FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 11 juni 2015 ( 1 )
Mål C‑408/14
Aliny Wojciechowski
mot
Office national des pensions (ONP)
(begäran om förhandsavgörande från tribunal du travail de Bruxelles (Belgien))
”Pensionerad tjänsteman från Europeiska unionen — Pensionsrättigheter — Principen om pensionsenheter — Kumulering av pensionsrättigheter — Principen om lojalt samarbete — Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”
1.
Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av principen om lojalt samarbete mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna och av artikel 34.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Begäran har framställts i ett mål mellan Aliny Wojciechowski, tidigare tjänsteman i unionen, och Office national des pensions (ONP) (belgiska pensionsmyndigheten) (nedan kallad ONP). Målet avser ONP:s beslut att inte bevilja Aliny Wojciechowski ålderspension.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
2.
Bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, vilka infördes genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän, ( 2 ) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1080/2010 av den 24 november 2010, ( 3 ) (nedan kallad tjänsteföreskrifterna), föreskriver följande i artikel 11.2, med rubriken ”Pensionssystem”:
”En tjänsteman som tillträder en tjänst i unionen efter att ha
…
bedrivit verksamhet som anställd eller egen företagare,
skall när han blir fast anställd, men innan han blir berättigad till avgångspension enligt artikel 77 i tjänsteföreskrifterna, ha rätt att få kapitalvärdet, uppräknat per dagen för överföringen, för de pensionsrättigheter som han förvärvat på grundval av sådan tjänstgöring eller verksamhet, inbetalt till gemenskaperna.
… ”
B – Belgisk rätt
3.
I artikel 10 bis ( 4 ) första och femte stycket i kunglig förordning nr 50 av den 24 oktober 1967 om ålders- och efterlevandepension för löntagare ( 5 ) (arrêté royal no 50, du 24 octobre 1967, relatif à la pension de retraite et de survie des travailleurs salariés, nedan kallad kunglig förordning nr 50), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs följande:
”När en löntagare är berättigad till ålderspension på grundval av denna förordning och en ålderspension eller förmån på grundval av ett eller flera andra system och den sammanlagda summan av delarna, som uttrycker betydelsen av var och en av dessa pensioner, överskrider en hel pensionsenhet, ska den yrkesverksamma tid som lagts till grund för beräkningen av ålderspensionen minskas med det antal år som är nödvändigt för att begränsa den sammanlagda summan till en hel pensionsenhet.
…
Vid tillämpningen av denna artikel ska med ’andra system’ förstås varje annat belgiskt system för ålderspension och efterlevandepension med undantag för det som finns för egenföretagare och varje jämförbart system i en annan medlemsstat eller ett system för personal vid en institution som upprättats i enlighet med internationell offentlig rätt.”
4.
Enligt artikel 3 i kunglig förordning av den 14 oktober 1983 om genomförande av artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 av den 24 oktober 1967 om ålders- och efterlevandepension för löntagare ( 6 ) (arrêté royal du 14 octobre 1983 portant exécution de l’article 10 bis de l’arrêté royal no 50 du 24 octobre 1967 relatif à la pension de retraite et de survie des travailleurs salariés, nedan kallad kunglig förordning av den 14 oktober 1983), kan inte det antal år som med tillämpning av artikel 10 bis ska avräknas överstiga 15 år, och inte heller det resultat som avrundas till den högre pensionsenheten som erhålls genom att dela skillnaden mellan det omräknade beloppet ( 7 ) och schablonbeloppet ( 8 ) med ett belopp som motsvarar 10 procent av nämnda schablonbelopp.
5.
Minskningen av den yrkesverksamma tiden görs i första hand av den yrkesverksamma tid som medför den minst fördelaktiga pensionen. ( 9 )
II – Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan
6.
Det framgår av beslutet om hänskjutande att Aliny Wojciechowski, som är belgisk medborgare, under åren 1965–1977 var löntagare i Belgien och sedan tjänsteman vid Europeiska kommissionen från den 17 oktober 1977 till den 30 november 2011.
7.
I maj 2012 prövade ONP ex officio om Aliny Wojciechowski hade rätt till ålderspension för löntagare när hon uppnådde pensionsåldern i Belgien (65 år) den 26 april 2013.
8.
Aliny Wojciechowski uppgav i det formulär med de första upplysningarna som hon fyllde i den 21 maj 2012, att hennes yrkesverksamma tid som löntagare i Belgien pågick mellan åren 1965–1977 och hon angav att hon uppbar en pension från kommissionen sedan den 1 december 2011. Hon preciserade även att hon sedan sistnämnda datum inte längre förvärvsarbetade.
9.
ONP frågade, genom en skrivelse av den 12 juni 2012, kommissionen om Aliny Wojciechowski uppfyllde villkoren för att uppbära en ålderspension från unionen. Kommissionen informerade ONP, genom en skrivelse av den 17 augusti 2012, att den i enlighet med sin administrativa praxis hade skickat svaret till den berörda personen.
10.
Aliny Wojciechowski skickade, genom en skrivelse av 24 augusti 2012, intyget från kommissionen till ONP. Av intyget framgick att hon sedan den 1 december 2011 uppbar en pension från kommissionen som var beräknad på grundval av de avgifter hon betalat in till gemenskapens pensionssystem för perioden mellan den 17 oktober 1977 till den 30 november 2011. Hon informerade inte ONP om pensionsbeloppet. I samma skrivelse bekräftade dessutom Aliny Wojciechowski för ONP att hon inte hade utnyttjat möjligheten som ges i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna att få kapitalvärdet för de pensionsrättigheter som förvärvats på grundval av sin verksamhet som löntagare, överfört till unionen.
11.
Genom beslut av den 11 september 2012 uppgav ONP för Aliny Wojciechowski, genom att hänvisa till artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50, följande:
”Utöver er yrkesverksamma tid har ni varit yrkesverksam i ett annat system (offentlig förvaltning, internationell organisation). Ni kan emellertid inte genom att kumulera pensionerna överskrida en hel pensionsenhet, vilket innebär att den sammanlagda tjänstetiden inte kan omfatta mer än 45 år. … Er yrkesverksamma tid ska därför minskas med 10 år. … ”
12.
Det framgår av beslutet att ONP ansåg att Aliny Wojciechowski hade fullgjort 13/45 under sin yrkesverksamma tid som löntagare och 45/45 under sin yrkesverksammma tid i ett annat system. Med stöd av de tillämpliga beräkningsbestämmelserna kom ONP fram till att Aliny Wojciechowski, för sin yrkesverksamma tid som löntagare i Belgien, hade rätt till en ålderspension på 83,05 euro som motsvarade 3/45 av en yrkesverksam tid som löntagare. ( 10 )
13.
Genom e-postmeddelande av den 13 november 2012 preciserade ONP för Aliny Wojciechowski att då ONP inte kände till det pensionsbelopp som utbetalades av kommissionen, ansåg ONP att efter en yrkesverksam tid på 35 år inom kommissionen motsvarade det bråk som uttryckte betydelsen av den pension som skulle tas i beaktande i tillämpningen av artikel 10 bis, 70/70 eller 45/45, med beaktande av att en unionstjänsteman, som tillträdde en tjänst före den 1 maj 2004, för varje arbetat år erhöll 2 procent pension av den senaste lönen som utbetalats för arbete, och den högsta procentsatsen som tjänstemannen kunde erhålla var begränsad till 70 procent av den senaste grundlönen, och pensionsenheten hade således överskridits med 13 år.
14.
Vad gäller beräkningen av den nedsättning av pensionen som var tillämplig på grund av att pensionsenheten överskreds, angav ONP i samma e‑postmeddelande att när pensionsbeloppet som utbetalas av ett annat system var okänt, gjordes beräkningen utifrån ett omräknat belopp från det andra systemet som antogs ”motsvara 2,5 gånger schablonbeloppet på 6506,98 [euro] vid index på 138,01”, till dess att motsatsen bevisats. ( 11 ) Enligt ONP följde det härav att ingen yrkesverksam tid för verksamhet som löntagare kunde godkännas, vilket var tvärtemot vad som hade angetts i beslutet av den 11 september 2012. ONP delgav inte Aliny Wojciechowski beslutet, utan slutade att utbetala pensionen från och med juli 2013.
15.
Genom ansökan som ingavs den 11 december 2012 väckte Aliny Wojciechowski talan vid tribunal du travail de Bruxelles (Belgien) (arbetsdomstolen i Bryssel) och yrkade att beslutet av den 11 september 2012 skulle upphävas och att ONP skulle förpliktas att bevilja henne en ålderspension som fastställdes till 13/45-delar, det vill säga uppskattningsvis 367,07 per månad. ( 12 ) Till stöd för sin talan gjorde Aliny Wojciechowski bland annat gällande att om rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen ( 13 ), eller om Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen ( 14 ), var tillämpliga på hennes situation, skulle det, enligt domstolens praxis ( 15 ), ha inneburit att det var omöjligt för ONP att tillämpa principen om pensionsenheter för att beräkna hennes belgiska pension. Hon ansåg dessutom att ONP hade gjort ett fel då hennes yrkesverksamma tid inom institutionerna hade pågått i 34 år och 11 månader, det vill säga 35 år och inte 45 år. Hon undrade på vilken rättslig grund ONP hade fastställt hennes europeiska pensionsbelopp teoretiskt.
16.
ONP ansåg att pensionerna från unionsinstitutionerna inte omfattades av unionslagstiftningens tillämpningsområde i fråga om kumulering, i och med att förordning nr 1408/71 och förordning nr 883/2004 inte var tillämpliga. Dessutom hade belgiska cour de cassation (Belgiens högsta domstol) funnit att principen om hela pensionsenheter var förenlig med konstitutionen och ONP ansåg att den hade tillämpat en försiktighetsprincip då ONP vid tillämpningen av artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 utgick ifrån teoretiska uppgifter, eftersom den inte förfogade över de uppgifter som hade begärts från kommissionen.
17.
Den hänskjutande domstolen preciserade att principen om pensionsenheter är en konkretisering av den överskjutande karaktären hos löntagarnas pensionssystem i förhållande till andra system och innebär att alla andra erkända yrkesverksamma perioder, med undantag för perioder som egenföretagare, ska adderas till tiden som löntagaren varit yrkesverksam och när summan av de kvoter som visar omfattningen av respektive pension överstiger en pensionsenhet ska den yrkesverksamma tid som beaktas vid beräkningen av löntagarens ålderspension sättas ned så många år som krävs för att kvoten ska bli 1. Såsom belgiska cour constitutionnelle (Belgiska författningsdomstolen) slog fast i en dom av den 20 september 2011 är syftet med artikel 10 bis att säkerställa att samtliga arbetstagare som har en blandad yrkesverksam tid behandlas på samma sätt samtidigt som målet att kontrollera utgifterna inom pensionssektorn efterstävas.
18.
Efter det att tribunal du travail de Bruxelles hade konstaterat att systemet för kommissionens tjänstemän, såsom ett system som var tillämpligt på personal vid en institution som upprättats i enlighet med internationell offentlig rätt, omfattades av artikel 10 bis i kunglig förordning 50, och att Aliny Wojciechowski, mot bakgrund av domstolens praxis, varken föreföll kunna göra gällande artiklarna 45 FEUF eller 48 FEUF, eller förordning nr 1408/71 eller förordning nr 883/2004, angav nämnda domstol omfattande utdrag från beslutet om hänskjutande från cour de travail de Bruxelles (arbetsdomstolen i Bryssel) i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54). Trots att tribunal du travail de Bruxelles ansåg att skälen till detta beslut inte var direkt tillämpliga på förevarande mål, att det inte var samma belgiska lagstiftningar som var aktuella och att lösningen i domen My (C‑293/03, EU:C:2004:821) inte heller var direkt tillämplig på det mål som anhängiggjorts vid tribunal du travail de Bruxelles, ansåg ändå nämnda domstol att artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 kunde försvåra unionens rekrytering av belgiska tjänstmän med en viss tjänstetid.
19.
Mot denna bakgrund beslutade tribunal du travail de Bruxelles att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Utgör principen om lojalt samarbete och artikel 4.3 FEU samt artikel 34.1 i [stadgan], hinder för att en medlemsstat sätter ned, eller helt vägrar utbetala, en ålderspension som arbetstagare har rätt till på grund av anställning enligt denna stats lagstiftning, när den sammanlagda tjänstetiden för arbete i denna medlemsstat och inom EU-institutionerna blir längre än de 45 år som avses i artikel 10 bis [i kunglig förordning nr 50]?”
III – Förfarandet vid domstolen
20.
Den belgiska regeringen och kommissionen har i enlighet med artikel 23 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol inkommit med skriftliga yttranden i förevarande mål. Sedan Aliny Wojciechowski hade avstått från att inkomma med skriftliga yttranden, riktade hon en begäran om muntlig förhandling. Förevarande begäran bifölls enligt artikel 76.3 i domstolens rättegångsregler.
21.
Domstolen biföll, genom beslut av den 13 mars 2015, Aliny Wojciechowskis ansökan om rättshjälp.
22.
Aliny Wojciechowski, den belgiska regeringen och kommissionen utvecklade sin talan vid förhandlingen den 7 maj 2015.
IV – Tolkningsfrågan
A – Domstolens behörighet och huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning
1. Domstolens behörighet
a) Den belgiska regeringens argument
23.
Den belgiska regeringen har i första hand bestritt att domstolen är behörig att pröva tolkningsfrågan då det nationella målet saknar samband med unionsrätten. Aliny Wojciechowskis situation är dels en helt igenom nationell situation som varken omfattas av primärrättens bestämmelser om den fria rörligheten för arbetstagare, eller av förordning nr 1408/71 eller förordning nr 883/2004, dels rör det nationella målet varken ett avslag eller en nedsättning av den ålderspension som Aliny Wojciechowski kan göra anspråk på grund av hennes yrkesverksamma tid inom unionen. Målet rör inte heller ett beslut från ONP att inte beakta den yrkesverksamma tid som hon har fullgjort inom en institution för att fastställa ålderspensionen i det belgiska systemet, eftersom denna yrkesverksamma tid tvärtom faktiskt beaktades. Principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, i vilken det fastställs en ömsesidig skyldighet mellan unionen och medlemsstaterna, är inte tillämplig på förevarande mål som varken är jämförbart med målet kommissionen/Belgien (137/80, EU:C:1981:237) eller My (C‑293/03, EU:C:2004:821).
24.
Slutligen anser den belgiska regeringen att artikel 34 i stadgan inte heller är tillämplig på förevarande mål, dels eftersom den endast ger uttryck för en princip och inte en rättighet i den mening som avses i artikel 51.1 i själva stadgan, dels eftersom artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 inte kan anses som en bestämmelse genom vilken unionsrätten genomförs.
b) Bedömning
25.
Enligt fast rättspraxis är en tjänsteman i Europeiska unionen en sådan arbetstagare som avses i artikel 45.1 FEUF, förutsatt att han eller hon använder sig av sin rätt till fri rörlighet. ( 16 ) I det hänseendet har domstolen angett att en yrkesverksam tid i en internationell organisation, såsom Europeiska unionen, inte kan jämställas med en period som fullgjorts inom en annan medlemsstats offentliga förvaltning och kan därmed inte i sig skapa ett samband med någon av de situationer som avses i nämnda bestämmelse i fördraget. ( 17 )
26.
I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande och av handlingarna i målet att Aliny Wojciechowski, som är belgisk medborgare, hela tiden har bott och arbetat i Belgien. ( 18 ) Först arbetade hon som löntagare inom den privata sektorn och sedan vid kommissionen. Hon har aldrig under sitt yrkesverksamma liv varit en migrerande arbetstagare. Hennes situation, som är helt igenom är nationell, omfattas därmed inte av artikel 45.1 FEUF. ( 19 )
27.
Som den hänskjutande domstolen och den belgiska regeringen mycket riktigt har påpekat, omfattades vidare Aliny Wojciechowskis situation under den period då hon var anställd vid kommissionen inte av förordning nr 1408/71 eller förordning nr 883/2004. Domstolen har nämligen i det avseendet angett att ”tjänstemän i Europeiska [unionen] inte kan anses vara arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71, eftersom de inte omfattas av någon nationell lagstiftning inom området för social trygghet, vilket krävs enligt artikel 2.1 i sagda förordning, vari det fastställs vilken personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde”. ( 20 )
28.
Det framgår dessutom av domstolens praxis att en tjänstemans situation inte omfattas av tillämpningsområdet för unionsrätten enbart av den omständigheten att tjänstemannen nu är, eller har varit, anställd i unionen. ( 21 )
29.
Enbart den omständigheten att Aliny Wojciechowski är en pensionerad tjänsteman gör det således inte möjligt att per automatik dra slutsatsen att det finns ett samband med unionsrätten. Även om hon omfattas av tillämpningsområdet för tjänsteföreskrifterna, det vill säga av en akt som ”till alla delar [är] bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater” ( 22 ), som förbinder medlemsstaterna ”i den mån som deras medverkan är nödvändig för att [akten] skall kunna genomföras” ( 23 ), är det dock ostridigt att ingen bestämmelse i tjänsteföreskrifterna direkt reglerar de omständigheter som är aktuella i det nationella målet.
30.
I synnerhet framgår det inte av någon bestämmelse i tjänsteföreskrifterna att medlemsstaterna är förbjudna att beakta den pension som en tidigare EU-tjänsteman har rätt till från unionen vid tillämpningen av en nationell bestämmelse, vilket leder till att den högsta gränsen för de pensionsrättigheter som tjänstemannen skulle ha rätt till enligt lagstiftningen i denna medlemsstat uppnås. Enligt fast rättspraxis inkräktar däremot inte unionsrätten på medlemsstaternas befogenhet att utforma sina system för social trygghet och att medlemsstaterna vid utövandet av denna befogenhet visserligen är skyldiga att iaktta unionsrätten, ( 24 ) men i avsaknad av harmonisering på unionsnivå ankommer det på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma dels villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet, dels villkoren för att ha rätt till förmåner. ( 25 )
31.
Det skulle visserligen kunna hävdas att den belgiska lagstiftningen får som följd att den strider mot möjligheten att få pensionsrättigheter överförda, vilken föreskrivs i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, för det fall de pensionsrättigheter som intjänats i det belgiska systemet innan anställningen påbörjades i unionen, kunde förloras om denna möjlighet inte utnyttjades, och varigenom möjligheten de facto blir en skyldighet, vilket tydligt skulle strida mot ordalydelsen i bestämmelsen. I det nationella målet klagar emellertid Aliny Wojciechowski över att ingen ålderspension enligt det belgiska systemet har godkänts för de perioder som hon har betalat in avgifter till förevarande system, och inte över att det finns ett hinder för den överföringsmekanism som föreskrivs i nämnda bestämmelse i tjänsteföreskrifterna. Denna bestämmelse syftar endast till att göra det möjligt att göra en omräkning av kapitalvärdet för de pensionsrättigheter som den berörda personen har förvärvat i det nationella systemet, till tjänsteår i unionens pensionssystem, vilket Aliny Wojciechowski för övrigt avstod ifrån.
32.
Genom den första delen av tolkningsfrågan undrar den hänskjutande domstolen om domstolens praxis, som utvecklats med början i domarna kommissionen/Belgien (137/80, EU:C:1981:237) och My (C‑293/03, EU:C:2004:821) och som nyligen bekräftades genom domen Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54) är tillämplig på situationen för klaganden i det nationella målet. Enligt denna rättspraxis utgör förpliktelsen till lojalt samarbete och bistånd som åligger medlemsstaterna i förhållande till unionen och som kommer till uttryck i skyldigheten enligt artikel 10 EG (nu artikel 4.3 FEU) att underlätta fullgörandet av unionens uppgifter, ett hinder för en nationell lagstiftning som kan avskräcka en arbetstagare från att utöva yrkesverksamhet inom en unionsinstitution, vilket gör det svårare för unionen att rekrytera nationella tjänstemän. ( 26 )
33.
Enligt den hänskjutande domstolen kan emellertid den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet och ONP:s tillämpning av förevarande lagstiftning på Aliny Wojciechowskis fall, utgöra ett åsidosättande av förpliktelsen till lojalt samarbete och bistånd, såsom den tolkades och tillämpades av domstolen i nämnda praxis.
34.
Under dessa omständigheter anser jag inte att domstolens behörighet att besvara denna del av frågan kan ifrågasättas. En sådan behörighet har för övrigt indirekt godkänts i domen i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54), i vilken domstolen besvarade en liknande fråga från cour du travail de Bruxelles. Frågan avsåg tillämpningen av en belgisk lagstiftning om arbetslöshetsersättning i ett mål mellan ONP och en tidigare kontraktsanställd i unionen, vars situation, liksom Aliny Wojciechowskis situation, inte hade något annat samband med unionsrätten. ( 27 )
35.
Det argument som den belgiska regeringen har anfört, det vill säga att det nationella målet skiljer sig från de mål som gav upphov till domarna kommissionen/Belgien (137/80, EU:C:1981:237) och My (C‑293/03, EU:C:2004:821), vilket innebär att de principer som domstolen slog fast i dessa domar inte var tillämpliga på Aliny Wojciechowskis situation, rör den fråga som den hänskjutande domstolen ställde i sak och är inte av ett sådant slag att den kan påverka domstolens behörighet att besvara frågan.
36.
Vad gäller den andra delen av tolkningsfrågan som avser tolkningen av artikel 34 i stadgan anser jag att då det saknas andra faktorer som knyter an till unionsrätten kan endast stadgans tillämplighet och således domstolens behörighet att besvara denna del av tolkningsfrågan fastställas, om domstolens praxis till vilken det hänvisats till i punkt 32 ovan är tillämplig på Aliny Wojciechowskis situation. ( 28 )
2. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning
37.
Om domstolen finner att den är behörig, har den belgiska regeringen ifrågasatt att den ställda frågan kan tas upp till sakprövning, då nämnda regering anser att det endast är en hypotetisk fråga, eftersom den hänskjutande domstolen grundar sin begäran om förhandsavgörande på antagandet – som saknar stöd i de faktiska omständigheterna och som är främmande för det nationella målet – att artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 ”skulle kunna försvåra för Europeiska gemenskapen att rekrytera belgiska tjänstemän med viss tjänstetid”.
38.
I detta avseende nöjer jag mig med att påpeka att den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan grundar sig på ett fastställande av att det finns en risk för att unionen hindras att fullgöra sina uppgifter med anledning av att tillämpningen av nationell lagstiftning kan avskräcka vissa kategorier av arbetstagare från att ta anställning inom unionen. Genom detta antagande – som den belgiska regeringen har ifrågasatt – undrar endast den hänskjutande domstolen, utan att på något sätt införa något främmande inslag i de faktiska omständigheterna i det nationella målet om det under omständigheterna i det nationella målet finns en sådan risk och om villkoren för att tillämpa ovannämnda rättspraxis är uppfyllda.
B – Prövning i sak
1. Den första delen av tolkningsfrågan: principen om lojalt samarbete
39.
Genom den första delen av tolkningsfrågan undrar den hänskjutande domstolen om principen om lojalt samarbete utgör hinder för att en medlemsstat sätter ned, eller helt vägrar utbetala, en ålderspension som arbetstagare har rätt till på grund av anställning enligt denna medlemsstats lagstiftning, när den sammanlagda tjänstetiden för arbete i denna medlemsstat och inom unionsinstitutionerna blir längre än de 45 år som stadgas i den nationella lagstiftningen.
a) Yttranden till domstolen
40.
Den belgiska regeringen har gjort gällande att den del av den hänskjutande domstolens fråga som avser tolkningen av artikel 4.3 FEU ska besvaras nekande. Enligt nämnda regering är inte principen om lojalt samarbete, som den tolkats av domstolen i de domar som det hänvisats till i punkt 32 ovan, tillämplig på det nationella målet, som inte avser ett avslag från nationella myndigheter att beakta en arbetstagares yrkesverksamma tid för arbete inom unionen vid fastställandet av ålderspensionen i det belgiska systemet. I Aliny Wojciechowskis fall har denna yrkesverksamma tid faktiskt beaktats. I artikel 4.3 FEU fastställs dock en ömsesidig förpliktelse till samarbete mellan unionen och medlemsstaterna.
41.
Den belgiska regeringen har dessutom gjort gällande att även om det antas att principen om lojalt samarbete var tillämplig i det nationella målet, strider inte bestämmelsen om pensionsenheter i den belgiska lagstiftningen mot denna princip. Nämnda regering har påpekat att förevarande princip inte kan medföra att de personer som har varit löntagare innan de fullgjorde en hel yrkeskarriär som tjänstemän i unionen gynnas i förhållande till andra arbetstagare, och i synnerhet inte de som haft en blandad yrkeskarriär. Bestämmelsen om pensionsenheter bygger på en legitim grund, nämligen att kontrollera utgifterna i pensionssektorn, och på en princip om jämlikhet mellan arbetstagare som har haft en blandad yrkeskarriär. Enligt domstolens fasta praxis inkräktar emellertid inte unionsrätten på medlemsstaternas befogenhet att utforma sina system för social trygghet och i avsaknad av en harmonisering på unionsnivå ankommer det på medlemsstaterna att bestämma villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet, och villkoren för att ha rätt till förmåner.
42.
Kommissionen har anfört att om förordning nr 883/2004 hade varit tillämplig på det nationella målet, skulle inte de belgiska myndigheterna ha kunnat åberopa bestämmelsen om pensionsenheter mot Aliny Wojciechowski, eftersom den hade stridit mot principen om sammanläggning av olika försäkringsperioder och mot andemeningen i kumulationsförbudet i förevarande förordning. ( 29 ) Enligt kommissionen måste samma lösning göra sig gällande enligt principen om lojalt samarbete som åligger Konungariket Belgien enligt artikel 4.3 FEU. Kommissionen har härvid angett att bestämmelsen om pensionsenheter kan hindra och därmed avskräcka en arbetstagare från att utöva yrkesverksamhet inom en unionsinstitution, eftersom den berörda personen berövas skyddet mot kumulationsförbudet i den belgiska lagstiftningen när han eller hon accepterar en anställning i en sådan institution. Kumulationsförbudet hade inte kunnat åberopas mot arbetstagaren om den berörda personen hade utövat sin rätt till fri rörlighet i en annan medlemsstat. Kommissionen har dessutom framhållit att det framgår av rättspraxis att syftet med att rekrytera kvalificerad personal till unionsinstitutionerna, vilket medlemsstaterna i enlighet med principen om lojalt samarbete ger sitt stöd till unionen för att uppnå, ger upphov till en grundläggande princip som vägleder domstolens praxis, nämligen principen att de rättigheter till social trygghet som tillfaller en person som har haft en nationell anställning i en medlemsstat inte ska påverkas för att den berörda personen har arbetat i de unionsinstitutionerna. Enligt kommissionen innebär inte skillnaderna mellan det nationella målet och målet My (C‑293/03, EU:C:2004:821) att domstolen kan komma fram till en annan slutsats än den i nämnda dom. En tillämpning av artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 skulle i detta fall dessutom leda till att de sociala avgifter som Aliny Wojciechowski har betalat in till det belgiska pensionssystemet skulle gå förlorade.
43.
Vid förhandlingen preciserade kommissionen senare sin uppfattning och angav att situationen för en EU-tjänsteman måste jämställas med situationen för en migrerande arbetstagare, även om han eller hon inte har utövat sin rätt till fri rörlighet. Den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan har domstolen utvecklat i syfte att kringgå eventuella hinder, vad gäller EU-tjänstemän, för att tillämpa de principer som följer av bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för arbetstagare.
44.
Aliny Wojciechowski har med stöd av bland annat domen Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54) och generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Časta (C‑166/12, EU:C:2013:443) vid förhandlingen hävdat att artikel 4.3 FEU i förening med stadgan fastställer en princip enligt vilken det ska säkerställas att de sociala förmåner som en EU-tjänsteman har förvärvat i ett nationellt system för social trygghet ska fortsätta att gälla.
b) Bedömning
45.
Först ska den belgiska regeringens argument om ömsesidigheten i principen om lojalt samarbete, underkännas. Om jag har förstått argumentet rätt, anser nämnda regering att på grund av en sådan ömsesidighet kan inte en medlemsstat samtidigt kritiseras för att inte ha beaktat en arbetstagares anställningsperiod i en unionsinstitution vid bedömningen av om den berörda personen hade rätt till sociala rättigheter i ett nationellt system, som i målen My (C‑293/03, EU:C:2004:821) och Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54) och för att ha beaktat en sådan anställningsperiod, som i det nationella målet.
46.
Det är visserligen oomtvistligt att principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU innebär, som det för övrigt uttryckligen anges i första stycket ( 30 ), att unionen och medlemsstaterna ska bistå varandra. Av detta följer att principen kan åsidosättas när det inte finns någon sådan ömsesidighet, nämligen när en förpliktelse att samarbeta endast åligger medlemsstaterna eller när innehållet i förpliktelsen definieras på ett sådant sätt att den inkräktar på medlemsstaternas befogenheter.
47.
Det är dock inte fallet i det nationella målet.
48.
I detta hänseende vill jag dels påpeka att den rättspraxis som jag har hänvisat till i punkt 32 ovan i princip avser all nationell lagstiftning eller praxis som inte säkerställer att de sociala rättigheter som tillkommer en arbetstagare som har haft en del av sin yrkeskarriär inom en unionsinstitution fortsätter att gälla och som innebär att arbetstagare avskräcks från att ta anställning vid unionsinstitutionerna, vilket således försvårar unionens rekrytering av personal. Eftersom en sådan lagstiftning eller praxis endast bedöms utifrån dess verkningar, följer det härav att såväl ett beslut från en myndighet i en medlemsstat att inte beakta de perioder som en arbetstagare har fullgjort som tjänsteman vid en unionsinstitution vid bedömningen av om den berörda personen har rätt till en rättighet som föreskrivs i medlemsstatens system för social trygghet, som ett beslut, liksom i Aliny Wojciechowskis fall, att beakta samma perioder vid bedömningen av om de rättigheter som arbetstagaren förvärvat i detta system ska sätta ned eller helt dras in, kan omfattas av förevarande rättspraxis. ( 31 ) Denna slutsats följer av det bakomliggande syftet med den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan och det kan inte anses som om den strider mot ömsesidigheten i förpliktelsen till lojalt samarbete.
49.
Dels är det visserligen riktigt, såsom den belgiska regeringen har påpekat, att unionsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas befogenhet att utforma sina system för social trygghet och att det i avsaknad av harmonisering på unionsnivå ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner. Medlemsstaterna är dock vid utövandet av denna befogenhet skyldiga att iaktta unionsrätten, ( 32 ) inklusive de principer som domstolen har utvecklat i den praxis som hänvisats till i punkt 32 ovan utifrån principen om lojalt samarbete i förening med tjänsteföreskrifterna.
50.
Samtidigt är jag inte övertygad av kommissionens uppfattning att det ska säkerställas en parallellism mellan de lösningar som utvecklats dels i tillämpningen av bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för arbetstagare och av förordning nr 883/2004, dels i domstolens praxis om tillämpningen av principen om lojalt samarbete som det hänvisats till i punkt 32 ovan. ( 33 )
51.
För det första, såsom den belgiska regeringen påpekade vid förhandlingen, uteslöt domstolen i domen My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 42) att en yrkesverksam tid i en internationell organisation, såsom Europeiska unionen, kunde jämställas med en period som fullgjorts inom en annan medlemsstats offentliga förvaltning, vid tillämpningen av artikel 45 FEUF, och därigenom gör domstolen således en tydlig skillnad mellan en migrerande arbetstagares situation och situationen för en tjänsteman som inte utövar sin rätt till fri rörlighet.
52.
För det andra framgår det av fast rättspraxis, som jag har angett i punkt 27 ovan, att situationen för EU-tjänstemän inte omfattas av förordningar som antagits med stöd av artikel 48 FEUF, som syftar till att samordna medlemsstaternas lagstiftningar inom området för social trygghet, även om tjänstemännen utövat rätten till fri rörlighet.
53.
För det tredje, såsom domstolen preciserade i domarna kommissionen/Luxemburg (315/85, EU:C:1987:569, punkt 21) och Časta (C‑166/12, EU:C:2013:792, punkt 30) avseende artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, var inte syftet med bestämmelserna i bilagan att harmonisera eller samordna diverse nationella bestämmelser på området för pensioner.
54.
För det fjärde, i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan fastställs en princip att den medlemsstat som antar en lagstiftning som kan avskräcka en arbetstagare från att utöva yrkesverksamhet inom en unionsinstitution åsidosätter sin förpliktelse till lojalt samarbete i förening med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Förevarande rättspraxis syftar därigenom till att undanröja de hinder som en sådan nationell lagstiftning kan orsaka för unionens rekrytering av personal i enlighet med det syfte som anges i artikel 27 första stycket i tjänsteföreskrifterna. ( 34 ) Mot bakgrund av detta syfte kan således inte tillämpningen av förevarande rättspraxis utgöra ett hinder för en prövning av om den aktuella lagstiftningen konkret kan försvåra en sådan rekrytering. ( 35 )
55.
Med beaktande av detta ska det prövas om den kungliga förordning som är aktuell i det nationella målet kan avskräcka en arbetstagare från att utöva yrkesverksamhet inom en unionsinstitution i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan.
56.
Domstolen har redan funnit att en nationell lagstiftning som kan försvåra en unionsinstitutions rekrytering av arbetstagare med en viss arbetslivserfarenhet ( 36 ) och en nationell lagstiftning som kan hindra en av dessa institutioners rekrytering av tillfällig personal ( 37 ), strider mot principen om lojalt samarbete i förening med tjänsteföreskrifterna.
57.
I de nationella mål som ledde till dessa avgöranden, hade inte arbetsperioderna vid en unionsinstitution beaktas i bedömningen av om den berörda personen hade rätt till de förmåner som föreskrevs i det sociala trygghetssystemet i den berörda medlemsstaten, vilka den berörda personen skulle haft rätt till om vederbörande under dessa perioder hade tillhört detta system. I förevarande begäran om förhandsavgörande har däremot klagandens yrkeskarriär inom unionen beaktats vid beräkningen av hennes belgiska ålderspension. Enbart den omständigheten kan dock inte motivera en annan lösning om det leder till samma resultat, nämligen att Aliny Wojciechowskis pensionsrättigheter som hon hade haft rätt till från det belgiska systemet om hon inte hade arbetat för en unionsinstitution, sätts ned eller dras in.
58.
Perspektivet att en arbetstagare kan förlora sådana förmåner kan emellertid i princip avskräcka en arbetstagare som har arbetat in en viss tid i det belgiska pensionssystemet från att acceptera en anställning vid en unionsinstitution eller få arbetstagaren att lämna sin anställning där innan den berörda personen har fullgjort en hel yrkeskarriär. Den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet strider således mot principen om lojalt samarbete i förening med tjänsteföreskrifterna, på samma sätt som de lagstiftningar som var aktuella i domen My (C‑293/03, EU:C:2004:821) och i beslutet Ricci och Pisaneschi (C‑286/09 och C‑287/09, EU:C:2010:420).
59.
Det ska dock påpekas att det inte är tillämpningen i sig av bestämmelsen om pensionsenheter i artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 som ledde till att Aliny Wojciechowski förlorade samtliga pensionsrättigheter som hon hade haft rätt till om hon hade fortsatt att tillhöra det belgiska systemet för löntagare under hela sin yrkeskarriär, utan det är snarare det sätt som ONP beräknade de delar som gav uttryck för betydelsen av den pension som unionen utbetalade, genom vilken en yrkeskarriär på 35 år i en unionsinstitution likställdes med en fullständig karriär (45/45) i det belgiska systemet. De pensionsrättigheter i det belgiska systemet som klaganden i det nationella målet hade förvärvat, skulle nämligen inte alls ha påverkats om ONP hade ansett att de 35 år som hon hade fullgjort vid kommissionen motsvarade ett bråk på 35/45 och således hade kommit fram till att hennes totala yrkeskarriär bestod av 48/45, med ett överskridande av pensionsenheten med endast 3 år. Det följer härav att det inte är bestämmelsen om pensionsenheter som strider mot principen om lojalt samarbete i förening med tjänsteföreskrifterna, utan den metod som de belgiska myndigheterna tillämpade för att beräkna vad unionens pension motsvarade i belgisk pension.
60.
Vid förhandlingen framhöll den belgiska regeringen särskilt den möjlighet som en tjänsteman som tillträder en tjänst i unionen har i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, när han eller hon blir fast anställd, men innan denne blir berättigad till avgångspension enligt artikel 77 i tjänsteföreskrifterna, att få kapitalvärdet, uppräknat per dagen för överföringen, för de pensionsrättigheter som han eller hon förvärvat på grundval av tidigare yrkesverksamhet, överfört till unionen. Enligt nämnda regering, innebar den omständigheten att Aliny Wojciechowski inte hade utnyttjat förevarande möjlighet att hon förlorade sina pensionsrättigheter i det belgiska systemet.
61.
Det är visserligen riktigt, såsom även den belgiska regeringen underströk, att i domen kommissionen/Belgien (137/80, EU:C:1981:237) preciserade domstolen att ovannämnda bestämmelse i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, genom att till tjänstemännens fördel införa ett system för överföring av pensionsrättigheter, ”syftar till att underlätta övergången mellan offentliga eller privata nationella anställningar och anställning inom gemenskapsadministrationen och på så sätt säkerställa största valmöjlighet för gemenskaperna i fråga om kvalificerad personal som redan har en adekvat yrkeserfarenhet”. ( 38 ) Utövandet av en sådan möjlighet gör det dock endast möjligt att omräkna de perioder som avgifter inbetalats till det nationella systemet, till tjänsteår i unionens pensionssystem. Det följer av detta att för en tjänsteman, såsom klaganden i det nationella målet, som under ett avsevärt antal år har betalat in avgifter till det nationella pensionssystemet innan han eller hon fullgör en hel yrkeskarriär inom en unionsinstitution, är förvisso fördelen med en sådan överföring att tjänstemannen tidigare kan uppnå den högsta nivån för avgångspensionen från unionen, men tjänstemannen fråntas möjligheten att utöver denna pension erhålla en pension från det nationella systemet på grundval av de inbetalningar av avgifter som den berörda personen har gjort till detta system. En sådan överföring undanröjer därmed inte de nackdelar som drabbar en tjänsteman till följd av tillämpningen av den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, även om den underlättar övergången mellan en nationell anställning och en anställning inom unionen. I likhet med vad kommissionen påpekade vid förhandlingen föreskrivs det dessutom i artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna endast en möjlighet till tjänstemannens fördel och om tjänstemannen inte utnyttjar möjligheten kan det inte innebära att personen förlorar de rättigheter som förvärvats efter att ha betalat in avgifter till det nationella systemet för social trygghet.
62.
På grundval av vad som anförts ovan, anser jag att tolkningsfrågan från tribunal du travail de Bruxelles ska, i den del den avser artikel 4.3 FEU, besvaras så, att bestämmelsen i förening med tjänsteföreskrifterna, utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att ålderpension som ska utbetalas till en löntagare på grund av inbetalningar av avgifter som gjorts i enlighet med medlemsstatens lagstiftning ska sättas ned eller dras in, när det totala antalet yrkesverksamma år som arbetstagaren har fullgjort i medlemsstaten och som EU-tjänsteman i samma medlemsstat överskrider pensionsenheten, för det fall en sådan nedsättning, med anledningen av beräkningsmetoden av de delar som uttrycker pensionen från unionen, är större än den som hade tillämpats om arbetstagaren hade fullgjort hela sin yrkeskarriär som löntagare i den aktuella medlemsstaten.
63.
Avseende kommissionens invändning om den möjlighet som klaganden i det nationella målet har att mot de belgiska myndigheterna åberopa medlemsstaternas skyldighet, som följer av principen om lojalt samarbete i förening med tjänsteföreskrifterna, att underlätta fullgörandet av unionens uppgifter, genom att inte avskräcka en arbetstagare från att utöva yrkesverksamhet i en av unionsinstitutionerna vid tillämpningen av nationella lagstiftningar inom området för social trygghet, vill jag påpeka att i domarna My (C‑293/03, EU:C:2004:821) och Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54), har domstolen underförstått bekräftat att en sådan skyldighet kan få direkt rättsverkan i förbindelserna mellan medlemsstaterna och enskilda. I övrigt hänvisar jag till fotnot 26 i mitt förslag till avgörande i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2014:2301).
2. Den andra tolkningsfrågan: artikel 34 i stadgan
64.
Mot bakgrund av det svar jag föreslår på tolkningsfrågan avseende principen om lojalt samarbete finns det ingen anledning att pröva frågan även mot bakgrund av artikel 34.1 i stadgan.
65.
För det fall domstolen skulle anse, i motsats till vad jag föreslår i detta förslag till avgörande, att denna princip inte var tillämplig på det nationella målet, är inte heller stadgan tillämplig. Av fast rättspraxis framgår nämligen att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall. ( 39 ) Som domstolen fastställde i domen Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105) är något fall som omfattas av unionsrätten, utan att de grundläggande rättigheterna äger tillämplighet, följaktligen inte möjligt. Är unionsrätten tillämplig innebär detta att de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan är tillämpliga. ( 40 ) Om en rättslig situation däremot inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är domstolen inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopats kan inte i sig grunda någon sådan behörighet. ( 41 ) I förevarande fall är det ostridigt att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet fastställer bestämmelser för att beräkna löntagares avgångspensionsförmåner och genomför således inte någon sekundärrättslig unionsrättsakt. Dessutom följer det av vad som anförs ovan att Aliny Wojciechowskis rättsliga situation är helt igenom nationell och inte direkt omfattas av någon bestämmelse i tjänsteföreskrifterna. ( 42 ) Det följder av detta att det endast är om domstolen, som jag föreslår, anser att artikel 4.3 FEU i förening med tjänsteföreskrifterna är tillämplig på tvisten i det nationella målet som Aliny Wojciechowskis fall regleras av unionsrätten och stadgan således ska tillämpas.
66.
För det fall domstolen skulle anse, såsom kommissionen har hävdat, att artikel 4.3 FEU inte kan göras gällande i domstol av Aliny Wojciechowski, trots att den är tillämplig i det nationella målet, framgår det slutligen av domen Association de médiation sociale (C‑176/12, EU:C:2014:2) att stadgan ändå är tillämplig. ( 43 ) I denna dom slog domstolen dock fast, i motsats till vad den fann i domen Kücükdeveci (C‑555/07, EU:C:2010:21) avseende principen om förbud mot diskriminering på grund av ålder i artikel 21.1 i stadgan, att artikel 27 inte kunde åberopas självständigt i domstol, eftersom den inte kan ges sin fulla verkan förrän den preciserats genom bestämmelser i unionsrätten eller i nationell rätt.
67.
Vad gäller prövning i sak, hänvisar jag i tillämpliga delar till mina överväganden i punkterna 60–62 i mitt förslag till avgörande i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2014:2301). Utan att ifrågasätta medlemsstaternas möjlighet att, vid utövandet av sina befogenheter att utforma sina system för social trygghet, fastställa mekanismer för att sätta en övre gräns för förmåner eller fastställa kumuleringsförbud, anser jag att en nationell lagstiftning som, i situationer som de i det nationella målet, leder till att de pensionsrättigheter som en löntagare har förvärvat på grund av inbetalningar av avgifter till det nationella systemet dras in, enbart på den grunden att personen har fullgjort en hel yrkeskarriär i en unionsinstitution som gav rätt till en pension därifrån för en annan period än under vilken personen i fråga inbetalade avgifter till det nationella systemet, inte är förenlig med principerna i artikel 34 i stadgan.
V – Förslag till avgörande
68.
Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från tribunal du travail de Bruxelles på följande sätt:
Artikel 4.3 FEU i förening med i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, vilka infördes genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1080/2010 av den 24 november 2010, utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, som den i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att ålderpension som ska utbetalas till en löntagare på grund av inbetalningar av avgifter som gjorts i enlighet med medlemsstatens lagstiftning ska sättas ned eller dras in, när det totala antalet yrkesverksamma år som arbetstagaren har fullgjort i medlemsstaten och som EU-tjänsteman i samma medlemsstat överskrider pensionsenheten, för det fall en sådan nedsättning, med anledningen av beräkningsmetoden av de delar som uttrycker pensionen från Europeiska unionen, är större än den som hade tillämpats om arbetstagaren hade fullgjort hela sin yrkeskarriär som löntagare i den aktuella medlemsstaten.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39.
( 3 ) EUT L 311, s. 1 , och rättelse i EUT L 144, 2012, s. 48.
( 4 ) Moniteur belge av den 27 oktober 1967, s. 11246.
( 5 ) Införd genom artikel 2 i kunglig förordning nr 205 av den 29 augusti 1983 om ändring i lagen om pensioner inom den sociala sektorn (Moniteur belge av den 6 september 1983, s. 11096).
( 6 ) Moniteur belge av den 27 oktober 1983, s. 13650.
( 7 ) Enligt artikel 1 b i kunglig förordning av den 14 oktober 1983 är det omräknade beloppet resultatet av multiplikationen av den pension som beviljats enligt ett annat system med en inversion av det bråk som avses i andra stycket i artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50, nämligen en inversion av det bråk som uttrycker betydelsen av de pensioner som erhållits i andra system. När detta pensionsbelopp inte är känt antas, enligt administrativ praxis, den omräknade summan motsvara 2,5 gånger schablonbeloppet, till dess att motsatsen bevisats.
( 8 ) Med schablonbelopp avses 75 procent av den uppvärderade schablonmässiga lönen som utbetalades för en sysselsättning som arbetare under ett år före den 1 januari 1955 (artikel 1 c i kunglig förordning av den 14 oktober 1983).
( 9 ) Artikel 10 bis första stycket och artikel 3 fjärde stycket i kunglig förordning av den 14 oktober 1983.
( 10 ) Av handlingarna i målet framgår att på Aliny Wojciechowskis begäran hade olika belgiska informationstjänster år 2006 och 2007 beräknat att den pension som hon kunde erhålla om artikel 10 bis i kunglig förordning nr 50 inte tillämpades, uppgick till cirka 200 euro.
( 11 ) Genom tillämpning av kunglig förordning av den 14 oktober 1983.
( 12 ) Aliny Wojciechowski väckte även en talan, som kan kvalificeras som genkäromål, för att erhålla skadestånd, som uppskattades till förlusten av 10/45 av hennes pension från och med beviljandet och till 13/45 från och med juli 2013, på grund av ONP:s felaktiga handlande.
( 13 ) EGT 1971 , L 149, s 2.
( 14 ) EUT L 166, s. 1.
( 15 ) Hon stödjer sig bland annat på dom Lustig (C 244/97, EU:C:1998:619, punkterna 30 och 31), dom Larsy (C‑118/00, EU:C:2001:368), dom Tomaszewska (C‑440/09, EU:C:2011:114, punkterna 30 och 31), och dom Bourgès-Maunoury och Heintz (C‑558/10, EU:C:2012:418, punkt 33).
( 16 ) Se, bland annat, dom Echternach och Moritz (389/87 och 390/87, EU:C:1989:130, punkt 11), dom Schmid (C‑310/91, EU:C:1993:221, punkt 20) och Ferlini (C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 42).
( 17 ) Se dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 42).
( 18 ) Vid den muntliga förhandlingen anförde Aliny Wojciechowskis företrädare att Aliny Wojciechowski hade placerats i Luxemburg under de två första åren av sin yrkesverksamma tid i kommissionen. Då denna omständighet inte angavs i den hänskjutande domstolens redogörelse av de faktiska omständigheterna och den inte heller framgår av handlingarna i det nationella målet, kan den inte beaktas av domstolen i svaret på tolkningsfrågan.
( 19 ) Se dom Uecker och Jacquet (C-64/96 och C-65/96, EU:C:1997:285, punkt 16 och där angiven rättspraxis).
( 20 ) Se dom Ferlini (C‑411/98, EU:C:2000:530, punkt 41) och dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkt 35) samt beslut Ricci och Pisaneschi (C‑286/09 och C-287/09, EU:C:2010:420, punkt 26).
( 21 ) Se, för ett liknande resonemang, dom Johannes (C‑430/97, EU:C:1999:293, punkterna 26–29). I detta mål handlade det om att avgöra om förbudet mot all diskriminering på grund av nationalitet som följer av artikel 6 i EG-fördraget utgjorde ett hinder för att tillämpa en medlemsstats lagstiftning om följderna av äktenskapsskillnaden mellan en tjänsteman i Europeiska gemenskaperna och dennes före detta make, som innebar att denna tjänsteman belastades med mer betungande krav än en tjänsteman som befann sig i samma situation men som var av annan nationalitet. Efter det att domstolen hade erinrat om att detta förbud endast gällde inom detta fördrags tillämpningsområde, kom domstolen fram till att varken nationella regler på den internationella privaträttens område genom vilka den nationella materiella rätt fastställs som ska tillämpas på följderna av en äktenskapsskillnad eller nationella civilrättsliga bestämmelser genom vilka dessa följder regleras i materiellt hänseende omfattades av fördragets tillämpningsområde. Domstolen förklarade sig dock inte obehörig att besvara tolkningsfrågan, men besvarade den nekande.
( 22 ) Se artikel 11 i förordning nr 259/68.
( 23 ) Se, bland annat, dom kommissionen/Belgien (137/80, EU:C:1981:237, punkt 8) och dom Kristiansen (C-92/02, EU:C:2003:652, punkt 32).
( 24 ) Se, bland annat, dom kommissionen/Portugal (C-255/09, EU:C:2011:695, punkterna 47–49 och där angiven rättspraxis).
( 25 ) Se, bland annat, dom Kristiansen (C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
( 26 ) Se, för ett liknande resonemang, dom Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 26).
( 27 ) Se mitt förslag till avgörande i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2014:2301, punkt 15 och följande punkter).
( 28 ) Jag hänvisar till punkterna 57–59 i mitt förslag till avgörande i målet Melchior (C‑647/13, EU:C:2014:2301).
( 29 ) Kommissionen stödjer sig bland annat på dom Larsy (C‑118/00, EU:C:2001:368).
( 30 ) Förevarande stycke är en förändring jämfört med artikel 10 EG. Domstolen hade dock redan erkänt att förpliktelsen till lojalt samarbete mellan medlemsstaterna och unionsinstitutionerna som föreskrevs i artikel 10 EG, och innan dess i artikel 5 i EG-fördraget, var ömsesidig. Se, för ett liknande resonemang, beslut Zwartveld m.fl. (C‑2/88 IMM, EU:C:1990:440, punkterna 17–21), dom First och Franex (C‑275/00, EU:C:2002:711, punkt 49), dom Irland/kommissionen (C‑339/00, EU:C:2003:545, punkt 71) och dom Tyskland/kommissionen (C‑344/01, EU:C:2004:121, punkterna 79–81). Se generaladvokaten Tizzanos förslag till avgörande i målet Irland/kommissionen (C‑339/00, EU:C:2003:70, punkt 73).
( 31 ) Den belgiska regeringen kan inte hämta argument till stöd för sin ståndpunkt från domen Časta (C‑166/12, EU:C:2013:792) som bland annat avsåg tolkningen av principen om lojalt samarbete i förening med artikel 11.2 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Nämnda regering kan i synnerhet inte hämta argument för sin ståndpunkt från punkt 36, i vilken domstolen slog fast att det endast är om metoderna för kapitalvärdesberäkningen för pensionsrättigheter som förvärvats i det nationella pensionssystemet som ska överföras till unionens system på grundval av nämnda artikel 11.2, ”avviker, till avsevärd fördel eller nackdel för tjänstemannen, från principerna och bestämmelserna för det nationella pensionssystemet som det föreligger en risk för att den berörda medlemsstatens bestämmelser utgör ett hinder för den fria rörlighet för arbetstagare som garanteras i artikel 45 FEUF eller strider mot de skyldigheter som föreskrivs i artikel 4.3 FEU” (min kursivering). Utöver att det är svårt att förstå att tillämpningen av beräkningsmetoder som är till fördel för arbetstagaren när denne övergår till anställning i unionen kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten eller anses strida mot principen om lojalt samarbete, anser jag inte att denna punkt kan tolkas som en hänvisning till ömsesidigheten i förpliktelsen till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 FEU eller som en begränsning av tillämpningen av den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 ovan, vilket den belgiska regeringen förespråkar. I själva verket var denna rättspraxis inte relevant i domen då det inte hade bevisats att de beräkningsmetoder som föreskrevs i den nationella lagstiftningen var diskriminerande, vilket var till EU-tjänstemännens nackdel (se, bland annat, utöver ovannämnda punkt 36, punkt 38 i dom Časta, C‑166/12, EU:C:2013:792).
( 32 ) Se, bland annat, för ett liknande resonemang, dom Kristiansen (C‑92/02, EU:C:2003:652, punkt 31), dom Elchinov (C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 40) och Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 21).
( 33 ) Det ska dock påpekas att fördelen med en sådan uppfattning onekligen är att likställa situationen för en EU-tjänsteman som har haft en anställning i en annan medlemsstat än ursprungsmedlemsstaten med situationen för en tjänsteman som aldrig har lämnat ursprungsmedlemsstaten.
( 34 ) I bestämmelsen föreskrivs att ”[r]ekryteringen ska vara inriktad på att de tjänstemän som tjänstgör vid institutionen har högsta kompetens, prestationsförmåga och integritet samt är rekryterade över största möjliga geografiska område bland medborgarna i unionens medlemsstater. …”
( 35 ) Se senast dom Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 27).
( 36 ) Om en tillämpning av förevarande nationella lagstiftning innebär att en arbetstagare som tidigare har tillhört ett nationellt pensionssystem, genom att acceptera en anställning vid unionsinstitution, riskerar att förlora möjligheten att med stöd av det systemet erhålla en åldersförmån som han eller hon skulle ha haft rätt till om den berörda personen inte hade accepterat denna anställning, se dom My (C‑293/03, EU:C:2004:821, punkterna 45–48) och dom Ricci och Pisaneschi (C‑286/09 och C‑287/09, EU:C:2010:420, punkterna 28–34).
( 37 ) Se dom Melchior (C‑647/13, EU:C:2015:54, punkt 27). I domen Thitier (C‑333/88, EU:C:1990:131, punkt 16) uteslöt domstolen däremot att förlusten av en skatteförmån som föreskrevs i den nationella lagstiftningen, men som inte gemenskapens anställda och tjänstemän hade rätt till, kunde avskräcka dessa personer från att ingå anställning eller förbli anställda vid gemenskapsinstitutionerna och sålunda hindra nämnda institutioners funktion. I mitt förslag till avgörande i målet Gysen (C‑449/06, EU:C:2007:663, punkterna 54–61) uteslöt jag på samma sätt att en nationell lagstiftning hade en sådan hindrande effekt, på grundval av vilken – i samband med att det behöriga nationella organet betalade ut familjetillägg för ett bidragsberättigat barn till en egenföretagare – barnet till den egenföretagare som var berättigad till familjetillägg som utbetalades med stöd av tjänsteföreskrifterna inte beaktades för att avgöra ordningsföljden för de andra barnen till denne egenföretagare, en ordningsföljd som enligt den bestämmelsen påverkade beloppet av de familjetillägg som skulle utbetalas för dessa andra barn.
( 38 ) Se punkt 11.
( 39 ) Se dom Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 19). Se även dom Pfleger m.fl. (C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 33).
( 40 ) Se dom Åkerberg Fransson (C-617/10, EU:C:2013:105, punkt 21) och dom Pfleger m.fl. (C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 34).
( 41 ) Se dom Åkerberg Fransson (C-617/10, EU:C:2013:105, punkt 22).
( 42 ) Se punkterna 26–31 ovan.
( 43 ) Se punkterna 30–41 i domen.
Full & Egal Universal Law Academy