23.11.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 344/51
Talan väckt den 23 september 2013 — Republiken Estland mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
(Mål C-508/13)
2013/C 344/89
Rättegångsspråk: estniska
Parter
Sökande: Republiken Estland (ombud: K. Kraavi-Käerdi)
Svarande: Europaparlamentet och Europeiska unionens råd
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
ogiltigförklara artiklarna 4.6, 4.8, 16.3 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU (1) av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG på den grunden att fördragen eller någon rättsregel om dess tillämpning har överträtts, då dessa bestämmelser enligt sökanden inte överensstämmer proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Vid antagandet av dessa bestämmelser åsidosattes också motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, vilken utgör en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Republiken Estland har därför yrkat att den halva meningen ”och att upplysningskravet ingår i den nationella skattelagstiftningen enbart av skatteuppbördsskäl” i artikel 4.6, orden ”som krävs i den nationella skattelagstiftningen enligt punkt 6” i artikel 4.8 samt artiklarna 16.3 och 6.3 i sin helhet ska ogiltigförklaras. För det fall domstolen bedömer att nämnda bestämmelser inte utgör fristående bestämmelser och inte kan skiljas från direktivet i övrigt, utan att det ändras, och att en ogiltigförklaring av dessa bestämmelser skulle kunna ha en negativ inverkan på direktivets system har sökanden yrkat att direktivet på samma grund och av samma skäl ska ogiltigförklaras i sin helhet,
—
förplikta Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
1.
Republiken Estland har yrkat att vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG direktiv 2013/34/EU (nedan kallat direktivet) ska ogiltigförklaras, alternativt att direktivet ska ogiltigförklaras i sin helhet.
2.
Talan väcktes med stöd av artikel 263.1 FEUF och syftar till att den halva meningen ”och att upplysningskravet ingår i den nationella skattelagstiftningen enbart av skatteuppbördsskäl” i artikel 4.6, orden ”som krävs i den nationella skattelagstiftningen enligt punkt 6” i artikel 4.8 samt artiklarna 16.3 och 6.3 i direktivet, alternativt direktivet i dess helhet, ska ogiltigförklaras med anledning av att en väsentlig formföreskrift och fördragen eller någon rättsregel om deras tillämpning har åsidosatts.
3.
Åsidosättandet av en väsentlig formföreskrift består i att den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 FEUF inte beaktades när direktivets antogs. Åsidosättandet av fördragen eller någon rättsregel om deras tillämpning består i att proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen åsidosattes.
4.
Det var inte möjligt att med hjälp av åtgärderna för den maximala harmonisering som föreskrivs i artikel 4.6 jämförd med artikel 4.8 och artikel 16.3 i direktivet hitta en balans mellan direktivets båda målsättningar — att öka de finansiella rapporternas tydlighet och jämförbarhet samt att minska den administrativa bördan för små och medelstora företag. De vidtagna åtgärderna är därför inte ägnade att uppnå de legitima mål som eftersträvas.
5.
Ett väsentligt mål med direktivet — att öka de finansiella rapporternas tydlighet och jämförbarhet — kan inte uppnås med de vidtagna åtgärderna eftersom medlemsstaternas olika företagskultur inte i tillräcklig utsträckning beaktades vid utarbetandet av ett utkast till direktivet. Om direktivet införlivades med medlemsstaternas rättsordningar skulle det leda till att 97,9 procent av företagen, vilka svarar för mer än hälften av den nationella omsättningen, befriades från en väsentlig del av redovisningsplikten. Detta skulle emellertid inte främja uppnåendet av det för hela unionen gällande målet att öka de finansiella rapporternas tydlighet och jämförbarhet.
6.
Ett väsentligt mål med direktivet — att minska den administrativa bördan — kan inte uppnås med de vidtagna åtgärderna eftersom man vid utarbetandet av ett utkast till direktivet inte beaktade andra åtgärder för att minska den administrativa bördan i medlemsstaten än sådana som bestod i en minskning av omfattningen av redovisningsplikten och eftersom den information som dittills hade krävts av företagen i samband med redovisning, vilken hädanefter inte kan krävas i denna form enligt bestämmelsen i artikel 4.6, precis såsom tidigare utgör nödvändig information för såväl privata företag som för den offentliga sektorn. I framtiden är det därför nödvändigt att samla in och offentliggöra kompletterande information via andra kanaler, vilket kan leda till att den administrativa bördan flyttas och ökar.
7.
Principen i artikel 6.1 h i direktivet att den ekonomiska innebörden ska ges företräde är en väsentlig princip i direktivet. Om medlemsstaterna enligt artikel 6.3 i direktivet kunde avvika från principen att den ekonomiska innebörden ska ges företräde och om denna möjlighet även utnyttjades i samband med införlivandet av bestämmelserna i direktivet i en medlemsstats rättsordning skulle målsättningen, som gäller hela unionen, att öka tydligheten, jämförbarheten och det allmänna förtroendet inte kunna uppnås. De vidtagna åtgärderna är därför inte förenliga med proportionalitetsprincipen.
8.
Med beaktande av att de i artiklarna 4.6, 4.8 och 16.3 i direktivet föreskrivna åtgärderna inte nödvändigtvis leder till ökad klarhet och jämförbarhet med avseende på redovisningen i union och att de vidtagna åtgärderna i en medlemsstat, istället för att minska den administrativa bördan, kan leda till att den administrativa bördan flyttas alternativt ökar förbättrar dessa åtgärder inte möjligheterna att uppnå de nämnda målsättningarna på unionsnivå. Nämnda bestämmelser är därför inte förenliga med subsidiaritetsprincipen.
(1) EUT L 182, s. 19.
Full & Egal Universal Law Academy