1.2.2016
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 38/43
Talan väckt den 3 september 2015 – Ungern mot Europeiska unionens råd
(Mål C-647/15)
(2016/C 038/56)
Rättegångsspråk: ungerska
Parter
Sökande: Ungern (ombud: M. Z. Fehér)
Svarande: Europeiska unionens råd
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
ogiltigförklara rådets beslut (EU) 2015/1601 av den 22 september 2015 om fastställande av provisoriska åtgärder på området internationellt skydd till förmån för Italien och Grekland (1) (nedan kallad det angripna beslutet),
—
alternativt, om det första yrkandet inte befalls, ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det avser Ungern, och
—
förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sin talan har Ungern anfört följande tio grunder:
1.
Ungerns regering gör gällande att artikel 78.3 FEUF inte utgör en lämplig rättslig grund för det angripna beslutet. Artikel 78.3 FEUF ger inte rådet befogenhet att anta en lagstiftningsakt och därmed inte heller att besluta om de åtgärder som föreskrivs i beslutet, i synnerhet de som innebär ett bindande undantag från en lagstiftningsakt, i förevarande fall förordning nr 604/2013. (2) Med hänsyn till dess innehåll utgör det angripna beslutet en lagstiftningsakt, eftersom det föreskriver ett undantag från förordning nr 604/2013. Härav följer att beslutet inte kunde antas med stöd av artikel 78.3 FEUF. Den bestämmelsen ger nämligen endast rådet befogenhet att anta akter genom icke-lagstiftningsförfarandet, det vill säga icke-lagstiftningsakter. Om domstolen, trots det nyss anförda, ändå skulle anse att artikel 78.3 FEUF får användas som rättslig grund för en rättsakt som innebär ett undantag från en lagstiftningsakt, gör Ungerns regering gällande att nämnda undantag inte får vara av sådan art att det påverkar det väsentliga i denna lagstiftningsakt och medför att dess centrala bestämmelser blir verkningslösa, vilket är fallet med det angripna beslutet.
2.
En åtgärd som ska gälla i 24 månader – och i vissa fall i 36 månader – och vars verkningar dessutom går utöver denna period är inte förenlig med begreppet ”provisoriska åtgärder” i den mening som avses i artikel 78.3 FEUF. Det angripna beslutet går utöver den befogenhet som rådet ges enligt artikel 78.3 FEUF, eftersom det i beslutet, vid fastställandet av hur länge det ska gälla, inte tas hänsyn till den tid som behövs för att anta en lagstiftningsakt med stöd av artikel 78.2 FEUF.
3.
Rådet åsidosatte artikel 293.1 FEUF genom att anta det angripna beslutet, eftersom det frångick kommissionens förslag utan att ha uppnått enhällighet.
4.
Genom det angripna beslutet införs ett undantag från en lagstiftningsakt. Med hänsyn till dess innehåll utgör dessutom beslutet självt en lagstiftningsakt. För att rådet skulle ha kunnat anta det angripna beslutet – om det antas att det var möjligt att göra detta med stöd av artikel 78.3 FEUF –, skulle rådet således ha behövt iaktta de nationella parlamentens rätt att yttra sig över lagstiftningsakter, vilken följer av protokoll 1 och 2 som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
5.
Rådet gjorde väsentliga ändringar i texten till förslaget efter det att Europaparlamentet hade hörts. Trots detta hörde rådet inte Europaparlamentet på nytt.
6.
Vid den tidpunkt då rådet antog det angripna beslutet fanns inte samtliga officiella språkversioner av förslaget till beslut tillgängliga.
7.
Det angripna beslutet är rättsstridigt även på grund av att antagandet av det strider mot artikel 68 FEUF och slutsatserna från Europeiska rådets möte den 25 och 26 juni 2015.
8.
Det angripna beslutet strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om tydlighet i lagstiftningen, eftersom det på flera punkter saknas information om hur dess bestämmelser ska tillämpas och vilket förhållande dessa bestämmelser ska ha med bestämmelserna i förordning nr 604/2013. Ett exempel på dessa oklara aspekter är frågan om tillämpning av processuella skyddsregler i samband med att beslutet om omplacering fattas. Ett annat är att det angripna beslutet inte klart anger vilka urvalskriterier som ska gälla vid omplacering, och definierar inte heller vilken ställning sökandena ska ha i omplaceringsmedlemsstaten. Det angripna beslutet strider mot Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning, (3) eftersom det innebär att sökandena fråntas sin rätt att stanna kvar i den medlemsstat där de gett in sin ansökan och att sökandena kan omplaceras till en annan medlemsstat utan att det behöver visas att det finns ett materiellt samband mellan sökanden och omplaceringsmedlemsstaten.
9.
Det angripna beslutet strider mot nödvändighetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Med hänsyn till att Ungern, i motsats till vad som angavs i kommissionens ursprungliga förslag, enligt det angripna beslutet inte längre ingår bland de stödmottagande medlemsstaterna, är det inte motiverat att, såsom anges i beslutet, 120 000 sökande med behov av internationellt skydd ska omplaceras. Enligt det angripna beslutet ska någon omplacering inte ske från Ungern, och det ursprungligen föreslagna antalet 120 000 sökande har nu således blivit ett godtyckligt antal, som saknar samband med den situation som beskrevs i kommissionens förslag och som detta faktiskt försökte hitta en lösning på. Det är inte godtagbart – i synnerhet när det gäller en provisorisk åtgärd som vidtagits med stöd av artikel 78.3 FEUF – att det slutliga omplaceringsbeslutet beträffande ungefär hälften av de sökande som omfattas av beslutets tillämpningsområde är beroende av framtida händelser.
10.
I andra hand gör Ungerns regering gällande att det angripna beslutet strider mot proportionalitetsprincipen vad beträffar Ungern, eftersom Ungern åläggs en obligatorisk kvot i egenskap av värdmedlemsstat, trots att det är allmänt känt att ett stort antal illegala migranter har rest in i Ungern och att ett stort antal ansökningar om internationellt skydd har gjorts där. Vad beträffar Ungern uppfyller inte det angripna beslutet villkoren i artikel 78.3 FEUF, eftersom villkoret i den bestämmelsen om att sådana åtgärder får vidtas till förmån för medlemsstater som försätts i en situation med plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer inte kan anses vara uppfyllt i fråga om en åtgärd som endast medför skyldigheter för en sådan medlemsstat.
(1) EUT L 248, s. 80.
(2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, s. 31).
(3) Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967.
Full & Egal Universal Law Academy