FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MICHAL BOBEK
föredraget den 11 maj ( 1 )
Mål C‑108/16 PPU
Openbaar Ministerie
mot
Paweł Dworzecki
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol, Nederländerna))
”Begäran om förhandsavgörande — Förfarande för brådskande mål — Polissamarbete och straffrättsligt samarbete — Rambeslut 2002/584/RIF — Europeisk arresteringsorder — Överlämnande mellan medlemsstaterna — Fakultativa skäl att inte medge verkställighet — Påföljd som meddelats genom utevarodom — Personlig kallelse — Officiell underrättelse ’på annat sätt’ — Unionsrätt — Självständiga begrepp”
1.
Förevarande begäran om förhandsavgörande har ingetts med anledning av att en europeisk arresteringsorder som en polsk domstol utfärdat avseende Paweł Dworzecki ska verkställas i Nederländerna. Den europeiska arresteringsordern avser verkställighet av tre fängelsestraff, varav ett utdömdes genom en dom som meddelades efter en förhandling där Paweł Dworzecki inte personligen var närvarande.
2.
Målet rör i huvudsak frågan huruvida den omständigheten att kallelsen delgavs en myndig person (i detta fall Paweł Dworzeckis farfar eller morfar), med hemvist på samma adress som den eftersökta personen, kan anses uppfylla villkoret i artikel 4a.1 a i) i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ( 2 ) i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 ( 3 ) (nedan kallat rambeslutet).
3.
Domstolen ska i detta förhandsavgörande tolka vissa begrepp i artikel 4a i rambeslutet. Svaret på tolkningsfrågorna kan tydliggöra den verkställande domstolens åligganden när det gäller att pröva de omständigheter som ger skäl att tillämpa alternativen i artikel 4a.1 i rambeslutet.
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
4.
Enligt artikel 1.2 i rambeslutet ska medlemsstaterna ”verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.” Enligt punkt 3 i samma artikel påverkar inte rambeslutet ”skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU]”.
5.
Rambeslut 2002/548 ändrades genom rambeslut 2009/299. Artikel 5.1 upphävdes och ersattes med en ny artikel 4a, vilken avser beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen.
6.
I skäl 4 i rambeslut 2009/299 anges följande:
”Det är … nödvändigt att ge klara och allmängiltiga skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden på grundval av att den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen. Detta rambeslut syftar till att närmare fastställa de allmängiltiga skäl som ger den verkställande myndigheten möjlighet att verkställa beslutet trots att personen inte varit närvarande vid förhandlingen, samtidigt som personens rätt till försvar fullt ut respekteras. Detta rambeslut är inte avsett att föreskriva formerna och metoderna, inklusive de processuella kraven, för att uppnå de i rambeslutet angivna resultaten, vilket faller under medlemsstaternas nationella lagstiftning.”
7.
I skäl 7 i rambeslut 2009/299 anges följande:
”Erkännande och verkställighet av ett rättsligt avgörande när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, bör inte kunna vägras om han eller hon antingen personligen kallats och därigenom underrättats om tid och plats för förhandlingen som ledde till det rättsliga avgörandet, eller om han eller hon på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid och plats för förhandlingen på ett sådant sätt att det otvetydigt kan slås fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen. I detta sammanhang förutsätts det att personen underrättats ’i god tid’, vilket innebär i tillräckligt god tid för att han eller hon personligen ska kunna närvara vid förhandlingen och effektivt utnyttja sina rättigheter till försvar.”
8.
I skäl 8 i rambeslut 2009/299 anges följande:
”En tilltalad persons rätt till en rättvis rättegång garanteras av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, enligt Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas tolkning. I denna rättighet ingår rätten för den berörda personen att personligen närvara vid förhandlingen. För att kunna utnyttja denna rätt måste den berörda personen ha kännedom om den planerade förhandlingen. Enligt detta rambeslut bör personens kännedom om förhandlingen säkerställas av varje medlemsstat i enlighet med dess nationella lagstiftning, varvid ska gälla att kraven enligt ovannämnda konvention måste uppfyllas. I enlighet med rättspraxis i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna skulle man, när man överväger huruvida det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om förhandlingen och när så är lämpligt, kunna ägna särskild uppmärksamhet åt den berörda personens ansträngningar att ta emot den information som riktas till honom eller henne.”
9.
Artikel 4a i rambeslutet, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, har följande lydelse:
”1 Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning
a)
i god tid,
i)
antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till avgörandet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
ii)
underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
eller
b)
i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
c)
efter att ha delgivits avgörandet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt inklusive nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs,
i)
uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,
eller
ii)
inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,
eller
d)
inte personligen delgavs beslutet men
i)
utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,
och
ii)
kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arresteringsordern.
…”
B – Nederländsk rätt
10.
Rambeslutet införlivades i nederländsk rätt genom Overleveringswet (lag om överlämnande, nedan kallad OLW). Artikel 4a.1 i rambeslutet genomfördes genom artikel 12 OLW, där följande föreskrivs:
”Överlämnande får inte ske om den europeiska arresteringsordern är avsedd att verkställa ett avgörande när den tilltalade inte var personligen närvarande vid den förhandling som föregick avgörandet, såvida det inte anges i den europeiska arresteringsordern, i enlighet med den utfärdande statens processrätt, att
a)
den tilltalade i god tid kallades personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som föregick beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att det otvetydigt kan slås fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
…”
II – Tvisten i det nationella målet
11.
Den 30 november 2015 ingav åklagaren vid Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol, Nederländerna) en ansökan om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdades den 4 februari 2015 av Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra, Polen) avseende gripande och överlämnande av Paweł Dworzecki.
12.
Arresteringsordern utfärdades i syfte att i Polen verkställa tre fängelsestraff som meddelades genom dom av den 12 mars 2007 (dom I), dom av den 22 juni 2010 (dom II) och dom av den 2 juni 2011 (dom III). Straffen avser två år (av vilket återstår sju månader och tolv dagar), åtta månader respektive sex månader. ( 4 )
13.
Det följer av avsnitt D i den europeiska arresteringsordern att Paweł Dworzecki inte personligen var närvarande vid förhandlingen som ledde till dom II. Den utfärdande rättsliga myndigheten fyllde således i punkt 1 b i formuläret för arresteringsordern (motsvarande punkt 3.1.b i formuläret i bilaga till rambeslutet), vilken gäller när ”berörd person inte har kallats personligen men … på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och underrättats om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen”.
14.
Som ”upplysningar om hur villkoret har uppfyllts” enligt punkt 4 i avsnitt D i formuläret i bilaga till rambeslutet, angav den utfärdande rättsliga myndigheten följande:
”Kallelsen skickades till den delgivningsadress som uppgetts av Paweł Dworzecki. Kallelsen togs emot av en myndig person med hemvist på samma adress, nämligen Paweł Dworzeckis farfar eller morfar, i enlighet med artikel 132 i straffprocesslagen, i vilken föreskrivs att ’rättegångshandlingen, om mottagaren är frånvarande, ska delges en myndig person i mottagarens hushåll, och att handlingen, om det inte finns någon myndig person i hushållet, även får delges fastighetsägaren eller en portvakt eller bychefen, förutsatt att denna person förbinder sig att överlämna den delgivna handlingen till mottagaren’. En kopia av domen skickades även till samma adress och togs emot av en myndig person med samma hemvist. Paweł Dworzecki hade för övrigt förklarat sig skyldig och i förväg medgett ansvar för brott enligt åklagarens yrkande.”
15.
Paweł Dworzecki är häktad i Nederländerna i väntan på det faktiska överlämnandet – som redan medgetts – för dom I och dom III och på den hänskjutande domstolens avgörande om dom II.
III – Beslutet om hänskjutande och tolkningsfrågorna
16.
Den hänskjutande domstolen har angett att i motsats till i artikel 4a.1 i rambeslutet föreskrivs det i artikel 12 OLW ett obligatoriskt skäl att neka verkställighet för det fallet att den eftersökta personen inte personligen var närvarande vid den förhandling som ledde fram till det beslut som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern.
17.
Av beslutet om hänskjutande framgår att Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol) tidigare har tolkat satsen ”i enlighet med de processuella kraven i den utfärdande medlemsstaten”, vilken föregår leden a–d i artikel 12 OLW, ( 5 ) så, att den utfärdande medlemsstaten har rätt att avgöra huruvida de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet hänför sig till något av de fall som anges i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen vill nu emellertid veta, såsom framgår av tolkningsfrågorna, huruvida denna tolkning är förenlig med rambeslutet.
18.
Mot den bakgrunden beslutade Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1)
Är de i artikel 4a.1 a i rambeslutet 2002/584/RIF använda begreppen
—
‘i god tid … antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet’
och
—
‘i god tid … på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen’
självständiga unionsrättsliga begrepp?
2)
Om så är fallet:
a)
Hur ska dessa självständiga begrepp generellt sett tolkas?
b)
Omfattas en situation som den förevarande – som kännetecknas av att
—
kallelsen enligt den europeiska arresteringsordern delgavs på den eftersökta personens adress och lämnades till en vuxen medlem av hushållet som åtog sig att lämna över kallelsen till den eftersökte,
—
utan att det framgår av den europeiska arresteringsordern att och när denna hushållsmedlem faktiskt lämnade över kallelsen till den eftersökte,
—
samtidigt som det av den eftersöktes förklaring inför den hänskjutande domstolen inte kan uttydas att han – i god tid – fått kännedom om tid och plats för den planerade förhandlingen –
av det ena eller båda dessa självständiga begrepp?”
IV – Förfarandet för brådskande mål vid domstolen
19.
Den hänskjutande domstolen har lämnat in en ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Skälet till denna begäran är att Paweł Dworzecki för närvarande är frihetsberövad i väntan på ett faktiskt överlämnande – som redan medgetts av den hänskjutande domstolen i två av tre domar – och den hänskjutande domstolens beslut om den återstående domen. Den hänskjutande domstolen har understrukit att domstolens svarstid har en direkt och avgörande betydelse för Paweł Dworzeckis häktningstid.
20.
Domstolen (fjärde avdelningen) beslutade den 10 mars 2016 att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.
21.
Paweł Dworzecki, den nederländska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 14 april 2016 yttrade sig även, utöver de ovan angivna, den polska regeringen och Förenade kungarikets regering.
V – Bedömning
22.
Den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan för att få klarhet i om vissa begrepp i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet ska tolkas enbart i förhållande till den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning eller om det rör sig om självständiga unionsrättsliga begrepp. För det sistnämnda fallet har den hänskjutande domstolen frågat domstolen hur begreppen i ovan angiven bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av omständigheterna i det nu aktuella fallet.
23.
En bakomliggande fråga i målet är att ett fakultativt skäl att neka verkställighet genom nationell lagstiftning har omvandlats till ett obligatoriskt skäl. Domstolen har ännu inte prövat den omfattande frågan, utan har hittills endast haft tillfälle att uttala sig om medlemsstaternas möjlighet att begränsa de fall där de verkställande rättsliga myndigheterna får vägra att överlämna den eftersökta personen. ( 6 ) Denna fråga har emellertid inte föranlett något underbyggt resonemang från medlemsstaternas sida och är inte heller väsentlig för att den hänskjutande domstolen ska kunna få ett ändamålsenligt svar i detta fall, och därför kommer jag inte att beröra den frågan i detta förslag till avgörande.
A – Den första tolkningsfrågan
24.
I den första frågan har den hänskjutande domstolen gjort skillnad mellan två tänkbara alternativ som sinsemellan tycks utesluta varandra. Antingen rör det sig om ”självständiga unionsrättsliga begrepp” – vars innebörd och tolkning följaktligen bestäms på ett enhetligt sätt genom unionsrätten, vilket innebär en implicit harmonisering av de nationella rättsordningarna – eller om begrepp som formats mot bakgrund av nationell rätt. ( 7 )
25.
I samtliga skriftliga och muntliga synpunkter som ingetts till domstolen har begreppen i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet ansetts utgöra självständiga unionsrättsliga begrepp.
26.
En så pass hårdragen skillnad mellan självständiga unionsrättsliga begrepp och begrepp som hänför sig till nationell rätt gör det enligt min mening svårt att göra en korrekt bedömning av det underliggande problemet i denna tolkningsfråga. Det är nämligen inte uppenbart att den omtvistade bestämmelsen lämpar sig för en sådan uppdelning. Den hänskjutande domstolens fråga avser samtliga begrepp i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet, vilka utgör de första undantagen från det fakultativa skälet att neka verkställighet enligt denna bestämmelse. Det vore långsökt att se denna bestämmelse som en helhet av sammanfogade självständiga begrepp. Det rör sig snarare om oberoende eller självständiga unionsrättsliga standarder eller garantier som i form av detaljerade faktiska omständigheter utgör interna undantag från möjligheten att neka erkännande i artikel 4a.1. Såsom kommissionen har anfört visar skälen i rambeslut 2009/299 att lagstiftaren har velat fastställa ”klara och allmängiltiga skäl för när man kan vägra att erkänna avgöranden” och ”[g]emensamma lösningar” ( 8 ) avseende beslut meddelade i parts utevaro.
27.
I artikel 4a.1 i rambeslutet föreskrivs nämligen ett fakultativt skäl att neka verkställighet om den berörda personen inte var närvarande vid förhandlingen. Det finns emellertid fyra undantag då den verkställande rättsliga myndigheten inte får neka verkställighet av en europeisk arresteringsorder. ( 9 ) Dessa fyra fall anges i artikel 4a.1 i rambeslutet, där det föreskrivs under vilka omständigheter den verkställande myndigheten måste verkställa beslutet trots att personen i fråga inte var närvarande vid förhandlingen. ( 10 )
28.
Systemet förutsätter ett samarbete mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten baserat på ömsesidigt förtroende. I praktiken ankommer det på den utfärdande rättsliga myndigheten att ange i arresteringsordern – i enlighet med formuläret i bilaga till rambeslutet i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 – under vilka omständigheter garantierna i artikel 4a har iakttagits. När den utfärdande myndigheten fyller i den ruta som anger att den berörda personen inte personligen var närvarande vid den förhandling som ledde fram till beslutet, ska myndigheten uttryckligen ange om den berörda personen kallades personligen (punkt 3.1 a i formuläret i bilaga till rambeslutet) eller om vederbörande på annat sätt faktiskt officiellt underrättades (punkt 3.1 b i formuläret). För det andra fallet ska den utfärdande myndigheten ange (i enlighet med punkt 4 i formuläret) på vilket sätt detta villkor har uppfyllts. Detta förutsätter med nödvändighet en beskrivning av omständigheterna och en rättslig kvalificering av vissa faktorer, enligt den utfärdande myndighetens bedömning.
29.
Den verkställande myndighetens kontroll- och granskningsfunktion styrks av den omständigheten att den utfärdande myndigheten är skyldig att lämna upplysningar om dessa faktiska omständigheter i punkt 4 i formuläret. Upplysningarna i den europeiska arresteringsordern om hur den berörda personen underrättades gör det således möjligt för den verkställande myndigheten att utöva sin rätt att neka verkställighet genom en oberoende prövning av villkoren och garantierna i artikel 4a.1 i rambeslutet. Den verkställande myndigheten ska utföra denna oberoende kontroll mot bakgrund av den självständiga innebörden i de klara och allmängiltiga garantierna i de interna undantagen till det fakultativa skälet att neka erkännande i artikel 4a.
30.
Det ska understrykas att den verkställande myndighetens oberoende kontrollfunktion inskränker sig till en kontroll av den rättsliga kvalificeringen (punkterna 3.1 b, 3.2 eller 3.3 i formuläret) av omständigheterna såsom de framlagts av den utfärdande myndigheten (punkt 4 i formuläret). Tvärtemot vad som anfördes vid förhandlingen av den nederlänska regeringen och av Förenade kungarikets regering betyder det inte att den verkställande myndigheten får ifrågasätta de omständigheter som fastställts av den utfärdande myndigheten. Det följer av principen om ömsesidigt förtroende – liksom av processekonomiska hänsyn – att den verkställande myndigheten är bunden av de omständigheter som lagts fram av den utfärdande myndigheten.
31.
Vad beträffar de praktiska följderna av garantierna i den andra delen av alternativet i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet, kan det slås fast att den verkställande myndigheten, oavsett den omständigheten att den utfärdande myndigheten angav i punkt 3 i formuläret för den europeiska arresteringsordern att den berörda personen som inte kallades personligen på ett annat sätt underrättades officiellt och faktiskt, bör kontrollera om de särskilda allmängiltiga villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda, med hänsyn till de upplysningar som den utfärdande myndigheten lämnade i punkt 4 i formuläret.
32.
Det följer således av den praktiska tillämpningen av det system som inrättats genom rambeslutet att undantagen i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet utgör oberoende garantier som på ett självständigt sätt återspeglar de minimivillkor som föreskrivs genom unionsrätten och att de verkställande myndigheterna ska kontrollera att dessa garantier iakttagits. I den meningen har dessa krav fastställts på ett självständigt och för medlemsstaterna gemensamt sätt i rambeslutet.
33.
Det är just dessa gemensamma, självständiga garantier i artikel 4a.1 a–d som gör det möjligt att genom artikel 4a inrätta ett system för att främja ett ömsesidigt erkännande, samtidigt som rätten till försvar iakttas. Dessa två mål har varit vägledande när de rättsliga följderna av medlemsstaternas processuella handlingar fastställts i rambeslutet, utan att för den skull föreskriva konkreta processuella bestämmelser.
34.
Det framgår nämligen klart och tydligt av rambeslutets innehåll och av skälen till rambeslut 2009/299 att syftet med den ordning som inrättats i unionsrätten för tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av beslut som fattats i den berörda personens frånvaro inte är att harmonisera medlemsstaternas processuella bestämmelser. Först och främst visar hänvisningen till ”ytterligare processuella krav” i artikel 4a.1 i rambeslutet att bestämmelsen endast föreskriver en processuell lägstanivå som är avsedd att kompletteras i nationell processrätt. ( 11 ) Det framhålls även tydligt i skäl 4 i rambeslut 2009/299 att rambeslutet ”inte [är] avsett att föreskriva formerna och metoderna, inklusive de processuella kraven, för att uppnå de i rambeslutet angivna resultaten, vilket faller under medlemsstaternas nationella lagstiftning”. ( 12 )
35.
Av detta följer att närmare processuella bestämmelser, särskilt vad gäller delgivning av rättegångshandlingar, fortfarande ska regleras genom nationell rätt, för övrigt i enlighet med principen om medlemsstaternas processuella oberoende och rambeslutens rättsliga art. Artikel 4a.1 i innehåller således endast minimistandarder i form av faktiska omständigheter och lämnar öppet för valet av processuella bestämmelser i nationell rätt.
36.
Följaktligen bör svaret på den första tolkningsfrågan bli att artikel 4a.1 a i) i rambeslutet ska tolkas så, att bestämmelsen innehåller självständiga minimistandarder. Den verkställande rättsliga myndigheten ska självständigt kontrollera att dessa standarder har iakttagits när den ska verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett beslut som meddelats utan att den berörda personen personligen var närvarande vid förhandlingen.
B – Den andra tolkningsfrågan
37.
Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att i första hand få klarhet i hur begreppen i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet ska tolkas i allmänhet. I andra hand vill den hänskjutande domstolen veta om en sådan situation som den aktuella i förevarande mål hänför sig till ett av de två exempel som avses i denna bestämmelse. Jag kommer efter några allmänna överväganden att göra en närmare granskning av exemplen i den omtvistade bestämmelsen mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet.
1. Allmänna överväganden
38.
Det råder inga tvivel om att principen om ömsesidigt förtroende och den näraliggande principen om ömsesidigt erkännande har en grundläggande betydelse i unionsrätten i allmänhet och i rambeslutets systematik i synnerhet. ( 13 ) Domstolen har upprepade gånger erinrat om att principen om ömsesidigt erkännande, vilken utgör ”hörnstenen” i samarbetet i rättsliga frågor, i synnerhet innebär att medlemsstaterna i princip är skyldiga att verkställa en europeisk arresteringsorder. ( 14 ) Följaktligen får medlemsstaterna endast neka verkställighet av en sådan order i de fall då verkställighet ska eller får nekas, vilka anges på ett uttömmande sätt i artiklarna 3–4a i rambeslutet. Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder får dessutom endast underställas ett av de villkor som är uttömmande uppräknade i artikel 5. ( 15 ) Även om medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de införlivar dessa bestämmelser med sin nationella rätt, kan de inte ge dem en större räckvidd än den som följer av en enhetlig tolkning av denna bestämmelse. ( 16 )
39.
Vad beträffar artikel 4a.1 följer det av skäl 3 i rambeslut 2009/299 att unionslagstiftaren ville få ett slut på vad som föreskrevs i artikel 5 i den ursprungliga versionen av rambeslut 2002/584, enligt vilken det ankom på den verkställande myndigheten att bedöma huruvida garantierna om möjligheten att begära en förnyad prövning var tillräckliga. ( 17 )
40.
Att det finns skäl att inte verkställa en europeisk arresteringsorder visar att principen om ömsesidigt erkännande inte innebär en absolut skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder. ( 18 ) I synnerhet utgör artikel 4a i rambeslutet ett skäl att neka verkställighet som är tydligt kopplat till rätten till försvar under ett förfarande som utmynnat i en fällande brottmålsdom i den tilltalades frånvaro. ( 19 ) Artikel 4a.1 i rambeslutet innehåller mot den bakgrunden självständiga standarder som gör det möjligt att säkerställa att arresteringsordern verkställs även om den berörda personen inte var närvarande vid förhandlingen. Således har rambeslut 2009/299 visserligen inneburit en viss utveckling i riktning mot ömsesidigt erkännande, men denna utveckling har möjliggjorts i och med att väsentliga och självständiga minimigarantier fastställts i unionsrätten.
41.
Följaktligen ger inte principen om ömsesidigt erkännande i sig tillräcklig vägledning när det gäller att tolka artikel 4a.1 a, eftersom denna bestämmelse utgör ett undantag från möjligheten att tillämpa ett skäl att neka verkställighet vars existens uttryckligen är kopplad till iakttagandet av de grundläggande rättigheterna. Således är det de specifika särdragen i denna särskilda bestämmelse som avgör hur den ska tolkas.
42.
Det är först och främst ostridigt att det är fråga om en bestämmelse som mycket detaljerat beskriver vilka villkor beträffande de faktiska omständigheterna som ska vara uppfyllda.
43.
Det ska även hållas i åtanke att bestämmelsen verkar specifikt på det straffrättsliga området, vilket innebär högre krav på garantier. ( 20 )
44.
Bestämmelsen är vidare ofrånkomligt kopplad till de processuella garantierna och de grundläggande rättigheterna avseende rätten till försvar och ett effektivt rättsmedel i artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
45.
Såsom kommissionen har gjort gällande ska artikel 4a.1 a i) i detta avseende i första hand tolkas mot bakgrund av målet att respektera den tilltalades rätt till försvar och samtidigt förbättra det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden. ( 21 ) Målet att skydda den tilltalades rättigheter följer även av skälen 1 och 8 i rambeslut 2009/299, vilka ger uttryck för viljan att få till stånd ett system som är förenligt med praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.
46.
Enligt denna rättspraxis är rätten att närvara vid förhandlingen – vilken följer av föremålet och målet för hela artikel 6 i Europakonventionen ( 22 ) – inte absolut. Den tilltalade får på vissa villkor avstå från att närvara av egen fri vilja, vilken kan vara uttalad eller underförstådd men inte tvetydig. Således har det slagits fast att en rättegång som genomförs i den tilltalades utevaro inte i sig är oförenlig med artikel 6 i Europakonventionen. Det är fallet i synnerhet när den tilltalade i ett senare skede kan få ett nytt domstolsavgörande efter att ha beretts tillfälle att yttra sig och när det har fastställts att vederbörande har avstått från sin rätt att inställa sig och försvara sig, eller har haft för avsikt att undandra sig rättvisan. ( 23 )
47.
EU-domstolen har redan haft tillfälle att uttala sig om huruvida det system som fastställts genom artikel 4a i rambeslutet är förenligt med artiklarna 47 och 48 i stadgan. I domen Melloni framhöll domstolen att unionslagstiftaren har valt lösningen att uttömmande föreskriva i vilka situationer verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa en utevarodom inte bör anses åsidosätta rätten till försvar. ( 24 )
48.
Det allmänna målet med rambeslutet – att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet ( 25 ) – bör således vägas mot det specifika målet att iaktta den tilltalades rätt att inställa sig vid förhandlingen, vilket ligger bakom artikel 4a, som infördes genom rambeslut 2009/299.
49.
Sammanfattningsvis är det, av de tre skäl som anges ovan, inte möjligt att, som den nederländska regeringen, argumentera utifrån rambeslutets ändamålsenliga verkan enbart i syfte att förbättra det ömsesidiga erkännandet. Ett sådant resonemang kan inte föras på bekostnad av rätten till försvar i straffrättsliga mål, även om en sådan situation uppstår att en europeisk arresteringsorder inte kan verkställas.
50.
Som svar på fråga 2 a anser jag, med avseende på tolkningen av de gemensamma garantierna i artikel 4a i rambeslutet, att denna bestämmelse ska tolkas bokstavligt och att de grundläggande rättigheterna måste ges erforderlig tyngd.
2. Personlig kallelse och underrättelse på annat sätt
51.
Den andra delen av den andra tolkningsfrågan avser huruvida en sådan situation som den i det nationella målet aktuella uppfyller kraven i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet.
52.
Enligt den polska och den nederländska regeringen samt Förenade kungarikets regering är kraven i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet uppfyllda i det aktuella fallet. Kommissionen anser däremot att det andra alternativet i denna bestämmelse innebär att den berörda personen faktiskt ska ha fått kännedom om tid och plats för förhandlingen, vilket inte får vila på en rättslig fiktion. Kommissionen anser följaktligen att det inte följer av de uppgifter som lämnades av den utfärdande myndigheten att det otvetydigt har slagits fast att den berörda personen fått kännedom om tid och plats för förhandlingen. Paweł Dworzecki har för sin del anfört att det inte ens följer av den utfärdande myndighetens motivering att villkoren i artikel 132 i den polska straffprocesslagen är uppfyllda.
53.
Inledningsvis bör det framhållas att det enbart är den nationella domstolen som ska pröva de faktiska omständigheter som den har till sitt förfogande. Med anledning av vad som anförts av den nederländska och den polska regeringen ska det emellertid erinras om att den verkställande domstolen i en sådan situation som den aktuella i det nationella målet, när den verkställande domstolen anser att de uppgifter som lämnats av den utfärdande medlemsstaten är otillräckliga, ska begära att den utfärdande rättsliga myndigheten snarast översänder ytterligare upplysningar ( 26 ) i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet. ( 27 )
54.
Mot den bakgrunden ska jag klargöra vilka kriterier som följer av artikel 4a.1 a i) i rambeslutet, så att den hänskjutande domstolen ska kunna bedöma omständigheterna i det aktuella fallet.
55.
Artikel 4a.1 a i) i rambeslutet avser klart och tydligt två olika fall. Antingen ska den berörda personen ha ”kallats personligen” eller ”på annat sätt faktiskt och officiellt underrätta[ts] …”. Skäl 7 i rambeslut 2009/299 och själva strukturen i formuläret i bilagan ger stöd för denna åtskillnad.
56.
Enligt det första delalternativet ska den berörda personen ha kallats personligen och därigenom underrättats om tid och plats för förhandlingen. Det framgår av lydelsen i artikel 4a.1 att det otvetydigt är den berörda personen som ska kallas personligen.
57.
I och med att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa de processuella formerna för kallelsen kan begreppet ”kallats personligen” inte ges en tolkning som vilar på en fiktion som innebär att delgivning till en annan person än den berörda personen kan betraktas som en personlig kallelse.
58.
Såsom kommissionen och den nederländska och den polska regeringen har gjort gällande kan en indirekt kallelse inte betraktas som en personlig kallelse. Det skulle strida mot såväl användningen som den sedvanliga innebörden av uttrycket både i vardagligt och juridiskt språkbruk (som innebär att en personlig kallelse ska vara ”direkt”). Det skulle även, såsom den polska regeringen har gjort gällande, strida mot logiken i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet, där ett annat fall föreskrivs avseende underrättelse ”på annat sätt”.
59.
Slutligen står det klart att det är myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten som har bevisbördan vad beträffar den personliga kallelsen. Den utfärdande polska rättsliga myndigheten gjorde följaktligen rätt, såsom kommissionen har gjort gällande, när den fyllde i rutan motsvarande punkt 3.1 b i formuläret, eftersom myndigheten inte ansåg att den berörda personen i det nationella målet hade kallats personligen.
60.
Det andra delalternativet i artikel 4a.1 a avser det fallet när den berörda personen ”på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen”.
61.
Det framgår tydligt av innehållet i denna bestämmelse att det krävs ett faktiskt och otvetydigt resultat.
62.
De särskilda garantier som föreskrivs i denna bestämmelse rör således formerna för underrättelsen (den ska vara officiell och inte endast beroende av omständigheter i det enskilda fallet eller informell), underrättelsens innehåll (tid och plats för förhandlingen) och resultatet av underrättelsen (den berörda personen ska underrättas faktiskt, så att det otvetydigt har slagits fast att vederbörande har fått kännedom om förhandlingen).
63.
Samtliga dessa omständigheter ska följaktligen föreligga kumulativt. Kravet på att den berörda personen officiellt och faktiskt ska ha underrättats om tid och plats för förhandlingen upphör inte att gälla enbart på grund av att den berörda personen har fått ”kännedom” om förhandlingen.
64.
Såsom den nederländska regeringen medgav vid förhandlingen råder det inget tvivel om att den utfärdande medlemsstatens myndigheter har bevisbördan även när det gäller att styrka att den berörda personen officiellt och faktiskt har underrättats. Detta andra delalternativ är vidare, såsom följer av kommissionens yttranden vid förhandlingen, underställt än högre krav vad beträffar det resultat som ska uppnås, eftersom det omfattar ett bredare område och många tänkbara lösningar.
65.
De medlemsstater som har yttrat sig i förevarande mål anser att kraven i den andra delen i artikel 4a.1 a i var uppfyllda i det aktuella fallet, dels på grund av att Paweł Dworzecki varit försumlig, dels på grund av upplysningen i den europeiska arresteringsordern att Paweł Dworzecki ”förklarat sig skyldig och i förväg godtagit den påföljd som yrkats av åklagaren”.
66.
Till stöd för detta har dessa medlemsstater särskilt anfört skäl 8 i rambeslut 2009/299, i vilket anges, med hänvisning till Europadomstolens rättspraxis, att ”… man, när man överväger huruvida det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om förhandlingen och när så är lämpligt, [skulle] kunna ägna särskild uppmärksamhet åt den berörda personens ansträngningar att ta emot den information som riktas till honom eller henne.” Förenade kungarikets regering anser att detta skäl visar att lagstiftaren inte ville sträcka sig längre än den skyddsstandard som garanteras genom Europakonventionen. Kommissionen anser däremot att skäl 8 är ett uttryck för en kompromiss mellan medlemsstaterna, som innebär att det aktuella skälet att neka verkställighet visserligen har utformats som ett fakultativt skäl men ändå inte innebär lägre garantier än dem som föreskrivs i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet.
67.
Jag delar inte uppfattningen hos Förenade kungarikets regering. Lydelsen i artikel 4a.1 a i innebär inget undantag från kravet att den berörda personen officiellt och faktiskt ska ha underrättats om tid och plats för förhandlingen för det fallet att vederbörande i viss mån har fått kännedom om förhandlingen på ett sätt som inte uppfyller kraven i denna bestämmelse. Tolkningsvärdet av skäl 8 undergrävs inte. I och med att skälet att neka verkställighet i artikel 4a.1 i rambeslutet är fakultativt, skulle de verkställande myndigheterna fortfarande kunna genomföra överlämningen, om det omtvistade fallet inte kunde hänföras till något av de alternativ som anges i artikel 4a.1 a–d. Såsom kommissionen mycket riktigt har understrukit är medlemsstaterna i ett sådant fall fortfarande skyldiga att iaktta kraven i Europakonventionen, i enlighet med vad som följer av skälen 8–15 i rambeslut 2009/299.
68.
Upplysningen att Paweł Dworzecki ”förklarat sig skyldig och i förväg godtagit den påföljd som yrkats av åklagaren” ger som kommissionen har gjort gällande ingen information om tid och plats för förhandlingen och innebär inte att han avstod från att inställa sig.
69.
Det ska i detta avseende framhållas att Europadomstolen har slagit fast att ”den rättsliga handlingen att underrätta någon om ett åtal mot vederbörande är av sådan vikt att formella och materiella villkor som kan garantera ett effektivt utövande av den tilltalades rättigheter måste vara uppfyllda; det är inte tillräckligt med en oklar, inofficiell kännedom”. ( 28 ) Europadomstolens praxis, som ofrånkomligen avser enskilda fall, innehåller således exempel där spekulationer om privat kommunikation eller inofficiella underrättelser inte har ansetts uppfylla garantierna om tillräcklig kännedom. ( 29 ) På samma sätt krävs vid delgivning till en annan person (exempelvis en advokat) i enlighet med nationell lagstiftning särskild omsorg för att säkerställa att den berörda personen har avstått från rätten att inställa sig. ( 30 )
70.
Europadomstolens rättspraxis innebär visserligen inte att det är uteslutet att vissa omständigheter som faktiskt har ägt rum otvetydigt kan styrka att den tilltalade hade kännedom om att ett brottmål pågick och att vederbörande inte hade för avsikt att inställa sig eller avsåg att hålla sig undan. ( 31 ) Såsom kommissionen har gjort gällande kan den tilltalades frånvaro vid förhandlingen inte tolkas som att vederbörande avstått från att inställa sig om han eller hon inte personligen har delgetts underrättelsen. ( 32 ) Försumlighet hos den berörda personen innebär inte heller att han eller hon nödvändigtvis har avstått från sin rätt att inställa sig. ( 33 ) Däremot krävs större omsorg av de nationella domstolarna när den tilltalade inte har kallats personligen. ( 34 )
71.
Kraven i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet garanterar i varje fall att rättigheterna i artiklarna 47 och 48 i stadgan iakttas. Även om dessa bestämmelser enligt förklaringarna avseende stadgan har samma innebörd och räckvidd som artikel 6 i Europakonventionen, hindrar inte detta att unionsrätten ger ett mer omfattande skydd enligt artikel 52.3 i stadgan.
72.
Domstolen har i olika sammanhang funnit att den tilltalades rätt att inställa sig personligen vid en förhandling inte är absolut. ( 35 )
73.
Beträffande rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan och rätten till försvar enligt artikel 48.2 i stadgan, angav domstolen i dom Melloni att exemplet i artikel 4a.1 a fastställer ”villkoren för när den berörda personen ska anses frivilligt och på ett otvetydigt sätt ha avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen, och det således inte är möjligt att förena verkställighet av en arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa det straff som ådömts honom eller henne genom utevarodom med ett villkor om förnyad prövning i den utfärdande medlemsstaten i den dömdes närvaro”. ( 36 ) Av detta följer, vad specifikt beträffar rambeslutet, att rätten till en rättvis rättegång inte har åsidosatts om den tilltalade i synnerhet har underrättats om tid och plats för förhandlingen, även om han eller hon inte har inställt sig personligen. ( 37 )
74.
Det följer således klart och tydligt av lydelsen i artikel 4a.1 a i att unionsrätten på denna särskilda punkt garanterar en högre skyddsnivå än Europakonventionen genom att fastställa en uttrycklig garanti avseende resultatet av en delgivning som således ska innehålla upplysningar om tid och plats för förhandlingen. En allmän kännedom om ett åtal uppfyller inte villkoren i denna bestämmelse.
75.
Således vilar undantagen från rätten att inte verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4a.1 i rambeslutet på tydliga och precisa standarder som garanterar en hög skyddsnivå just därför att de innebär en skyldighet att verkställa beslutet när ett beslut har meddelats i den tilltalades frånvaro.
76.
Avslutningsvis bör det erinras om att tillämpningen av artikel 4a.1 a ur systematisk synvinkel bygger på en presumtion om avstående och till skillnad från led d i samma bestämmelse inte garanterar någon rätt till förnyad prövning eller överprövning.
77.
Enligt vad som understryks ovan ankommer det på den hänskjutande domstolen att, utifrån de faktiska omständigheter som den har att tillgå och i enlighet med de kriterier som anges ovan, pröva huruvida det otvetydigt har slagits fast att Paweł Dworzecki i god tid fick kännedom om förhandlingen genom att han officiellt och faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen. För att ge ett ändamålsenligt svar till den hänskjutande domstolen och med förbehåll för ytterligare upplysningar som kan ha lämnats i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet, kan en kallelse på det sätt som beskrivits i den andra tolkningsfrågan enligt min mening inte anses uppfylla villkoret ”på annat sätt officiellt och faktiskt underrättades” i den mening som avses i artikel 4a.1 a i, i den mån det inte otvetydigt kan slås fast att kallelsen verkligen överlämnades till den eftersökta personen.
78.
Det bör i varje fall framhållas att de olika fall som avses i led a–d i rambeslutet bildar ett regelverk som fungerar på ett systematiskt sätt. Om ett överlämnande inte kan medges på grundval av led a, är det möjligt att grunda sig på de andra fall som innebär att rätten till försvar iakttas samtidigt som rätten till överprövning eller förnyad prövning garanteras.
79.
Den polska regeringen har förklarat att det enligt polsk rätt finns en möjlighet att begära förnyad prövning. Denna omständighet skulle, såsom kommissionen har gjort gällande, kunna ge den utfärdande domstolen skäl att anse att villkoren i artikel 4a.1 d är uppfyllda i det aktuella fallet.
80.
Slutligen ska det även tilläggas att det anges i artikel 4a.1 och skäl 6 i rambeslut 2009/299 att det rör sig om fakultativa villkor. Det finns ingenting som hindrar att den utfärdande myndigheten anger att flera villkor är uppfyllda, eftersom dessa villkor inte kan anses utesluta varandra sinsemellan. En sådan upplysning skulle således underlätta ett ömsesidigt erkännande och påskynda samarbetet.
81.
Sammanfattningsvis följer det av lydelsen i den omtvistade bestämmelsen och av den allmänna systematiken och syftet med rambeslutet att artikel 4a.1 a i) i rambeslutet innebär att den berörda personen personligen måste ha kallats direkt eller, i annat fall, att det på ett otvetydigt sätt framgår att den berörda personen har fått kännedom om förhandlingen genom att han eller hon officiellt och faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen.
VI – Förslag till avgörande
82.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Rechtbank Amsterdam (Amsterdams domstol) på följande sätt:
1)
Artikel 4a.1 a i) i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att den innehåller självständiga minimistandarder. När en verkställande rättslig myndighet ska verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för att verkställa ett beslut som meddelats utan att den berörda personen har inställt sig personligen vid förhandlingen ska myndigheten självständigt kontrollera att dessa minimistandarder har iakttagits.
2)
Artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584/RIF, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att den berörda personen i enlighet med tillämpliga nationella processuella bestämmelser ska ha kallats direkt och personligen eller att det i annat fall otvetydigt ska framgå av de uppgifter som lämnats av den utfärdande myndigheten att den berörda personen har fått kännedom om förhandlingen genom att han eller hon officiellt och faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) Rådets rambeslut av den du 13 juni 2002, EGT L 190, s. 1.
( 3 ) Rådets rambeslut av den 26 februari 2009, EUT L 81, s. 24.
( 4 ) Eftersom den utfärdande rättsliga myndigheten inte angav att kravet på dubbel straffbarhet skulle gälla, har den hänskjutande domstolen framhållit att gärningarna enligt nederländsk rätt avser ”I) stöld, som föregåtts av våld mot person, utfört i syfte att förbereda stölden, II) medhjälp till: skadegörelse, genom att skada uppsåtligt och olagligen orsakats egendom som helt eller delvis tillhör annan, och III) hot om brott mot annans liv.”
( 5 ) Motsvarande den sats i artikel 4a.1 i rambeslutet i vilken anges följande: ”i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning”.
( 6 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg, C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 58 och följande punkter, och dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge, C‑42/11, EU:C:2012:517, punkterna 32–35 och 52.
( 7 ) Se, bland annat, dom av den 9 mars 2006, dom Van Esbroeck, C‑436/04, EU:C:2006:165, punkt 35, dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 38, dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 26, och dom av den 27 maj 2014, Spasic, C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 79.
( 8 ) Se skälen 4 och 11 i rambeslut 2009/299.
( 9 ) Se dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 40.
( 10 ) Se skäl 4 i rambeslut 2009/299.
( 11 ) Denna slutsats stärks genom förarbetena, där en diskussion fördes om att låta ordet ”ytterligare” utgå. Se rådets dokument 6501/08 av den 26 februari 2008, not 24 och rådets dokument 8074/08 av den 8 april 2008, s. 5. Detta förslag antogs inte, och därför finns ordet ”ytterligare” med i alla språkversioner.
( 12 ) På samma sätt betonas i skäl 14 att de nationella bestämmelserna om förnyad prövning inte är harmoniserade.
( 13 ) Se, för ett liknande resonemang, yttrande 2/13 av den 18 december 2014, EU:C:2014:2454, punkt 191.
( 14 ) Se, bland annat, dom av den 16 juli 2015, Lanigan, C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 36 och där angiven rättspraxis.
( 15 ) Se, bland annat, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 80.
( 16 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Kozłowski (C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 43), och dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge (C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 37). Domstolen har analogt dragit slutsatsen, beträffande rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, s. 16), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24), att ”[s]kälen för att vägra erkännande eller verkställighet ska ... tolkas restriktivt”, dom av den 14 november 2013, Baláž (C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29).
( 17 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 41).
( 18 ) Dom av den 28 juni 2012, West (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 64 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198).
( 19 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2013, Radu (C‑396/11, EU:C:2013:39, punkt 37).
( 20 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2008, Weiss und Partner (C‑14/07, EU:C:2008:264, punkt 72).
( 21 ) Se artikel 1 i rambeslut 2009/299. Se även dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 51).
( 22 ) Se, bland annat, Europadomstolen, 12 februari 1985, Colozza mot Italien, CE:ECHR:1985:0212JUD000902480, § 27.
( 23 ) Se bland annat, Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (stora avdelningen), CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, §§ 82, 86–88 och 99.
( 24 ) Dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 44).
( 25 ) Se dom av den 28 juni 2012, West (C‑192/12 PPU, EU:C:2012:404, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
( 26 ) Se även, analogt, dom av den 14 november 2013, Baláž (C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 31).
( 27 ) Se, beträffande tolkningen av denna bestämmelse, dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru (C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 97).
( 28 ) Se, bland annat, Europadomstolen, 12 oktober 1992, T. mot Italien, CE:ECHR:1992:1012JUD001410488, § 28, Europadomstolen, 18 maj 2004, Somogyi mot Italien, CE:ECHR:2004:0518JUD006797201, § 75, och Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien (stora avdelningen), CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 99.
( 29 ) Se, bland annat, Europadomstolen, T. mot Italien, ovan, § 28, Europadomstolen, Somogyi mot Italien, ovan, § 75, Europadomstolen, 12 juni 2007, Pititto mot Italien, CE:ECHR:2007:0612JUD001932103, §§ 68 och 70, Europadomstolen, 6 oktober 2015, Coniac mot Rumänien, CE:ECHR:2015:1006JUD000494107, § 53. Se även Europadomstolen, 23 maj 2006, Kounov mot Bulgarien, CE:ECHR:2006:0523JUD002437902.
( 30 ) Se, bland annat, Europadomstolen, 8 juni 2006, Kaya mot Österrike, CE:ECHR:2006:0608JUD005469800, § 30, och Europadomstolen, 27 maj 2004, Yavuz mot Österrike, CE:ECHR:2004:0527JUD004654999, § 49.
( 31 ) Se, bland annat, Europadomstolen, Sejdovic mot Italien (stora avdelningen), ovan, § 99. Se även Europadomstolen, 28 februari 2008, Demebukov mot Bulgarien, CE:ECHR:2008:0228JUD006802001, i vilken Europadomstolen förklarade att artikel 6 i Europakonventionen hade åsidosatts i ett fall där den tilltalade, biträdd av en advokat, hade fått kännedom om förhandlingen men hade ändrat hemvist trots en uttrycklig order att inte göra det. I Europadomstolens dom av den 24 april 2012, Haralampiev mot Bulgarien, CE:ECHR:2012:0424JUD002964803, ansågs kännedom om ett mål inte tillräcklig för att det skulle anses fastställt att den tilltalade otvetydigt hade avstått från sin rätt att inställa sig.
( 32 ) Se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, Sejdovic mot Italien (stora avdelningen), ovan, § 87. Europadomstolen har för övrigt angett att det ”inte ankommer på den tilltalade att styrka att han eller hon inte avsåg att hålla sig undan rättvisan eller att hans eller hennes frånvaro berodde på force majeure” (se, bland annat, Europadomstolen, Colozza mot Italien, ovan, § 30).
( 33 ) Se Europadomstolen, 8 oktober 2015, Aždajić mot. Slovenien, CE:ECHR:2015:1008JUD007187212, §§ 57 och 58.
( 34 ) Se, bland annat, Europadomstolen, Somogyi mot Italien, ovan, § 70, och Europadomstolen, Kaya mot Österrike, ovan, § 30.
( 35 ) Dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49). Se även, i andra sammanhang, dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka (C‑327/10, EU:C:2011:745, punkterna 50–53; dom av den 15 mars 2012, G (C‑292/10, EU:C:2012:142, punkt 48 och följande punkter), och dom av den 6 september 2012, Trade Agency (C‑619/10, EU:C:2012:531, punkterna 54–55).
( 36 ) Dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 52).
( 37 ) Dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49). Såsom domstolen framhöll ansluter sig denna tolkning till Europadomstolens förhållningssätt i sina domar av den 14 juni 2001, Medenica mot Schweiz (CE:ECHR:2001:0614JUD002049192, §§ 56–59), Sejdovic mot Italien, ovan, §§ 84, 86 och 98, och Haralampiev mot Bulgarien, se ovan, §§ 32 och 33.
Full & Egal Universal Law Academy