14.4.2012
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 109/7
Begäran om förhandsavgörande framställd av Vrchní soud v Praze (Republiken Tjeckien) den 7 februari 2012 — Marián Baláž
(Mål C-60/12)
2012/C 109/13
Rättegångsspråk: tjeckiska
Hänskjutande domstol
Vrchní soud v Praze
Part i målet vid den nationella domstolen
Klagande: Marián Baláž
Tolkningsfrågor
1.
Ska begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål” enligt artikel 1 a iii i Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 (1) om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (nedan kallat rambeslutet) tolkas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp?
2.
a)
Om den första frågan ska besvaras jakande, vilka allmänna kriterier ska en medlemsstats domstol, som på begäran av en berörd person kan pröva denna persons talan i ett mål avseende ett beslut av en annan myndighet än en domstol (en förvaltningsmyndighet), tillämpa för att avgöra vad som utgör en ”domstol med särskild behörighet i brottmål’ i den mening som avses i artikel 1a iii i rambeslutet?
b)
Kan en österrikisk oberoende förvaltningsrätt (Unabhängiger Verwaltungssenat) anses vara en ’domstol med särskild behörighet i brottmål’ i den mening som avses i artikel 1a iii i rambeslutet?
c)
Om den första frågan ska besvaras nekande, ska tolkningen av begreppet ’domstol med särskild behörighet i brottmål’ i den mening som avses i artikel 1a iii i rambeslutet utföras av den behöriga myndigheten i den verkställande staten enligt lagen i den stat vars myndigheter utfärdade beslutet i den mening som avses i artikel 1a iii i rambeslutet eller enligt lagen i den stat som beslutar om erkännande och verkställighet av ett sådant beslut?
3.
Säkerställs den ’möjlighet att få fallet prövat’ inför en ’domstol med särskild behörighet i brottmål’ i den mening som avses i artikel 1a iii i rambeslutet även om den berörda personen inte kan få fallet prövat direkt inför en ’domstol med särskild behörighet i brottmål’, utan först måste bestrida ett beslut av en annan myndighet än en domstol (en förvaltningsmyndighet), eftersom ett sådant bestridande innebär att myndighetens beslut blir utan verkan och att ett interimistiskt förfarande inleds vid samma myndighet, varpå endast myndighetens beslut i detta förfarande kan överklagas inför en ’domstol med särskild behörighet i brottmål’?
Är det, vad avser säkerställandet av en ’möjlighet att få fallet prövat’, nödvändigt att avgöra frågan huruvida ett överklagande som prövas vid en ’domstol med särskild behörighet i brottmål’ gäller ett interimistiskt förfarande (d.v.s. ett icke-slutligt beslut) eller ett avslutat ärende (d.v.s. överklagande av ett slutligt beslut) och huruvida en”domstol med särskild behörighet i brottmål’, på grundval av detta överklagande har behörighet att ompröva målet både materiellt och rättsligt sett?
(1) EUT L 76, s. 16.
Full & Egal Universal Law Academy