22.6.2015
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 205/13
Överklagande ingett den 19 mars 2015 av Europeiska unionens domstol av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 13 februari 2015 i mål T-725/14, Aalberts Industries mot Europeiska unionen
(Mål C-132/15 P)
(2015/C 205/19)
Rättegångsspråk: nederländska
Parter
Klagande: Europeiska unionens domstol (ombud: A. V. Placco och E. Beysen)
Övriga parter i målet: Aalberts Industries NV, Europeiska kommissionen
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
Upphäva det beslut som Europeiska unionens tribunal (tredje avdelningen) meddelade den 13 februari 2015 i mål T-725/14, Aalberts Industries mot Europeiska unionen, till den del tribunalen avslog de yrkanden som framställdes av Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) i två ansökningar i enlighet med artikel 114 i tribunalens rättegångsregler, och biföll en invändning om rättegångshinder som anförts av Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen),
—
bifalla yrkandena och således avgöra målet slutligt genom att avvisa Aalberts Industries NV:s skadeståndstalan till den del den riktar sig mot domstolen (i egenskap av representant för unionen),
—
förplikta Aalberts Industries NV att ersätta domstolens rättegångskostnader i första instans och i samband med överklagandet.
Grunder och huvudargument
Europeiska unionens tribunal avslog i beslut av den 13 februari 2015 domstolens ansökan enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler i mål T-725/14, Aalberts Industries mot Europeiska unionen. I sin ansökan yrkade domstolen att Aalberts Industries NV:s talan skulle avvisas till den del den riktades mot domstolen som representant för Europeiska unionen. Talan riktades även mot kommissionen i samma egenskap. Genom talan ville sökanden göra gällande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar för att få ersättning för den skada som sökanden påstod sig ha lidit till följd av att tribunalen inte inom skälig tid avgjorde mål T-385/06, Aalberts Industries m.fl. mot kommissionen. I det ovannämnda beslutet kom tribunalen, i motsats till vad domstolen hade gjort gällande och med godtagande av kommissionens ställningstagande, till slutsatsen att det ankom på domstolen och inte på kommissionen att försvara Europeiska unionen i målet.
Domstolen har nu överklagat målet till domstolen med stöd av artikel 56 i domstolens stadga och har yrkat att tribunalens beslut ska upphävas till den del domstolens yrkanden ogillades. Till stöd för överklagandet har domstolen först och främst anfört åsidosättande av reglerna om företrädande av unionen vid dess domstolar och för det andra åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
I den första grunden, som avser åsidosättande av reglerna om företrädande av unionen vid dess domstolar, har domstolen anfört att dessa regler måste härledas ur allmänna principer för utövande av domstolsuppgifter, i synnerhet principen om god rättskipning och principerna om rättsväsendets oberoende och opartiskhet, eftersom det inte finns några uttryckliga bestämmelser om företrädande av unionen vid dess domstolar i mål som väckts enligt artikel 268 FEUF för att göra gällande unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar.
Domstolens första grund sönderfaller i två delgrunder, närmare bestämt åsidosättande av villkoren för principen om god rättskipning och åsidosättande av villkoren för principerna om domstolens oberoende och opartiskhet.
I samband med den första delgrunden har EU-domstolen anfört att tribunalens slutsats att det ankommer på EU-domstolen att företräda unionen i det ovannämnda skadeståndsmålet, tydligt bygger på en rättspraxis som inleds med domen i de förenade målen Werhahn Hansamühle m.fl. mot rådet och kommissionen (63/72–69/72, EU:C:1973:121) (nedan kallad domen i målen Werhahn m.fl.). Den lösning som valdes i denna rättspraxis innebär följande: när gemenskapen (nu unionen) blir ansvarig på grund av en av dess institutioners handlande, ska gemenskapen företrädas vid domstolen av den eller de institutioner som anklagas för det skadeståndsgrundande handlandet. EU-domstolen har anfört att den lösningen inte kan tillämpas i det aktuella målet, eftersom den på grund av olika omständigheter leder till ett förhållande som står i motsats till intresset av en god rättskipning, vilket enligt de uttryckliga ordalagen i domen i målen Werhahn m.fl. är det bakomliggande syftet med den lösningen. EU-domstolen har härvid I förbigående åberopat åsidosättande av räckvidden av artikel 317 första stycket FEUF och artikel 53.1 i förordning nr 966/2012 (1). Enligt de bestämmelserna borde tribunalen ha tillämpat principen att sådant skadestånds om det som avses med talan i det aktuella målet ska belasta den del av budgeten som avser kommissionen.
I den första grundens andra del har EU-domstolen med stöd av Europadomstolens dom av den 10 juli 2008 i mål Mihalkov mot Bulgarien (ansökan nr 67719/01), hävdat att tribunalen inte iakttog kraven på domstolens oberoende och opartiskhet när den fann att EU-domstolen borde företräda unionen i samband med Aalberts Industries skadeståndstalan. I det aktuella målet inträffade nämligen det påstått skadeståndsgrundande handlandet i samband med en dömande sammansättnings dömande verksamhet. Den dömande sammansättning som skulle avgöra målet i) hör vidare till samma domstol (tribunalen) som den dömande sammansättning som klandras för det skadeståndsgrundande handlandet, och ii) utgör en del av svaranden i målet (EU-domstolen), till vilken dess domare har yrkesmässiga band. Detta strider mot de ovannämnda kraven, i synnerhet som en sådan ersättning som den som har begärts, såsom tribunalen slog fast borde belasta den del av budgeten som avser EU-domstolen.
I den andra grunden har domstolen gjort gällande att motiveringsskyldigheten åsidosattes i den överklagade domen, eftersom den inte innehåller någon särskild motbevisning avseende de argument beträffande räckvidden av ett antal domar från domstolen – bland annat domarna Groupe Gascogne/kommissionen (C-58/12 P, EU:C:2013:770), Gascogne Sack/kommissionen (C-40/12 P, EU:C:2013:768) och Kendrion/kommissionen (C-50/12 P, EU:C:2013:771) – som domstolen utvecklade vid tribunalen.
(1) Europaparlamentets och Rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, s. 1).
Full & Egal Universal Law Academy