FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 4 september 2014 ( 1 )
Förenade målen C‑464/13 och C‑465/13
Europäische Schule München
mot
Silvana Oberto (C‑464/13)
Barbara O’Leary (C‑465/13)
(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht (Tyskland))
”Stadga för Europaskolorna — Huruvida Europaskolornas besvärsnämnd eller domstolarna i en skolas värdland är behöriga att pröva ett visstidsanställningsavtal som ingåtts mellan skolan och en lärare som inte är utnämnd eller utsänd av en medlemsstat”
I – Inledning
1.
Ska tvister avseende visstidsanställningsavtal, vilka har förnyats upprepade gånger under flera år mellan rektorn för en Europaskola och dess timlärare, omfattas av behörigheten för domstolarna i nämnda Europaskolas värdland eller behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd, enligt artikel 27.2 i konventionen med stadga för Europaskolorna, vilken ingicks i Luxemburg den 21 juni 1994 ( 2 ) mellan medlemsstaterna och Europeiska gemenskaperna (nedan kallad 1994 års konvention)?
2.
Detta är i huvudsak föremålet för de tolkningsfrågor som Bundesarbeitsgericht (Tyskland) har hänskjutit inom ramen för två tvister mellan Europäische Schule München (Europaskolan i München) och två av dess timlärare, Silvana Oberto och Barbara O’Leary, som sedan 1998 respektive 2003 har arbetat som timlärare på basis av ettåriga visstidsanställningsavtal, vilka regelbundet har förnyats av skolans rektor i enlighet med stadgan för Europaskolornas timlärare anställda mellan den 1 september 1994 och den 31 augusti 2011, vilken har godkänts av Europaskolornas styrelse (nedan kallad stadgan för timlärare). ( 3 )
3.
Silvana Oberto och Barbara O’Leary väckte båda talan vid Arbeitsgericht München avseende tidsbegränsningen av deras anställningsavtal till ett år, varav de senaste löpte ut i augusti 2011. Vid Arbeitsgericht München gjorde de gällande att tyska domstolar är behöriga att pröva huruvida tidsbegränsningen av deras respektive anställningsförhållande med Europäische Schule München är giltig. Europäische Schule München gjorde gällande att den inte är underställd den tyska domstolsordningen och att tvisten omfattas av exklusiv behörighet för Europaskolornas besvärsnämnd.
4.
Arbeitsgericht München slog i en mellandom fast att talan kunde tas upp till prövning, vilket bekräftades efter överklagande. Europäische Schule München överklagade till Bundesarbeitsgericht, vilken nu vill få klarhet i hur artikel 27.2 första meningen i 1994 års konvention ska tolkas.
5.
Bundesarbeitsgericht beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1)
Ska artikel 27.2 första meningen i [1994 års konvention] tolkas på så sätt, att en av en Europaskola anställd timlärare som inte är utsänd av medlemsstaterna, ingår i den personkrets som anges i konventionen och undantas inte, liksom administrativ personal och servicepersonal, från bestämmelsens tillämpning?
2)
För det fall att domstolen besvarar den första frågan jakande:
Ska artikel 27.2 första meningen [i 1994 års konvention] tolkas så, att bestämmelsen även omfattar lagenligheten i en handling riktad till timlärare som grundas på denna konvention, eller på regler som fastställts enligt den, som negativt påverkar sådana personer och som företagits av rektorn för en skola vid utövandet av sin befogenhet enligt denna konvention?
3)
För det fall att domstolen besvarar den andra frågan jakande:
Ska artikel 27.2 första meningen [i 1994 års konvention] tolkas så, att även ett avtal mellan rektorn för en Europaskola och en timlärare om tidsbegränsning av anställningsförhållandet utgör en handling som negativt påverkar timläraren och som företagits av rektorn?
4)
För det fall att domstolen besvarar den andra eller den tredje frågan nekande:
Ska artikel 27.2 första meningen [i 1994 års konvention] tolkas så, att besvärsnämnden som anges där ensam ska ha behörighet i första och sista instans, när alla administrativa kanaler har uttömts, i en tvist angående tidsbegränsning av ett anställningsavtal som rektorn för en skola ingår med en timlärare, när detta avtal grundar sig på styrelsens bestämmelse i punkt 1.3 i stadgan för timlärare … enligt vilken anställningsavtal ska ingås på årlig basis?”
6.
Parterna i det nationella målet och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden beträffande dessa frågor. Samtliga yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 15 maj 2014.
II – Bedömning
A – Huruvida domstolen är behörig att besvara tolkningsfrågorna
7.
Europäische Schule München har i sina skriftliga yttranden ifrågasatt huruvida domstolen är behörig att besvara tolkningsfrågorna med hänsyn till 1994 års konventions internationella karaktär. Även om Europäische Schule München med rätta avstod från denna invändning vid förhandlingen, förtjänar denna fråga som rör tvingande rätt åtminstone viss uppmärksamhet.
8.
Det är riktigt att Europaskolorna, vilkas syfte är att undervisa barn till personalen vid Europeiska unionens institutioner tillsammans från förskolan till och med gymnasiet, ( 4 ) när de grundades reglerades av stadgan för Europaskolan, vilken undertecknades i Luxemburg den 12 april 1957, ( 5 ) och protokollet om grundande av Europaskolor, vilket upprättades med hänvisning till stadgan för Europaskolan och undertecknades den 13 april 1962. ( 6 ) Dessa instrument ingicks mellan de sex ursprungliga medlemsstaterna i Europeiska gemenskaperna. Europeiska gemenskaperna var dock inte part i dessa instrument.
9.
På grund av den mellanstatliga karaktären hos 1957 års stadga har domstolen dragit slutsatsen att den inte är behörig att tolka bestämmelserna i denna, vare sig i samband med en begäran om förhandsavgörande eller inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 226 EG och som syftar till att slå fast huruvida en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt EG‑fördraget. ( 7 ) Eftersom detta instrument ingicks uteslutande mellan medlemsstaterna, var det inte en integrerad del av gemenskapsrätten. ( 8 )
10.
1957 års stadga och protokollet om grundande av Europaskolor har emellertid upphävts och ersatts genom 1994 års konvention, i enlighet med artikel 34 i sistnämnda konvention.
11.
1994 års konvention har inte enbart ingåtts av medlemsstaterna, utan även av Europeiska gemenskaperna, vars deltagande fastställs i rådets beslut 94/557/EG, Euratom, av den 17 juni 1994 om bemyndigande för Europeiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen att underteckna och sluta konventionen med stadga för Europaskolorna. ( 9 )
12.
Denna konvention utgör följaktligen ett avtal som har ingåtts av Europeiska unionens råd. För Europeiska unionens del innebär detta att konventionen utgör en integrerad del av unionens rättsordning från och med avtalets ikraftträdande, det vill säga den 1 oktober 2002. Av detta följer att domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av bestämmelserna i 1994 års konvention. ( 10 )
13.
Denna bedömning motsägs inte av domen i målet Miles m.fl., ( 11 ) vilken inte avsåg hur 1994 års konvention ska betraktas i unionens rättsordning, utan huruvida Europaskolornas besvärsnämnd kan betecknas som en ”domstol i en medlemsstat” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.
14.
Domstolens behörighet att i samband med ett förhandsavgörande besvara de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt avseende tolkningen av bestämmelserna i 1994 års konvention omfattar, enligt min mening, även akter som har antagits på grundval av dessa bestämmelser och som det hänvisas till i bestämmelserna, särskilt när tolkningen syftar till förståelse av deras räckvidd. Dessa akter möjliggör en tolkning av bestämmelsernas exakta räckvidd. De är ovillkorligen en del av nämnda bestämmelser och domstolen kan således inte bortse från dem.
15.
En av dessa akter, som avses i förevarande fall, är – som det framgår av resonemanget nedan beträffande hur tolkningsfrågorna bör besvaras – stadgan för timlärare, vilken är en akt med allmän räckvidd som har antagits av Europaskolornas styrelse. Styrelsen är Europaskolornas viktigaste gemensamma beslutande organ och består bland annat av företrädare för medlemsstaterna och för Europeiska kommissionen. ( 12 ) Den hänskjutande domstolen är för övrigt själv fullständigt medveten om nödvändigheten av detta synsätt, eftersom den uttryckligen har hänvisat till stadgan för timlärare i sin fjärde fråga avseende tolkningen av artikel 27.2 i 1994 års konvention.
16.
Eftersom det enligt min åsikt inte råder någon tvekan om att domstolen är behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor, kommer jag nu att behandla dessa frågor, vilka samtliga i huvudsak avser huruvida artikel 27.2 i 1994 års konvention ska tolkas så, att den hänskjutande domstolen, i egenskap av en domstol i värdlandet för Europäische Schule München, inte är behörig att pröva respektive talan som har väckts vid den av Silvana Oberto och Barbara O’Leary, och att dessa enligt nämnda artikel borde ha vänt sig till Europaskolornas besvärsnämnd.
B – Artikel 27.2 i 1994 års konvention och räckvidden av behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd
17.
Medan det i 1957 års stadga inte föreskrevs någon särskild mekanism för tvistlösning mellan de personer som omfattades av stadgan och Europaskolorna, har det genom 1994 års konvention inrättats en besvärsnämnd med ”strikt begränsad behörighet” i syfte att ge ”lärarkåren samt andra som omfattas” ett ”lämpligt rättsskydd mot handlingar från styrelsens eller de administrativa nämndernas sida”. ( 13 )
18.
I den första tolkningsfrågan nämns två av personalkategorierna vid Europaskolorna, å ena sidan lärarkåren, å andra sidan administrativ personal och servicepersonal.
19.
När det gäller behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd framgår det av artikel 27.2 första stycket i 1994 års konvention att den är behörig i första och sista instans, när alla administrativa kanaler har uttömts, i ”en tvist angående tillämpningen av [konventionen] på alla personer som omfattas av den, med undantag av administrativ personal och servicepersonal, och vad avser lagenlighet i en handling som grundas på [1994 års ] konvention, eller på regler som fastställts enligt den, som negativt påverkar sådana personer och som företagits av styrelsen eller administrativa nämnden i skolan vid utövandet av deras befogenhet …”.
20.
Av denna bestämmelse framgår att vad gäller den personkrets som omfattas av behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd är besvärsnämnden behörig i tvister som rör personer som omfattas av 1994 års konvention, med undantag av tvister som rör administrativ personal och servicepersonal.
21.
Av detta följer att tvister mellan administrativ personal och servicepersonal samt Europaskolorna omfattas av behörigheten för domstolarna i skolornas värdländer.
22.
Denna tolkning bekräftas av artikel 27.7 i 1994 års konvention, där det anges att ”[a]ndra tvister i vilka [Europa]skolorna är part”, det vill säga tvister som inte omfattas av den exklusiva och strikt begränsade behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd, ”skall falla under nationella domstolars behörighet”.
23.
Denna tolkning bekräftas även av artikel 36 i tjänsteföreskrifterna för administrativ personal och servicepersonal vid Europaskolorna, vilka godkändes av styrelsen i Lissabon den 17 och 18 april 2007. I den artikeln anges det att de nationella domstolarna ensamma är behöriga att rättsligt avgöra tvister mellan en person ur den administrativa personalen och servicepersonalen samt en Europaskola avseende lagenligheten av en akt för tillämpning av tjänsteföreskrifterna för nämnda personal som påverkar personen i fråga negativt. ( 14 )
24.
Enligt artikel 27.2 första stycket i 1994 års konvention omfattas däremot tvister mellan lärarkåren och Europaskolorna av den exklusiva behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd.
25.
Detta konstaterande räcker emellertid inte för att besvara den problematik som den hänskjutande domstolen har lagt fram i fråga om tvister mellan en Europaskola och dess timlärare.
26.
Av bestämmelserna i 1994 års konvention framgår att kategorin ”lärarkåren”, vilken omfattas av konventionen, i strikt mening inte inbegriper timlärare.
27.
I artikel 3.2 i 1994 års konvention anges att undervisningen ska ske genom lärare som är utsända eller utnämnda av medlemsstaterna, det vill säga personal som enligt artikel 12.4 a i samma konvention under sin utstationering eller utnämning vid Europaskolorna ovillkorligen behåller de befordrings- eller pensioneringsrättigheter som garanteras genom nationella regler, eftersom de tillhör den egna medlemsstatens undervisningssystem. ( 15 )
28.
I artikel 27.2 andra stycket i 1994 års konvention fastställs dessutom en skillnad mellan ”tjänsteföreskrifterna för lärarkåren”, vilka enligt artikel 12.1 i samma konvention ska antas av styrelsen, ( 16 ) och ”anställningsvillkoren för timlärare”.
29.
Timlärare omfattas således varken av kategorin ”administrativ personal och servicepersonal” eller kategorin ”lärarkåren” i den mening som avses i bestämmelserna i 1994 års konvention.
30.
Timlärare ska enligt min mening snarare anses tillhöra kategorin ”andra som omfattas” av konventionen, vilka vid tvister med Europaskolorna i princip ska vända sig till Europaskolornas besvärsnämnd enligt artikel 27.2 första stycket i 1994 års konvention.
31.
Det ska även erinras om att det i artikel 27.2 andra stycket i 1994 års konvention anges att det i ”anställningsvillkoren för timlärare” ska fastställas ”villkor och närmare föreskrifter” för förfarandena vid besvärsnämnden.
32.
Anställningsvillkoren för timlärare är inskrivna i stadgan för timlärare, vilken har antagits av styrelsen och reglerar arbetsförhållandena mellan Europäische Schule München samt Barbara O’Leary och Silvana Oberto i tvisten vid den nationella domstolen.
33.
Av stadgan för timlärare framgår att timlärare anställs för att i vissa situationer täcka ett tillfälligt behov och att deras anställningsavtal ska vara ettåriga. ( 17 )
34.
Medan det i artikel 3.2 i stadgan för timlärare anges att flera bestämmelser i stadgan för den utstationerade personalen vid Europaskolorna, däribland artikel 80 avseende förfarandet vid Europaskolornas besvärsnämnd, ”ska tillämpas på lärare som anställs av rektorn”, anges det i artikel 3.4 i stadgan för timlärare, med rubriken ”Lagstiftning i skolans värdland”, att ”villkoren för anställning och uppsägning av timlärare … ska regleras av lagstiftningen i skolans värdland vad gäller arbetsvillkor och arbetsförhållanden samt socialförsäkring och beskattning, utan att det påverkar ovanstående bestämmelser. Domstolarna i skolans värdland är behöriga att avgöra eventuella tvister”.
35.
Enligt hänvisningen i artikel 27.2 andra stycket i 1994 års konvention till de villkor och närmare föreskrifter som ska fastställas i anställningsvillkoren för timlärare, påverkar artikel 3.4 i stadgan för timlärare således, i en utsträckning som det återstår att fastställa, omfattningen av behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd och av det förfarande som är tillämpligt vid den i samband med tvister mellan timlärare och Europaskolorna.
36.
Europäische Schule München har i sina skriftliga yttranden, med hänvisning till besvärsnämndens beslut av den 21 augusti 2012 i ärende 12/12 (nedan kallat beslutet i ärende 12/12), i huvudsak anfört att behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd enligt artikel 3.2 i stadgan för timlärare omfattar alla arbetstvister mellan timlärare och Europaskolorna.
37.
Även om domstolen naturligtvis inte är bunden av besvärsnämndens bedömningar, tycks det mig av två skäl som om den slutsats som Europäische Schule München har dragit av beslutet i ärende 12/12 under alla omständigheter behöver nyanseras i betydande utsträckning.
38.
För det första ska det preciseras att Europaskolornas besvärsnämnd i ärende 12/12 hade anmodats att pröva lagenligheten av ett beslut som hade fattats av rektorn för Europäische Schule München om att inte betala ut övertidsersättning för övervakningsuppgifter till en av skolans timlärare. Besvärsnämnden avvisade besväret, i första hand med motiveringen att det inte hade föregåtts av det fastställda administrativa förfarandet. ( 18 ) Som det framgår av föremålet för tvisten och andrahandsmotiveringen avseende saken i besvärsnämndens beslut, avsåg besväret timlärarnas lönevillkor och inte deras ”villkor för anställning och uppsägning” i den mening som avses i artikel 3.4 i stadgan för timlärare.
39.
För det andra är det riktigt att Europaskolornas besvärsnämnd innan den avvisade besväret angav att den var behörig att pröva ett sådant besvär enligt hänvisningen i artikel 3.2 i stadgan för timlärare till artikel 80 i stadgan för den utstationerade personalen, och att artikel 3.2 ”har företräde framom [artikel] 3.4 i stadgan [för timlärare], i vilken det föreskrivs att domstolarna i värdlandet, i förevarande fall Arbeitsgericht München, är behöriga, dock ’utan att det påverkar ovanstående bestämmelser’ och således endast subsidiärt”. ( 19 ) Oavsett vad besvärsnämnden anser framgår det emellertid tydligt av ordalydelsen i artikel 3.4 i stadgan för timlärare, vilken återgetts ovan, att formuleringen ”utan att det påverkar ovanstående bestämmelser” i slutet av första meningen i den artikeln inte alls hör samman med andra meningen i samma artikel, vilken avser behörigheten för värdlandets domstolar att ”avgöra eventuella tvister”.
40.
Formuleringen ”utan att det påverkar ovanstående bestämmelser” i artikel 3.4 första meningen i stadgan för timlärare syftar uteslutande på ”villkoren för anställning och uppsägning av timlärare” och kan således endast förstås som en hänvisning till de materiella och inte de processuella villkor som fastställs i övriga bestämmelser i stadgan för timlärare.
41.
Detta synsätt överensstämmer enligt min mening med det ovan angivna syftet med 1994 års konvention att uppställa strikta ramar för behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd, utan att orimligt inkräkta på den kvarstående behörigheten för domstolarna i skolornas värdländer, vilken anges i artikel 27.7 i konventionen.
42.
För att inga oklarheter ska kvarstå bör det påpekas att det mot bakgrund av ovanstående överväganden står klart att det allmänna argument som anförts av Europäische Schule München, avseende att Europaskolorna i egenskap av en internationell organisation har rättslig immunitet vid de nationella domstolarna, inte heller kan godtas. ( 20 )
43.
1994 års konvention och de akter som har antagits i enlighet med den visar med tillräcklig tydlighet att det var de avtalsslutande parternas vilja att säkerställa en balanserad fördelning av behörigheten mellan Europaskolornas besvärsnämnd och domstolarna i Europaskolornas värdländer – och inte att Europaskolorna skulle åtnjuta fullständig immunitet vid de nationella domstolarna, inte heller på det arbetsrättsliga området – och detta med avseende på såväl den personal som deltar i Europaskolornas huvudsakliga verksamhet, det vill säga undervisningen, som den personal som endast deltar sekundärt eller indirekt.
44.
Av detta följer enligt min mening att behörigheten för Europaskolornas besvärsnämnd omfattar tvister mellan en timlärare och en Europaskola, med undantag av dels tvister som avser villkoren för anställning och uppsägning av denna personal, enligt en kombinerad tillämpning av artikel 27.2 andra stycket i 1994 års konvention och artikel 3.4 i stadgan för timlärare, dels andra tvister i den mening som avses i artikel 27.7 i 1994 års konvention i vilka skolorna är part, särskilt tvister avseende civilrättsligt eller straffrättsligt ansvar.
45.
Eftersom tvisterna vid den nationella domstolen avser användandet av på varandra följande ettåriga avtal ( 21 ) och således ett grundläggande villkor för anställning av timlärare, omfattas de följaktligen enligt artikel 3.4 i stadgan för timlärare av behörigheten för domstolarna i värdlandet för Europäische Schule München.
46.
Att domstolarna i Europaskolornas värdländer tillerkänns denna behörighet tycks mig desto mer korrekt och berättigat, eftersom det också säkerställer ett lämpligt materialrättsligt skydd för timlärarnas rättigheter när det gäller villkoren för anställning och uppsägning, och detta skydd, trots timlärarnas ställning som arbetstagare, inte med fullständig säkerhet garanteras genom det rättsmedelssystem som inrättats genom 1994 års konvention.
47.
Det bör erinras om att enligt rättspraxis förlorar en medborgare från en medlemsstat som i en annan medlemsstat arbetar vid en internationell organisation inte sin ställning som arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF. ( 22 ) Erkännandet och bibehållandet av denna ställning är desto viktigare när personerna i fråga, i likhet med timlärare anställda av Europaskolorna, i stor utsträckning omfattas av lagstiftningen i den internationella organisationens värdland vad gäller arbetsvillkor och arbetsförhållanden samt socialförsäkring och beskattning.
48.
Det ska även betonas att Silvana Oberto och Barbara O’Leary genom respektive talan vid domstolarna i värdlandet för Europäische Schule München i huvudsak vill åtnjuta skydd genom den tyska lagstiftningen för införlivande av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, ( 23 ) särskilt klausul 5.1 i detta ramavtal. Ramavtalet om visstidsarbete (nedan kallat ramavtalet) ingicks den 18 mars 1999 och är bifogat direktivet i en bilaga.
49.
Nämnda klausul syftar till att uppnå ett av de mål som eftersträvas med ramavtalet, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I klausulen föreskrivs därför ett antal minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarna hamnar i en utsatt situation. ( 24 )
50.
Genom direktiv 1999/70 åläggs medlemsstaterna sålunda, för att förhindra missbruk genom användandet av på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden, att med effektiv och bindande verkan införa minst en av de tre åtgärder som anges i klausul 5.1 a–c i ramavtalet, det vill säga bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas. ( 25 )
51.
Enligt artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 är medlemsstaterna skyldiga att ”när som helst” kunna garantera de resultat som åläggs genom direktivet.
52.
Unionsdomstolen har slagit fast att klausul 5.1 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet utgör ett specifikt uttryck för principen om förbud mot rättsmissbruk, som är en allmän rättsprincip, vilket innebär att i förhållandena mellan unionsinstitutionerna och deras visstidsanställda personal ska de bestämmelser som är tillämpliga på denna personal i den mån det är möjligt tolkas i överensstämmelse med syftena och minimiföreskrifterna i ramavtalet och ytterst med principen om förbud mot rättsmissbruk. ( 26 )
53.
En arbetstagare som visstidsanställs av en arbetsgivare i en medlemsstat eller av unionsinstitutionerna bör kunna förvänta sig att omfattas av de gemensamma minimiföreskrifter som föreskrivs i klausul 5.1 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet eller av principen om förbud mot rättsmissbruk, vilken specifikt kommer till uttryck i nämnda klausul.
54.
När medlemsstaterna och unionen, vilka är de enda avtalsparterna i 1994 års konvention, ingick konventionen kan deras avsikt inte ha varit att arbetstagare i unionen inte ska kunna åtnjuta dessa gemensamma minimiföreskrifter, särskilt som dessa arbetstagare, i likhet med Europaskolornas timlärare, i stor utsträckning omfattas av lagstiftningen i skolornas värdländer.
55.
Vid förhandlingen förnekade kommissionen inte heller att minimiföreskrifterna i klausul 5.1 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet kan tillämpas på arbetsförhållanden mellan Europaskolorna och deras timlärare, utan hävdade i huvudsak endast att stadgan för timlärare, vilken har antagits i enlighet med 1994 års konvention, inte har anpassats till den rättsutveckling som följer av klausul 5.1 i ramavtalet, vilken utgör ett specifikt uttryck för principen om förbud mot rättsmissbruk.
56.
Eftersom 1994 års konvention är en unionsakt, bör den tolkas mot bakgrund av den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk, vilken när det gäller arbetsförhållanden inom unionen specifikt kommer till uttryck i klausul 5.1 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet. Enligt denna klausul ska minimibestämmelser antas för att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden.
57.
Det måste konstateras att bestämmelserna i 1994 års konvention emellertid inte säkerställer att de gemensamma minimibestämmelser som följer av unionsrätten med fullständig säkerhet faktiskt kan åberopas vid det rättsliga organ som har inrättats genom konventionen, detta trots att Europaskolornas timlärare är arbetstagare i den mening som avses i artikel 45 FEUF.
58.
Med hänvisning till att det samarbete som inrättats genom 1994 års konvention bildar en särskild typ av system och att Europaskolorna är en internationell organisation ( 27 ) har Europaskolornas besvärsnämnd redan tidigare ansett att internationella instrument, och däribland unionsrätten, i vilka Europaskolorna inte själva är parter inte kan vara rättsligt bindande för skolorna som sådana. ( 28 )
59.
Besvärsnämnden har förklarat att den är beredd att erkänna att de grundläggande principer och till och med de allmänna principer som det hänvisas till i dessa instrument, och vilka godkänts gemensamt i unionens rättsordning såväl som i medlemsstaternas rättsordningar, ”kan” tjäna som referens för verksamheten vid Europaskolornas organ vid sidan av deras egna rättsregler. ( 29 )
60.
Det utrymme för skönsmässiga bedömningar som Europaskolornas besvärsnämnd därigenom förbehåller sig när det gäller att avgöra vilka unionsrättsliga regler och principer som kan tjäna som referens vid en granskning av huruvida Europaskolornas verksamhet och akter är lagenliga medför att det, när det gäller arbetstagare som – i likhet med timlärarna, i stor utsträckning omfattas av lagstiftningen i Europaskolornas värdländer vad gäller arbetsfrågor, socialförsäkring och beskattning – inte kan garanteras att den allmänna principen om förbud mot rättsmissbruk iakttas, vilken när det gäller arbetsförhållanden inom unionen specifikt kommer till uttryck i de gemensamma minimiföreskrifterna i klausul 5.1 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet, vilka ”när som helst” ska kunna garanteras av medlemsstaterna.
61.
Detta utrymme för skönsmässiga bedömningar är desto mer oroande, eftersom Europaskolornas besvärsnämnd beslutar i första och sista instans, men – såsom domstolen konstaterade i det ovannämnda målet Miles m.fl. – inte är behörig att vända sig till domstolen med en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF. ( 30 )
62.
Att inrättandet av en besvärsnämnd vid Europaskolorna genom 1994 års konvention har gjort det möjligt att säkerställa ett visst rättsskydd för de personer som omfattas av konventionen garanterar inte att dessa personer ur materialrättsligt hänseende faktiskt och med fullständig säkerhet kan åberopa minimiföreskrifterna i klausul 5 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet, vilka utgör ett specifikt uttryck för den allmänna rättsprincip som samtliga avtalsslutande parter i 1994 års konvention är bundna av och som enligt min åsikt inte kan åsidosättas av de organ som inrättats genom konventionen.
63.
Det är således inte tillräckligt att ett sådant rättsmedel har inrättats. ( 31 ) Det måste dessutom kunna garanteras att de rättigheter som tillkommer de personer som omfattas av 1994 års konvention, i förevarande fall de rättigheter som följer av unionens rättsregler för förhindrande av rättsmissbruk till följd av användandet av på varandra följande visstidsanställningsavtal, faktiskt kan åberopas vid det rättsliga organ som inrättats genom konventionen. ( 32 )
64.
Eftersom det inte med fullständig säkerhet garanteras att dessa rättigheter kan åberopas vid nämnda organ, såsom jag har visat ovan, anser jag att det, så länge det rättsliga system som föreskrivs i 1994 års konvention inte har ändrats på ett sätt som bland annat ger Europaskolornas besvärsnämnd behörighet att vända sig till domstolen med frågor om tolkningen av unionsrätten, ( 33 ) i förevarande fall är motiverat att domstolarna i de medlemsstater som är värdländer för skolorna säkerställer kontrollen av att timlärarnas rättigheter vad gäller villkoren för anställning och uppsägning vid Europaskolorna iakttas.
65.
En motsatt lösning skulle innebära att tvister som objektivt sett åtminstone delvis avser tillämpningen och tolkningen av unionsrätten skulle undantas från de nationella domstolarnas behörighet, trots att det rättsliga organ som inrättats genom 1994 års konvention än så länge inte utgör en del av unionens domstolssystem. Analogt med den motivering som angavs i domstolens yttrande om utkastet till avtal om inrättande av ett enhetligt system för patenttvister, ( 34 ) anser jag att detta skulle vara oförenligt med unionens primärrätt.
66.
Det är av denna anledning som jag anser att såväl artikel 27 i 1994 års konvention, läst mot bakgrund av stadgan för timlärare, som det sammanhang och den anda mot bakgrund av vilka dessa instrument ska tolkas talar för att villkoren för anställning och uppsägning av timlärare omfattas av behörigheten för domstolarna i de medlemsstater som är värdländer för Europaskolorna.
67.
Att domstolarna i de medlemsstater som är värdländer för Europaskolorna ges en sådan behörighet innebär inte, tvärtemot vad Europäische Schule München gjorde gällande vid förhandlingen vid domstolen, att timlärarna kommer att omfattas av olika system. Vissa Europaskolor erbjuder inte längre endast ettåriga avtal för sina timlärare och reglerna för rekrytering av timlärare är därför inte helt enhetliga, vilket såväl Europäische Schule München som kommissionen medgav vid förhandlingen. Dessutom avser minimiföreskrifterna i klausul 5.1 i det genom direktiv 1999/70 genomförda ramavtalet, vilka utgör ett specifikt uttryck för principen om förbud mot rättsmissbruk och vilka de nationella domstolarna ska garantera, gemensamma bestämmelser som ska uppfyllas av samtliga medlemsstater, särskilt de som är värdländer för Europaskolorna enligt 1994 års konvention.
68.
Det bör slutligen upprepas att det synsätt som jag uppmanar domstolen att anta i förevarande mål inte ska tolkas som ett ifrågasättande av den rättsliga immunitet som internationella organisationer åtnjuter enligt sina stiftelseurkunder.
69.
Det grundar sig tvärtom på det särskilt nära och funktionella förhållandet mellan Europaskolorna samt medlemsstaterna och unionsinstitutionerna och på den särskilda systematiken i bestämmelserna i 1994 års konvention och i de akter som har vidtagits i enlighet med konventionen, genom vilka de nationella domstolarna tillerkänns en kvarstående behörighet att avgöra tvister mellan de personer som omfattas av konventionen och Europaskolorna, utom vad gäller tvister där behörigheten strikt tilldelats Europaskolornas besvärsnämnd.
III – Förslag till avgörande
70.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Bundesarbeitsgericht på följande sätt:
Artikel 27.2 och 27.7 i konventionen med stadga för Europaskolorna, vilken ingicks i Luxemburg den 21 juni 1994 mellan medlemsstaterna och Europeiska gemenskaperna, ska tolkas så, att den ger domstolarna i Europaskolornas värdländer behörighet att avgöra tvister mellan nämnda skolor och deras timlärare avseende villkoren för anställning och uppsägning i den mening som avses i stadgan för Europaskolornas timlärare anställda mellan den 1 september 1994 och den 31 augusti 2011, vilken har godkänts av skolornas styrelse.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) EGT L 212, s. 3; svensk specialutgåva, område 16, volym 2, s. 83. Konventionen trädde i kraft den 1 oktober 2002.
( 3 ) 2011-06-D-24-fr-1.
( 4 ) Se artiklarna 1 och 3 i 1994 års konvention. Europaskolorna, som stadgan är tillämplig på, är för närvarande fjorton till antalet, har närmare 23000 elever och utfärdar den europeiska studentexamen. Fem av skolorna finns i Belgien, tre i Tyskland (varav Europäische Schule München), en i Spanien, en i Italien, två i Luxemburg, en i Nederländerna och en i Förenade kungariket. Eftersom unionen även har byråer och andra liknande organ i andra medlemsstater, har Europaskolornas styrelse från och med 2005 beslutat om inrättande av ett antal ackrediterade Europaskolor, så kallade typ II‑skolor, som ger motsvarande utbildning som de fjorton Europaskolorna och även är behöriga att utfärda den europeiska studentexamen. Dessa ackrediterade Europaskolor, som för närvarande är nio till antalet (en i Tyskland, en i Irland, två i Frankrike, en i Grekland, en i Italien, en i Nederländerna, en i Finland och en i Förenade kungariket), finns emellertid inte med i förteckningen i bilaga I till 1994 års konvention.
( 5 ) Förenta nationernas fördragssamling, vol. 443, s. 129 (nedan kallad 1957 års stadga).
( 6 ) Förenta nationernas fördragssamling, vol. 752, s 267.
( 7 ) Se dom Hurd (44/84, EU:C:1986:2, punkterna 20–22) respektive dom kommissionen/Belgien (C‑132/09, EU:C:2010:562, punkt 45).
( 8 ) Se, bland annat, dom kommissionen/Belgien (EU:C:2010:562, punkt 44). Det bör även påpekas att Europeiska gemenskaperna inte påtog sig någon av de skyldigheter som medlemsstaterna hade inom ramen för de organ som inrättades genom 1957 års stadga och att stadgan inte innehöll någon klausul som tilldelade domstolen behörighet.
( 9 ) EGT L 212, s. 1; svensk specialutgåva, område 16, volym 2, s. 81.
( 10 ) Se, analogt, bland annat dom Bogiatzi (C‑301/08, EU:C:2009:649, punkt 23) och dom Air Transport Association of America m.fl. (C‑366/10, EU:C:2011:864, punkt 73). Se, när det gäller 1994 års konvention, mitt förslag till avgörande kommissionen/Belgien (C‑132/09, EU:C:2010:342, fotnot 46).
( 11 ) C‑196/09, EU:C:2011:388.
( 12 ) Se artiklarna 8 och 10 i 1994 års konvention.
( 13 ) Se den fjärde som-satsen i 1994 års konvention.
( 14 ) 2007-D-153-fr-6, s. 18.
( 15 ) Se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Förenade kungariket (C‑545/09, EU:C:2012:52, punkterna 41 och 48). Europaskolornas besvärsnämnd hade tidigare betecknat ettåriga på varandra följande avtal som ingåtts mellan en timlärare och Europaskolan Bryssel II som ett anställningsförhållande ”inom det privaträttsliga området som fullständigt skiljer sig från ett anställningsförhållande för utstationerad personal vid Europaskolorna”, och hade således förutsatt att sistnämnda personal till skillnad från timlärare utses för sin uppgift av de nationella myndigheterna, (se besvärsnämndens beslut av den 22 juni 2001, besvär 01/001, s. 7). Detta beslut, liksom alla beslut som antas av besvärsnämnden, är tillgängliga på besvärsnämndens webbplats:
( 16 ) Se stadgan för den utstationerade personalen vid Europaskolorna, senast ändrad av styrelsen den 5 december 2013 (2011-04-D-14-fr-3).
( 17 ) Se artiklarna 1.2 och 2 a respektive 1.3 i stadgan för timlärare. Trots detta har Europäische Schule München i sina skriftliga yttranden angett att timlärarna utgör närmare 40 procent av nämnda skolas totala personal. Enligt ett dokument från Europaskolornas generalsekreterare om reformen av systemet för dessa skolor, vilket styrelsen godkände den 23 april 2009 (2009-D-353-fr-4, s. 5), motsvarar antalet timlärare som behövs omkring 25 procent av den totala lärarkåren och kan inte minskas till under denna nivå.
( 18 ) Punkt 9 b i beslutet i ärende 12/12. Europaskolornas besvärsnämnd avsåg i andra hand att besväret i varje fall måste underkännas med motiveringen att övervakning ska betraktas som ”andra uppgifter” som, förutom undervisning, ingår i en timlärares arbetsuppgifter och således inte ger rätt till övertidsersättning.
( 19 ) Punkt 9 a i beslutet i ärende 12/12.
( 20 ) Se, beträffande denna fråga, särskilt Orzan, M.F., ”Le immunità ed i privilegi delle organizzazioni internazionali”, Del Vecchio A., Diritto delle Organizzazioni Internazionali, Edizioni Scientifiche Italiane, 2012, s. 243.
( 21 ) I artikel 1.3 i stadgan för timlärare anges att anställningsavtalen ska vara ettåriga.
( 22 ) Se, bland annat, dom Gardella (C‑233/12, EU:C:2013:449, punkterna 25 och 26) beträffande en anställd vid Europeiska patentverket.
( 23 ) EGT L 175, s. 3.
( 24 ) Se, bland annat, dom Márquez Samohano (C‑190/13, EU:C:2014:146, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
( 25 ) Se, för ett liknande resonemang, dom Márquez Samohano (EU:C:2014:146, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
( 26 ) Se, bland annat, dom Adjemian m.fl./kommissionen (T‑325/09 P, EU:T:2011:506, punkterna 57 och 62) och beslut Christoph m.fl./kommissionen (F‑63/08, EU:F:2013:36, punkt 75). Det bör även erinras om att domstolen i domen av den 5 juli 2007, Kofoed (C‑321/05, EU:C:2007:408, punkt 38) uttryckligen slog fast att förbud mot rättsmissbruk utgör en allmän unionsrättslig princip.
( 27 ) Se, för ett liknande resonemang, dom Miles m.fl. (EU:C:2011:388, punkterna 39 och 42).
( 28 ) Se, bland annat, besvärsnämndens beslut av den 30 juli 2007, besvär 07/14, punkt 18, och besvärsnämndens beslut av den 15 oktober 2009, besvär 09/35, punkt 12.
( 29 ) Se besvärsnämndens beslut av den 28 augusti 2012, besvär 12/35, punkt 11.
( 30 ) EU:C:2011:388, punkt 46. I sin verksamhetsrapport för 2013 (2014-02-D-16-fr-2, dokument av den 11 och 12 mars 2014, s. 11) erinrade ordföranden för Europaskolornas besvärsnämnd om och understödde domstolens ”förslag” i domen i det ovannämnda målet Miles m.fl. (EU:C:2011:388, punkt 45), enligt vilket det ankommer på de avtalsslutande parterna att låta utveckla det system med domstolsskydd som fastställs i 1994 års konvention, och ansåg att en sådan utveckling skulle göra det möjligt att ”garantera ett faktiskt iakttagande av rättigheterna för de personer som omfattas av konventionen” i syfte att ”säkerställa ett jämförbart rättsskydd för dessa personer som för Europeiska unionens medborgare”.
( 31 ) Detta skulle, med beaktande av de medborgerliga och processuella rättigheter som garanteras genom Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, vilken undertecknades i Rom den 4 november 1950, eventuellt kunna vara tillräckligt när det allmänt rör sig om interna rättsmedel som inrättats av internationella organisationer som inte har ett lika nära förhållande till medlemsstaterna och unionsinstitutionerna som Europaskolorna (se, bland annat, Europadomstolen, Waite och Kennedy mot Tyskland, nr 26083/94, 1999-I, § 67 och 73; beslut av den 5 mars 2013, Chapman mot Belgien, nr 39619/06, § 48 och 54).
( 32 ) Det kan påpekas att på grundval av rätten till en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna kontrollerar till och med vissa nationella domstolar att den mekanism för lösning av arbetstvister som inrättats av internationella organisationer verkligen fungerar väl, och om den inte fungerar anser sig nämnda nationella domstolar vara behöriga att avgöra de tvister som anhängiggörs vid dem, förutsatt att det finns en anknytning. Se exempel som nämns av M. F. Orzan (ovan fotnot 20), s. 260 och 265.
( 33 ) I den ovan i fotnot 30 nämnda verksamhetsrapporten för 2013 anger ordföranden för Europaskolornas besvärsnämnd att han för närvarande leder en arbetsgrupp som ska lägga fram ett förslag för Europaskolornas generalsekreterare och styrelse om ”hur rättsskyddet inom Europaskolornas system kan förstärkas”. Domstolen har i allmänhet ansett att ett internationellt avtal som ingåtts med tredjeland kan innebära att domstolen får ny domsrätt, under förutsättning att detta inte innebär att dess funktion enligt EU-fördraget och EUF-fördraget ändrar karaktär (se, bland annat, yttrande 1/09, EU:C:2011:123, punkt 75). Det finns desto större skäl att erkänna en sådan möjlighet när det gäller ett internationellt avtal som ingåtts uteslutande av medlemsstaterna och unionen.
( 34 ) Yttrande 1/09 (EU:C:2011:123, punkterna 80–82).
Full & Egal Universal Law Academy