EUR-Lex -  62014CN0576 - SV

2.3.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 73/14

Överklagande ingett den 11 december 2014 av Mirelta Ingatlanhasznosító Kft. av det beslut som tribunalen (femte avdelningen) meddelade den 19 november 2014 i mål T-430/14, Europeiska kommissionen mot Mirelta Ingatlanhasznosító Kft. och Europeiska ombudsmannen

(Mål C-576/14 P)

(2015/C 073/20)

Rättegångsspråk: ungerska

Parter

Klagande: Mirelta Ingatlanhasznosító Kft. (ombud: Pap K. D., abogado)

Övriga parter i målet: Europeiska kommissionen, Europeiska ombudsmannen

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

—

upphäva det överklagade beslutet och återförvisa målet till tribunalen.

Grunder och huvudargument

Förstahandsgrund: Tribunalen misstolkade klagandens talan

Enligt klaganden misstolkade tribunalen klagandens talan och omformulerade yrkandena felaktigt. Den misstolkade även grunderna för yrkandena, eftersom den uppgav att klaganden hade väckt talan mot kommissionen ”på grund av underlåtelse att inleda ett fördragsbrottsförfarande”.

Enligt klaganden var syftet med talan att tribunalen skulle ”förplikta kommissionen att tillämpa ett förfarande som överensstämmer med unionsrätten och säkerställer unionsrättens effektivitet”.

Av detta skäl väckte klaganden talan mot kommissionen eftersom den ansåg att kommissionens uppenbara kränkning av klagandens rätt till god förvaltning enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Klaganden anser att kommissionen genom att inte tillämpa ett rättvist förfarande, göra en bedömning som inte är förenlig med unionsrätten och inte säkerställa unionsrättens (särskilt nämnda stadgas) effektivitet, inte bara kränkte klagandens rätt till god förvaltning, utan även rätten till ett effektivt rättsmedel.

Klaganden anser att tribunalens tolkning av klagandens talan innebär att ett förfarande i enlighet med unionsrätten innebär att kommissionen enligt unionsrätten är skyldig att inleda ett fördragsbrottsförfarande, medan klaganden inte kan kräva samma sak.

Klaganden anser däremot att det framgår av bestämmelserna i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som har samma rättsliga värde som fördragen, att det enbart är efter en rättvis prövning som kommissionen, på grundval av rättpraxis, har möjlighet att bedöma om den ska inleda ett fördragsbrottsförfarande. Rätten till god förvaltning är följaktligen en grundläggande förutsättning, och kommissionen kan bara utnyttja sitt utrymme för bedömning – vilket enligt klaganden inte får leda till en kränkning av de grundläggande rättigheterna – efter ett rättvist förfarande, eftersom kommissionen annars, såsom i förevarande fall, kan hamna i en situation där det inte finns något att bedöma.

Andrahandsgrund: Kommissionens utrymme för eget skön enligt unionsrätten omfattar inte möjligheten att bevilja medlemsstaterna undantag från sin skyldighet att tillämpa sekundärrätten och förordningen, och än mindre indirekt.

Tribunalens redogörelse för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – i punkt 6 (under avsnittet rättslig bedömning) i det överklagade beslutet – strider i flera avseenden mot tvingande och entydiga bestämmelser i fördragen, vilka således inte kan vara föremål för kommissionens skönsmässiga bedömning. Kommissionen kan inte heller, enligt klaganden, skönsmässigt bedöma skyldigheten att säkerställa effektiviteteten av de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

I överklagandet bestrider klaganden inte vid något tillfälle kommissionens rätt att vidta en skönsmässig bedömning, utan vänder sig i själva verket mot att kommissionen inte ens hade möjlighet att utöva sin befogenhet att vidta en skönsmässig bedömning i enlighet med den fasta rättspraxis som tribunalen hänvisade till, eftersom utövandet av befogenheten att vidta en skönsmässig bedömning förutsätter att prövningen i sig är rättvis och att det finns något som kan bli föremål för en ändamålsenlig bedömning.

I fördraget föreskrivs att kommissionen ska säkerställa unionsrättens effektivitet, och det är således fråga om en skyldighet enligt fördraget, vilket har en högre rang än rättspraxis.

I det konkreta fallet kränkte den unionstjänsteman (vid ett unionsorgan) som gjorde prövningen klagandens grundläggande rättighet genom att på förhand och på ett icke rättvist sätt, i kommissionens ställe pröva och fatta beslut i frågor som inte i sig kan bli föremål för en skönsmässig bedömning; i stället för att befogenheten att vidta en skönsmässig bedömning utövades, beslutade tjänstemannen själv i klagandens ärende, på grundval av felaktiga faktiska omständigheter.

Sökanden anser att varken den nationella domstolen eller Europeiska kommissionen, vid eventuell tillämpning av artikel 101 FEUF, kan bedöma huruvida rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av nämnda artikel ska tillämpas och att kommissionen inte heller kan slå fast att underlåtenhet att tillämpa en unionsförordning (uppenbar underlåtelse att tillämpa) är att jämställa med att den inte har tillämpats ”på ett visst sätt”. Detta konstaterande i sig visar på en kränkning av klagandens rätt till ett rättvist förfarande och, följaktligen, rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten att få sin sak prövad av domstol inrättad enligt lag.

Full & Egal Universal Law Academy