8.2.2014
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 39/10
Överklagande ingett den 29 november 2013 av Villeroy & Boch AG av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 16 september 2013 i de förenade målen T-373/10, T-374/10, T-382/10 och T-402/10, Villeroy & Boch AG m.fl. mot Europeiska kommissionen
(Mål C-625/13 P)
2014/C 39/17
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: Villeroy & Boch AG (ombud: M. Klusmann, Rechtsanwalt, och S. Thomas)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva den dom som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 16 september 2013 i de förenade målen T-373/10, T-374/10, T-382/10 och T-402/10 till den del talan ogillades med avseende på klaganden,
—
i andra hand delvis ogiltigförklara svarandens beslut K(2010) 4185 slutlig av den 23 juli 2010 i den lydelse som följde på den överklagade domen, till den del det avser klaganden,
—
i andra hand på lämpligt sätt sätta ner de böter som ålades klaganden enligt artikel 2 i beslutet av den 23 juli 2010,
—
i andra hand återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning, och
—
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
I de sex första grunderna har klaganden klandrat tribunalen för att denna gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i flera fall vid bevisvärderingen. Av denna anledning fann tribunalen att målet kunde avgöras på grundval av bevisning avseende den överträdelse som påstods ha begåtts i Frankrike, trots att den bedömde denna bevisning på ett helt annat sätt i liknande mål. (1) Klaganden anser att principen in dubio pro reo och logiska regler åsidosätts genom detta tillvägagångsätt, eftersom en och samma bedömning inte kan medföra olika resultat till klagandens nackdel.
I den andra grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen tillskrev klaganden, i egenskap av tillverkare av sanitetsporslin, överträdelser som hade begåtts i Italien av företag som inte är konkurrenter (nämligen rörarmaturtillverkare), trots att klaganden inte ens hade deltagit i några möten med den påstådda konkurrensbegränsande samverkan. Klaganden anser dessutom att tribunalen på denna punkt förklarade i liknande mål avseende konkurrenter till klaganden, (2) att en överträdelse inte kan göras gällande mot företag som inte är konkurrenter och att detta gäller även om de var närvarande vid de påstådda överträdelser som begåtts av rörarmaturtillverkare. Förutom att klaganden diskriminerades tydligt genom olika behandling åsidosattes principen in dubio pro reo och logiska regler i den överklagade domen. När tribunalen finner att en och samma omständighet kan bedömas på två olika sätt, ska nämligen den bedömning tillämpas som är minst betungande för de företag som åläggs sanktioner, och inte som i förevarande fall den ogynnsammaste bedömningen.
Beträffande den komplexa överträdelse som begicks i Nederländerna har klaganden i den tredje grunden gjort gällande att ett fastställelsebeslut som grundar sig på preskriberade faktiska omständigheter inte är lagenligt. Klaganden anser vidare att tribunalens motivering inte stämmer överens med domslutet. I detta används ett vidare uttryckssätt än i redogörelsen för de faktiska omständigheterna i motiveringen. Den överklagade domen innehåller allvarliga brister i motiveringen, eftersom domslutet inte stöds av motiveringen. Detta strider mot artikel 101 FEUF och artikel 81 i tribunalens rättegångsregler.
I den fjärde grunden har klaganden gjort gällande i huvudsak att tribunalen i fråga om Belgien inte beaktade flera relevanta omständigheter trots att den påpekade dessa under förhandlingen.
Argumenten i den femte grunden avser konstateranden beträffande den överträdelse som begicks i Tyskland. Klaganden har klandrat tribunalen för att denna missförstod eller förvanskade klagandens argument i detta avseende. Klaganden har vidare gjort gällande att flera påståenden om ett informationsutbyte som påståtts strida mot artikel 101 FEUF inte med giltig verkan kan göras gällande.
I den sjätte grunden har klaganden hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i bedömningen av den överträdelse som begicks i Österrike.
I den sjunde grunden har klaganden angett att den omständigheten att klaganden genom slutledning tillskrivits överträdelser som begåtts av rättsligt fristående företag innebär åsidosättande av principen nulla poena sine culpa (inget straff utan skuld).
I den åttonde grunden har klaganden klandrat tribunalen för att denna bedömde att flera förfaranden utgjorde en enda, komplex och fortlöpande överträdelse (single complex and continuous infringement), trots att dessa förfaranden var rättsligt och faktiskt oberoende av varandra och trots att det inte var befogat att slå fast detta, eftersom de förfaranden som bedömdes tillsammans inte var komplementära. Genom tribunalens tillvägagångssätt åsidosätts principen om en rättvis rättegång enligt sökanden genom det rättsliga begreppet en enda, komplex och fortlöpande överträdelse.
I den nionde grunden har klaganden anfört att det inte var möjligt att förplikta klaganden att solidariskt erlägga böter, eftersom detta företag inte deltagit direkt i överträdelsen. I motsatt fall åsidosätts legalitetsprincipen och principen om personligt ansvar.
I den tionde grunden har klaganden anfört att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när det gjorde en ”lätt kontroll” (light review) och har klandrat tribunalen för att den inte genomförde sin uppgift avseende rättslig prövning på rätt sätt samt därmed inte säkerställde att principen om ett effektivt domstolsskydd enligt unionsrätten iakttogs.
I den elfte grunden har klaganden gjort gällande att de böter som tribunalen fastställde i vart fall är oproportionerliga. Med hänsyn till att tribunalen ogiltigförklarade vissa omständigheter till klagandens nackdel och att även andra omständigheter bör ogiltigförklaras på grund av att den rättsliga motiveringen var oriktig, kan det inte anses proportionerligt eller lagligt att vidmakthålla den maximala legala sanktionsåtgärd som tribunalen ålade (det vill säga 10 procent av koncernens omsättning). Eftersom de flesta av de faktiska omständigheter som åberopades till stöd för att överträdelsen hade ägt rum inte förelåg, är det — med hänsyn till den uppenbara bristen på bevisning för ett kausalitetssamband och till att förfarandet inte kan göras gällande mot klaganden — inte möjligt att anse att en enda, komplex och fortlöpande överträdelse har begåtts under tio år med avseende på tre olika grupper av varor i sex olika länder. På sin höjd kan det anses att punktvisa överträdelser begåtts lokalt, men sådana överträdelser kan i vart fall inte motivera en så omfattande sanktion som den som ålades. Omständigheterna i förevarande mål kan långt ifrån anses vara allvarliga eller mycket allvarliga, vilket tribunalen underlät att beakta. Den underlät således allvarligt att på ett korrekt sätt tillämpa de bedömningskriterier som den skulle tolka.
(1) Domstolens dom av den 16 september 2013 i de förenade målen T-379/10 och T-381/10, Keramag Keramische Werke AG m.fl. och Sanitec Europe Oy mot kommissionen.
(2) Tribunalens dom av den 16 september 2013 i de förenade målen T-379/10 och T-381/10, Keramag Keramische Werke AG m.fl. och Sanitec Europe Oy mot kommissionen, och domstolens dom av den 16 september 2013 i mål T-380/10, Wabco Europe m.fl. mot kommissionen.
Full & Egal Universal Law Academy