15.9.2014
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 315/35
Överklagande ingett den 9 juli 2014 av Republiken Italien av den dom som tribunalen (första avdelningen) meddelade den 28 mars 2014 i mål T-117/10, Republiken Italien mot kommissionen
(Mål C-280/14 P)
2014/C 315/57
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: Republiken Italien (ombud: G. Palmieri och P. Gentili, avvocato dello Stato)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva, med stöd av artikel 56 i domstolens stadga, den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 28 maj 2014 i mål T-117/10, vilken rörde en talan som den italienska regeringen väckt med stöd av artiklarna 263 FEUF och 264 FEUF om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut K(2009) 10350 av den 22 december 2009, delgivet den 23 december 2009 om nedsättningen av Europeiska regionala utvecklingsfonden stöd till Italien för det regionala operativa programmet Puglia (mål I 2000-06), och
—
i enlighet härmed ogiltigförklara, med stöd av artikel 61 i domstolens stadga, det ovannämnda beslutet av Europeiska kommissionen och förplikta Europeiska kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Republiken Italien åberopar följande grunder till stöd för sitt överklagande:
Första grunden: Åsidosättande av den kontradiktoriska principen samt bristande motivering
Tribunalen har behandlat de båda första grunderna för talan tillsammans och därvid funnit att de inte kan leda till bifall för talan. Dessa grunder avsåg de anmärkningar som kommissionen riktat mot de kontroller som genomförs på primär och sekundär nivå. Enligt klaganden var emellertid de två frågorna klart åtskilda eftersom var och en av dem mynnat ut i en separat kritik mot kontrollernas effektivitet och tillförlitlighet. Det omtvistade beslutet innehöll en uppräkning av de olika anmärkningar som riktades mot de regionala kontrollerna, varvid dessa uppgavs vara ”anklagelsepunkter”, och samtliga låg till grund för den enda och slutliga slutsatsen att de regionala kontrollerna inte var tillförlitliga och att det fanns en risk för skada för unionens budget som motiverade en schablonmässig korrigering med 10 procent. De olika ”anklagelsepunkterna” undersöktes således separat, då ett avfärdande, helt eller delvis, av en eller flera av dessa skulle ha påverkat det slutliga resultatet. Den gemensamma prövning av mycket olika argument som tribunalen gjort omöjliggjorde en adekvat prövning av de bevis- och rättsfrågor som den italienska regeringen tagit upp. Det ledde även till en uppenbart bristande motivering. Genom att förfara på detta sätt har tribunalen underlåtit att på ett tillräckligt utförligt sätt förklara varför den ansåg att de olika delgrunderna saknade stöd.
Andra grunden: Åsidosättande av artikel 39.2 c och 39.3 i förordning nr 1260/1999 (1) samt av artikel 4 i förordning nr 438/2001 (2). Åsidosättande av principerna om bevisbördan. Materiella fel vid fastställandet av de faktiska omständigheterna jämfört med vad som framgår av handlingarna i tribunalens akt. Missuppfattning av den bevisning som getts in till tribunalen.
Klaganden anser att tribunalen har förvanskat obestridda uppgifter om de faktiska omständigheterna och bevisningen i akten, i synnerhet den omständigheten att de italienska myndigheterna hade analyserat, var och en för sig, de anmärkningar som kommissionens granskare hade riktat mot de brister som påtalats avseende nio kontroller på primär nivå. Enligt klaganden borde tribunalen ha slagit fast att det omtvistade beslutet var felaktigt vad gällde anmärkningarna mot dessa nio kontroller, och den borde således ha bifallit talan på de grunder som den italienska regeringen åberopat och som innebar att kommissionen hade åsidosatt artikel 39.2 och 39.3 i förordning nr 12650/1999. Kommissionen hade nämligen antagit ett beslut om en schablonmässig korrigering på 10 procent trots att det urval av kontroller på primär nivå som granskats inte företedde några brister. Även om övriga brister anses styrkta, är korrigeringen uppenbart för stor med beaktande av den proportionalitetsprincip som stadgas i nämnda artikel 39.
Tribunalen har bortsett från beskrivningen av omständigheterna i akten avseende kontrollernas fortskridande. Den har nämligen inte beaktat den faktiska utvecklingen av kontrollerna på primär och sekundär nivå som skett under år 2009, både i kvantitativt (ett med kommissionen överenskommet lägsta antal) och kvalitativt hänseende.
Tribunalen har slutligen förvanskat uppgifterna om obestridda faktiska omständigheter och bevisningen i akten, och åsidosatt de nämnda artiklarna, genom att anse att det var befogat att anta det omtvistade beslutet på grund av att de italienska myndigheterna inte hade bevisat att den utbetalande myndigheten gjort framsteg.
Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 39.2 c och 39.3 i förordning nr 1260/1999. Åsidosättande av principerna om bevisbördan. Materiella fel vid fastställandet av de faktiska omständigheterna jämfört med vad som framgår av handlingarna i tribunalens akt. Missuppfattning av den bevisning som getts in till tribunalen.
Enligt klaganden grundas tribunalens påståenden på en fullkomligt abstrakt beskrivning av den verkliga situationen vad gäller utvecklingen och fördelningen av kontrollerna på sekundär nivå. Tribunalen borde ha ogiltigförklarat den del av det omtvistade beslutet i vilken kommissionen analyserat kontrollerna på sekundär nivå och deras tillförlitlighet. Denna analys byggde nämligen inte på några som helst giltiga bevis avseende förekomsten av en faktisk risk för ERUF.
(1) Rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1).
(2) Kommissionens förordning (EG) nr 438/2001 av den 2 mars 2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 beträffande förvaltnings- och kontrollsystemen för stöd som beviljas inom ramen för strukturfonderna.
Full & Egal Universal Law Academy