27.4.2015
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 138/41
Överklagande ingett den 19 februari 2015 av Europeiska unionens domstol av det beslut som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 9 januari 2015 i mål T-409/14, Marcuccio mot Europeiska unionen och Europeiska unionens domstol
(Mål C-77/15 P)
(2015/C 138/55)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Klagande: Europeiska unionens domstol (ombud: A.V. Placco)
Övrig part i målet: Luigi Marcuccio
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal (tredje avdelningen) den 9 januari 2015 i mål T-409/14, Marcuccio/Europeiska unionen och Europeiska unionens domstol, i den del domstolens andra, tredje och fjärde yrkanden i domstolens begäran enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler, ogillades,
—
bifalla nämnda yrkanden och således
—
i första hand, avgöra tvisten slutligt, avvisa Luigi Marcuccios skadeståndstalan då den riktas mot Europeiska unionens domstol (i egenskap av företrädare för unionen),
—
i andra hand, för det fall domstolen skulle finna att den omständigheten att talan riktas mot Europeiska unionens domstol och inte mot kommissionen (i egenskap av företrädare för unionen) inte påverkar huruvida den kan tas upp till sakprövning, utan att tribunalen när den avgjorde den rättegångsfråga som väckts av domstolen skulle ha beslutat att kommissionen skulle ha ersatt domstolen som svarande, återförvisa målet till tribunalen för avgörande av den skadeståndstalan som väckts av Luigi Marcuccio i enlighet med domstolens avgörande i rättsfrågorna,
—
förplikta Luigi Marcuccio att ersätta rättegångskostnaderna vid tribunalen och i målet om överklagande.
Grunder och huvudargument
Europeiska unionens domstol gör med sin första grund, avseende åsidosättande av reglerna om unionens företrädare vid dess domstol, gällande att, då det inte finns någon uttrycklig bestämmelse som särskilt reglerar frågan om unionens företrädare vid dess domstol när talan väckts med stöd av artikel 268 FEUF om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, ska reglerna om dess företrädare härledas från allmänna rättsprinciper om rättskipning, särskilt principen om god rättskipning samt principerna om domstols oberoende och opartiskhet.
Domstolen utvecklar den första grunden i två delar vilka avser, dels åsidosättande av principen om god rättskipning, dels åsidosättande av principerna om domstols oberoende och opartiskhet. Med grundens första del gör domstolen gällande att tribunalens slutsats att det är uppenbart att det ankommer på domstolen att företräda unionen i förevarande skadeståndstalan tydligt grundas på rättspraxis som fastslagits genom dom Werhahn Hansamühle/rådet och kommissionen (63/72–69/72, EU:C:1973:121) (nedan kallad dom Werhahn m.fl.). Enligt nämnda rättspraxis företräds gemenskapen, sedermera unionen, när dess ansvar görs gällande på grund av en av dess institutioners handlande, av den institution (eller de institutioner) vars handlande ligger till grund för skadeståndstalan. Domstolen anser emellertid att denna lösning inte skulle ha tillämpats i förevarande fall, eftersom flera omständigheter visar att en sådan lösning skulle ge ett resultat som står i strid med intresset av god rättskipning, vilket intresse det uttryckligen framgår av dom Werhahn m.fl. ligger till grund för nämnda lösning. Domstolen gör även som en rättegångsfråga gällande att räckvidden av artikel 317.1 FEUF och artikel 53.1 i förordning nr 966/2012 (1), som innebär att tribunalen skulle ha godtagit principen om att ett sådant skadestånd skulle tas ur kommissionens budget, har åsidosatts.
Vad avser grundens andra del hävdar domstolen, med stöd av Europadomstolens dom av den 10 juli 2008 i mål Mihalkov mot Bulgarien (ansökan nr 67719/01), att tribunalen genom att slå fast att unionen skulle företrädas av domstolen i det mål som avser den skadeståndstalan som väckts av Luigi Marcuccio har åsidosatt kraven på domstols oberoende och objektiva opartiskhet. Eftersom det påstådda skadeståndskravet har sin grund i domstolens rättsskipning i en av dess avdelningar och den sammansättning som skulle avgöra målet (tribunalen) i) tillhör samma rättskipande organ som det som gett upphov till det ansvar som görs gällande och ii) utgör en del som ingår i svaranden i samma mål (domstolen) till vilken domarna i nämnda sammansättning hör yrkesmässigt, skulle ovannämnda villkor åsidosättas, och det i än högre grad om – vilket tribunalen funnit – ett eventuellt skadestånd som det aktuella skulle belasta domstolens budget.
Domstolen hävdar vidare med den andra grunden att det överklagade beslutet, eftersom det inte innehåller någon särskild motbevisning av domstolens argument vid tribunalen och som grundas på räckvidden av en serie domar från domstolen – däribland dom Groupe Gascogne/kommissionen (C-58/12 P, EU:C:2013:770), dom Gascogne Sack/kommissionen (C-40/12 P, EU:C:2013:768) och dom Kendrion/kommissionen (C-50/12 P, EU:C:2013:771) – innebär ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
(1) Europaparlamentets och Rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, s. 1)
Full & Egal Universal Law Academy