3.11.2014
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 388/5
Överklagande ingett den 2 september 2014 av Quimité – Comércio e Indústria Química, SA och José de Mello – Sociedade Gestora de Participações Sociais, SA av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen) meddelade den 26 juni 2014 i mål T-564/10 Quimité och de Mello mot kommissionen
(Mål C-415/14 P)
2014/C 388/07
Rättegångsspråk: portugisiska
Parter
Klagande: Quimité – Comércio e Indústria Química, SA och José de Mello – Sociedade Gestora de Participações Sociais, SA (ombud: J. Calheiros, advogado)
Övrig part i målet: Europeiska kommissionen
Klagandenas yrkanden
Klagandena yrkar att domstolen ska
—
i enlighet med artikel 256 första stycket FEUF upphäva Europeiska unionens tribunals dom av den 26 juni de 2014 (mål T-564/10), i vilken klagandenas talan mot Europeiska kommissionen ogillas, varvid det hade yrkats ogiltigförklaring av kommissionens beslut, skriftligen antaget av dess räkenskapsförare den 8 oktober 2010, såvitt det däri krävdes att den finansiella säkerhet som fordras i enlighet med artikel 85 i förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002, (1) skulle ställas ut av en bank med det långfristiga kreditbetyget ”AA”, och såvitt klagandena förpliktades stå sina egna kostnader och ersätta kommissionens kostnader,
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna,
—
bifalla, efter att den aktuella domen upphävts, de yrkanden som klagandena framställt i första instans och följaktligen delvis ogiltigförklara kommissionens beslut, skriftligen antaget av dess räkenskapsförare den 8 oktober 2010, såvitt det där krävs att den finansiella säkerhet som fordras med hänvisning till artikel 85 i förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002, ska ställas ut av en bank med det långfristiga kreditbetyget ”AA”, samt
—
förplikta kommissionen att ersätta de kostnader som uppkommit i första instans.
Grunder och huvudargument
Klagandena har anfört två grunder för sitt överklagande.
1.
Första grunden: Felaktig rättstillämpning med avseende på skälen i den överklagade domen, i vilken klagandenas argument vid tribunalen förkastades med avseende på bristande motivering i kommissionens beslut av den 8 oktober 2010, såvitt det däri krävdes en finansiell säkerhet utställd av en bank med det långfristiga kreditbetyget ”AA”.
—
I den överklagade domen godtas att beslutet av den 8 oktober 2010 inte innehåller någon uttrycklig motivering vad gäller kravet på kreditvärderingen av den bank som ställer ut garantin. Däremot anges att kommissionens resonemang framgår av själva kravet.
—
I enlighet med artikel 296 FEUF, ska alla rättsakter, inbegripet beslut, motiveras.
—
Grunden för kommissionens resonemang ska framgå av skälen i beslutet och inte av själva den överklagade rättsakten.
—
Detta gäller i än högre grad då skyddet av EU:s ekonomiska intressen, som anses utgöra grunden för kommissionens resonemang, på lämpligt sätt kan tryggas genom den bankgaranti som klagandena skriftligen förslog kommissionen den 3 september 2010.
—
Då kommissionen ställde detta krav år 2010, föreföll det vidare fullständigt olämpligt att välja kreditvärdering som enda kriterium för en ställd bankgaranti, varför detta objektivt tvivelaktiga kriterium krävde en grundligare, tydligare och uttrycklig motivering.
—
Den omständigheten att betalningsfristen förlängs i förhållande till en skönsmässig befogenhet ökar således kravet på motiveringen i förhållande till vad som gäller vid utövandet av en föreskriven behörighet.
—
Det ska tilläggas att det i beslutet heller inte hänvisas till någon gemenskapsbestämmelse, som grund för detta krav.
—
Eftersom kommissionens beslut av den 8 oktober 2010, vilket medges i den överklagade domen, inte innehåller någon uttrycklig motivering avseende kravet på den utställande bankens kreditvärdering, innehåller den överklagade domen ett fel, i den mån det där slås fast att den ifrågasatta rättsakten inte är bristfälligt motiverad, såsom klagandena hade gjort gällande vid tribunalen.
2.
Andra grunden: Felaktig rättstillämpning med avseende på skälen i den överklagade domen, i den mån tribunalen förkastade det argument som klagandena framfört avseende ett åsidosättande av fördraget och av proportionalitetsprincipen.
—
Det framgår av artikel 85 i förordning nr 2342/2002 att när kraven och förutsättningarna i denna är uppfyllda, ska den person som fattar beslut (i detta fall räkenskapsföraren) bedöma den av det berörda företaget ställda frågan om förlängd betalningsfrist, och bevilja detta då kraven och de rättsliga förutsättningarna för ett beviljande är uppfyllda.
—
Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionens räkenskapsförare har enligt artikel 85 i nämnda förordning, kommer till uttryck i bedömningen av det berörda företagets yrkande om anstånd och i beviljandet därav, men omfattar inte vilket slags bankgaranti kommissionens räkenskapsförare ska godta, varför det med avseende på kontrollen av den omtvistade rättsakten inte räcker att pröva huruvida den är uppenbart olämpad att uppnå de ställda målen, vilket felaktigt fastslogs i den överklagade domen.
—
En garanti som är betalningsbar på första anmodan och som utställts av ett kreditinstitut som uppfyller kommissionens krav, utgör ett ändamålsenligt och proportionellt sätt att säkerställa överföringen av de aktuella beloppen. Således accepterar den portugisiska rättsordningen i sin helhet – och generellt sett även de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen –, utställandet av en bankgaranti i olika syften, inbegripet för att skjuta upp genomförandet av rättsliga avgöranden, och i synnerhet vad gäller ett av kommissionen inlett eventuellt förfarande vid de nationella domstolarna för att inkassera obetalda böter.
—
I detta fall skulle den av klagandena erbjudna garantin, vilken kommissionen inte godtagit, ställas ut av Banco Comercial Português, S.A., som är ett kreditinstitut med hemvist i Europeiska unionen och som är föremål för de tillsyns- och konsolideringsbestämmelser som fastställts av just gemenskapsinstitutionerna. Följaktligen förefaller ingenting kunna motivera att denna bank inte ska kunna ställa ut en garanti, eller kravet på att garantin ställs ut av en bank med det långfristiga kreditbetyget ”AA”, för att försvara gemenskapens rättigheter.
—
Vidare ska den allmänt erkända konjunkturbestämda omständigheten att kreditvärderingen av de portugisiska bankerna har påverkats av att kreditvärderingen av Republiken Portugal beaktas. Det finns således inte några banker i Portugal som uppfyller det krav på kreditbetyg som kommissionen fastlagt i sitt beslut (det långfristiga kreditbetyget ”AA”). Denna omständighet anges i den överklagade domen med överskriften ”Bakgrund till tvisten”, men nämndes inte i domskälen.
—
Kommissionens beslut strider således mot nödvändighetskriteriet (som är en viktig del av proportionalitetsprincipen), eftersom kommissionen bland möjliga åtgärder valde den som under dåvarande konjunktur var mest skadlig för klagandenas intressen.
—
Det föreligger således en klar brist på proportionalitet mellan det krav kommissionen ställt (en garanti utställd av en bank med det långfristiga kreditbetyget ”AA”) och det mål som skulle uppfyllas (skyddet av kommissionens rättigheter och inkassering av beloppen), vilket innebär att den överklagade domen är behäftad med ett fel såvitt det där slogs fast att proportionalitetsprincipen inte hade åsidosatts i den omtvistade rättsakten.
(1) Kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, s. 1).
Full & Egal Universal Law Academy