2.3.2015
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 73/43
Talan väckt den 30 december 2014 – Spanien mot kommissionen
(Mål T-841/14)
(2015/C 073/55)
Rättegångsspråk: spanska
Parter
Sökande: Konungariket Spanien (ombud: A. Gavela Llopis, Abogado del Estado)
Svarande: Europeiska kommissionen
Yrkanden
Sökanden yrkar att tribunalen ska
—
ogiltigförklara den ränteberäkning som kommissionens tjänstemän gjort i skrivelsen av den 21 oktober 2014,
—
i andra hand fastställa att det inte finns grund för att tillämpa den ökning som föreskrivs i den andra och den tredje meningen i artikel 11 [i förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000],
—
och, likaså i andra hand i förhållande till det första yrkandet, oavsett huruvida det ovannämnda andrahandsyrkandet bifalls eller ej, fastställa att den dag då dröjsmålsräntan ska börja återbetalas är den 20 januari 2004, det vill säga den [första] arbetsdagen [efter den 19:e] i den andra månaden efter den månad då skulden konstaterades – vilket skedde den 27 november 2003 – varvid skulden avser samtliga de transit försändelser som är föremål för detta förfarande och i annat fall åtminstone [vad gäller räntan på däremot svarande tullskuld] de tre sista transitförsändelserna, och
—
förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Talan avser beslutet i kommissionens skrivelse Ares (2014) 3486706 (BUDG/B/02/MTC/IB) av den 21 oktober 2014, genom vilket kommissionen har tillämpat artikel 11 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1150/2000 av den 22 maj 2000 om genomförande av beslut 94/728/EG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel.
Tvisten har sin upprinnelse i en undersökning som de nederländska myndigheterna bedrivit avseende 26 transitförsändelser som hade skickats via den nederländska tullmyndigheten mellan april och november 1994 och som enligt ett intyg av den spanska tullmyndigheten i Algeciras hade lämnat tullområdet. De nederländska myndigheterna ansåg att varorna i fråga hade undandragits tullkontroll eftersom de inte hade lämnat unionens område. Myndigheterna upprättade därför en ny rapport avseende 8 transitdeklarationer, i vilken de ifrågasatte äktheten av de stämplar och underskrifter som förekom i de handlingar som tillhandahållits som bevis på att transitformaliteterna hade fullgjorts.
Till stöd för sin talan åberopar sökanden tre grunder.
1.
Första grunden: Åsidosättande av artikel 11 i förordning nr 1150/2000 jämförd med artiklarna 9.1, 10.1 andra stycket, 6.3 och 2 [i nämnda förordning], eftersom kommissionen tillämpat denna bestämmelse på faktiska omständigheter som inte anges i förordningen.
—
Sökanden anser att det inte är fråga om en tullskuld i den mening som avses i artikel 6.3 a [i förordning nr 1150/2000] utan om en tullskuld i den mening som avses i artikel 6.3 b.
2.
Andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen i samband med tillämpningen av den andra och den tredje meningen i artikel 11 i förordning nr 1150/2000
—
Sökanden anser att de nämnda bestämmelserna föreskriver en ökning av dröjsmålsräntan som inte syftar till att reparera den skada som orsakats genom att betalningen skett för sent, utan har ett tvångssyfte som gör att de inte kan tillämpas när medlemsstaten inte ens har kännedom om den skyldighet som den fullgjort för sent.
3.
Tredje grunden: Åsidosättande av artikel 2.3 i förordning nr 1150/2000 om fastställande av datum för när tullskulden ska anses ha konstaterats. Det ursprungliga datumet för återbetalningen av dröjsmålsräntan har fastställts på ett felaktigt sätt, eftersom det är fråga om ärenden som har gått vidare till domstol och [skulden] således i vart fall inte kan ha konstaterats innan domstolen meddelat sitt avgörande.
Full & Egal Universal Law Academy