TRIBUNALENS BESLUT (andra avdelningen)
den 24 juni 2016 ( *1 )
”Talan om passivitet, ogiltigförklaring och skadestånd — Begäran om att det ska inledas en utredning om en påstådd överträdelse av unionsrätten — Beslut fattat av ordföranden i Eiopa att inte inleda någon utredning — Beslut av överklagandenämnden att avvisa överklagandet — Tidsfrist för väckande av talan — Rättsakt mot vilken talan inte kan väckas — Åsidosättande av formkraven — Uppenbart att talan i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundad”
I mål T‑590/15,
Onix Asigurări SA, Bucureşti (Rumänien), företrätt av M. Vladu,
sökande,
mot
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa), företrädd av C. Coucke och S. Dispiter, båda i egenskap av ombud, biträdda av H.‑G. Kamman, avocat,
svarande,
angående en talan dels, i första hand, med stöd av artikel 265 FEUF om fastställelse av att Eiopa rättsstridigt underlåtit att fatta ett beslut till följd av att Istituto per la Vigilanza sulle Assicurazioni (IVASS, italiensk tillsynsmyndighet på försäkringsområdet) på ett felaktigt sätt tillämpat artikel 40.6 i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT, L 228, 1992, s. 1), och, i andra hand, med stöd av artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av Eiopas ordförandes beslut EIOPA‑14‑267 av den 6 juni 2014 angående inledande av en utredning enligt artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Eiopa), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 2010, s. 48), och av överklagandenämndens beslut BOA 2015 001 av den 3 augusti 2015 angående avvisning av Onix Asigurăris överklagande med stöd av artikel 60 i förordning nr 1094/2010, dels, med stöd av artikel 268 FEUF om skadestånd för den skada sökanden påstår sig ha lidit till följd av ovannämnda passivitet och antagandet av dessa beslut,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden E. Martins Ribeiro (referent) samt domarna S. Gervasoni och L. Madise,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Tillämpliga bestämmelser
1
Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 av den 24 november 2010 om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/79/EG (EUT L 331, 2010, s. 48).
2
Enligt artikel 1.2 och 1.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1092/2010 av den 24 november 2010 om makrotillsyn av det finansiella systemet på EU-nivå och om inrättande av en europeisk systemrisknämnd (EUT L 331, 2010, s. 1), ingår Eiopa i Europeiska systemet för finansiell tillsyn (nedan kallat ESFS), vars syfte är att utöva tillsyn över Europeiska unionens finansiella system.
3
ESFS består även av två andra tillsynsmyndigheter, nämligen Europeiska bankmyndigheten (EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12) och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 2010, s. 84). I ESFS ingår även den gemensamma kommittén för de europeiska tillsynsmyndigheterna och de behöriga myndigheterna eller tillsynsmyndigheterna i medlemsstaterna.
4
I artikel 1.2 i förordning nr 1094/2010 föreskrivs att Eiopa ska agera enligt de befogenheter som den tilldelas genom denna förordning och vara verksam inom tillämpningsområdet för de rättsakter som anges i denna bestämmelse, bland annat rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) (EGT, L 228, 1992, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160). Enligt artikel 1.6 i samma förordning har Eiopa till syfte att skydda allmänintresset genom att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet på kort, medellång och lång sikt, till förmån för unionens ekonomi, dess medborgare och företag.
5
I artikel 17 i förordning nr 1094/2010 föreskrivs en ordning som gör det möjligt för Eiopa att agera för det fall de nationella myndigheterna i samband med sin tillsyn åsidosätter unionsrätten. I artikel 17.2, 17.3 och 17.6 i förordning nr 1094/2010 stadgas en ordning som består av tre etapper. Artikel 17.1 och 17.2 i förordningen har följande lydelse:
”1. Om en behörig myndighet inte har tillämpat de akter som avses i artikel 1.2 eller har tillämpat dem på ett sätt som framstår som en överträdelse av unionsrätten, inklusive de tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande som upprättats i enlighet med artiklarna 10–15, särskilt genom att underlåta att säkerställa att ett finansinstitut uppfyller kraven i dessa akter, ska myndigheten agera i enlighet med de befogenheter som anges i punkterna 2, 3 och 6 i den här artikeln.
2. Myndigheten får, på begäran av en eller flera behöriga myndigheter, Europaparlamentet, rådet, kommissionen, eller den relevanta intressentgruppen eller på eget initiativ och efter att ha underrättat den berörda behöriga myndigheten, utreda en påstådd överträdelse av eller underlåtenhet att tillämpa unionsrätten.
Utan att det påverkar de befogenheter som fastställs i artikel 35, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål förse myndigheten med alla de uppgifter som denna finner vara nödvändiga för sin utredning.”
6
I artikel 60 i förordning nr 1094/2010 regleras möjligheterna att överklaga till de europeiska tillsynsmyndigheternas överklagandenämnd (nedan kallad överklagandenämnden). I denna bestämmelse föreskrivs följande:
”1. Varje fysisk eller juridisk person, inbegripet behöriga myndigheter, får överklaga varje beslut av myndigheten som fattats enligt artikel 17, 18 eller 19 och varje annat beslut som myndigheten fattat i enlighet med någon av de unionsakter som avses i artikel 1.2, om beslutet är riktat till den personen eller om det, trots att det är riktat till en annan person, direkt berör den överklagande personligen.
…
4. Om överklagandet kan tas upp till prövning, ska överklagandenämnden pröva om det är välgrundat. Den ska anmoda parterna i överklagandeförfarandet att inom viss tid inkomma med synpunkter på meddelanden från nämnden eller på inlagor från andra parter i överklagandeförfarandet. Parterna i överklagandeförfarandet ska ha rätt att göra muntliga framställningar.
…”
7
Artikel 61.1–3 i förordning nr 1094/2010 har följande lydelse:
”1. Talan får väckas vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 263 [FEUF] mot beslut som fattats av överklagandenämnden eller, i de fall det inte finns någon möjlighet att överklaga till överklagandenämnden, av [Eiopa].
2. Medlemsstaterna och unionens institutioner, samt alla fysiska eller juridiska personer, får väcka talan vid Europeiska unionens domstol mot [Eiopa:s] beslut, i enlighet med artikel 263 [FEUF].
3. Om [Eiopa] är skyldig att vidta åtgärder men underlåter att fatta beslut, får passivitetstalan väckas vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 265 [FEUF].”
Bakgrund till tvisten
8
Sökanden, Onix Asigurări SA, är ett försäkringsbolag som bildats enligt rumänsk rätt och som har sitt säte i Rumänien. Sökanden bedriver sin verksamhet i flera medlemsstater i unionen, bland annat i Republiken Italien.
9
Genom beslut av den 20 december 2013 förbjöd Istituto per la Vigilanza sulle Assicurazioni (IVASS, italiensk tillsynsmyndighet på försäkringsområdet), utan någon begränsning i tiden, sökanden att ingå nya försäkringsavtal i Italien (nedan kallat IVASS-beslutet). Detta beslut fattades med stöd av artikel 193.4 i Codice delle assicurazioni private (lagen om privatförsäkringar), genom vilken artikel 40 i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring införlivades. Beslutet motiverades av att IVASS var mycket bekymrat över det rykte som den enda aktieägaren i sökandebolaget åtnjöt.
10
Den 5 februari 2014 sände sökanden en skrivelse till Eiopa. I denna skrivelse informerade sökanden myndigheten om IVASS beslut och redogjorde för de skäl som, enligt sökanden, medförde att beslutet stred mot EU-rätten. Sökanden gjorde i huvudsak gällande att IVASS inte var behörig att bedöma vilket rykte som bolagets aktieägare åtnjöt och att artikel 40.6 i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring inte var tillämplig. Denna skrivelse behandlades av Eiopa som ett överklagande enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010.
11
Efter en e-postkorrespondens mellan sökanden och Eiopa under tidsperioden mellan mars och maj månad 2014 fattade Eiopas ordförande, den 6 juni 2014, två beslut.
12
Genom beslutet EIOPA-14-266, angående huruvida en talan enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010 kunde tas upp till sakprövning, förklarades att sökandens överklagande kunde prövas.
13
Genom beslutet EIOPA-14-267, angående huruvida en utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010 skulle inledas, beslutade Eiopa:s ordförande att inte inleda någon utredning angående IVASS eventuella överträdelse av unionsrätten (nedan kallat avslagsbeslutet). Av motiveringen till detta beslut framgår att även om de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, enligt artikel 40.6 i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring, kan vidta lämpliga åtgärder för att förhindra oegentligheter inom sina territorier, ska räckvidden och gränserna för denna befogenhet definieras enligt nationell rätt, och utövandet av denna befogenhet ska kunna prövas av nationella domstolar. Det angavs vidare i beslutet att det inte fanns någon grund för att fastställa att IVASS åsidosatt bestämmelserna i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring.
14
Dessa beslut skickades till sökanden per e-post den 12 juni 2014.
15
Den 18 juni 2014 skickade sökanden en skrivelse till ordföranden i Eiopa som svar på avslagsbeslutet och begärde att ordföranden skulle upphäva detta beslut och inleda en utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010 angående IVASS åsidosättande av unionsrätten. Sökanden upprepade i huvudsak sin ståndpunkt att IVASS inte var behörig att bedöma vilket rykte bolagets aktieägare åtnjöt, eftersom endast de rumänska myndigheterna var behöriga att göra denna bedömning.
16
Under perioden mellan juni och november månad 2014 pågick en e-postkorrespondens mellan sökanden och Eiopa. Bland annat svarade Eiopa, i ett e-postmeddelande av den 2 oktober 2014, på sökandens sakargument och klargjorde det ställningstagande som uttryckts i avslagsbeslutet. Sökanden svarade genom en skrivelse av den 8 oktober 2014.
17
Sökanden meddelade Eiopa, i ett e-postmeddelande av den 3 november 2014, att bolaget, för det fall inget svar angående inledandet av en utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010 lämnades före den 15 november 2014, skulle väcka talan vid Europeiska unionens domstol med stöd av artikel 61 i nämnda förordning.
18
Genom en skrivelse av den 24 november 2014 hänvisade Eiopa till sökandens skrivelse av den 8 oktober 2014 och ”bekräftade på nytt att [dess] ställningstagande … angående [avslagsbeslutet] var oförändrat”.
19
Den 22 december 2014 överklagade sökanden till överklagandenämnden i enlighet med artikel 60 i förordning nr 1094/2010. Detta överklagande avsåg ”Eiopa:s [skrivelse] av den 24 november 2014, vari [avslags]beslutet bekräftades”. Till stöd för sitt överklagande gjorde sökanden i huvudsak gällande att Eiopa borde ha inlett en utredning, eftersom IVASS åsidosatt unionsrätten genom att ta ställning till vilket rykte som bolagets enda aktieägare åtnjöt. Enligt sökanden inkräktade Eiopa på så sätt på de rumänska myndigheternas befogenheter. IVASS beslut kunde för övrigt inte med giltig verkan grundas på artikel 40.6 i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring. Som bilaga till den inlaga som lämnades in i förfarandet vid överklagandenämnden fanns bland annat sökandens skrivelse av den 18 juni 2014.
20
Överklagandenämnden avvisade sökandens ansökan genom beslut av den 3 augusti 2015 (nedan kallat överklagandenämndens beslut – och tillsammans med avslagsbeslutet, de angripna besluten), med motiveringen att ansökan inte riktats mot en rättsakt som omfattades av nämndens behörighetsområde. Överklagandenämnden ansåg i huvudsak att Eiopas skrivelse av den 24 november 2014 innehöll en ren bekräftelse av avslagsbeslutet och därmed inte utgjorde ett beslut som kunde överklagas till nämnden. Överklagandenämnden påpekade i övrigt att sökanden inte överklagat avslagsbeslutet och att sökanden i vilket fall som helst, eftersom överklagandet ingavs den 22 december 2014, hade försuttit sin rätt att överklaga detta beslut.
21
Överklagandenämndens beslut skickades till sökanden samma dag. På begäran av sökanden har ett sakfel rättats till i detta, vilket sökanden underrättades om den 13 augusti 2015.
22
Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 oktober 2015.
23
Eiopa inkom med svaromål till tribunalens kansli den 18 januari 2016.
24
Sökanden har yrkat att tribunalen ska
—
fastställa att Eiopa har underlåtit att vidta åtgärder, nämligen att fatta ett beslut angående IVASS felaktiga tillämpning av artikel 40.6 i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring,
—
i andra hand, ogiltigförklara de angripna besluten, och
—
fastställa att Eiopa är ansvarig för den skada som åsamkats sökanden, dels genom att Eiopa underlåtit att fatta ett beslut, dels genom att Eiopa antagit de angripna besluten,
—
förplikta Eiopa att ersätta rättegångskostnaderna.
25
Eiopa har yrkat att tribunalen ska
—
avvisa talan om passivitet, ogiltigförklaring och skadestånd,
—
i andra hand, ogilla respektive yrkande i sin helhet med motiveringen att de saknar grund,
—
förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
26
Enligt artikel 126 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen, om det är uppenbart att den saknar behörighet att pröva talan eller om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, på förslag av referenten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.
27
I detta fall anser tribunalen att den har fått tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet för att kunna avgöra målet utan vidare handläggning.
Passivitetsyrkandet
28
Sökanden har i huvudsak yrkat att tribunalen ska fastställa att Eiopa rättsstridigt underlåtit att fatta ett beslut angående sökandens begäran att inleda en utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010. När det gäller frågan huruvida talan kan tas upp till sakprövning har sökanden, i sin ansökan, påpekat att tidsfristen för att väcka talan enligt artikel 265.2 FEUF började löpa den 3 augusti 2015, det datum då sökanden fick del av överklagandenämndens beslut. Det var nämligen först genom detta beslut som oklarheten skingrades kring Eiopas svar på sökandens skrivelse av den 18 juni 2014, genom vilken sökanden begärde att Eiopa skulle fatta ett beslut och inleda en utredning angående IVASS åsidosättande av unionsrätten.
29
Eiopa har gjort gällande att detta yrkande inte kan tas upp till sakprövning.
30
Tribunalen påpekar att om Eiopa, enligt artikel 61.3 i förordning nr 1094/2010, är skyldig att vidta åtgärder och underlåter att fatta beslut, är det möjligt att väcka en passivitetstalan i enlighet med artikel 265 FEUF.
31
Det rättsmedel som föreskrivs i artikel 265 FEUF bygger på tanken att det vid rättsstridig passivitet från en institutions sida ska vara möjligt för berörda att väcka talan vid unionsdomstolen för att få fastställt att underlåtenheten att vidta åtgärder strider mot EUF-fördraget. Denna artikel avser passivitet genom underlåtenhet att fatta beslut eller ta ställning, och omfattar inte det fall då institutionen har antagit en annan rättsakt än den som sökanden hade önskat eller ansett nödvändig (dom av den 19 november 2013, kommissionen/rådet, C‑196/12, EU:C:2013:753, punkt 22, se även, för ett likande resonemang, dom av den 24 november 1992, Buckl m.fl./kommissionen, C‑15/91 och C‑108/91, EU:C:1992:454, punkt 17, och dom av den 16 februari 1993, ENU/kommissionen, C‑107/91, EU:C:1993:56, punkt 10).
32
Enligt artikel 265 andra stycket FEUF kan en passivitetstalan endast prövas i sak om den berörda institutionen dessförinnan har anmodats att vidta åtgärder. En sådan anmodan till institutionen är en nödvändig formföreskrift och innebär dels att tvåmånadersfristen inom vilken institutionen är skyldig att ta ställning börjar löpa, dels att den talan som kan väckas avgränsas om institutionen skulle underlåta att ta ställning. Även om anmodan inte behöver uppfylla några särskilda formkrav är det inte desto mindre nödvändigt att den är tillräckligt tydlig och exakt för att den svarande institutionen konkret ska förstå vilket slags beslut den anmodas anta och att anmodan har till syfte att tvinga den att fatta beslut (se dom av den 3 juni 1999, TF1/kommissionen, T‑17/96, EU:T:1999:119, punkt 41 och där angiven rättspraxis, beslut av den 27 november 2012, H-Holding/parlementet, T‑672/11, ej publicerat, EU:T:2012:628, punkt 12 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 10 juli 2014, Kafetzakis m.fl/parlementet m.fl., T‑38/14, ej publicerat, EU:T:2014:685, punkt 26).
33
Om institutionen inte har tagit ställning inom en tidsfrist på två månader från det att institutionen anmodats att vidta åtgärder, får talan, enligt artikel 265 andra stycket FEUF, väckas inom en ytterligare frist på två månader. I enlighet med artikel 60 i rättegångsreglerna förlängs denna tidsfrist med tio dagar med hänsyn till avstånd.
34
I förevarande fall har sökanden i huvudsak gjort gällande att bolaget, i sin skrivelse av den 18 juni 2014, anmodat Eiopa att vidta åtgärder (se punkt 28 ovan). Däremot hänvisar sökanden, i sina skrivelser, inte till någon annan akt, eventuellt mer aktuell, genom vilken sökanden anmodat Eiopa att vidta åtgärder. Sökanden har inte ens gjort gällande att bolaget gjort detta.
35
Genom sin skrivelse av den 18 juni 2014 begärde sökanden att ordföranden i Eiopa skulle upphäva avslagsbeslutet och inleda en utredning i enlighet med artikel 17 i förordning nr 1094/2010.
36
Om sökandens skrivelse av den 18 juni 2014 kan betraktas som en anmodan att vidta åtgärder, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkt 32 ovan, kan det, för det första, påpekas att det varken av handlingarna i målet eller av sökandens egna uttalanden framgår att Eiopa tagit ställning inom den tidsfrist på två månader som avses i artikel 265 FEUF. Det är således efter utgången av denna frist, nämligen den 18 augusti 2014, som fristen på två månader och tio dagar, inom vilken sökanden ska väcka passivitetstalan vid tribunalen, började löpa. Eftersom talan väcktes först den 12 oktober 2015, är det uppenbart att den väcktes för sent.
37
För det andra, och i alla händelser, kan det konstateras att Eiopa i sitt e-postmeddelande av den 2 oktober 2014 huvudsakligen besvarat de argument som framförts av sökanden, bland annat i dennes skrivelse av den 18 juni 2014. Eiopa bekräftade sitt ställningstagande i sin skrivelse av den 24 november 2014. I detta hänseende har sökanden för övrigt i sin ansökan, i sin redogörelse av omständigheterna i målet, påpekat att Eiopa ”klargjorde” sin ståndpunkt i myndighetens skrivelse av den 2 oktober 2014 och i skrivelsen av den 24 november 2014”i detalj redogjorde för skälen till [avslags]beslutet”. Den passivitet som sökanden har gjort gällande tycks således ha upphört, även om detta skett efter utgången av den tidsfrist på två månader inom vilken Eiopa skulle ha tagit ställning. Mot bakgrund av den rättspraxis som angetts i punkt 31 ovan gör sig denna slutsats gällande även om Eiopa i nämnda e-postmeddelande och i nämnda skrivelse, upprepat sin ståndpunkt att inte inleda någon utredning enligt artikel 17.2 i förordning nr 1094/2010.
38
Av det ovan anförda följer att det är uppenbart att talan, i den del den avser passivitetsyrkandet, ska avvisas.
39
Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att tidsfristen för att väcka passivitetstalan började löpa den 3 augusti 2015, det datum då sökanden fick del av överklagandenämndens beslut. Enligt sökanden skingrade detta beslut den oklarhet som fanns kring Eiopas svar på sökandens skrivelse av den 18 juni 2014 (se punkt 28 ovan).
40
Det kan i detta hänseende, för det första, påpekas att sökandens argumentation grundar sig på premissen att Eiopa, redan innan överklagandenämnden fattade sitt beslut, besvarat sökandens skrivelse av den 18 juni 2014, med den preciseringen att svaret, enligt sökanden, gav upphov till oklarheter. Enligt rättspraxis utgör dock ett avslag på en anmodan att vidta åtgärder enligt artikel 265 FEUF ett ställningstagande som gör att passiviteten upphör och som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 4 maj 2005, Holcim (Frankrike)/kommissionen, T‑86/03, EU:T:2005:157, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
41
Det kan, för det andra, påpekas att frister rörande förfarandet enligt fast rättspraxis utgör tvingande rätt, eftersom de införts i syfte att säkerställa klara och tillförlitliga rättsförhållanden samt för att förhindra all form av diskriminering och godtycklig behandling vid rättskipningen. Det ankommer på unionsdomstolen att ex officio kontrollera om fristerna har iakttagits (se beslut av den 14 december 2006, Smanor och Ségaud/kommissionen, T‑150/06, ej publicerat, EU:T:2006:402, punkt 14, se även, för ett liknande resonemang, beslut av den 13 december 2000, Sodima/kommissionen, C‑44/00 P, EU:C:2000:686, punkt 51).
42
Det kan således konstateras att sökanden inte, efter att ha låtit tidsfristen för att väcka en passivitetstalan passera (se punkt 36 ovan), kan åtnjuta en ny tidsfrist beräknad från den dag då oklarheten, enligt sökandens mening, skingrades angående Eiopas ståndpunkt i svaret på sökandens skrivelse av den 18 juni 2014. Än mindre kan sökanden undgå att dennes passivitetsyrkande avvisas, på grund av att talan väcktes för sent och på grund av att det fanns ett ställningstagande, genom att skicka ett antal skrivelser till Eiopa och invända mot den ståndpunkt Eiopa gett uttryck för.
43
Mot bakgrund av det anförda är det uppenbart att talan, såvitt den avser passivitetsyrkandet, ska avvisas.
Yrkandena om ogiltigförklaring
44
Yrkandena om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet, å ena sidan, och överklagandenämndens beslut, å andra sidan, bör prövas var för sig.
Yrkandet om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet
45
Sökanden har till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet åberopat en enda grund, nämligen bristande motivering. Vad gäller frågan huruvida denna talan kan tas upp till sakprövning har sökanden i ansökan påpekat att tidsfristen började löpa först den 13 augusti 2015, dagen då överklagandenämndens beslut fick sin slutliga utformning efter det att sakfel rättats till. Förfarandet vid överklagandenämnden genomfördes nämligen utan att sökandens skrivelse av den 18 juni 2014 beaktades. Vidare avbröts fristen för att väcka ogiltighetstalan under den tid som förfarandet inför överklagandenämnden pågick.
46
Eiopa har gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet inte kan tas upp till sakprövning. För det första framställdes detta yrkande för sent. För det andra utgör avslagsbeslutet inte en sådan rättsakt mot vilken talan kan väckas enligt artikel 263 FEUF. I vilket fall som helst saknar den enda grund som åberopats till stöd för talan om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet grund.
47
Utan att det, särskilt med beaktande av sökandens argument, sådana de sammanfattats i punkt 45 ovan, påverkar frågan om talan om ogiltigförklaring har väckts för sent och om man bortser från den eventuella påverkan som förfarandet vid överklagandenämnden kan ha på möjligheten att väcka talan vid tribunalen, måste det först bedömas om detta beslut utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas i enlighet med artikel 263 FEUF.
48
Tribunalen erinrar inledningsvis om att alla bestämmelser som antas av unionens institutioner, organ och byråer och som är avsedda att medföra bindande rättsverkningar, oberoende av deras form, enligt rättspraxis anses utgöra rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF (dom av den 31 mars 1971, kommissionen/rådet, 22/70, EU:C:1971:32, punkt 42, se även dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
49
När det är fråga om en fysisk eller juridisk person som väcker talan om ogiltigförklaring av en rättsakt vilken har antagits av en av unionens institutioner, organ eller byråer har domstolen vid flera tillfällen slagit fast att en sådan talan kan väckas endast om de bindande rättsverkningar som denna rättsakt medför kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, se även dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 37 och där angiven rättspraxis). Denna rättspraxis har utvecklats i samband med att fysiska och juridiska personer väckt talan vid unionsdomstolen mot rättsakter som riktats mot dem. När en talan om ogiltigförklaring väcks av en sökande, som inte befinner sig i en privilegierad ställning, mot en rättsakt som är riktad till någon annan, överlappar kravet att den angripna åtgärdens bindande rättsverkningar ska kunna påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF (dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 38).
50
Det ska slutligen analogt påpekas att domstolen slagit fast att ett beslut att inleda en åtgärd enligt artikel 106.3 FEUF inte utgjorde en rättsakt mot vilken talan kunde väckas, eftersom det framgick av lydelsen av artikel 106.3 och av systematiken i artikeln som helhet att kommissionen inte var skyldig att inleda någon åtgärd. Enskilda kan således inte kräva att kommissionen ska ta ställning på ett visst sätt. Domstolen fann att en skrivelse genom vilken kommissionen underrättade en klagande om att den inte avsåg att vidta åtgärder med anledning av klagomålet inte kunde anses medföra bindande rättsverkningar, och att skrivelsen därför inte utgjorde en rättsakt mot vilken talan kunde väckas. Denna slutsats påverkades inte av att en enskild, i förekommande fall, kunde ha rätt att väcka talan om ogiltigförklaring mot ett beslut som kommissionen riktat till en medlemsstat med stöd av artikel 106.3 FEUF, om villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF var uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2005, kommissionen/max.mobil, C‑141/02 P, EU:C:2005:98, punkterna 68–70).
51
I förevarande fall är det klarlagt att sökanden lämnat in en begäran till Eiopa i enlighet med artikel 17 i förordning nr 1094/2010. I denna bestämmelse föreskrivs en ordning som gör det möjligt för Eiopa att agera för det fall de nationella myndigheterna åsidosätter unionsrätten i samband med sin tillsyn. Således gäller enligt artikel 17.1 att ”[o]m en behörig myndighet inte har tillämpat de akter som avses i artikel 1.2 eller har tillämpat dem på ett sätt som framstår som en överträdelse av unionsrätten, inklusive de tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande som upprättats i enlighet med artiklarna 10–15, särskilt genom att underlåta att säkerställa att ett finansinstitut uppfyller kraven i dessa akter, ska [Eiopa] agera i enlighet med de befogenheter som anges i punkterna 2, 3 och 6 i den här artikeln.”
52
I artikel 17.2, 17.3 och 17.6 i förordning nr 1094/2010 stadgas de tre etapperna av denna ordning. I synnerhet föreskrivs i artikel 17.2 i den förordningen att ”[Eiopa] …, på begäran av en eller flera behöriga myndigheter, Europaparlamentet, rådet, kommissionen, eller den relevanta intressentgruppen eller på eget initiativ och efter att ha underrättat den berörda behöriga myndigheten, [får] utreda en påstådd överträdelse av eller underlåtenhet att tillämpa unionsrätten.”
53
Det följer således av denna bestämmelse och särskilt av användningen av verbet ”få” att Eiopa har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller utredningar, såväl när myndigheten tar emot en begäran från någon av de enheter som är uttryckligen angivna i artikel 17.2 i förordning nr 1094/2010, som när myndigheten agerar på eget initiativ (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2015, SV Capital/EBA, T‑660/14, överklagad, EU:T:2015:608, punkt 47).
54
Av detta följer, tvärtemot vad sökanden har gjort gällande i samband med sitt passivitetsyrkande, att Eiopa inte på något sätt är skyldig att vidta åtgärder med tillämpning av artikel 17 i förordning nr 1094/2010.
55
Denna tolkning bekräftas för övrigt av ändamålet för Eiopa och myndighetens uppdrag samt av systematiken i den ordning som införts genom artikel 17 i förordning nr 1094/2010. Eiopa har nämligen, enligt artikel 1.6 i denna förordning, till syfte att skydda allmänintresset genom att bidra till det finansiella systemets stabilitet och effektivitet på kort, medellång och lång sikt, till förmån för unionens ekonomi, dess medborgare och företag. Det framgår vidare av skäl 26 i förordningen att den ordning som införts genom artikel 17 i förordningen syftar till att säkerställa integrerade, transparenta, ändamålsenliga och korrekt fungerande finansmarknader, det finansiella systemets stabilitet och neutrala konkurrensvillkor för finansinstitut inom hela unionen. Att säkerställa en korrekt och fullständig tillämpning av unionsrätten är en oeftergivlig förutsättning för detta. Med andra ord, och i enlighet med vad Eiopa för övrigt har påpekat, har denna ordning inte till syfte att tillhandahålla ett skydd eller upprättelse för enskilda individer i tvister mellan en fysisk eller juridisk person och en nationell behörig myndighet.
56
Mot denna bakgrund kan det påpekas att inlämnandet av en sådan begäran som sökanden framställt i förevarande fall inte skapar någon rättslig relation mellan sökanden och Eiopa och inte är av sådan art att Eiopa blir skyldig att företa en utredning enligt artikel 17.2 i förordning nr 1094/2010.
57
Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen, analogt med den rättspraxis som det redogjorts för ovan i punkt 50, att avslagsbeslutet inte har några bindande rättsverkningar. I synnerhet eftersom sökanden inte kan kräva att Eiopa inleder en utredning i enlighet med artikel 17.2 i förordning nr 1094/2010, kan Eiopas beslut att inte ex officio inleda ett sådant förfarande inte påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning.
58
Avslagsbeslutet kan därför inte betraktas som en rättsakt mot vilken talan kan väckas.
59
Med beaktande av ovanstående ska talan i den del den avser yrkandet om ogiltigförklaring av avslagsbeslutet avvisas, utan att det är nödvändigt att närmare gå in på parternas argument angående huruvida tidsfristen för att väcka talan har iakttagits.
Yrkandet om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut
60
Sökanden har gjort gällande att yrkandet om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut kan tas upp till sakprövning, eftersom sökanden har talerätt och har väckt talan inom föreskriven tidsfrist. Sökanden har till stöd för detta yrkande i huvudsak åberopat en enda grund, nämligen att en väsentlig formföreskrift har åsidosatts i och med att nämnden underlåtit att ta ställning till hela tvistefrågan. Sökanden anser att även om dess överklagande till överklagandenämnden visserligen endast riktade sig mot Eiopas skrivelse av den 24 november 2014, så borde nämnden ha beaktat de argument sökanden framförde i sin skrivelse av den 18 juni 2014, genom vilka sökanden yrkade att avslagsbeslutet skulle upphävas och som var bilagd överklagandet.
61
Eiopa har i huvudsak gjort gällande att ansökan om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut inte kan prövas, eftersom detta beslut inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF och att den enda grund som sökanden åberopat i vilket fall som helst saknar verkan.
62
Tribunalen erinrar om att det enligt rättspraxis ankommer på tribunalen att bedöma huruvida en god rättskipning, mot bakgrund av omständigheterna i målet, motiverar att sökandens invändningar mot överklagandenämndens beslut i sak ogillas, utan att pröva huruvida yrkandet om ogiltigförklaring kan prövas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkt 52).
63
I förevarande fall finns det av processekonomiska skäl anledning att använda denna möjlighet, eftersom sökandens enda grund, av de skäl som anges nedan, uppenbart inte bevisar att överklagandenämndens beslut är rättsstridigt.
64
Det kan påpekas att det i artikel 60.4 i förordning nr 1094/2010 anges att ”[o]m överklagandet kan tas upp till prövning, ska överklagandenämnden pröva om det är välgrundat”. Enligt artikel 9.1 i överklagandenämndens procedurregler ska nämnden, när motparten har påstått att talan inte kan prövas, pröva om talan kan tas upp till sakprövning innan den prövar talan i sak.
65
I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att Eiopa lämnade in en svarsskrivelse till överklagandenämnden, daterad den 25 juni 2015, som var begränsad till frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning. I denna skrivelse gjorde Eiopa gällande att talan skulle avvisas.
66
Genom sitt beslut avvisade överklagandenämnden sökandens talan, huvudsakligen på grund av att talan inte riktats mot en rättsakt som omfattades av nämndens behörighet. Enligt överklagandenämnden innehöll Eiopas skrivelse av den 24 november 2014 nämligen endast en bekräftelse av avslagsbeslutet. Överklagandenämnden påpekade i övrigt att sökanden inte överklagat avslagsbeslutet och att sökanden i vilket fall som helst, eftersom överklagandet ingavs den 22 december 2014, hade försuttit sin rätt att överklaga detta beslut.
67
Eftersom överklagandenämnden avvisade talan, uttalade den sig däremot inte alls angående huruvida sökandens talan var välgrundad. Överklagandenämnden gjorde detta i enlighet med artikel 9.1 i sina procedurregler, vilket sökanden för övrigt inte bestridit.
68
Det kan, för det första, konstateras att sökanden inte åberopat någon grund eller något argument inför tribunalen som innebär att det är möjligt att ifrågasätta överklagandenämndens bedömning angående frågan om det överklagande som ingavs till nämnden kunde tas upp till prövning.
69
Sökanden har nämligen, med sin enda grund, i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden underlåtit att pröva de argument sökanden framförde i sin skrivelse av den 18 juni 2014. Det framgår dock av denna skrivelse att dessa argument syftade till att fastställa att IVASS åsidosatt unionsrätten på ett sådant sätt att det, enligt sökanden, fanns skäl för att inleda en utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010.
70
Av detta följer att den enda grund som åberopats till stöd för förevarande talan endast rör bedömningen av huruvida det var välgrundat att inte inleda en utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1094/2010, en bedömning som överklagandenämnden emellertid inte gick in på.
71
Det är följaktligen uppenbart att den enda grunden är verkningslös och att den inte kan godtas.
72
Det ska, för det andra, och i vilket fall som helst, påpekas att sökanden, i sina skrivelser, har medgett ”att [sökanden] i sin ansökan av den 22 december 2014 endast anger [Eiopas skrivelse] av den 24 november 2014, som det angripna beslutet”. Det kan således konstateras att sökanden medgett att överklagandet till överklagandenämnden endast avsåg Eiopas skrivelse av den 24 november 2014. Detta konstaterande gäller även med avseende på handlingarna i ärendet och särskilt sökandens överklagande till överklagandenämnden, i vilket föremålet för överklagandet tydligt angavs vara ”Eiopas [skrivelse] av den 24 november 2014, som bekräftade [avslags]beslutet”, och sökandens inlaga till överklagandenämnden, i viken sökanden gjorde gällande att nämnda skrivelse, som bekräftade avslagsbeslutet, stred mot unionsrätten.
73
Det är ostridigt att överklagandenämnden avvisade talan mot Eiopas skrivelse av den 24 november 2014. I och med detta fanns det inte längre något föremål för talan, vilken – såsom framgår av ovanstående överväganden – endast bestod i frågan om lagenligheten av denna enda skrivelse.
74
Sökandens påstående att överklagandenämnden endast delvis avgjorde saken, eftersom nämnden underlät att uttala sig om sökandens skrivelse av den 18 juni 2014 är således uppenbart felaktigt.
75
Denna slutsats påverkas inte av att sökandens skrivelse av den 18 juni 2014 var bifogad den inlaga som sökanden ingav i samband med förfarandet inför överklagandenämnden eller av att sökanden, i denna inlaga, preciserade att bilagorna utgjorde en del av sökandens resonemang. Utan att det påverkar frågan om överklagandenämnden, vid sin bedömning i sak av en talan, är skyldig att pröva inte bara de argument som framställts i de inlagor som ingetts, utan även de argument som endast anges i bilagor till dessa inlagor, kan det konstateras att den omständigheten att nämnda skrivelse var bifogad sökandens inlaga inte påverkar föremålet för talan inför överklagandenämnden, eftersom detta var tydligt avgränsat till Eiopas skrivelse av den 24 november 2014.
76
Även om det antas att sökanden avsett att klandra Eiopa för att myndigheten inte behandlat sökandens skrivelse av den 18 juni 2014 som ett överklagande enligt artikel 60 i förordning nr 1094/2010 eller för att inte ha prövat det överklagande som denna skrivelse innehöll, är det viktigt att tillägga att det inte någonstans i nämnda skrivelse framgår att sökanden avsåg att lämna in ett sådant överklagande till överklagandenämnden. Denna skrivelse, som var adresserad till Eiopa:s ordförande och bestod i en uppräkning av sökandens argument för att bestrida avslagsbeslutet, innehöll på sin höjd ett yrkande om att Eiopa:s ordförande skulle upphäva nämnda beslut och besluta att inleda en utredning enligt artikel 17 i samma förordning.
77
Av detta följer att den enda grund som åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut är uppenbart verkningslös och i vart fall uppenbart ogrundad och därmed inte kan godtas.
78
Följaktligen ska talan – i den del den avser nämnda yrkande – ogillas, då det är uppenbart att yrkandet helt saknar rättslig grund.
Yrkandet om skadestånd
79
Sökanden har yrkat att tribunalen ska ”fastställa att [Eiopa] är ansvarig” för den skada myndigheten har åsamkat sökanden genom att underlåta att fatta beslut och genom att anta de angripna besluten. Sökanden har, bland annat med hänvisning till de argument bolaget framställt i samband med sitt passivitetsyrkande och sitt yrkande om ogiltigförklaring, gjort gällande att Eiopa på ett tillräckligt allvarligt sätt åsidosatt artiklarna 17 och 60 i förordning nr 1094/2010 och bestämmelserna i tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring, vilka syftar till att tillförsäkra sökanden rättigheter. Dessa överträdelser har vållat sökanden materiell skada i form av minskad omsättning med 59 procent mellan 2013 och 2014 avseende försäkringar tecknade i Italien, utebliven vinst och kostnader förbundna med att inrättandet av en filial i Italien stoppades. Överträdelserna har även skadat sökandens renommé och anseende. Sökanden anser beträffande orsakssambandet att även om händelsekedjan inleddes genom IVASS beslut, så bidrog Eiopa i vart fall på ett avgörande sätt till att bibehålla verkningarna av detta beslut.
80
Eiopa har gjort gällande att yrkandet om skadestånd ska avvisas och i andra hand att det ska ogillas som uppenbart ogrundat.
81
Tribunalen erinrar om att enligt artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 d i tribunalens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om saken i målet samt en kortfattad framställning av grunderna för denna. För att uppfylla dessa krav ska en ansökan med yrkande om ersättning för skada som har vållats av en unionsinstitution innehålla uppgifter som gör det möjligt att identifiera det agerande som sökanden kritiserar institutionen för, skälen för att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den skada som sökanden påstår sig ha lidit samt arten och omfattningen av denna skada (dom av den 18 september 1996, Asia Motor France m.fl./kommissionen, T‑387/94, EU:T:1996:120, punkterna 106 och 107, och dom av den 6 maj 1997, Guérin automobiles/kommissionen, T‑195/95, EU:T:1997:66, punkterna 20 och 21). Ett inte närmare angivet skadeståndsyrkande saknar däremot nödvändig precision och ska därför avvisas (dom av den 2 december 1971, Zuckerfabrik Schöppenstedt/rådet, 5/71, EU:C:1971:116, punkt 9).
82
Även om en sökande inte har beräknat storleken på den skada som denne anser sig ha lidit, kan denne klart ha angett omständigheter som gör det möjligt att bedöma skadans art och omfattning, så att svaranden kan säkerställa sitt försvar. Under sådana omständigheter påverkar inte den omständigheten att ansökan inte innehåller några beräkningar den andra partens rätt till försvar (beslut av den 22 juli 2005, Polyelectrolyte Producers Group/rådet och kommissionen, T‑376/04, EU:T:2005:297, punkt 55).
83
I förevarande fall har sökanden emellertid endast vagt hänvisat till en påstådd skada, såväl en materiell skada – bestående i en minskning av sökandens omsättning med 59 procent avseende försäkringar tecknade i Italien, i utebliven vinst och i kostnader i samband med att inrättandet av en filial i Italien stoppades – som en skada hänförlig till sökandens renommé och anseende, utan att på något sätt styrka sina påståenden. Sökanden har därmed inte tillhandahållit uppgifter som gör det möjligt för tribunalen eller Eiopa att bedöma arten och omfattningen av den lidna skadan.
84
Sökanden har för övrigt inte heller på ett tillfredsställande sätt redogjort för anledningen till att sökanden anser att det finns ett orsakssamband mellan det agerande som Eiopa klandras för och den påstådda skadan. Sökanden har nämligen nöjt sig med att påpeka att ”[D]et [var] riktigt att den händelsekedja som ledde fram till den skada [sökanden] lidit [hade inletts] genom IVASS beslut, men [att] Eiopa, genom att underlåta att fatta ett beslut eller genom att anta de beslut som innehöll sakfel, på ett avgörande sätt [hade bidragit] till att verkningarna av [nämnda] beslut bibehölls … och till underlåtenheten att vidta åtgärder för att avhjälpa denna brist.” Det kan konstateras att sådana vaga ostyrkta påståenden inte uppfyller de krav som anges i punkt 81 ovan.
85
Under dessa omständigheter är det uppenbart att talan, såvitt den avser skadeståndsyrkandet ska avvisas.
86
Mot bakgrund av alla de överväganden som det redogjorts för ovan och särskilt av de slutsatser som dragits i punkterna 43, 59, 78 och 85, ska förevarande talan delvis avvisas och delvis ogillas eftersom den är uppenbart ogrundad.
Rättegångskostnader
87
Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eiopa har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska yrkandet bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen),
följande:
1)
Talan ogillas.
2)
Onix Asigurări SA ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa).
Luxemburg den 24 juni 2016.
Justitiesekreterare
E. Coulon
Ordförande
M. E. Martins Ribeiro
( *1 ) Rättegångsspråk: rumänska.
Full & Egal Universal Law Academy