24.8.2015
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 279/10
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 25 juni 2015 (begäran om förhandsavgörande från Lietuvos Aukščiausiasis Teismas – Litauen) – i de mål som anhängiggjorts av ”Indėlių ir investicijų draudimas” VĮ, Virgilijus Vidutis Nemaniūnas
(Mål C-671/13) (1)
((Begäran om förhandsavgörande - Direktiven 94/19/EG och 97/9/EG - System för insättningsgaranti och ersättning till investerare - Spar- och investeringsinstrument - Finansiella instrument i den mening som avses i direktiv 2004/39/EG - Undantag från garantin - Direkt effekt - Villkor för att omfattas av direktiv 97/9/EG))
(2015/C 279/11)
Rättegångsspråk: litauiska
Hänskjutande domstol
Lietuvos Aukščiausiasis Teismas
Parter i målet vid den nationella domstolen
”Indėlių ir investicijų draudimas” VĮ, Virgilijus Vidutis Nemaniūnas
Ytterligare deltagare i rättegången: Vitoldas Guliavičius, Bankas ”Snoras” AB, i likvidation
Domslut
1)
Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om system för garanti av insättningar (EGT L 135, s. 5), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/14/EG av den 11 mars 2009 och punkt 12 bilaga I till detta direktiv, ska tolkas så, att medlemsstaterna får göra undantag från garantin enligt detta direktiv för bankcertifikat som emitterats av ett kreditinstitut, förutsatt att de utgör överlåtbara värdepapper, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa, utan att det är nödvändigt att säkerställa att dessa certifikat uppvisar samtliga egenskaper hos ett finansiellt instrument i den mening som avses i rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG.
2)
Direktiv 94/19, i dess lydelse enligt direktiv 2009/14, och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG av den 3 mars 1997 om system för ersättning till investerare, ska tolkas så, att när fordringar på ett kreditinstitut kan omfattas både av begreppet ”insättningar”, i den mening som avses i direktiv 94/19, och av begreppet ”instrument”, i den mening som avses i direktiv 97/9, men lagstiftaren har valt att utnyttja den möjlighet som erbjuds i punkt 12 i bilaga I till direktiv 94/19 att undanta dessa fordringar från skyddssystemet enligt detta direktiv, får ett sådant undantag inte leda till att dessa fordringar – på andra villkor än de som anges i artikel 4.2 i direktiv 97/9 – även undantas från skyddssystemet enligt sistnämnda direktiv.
3)
Artiklarna 2.2 och 4.2 i direktiv 97/9 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken möjligheten att omfattas av det ersättningssystem som inrättats genom detta direktiv beror på huruvida det berörda kreditinstitutet har överfört eller använt medlen eller värdepappren i fråga utan investerarens samtycke.
4)
Direktiv 97/9 ska tolkas så, att den hänskjutande domstolen, i den mån den i de nationella målen finner att detta direktiv har åberopats mot ett organ som uppfyller villkoren för att bestämmelserna i nämnda direktiv ska kunna göras gällande mot detta organ, är skyldig att avstå från att tillämpa en nationell bestämmelse, såsom den i målen aktuella, enligt vilken möjligheten att omfattas av det ersättningssystem som inrättats genom nämnda direktiv beror på huruvida det berörda kreditinstitutet har överfört eller använt medlen eller värdepappren i fråga utan investerarens samtycke.
(1) EUT C 71, 8.3.2014.
Full & Egal Universal Law Academy