat i form av en förmån till följd av invaliditet och ålderdom ... som pension grundad på tidigare förvärvsarbete”. ( 31 ) Jag anser att detta uttryck ska tolkas på samma sätt i artikel 28 i förordningen.
75.
Därtill kommer att i den engelska versionen av rubriken till artikel 28 används uttrycket ”pensions payable”, medan lydelsen är utformad på ett annorlunda sätt i andra språkversioner. Till exempel står i den danska översättningen av rubriken till artikel 28 ”ret til pension eller rente”, i den nederländska ”Pensioenen of renten”, i den franska ”pensions ou rentes dues”, i den italienska ”pensioni o rendite dovute”, i den portugisiska ”pensões ou rendas devidas” och i den spanska ”pensiones o rentas debidas”. ( 32 ) Denna jämförelse tyder på att en vid tolkning av tillämpningsområdet för artikel 28 är riktig.
76.
Sammanfattningsvis finns det inte något tecken på att unionslagstiftarna har haft för avsikt att begränsa tillämpningsområdet för artikel 28 till vissa specifika typer av pensioner eller till specifika försäkringsperioder såsom till exempel ålderspensioner eller pensioner som har intjänats under en persons yrkesliv. Jag ser inte heller något skäl till varför de tidsperioder, under vilka en pensionär har betalat avgifter till en medlemsstat på grund av ett frivilligt försäkringssystem, inte skulle kunna beaktas, när detta är föreskrivet i nationell lagstiftning.
77.
Att införa en skillnad mellan olika typer av pensioner eller mellan olika försäkringsperioder skulle dessutom leda till ytterligare komplexitet och osäkerhet vid den prövning som föreskrivs i artikel 28.2 b i förordningen.
78.
Beträffande den andra aspekten vill jag erinra om att domstolen redan har fastslagit att villkoren för vad som ska anses utgöra försäkringsperioder i princip definieras – såsom föreskrivs i artikel 1 r i förordningen – enbart enligt den medlemsstats lagstiftning i vilken de aktuella perioderna har fullgjorts. ( 33 )
79.
Att denna fråga, enligt artikel 28, i princip ska regleras på grundval av nationell lagstiftning står, enligt min mening, även i överensstämmelse med det förhållandet att förordningen grundar sig på nuvarande artikel 48 FEUF (tidigare artikel 51 i EEG-fördraget). Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att ”det i artikel 48 FEUF föreskrivs att medlemsstaternas lagstiftning ska samordnas, men inte att de ska harmoniseras. De skillnader i fråga om innehåll och förfaranden som föreligger mellan medlemsstaternas olika system för social trygghet, och följaktligen mellan rättigheterna för de personer som är anslutna till dessa system, berörs således inte av denna bestämmelse”. ( 34 )
80.
Mot denna bakgrund anser jag därför att uttrycket ”pensioner” ska tolkas vitt och i enlighet med relevant nationell lagstiftning, Det ska således, i förekommande fall, omfatta pensioner som medlemsstaten utger på grundval av frivilliga avgifter.
V – Förslag till avgörande
81.
På grund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som Centrale Raad van Beroep har ställt på följande sätt:
Formuleringen ”lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid” i artikel 28.2 b i förordning (EEG) nr 1408/71 åsyftar lagstiftning om pensioner. Uttrycket ”pensioner” ska tolkas vitt och i enlighet med relevant nationell lagstiftning. Det ska således, i förekommande fall, omfatta pensioner som medlemsstaten utger på grundval av frivilliga avgifter.
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).
( 3 ) Sjätte skälet i förordningen.
( 4 ) Förordningen upphävdes den 1 maj 2010 och ersattes från och med denna dag av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1). Denna förordning började gälla i samband med ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsföreskrifter till förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 284, s. 1).
( 5 ) Fram till den 1 januari 2006 föreskrevs i förordningen, bilaga VI, avsnitt Q Nederländerna, punkt 1 a följande: ”Då det gäller rätt till vårdförmåner enligt nederländsk lagstiftning avses med personer som har rätt till vårdförmåner personer som är försäkrade eller medförsäkrade enligt det försäkringssystem som omfattas av den nederländska lagen om sjukförsäkring för tillämpning av kapitel 1 i avdelning III (Ziekenfondswet).”
( 6 ) Vid den för omständigheterna i det nationella målet relevanta tiden föreskrevs i förordningen, bilaga VI, avsnitt R Nederländerna, punkt 1 a följande: ”Då det gäller rätt till vårdförmåner enligt nederländsk lagstiftning avses med personer som har rätt till vårdförmåner vid tillämpningen av kapitlen 1 och 4 i avdelning III i denna förordning: i) personer som enligt artikel 2 i [ZVW] är skyldiga att vara anslutna till en sjukförsäkring; och ii) ... personer som är bosatta i en annan medlemsstat och som enligt denna förordning har rätt till sjukvård i sin bosättningsstat, varvid Nederländerna svarar för kostnaderna.”
( 7 ) Dom av den 10 maj 2001 i mål C-389/99, Rundgren (REG 2001, s. I-3760).
( 8 ) Se dom av den 18 juli 2006 i mål C-50/05, Nikula (REG 2006, s. I-7029), punkt 20, och dom av den 23 mars 2011 i mål C-440/09, Tomaszewska (REU 2011, s. I-1033), punkt 28.
( 9 ) Dom av den 14 oktober 2010 i mål C-345/09, van Delft m.fl. (REU 2010, s. I-9879), punkterna 99 och 100, och dom av den 16 juli 2009 i mål C-208/07, von Chamier-Glisczinski (REG 2009, s. I-6095), punkterna 84 och 85.
( 10 ) Dom av den 10 juli 1986 i mål 60/85, Luijten (REG 1986, s. 2365), punkt 14, och dom av den 14 december 1989 i mål C-3/87, Agegate (REG 1989, s. I-4459), punkt 27.
( 11 ) Dom av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder (REG 1986, s. 1821), punkt 21.
( 12 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 1994 i mål C-60/93, Aldewereld (REG 1994, s. I-2991), punkterna 16–20, och domen i målet van Delft m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 52.
( 13 ) Dom av den 27 maj 1982 i mål 227/81, Aubin (REG 1982, s. 1991), punkt 11.
( 14 ) Punkterna 44 och 45.
( 15 ) Ibidem.
( 16 ) Domen i målet Rundgren (ovan fotnot 7), punkterna 46 och 47.
( 17 ) Domen i målet van Delft m.fl. (ovan fotnot 9), punkt 79.
( 18 ) Denna princip ligger till grund för hela förordningen, vilket belyses i artikel 13.2 a. Där föreskrivs följande: ”Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.”
( 19 ) Generaladvokaten Poiares Maduro anförde i punkt 11 i sitt förslag till avgörande i målet Nikula (ovan fotnot 8) följande: ”[I] den utsträckning som är möjlig, [ska] kostnaderna för de betalade förmånerna vila på den stat i vilken den berörda personen har utövat den verksamhet för vilken han har rätt till pension.”
( 20 ) Bok III, del III, avsnitt VIII.
( 21 ) Amerikas förenta stater (nedan kallade USA) har nyligen infört en federal lag som syftar till att öka andelen medborgare i USA som omfattas av sjukförsäkring, se Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) (lagen om patientskydd och vård till överkomlig kostnad, i media vanligen omnämnd som Obamacare (Obamas sjukvårdsreform)). Den undertecknades av president Obama den 23 mars 2010. Högsta domstolen i USA fastslog genom dom av den 28 juni 2012 i målet National Federation of Independent Business mot Sebelius, 567 U.S.(2012), att lagen i huvudsak var förenlig med konstitutionen.
( 22 ) Mål nr 4381‑10, Wehmeyer.
( 23 ) Generaladvokaten Alber anförde i sitt förslag till avgörande i målet Rundgren (ovan fotnot 7) att det av sammanhanget framgår att artiklarna 28 och 28a handlar om pensioner.
( 24 ) Kapitel 2 ”Invaliditet”, kapitel 3 ”Ålderdom och dödsfall (pensioner)”, kapitel 4 ”Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar”, kapitel 5 ”Dödsfallsersättningar”, kapitel 6 ”Arbetslöshetsförmåner”, kapitel 7 ”Familjeförmåner” och kapitel 8 ”Förmåner för pensionärers minderåriga barn och för barn som mist en eller båda föräldrarna”.
( 25 ) Domstolen har redan framhållit att det system som ska tillämpas enligt förordningen måste vara förutsebart för att på så sätt överensstämma med rättssäkerhetsprincipen, se dom av den 30 mars 2000 i mål C-178/97, Banks (REG 2000, s. I-2005), punkt 41, och generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål C-227/03, van Pommeren-Bourgondiën (REG 2005, s. I-6101), punkt 45.
( 26 ) Såsom jag påpekade i mitt förslag till avgörande i mål C-140/12, Brey, punkt 34, är det i regel önskvärt att tolka unionsrättens begrepp enhetligt, eftersom det ökar rättssäkerheten. En enhetlig tolkning är dock inte alltid möjlig i praktiken.
( 27 ) I artikel 28.2 i förordningen stadgas: ”I fall som omfattas av punkt 1 ...”
( 28 ) Punkterna 47–50.
( 29 ) EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106.
( 30 ) Dom av den 3 juli 2003 i mål C-156/01, van der Duin och ANOZ (REG 2003, s. I-7045), punkt 44.
( 31 ) Punkt 39.
( 32 ) I motsats härtill är vissa språkversioner mera lika den engelska lydelsen. I den estniska versionen står ”makstavad pensionid”, i den finska ”maksettavat eläkkeet”, i den tyska ”Rentenanspruch” och i den svenska ”Rätt till pensioner”.
( 33 ) Se, bland annat, domen i målet Tomaszewska (ovan fotnot 8), punkt 26, och dom av den 18 april 2013 i mål C-548/11, Mulders, punkt 37.
( 34 ) Se, bland annat, dom av den 11 april 2013 i mål C-443/11, Jeltes m.fl., punkt 43, domen i målet von Chamier-Glisczinski (ovan fotnot 9), punkt 84, och dom av den 15 januari 1986 i mål 41/84, Pinna (REG 1986, s. 1; svensk specialutgåva, s. 355), punkt 20.
Full & Egal Universal Law Academy