FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PEDRO CRUZ VILLALÓN
föredraget den 11 september 2014 ( 1 )
Mål C‑419/13
Art & Allposters International BV
mot
Stichting Pictoright
(begäran om förhandsavgörande framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländerna))
”Upphovsrätt och närstående rättigheter — Direktiv 2001/29/EG — Spridningsrätt — Ensamrätt för upphovsmän att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten — Konsumtion — Mångfaldiganderätt — Ny form”
1.
Får en upphovsrättsinnehavare till ett konstverk som har lämnat sitt samtycke till att en avbildning av verket säljs i form av postrar invända mot att samma avbildning säljs i form av kanvastryck? Detta är i stora drag tvistefrågan i det mål som har föranlett denna begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad. Här ges EU-domstolen tillfälle att närmare granska rättspraxis rörande Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. ( 2 )
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Internationell rätt
1. Wipos (Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) fördrag om upphovsrätt ( 3 )
2.
Enligt artikel 1.4 i fördraget ska de fördragsslutande parterna iaktta artiklarna 1–21 i och bihanget till Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk (nedan kallad Bernkonventionen). ( 4 )
3.
I artikel 6 i fördraget, vilken har rubriken ”Spridningsrätten”, föreskrivs följande:
”1) Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk äger uteslutande rätt att låta göra originalet och exemplar av verket tillgängligt för allmänheten genom försäljning eller annan överlåtelse.
2) Detta fördrag påverkar inte möjligheten för de fördragsslutande parterna att bestämma under vilka omständigheter rätten enligt första stycket skall upphöra efter en första försäljning eller annan överlåtelse av originalet eller exemplar av verket som företagits med upphovsmannens medgivande.”
2. Bernkonventionen
4.
Under rubriken ”Ideella rättigheter” föreskrivs följande i artikel 6 bis i Bernkonventionen:
”1) Oberoende av sina ekonomiska rättigheter och även efter överlåtelse av dessa behåller upphovsmannen rätten att anges som upphovsman till verket samt rätten att motsätta sig varje förvanskning, stympning eller annan ändring i verket eller varje annat förfarande med avseende på detta, som är till men för hans ära eller anseende.
2) De rättigheter som tillkommer upphovsmannen enligt 1 skall efter hans död alltjämt bestå minst intill utgången av skyddstiden för de ekonomiska rättigheterna och utövas av de personer eller inrättningar som äger behörighet härtill enligt den nationella lagstiftningen i det land där skyddet påkallas. De länder, i vilka den lagstiftning som är i kraft vid tiden för ratificering av denna akt eller anslutning till denna icke omfattar bestämmelser som tillförsäkrar samtliga de under 1 erkända rättigheterna skydd, äger likväl bestämma, att vissa bland dessa rättigheter icke ska fortsätta att bestå efter upphovsmannens död.
3) De rättsliga åtgärder, som fordras till skydd för de i denna artikel avsedda rättigheterna, regleras av lagstiftningen i det land där skydd påkallas.”
5.
Enligt artikel 12 i Bernkonventionen, vilken har rubriken ”Rätt att bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma verk”, äger ”upphovsmän till litterära eller konstnärliga verk ... uteslutande rätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma sina verk”.
B – Unionsrätt
6.
I skäl 9 i direktiv 2001/29 anges det att ”[u]tgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste vara en hög skyddsnivå, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet. Skyddet av dem bidrar till att bevara och utveckla kreativiteten och gagnar upphovsmän, utövande konstnärer, producenter, konsumenter, kultur, näringsliv och allmänhet. Immaterialrätt har därför erkänts som en integrerad del av äganderätten.”
7.
I skäl 10 i direktivet anges det att ”[f]ör att upphovsmännen och de utövande konstnärerna skall kunna fortsätta med sin skapande och konstnärliga verksamhet måste de få en skälig ersättning för utnyttjandet av sina verk och detsamma gäller producenterna som måste kunna finansiera denna verksamhet. … Ett tillfredsställande rättsligt skydd av immateriella rättigheter är nödvändigt för att säkerställa sådan ersättning och för att möjliggöra en tillfredsställande avkastning på investeringarna.”
8.
I skäl 28 i direktivet anges det att ”[i] det upphovsrättsliga skyddet enligt detta direktiv ingår ensamrätt att bestämma över spridning av verk som ingår i en fysisk vara. Genom den första försäljningen inom gemenskapen av originalet eller kopior av ett verk, om den görs av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke, konsumeras bestämmanderätten över vidareförsäljningen av föremålet inom gemenskapen. Denna rätt bör dock inte vara konsumerad då det gäller original eller kopior av ett verk som säljs utanför gemenskapen av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke. ...”
9.
Skäl 31 i direktivet har följande lydelse: ”En skälig avvägning mellan rättigheter och intressen hos de olika kategorierna av rättsinnehavare samt mellan de olika kategorierna av rättsinnehavare och användarna av skyddade alster måste upprätthållas. De befintliga undantag och inskränkningar från rättigheterna som fastställts av medlemsstaterna måste bli föremål för en ny bedömning där hänsyn tas till den nya elektroniska miljön. De skillnader som finns i fråga om undantag och inskränkningar, då det gäller vissa handlingar som omfattas av ensamrättigheter, har en direkt negativ inverkan på hur den inre marknaden för upphovsrätt och närstående rättigheter fungerar. Sådana skillnader kan mycket väl bli mer uttalade på grund av den vidare utvecklingen av gränsöverskridande utnyttjande av verk samt av verksamheter som sker över nationsgränser. För att säkerställa en väl fungerande inre marknad bör dessa undantag och inskränkningar ges en mer harmoniserad definition. Harmoniseringsgraden bör vara beroende av undantagens effekter på den inre marknadens förmåga att fungera väl.”
10.
I artikel 2 i direktiv 2001/29 föreskrivs det under rubriken ”Rätten till mångfaldigande” att ”[m]edlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis a) för upphovsmän: av deras verk, ...”
11.
I artikel 4 i samma direktiv, vilken har rubriken ”Spridningsrätt”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta.
2. Spridningsrätten för originalet eller kopior av verket skall inte konsumeras inom gemenskapen förutom i de fall då den första försäljningen av exemplaret i fråga, eller då den första gången någon annan form av överföring av äganderätten till detta, görs inom gemenskapen av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.”
C – Nederländsk rätt
12.
Artikel 4.1 i direktiv 2001/29 har införlivats i nederländsk rätt genom upphovsrättslagen (Auteurswet, nedan kallad Aw).
13.
Enligt artikel 1 Aw avses med upphovsrätt upphovsmannens eller andra rättsinnehavares ensamrätt att offentliggöra eller mångfaldiga ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk, inom de gränser som anges i lag.
14.
Enligt artikel 12.1 Aw avses med offentliggörande av ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk ”offentliggörande av en reproduktion av verket, helt eller delvis ...”.
15.
I artikel 12 b Aw föreskrivs att om ett exemplar av ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk har satts i omlopp för första gången i en medlemsstat av upphovsmannen eller dess rättsinnehavare, eller med dennes samtycke, utgör det inte intrång i upphovsrätten om detta exemplar sätts i omlopp i någon annan form, med undantag av uthyrning och lån.
II – Faktiska omständigheter
16.
Stichting Pictoright (nedan kallat Pictoright) är en nederländsk upphovsrättsorganisation som bland annat tillvaratar rättigheter för arvingarna till vissa kända konstnärer (nedan kallade rättsinnehavarna).
17.
Art & Allposters International BV (nedan kallat Allposters) säljer via internet postrar och andra reproduktioner av verk av dessa konstnärer.
18.
Den som vill beställa en reproduktion hos Allposters kan välja mellan en poster, en inramad poster, en trämonterad poster eller en bild på kanvas. En bild på kanvas framställs på följande sätt. Allposter tar en pappersposter, lägger på ett plastskikt på postern, överför med hjälp av en kemisk process bilden från papperet till kanvasduken och spänner upp kanvasduken på en träram. Denna process och dess resultat kallas ”kanvastryck”.
19.
Allposters hörsammade inte Pictorights anmodan att upphöra med att utan Pictorights samtycke sälja reproduktioner av verk av dess klienter som framställts med hjälp av ovannämnda metod. Pictoright väckte då talan mot Allposters vid Rechtbank Roermond (domstol i första instans i Roermond) och yrkade att Allposters skulle förpliktas att upphöra med varje direkt eller indirekt intrång i rättsinnehavarnas upphovsrätt eller ideella rättigheter.
20.
Talan ogillades genom dom av den 22 september 2010. Pictoright överklagade denna dom till Gerechtshof te ’s-Hertogenbosch (appellationsdomstol i Hertogenbosch), som den 3 januari 2012 meddelade dom och biföll överklagandet. Appellationsdomstolen följde den doktrin som Hoge Raad hade lagt fast i sin dom av den 19 januari 1979, ( 5 ) enligt vilken det rör sig om ett nytt tillgängliggörande för allmänheten i den mening som avses i artikel 12 Aw om det exemplar som förts ut på marknaden av rättsinnehavaren sprids till allmänheten i en annan form, vilket leder till en ny nyttjandemöjlighet för den som saluför denna nya form av det exemplar som ursprungligen fördes ut på marknaden (den så kallade Poortvlietdoktrinen). Mot bakgrund av denna doktrin fann appellationsdomstolen att eftersom kanvastryck innebär en genomgripande förändring av de papperspostrar från vilka bilder överförs, krävs rättsinnehavarnas samtycke för att kanvastrycken ska få saluföras.
21.
Allposters har överklagat domen till Hoge Raad och anfört att Gerechtshof gjort fel som tillämpat Poortvlietdoktrinen, eftersom de upphovsrättsliga begreppen konsumtion och tillgängliggörande för allmänheten senare har harmoniserats på EU-nivå. Allposters menar att konsumtion i den mening som avses artikel 4.2 i direktiv 2001/29 sker vid spridning av ett verk som ingår i en fysisk vara om detta exemplar har förts ut på marknaden av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke. Skulle exemplaret eller varan senare förändras påverkar det inte konsumtionen.
22.
Pictoright har å sin sida anfört att rätten att bearbeta ett verk inte har harmoniserats och att Poortvlietdoktrinen därför fortfarande är tillämplig. Under alla förhållanden anser Pictoright att denna doktrin – särskilt tanken att en (genomgripande) förändring av materialet förhindrar konsumtion – är förenlig med unionsrätten.
23.
Mot bakgrund av detta har Hoge Raad hänskjutit följande tolkningsfrågor.
III – Tolkningsfrågor
24.
De tolkningsfrågor som Hoge Raad hänsköt den 24 juli 2013 har följande lydelse:
”1)
Omfattar artikel 4 i upphovsrättsdirektivet frågan huruvida upphovsrättsinnehavarens spridningsrätt kan utövas med avseende på en reproduktion av ett upphovsrättsligt skyddat verk som av rättsinnehavaren, eller med dennes samtycke, säljs och levereras inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), om denna reproduktion senare har genomgått en förändring med avseende på sin form och i denna form på nytt har förts ut på marknaden?
2)
a)
Om svaret på fråga 1 är jakande, har i så fall den omständigheten att det rör sig om en förändring i den mening som avses i fråga 1 betydelse för svaret på frågan huruvida konsumtion i den mening som avses i artikel 4.2 i upphovsrättsdirektivet förhindras eller avbryts?
b)
Om fråga 2a ska besvaras jakande, vilka måttstockar ska i så fall användas för att avgöra huruvida det rör sig om en sådan förändring av reproduktionens form att den konsumtion som avses i artikel 4.2 i upphovsrättsdirektivet förhindras eller avbryts?
c)
Ger dessa måttstockar utrymme för den i den nederländska nationella rättsordningen utvecklade måttstocken att rättigheterna inte konsumeras endast på grund av att återförsäljaren har gett reproduktionerna en annan form och i denna form har spridit verken till allmänheten (Hoge Raads dom av den 19 januari 1979 i mål NJ 1979/412, Poortvliet)?”
IV – Förfarandet vid domstolen
25.
Parterna i målet vid den nationella domstolen, den franska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden i målet. Vid den muntliga förhandlingen den 22 maj 2014 deltog samtliga dessa parter samt Förenade kungarikets regering. Parterna uppmanades där i enlighet med artikel 61.1 och 61.2 i rättegångsreglerna att svara på tre frågor: 1) Kan ett kanvastryck anses vara en bearbetning av verket i den mening som avses i artikel 12 i Bernkonventionen? 2) Har, vid en prövning av om spridningsrätten har konsumerats, principen om skälig ersättning någon betydelse i ett fall där förändringen innebär att priset för den vara som det skyddade verket ingår i höjs? 3) Har ideella rättigheter någon betydelse för tolkningen av konsumtionsregeln?
V – Argument
A – Den första tolkningsfrågan
26.
Beträffande den första tolkningsfrågan har Allposters inledningsvis klargjort att med ”förändring med avseende på sin form” avses en omvandling av det upphovsrättsskyddade verkets medium och inte av själva bilden. Mot bakgrund av detta anser Allposters att frågan ska besvaras jakande. Enligt Allposters är det i förevarande fall inte verket som har förändrats utan dess medium. Det innebär att artikel 4 i direktiv 2001/29, vilken har medfört en fullständig harmonisering av såväl spridningsrätten (punkt 1) som konsumtionsregeln (punkt 2), ska tillämpas. Det finns således inget utrymme för medlemsstaterna att införa undantag.
27.
Pictoright har å sin sida förespråkat ett nekande svar. Enligt Pictoright avser artikel 4 i direktiv 2001/29 enbart fall där reproduktionen av det skyddade verket inte har förändrats. Pictoright har hänvisat till att det av artikel 4.2 framgår att konsumtionsregeln avser ”exemplaret”, det vill säga ”originalet eller kopior av verket”, vilket inte innefattar kanvastryck, eftersom de på ett genomgripande sätt skiljer sig från originalen eller kopiorna av verken på grund av de genomgripande förändringar som postrarna har genomgått då kanvastrycken har framställts.
28.
Pictoright har hänvisat till unionens rättspraxis och lagstiftning inom varumärkesrättens område och åberopat artikel 7.2 i direktiv 2008/95/EG ( 6 ) samt artikel 13 i förordning (EG) nr 207/2009 ( 7 ). Dessa båda bestämmelser är praktiskt taget samstämmiga, och där föreskrivs att konsumtionen av de rättigheter som är knutna till ett varumärke ”inte [ska] gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har förts ut på marknaden”. Mot bakgrund av detta anser Pictoright att rätten till bearbetning inom det upphovsrättsliga området inte har harmoniserats av unionen, även om den genom att godkänna Wipos fördrag har åtagit sig att respektera artikel 12 i Bernkonventionen, vilken ger upphovsmän till litterära eller konstnärliga verk uteslutande rätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma sina verk.
29.
Den franska regeringen har endast yttrat sig angående den första tolkningsfrågan. Den anser att denna fråga bör besvaras tillsammans med fråga 2 a. Enligt den franska regeringen följer det av artikel 4.1 och 4.2 i direktiv 2001/29, mot bakgrund av skäl 28 i direktivet, att en upphovsman till ett skyddat verk har ensamrätt att tillåta eller förbjuda den första formen av spridning, genom försäljning eller på annat sätt, av en fysisk vara eller ett föremål där verket eller en kopia av detta ingår. Det innebär att spridningsrätten endast har konsumerats om rättsinnehavaren har gjort eller samtyckt till den första försäljningen eller överföringen av äganderätten till denna fysiska vara eller detta föremål.
30.
Vad beträffar det aktuella fallet anser den franska regeringen att ett kanvastryck av ett verk eller en kopia av ett verk innebär att ett nytt föremål skapas och att innehavaren av ensamrätten får tillåta eller förbjuda mångfaldigande och spridning av detta. Den omständigheten att verket har saluförts i en annan form innebär inte att rättsinnehavarens ensamrätt till spridning av det nya föremålet har konsumerats.
31.
Enligt den franska regeringen är detta den enda tolkningen som överensstämmer med syftet med direktiv 2001/29, nämligen att tillförsäkra upphovsmännen en hög nivå av skydd för deras rättigheter och en skälig ersättning för användning av deras verk. För denna ståndpunkt talar den omständigheten att ett kanvastryck inte bara påverkar upphovsmännens ensamrätt till spridning, utan även andra aspekter av upphovsrätten som ensamrätten till mångfaldigande och bearbetning, även om den sistnämnda rätten inte formellt erkänns i unionsrätten.
32.
Förenade kungarikets regering gjorde vid förhandlingen i målet gällande att begreppet spridning till allmänheten bara omfattar handlingar som rör överföring av äganderätten till föremålet. Svårigheter kan uppstå när det föremål som har förts ut på marknaden med upphovsmannens tillstånd förändras på ett sådant sätt att ett annat föremål skapas, samtidigt som originalverket inte påverkas. Så är till exempel fallet när ett collage görs av fotografier som publicerats i en tidning. Det innebär enligt Förenade kungarikets regering att spridningsrätten har konsumerats i ett sådant fall.
33.
Förenade kungarikets regering anser att domstolen måste vara mycket försiktig när den fastställer villkoren för när denna rätt konsumeras. Enligt Förenade kungarikets regering bör slutsatsen inte dras att det inte föreligger konsumtion när man återanvänder kopior av ett verk i andra former. Den menar att efter det att den första tillåtna försäljningen av ett föremål har ägt rum, är den centrala frågan huruvida framställningen av en ny vara innebär ett otillåtet mångfaldigande av upphovsmannens intellektuella alster. Om så inte är fallet finns det inget som hindrar att köparen använder varan på det sätt som denne finner lämpligt.
34.
Kommissionen har å sin sida föreslagit att den första tolkningsfrågan ska besvaras så, att artikel 4 i direktiv 2001/29 ska tillämpas i en situation som den i målet vid den nationella domstolen, och i synnerhet att de berörda rättsinnehavarna i princip får åberopa den spridningsrätt som definieras i artikel 4.1. Enligt kommissionen ska spridningsrätten ges en vid tolkning, mot bakgrund av såväl formuleringarna ”all slags spridning” och ”originalet av deras verk eller av kopior av detta” i artikel 4.1, som syftet med direktiv 2001/29, det vill säga att säkerställa en hög skyddsnivå för upphovsmännen.
35.
Kommissionen menar att den förändring av formen som ett kanvastryck innebär inte hindrar att resultatet kan betraktas som en ”kopia” av ett verk i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2001/29. Beroende på vilken förändring som görs blir resultatet antingen en kopia som är identisk med postern eller en ny reproduktion av originalverket som också bör betraktas som en ”kopia”. I båda fallen anser kommissionen att rättsinnehavaren har ensamrätt att tillåta eller förbjuda spridning av resultatet av kanvastrycket.
B – Den andra tolkningsfrågan
36.
Allposters har föreslagit att fråga 2 a ska besvaras nekande. Enligt Allposters strider ett undantag från konsumtionsregeln vid en förändring av det skyddade verkets medium mot principen om fri rörlighet för varor och mot upphovsrättens syfte. Rätten att utnyttja det skyddade föremålet ekonomiskt inskränker sig således till dess första spridning, vilken säkerställer att rättsinnehavaren får ersättning.
37.
Allposters har påpekat att man inom upphovsrätten skiljer mellan ”corpus mechanicum” (det fysiska föremålet) och ”corpus mysticum” (det immateriella alstret) och att det endast är det sistnämnda som utgör verket i upphovsrättslig mening och som åtnjuter dess skydd. Enligt Allposters bör verkets innehåll beaktas oberoende av dess medium, vilket inte är en del av det ”egentliga intellektuella alstret”. Allposters menar att kanvastrycket i det aktuella fallet innebär en förändring av ”corpus mechanicum” genom att papperet ersätts av kanvas, medan ”corpus mysticum” förblir intakt. Eftersom reproduktionen av det skyddade verket i upphovsrättsligt hänseende inte har förändrats, påverkar en förändring av dess medium inte tillämpningen av konsumtionsregeln och konsumtionen avbryts inte.
38.
Det enda undantaget från ovanstående är enligt Allposters om förändringen av mediet innebär ett intrång i upphovsrättsinnehavarens ideella rättigheter, vilka skyddar verkets integritet och enligt rättspraxis omfattar såväl originalverk som reproduktioner av dem och inte begränsar sig till den första saluföringen av verket. Enligt Allposters är så emellertid inte fallet här.
39.
Eftersom Allposters föreslagit att fråga 2 a ska besvaras nekande, har företaget avstått från att besvara frågorna 2 b och 2 c men gjort gällande att Poortvlietdoktrinen inte längre gäller och att den strider mot artikel 4.2 i direktiv 2001/29.
40.
Mot bakgrund av dess förslag till svar på den första tolkningsfrågan har Pictoright beträffande den andra tolkningsfrågan endast i andra hand anfört att en förändring av verket får till följd att konsumtionen av spridningsrätten förhindras eller avbryts. Pictoright har erinrat om att direktiv 2001/29 utgår från en hög skyddsnivå och att konsumtionen dessutom ska tolkas restriktivt, eftersom den utgör en inskränkning av rättsinnehavarens spridningsrätt.
41.
Enligt Pictoright har upphovsrättsinnehavaren inte bara rätt att besluta huruvida, utan även i vilken form, han eller hon ska sätta sitt verk i omlopp, vilket innebär att denne kan ställa villkor för de licenser han eller hon beviljar. Analogt med unionens varumärkeslagstiftning finns det enligt Pictoright inget som motiverar att upphovsrättsinnehavaren skulle behöva finna sig i en senare saluföring av sitt verk – eller en kopia av detta – efter det att formen för mångfaldigande av verket har förändrats. Om så vore fallet skulle det vara till verkligt men för konstnärens anseende och ensamrätten till verket, vilket inte vore förenligt med artikel 12 i Bernkonventionen.
42.
Vad beträffar tolkningsfråga 2 b och 2 c anser Pictoright att det i enlighet med domen i målet Peek & Cloppenburg ( 8 ) är lämpligt att låta medlemsstaterna välja vilka måttstockar som ska användas för att avgöra huruvida det rör sig om en sådan förändring av formen för mångfaldigande att den konsumtion som avses i artikel 4.2 i direktiv 2001/29 förhindras eller avbryts.
43.
I andra hand föreslår Pictoright antingen att kriterier för tillämpning av artikel 12 i Bernkonventionen, vilken ger en upphovsman till ett verk uteslutande rätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma verket, eller kriterier jämförbara med dem i artikel 6 bis i samma konvention, ska fastställas. Pictoright förutser att det har skett en sådan förändring av formen för mångfaldigande att konsumtionen kan förhindras eller avbrytas om förändringen i fråga innebär ett intrång i upphovsmannens ideella rättigheter i den mening som avses i artikel 6 bis. Enligt Pictoright ger dessa kriterier ett handlingsutrymme för att tillämpa Poortvlietdoktrinen.
44.
Förenade kungarikets regering har gjort gällande att en bearbetning av ett verk innebär en form av mångfaldigande av verket, vilket inte är fallet vid kanvastryck, eftersom det inte innebär ett tillräckligt intellektuellt alster och en tillräcklig originalitet. Om det inte föreligger något mångfaldigande är det för övrigt enligt Förenade kungarikets regering irrelevant om priset för det föremål som det skyddade verket ingår i ökar, eftersom den skäliga ersättningen är den som redan erhållits genom försäljningen av originalföremålet. De ideella rättigheterna ska inte heller beaktas vid tolkningen av artikel 4.2 i direktiv 2001/29.
45.
Kommissionen har behandlat alla tre delarna av den andra tolkningsfrågan tillsammans och i första hand föreslagit att det materiella tillämpningsområdet för konsumtionsregeln i artikel 4.2 i direktiv 2001/29 ska prövas mot bakgrund av tolkningen av ordet ”exemplar” som används i den bestämmelsen. På grundval av en bokstavlig, jämförande tolkning av lagstiftning och rättspraxis har kommissionen dragit slutsatsen att med ”exemplar” avses ett verk eller en kopia av ett verk, som ingår i en fysisk vara som återger upphovsmannens intellektuella alster, vars rättsliga skydd direktiv 2001/29 är avsett att säkerställa.
46.
Kommissionen anser vidare att en förändring av formen utgör ett viktigt kriterium för att bedöma huruvida konsumtion föreligger. Om ”exemplaret” har genomgått en viss förändring beträffande sin form efter den första försäljningen i EES med rättighetsinnehavarens samtycke, är det avgörande kriteriet för att fastställa om det föreligger konsumtion eller inte om det efter denna förändring fortfarande handlar om samma fysiska vara som återger upphovsmannens intellektuella alster eller om förändringen är sådan att det rör sig om en annan fysisk vara med en annan form som återger detta alster. I det förstnämnda fallet omfattas spridningen av det tidigare överenskomna samtycket. I det sistnämnda fallet föreligger ingen konsumtion, och de intressen hos rättighetsinnehavarna som direktiv 2001/29 är avsett att skydda motiverar då ett undantag från den fria rörligheten för varor.
47.
Vad beträffar möjligheten att tillämpa Poortvlietdoktrinen har kommissionen anfört att det följer av rättspraxis att frågan om konsumtion i ett fall som det här aktuella helt och hållet regleras av unionsrätten. Det ankommer således på den nationella domstolen att avgöra i vilken mån denna doktrin är förenlig med direktiv 2001/29, så som det har tolkats av EU-domstolen, och säkerställa att unionsrätten ges full verkan.
VI – Bedömning
48.
I korthet är den materiella fråga som aktualiseras i detta mål huruvida det samtycke som har lämnats för att sprida reproduktioner av ett verk i form av postrar även innefattar spridning i form av kanvastryck.
A – Inledande överväganden
49.
Att döma av den redogörelse för de faktiska omständigheterna i tvisten som återfinns i beslutet att begära förhandsavgörande, samt av den information som parterna har lämnat i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen, är det uppenbart att det inte finns någon affärsförbindelse mellan Pictoright och Allposters. Upphovsrättsinnehavarna har visserligen gett sitt tillstånd till mångfaldigande av de omtvistade målningarna i form av postrar, men det är inte Allposters som har förvärvat denna rätt. Allposters förvärvar på marknaden de postrar som saluförs av den som fått tillstånd att i den formen mångfaldiga de omtvistade målningarna, och med hjälp av dessa postrar framställs de kanvastryck som Allposters i sin tur erbjuder på marknaden.
50.
Det är vidare uppenbart att vad beträffar själva postrarna så har spridningsrätten konsumerats, allra senast i samband med att Allposters förvärvade dem. Problemet är att Allposters gör reproduktioner på kanvas, just med hjälp av de postrar för vilka spridningsrätten har konsumerats. Det innebär att Allposters verksamhet inte inskränker sig till spridning, utan dessförinnan gör Allposters en bearbetning av postrarna i fråga vilket ger upphov till en produkt som kan sägas vara annorlunda.
51.
Mot bakgrund av detta kan frågan ställas om det inte skulle kunna ha uppkommit ett problem rörande mångfaldiganderätten, det vill säga huruvida Allposters lagligen hade förvärvat rätten att mångfaldiga verken på kanvas. Det saknar i detta hänseende betydelse om det skett direkt eller genom bearbetning av reproduktioner på papper.
52.
Det är emellertid inte så som den hänskjutande domstolen har formulerat sin fråga om tolkning av direktiv 2001/29, det vill säga som en fråga om mångfaldiganderätt. Frågan rör i stället spridningsrätten, det vill säga huruvida Pictoright får åberopa rätten att kontrollera spridningen av konstverken i fråga, såsom ”icke-konsumerad” rättighet, som grund för sin talan som syftar till att förhindra att dess verk saluförs på ett textilt medium.
53.
Jag bortser således i mitt förslag till avgörande från alla överväganden rörande den rätt till mångfaldigande som regleras i artikel 2 i direktiv 2001/29 och bedömer i stället den tolkningsfråga som Hoge Raad har hänskjutit så som den har formulerats, det vill säga med avseende på den rätt till spridning som regleras i artikel 4 i samma direktiv.
B – Den första frågan
54.
Pictoright anser att ett kanvastryck utgör en förändring av ”originalet eller en kopia av verket” och därmed en ”bearbetning” av verket. Det innebär att frågan faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2001/29, vilket inte innefattar rätten till bearbetning. Med andra ord anser Pictoright att ett kanvastryck berör verket och inte enbart det fysiska föremål eller medium som detta tar sig uttryck i.
55.
Allposters, kommissionen och den franska regeringen menar däremot att ett kanvastryck innebär en förändring av det fysiska föremålet eller mediet, vilket betyder att det rör sig om en ”spridning” och inte en ”bearbetning” och att direktiv 2001/29 följaktligen är tillämpligt.
56.
Det ska således till att börja med avgöras huruvida de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen ska pröva utgör en ”bearbetning” av verket. Om så är fallet är direktiv 2001/29 inte tillämpligt, eftersom det där inte föreskrivs något om den så kallade rätten till bearbetning, vilken, vad beträffar unionen, regleras i Bernkonventionen.
57.
Enligt artikel 12 i Bernkonventionen har upphovsmän ”uteslutande rätt att låta bearbeta, arrangera eller på annat sätt omforma sina verk”. Jag anser emellertid att de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inte motsvarar en ”bearbetning”. En ”bearbetning” berör ”verket” i egentlig mening som ett resultat av ett konstnärligt skapande. Ett typiskt exempel är när ett litterärt verk bearbetas för att bli film, en process där författarens konstnärliga produkt omvandlas till en filmprodukt, det vill säga en konstnärlig uttrycksform där innehållet i det litterära verket återskapas på ett eget språk och i ett annat begrepps- och uttrycksmässigt universum än det där verket ursprungligen skapades.
58.
Det är just skillnaderna i språk och konstnärlig teknik som utgör en av grunderna för ”bearbetning” som en process där innehållet i det konstnärliga alstret anpassas till de olika konstarternas särskilda uttrycksätt. En annan grund har att göra med bearbetningen som en kreativ uttrycksteknik, vilken inte i första hand syftar till en anpassning av verket till en annan konstnärlig uttrycksform, utan till ett ingrepp i själva verket som på dess eget språk gör det till ett annat verk som bara vagt kan skönjas i det ursprungliga verket.
59.
I förevarande fall är det uppenbart att ett kanvastryck inte påverkar den bild som reproducerats, det vill säga ”verket” eller resultatet av det konstnärliga skapandet. Tvärtom kännetecknas ett kanvastryck av att den ursprungliga bilden exakt återges på kanvasen. Dels överförs det ursprungliga verket inte till ett annat konstnärligt språk än det ursprungliga och dels förvrängs inte bilden. Inte heller tas delar av verket bort och inga delar som inte har skapats av konstnären läggs till. Syftet är att kanvastrycket i möjligaste mån ska likna originalet.
60.
Mot bakgrund av detta anser jag att de faktiska omständigheter som tvisten i målet vid den nationella domstolen avser inte kan omfattas av begreppet ”bearbetning”.
61.
När den hänskjutande domstolen i sin första tolkningsfråga anger att denna ”reproduktion ... har genomgått en förändring med avseende på sin form”, menar den inte att den konstaterade förändringen utgör en ”bearbetning” i den mening som avses i artikel 12 i Bernkonventionen. ”Förändringen med avseende på sin form” ska i stället uppfattas så att den syftar på en förändring i verkets medium och inte i själva verket, det vill säga resultatet av det konstnärliga skapandet.
62.
Under dessa förhållanden är det irrelevant om rätten till bearbetning har harmoniserats eller inte eller om artikel 12 i Bernkonventionen ska tillämpas. Det enda som är av betydelse är att rätten i fråga är den som avses i artikel 4 i direktiv 2001/29 – det vill säga den som ger rättsinnehavare ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten av originalet av det skyddade verket eller av kopior av detta – och att denna bestämmelse i enlighet med rättspraxis och med syftet med själva direktivet kan anses ha medfört en fullständig harmonisering av konsumtionen av spridningsrätten, ( 9 ) oberoende av att direktiv 2001/29 enligt rättspraxis ”ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela gemenskapen”. ( 10 )
63.
Sammanfattningsvis anser jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras jakande, det vill säga att den rätt som är aktuell i målet vid den nationella domstolen är ”spridningsrätten” av de konkreta exemplar som det reproducerade konstverket tar sig uttryck i, vilket innebär att artikel 4 i direktiv 2001/29 är tillämplig.
C – Den andra frågan
1. Betydelsen av en ”förändring med avseende på sin form”
64.
Här aktualiseras den centrala frågan i målet, det vill säga huruvida en ”förändring med avseende på sin form” (det vill säga med avseende på reproduktionens fysiska medium) medför att konsumtionen av spridningsrätten i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2001/29 förhindras eller avbryts.
65.
Här bör man se till bestämmelsens själva ordalydelse:
”Spridningsrätten för originalet eller kopior av verket skall inte konsumeras inom gemenskapen förutom i de fall då den första försäljningen av exemplaret i fråga, eller då den första gången någon annan form av överföring av äganderätten till detta, görs inom gemenskapen av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.”
66.
Svårigheten ligger uteslutande i att avgöra huruvida ordet ”exemplar” i ett fall som det här aktuella syftar på det konstnärliga alstret eller på dess fysiska medium. Mot bakgrund av vad som ovan anförts är det uppenbart att exemplar syftar på det sistnämnda, vilket även Allposters, den franska regeringen och kommissionen anser.
67.
Det är uppenbart att exemplaret i fråga inte kan avse verket i egenskap av corpus mysticum, eftersom upphovsrätten till verket i den meningen endast ”konsumeras” vid en överföring av äganderätten till denna upphovsrätt, medan spridningsrätten konsumeras vid en överföring av äganderätten till något som måste vara något annat, nämligen äganderätten till det exemplar på vilket verket har reproducerats.
68.
När äganderätten till exemplaret (det fysiska mediet) överförs konsumeras med andra ord spridningsrätten, men inte äganderätten till upphovsrätten, vars föremål fortfarande är det konstnärliga alstret.
69.
Jag menar att denna tolkning finner stöd i lydelsen av skäl 28 i direktiv 2001/29, där det anges att i det upphovsrättsliga skyddet ”ingår ensamrätt att bestämma över spridning av verk som ingår i en fysisk vara”. ( 11 ) Därefter anges det att genom den första försäljningen ”av originalet eller kopior av ett verk, om den görs av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke, konsumeras bestämmanderätten över vidareförsäljningen av föremålet”, ( 12 ) vilket uppenbart syftar på den ”fysiska varan”. ( 13 )
70.
Således anser jag att fråga 2 a ska besvaras så, att ”en förändring med avseende på sin form” har betydelse för att avgöra huruvida konsumtionen i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2001/29 förhindras eller avbryts. Det beror på att spridningsrätten kan överföras antingen med avseende på alla möjliga fysiska medier eller bara på vissa medier.
2. Måttstockar som är relevanta för att avgöra huruvida det föreligger en ”förändring med avseende på sin form”
71.
Det ska därefter i enlighet med fråga 2 b fastställas ”vilka måttstockar ... [som] i så fall [ska] användas för att avgöra huruvida det rör sig om en sådan förändring av reproduktionens form att den konsumtion som avses i artikel 4.2 i upphovsrättsdirektivet förhindras eller avbryts”.
72.
Kommissionen menar att man här måste beakta hur omfattande förändringen är. Det avgörande är enligt kommissionen att klarlägga ”om det efter förändringen fortfarande rör sig om samma fysiska vara som återger upphovsmannens intellektuella alster eller om den förändring som gjorts av varan ger upphov till en annan fysisk vara som återger detta alster i en annan form”. ( 14 )
73.
Enligt min uppfattning är den förändring som gjorts av det fysiska mediet för konstnärernas intellektuella alster i förevarande fall av sådan karaktär att det till och med skulle kunna hävdas att det arbete som Allposters har utfört i själva verket innebär en ny reproduktion av de skyddade intellektuella alstren.
74.
Detta arbete utgörs av att en bild som ursprungligen reproducerats på papper överförs till kanvas, vilket innebär en uppenbar förändring av det fysiska medium på vilket tillstånd beviljats för att sprida konstverken. Det som är unikt med denna förändring är att ett kanvastryck inte innebär en överföring av bilden till vilket medium som helst, utan just till ett medium av samma slag som det som använts för originalverket. Det innebär att det enligt min uppfattning finns anledning att fråga sig huruvida det verkligen är spridningsrätten som är aktuell här, eller om det i stället är rätten till mångfaldigande av konstverket i sin helhet, det vill säga som en helhet som består av en bild som tar sig uttryck i ett visst medium. Det kan med andra ord hävdas att Allposters inte inskränker sig till att på papper sprida en bild som ursprungligen målades på kanvas, utan i själva verket mångfaldigar det konstnärliga alstret i sin helhet. Allposters saluför således inte bilden av en tavla utan en motsvarighet till tavlan i sig.
75.
Bortsett från det sistnämnda övervägandet bör domstolen i enlighet med det sätt på vilket Hoge Raad har formulerat denna tolkningsfråga, såsom jag redovisat i punkterna 49–53, inskränka sig till att fastställa huruvida den förändring som Allposters har gjort, med beaktande av omständigheterna i målet, innebär en förändring av det fysiska mediet som är av sådan karaktär att det åtminstone innebär en spridning av de reproducerade verken för vilken den rätt som Pictoright tillförsäkras genom artikel 4 i direktiv 2001/29 inte har konsumerats.
76.
Jag anser att det är uppenbart att förändringen är tillräckligt betydande och kvalificerad för att slutsatsen ska kunna dras att Pictorights spridningsrätt inte har konsumerats med avseende på denna. Dess betydelse följer av att förändringen inte innebär vilken ändring som helst i det fysiska mediet för det spridda verket, utan just en användning av ett medium som är av samma karaktär som det medium på vilket det konstnärliga alstret ursprungligen framställdes. Denna omständighet gör att det aktuella fallet är mycket speciellt och skiljer sig från de fall där det medium som använts för att sprida det intellektuella alstret är av sådan karaktär att det inte kan förväxlas med originalverket. Så är till exempel fallet med de collage som Förenade kungarikets regering har hänvisat till.
77.
Det bör enligt min uppfattning vara tillräckligt att dra slutsatsen att den förändring som Allposters har gjort, med beaktande av omständigheterna i målet, är tillräckligt omfattande för att det ska anses ha skett en genomgripande förändring av det skyddade verkets fysiska medium som utesluter att spridningsrätten har konsumerats. Utöver detta övervägande anser jag att det vore olämpligt att uttala sig abstrakt om vilka villkor som generellt ska vara uppfyllda för att det ska anses föreligga en tillräckligt omfattande förändring för att spridningsrätten inte ska ha konsumerats. Det handlar i det här fallet i stället om att domstolen ska precisera räckvidden av en lagbestämmelse som bara kan göras i varje enskilt fall, i olika mål rörande konkreta och unika tvister.
78.
Jag anser således i förevarande fall att Pictorights rätt att bestämma över spridningen av reproduktionerna av de berörda verken inte har konsumerats genom den första försäljningen av postrarna, eftersom det som Allposters försöker sprida uppenbarligen är ”något annat”, även om detta ”andra” har åstadkommits genom att bearbeta postrarna, vilket är en slumpartad omständighet som inte kan vara avgörande.
3. Nationell rättspraxis som är relevant i förevarande fall och huruvida den är förenlig med unionsrätten
79.
Fråga 2 c handlar om huruvida nederländsk rättspraxis (Poortvlietdoktrinen) är förenlig med unionsrätten.
80.
Av Hoge Rads redogörelse framgår att denna doktrin i princip innebär att ”det rör sig om ett nytt offentliggörande ... i det fall det exemplar som förts ut på marknaden av rättsinnehavaren, sprids till allmänheten i en annan form, vilket leder till en ny nyttjandemöjlighet för den som saluför denna nya form av det exemplar som ursprungligen fördes ut på marknaden”. ( 15 )
81.
Det är uppenbart att det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om riktigheten av nationell rättspraxis. Här ska bara påpekas att det ankommer på den hänskjutande domstolen att – mot bakgrund av EU-domstolens tolkning av direktiv 2001/29 och med beaktande av de kriterier som domstolen tillhandahåller för hur detta direktiv ska tillämpas i det aktuella fallet – avgöra huruvida denna rättspraxis är förenlig med unionsrätten.
VII – Förslag till avgörande
82.
Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts enligt följande:
1)
Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället omfattar frågan huruvida upphovsrättsinnehavarens spridningsrätt kan utövas med avseende på en reproduktion av ett upphovsrättsligt skyddat verk som av rättsinnehavaren, eller med dennes samtycke, säljs och levereras inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om denna reproduktion senare har genomgått en förändring med avseende på sin form och i denna form på nytt har förts ut på marknaden.
2)
a)
Den omständigheten att det rör sig om en förändring i den mening som avses i fråga 1 har betydelse för svaret på frågan huruvida konsumtion i den mening som avses i artikel 4.2 i upphovsrättsdirektivet förhindras eller avbryts.
b)
I förevarande fall utesluter en förändring som innebär att ett fysiskt medium av samma karaktär som originalverkets används en konsumtion av spridningsrätten i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 2001/29.
c)
Det ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida det ovanstående ger utrymme för den rättspraxis som har utvecklats i nederländsk rätt.
( 1 ) Originalspråk: spanska.
( 2 ) EGT L 167, s. 10.
( 3 ) Antaget i Genève den 20 december 1996. Godkänt på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut av den 16 mars 2000 (EGT L 89, s. 6).
( 4 ) Konvention av den 9 september 1886, reviderad i Paris den 24 juli 1971 och ändrad den 28 september 1979.
( 5 ) NJ 1979/412, Poortvliet.
( 6 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, s. 25).
( 7 ) Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1).
( 8 ) Dom (C‑456/06, EU:C:2008:232), punkterna 31 och 34.
( 9 ) Se domstolens dom, Laserdisken (C‑479/04, EU:C:2006:549), punkterna 23–25.
( 10 ) Dom Infopaq International (C‑5/08, EU:C:2009:465), punkt 27.
( 11 ) Min kursivering.
( 12 ) Min kursivering.
( 13 ) Detta slog domstolen fast i sin dom UsedSoft (C‑128/11, EU:C:2012:407), punkt 60.
( 14 ) Kommissionens skriftliga yttrande, punkt 59. Kursiveringar i originalet.
( 15 ) Punkt 3.3 i beslutet att begära förhandsavgörande.
Full & Egal Universal Law Academy