24.7.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 239/4
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 10 maj 2017 (begäran om förhandsavgörande från Centrale Raad van Beroep – Nederländerna) – H.C. Chavez-Vilchez m.fl. mot Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank m.fl.
(Mål C-133/15) (1)
((Begäran om förhandsavgörande - Unionsmedborgarskap - Artikel 20 FEUF - Rätt till försörjningsstöd och barnbidrag i en medlemsstat är villkorad av rätten att uppehålla sig i denna stat - Tredjelandsmedborgare som sköter den dagliga och faktiska omvårdnaden om sitt underåriga barn som är medborgare i denna medlemsstat - Tredjelandsmedborgarens skyldighet att visa att den andra föräldern, som är medborgare i nämnda medlemsstat, saknar förmåga att ta hand om barnet - Beslut att neka uppehållsrätt vilket kan medföra att barnet tvingas att lämna medlemsstaten eller till och med unionen))
(2017/C 239/05)
Rättegångsspråk: nederländska
Hänskjutande domstol
Centrale Raad van Beroep
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: H.C. Chavez-Vilchez, P. Pinas, U. Nikolic, X.V. Garcia Perez, J. Uwituze, I.O. Enowassam, A.E. Guerrero Chavez och Y.R.L. Wip
Motparter: Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank, College van burgemeester en wethouders van de gemeente Arnhem, College van burgemeester en wethouders van de gemeente ’s-Gravenhage, College van burgemeester en wethouders van de gemeente ’s-Hertogenbosch, College van burgemeester en wethouders van de gemeente Amsterdam, College van burgemeester en wethouders van de gemeente Rijswijk och College van burgemeester en wethouders van de gemeente Rotterdam
Domslut
1)
Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att vid bedömningen av huruvida ett barn, som är medborgare i Europeiska unionen, skulle bli tvunget att lämna unionen i dess helhet och därmed skulle förlora möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som barnet har enligt artikel 20 FEUF, för det fall att en förälder, som är tredjelandsmedborgare, nekades uppehållsrätt i den berörda medlemsstaten, utgör det förhållandet att den andra föräldern, som är unionsmedborgare, verkligen har förmåga, och är villig, att ensam sköta barnets dagliga och faktiska omvårdnad en relevant omständighet som dock inte i sig är tillräcklig för att det ska kunna fastställas att det mellan den förälder som är tredjelandsmedborgare och barnet inte finns ett sådant beroendeförhållande att barnet skulle bli tvunget att lämna unionen om föräldern nekades uppehållsrätt. Denna bedömning ska, med hänsyn till barnets bästa, göras med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, särskilt barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan i dess känslomässiga band till både den förälder som är unionsmedborgare och den förälder som är tredjelandsmedborgare samt den risk som en separation från den sistnämnda föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande.
2)
Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat, som villkor för att bevilja en tredjelandsmedborgare – som är förälder till ett underårigt barn, vilket är medborgare i medlemsstaten, och som sköter den dagliga och faktiska omvårdnaden om detta barn – rätt att uppehålla sig i denna stat, kräver att tredjelandsmedborgaren lämnar uppgifter som visar att ett beslut att neka den förälder som är tredjelandsmedborgare uppehållsrätt skulle medföra att barnet förlorade möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet genom att barnet blev tvunget att lämna unionen i dess helhet. Det ankommer emellertid på de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten att göra erforderliga efterforskningar, på grundval av de uppgifter som lämnats av tredjelandsmedborgaren, för att med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet kunna bedöma huruvida ett beslut att neka uppehållsrätt skulle få sådana konsekvenser.
(1) EUT C 178, 1.6.2015.
Full & Egal Universal Law Academy