15.4.2019
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 139/5
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 26 februari 2019 (begäran om förhandsavgörande från Østre Landsret, Vestre Landsret — Danmark) — N Luxembourg 1 (C-115/16), X Denmark A/S (C-118/16), C Danmark I (C-119/16), Z Denmark ApS (C-299/16) mot Skatteministeriet
(Förenade målen C-115-16, C-118/16, C-119/16 och C-299/16)( (1))
(Begäran om förhandsavgörande - Tillnärmning av lagstiftning - Gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater - Direktiv 2003/49/EG - Den som har rätt till räntor eller royalties - Artikel 5 - Rättsmissbruk - Bolag som är etablerat i en medlemsstat och som till ett närstående bolag etablerat i en annan medlemsstat betalar ränta, vilken därefter i sin helhet eller nästan i sin helhet förs ut ur Europeiska unionen - Dotterbolagets skyldighet att innehålla källskatt på räntan)
(2019/C 139/03)
Rättegångsspråk: danska
Hänskjutande domstol
Østre Landsret, Vestre Landsret
Parter i målet vid den nationella domstolen
Klagande: N Luxembourg 1 (C-115/16), X Denmark A/S (C-118/16), C Danmark I (C-119/16), Z Denmark ApS (C-299/16)
Motpart: Skatteministeriet
Domslut
1)
Målen C-115/16, C-118/16, C-119/16 och C-299/16 förenas vad gäller domen.
2)
Artikel 1.1 i rådets direktiv 2003/49 av den 3 juni 2003 om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater, jämförd med artikel 1.4 i detta direktiv, ska tolkas så, att det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse från varje form av skatt som påförs räntebetalningar endast gäller för de som har rätt till dessa räntor, det vill säga enheter som faktiskt drar nytta av dessa räntor i ekonomiskt hänseende och som därför har befogenhet att fritt bestämma hur de ska användas.
Den allmänna unionsrättsliga principen enligt vilken enskilda inte genom bedrägeri eller missbruk kan dra fördel av bestämmelser i unionsrätten ska tolkas så, att nationella myndigheter och domstolar, om det föreligger bedrägeri eller missbruk, måste neka skattskyldiga det undantag som föreskrivs i artikel 1.1 i direktiv 2003/49 från varje form av skatt som påförs räntebetalningar, även om ett sådant avslag inte följer av bestämmelser i nationell rätt eller i avtal.
3)
För att ett förfarandemissbruk ska anses vara styrkt krävs det dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det — trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda — framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen. Ett antal indicier kan tillsammans utgöra bevis för att det föreligger ett rättsmissbruk, under förutsättning att dessa indicier är objektiva och samstämmiga. Sådana indicier kan bland annat vara att det finns transitbolag som inte är ekonomiskt berättigade och att bolagskoncernens struktur, de finansiella arrangemangen och lånen är av rent formell karaktär.
Det förhållandet att den medlemsstat som räntorna härrör från har ingått ett avtal med det tredjeland i vilket det bolag som har rätt till räntorna har sitt hemvist påverkar inte ett eventuellt konstaterande av att rättsmissbruk föreligger.
4)
En nationell myndighet är inte tvungen att identifiera den eller de enheter som myndigheten anser har rätt till räntorna för att kunna neka att tillerkänna ett bolag ställningen som den som har rätt till dessa räntor eller för att kunna fastställa att det är fråga om rättsmissbruk.
5)
Artikel 3 a i direktiv 2003/49 ska tolkas så att ett ”société en commandite par actions” (SCA) (kommanditaktiebolag), som auktoriserats som ”société d’investissement en capital à risque” (SICAR) (riskkapitalbolag), bildat enligt luxemburgsk rätt, inte kan anses utgöra ett ”bolag i en medlemsstat” i den mening som avses i direktivet, som kan undantas från skattskyldighet enligt artikel 1.1 i direktivet, om — vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera — de räntor som nämnda SICAR uppbär, i en sådan situation som den i det nationella målet, är undantagna från ”impôt sur les revenus des collectivités” i Luxemburg.
6)
I en situation i vilken det undantag från att innehålla källskatt på räntor som betalas av ett bolag med hemvist i en medlemsstat till ett bolag med hemvist i en annan medlemsstat som föreskrivs i direktiv 2003/49 inte är tillämpligt, på grund av att det konstaterats föreligga bedrägeri eller missbruk i den mening som avses i artikel 5 i detta direktiv, är det inte möjligt att med framgång åberopa de friheter som föreskrivs i EUF-fördraget i syfte att ifrågasätta den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning om beskattning av sådana räntor.
Om en sådan situation inte föreligger, ska artikel 63 FEUF tolkas enligt följande:
—
Den utgör i princip inte hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett i landet hemmahörande bolag som betalar ränta till ett bolag utan hemvist i landet är skyldigt att innehålla källskatt med avseende på dessa räntor, trots att en sådan skyldighet inte åligger detta i landet hemmahörande bolag när det bolag som uppbär räntorna också är ett i landet hemmahörande bolag. Den utgör emellertid hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken sådan källskatt ska innehållas för det fall räntor betalas av ett bolag med hemvist i landet till ett bolag utan hemvist i landet, trots att ett bolag med hemvist i landet som uppbär räntor från ett annat bolag med hemvist i landet inte är skyldigt att betala bolagsskatt i förskott under de två första beskattningsåren och således är skyldigt att betala denna skatt med avseende på räntorna först vid en betydligt senare tidpunkt än den då källskatten innehålls.
—
Den utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att det i landet hemmahörande bolaget, som ska innehålla källskatt med avseende på de räntor detta bolag betalar till ett bolag utan hemvist i landet, åläggs att — för det fall denna innehållna källskatt betalas in för sent — betala dröjsmålsränta med en räntesats som är högre än den som gäller vid försenad betalning av bolagsskatt, som ska betalas bland annat med avseende på räntor som ett bolag med hemvist i landet uppbär från ett annat bolag med hemvist i landet.
—
Den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken det, när ett bolag med hemvist i landet är skyldigt att innehålla källskatt på de räntor som detta bolag betalar till ett bolag utan hemvist i landet, inte tas hänsyn till de kostnader i form av räntor som detta senare bolag har haft och som har ett direkt samband med den aktuella låneverksamheten, trots att ett i landet hemmahörande bolag som uppbär räntor från ett annat i landet hemmahörande bolag, enligt denna nationella lagstiftning, kan dra av sådana kostnader när dess beskattningsbara inkomst fastställs.
(1) EUT C 270, 25.7.2016
EUT C 279, 1.8.2016
Full & Egal Universal Law Academy