FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NILS WAHL
föredraget den 26 september 2013 ( 1 )
Mål C‑361/12
Carmela Carratù
mot
Poste Italiane SpA
(begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Napoli (Italien))
”Socialpolitik — Direktiv 1999/70/EG — Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP — Klausul 4 — Anställningsvillkor — Ersättning för rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning i ett anställningsavtal — Likabehandling — Begreppet en del av staten”
1.
Tribunale di Napoli (Italien) har i sju olika tolkningsfrågor begärt att domstolen ska meddela ett förhandsavgörande avseende huruvida den italienska lagstiftningen är förenlig med att antal principer i unionsrätten, såsom parternas likställdhet i rättsprocessen, och med de särskilda bestämmelser som gäller för tidsbegränsade anställningsavtal, såsom förbud mot diskriminering, vilka speglar den allmänna unionsrättsliga icke-diskrimineringsprincipen under de specifika villkor som gäller för sådana avtal.
2.
Det är inte första gången – och säkert inte den sista – som ett mål som rör både Poste Italiane SpA (nedan kallat Poste Italiane) och direktiv 1999/70/EG ( 2 ) prövas av domstolen. ( 3 ) Ett stort antal gånger har talan väckts mot Poste Italiane vid de nationella domstolarna. ( 4 ) Talan har även väckts mot italienska regeringsministerier och lokala myndigheter, bland annat avseende tolkningen av direktiv 1999/70. ( 5 )
3.
Den hänskjutande domstolen har redan funnit att Poste Italianes anställning av Carmela Carratù på ett tidsbegränsat kontrakt var rättsstridig. Den hänskjutande domstolen vill nu få klarhet i hur stor ersättning Carmela Carratù har rätt till. Nämnda domstol frågar därför huruvida icke-diskrimineringsprincipen i direktiv 1999/70 innebär att ersättningen måste betalas fram till och med dagen för den hänskjutande domstolens slutliga beslut. ( 6 )
4.
Av de skäl som jag i det följande kommer att redogöra för anser jag att ett rättsstridigt ingående av ett tidsbegränsat anställningsavtal, under de omständigheter som är i fråga i förevarande mål, inte kan jämföras med en rättsstridig uppsägning inom ramen för ett avtal om tillsvidareanställning. Den situation som är i fråga i målet vid den nationella domstolen kan därför inte tolkas som ett fall av diskriminering.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionslagstiftningen
5.
Direktiv 1999/70 införlivar med unionsrätten det ramavtal om visstidsarbete som undertecknats av EFS, UNICE och CEEP (nedan kallat ramavtalet). ( 7 ) Själva ramavtalet återges i bilagan till direktiv 1999/70.
6.
Principen om icke-diskriminering anges i klausul 4 i ramavtalet. I denna föreskrivs följande:
”1.
När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.
2.
I förekommande fall skall proportionalitetsprincipen (pro rata temporis-principen) tillämpas.
3.
Tillämpningsföreskrifterna för denna klausul skall fastställas av medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller av arbetsmarknadens parter, med beaktande av gemenskapslagstiftningen, nationell lagstiftning, kollektivavtal och praxis ...”
B – Den italienska lagstiftningen
1. Lag nr 604/1966
7.
I lag nr 604 av den 15 juli 1966 ( 8 ) (nedan kallad lag 604/1966) fastställs allmänna bestämmelser om icke-kollektiva uppsägningar. I artikel 8 i nämnda lag föreskrivs, i huvudsak, att när en anställd har blivit rättsstridigt uppsagd ska arbetsgivaren senast efter tre dagar låta den anställde återinträda i tjänst, eller i annat fall betala ersättning till den uppsagde. Ersättningen ska beräknas utifrån antalet anställda, företagets storlek och den anställdes tjänstgöringstid och motsvara 2,5 till 6 månadslöner. Den högre nivån kan höjas till 10 månadslöner när den anställde har varit anställd längre än 10 år, och upp till 14 månadslöner när den anställde har varit anställd längre än 20 år och företaget har fler än 15 anställda.
2. Lag nr 300/1970
8.
I lag nr 300 av den 20 maj 1970 ( 9 ) (nedan kallad lag nr 300/1970) fastställs vissa bestämmelser om skydd av arbetstagares friheter och värdighet, föreningsfrihet och fackföreningsfrihet på arbetsplatsen, samt bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden.
9.
I artikel 18 i lag nr 300/1970, som tidigare hade rubriken ”Återinträde i tjänst”, fastställs specifika bestämmelser vid rättsstridig uppsägning, och bestämmelser för att beräkna den ersättning som i sådana fall ska betalas ut. Vid tidpunkten för de omständigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen angavs i lag nr 300/1970 att arbetsgivaren, om ett företag hade fler än 15 anställda (eller 5 anställda om det rörde sig om ett jordbruksföretag), var skyldig att låta en uppsagd arbetstagare återinträda i tjänst om uppsägningen befanns rättsstridig enligt lag nr 604/1966. I händelse av återinträde i tjänst skulle ersättningen till den anställde motsvara full lön (inklusive sociala avgifter) från och med dagen för uppsägningen till och med dagen för det faktiska återinträdet i tjänst, dock lägst 5 månaders full lön. Utan att påverka rätten till ersättning för mellantiden hade den anställde slutligen rätt att inte utnyttja sin rätt till återinträde i tjänst, och i stället erhålla ytterligare ersättning motsvarande 15 månaders full lön.
3. Lagstiftningsdekret nr 368/2001
10.
Direktiv 1999/70 införlivades med den italienska rättsordningen genom lagstiftningsdekret nr 368 av den 6 september 2001 ( 10 ) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 368/2001).
11.
Enligt artikel 1.1 i lagstiftningsdekret nr 368/2001, får det i ett anställningsavtal anges när avtalet ska löpa ut på grund av tekniska, produktionsmässiga eller organisatoriska skäl, eller för att ersätta en viss anställd. Enligt artikel 1.2 ska emellertid varje sådan klausul om tidsbegränsning sakna verkan om den inte, direkt eller indirekt, registreras i en skriftlig handling som specificerar vilka skäl som anförs i just det fallet, vilka måste falla inom de kategorier som anges i artikel 1.1. I artikel 1.3 föreskrivs slutligen att arbetsgivaren ska tillställa den anställde en kopia av den skriftliga handlingen senast fem arbetsdagar från det datum anställningen påbörjades.
4. Lag nr 183/2010
12.
Genom lag nr 183 av den 4 november 2010 (nedan kallad lag nr 183/2010) ( 11 ) har vissa befogenheter på arbetsrättens område delegerats till den italienska regeringen och en rad bestämmelser som tidigare var tillämpliga har ersatts. Artikel 32 i nämnda lag rör lagstadgade tidsfrister och bestämmelser beträffande tidsbegränsade anställningsförhållanden.
13.
I artikel 32.1 i lag nr 183/2010, som ersatte artikel 6.1 och 6.2 i lag nr 604/1966, föreskrivs att ett beslut om uppsägning, vid äventyr av preskription, ska bestridas inom sextio dagar från det att det delgavs skriftligen (eller från det att arbetstagaren skriftligen underrättades om skälen för uppsägningen, om detta skedde vid en senare tidpunkt). Ett sådant bestridande, som kan ske genom alla slags skriftliga handlingar som ger uttryck för arbetstagarens vilja, måste dessutom inom 270 dagar åtföljas av en ansökan vid arbetsdomstolen.
14.
Artikel 32.2 i lag nr 183/2010 utvidgar tillämpningsområdet för artikel 32.1 till alla fall av rättsstridig uppsägning. Enligt artikel 32.3 i samma lag ska artikel 32.1 även tillämpas på, bland annat, en talan i vilken det yrkas att en klausul om tidsbegränsning som införts i ett anställningsavtal ska förklaras ogiltig enligt artikel 1 i lagstiftningsdekret nr 368/2001. Dessutom anges att tidsfristen på 270 dagar ska börja löpa från och med den tidpunkt då anställningsavtalet upphör.
15.
Vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande föreskrevs i artikel 32.5 i lag nr 183/2010 särskilt att när ett avtal om tidsbegränsad anställning övergår i ett avtal om tillsvidareanställning är arbetsgivaren skyldig att, grundat på de kriterier som anges i artikel 8 i lag nr 604/1966, betala ersättning till den anställde med ett belopp motsvarande mellan 2,5 och 12 månadslöner. Enligt artikel 32.7 i lag nr 183/2010 ska den bestämmelsen dessutom tillämpas på alla mål, inbegripet de mål som inte avgjorts när lagen trädde i kraft. Vad gäller nämnda mål kan domstolen emellertid ge parterna möjlighet att inom en viss tidsfrist ändra sina skriftliga yrkanden.
II – Tvisten i målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
16.
Carmela Carratù rekryterades av Poste Italiane för att arbeta på bolagets automatiserade postanläggning i Neapel i Kampanien. Enligt hennes anställningsavtal skulle anställningen vara från den 4 juni till den 15 september 2004. Inte förrän den 15 juni 2004 erhöll Carmela Carratù en kopia av det avtal som båda parter hade undertecknat.
17.
Med hänvisning till artikel 1 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 angavs i avtalet att tidsbegränsningen motiverades av behovet att tillfälligt ersätta personal och mer specifikt, av behovet att ersätta en medlem av personalen vid anläggningen i Kampanien under tiden mellan den 4 juni 2004 och den 15 september 2004. I avtalet angavs vidare att båda parter var införstådda med att anställningsförhållandet kunde upphöra före den 15 september 2004 om den medlem ur personalen som Carmela Carratù skulle ersätta återupptog sitt arbete och det följaktligen inte längre fanns något behov av en ersättare.
18.
Den 21 september 2004 skickade Carmela Carratù ett rekommenderat brev till Poste Italiane, i vilket hon ställde sig till förfogande för arbete. Poste Italiane mottog denna försändelse den 11 oktober 2004.
19.
Av de handlingar i målet som ingetts till domstolen framgår att Carmela Carratù väckte talan mot Poste Italiane vid den hänskjutande domstolen den 23 september 2008. I sin ansökan gjorde hon gällande att det saknades lagliga skäl att tidsbegränsa hennes anställning. Hon yrkade därför i) att klausulen om tidsbegränsning skulle förklaras ogiltig, ii) att anställningsförhållandet mellan Poste Italiane och henne skulle förklaras gälla tills vidare och iii) att hon skulle återanställas på sin tidigare tjänst och att Poste Italiane skulle förpliktas att betala den lön som förfallit under mellantiden (nedan kallad den ifrågavarande ersättningen).
20.
I mellandom av den 25 januari 2012 ogiltigförklarade den hänskjutande domstolen det tidsbegränsade anställningsavtalet och slog fast att ett avtal om tillsvidareanställning förelåg med giltighet från den 4 juni 2004. ( 12 )
21.
I målet vid den nationella domstolen är den olösta frågan hur stor ersättning Carmela Carratù har rätt till. Med beaktande av ikraftträdandet av lag nr 183/2010, och eftersom det råder tvivel beträffande huruvida vissa nationella bestämmelser är förenliga med klausul 4 i ramavtalet, samt med ett antal allmänna unionsrättsliga principer, har Tribunale di Napoli den 13 juni 2012 beslutat att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande från domstolen avseende följande sju frågor:
”1)
Strider det mot likvärdighetsprincipen när det i en nationell bestämmelse, vid tillämpning av [direktiv 1999/70], föreskrivs att de ekonomiska följderna av att ett anställningsavtal med en ogiltig tidsbegränsning sägs upp på ett rättsstridigt sätt är annorlunda och betydligt mindre än vad som gäller om civilrättsliga avtal med en ogiltig tidsbegränsning sägs upp på ett rättsstridigt sätt?
2)
Är det förenligt med unionsrätten att en sanktionsåtgärd, när den konkret tillämpas, gynnar arbetsgivaren (som handlat olagligt) till förfång för arbetstagaren (som utsatts för det olagliga handlandet) på så sätt att det rättsliga förfarandets utdragna längd – ehuru svår att undvika – direkt skadar arbetstagaren till arbetsgivarens fördel, och den åtgärd som är avsedd att återställa den tidigare situationen blir mindre effektiv ju längre tid som förfarandet pågår så att den till slut nästan helt förlorar sin verkan?
3)
Är det vid tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna] förenligt med artikel 47 i denna stadga och artikel 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna] att det rättsliga förfarandets längd direkt skadar arbetstagaren till arbetsgivarens fördel, och att den åtgärd som är avsedd att återställa den tidigare situationen blir mindre effektiv ju längre tid som förfarandet pågår så att den till slut nästan helt förlorar sin verkan?
4)
Mot bakgrund av de förtydliganden som ges i artikel 3.1 c i direktiv 2000/78/EG[ ( 13 ) ] och i artikel 14.1 c i direktiv 2006/54/EG,[ ( 14 ) ] innefattar begreppet anställningsvillkor i klausul 4 i [direktiv 1999/70] även följderna av att ett anställningsförhållande avbryts på ett rättsstridigt sätt?
5)
För det fall [den fjärde frågan] besvaras jakande, kan den skillnad som föreligger beträffande de följder som föreskrivs i nationell lagstiftning då ett anställningsförhållande som gäller tills vidare respektive ett tidsbegränsat anställningsförhållande avbryts på ett rättsstridigt sätt vara motiverad i den mening som avses i klausul 4 [i direktiv 1999/70]?
6)
Ska de allmänna [unions]rättsliga principerna om rättssäkerhet, skydd för berättigade förväntningar, parternas likställdhet i processen, rätten till ett effektivt domstolsskydd, rätten till prövning av en opartisk domstol och, mer allmänt, rätten till en rättvis rättegång, vilka garanteras i artikel 6.2 [EU] (i dess lydelse enligt artikel 1.8 i Lissabonfördraget och till vilken det hänvisas i artikel 46 [EU]) – jämförd med artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna […], och med artiklarna 46, 47 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna […] – tolkas så, att de utgör hinder för att den italienska staten efter en ansenlig tid (nio år) antar en bestämmelse, såsom artikel 32.7 i lag nr 183/10 vilken påverkar följderna av pågående rättsliga förfaranden till direkt förfång för arbetstagaren och till fördel för arbetsgivaren, vilket innebär att den åtgärd som är avsedd att återställa den tidigare situationen blir mindre effektiv ju längre tid som förfarandet pågår så att den till slut nästan helt förlorar sin verkan?
7)
För det fall domstolen inte anser att ovannämnda principer utgör grundläggande unionsrättsliga principer och att de således ska bli föremål för en horisontell och allmän tillämpning, utan endast finner att artikel 32.5–32.7 i lag nr 183/2010 strider mot skyldigheterna enligt [direktiv 1999/70] och stadgan om de grundläggande rättigheterna, måste då ett sådant bolag som Poste Italiane … anses utgöra ett statligt organ för att unionsrätten – och då särskilt klausul 4 i [direktiv 1999/70] och stadgan om de grundläggande rättigheterna – ska ges en direkt vertikal tillämpning?”
22.
Poste Italiane, den italienska regeringen, den polska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Carmela Carratù, Poste Italiane, den italienska regeringen och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 5 juni 2013.
III – Bedömning
A – Inledande anmärkningar
23.
I förevarande mål har den hänskjutande domstolen ställt sju tolkningsfrågor som rör en rad olika aspekter. Den första frågan förefaller röra huruvida nationella bestämmelser som införts för att undanröja, å ena sidan, klausuler om tidsbegränsning som är rättsstridiga enligt direktiv 1999/70 och, å andra sidan, klausuler som är rättsstridiga enligt sedvanlig avtalsrätt, är förenliga med likvärdighetsprincipen. Den andra och den tredje frågan förefaller båda, även om de är något olika formulerade, röra huruvida de nationella bestämmelserna i fråga är förenliga med effektivitetsprincipen, med tanke på att det rättsliga förfarandets längd kan påverka ersättningen till arbetstagaren. Den fjärde och den femte frågan rör tolkningen och tillämpningen av klausul 4 i ramavtalet. Den sjätte frågan rör i huvudsak huruvida vissa bestämmelser som den nationella lagstiftaren har antagit, och som i det pågående förfarandet gynnar den offentligrättsliga parten, är förenliga med vissa grundläggande unionsrättsliga principer. Den sjunde frågan rör slutligen huruvida direktiv 1999/70 är direkt tillämpligt på en enhet som Poste Italiane.
24.
Enligt min mening är de flesta av tolkningsfrågorna både otydliga och osammanhängande. Jag kommer därför att inrikta mig på de två frågor som enligt mitt förmenade tar upp nya rättsfrågor som är tillräckligt tydliga, nämligen den fjärde och den femte frågan. Eftersom svaren på dessa frågor kommer att underlätta besvarandet av de övriga frågorna, är det lämpligt att inleda den materiellrättsliga delen av min bedömning med dessa två frågor.
25.
Jag måste dessutom redan från början understryka att begäran om förhandsavgörande inte ger någon tydlig bild av det nationella regelverket. Begäran om förhandsavgörande innehåller en mängd hänvisningar till ett antal olika bestämmelser i den nationella lagstiftningen, utan att deras respektive relevans eller förhållandet dem emellan tydligt framgår. Den är dessutom full med citat från högre nationella domstolars rättspraxis, vars syn den hänskjutande domstolen inte förefaller dela, vilket gör det svårt att uppfatta beträffande vilka unionsrättsliga frågor den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska meddela ett förhandsavgörande. Begäran om förhandsavgörande lämnar därför en del i övrigt att önska.
26.
Den bild av regleringen av visstidsanställda i Italien som begäran om förhandsavgörande ger har dessutom kraftigt ifrågasatts av Poste Italiane och den italienska regeringen. Tyvärr bidrog inte förhandlingen i någon större utsträckning till att klargöra de omtvistade frågorna, nämligen vilka bestämmelser som var tillämpliga före och efter lag nr 183/2010. ( 15 )
27.
Det är emellertid inte domstolens uppgift att i ett förfarande avseende en begäran om förhandsavgörande lösa tvister om hur nationell rätt ska tolkas. Det ankommer inte heller på domstolen att skapa överensstämmelse mellan olika delar av nationell rättspraxis. Den aspekt som domstolen kan och bör fokusera på vad gäller målet vid den nationella domstolen är därför svaret på den fjärde och den femte frågan.
28.
I det följande kommer jag, efter att först ha prövat en invändning från Poste Italiane avseende huruvida frågorna kan tas upp till sakprövning, begränsa min bedömning till den fråga som hela målet vilar på, nämligen huruvida den italienska lagstiftningen ger upphov till omotiverad diskriminering av visstidsanställda som Carmela Carratù.
B – Upptagande till sakprövning
29.
Poste Italiane har gjort gällande att ingen av tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning. Bolaget har förklarat att lag nr 183/2010 inte antogs för att införliva direktiv 1999/70 och att dessa rättsinstrument dessutom har olika ändamål och syften. Poste Italiane har gjort gällande att ärendet därför inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.
30.
Jag kommer nu kortfattat att pröva detta argument, medan specifika frågor med avseende på huruvida frågorna kan tas upp till sakprövning kommer att behandlas mer ingående varje gång sådana frågor uppkommer inom ramen för min bedömning av varje enskild fråga.
31.
I mål om förhandsavgörande presumeras tolkningsfrågorna ha relevans. I linje med den samarbetsanda som präglar artikel 267 FEUF nekar domstolen endast att besvara sådana frågor i vissa specifika situationer. ( 16 )
32.
Förevarande mål rör tolkningen av ramavtalet inom ramen för en tvist mellan Carmela Carratù, som anställdes enligt ett rättsstridigt tidsbegränsat anställningsavtal, och hennes arbetsgivare, Poste Italiane. Det är inte alls uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen. Tvisten förefaller inte heller vara hypotetisk. ( 17 )
33.
När en nationell domstol begär att EU-domstolen ska tolka unionsrättsliga bestämmelser, vilket är fallet i den fjärde och den femte frågan, ska en sådan begäran, i princip, tas upp till sakprövning. ( 18 ) Invändningen att en unionsrättslig bestämmelse – såsom klausul 4 i ramavtalet – inte är tillämplig i målet vid den nationella domstolen har således inget att göra med huruvida det aktuella målet kan prövas i sak, utan rör själva sakprövningen av tolkningsfrågorna. ( 19 ) Frågan huruvida syftet med lag nr 183/2010 var, eller inte var, att genomgöra direktiv 1999/70 har ingen betydelse för frågan huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning.
34.
Mot bakgrund av ovanstående kommer jag nu att diskutera tolkningsfrågorna.
C – Den fjärde frågan: Begreppet anställningsvillkor
35.
Genom den fjärde frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppet anställningsvillkor i klausul 4 i ramavtalet innefattar ”följderna av att ett anställningsförhållande avbryts på ett rättsstridigt sätt”. Såsom jag tolkar denna fråga är den fråga som ska besvaras huruvida sådan ersättning som den som är i fråga i förevarande mål omfattas av begreppet anställningsvillkor i klausul 4 i ramavtalet.
36.
Enligt min mening ska denna fråga besvaras jakande.
37.
I direktiv 1999/70 definieras inte begreppet anställningsvillkor, som används i klausul 4 i ramavtalet. Domstolen har dock redan tidigare haft möjlighet att tolka detta begrepp.
38.
I domen i målet Del Cerro Alonso ( 20 ) ankom det på domstolen att ta ställning till huruvida det skulle anses att tjänsteårstillägg (i det konkreta fallet treårstillägg) omfattades av detta begrepp. Domstolen besvarade denna fråga jakande och fastslog att ”lönens beståndsdelar” omfattas av begreppet anställningsvillkor i klausul 4.1 i ramavtalet. ( 21 )
39.
I domen i målet Impact, ( 22 ) som rörde frågan huruvida lön och pensioner omfattades av begreppet anställningsvillkor i klausul 4 i ramavtalet, bekräftade och redogjorde domstolen närmare för denna uppfattning. Vad gäller lön förklarade domstolen att ”de behöriga nationella myndigheterna, såväl vid fastställandet av lönens beståndsdelar som av nivån på dessa beståndsdelar, är skyldiga att på visstidsanställda tillämpa icke-diskrimineringsprincipen såsom den stadgas i klausul 4 i ramavtalet”. ( 23 ) Vad gäller pensioner fastslog domstolen vidare, med hänvisning till artikel 157 FEUF, att ”pensioner som är hänförliga till ett anställningsförhållande mellan en arbetstagare och en arbetsgivare, med undantag för den lagstadgade sociala trygghetspensionen, vilken i mindre grad baserar sig på anställningsförhållandet än på sociala överväganden, anses omfattas av begreppet ’anställningsvillkor’ i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet.” ( 24 )
40.
Domstolen har även tolkat den nästan identiskt formulerade klausul 4 i det ramavtal om deltidsarbete som är fogat som bilaga till direktiv 97/81/EG. ( 25 ) I domen i målet Bruno och Pettini ( 26 ) rörde den fråga som domstolen skulle ta ställning till huruvida pensionsrättigheter utgjorde en del av anställningsvillkoren för deltidsarbetande enligt klausul 4 om icke-diskriminering i det ramavtalet. I sitt resonemang om pensioner hänvisade domstolen till artikel 157 FEUF och tillämpade dessa villkor i analogi med klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, samtidigt som den upprepade under vilka villkor pensioner skulle behandlas som ”lön” inom ramen för det direktivet. För domstolen var det avgörande kriteriet ”huruvida […] pensionen utbetalas till arbetstagaren på grund av anställningsförhållandet mellan honom och hans tidigare arbetsgivare, det vill säga anställningskriteriet”. ( 27 )
41.
Enligt min mening kan den argumentationen även tillämpas på klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete, vilket är mycket snarlikt ramavtalet om deltidsarbete. Förutom den omständigheten att båda domarna har hämtat inspiration från samma källa – nämligen den rättpraxis som bygger på artikel 157 FEUF – är det likheten mellan de två ramavtalen som fick domstolen att i domen i det ovannämnda målet Bruno och Pettini genom analogi hänvisa till domen i det ovannämnda målet Impact. ( 28 )
42.
Det bör här tilläggas att den omständigheten att en förmån är lagstadgad kan göra att den inte kan betraktas som ”anställningsvillkor”. Av ovannämnda rättspraxis framgår det tydligt att pensioner som betalas inom ramen för lagstadgade socialförsäkringssystem som inte bygger på ett anställningsförhållande, utan snarare på socialpolitiska överväganden, inte omfattas av begreppet anställningsvillkor. Jag ser ingen anledning till varför det resonemanget inte skulle kunna tillämpas på alla former av lagstadgade förmåner. Om en lagstadgad förmån avser endast en särskild kategori av arbetstagare, om den står i direkt relation till antalet tjänsteår och om beloppet beräknas på grundval av den senaste månadslönen, skulle den undantagslöst utgöra ett ”anställningsvillkor”, eftersom anställningsförhållandet, och inte den relevanta lagstiftningens sociala karaktär, skulle överväga. ( 29 )
43.
Det avgörande testet på när en åtgärd omfattas av tillämpningsområdet för ”anställningsvillkor” i den mening som avses i klausul 4 i ramavtalet om visstidsanställning är därför själva anställningen. I detta hänseende har domstolen funnit att både lönens beståndsdelar, nivån på dessa delar och pensionerna omfattas av begreppet.
44.
I förevarande mål ger den italienska lagstiftningen rätt till den ifrågavarande ersättningen på grund av anställningsförhållandet mellan den visstidsanställde och den tidigare arbetsgivaren. Systemet är framför allt utformat för att arbetstagaren ska erhålla vad denne skulle ha erhållit om den rättsstridiga klausulen om tidsbegränsning inte hade införts. Ersättningen utgör således en form av uppskjuten lön som uppfyller anställningskriterierna i föregående punkt och ska därför anses utgöra ett ”anställningsvillkor”.
45.
Jag konstaterar dessutom att denna uppfattning får stöd i den rättspraxis avseende begreppet lön som bygger på artikel 157 FEUF. Enligt denna rättspraxis är den ersättning som arbetsgivaren betalar arbetstagaren i samband med att anställningen upphör en form av uppskjuten lön som arbetstagaren har rätt till på grund av anställningen och som han erhåller vid den tidpunkt då anställningsförhållandet upphör, för att underlätta hans anpassning till de nya förhållanden som följer av denna omständighet. ( 30 ) Dessutom är den ersättning som tilldöms en arbetstagare vid ogrundad uppsägning, och som är uppdelad i en grundersättning och i en kompensationsersättning, särskilt avsedd att ge arbetstagaren vad han skulle ha erhållit om inte arbetsgivaren rättsstridigt hade bringat anställningsförhållandet att upphöra. ( 31 ) Denna rättspraxis är viktig, eftersom ett av syftena med ramavtalet är att bidra till ökad jämställdhet mellan män och kvinnor mot bakgrund av att mer än hälften av Europeiska unionens visstidsanställda är kvinnor. ( 32 )
46.
Mot bakgrund av ovanstående omfattar begreppet anställningsvillkor i klausul 4.1 i ramavtalet ersättning till följd av rättsstridig uppsägning av ett anställningsavtal, inbegripet den ifrågavarande ersättningen.
D – Den femte frågan: Huruvida en omotiverad skillnad i behandlingen föreligger
1. Allmänna synpunkter
47.
Genom den femte frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ”den skillnad som föreligger beträffande de följder som föreskrivs i nationell lagstiftning då ett anställningsförhållande som gäller tills vidare respektive ett tidsbegränsat anställningsförhållande avbryts på ett rättsstridigt sätt [är] motiverad i den mening som avses i klausul 4” i ramavtalet.
48.
Genom den formulering som används i den femte frågan presumeras således att det finns en skillnad och att denna skillnad, vid ett första påseende, utgör diskriminering enligt klausul 4 i ramavtalet. Den hänskjutande domstolen vill helt enkelt få klarhet i huruvida en sådan skillnad i behandling kan motiveras enligt klausul 4.
49.
Skillnaden i behandling antas uppkomma genom att artikel 32.7 i lag nr 183/2010 inte ger visstidsanställda hos företag med färre än 15 anställda samma behandling som jämförbara tillsvidareanställda ges enligt artikel 18 i lag nr 300/1970. Enligt artikel 32.5 i lag nr 183/2010 kan Carmela Carratù i bästa fall få ut 12 månadslöner, och möjligen så lite som 2,5 månadslöner. Enligt den hänskjutande domstolen hade hon emellertid enligt lag nr 300/1970 kunnat begära ersättning från och med den dag hon ifrågasatte giltigheten av klausulen om tidsbegränsning, vilket innebär att hon i så fall hade haft rätt till mer än åtta års full lön. ( 33 )
50.
Den premiss som den hänskjutande domstolen förefaller grunda sina frågor på kan inte godtas rakt av. Det är först nödvändigt att fastställa huruvida en rättsstridig uppsägning verkligen kan jämföras med ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning i ett anställningsavtal. Såsom ovan påpekats anser jag inte att så är fallet.
51.
I det följande kommer jag, innan jag återvänder till frågan om påstådd diskriminering, att redogöra för några allmänna synpunkter om icke-diskrimineringsbestämmelsen i klausul 4 i ramavtalet.
52.
Icke-diskrimineringsprincipen innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika. En sådan behandling kan vara motiverad endast om det finns sakliga skäl som är oberoende av de berörda personernas nationalitet och som står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas. ( 34 )
53.
I klausul 4 i ramavtalet används dock begreppet icke-diskriminering något mer restriktivt. För det första är räckvidden begränsad till ”anställningsvillkor”. För det andra förskrivs att visstidsanställda inte får behandlas ”mindre fördelaktigt”. För det tredje tyder användningen av ordet ”enbart”, förutom på ett kausalitetskrav, på att det inte får finnas några andra tänkbara skäl för den påstådda diskriminerande behandlingen.
54.
Uttrycket ”mindre fördelaktigt” ger ingen tydlig indikation på huruvida behandlingen, som helhet, inte får vara mindre fördelaktig, eller huruvida den bestämmelsen endast ska anses ha åsidosatts om behandlingen är mindre fördelaktig i ett specifikt fall. Poste Italiane och den italienska regeringen har hävdat att visstidsanställdas rättsliga ställning i Italien rent allmänt i själva verket har förbättrats genom lag nr 183/2010. Som kommissionen förklarade vid förhandlingen förefaller frågan huruvida det rättsliga skyddet för visstidsanställda rent allmänt har ökat eller minskat snarare falla under klausul 8.3 i ramavtalet (klausulen om upprätthållande av skyddsnivån). ( 35 ) Jag förordar därför en specifik strategi. ( 36 )
55.
För att kunna genomföra testet måste dessutom en ”jämförbar tillsvidareanställd” påträffas. Enligt definitionerna i klausul 3.2 i ramavtalet avses med uttrycket ”jämförbar tillsvidareanställd”, om möjligt, ”en arbetstagare med ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande som gäller tills vidare och som på samma arbetsplats utför samma arbete eller ett liknande arbete, med vederbörlig hänsyn tagen till kvalifikationer/yrkeskunnande”. Den sista delen av den definitionen förefaller medföra ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.
56.
För att det ska föreligga diskriminering enligt direktiv 1999/70 måste således flera villkor vara uppfyllda. Ett sådant test kan ibland visa sig svårt att genomföra.
57.
I praktiken har domstolen emellertid använt sig av ett relativt enkelt test. För att bedöma om de berörda personerna utför samma eller liknande arbeten i den mening som avses i ramavtalet ska det i enlighet med klausulerna 3.2 och 4.1 i ramavtalet undersökas huruvida – med hänsyn tagen till en rad omständigheter såsom arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren – dessa personer kan anses befinna sig i en jämförbar situation. ( 37 )
58.
Mot bakgrund av dessa anmärkningar kommer jag i det följande att diskutera huruvida det i förevarande mål föreligger diskriminering.
2. Är icke-diskrimineringsprincipen tillämplig på förevarande mål?
a) Inledande anmärkningar
59.
Det är lämpligt att inleda med att kort erinra om hur den hänskjutande domstolen resonerade för att komma fram till vad Carmela Carratù i bästa fall hade kunnat få i ersättning. Av uppgifterna om den nationella lagstiftningen i begäran om förhandsavgörande att döma förefaller följande krävas för att uppnå det mest fördelaktiga resultatet:
—
Klausulen om tidsbegränsning måste förklaras ogiltig i enlighet med artikel 1.2 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 och det måste följaktligen erkännas att avtalet numera gäller tills vidare.
—
Carmela Carratùs situation enligt klausul 4 i ramavtalet måste jämföras med situationen för en rättsstridigt uppsagd tillsvidareanställd på en arbetsplats med fler än 15 anställda enligt artikel 18 i lag nr 300/1970.
—
Det måste fastställas att klausul 4 i ramavtalet har åsidosatts och, följaktligen, erkännas att Carmela Carratù har rätt att återinträda i tjänst och har rätt till full ersättning från och med dagen för beslutet om uppsägning fram till och med det faktiska återinträdet enligt artikel 18 i lag nr 300/1970.
60.
Den hänskjutande domstolen förefaller således fläta samman flera olika åtgärder för att undanröja ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning i ett anställningsavtal, nämligen i) rätten till (ekonomisk) ersättning för den rättsstridiga klausulen om tidsbegränsning, ii) rätten att låta avtalet om tidsbegränsad anställning övergå i ett avtal om tillsvidareanställning, och iii) rätten att i händelse av en rättsstridig uppsägning återinträda i tjänst, vilket råkar innefatta full lön i mellantiden om en arbetsplats har fler än 15 arbetstagare.
61.
För det första erinrar jag om att enligt rättspraxis fastställer ramavtalet inte någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att avtal om tidsbegränsad anställning ska övergå i avtal om tillsvidareanställning. ( 38 ) Detta gäller i ännu högre grad den rätt att återinträda i tjänst och erhålla lön i mellantiden som anges i artikel 18 i lag nr 300/1970. Sådana rättigheter följer inte av ramavtalet utan snarare av nationell lagstiftning, och artikel 267 FEUF ger inte domstolen någon behörighet att tolka nationell lagstiftning eller att fastställa vilka följder den nationella lagstiftningen kan leda till. I så måtto kräver klausul 4 endast lika behandling, inte den ”mest fördelaktiga” behandlingen.
b) Jämförelse av anställningsförhållandena och ifrågavarande fall av rättsstridighet
62.
På en mer grundläggande nivå ger förevarande mål upphov till frågan om vilka begränsningar klausul 4 i ramavtalet har. Vissa av parterna i målet tar upp denna fråga, om än indirekt.
63.
I sina skriftliga inlagor har kommissionen ställt frågan huruvida det, i sådana mål som målet vid den nationella domstolen, inte objektivt kan motiveras att jämförbara tillsvidareanställda som rättsstridigt har sagts upp – i jämförelse med arbetstagare anställda enligt rättsstridiga tidsbegränsade anställningsavtal – har rätt i att i högre grad förvänta sig att deras anställningsförhållande ska vara stabilt och att de ska kunna erhålla lön efter det att avtalet har löpt ut. ( 39 ) Poste Italiane har i huvudsak anfört samma argument.
64.
Den italienska regeringen har en liknande syn och har hävdat att visstidsanställda, till skillnad från tillsvidareanställda, inte kan förvänta sig att deras avtal ska fortsätta löpa. På samma sätt har den polska regeringen gjort gällande att vid avtal om visstidsanställning vill parterna inte upprätta ett långvarigt rättsligt förhållande på obestämd tid.
65.
Carmela Carratùs ombud har inte yttrat sig i denna fråga.
66.
Jag delar den grunduppfattning som Poste Italiane, den italienska regeringen och kommissionen har gett uttryck för. Vad gäller storleken på ersättningen för en rättsstridig uppsägning av ett anställningsförhållande kan visstidsanställda i allmänhet inte förväntas ha samma förväntningar som jämförbara tillsvidareanställda.
67.
Jag måste dock medge att jag har svårare att godta att förevarande mål rör ”diskriminering” som måste vara ”objektivt motiverad” om den inte ska vara rättsstridig enligt klausul 4 i ramavtalet. För att utveckla mitt resonemang i punkt 61 ovan går det enligt min mening inte att jämföra rättsstridig uppsägning med ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning.
68.
Båda avtalstyperna bringas visserligen att upphöra genom ett rättsstridigt beteende. I grundscenariot skulle, om rättsstridigheten lämnas därhän, dock endast ett avtal ha levt vidare. De rättsstridiga åtgärderna i fråga är dessutom av ganska olika slag. En rättsstridig uppsägning innebär att arbetsgivaren på ett olagligt sätt ensidigt avbryter ett annars giltigt och fortlöpande anställningsförhållande. En rättsstridig klausul om tidsbegränsning rör däremot ingåendet av själva avtalet, som automatiskt ska upphöra vid en tidpunkt som båda parter kommer överens om och där rättsstridigheten uppkommer antingen redan vid ingåendet av avtalet eller efter det att avtalet har ingåtts, beroende på relevant nationell lagstiftning (i vilken det även kan fastställas formföreskrifter, vilket förevarande mål är ett exempel på). Till skillnad från rättsstridig uppsägning förefaller därför i detta fall båda parter kunna göra sig skyldiga till rättsstridigt beteende. De enda verkligt jämförbara situationerna skulle vara, å ena sidan, en rättsstridig uppsägning av en arbetstagare som är anställd enligt ett avtal om tillsvidareanställning och, å andra sidan, en förtida rättsstridig uppsägning av en visstidsanställd som är anställd på ett mycket långt tidsbegränsat kontrakt. ( 40 )
69.
Vad gäller avtalens grundläggande egenskaper är ett tidsbegränsat anställningsavtal helt enkelt inte samma sak som ett avtal om tillsvidareanställning. Även domstolen förefaller erkänna dessa skillnader. Underlåtenhet att förnya ett tidsbegränsat anställningsavtal när den avtalade anställningstiden har gått ut kan enligt domstolens praxis i princip inte jämställas med uppsägning. ( 41 ) Skillnaden mellan underlåtenhet att förnya ett avtal och uppsägning kan inte undanröjas genom tillämpning av klausulen om icke-diskriminering om man inte helt bortser från de inneboende skillnader som finns mellan dessa två typer av avtal. Sådana skillnader omfattas enligt min mening överhuvudtaget inte av skyddet mot diskriminering enligt klausul 4 i ramavtalet. I det följande ska jag försöka visa varför.
70.
Till skillnad från deltidsanställda kan visstidsanställda mycket väl arbeta enligt samma vecko- eller månadsschema som jämförbara tillsvidareanställda. Till skillnad från deltidsavtal är ett tidsbegränsat anställningsavtal tänkt att upphöra vid en viss tidpunkt, som parterna gemensamt ska komma överens om. Ett sådant instrument gör det möjligt för både arbetsgivaren och arbetstagaren att planera framåt med utgångspunkt i det datum anställningsförhållandet är tänkt att upphöra.
71.
Enligt en ömsesidig överenskommelse kan tidsbegränsade anställningsavtal naturligtvis löpa under flera år och har därför inte nödvändigtvis kort varaktighet. I viss mån stämmer dock argumentet att visstidsanställda, i det långa loppet, i allmänhet inte kan anses ha arbetat för samma arbetsgivare i lika hög grad som jämförbara tillsvidareanställda.
72.
Det är den logiken som ligger bakom pro rata temporis-principen i klausul 4.2 i ramavtalet. Denna princip kan endast tillämpas när det är fråga om delbara förmåner (vilka i första hand består av kontantförmåner som löner, lönetillägg och vissa premier), ( 42 ) vilket innebär att arbetsprestationen minskas i motsvarande grad. ( 43 ) Det ligger i själva ramavtalets natur att visstidsanställda, över tid, eventuellt arbetar mindre än jämförbara tillsvidareanställda.
73.
Inom arbetsrätten är det dessutom inte alls ovanligt att arbetstagarnas skydd gradvis ökar i takt med deras tjänstgöringstid (senioritet). ( 44 ) Det kan exempelvis innebära att ju fler tjänsteår, desto längre uppsägningstid och desto större (ekonomisk) ersättning i händelse av rättsstridig uppsägning. Inte alla skillnader till följd av tjänstgöringstiden är således detsamma som diskriminering. ( 45 )
74.
Genom ett tidsbegränsat anställningsavtal har arbetsgivaren och arbetstagaren kommit överens om att inte ingå ett anställningsförhållande som gäller tills vidare. Den visstidsanställde kommer därför att vid någon förutbestämd framtida tidpunkt upphöra att uppbära lön. Av detta följer att visstidsanställda inte kan ha berättigade förväntningar på att ersättningen för ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning ska vara lika stor som den som betalas ut i händelse av en rättsstridig uppsägning av en tillsvidareanställd.
75.
Mot detta kan naturligtvis med rätta göras gällande att arbetstagaren är den svagare parten i anställningsförhållandet. ( 46 ) Tillsvidareanställning är det generella anställningsförhållandet som förbättrar arbetstagarnas livskvalitet och ökar prestationer i arbetet. ( 47 ) Syftet med ramavtalet är dessutom att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att icke-diskrimineringsprincipen tillämpas. ( 48 )
76.
Självklart är dock användningen av tidsbegränsade anställningsavtal inte rättsstridig i sig. Sådana avtal kan i själva verket ge arbetsmarknaderna i de olika medlemsstaterna ett visst mått av flexibilitet. ( 49 ) Beroende på situation kan ett tidsbegränsat anställningsavtal till och med vara ett steg på vägen mot ett avtal om tillsvidareanställning. ( 50 ) Trots det är syftet med klausul 4 i ramavtalet inte nödvändigtvis att skapa permanenta arbetstillfällen. ( 51 ) Det är i själva verket bara omotiverad olika behandling av visstidsanställda vad gäller anställningsvillkor (se klausul 4), eller missbruk av successiva visstidsanställningskontrakt (se klausul 5), som strider mot ramavtalets syfte.
77.
Att ett tidsbegränsat anställningsavtal upphör att gälla innebär därför inte diskriminering, eftersom detta är något som ligger i ett tidsbegränsat avtals natur. ( 52 ) Detta gäller i lika hög grad för den ersättning som är i fråga i förevarande mål, vilken, även om den är direkt knuten till avtalets upphörande, ska betalas ut eftersom klausulen om tidsbegränsning under rådande omständigheter var rättsstridig. Att hävda något annat skulle innebära att sådana klausuler i regel ska anses ogiltiga.
78.
Jag finner därför inte att klausul 4 i ramavtalet utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den ersättning som ska betalas till följd av ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning i ett anställningsavtal begränsas till mellan 2,5 och 12 månadslöner, eftersom sådana bestämmelser inte omfattas av klausulens räckvidd.
c) Jämförelse mellan de system som gäller för visstidsanställda respektive för tillsvidareanställda
79.
Om domstolen emellertid, av principiella skäl, kommer fram till en annan slutsats och jämställer en ogiltig klausul om tidsbegränsning med rättsstridig uppsägning, kommer jag i det följande att förklara varför de olika anställningssystem som är i fråga i förevarande mål ändå inte på ett meningsfullt sätt kan jämföras för de syften som avses i klausul 4 i ramavtalet.
80.
Huruvida det föreligger en skillnad i behandlingen förefaller bero på svaret på följande fråga: Kommer Carmela Carratù, enbart på grund av sin ställning som visstidsanställd, att erhålla en mindre fördelaktig ersättning än den ersättning som en rättsstridigt uppsagd tillsvidareanställd med jämförbara kvalifikationer/yrkeskunnande skulle ha haft rätt till, efter att ha arbetat i tidsmässigt jämförbar omfattning och utfört jämförbara arbetsuppgifter?
81.
Den frågan har inget enkelt svar.
82.
Eftersom förevarande mål rör ett ”stort” företag kommer jag att avgränsa mina anmärkningar till företag med fler än 15 anställda på arbetsplatsen, det vill säga de som omfattas av artikel 18 i lag nr 300/1970.
83.
Vad gäller arbetstagare som omfattas av en rättsstridig klausul om tidsbegränsning, kan ett sådant avtal per definition övergå i avtal om tillsvidareanställning – beroende på att klausulen om tidsbegränsning enligt artikel 1.2 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 saknar verkan –, och därigenom ge ett starkare framtida skydd.
84.
Vad gäller frågan om storleken på den ersättning som ska betalas förefaller detta uttryckligen vara reglerat i artikel 32.5 i lag nr 183/2010. Ersättningen kan variera beroende på antalet anställda, företagets storlek och den anställdes tjänstgöringstid. Enligt denna bestämmelse skulle Carmela Carratù få en ersättning motsvarande åtminstone 2,5 månadslöner, och i bästa fall 12 månadslöner.
85.
Om Carmela Carratù i stället hade blivit rättsstridigt uppsagd från en tillsvidareanställning, skulle hon ha haft rätt att återinträda i tjänst enligt artikel 18 i lag nr 300/1970. Ersättningsbeloppet skulle däremot vara oklart. Enligt artikel 18 i lag nr 300/1970 skulle en arbetstagare i en sådan situation ha rätt till åtminstone 5 månadslöner. En sådan arbetstagare skulle emellertid även ha rätt till ersättning under mellantiden, och det beloppet skulle öka ända fram till det faktiska återinträdet i tjänst. När det väl har fastställts att det rör sig om en rättsstridig uppsägning har arbetstagaren dessutom rätt att avböja erbjudandet att återinträda i tjänst och utöver ersättningen under mellantiden erhålla 15 månadslöner.
86.
Även om den minimigräns som fastställs i artikel 18 i lag nr 300/1970 är 5 månadslöner förefaller det inte finnas någon övre gräns. I händelse av återinträde i tjänst fastställs nämligen inget tak för ersättningen i nämnda artikel. Beloppet kan därför spegla godtyckliga variabler som hur snabbt domstolarna handlägger ärendet, arbetsgivarens vägran att medge att uppsägningen var rättsstridig, eller den tidpunkt vid vilken den anställde bestämmer sig för att väcka talan. På grund av denna osäkerhet är det omöjligt att fastställa en övre, generell gräns för ersättningen.
87.
Efter att ha gjort en närmare jämförelse mellan de två systemen skulle det kunna hävdas att dessa bestämmelser generellt innebär att ersättningen för en rättsstridigt uppsagd tillsvidareanställd blir högre, och därför är mer fördelaktig, än den ersättning som ges till en visstidsanställd enligt artikel 32.5 i lag nr 183/2010. Det argumentet stämmer dock inte alltid. Om en rättsstridigt uppsagd arbetstagare skulle återanställas efter endast några månader skulle vederbörande mycket väl kunna få en lägre ersättning än den ersättning som betalas på grund av en rättsstridig klausul om tidsbegränsning. ( 53 )
88.
Vid förhandlingen och i rättspraxis från Corte Costituzionale ( 54 ) (den italienska författningsdomstolen) har det dessutom bekräftats att den ersättning som enligt artikel 18 i lag nr 300/1970 ska betalas till arbetstagaren under mellantiden, i princip ska dras av från andra former av ersättningar. Varje fördel under mellantiden riskerar därför att neutraliseras. Enligt samma rättspraxis från Corte Costituzionale antar däremot ersättning enligt artikel 32.5 i lag nr 183/2010 tydligt karaktären av en sanktion. Denna ersättning ska betalas i alla situationer, även om den berörde inte lidit skada, då arbetstagaren snabbt har hittat ett nytt arbete. En sådan ersättning har mindre karaktären av skadestånd för att ersätta en skada som lidits och liknar mer en engångsbetalning av kompensationsersättning. Till skillnad från ersättningen för rättsstridig uppsägning ger den lagstadgade ersättningsnivån för en rättsstridig klausul om tidsbegränsning rättssäkerhet och utgör en garanti för skyndsam handläggning av sådana ärenden. Vid förhandlingen nämndes även att det fortfarande är möjligt för en visstidsanställd att i enlighet med de sedvanliga bestämmelserna i den italienska civilprocesslagen väcka talan mot sin arbetsgivare för skador som överstiger det lagstadgade ersättningsbelopp som anges i lag nr 183/2010.
89.
Enligt min mening är det dessutom problematiskt att grunda en jämförelse mellan olika system på antagandet att en rättsstridigt uppsagd tillsvidareanställd alltid skulle utöva sin rätt att avböja återinträde i tjänst och i stället välja 15 månadslöner, det vill säga att vederbörande så att säga skulle ”ta pengarna och sticka”. Det är fullt tänkbart att en sådan arbetstagare skulle föredra att stanna kvar på den berörda arbetsplatsen (särskilt i tider av recession), vilket skulle neutralisera den påstådda fördelen jämfört med en arbetstagare anställd enligt ett avtal som innehåller en rättsstridig klausul om tidsbegränsning.
90.
Mot bakgrund av ovannämnda variabler är det enligt min mening omöjligt att, på ett abstrakt plan, jämföra de olika ersättningssystem som, å ena sidan, tillämpas på rättsstridigt uppsagda tillsvidareanställda och, å andra sidan, tillämpas på arbetstagare anställda enligt ett rättsstridigt tidsbegränsat anställningsavtal, för att inte tala om att fastställa vilket system som är mest fördelaktigt. Det är emellertid just det som den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska göra.
91.
Den hänskjutande domstolen vill, i huvudsak, att EU-domstolen ska granska huruvida det är skäligt att den tid som går åt till att handlägga en rättsstridig uppsägning av anställningsförhållandet i allmänhet innebär att rättsstridigt uppsagda tillsvidareanställda har en fördel jämfört med arbetstagare anställda enligt ett rättsstridigt tidsbegränsat anställningsavtal, eftersom de förstnämnda erhåller ersättning under handläggningstiden. För egen del skulle jag däremot för det första vilja påpeka att direktiv 1999/70 ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, ( 55 ) i synnerhet när det gäller behovet av att bevara flexibiliteten på arbetsmarknaden. För det andra hävdar jag att jämförbarhet under omständigheter som de som är i fråga i förevarande mål – vilka rör en enskild persons situation och inte ett överträdelseförfarande enligt artikel 258 FEUF, avseende huruvida en medlemsstats lagstiftning är förenlig med klausul 4 i ramavtalet ( 56 ) – inte kräver en allmän och abstrakt bedömning, utan en specifik och konkret bedömning i ljuset av den berörda förmånen, vilket framgår av punkterna 79–89 ovan. ( 57 )
92.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts är den enda tänkbara slutsatsen att de omständigheter som är i fråga i förevarande mål inte utgör diskriminering i den mening som avses i klausul 4 i ramavtalet.
93.
Jag föreslår därför att den femte frågan ska besvaras så, att klausul 4.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den, i en situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den ersättning som ska betalas ut för ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning i ett anställningsavtal begränsas till mellan 2,5 och 12 månadslöner.
3. Konsekvenser för den första frågan
94.
Som jag nämnde i punkt 23 ovan förefaller den hänskjutande domstolen, vid första anblicken, begära att EU-domstolen ska avgöra huruvida nationella bestämmelser som införts för att undanröja, å ena sidan, klausuler om tidsbegränsning som är rättsstridiga enligt direktiv 1999/70 och, å andra sidan, klausuler som är rättsstridiga enligt sedvanlig avtalsrätt, är förenliga med likvärdighetsprincipen.
95.
I själva verket tycks den hänskjutande domstolen vilja att EU-domstolen än en gång meddelar att avgörande – men denna gång bara i fråga om likvärdighetsprincipen – avseende huruvida det är skäligt att den tid som går åt för att handlägga en rättsstridig uppsägning av ett avtal, i allmänhet missgynnar arbetstagare anställda enligt ett rättsstridigt tidsbegränsat anställningsavtal. Detta blir tydligt när det erinras om att artikel 32.3 i lag nr 183/2010 hänvisar till artikel 32.1 och att samma processuella bestämmelser därför ska tillämpas på en talan om fastställelse av att en bestämmelse om den dag då ett avtal ska löpa ut är ogiltig, som på en talan om bestridande av en uppsägning.
96.
Mot denna bakgrund, och i ljuset av mitt svar på den femte frågan, saknas det anledning att besvara denna fråga.
4. Konsekvenser för den andra, den tredje och den sjätte frågan
97.
I likhet med den första frågan förefaller dessa frågor, på ett eller annat sätt, röra huruvida den långa handläggningstiden i samband med visstidsanställda kan anses skälig. Jag delar därför kommissionens uppfattning att det, mot bakgrund av det föreslagna svaret på den femte frågan, saknas anledning för domstolen att besvara dessa frågor. ( 58 )
E – Den sjunde frågan: Begreppet en del av staten
98.
Genom fråga 7 vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida direktiv 1999/70 kan åberopas direkt mot Poste Italiane som ”en del av staten”. Poste Italiane har kraftfullt bestritt den möjligheten. ( 59 )
99.
Jag måste erkänna att jag inte alls förstår varför denna fråga har ställts till domstolen.
100.
Ingen av parterna har bestritt att direktiv 1999/70 har införlivats med den italienska rättsordningen genom lagstiftningsdekret nr 368/2001. Utöver påståendet att lag nr 183/2010 är oförenlig med klausul 4 i ramavtalet har det aldrig påståtts att direktiv 1999/70 inte har införlivats med den italienska rättsordningen på ett korrekt sätt. Varken frågornas lydelse eller de begrepp som används i begäran om förhandsavgörande hänvisar till denna aspekt och, i ljuset av mitt förslag till svar på den femte frågan, finner jag inte att nämnda lag äventyrar den italienska regeringens införlivande av nämnda direktiv. Som svar på denna fråga har den italienska regeringen dessutom förklarat att frågan helt saknar relevans, med tanke på lagstiftningens allmänna räckvidd, som omfattar både den offentliga och den privata sektorn.
101.
Jag hyser följaktligen tvivel vad gäller frågan huruvida den sjunde frågan kan tas upp till sakprövning, eftersom ett svar på den frågan inte förefaller nödvändigt för att lösa den underliggande tvisten. ( 60 ) Jag kommer trots det att kortfattat kommentera denna fråga, ifall domstolen trots allt vill ge ett svar.
102.
Domstolen har redan konstaterat att klausul 4 i ramavtalet har direkt effekt, ( 61 ) åtminstone vertikalt.
103.
Jag erinrar dessutom om att detta inte är det första målet vid domstolen som rör Poste Italianes skyldigheter enligt direktiv 1999/70. ( 62 ) Poste Italiane har tidigare bestritt tanken att direktivet kan åberopas direkt mot företaget. ( 63 )
104.
Svaret på den sjunde frågan beror på hur domstolens uttalande i domen i målet Foster ( 64 ) tillämpas på de faktiska omständigheterna. Domen i det ovannämnda målet Foster innehåller domstolens berömda konstaterande att bland de organ gentemot vilka sådana bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas ingår ett organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att utöva offentlig serviceverksamhet under statens tillsyn och som, med anledning härav, har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsakter som gäller i förhållandet mellan enskilda. ( 65 ) Som framgår av uttrycket ”bland” begränsar domen i det ovannämnda målet Foster inte rättspraxis till att enbart omfatta de fall då en enhet ska anses utgöra ”en del av staten”. I stället rör det sig här om ett brett koncept eftersom – såsom domstolen har uttryckt saken – ”det åligger organ eller enheter som är underställda staten eller en offentlig myndighet, eller som står under statens eller en offentlig myndighets tillsyn, att iaktta de skyldigheter som följer av gemenskapsdirektiv”. ( 66 )
105.
Det kan ligga något i Poste Italianes påstående att statsbegreppet är flexibelt i den meningen att det inte finns några vattentäta skott mellan den privata och den offentliga sektorn, och att det dessutom är avhängigt av det område i unionsrätten som berörs. ( 67 ) Det kriterium som ska tillämpas för att fastställa när en enhet definitivt ska anses utgöra ”en del av staten”, mot vilken ett direktiv direkt kan åberopas, fastställdes emellertid i domen i det ovannämnda målet Foster. ( 68 ) Oavsett vad Poste Italiane hävdar, saknar dessutom den åtskillnad som i italiensk lagstiftning görs mellan offentligrättsliga och privaträttsliga organ relevans för förevarande mål.
106.
I begäran om förhandsavgörande anges att Poste Italiane helt ägs av den italienska staten genom sin ende aktieägare, det italienska finansministeriet. Dessutom är bolaget underställt statens kontroll genom att en ledamot av Corte dei Conti (den italienska revisionsmyndigheten) sitter i bolagets styrelse. I begäran om förhandsavgörande anges vidare att ministeriet, som har allmänna tillsyns- och revisionsbefogenheter, har förpliktat Poste Italiane att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster inom olika sektorer, däribland postsektorn. Poste Italianes budget är dessutom knuten till statsbudgeten, genom vilken bolaget tillhandahålls medel för att täcka kostnaderna för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.
107.
Mot bakgrund av ovannämnda överväganden ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av alla relevanta fakta, fastställa huruvida Poste Italiane omfattas av Foster-doktrinen, det vill säga huruvida den har tilldelats befogenheter utöver dem som följer av normala bestämmelser. ( 69 )
108.
Poste Italiane har till stöd för sin uppfattning i huvudsak anfört direktiv 2004/17/EG ( 70 ) och två kommissionsbeslut, ( 71 ) samt gjort gällande att bolaget har medgetts undantag från tillämpningen av vissa aspekter av det direktivet. Detta är dock felaktigt.
109.
För det första är tillämpningsområdet för ett visst direktiv inte samma sak som frågan huruvida staten som sådan, enligt 288 FEUF, får undvika att efterleva ett direktiv genom att utöva sin rättsliga autonomi genom sammanslutningar och organ som formellt inte är offentligrättsligt reglerade. Medlemsstaterna kan inte bara omstrukturera sin organisation för att undgå det ansvar som de unionsrättsliga bestämmelserna ålägger dem. ( 72 )
110.
För det andra rör beslut som har fattats i enlighet med artikel 30.4 i direktiv 2004/17, såsom de beslut som Poste Italiane har hänvisat till, frågan huruvida verksamheten inom en viss sektor är direkt konkurrensutsatt på marknader med fritt tillträde, och inte huruvida en viss enhet ingår i den personkrets på vilken direktivet är tillämpligt.
111.
För det tredje anges det uttryckligen i förteckningen i bilaga VI till direktiv 2004/17 att Poste Italiane är en upphandlande enhet på området posttjänster. Enligt artikel 2.2. i det direktivet måste Poste Italiane därför vara antingen i) en upphandlande enhet enligt definitionen i artikel 2.1 a, eller ii) ett offentligt företag enligt definitionen i artikel 2.1 b, eller iii) ett företag med särskilda rättigheter eller ensamrätt enligt definitionen i artikel 2.3. Även om ingen av dessa tre situationer är tillräcklig i sig ( 73 ) anser jag därför att direktiv 2004/17 snarast tyder på att Poste Italiane är ”en del av staten” enligt Foster-doktrinen.
112.
Sammanfattningsvis saknas det anledning att besvara den sjunde frågan. Skulle domstolen trots detta anse att denna fråga bör besvaras ankommer det på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida Foster-doktrinen, i ljuset av samtliga relevanta fakta, kan tillämpas på Poste Italiane.
IV – Förslag till avgörande
113.
Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar den fjärde och den femte tolkningsfrågan från Tribunale di Napoli (Italien) på följande sätt:
—
Begreppet anställningsvillkor i klausul 4.1 i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas så, att det omfattar ersättning för rättsstridig uppsägning av ett anställningsavtal, inbegripet ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning.
—
Klausul 4.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den, i en situation som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, inte utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka den ersättning som ska betalas ut för ett rättsstridigt införande av en klausul om tidsbegränsning i ett anställningsavtal begränsas till mellan 2,5 och 12 månadslöner. »
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) Rådets direktiv av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43).
( 3 ) Se, bland annat, domarna i följande mål: dom av den 24 juni 2010 i mål C‑98/09, Sorge (REU 2010, s. I‑5837), beslut av den 11 november 2010 i mål C‑20/10, Vino (REU 2010, s. I‑148*), beslut av den 22 juni 2011 i mål C‑161/11, Vino (REU 2011, I‑91, och av den 11 april 2013 i mål C‑290/12, Della Rocca. Efter att domstolen mottagit begäran om förhandsavgörande i förevarande mål har Tribunale di Napoli i ett mål med 18 kärande, mot bakgrund av lagstiftningsutvecklingen i Italien, inkommit med en begäran om förhandsavgörande avseende åtta frågor, varav de första sju är mer eller mindre identiska med tolkningsfrågorna i förvarande mål, se mål C‑89/13, D’Aniello m.fl., vilket ännu inte avgjorts av domstolen.
( 4 ) Den 1 juli 2009 pågick enligt uppgift 15000 mål mellan Poste Italiane och dess anställda, se punkt 17 i generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Sorge (ovan fotnot 3). I sin begäran om förhandsavgörande uppger Poste Italiane dessutom att ytterligare 40 anställda arbetade på tidsbegränsade kontrakt på bolagets anläggning i Kampanien under den relevanta perioden den 1 juni 2004–15 september 2004. Vid förhandlingen uppgav Carmela Carratùs ombud dessutom, utan att motsägas, att uppskattningsvis 95 % av alla tidsbegränsade anställningsavtal i Italien inbegriper Poste Italiane.
( 5 ) Se dom av den 15 mars 2012 i mål C‑157/11, Sibilio. Se även mål C‑22/13, Mascolo, mål C‑61/13, Forni, mål C‑62/13, Racca, och mål C‑63/13, Russo, vilka ännu inte avgjorts av domstolen och i vilka Tribunale di Napoli har begärt förhandsavgörande. Se dessutom mål C‑50/13, Papalia och mål C‑221/13, Mascellani, vilka inte heller har avgjorts av domstolen.
( 6 ) I förevarande mål skulle det rättsstridiga avtalet ursprungligen ha löpt ut den 15 september 2004. Enligt den nationella domstolen rör målet en eventuell ersättning motsvarande åtta årslöner.
( 7 ) Den rättsliga grunden för direktiv 1999/70 utgörs av artikel 139.2 EG (nu artikel 155.2 FEUF), se även det första beaktandeledet i ingressen till direktivet.
( 8 ) GURI nr 195 av den 6 augusti 1966.
( 9 ) GURI nr 131 av den 27 maj 1970.
( 10 ) Lagstiftningsdekret nr 368/2001 av den 6 september 2001 om införlivande av direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (GURI nr 235 av den 9 oktober 2001, s. 4).
( 11 ) GURI nr 262 av den 9 november 2010, ordinarie tillägg nr 243.
( 12 ) Vid förhandlingen förklarade Poste Italiane att nämnda mellandom har upphävts, och att saken ännu inte har avgjorts.
( 13 ) Rådets direktiv av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).
( 14 ) Europaparlamentets och rådets direktiv av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (EUT L 204, s. 23).
( 15 ) Även om Poste Italiane vid förhandlingen förklarade att artikel 18 i lag nr 300/1970 inte gäller, och inte gällde, visstidsanställda är det fortfarande oklart huruvida detta även gäller arbetstagare vars anställningsförhållande har övergått från tidsbegränsad anställning till tillsvidareanställning.
( 16 ) Se, särskilt, dom av den 28 februari 2012 i mål C‑41/11, Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne, punkt 35.
( 17 ) Även om den talan som har väckts vid den hänskjutande domstolen ursprungligen ingavs den 23 september 2008, bekräftades det vid förhandlingen att det inte har hävdats att målet är preskriberat.
( 18 ) Se dom av den 10 januari 2006 i mål C-222/04, Cassa di Risparmio di Firenze m.fl. (REG 2006, s. I-289), punkterna 67 och 68.
( 19 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006 i de förenade målen C-295/04-C-298/04, Manfredi m.fl. (REG 2006, s. I-6619), punkt 30. På denna punkt delar jag kommissionens uppfattning att klausul 4 i ramavtalet även kan tillämpas på ett tidsbegränsat avtal, se dom av den 23 april 2009 i de förenade målen C-378/07-C-380/07, Angelidaki m.fl. (REG 2009, s. I-3071), punkterna 116 och 117.
( 20 ) Dom av den 13 september 2007 i mål C-307/05, Del Cerro Alonso (REG 2007, s. I-7109).
( 21 ) Se punkt 47 i den domen, bekräftad genom dom av den 22 december 2009 i de förenade målen C‑444/09 och C‑456/09, Gavieiro Gavieiro och Iglesias Torres (REU 2010, s. I‑14031), punkt 58, och beslut av den 18 mars 2011 i mål C‑273/10, Montoya Medina (REU 2011, s. I‑32*), punkt 32.
( 22 ) Dom av den 15 april 2008 i mål C-268/06, Impact (REG 2008, s. I-2483).
( 23 ) Ibidem, punkt 130.
( 24 ) Ibidem, punkterna 131 och 132.
( 25 ) Rådets direktiv av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, s. 9).
( 26 ) Dom av den 10 juni 2010 i mål C‑395/08 och C‑396/08, Bruno och Pettini (REU 2010, s. I‑5119), och bekräftad i dom av den 1 mars 2012 i mål C‑393/10, O’Brien.
( 27 ) Domen i målet Bruno och Pettini (ovan fotnot 26), punkt 46, se även punkterna 47 och 48.
( 28 ) Ibidem, punkterna 28, 32, 37 och 42. Se, dessutom, de analoga hänvisningarna till rättspraxis avseende ramavtalet om visstidsarbete i punkterna 36, 37 och 64 i domen i målet O’Brien (ovan fotnot 26) samt dom av den 22 april 2010 i mål C‑486/08, Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (REU 2010, s. I‑3527), punkt 25.
( 29 ) Se Bruno och Pettini (ovan fotnot 26), punkt 47 och där angiven rättspraxis.
( 30 ) Se dom av den 17 maj 1990 i mål C-262/88, Barber REG 1990, s. I-1889; svensk specialutgåva, volym 10, s. 407), punkt 13, och av den 27 juni 1990 i mål C-33/89, Kowalska (REG 1990, s. I-2591), punkt 10.
( 31 ) Se dom av den 9 februari 1999 i mål C-167/97, Seymour-Smith och Perez (REG 1999, s. I-623), punkt 26.
( 32 ) Se punkt 9 i de allmänna övervägandena till ramavtalet, samt klausul 8.2 i dessa.
( 33 ) Beräknat från och med det datum Poste Italiane mottog det brev från Carmela Carratù i vilket hon ställde sig till företagets förfogande (den 11 oktober 2004) och fram till och med den dag den hänskjutande domstolen meddelar sitt slutliga avgörande. Skälet till denna långa tidsperiod är inte alls tydligt (se, vad gäller processuella förseningar i det italienska domstolssystemet, generaladvokaten Sharpstons förslag till avgörande i mål C‑500/10, Belvedere Costruzioni, där dom meddelades den 29 mars 2012, REU 2012, fotnot 27). Vid förhandlingen förklarade Carmela Carratùs ombud att hon hade återinträtt i tjänst 2012.
( 34 ) Se, bland annat, dom av den 2 oktober 2003 i mål C-148/02, Garcia Avello (REG 2003, s. I-11613), punkt 31 och där angiven rättspraxis.
( 35 ) Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Sorge (ovan fotnot 3), punkt 42 och där angiven rättspraxis.
( 36 ) Under andra omständigheter har domstolen faktiskt funnit att det inte krävs att situationerna är identiska, utan endast att de är jämförbara. Vidare ska bedömningen av huruvida situationerna är jämförbara inte ske på ett allmänt och abstrakt sätt, utan specifikt och konkret med avseende på den berörda förmånen (se, bland annat, dom av den 10 maj 2011 i mål C‑147/08, Römer (REU 2011, s. I‑3591), punkt 42 och där angiven rättspraxis).
( 37 ) Se dom av den 8 september 2011 i mål C‑177/10, Rosado Santana (REU 2011, s. I‑7907), punkt 66 och där angiven rättspraxis.
( 38 ) Se dom av den 4 juli 2006 i mål C-212/04, Adeneler m.fl. (REG 2006, s. I-6057), punkt 91. Klausul 5 i ramavtalet utgör dessutom inte i sig hinder för en medlemsstat att i händelse av missbruk av på varandra följande visstidsanställningar begränsa rätten att omvandla avtal till anställda inom den privata sektorn, se beslut av den 12 juni 2008 i mål C-364/07, Vassilakis m.fl. (REG 2008, s. I-90*), punkt 122 och där angiven rättspraxis.
( 39 ) I slutet av förhandlingen förtydligade kommissionen dessutom att klausul 4 i ramavtalet om icke-diskriminering bör bedömas tillsammans med klausul 5 om missbruk genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt.
( 40 ) Poste Italiane har faktiskt nämnt att en arbetsgivare får säga upp en visstidsanställd, även om detta kan vara svårare än att säga upp en tillsvidareanställd. Den omständigheten att den ena situationen inte utesluter den andra understryker skillnaden mellan dem.
( 41 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2001 i mål C-438/99, Jiménez Melgar (REG 2001, s. I-6915), punkt 45, och av den 12 september 2013 i mål C‑614/11, Kuso, punkt 35.
( 42 ) Se domen i målet Impact (ovan fotnot 22), punkt 116, och generaladvokaten Kokotts förslag till avgörande i samma mål, punkt 161.
( 43 ) Exempelvis kan den omständigheten att den årliga semestern minskas under en period av deltidsarbete i förhållande till den semester som beviljas under en period av heltidsarbete nämligen motiveras på objektiva grunder. Se, vad gäller klausul 4 i ramavtalet om deltidsarbete, dom av den 13 juni 2012 i mål C‑415/12, Brandes, punkt 31 och där angiven rättspraxis.
( 44 ) Se, exempelvis, artikel 19 e i bilaga IX till tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän
( 45 ) Se, för ett liknande resonemang, Europaparlamentets resolution om kommissionens förslag till rådets direktiv om det ramavtal om visstidsarbete som ingåtts av UNICE, CEEP och EFS (KOM(99)0203 – C4-0220/99) (EGT C 279, s. 430). Se skäl M i ingressen till resolutionen.
( 46 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010 i mål C‑429/09, Fuß (REU 2010, s. I‑12167), punkt 80 och där angiven rättspraxis, och punkt 25 i mitt förslag till avgörande i mål C‑64/12, Schlecker.
( 47 ) Se punkt 6 i de allmänna övervägandena till ramavtalet.
( 48 ) Se klausul 1 a i ramavtalet.
( 49 ) Innan direktiv 1999/70 antogs förklarade kommissionen, angående nya anställningsformer, i sin vitbok ”Europeisk arbetsmarknads- och socialpolitik en framtidsväg för unionen”, KOM(94) 333 slutlig, s. 22, punkt 8, att utvecklingen hade lett till mer flexibla anställningsavtal (visstidsanställning, tillfälliga anställningar och deltidsanställningar). Enligt kommissionen beror detta inte bara på att företagsledningarna vill öka flexibiliteten utan även på att de berörda arbetstagarna ofta föredrar alternativa arbetsmönster. Kommissionen har sedan dess förklarat att visstidsarbete bidrar till att göra arbetsmarknaderna mer flexibla. Visstidsarbete skapar en buffert vid konjunktursvängningar och gör det möjligt för företag att anpassa sina personalstyrkor utan att dra på sig höga uppsägningskostnader. Visstidsarbete gör det också möjligt för företagen att utnyttja olika marknadsmöjligheter genom att delta i kortvariga projekt utan att få oproportionella personalkostnader. Detta är särskilt viktigt på de arbetsmarknader där tillsvidareanställda skyddas av tvingande bestämmelser och flexibiliteten har införts i marginalen. Visstidsarbete kan nämligen skapa en väg in på arbetsmarknaden och ge möjlighet att skaffa erfarenheter och yrkeskunnande. Se kommissionens rapport om genomförandet av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EU-15), SEK(2006) 1074, s. 2.
( 50 ) I linje med syftet med klausul 6 i ramavtalet.
( 51 ) Se domen i målet Zentralbetriebsrat der Landeskrankenhäuser Tirols (ovan fotnot 28), punkt 46.
( 52 ) Se Barnard, C., EU Employment Law, Oxford University Press, Oxford: 2012 (fjärde upplagan), s. 440.
( 53 ) Det ska tilläggas att vad gäller företag med 15 anställda eller färre förefaller ersättningen för rättsstridig uppsägning enligt artikel 8 i lag nr 604/1966, som i regel begränsas till mellan 2,5 och 6 månadslöner, rent allmänt mindre fördelaktig än ersättningen enligt artikel 32.5 i lag nr 183/2010.
( 54 ) Se Corte Costituzionales dom av den 9 november 2011 i mål nr 303/2011.
( 55 ) Se klausul 4.3 i ramavtalet, jämte punkt 10 i de allmänna övervägandena. Se även skäl 17 i direktiv 1999/70.
( 56 ) Jag konstaterar att kommissionen, vad gäller frågan huruvida arbetsvillkor som bedöms tillsammans utgör mindre fördelaktig behandling, har förklarat att nationella domstolar bör ha rätt att göra en bedömning som grundas på omständigheterna i varje enskilt fall. Kommissionen kommer att följa utvecklingen i medlemsstaterna, i synnerhet de medlemsstater i vilka jämförelsen mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda endast kan göras grundat på anställningsvillkoren i dess helhet”, se SEK(2006) 1074, s. 38 och 39 (min kursivering).
( 57 ) Se, för ett liknande resonemang, punkt 54 ovan.
( 58 ) I domen av den 6 september 2011 i mål C‑108/10, Scattolon (REU 2011, s. I‑7491), punkt 84, konstaterade domstolen att det mot bakgrund av domstolens övriga svar i det målet saknades anledning att besvara den fjärde tolkningsfrågan i det målet, som hade en lydelse som liknade lydelsen i den sjätte tolkningsfrågan i förevarande mål.
( 59 ) Faktum är att 38 av totalt 122 punkter i dess yttrande ägnas åt denna fråga.
( 60 ) I det hänseendet skiljer sig de omständigheter som är fråga i målet vid den hänskjutande domstolen från de argument som, utan framgång, anfördes i målet Gavieiro Gavieiro och Iglesias Torres, punkterna 84 och 85, avseende varför det saknades anledning att tillämpa direktiv 1999/70 direkt.
( 61 ) Se domen i målet Impact (ovan fotnot 22), punkt 68.
( 62 ) Se fotnot 3 ovan.
( 63 ) Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Sorge (ovan fotnot 3), punkt 64.
( 64 ) Dom av den 12 juli 1990 i mål C-188/89, Foster m.fl. (REG 1990, s. I-3313; svensk specialutgåva, volym 10, s. 479), punkt 20.
( 65 ) Se även dom av den 5 februari 2004 i mål C-157/02, Rieser Internationale Transporte (REG 2004, s. I-1477), punkt 24, och av den 24 januari 2012 i mål C‑282/10, Dominguez, punkt 39.
( 66 ) Se dom av den 14 juni 2007 i mål C-6/05, Medipac-Kazantzidis (REG 2007, s. I-4557), punkt 43 och där angiven rättspraxis.
( 67 ) För huruvida åtgärder som vidtagits av ett privaträttsligt organ ska tillskrivas staten, i den mening som avses i artikel 30 FEUF, se dom av den 5 november 2002 i mål C-325/00, kommissionen mot Tyskland (REG 2002, s. I-9977), punkterna 17, 19 och 20, och enligt artikel 107 FEUF, dom av den 16 maj 2002 i mål C-482/99, Frankrike mot kommissionen (REG 2002, s. I-4397), punkterna 55 och 56.
( 68 ) Det ska nämnas att dessa kriterier kan komma att förbättras ytterligare i ett mål som ännu inte avgjorts av domstolen, se mål C‑279/12, Fish Legal och Shirley.
( 69 ) Se dom av den 14 september 2000 i mål C-343/98, Collino och Chiappero (REG 2000, s. I-6659), punkt 24, och domen i målet Dominguez (ovan fotnot 65), punkt 40. Dessutom hänvisar jag till mitt förslag till avgörande i mål C‑425/12, Portgás, som ännu inte avgjorts av domstolen, punkterna 41 och 45.
( 70 ) Europaparlamentets och rådets direktiv av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 134, s. 1), i dess ändrade lydelse.
( 71 ) Kommissionens beslut 2008/383/EG av den 30 april 2008 om medgivande av undantag för express- och budtjänster i Italien från tillämpning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (försörjningsdirektivet) (EGT L 132, s. 18) och kommissionens beslut 2010/12/EU av den 5 januari 2010 om undantag av vissa finansiella tjänster inom postsektorn i Italien från tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (EUT L 6, s. 8).
( 72 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 1982 i mål 249/81 kommissionen mot Irland (REG 1982, s. 4005; svensk specialutgåva, volym 6, s. 565), punkt 15, och generaladvokaten Albers förslag till avgörande i målet Collino och Chiappero (ovan fotnot 69), punkt 23. Se dessutom mitt förslag till avgörande i målet Portgás (ovan fotnot 69), punkt 41.
( 73 ) Se, i detta hänseende, mitt förslag till avgörande i målet Portgás (ovan fotnot 69), punkterna 37–39, 42 och 43.
Full & Egal Universal Law Academy