3.8.2013
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 226/23
Talan väckt den 12 juni 2013 — Republiken Portugal mot Europeiska kommissionen
(Mål T-314/13)
(2013/C 226/32)
Rättegångsspråk: portugisiska
Parter
Sökande: Republiken Portugal (ombud: L. Inez Fernandes, samt advokaterna M. Gorjão-Henriques och J. da Silva Sampaio)
Svarande: Europeiska kommissionen
Yrkanden
Sökandena yrkar att tribunalen ska
—
ogiltigförklara artiklarna 1 och 2 i Europeiska kommissionens beslut K(2013)1870 slutlig,
—
fastställa att förordning (EG) nr 16/2003 (1), närmare bestämt artikel 7 däri, inte är tillämplig eftersom den innebär ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, av förordning (EG) nr 1164/94 (2) eller åtminstone av allmänna rättsprinciper som är gällande i EU:s rättsordning,
—
förplikta kommissionen att betala återstående belopp, och
—
i andra hand
a)
fastställa att förfarandet för återbetalning av redan erlagda belopp och rätten att innehålla det belopp som ännu inte betalats har preskriberats, och
b)
fastställa att kommissionen ska sätta ned sin rättelse avseende oegentligheter som kan föranleda att hela det återstående beloppet innehålls och att belopp som betalats ut efter den 3 juni 2013, men som fakturerats mellan juni år 2002 och februari 2003 kan dras in,
—
samt under alla förhållanden förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökanden fem grunder.
1.
Första grunden: Förordning (EG) nr 16/2003 är rättsstridig på grund av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och åsidosättande av en norm av högre rang.
—
Förordning (EG) nr 16/2003 är rättsstridig dels eftersom kommissionskollegiet inte antagit denna vare sig efter bemyndigande eller genom det skriftliga förfarandet eller genom ett förenklat förfarande enligt kommissionens arbetsordning (3) i dess lydelse vid tidpunkten för antagandet av denna förordning, dels eftersom kommissionskollegiet inte iakttog artikel 18 i den kommissionens arbetsordning som gällde vid tidpunkten för förordningens antagande, och eftersom kommissionen tolkat artikel 7 i förordning (EG) nr 16/2003 på ett sätt som strider mot förordning (EG) nr 1164/94.
2.
Andra grunden: Åsidosättande av unionsrättsliga bestämmelser om stödberättigade utgifter
Det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av rättsliga tillämpningsbestämmelser i fördraget, särskilt beträffande frågan huruvida utgifter efter och under inledandet av perioden för bidragsberättigande, trots att de fakturerats dessförinnan, utgör utgifter som kan finansieras av Europeiska unionen.
3.
Tredje grunden: Åsidosättande av principen om berättigade förväntningar, av rättssäkerhetsprincipen och av skyldigheten för myndigheterna att iaktta sina egna akter.
Enligt Europeiska kommissionens fasta administrativa praxis tolkades den aktuella bestämmelsen på det sätt som Republiken Portugal förordar.
Denna tolkning byggde på källor som kommissionen sanktionerat och såväl Republiken Portugal som övriga medlemsstater hade underrättats om densamma. Tolkningen innebar att Republiken Portugal hade berättigade förväntningar om att kunna få ersättning för fakturor som erhållits före och betalats efter det att den fullständiga begäran inkommit till kommissionen.
Att hädanefter tillämpa den tolkning som kommissionen förordar utgör ett uppenbart åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen genom att Republiken åläggs avsevärda ekonomiska bördor då denna tolkning varken var säker eller förutsägbar.
4.
Fjärde grunden: I andra hand — åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
Det är förvisso korrekt att Europeiska kommissionen enligt artikel H i bilaga II till förordning (EG) nr 1164/94 får vidta de ekonomiska korrigeringar som den finner nödvändiga, vilka kan leda till att hela eller delar av det stöd som beviljats för projektet dras in, men den måste likafullt iaktta proportionalitetsprincipen genom att beakta omständigheterna i det konkreta fallet, såsom oegentlighetens art och omfattningen av den ekonomiska inverkan som eventuella brister i systemet för förvaltning och kontroll kan ha. Det är därför obegripligt hur det kan bli fråga om att dra in hela det beviljade stödet, då korrigeringar på 100 procent endast tillämpas när bristerna i systemen för förvaltning och kontroll eller allvaret i den konstaterade oegentligheten är så gravt att de utgör ett fullständigt åsidosättande av unionsrätten, innebärande att alla betalningar anses behäftade med oegentligheter.
Tolkningssvårigheterna utgör en avgörande förmildrande omständighet som alltid ska beaktas av kommissionen. Med hänsyn till ovan beskrivna omständigheter, finns det mindre ingripande åtgärder — såsom tillämpning av en sänkt korrigeringssats eller ett fullständigt avstående från korrigering — för att uppnå det eftersträvade ändamålet.
5.
Femte grunden: I andra hand — preskription
De utgifter som hänför sig till tiden före den 3 juni 2003 är under alla förhållanden preskriberade, eftersom den sista fakturan är daterad till den 28 februari 2003, det vill säga tre månader och två dagar före det här aktuella datumet.
Enligt förordning (EG) nr 2988/95 (4) är preskriptionstiden för att vidta åtgärder fyra år från det att oegentligheten begicks.
(1) Kommissionens förordning (EG) nr 16/2003 av den 6 januari 2003 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1164/94 beträffande stödberättigande utgifter i samband med insatser som medfinansieras av Sammanhållningsfonden (EGT L 2, s. 7).
(2) Rådets förordning (EG) nr 1164/94 av den 16 maj 1994 om inrättandet av en sammanhållningsfond (EGT L 130, s. 1).
(3) EGT L 308 av den 8.12.2000, s. 26.
(4) Rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EUT L 312, s. 1).
Full & Egal Universal Law Academy