7.7.2014
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 212/40
Talan väckt den 13 maj 2014 – Jannatian mot rådet
(Mål T-328/14)
2014/C 212/52
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Sökande: Mahmoud Jannatian (Teheran, Iran) (ombud: avokaterna I. Smith Monnerville och S. Monnerville)
Svarande: Europeiska unionens råd
Yrkanden
Sökanden yrkar att tribunalen ska
—
såvitt avser sökanden, ogiltigförklara i) rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39); ii) rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 281, s. 81); iii) rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1); iv) förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1); v) rådets genomförandeförordning (EU) nr 350/2012 av den 23 april 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 110, s. 17); vi) rådets genomförandeförordning (EU) nr 709/2012 av den 2 augusti 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 208, s. 2); vii) rådets genomförandeförordning (EU) nr 945/2012 av den 15 oktober 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 282, s. 16); viii) rådets genomförandeförordning (EU) nr 1264/2012 av den 21 december 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 356, s. 55); ix) rådets genomförandeförordning (EU) nr 522/2013 av den 6 juni 2013 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 156, s. 3); x) rådets genomförandeförordning (EU) nr 1203/2013 av den 26 november 2013 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 316, s. 1); och xi) rådets genomförandeförordning (EU) nr 397/2014 av den 16 april 2014 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 356, s. 1);
—
förplikta rådet att utge skadestånd till sökanden för de förluster han lidit till följd av att han felaktigt upptagits till ett belopp på 40 000 euro, och
—
förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan åberopar sökanden sju grunder.
1.
Första grunden: rådets bristande behörighet
—
Sökanden hävdar att det följer av artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt att restriktiva åtgärder endast kan vidtas på gemensamt förslag av kommissionen och unionens höga representant. De angripna besluten och förordningarna har antagits av rådet på rådets eget initiativ. Det har således antagits utan behörighet.
2.
Andra grunden: åsidosättande av motiveringsskyldigheten
—
Sökanden gör gällande att de skäl som angetts till stöd för att uppta Mahmoud Jannatians i bilaga II inte är tillräckligt klara för att uppfylla de i rättspraxis uppställda kraven i fråga om motiveringsskyldighet. För att uppfylla motiveringsskyldigheten borde rådet ha fastställt de konkreta och specifika omständigheter som utgör det faktiska stöd som tillhandahållits av sökanden till Irans regering eller till Irans spridningskänsliga nukleära verksamhet. De angripna besluten och förordningarna är därför bristfälligt motiverade.
3.
Tredje grunden: åsidosättande av sökandens grundläggande rättigheter
—
Sökanden menar att i den mån de angripna besluten och förordningarna är bristfälligt motiverade, innebär de ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar. Vidare påverkar felaktigheterna i de angripna besluten och förordningarna förfarandet, eftersom de å ena sidan utgör hinder för sökandens möjlighet att framföra sitt försvar, och å andra sidan försvårar för domstolens prövning av huruvida de angripna besluten och förordningarna är rättsenliga. Härav följer att sökandens rätt till en effektiv rättslig prövning har åsidosatts. I den mån sökandens rätt till försvar har åsidosatts och i den mån tribunalens möjlighet att pröva huruvida de angripna besluten och förordningarna rörande åtgärder för frysning av tillgångar – vilka till sin natur är ”synnerligen inskränkande” – har påverkats, har sökanden slutligen drabbats av en oskälig inskränkning i äganderätten.
4.
Fjärde grunden: avsaknad av bevis mot sökanden
—
Sökanden hävdar att rådet underlät att åberopa den bevisning som det grundade sig på när det antog de angripna besluten och förordningarna.
5.
Den femte grunden: De faktiska omständigheterna är oriktiga
—
Sökanden gör gällande att tvärtemot vad som angetts i de angripna besluten och förordningarna, var sökanden inte längre ställföreträdande chef för [det iranska] Atomic Energy Organization (AEOI) vid de respektive tidpunkter då han upptogs i förteckningen över personer och enheter som omfattas av restriktiva åtgärder. Rådet grundade sig således på felaktiga faktiska omständigheter när det upptog sökanden i förteckningarna enbart på grund av att han var ställföreträdande chef för Atomic Energy Organization vid de olika datumen för de angripna besluten och förordningarna.
6.
Den sjätte grunden: felaktig rättstillämpning
—
Sökanden gör gällande att artikel 20 b inte som sådan är avsedd att vara tillämplig på enskilda personer som innehar chefspositioner vid en sådan enhet som upptagits i förteckningen i bilaga VIII. I artikel 20 b anges att ett sådant upptagande ska omfatta enskilda som ”är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till Irans spridningskänsliga nukleära verksamhet”. Rådet gjorde en felaktig rättstillämpning genom att föra upp sökanden i bilaga II utan att åberopa någon bevisning till stöd för att sökanden gav ett aktivt och verkligt stöd till Irans spridningskänsliga nukleära verksamhet vid den tidpunkt då han uppfördes i bilaga II.
7.
Den sjunde grunden: Rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna och åsidosatte proportionalitetsprincipen
—
Sökanden gör gällande att det i förevarande mål inte föreligger något objektivt allmänintresse som kan motivera att sådana stränga åtgärder påförs en enskild person som enbart under en kort period har innehaft en chefsposition vid AEOI. Även om åtgärderna skulle anses vara motiverade mot bakgrund av ett objektivt allmänintresse, skulle de fortfarande kunna kritiseras mot bakgrund av att de innebär ett oproportionerligt förhållande mellan de medel som tillämpas och de mål som eftersträvas.
Full & Egal Universal Law Academy