15.5.2017
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 151/11
Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 16 mars 2017 (begäran om förhandsavgörande från Augstākā tiesa – Lettland) – Valsts ieņēmumu dienests mot ”Veloserviss”SIA
(Mål C-47/16) (1)
((Begäran om förhandsavgörande - Tullunion - Tullkodex för gemenskapen - Artikel 220.2 b - Uppbörd av importtullar i efterhand - Berättigade förväntningar - Tillämpningsvillkor - Fel som begåtts av tullmyndigheterna - Skyldighet för importören att handla i god tro och att kontrollera att villkoren för utfärdande av ett ursprungscertifikat formulär A är uppfyllda - Bevismedel - Rapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf)))
(2017/C 151/15)
Rättegångsspråk: lettiska
Hänskjutande domstol
Augstākā tiesa
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: Valsts ieņēmumu dienests
Motpart:”Veloserviss” SIA
Domslut
1)
Artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000 ska tolkas så, att en importör enbart kan åberopa en berättigad förväntan med stöd av denna bestämmelse för att motsätta sig att importtullar bokförs i efterhand genom att hävda att han var i god tro om tre villkor samtidigt är uppfyllda. För det första ska den omständigheten att tullen inte har uppburits bero på ett fel som har begåtts av de behöriga tullmyndigheter själva, vidare ska det fel som har begåtts av tullmyndigheterna vara sådant att det inte rimligen kunde upptäckts av den i god tro handlande gäldenären och slutligen måste gäldenären ha följt bestämmelserna i gällande lagstiftning vid sin tulldeklaration. En sådan berättigad förväntan föreligger inte, bland annat, när en importör, även om det finns uppenbara skäl att betvivla att ursprungscertifikatet är korrekt, inte efter bästa förmåga har förhört sig om omständigheterna vid utfärdandet av detta certifikat för att kontrollera om detta tvivel var befogat. En sådan skyldighet innebär emellertid inte att en importör har en allmän skyldighet att systematiskt kontrollera omständigheterna kring utfärdandet, av exportstatens tullmyndigheter, av ursprungscertifikat formulär A. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att med beaktande av samtliga konkreta omständigheter i målet vid den nationella domstolen pröva om dessa tre villkor är uppfyllda i förevarande fall.
2)
Artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 2700/2000 ska tolkas så, att det, i ett sådant mål som vid den nationella domstolen, kan utläsas av upplysningarna i en rapport från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) att en importör inte kan åberopa en berättigad förväntan med stöd av denna bestämmelse för att motsätta sig uppbörd av importtullar i efterhand. Såtillvida som en sådan rapport enbart innehåller en allmän beskrivning av den ifrågavarande situationen, vilket det ankommer på den nationella domstolen att pröva, kan denna rapport emellertid inte i sig tillräckligt klart visa att dessa villkor faktiskt är uppfyllda i alla avseenden, bland annat avseende exportörens relevanta handlande. Under sådana omständigheter ankommer det i princip på tullmyndigheterna i importstaten att bevisa, med kompetterande bevis, att utfärdandet, av tullmyndigheterna i exportstaten, av ett felaktigt ursprungscertifikat formulär A beror på att exportören har angett felaktiga uppgifter. Om det emellertid skulle vara omöjligt för tullmyndigheterna i importstaten att bevisa detta, ankommer det på importören att bevisa att certifikatet har upprättats med stöd av en korrekt redogörelse av exportören beträffande de faktiska omständigheterna.
(1) EUT C 111, 29.3.2016.