FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NILS WAHL
föredraget den 4 maj 2017 ( 1 )
Mål C‑183/16 P
Tilly-Sabco
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Jordbruk – Exportbidrag – Förordning (EG) nr 1234/2007 – Artiklarna 162 och 164 – Kommittéförfarande – Förordning (EU) nr 182/2011 – Artikel 3 – Fjäderfäkött – Djupfryst kyckling – Förordning (EU) nr 689/2013 – Kommissionens praxis med avseende på att fastställa exportbidrag – Exportbidrag fastställt till 0 EUR – Tillämpliga tidsfrister – Motiveringsskyldighet”
1.
Genom överklagandet har Tilly-Sabco yrkat att domstolen ska upphäva tribunalens dom i målet T‑397/13. ( 2 ) I denna dom ogillade tribunalen Tilly-Sabcos talan om ogiltigförklaring av förordning (EU) nr 689/2013, ( 3 ) som fastställde exportbidragen för djupfryst kyckling till vissa länder till noll. I detta överklagande uppkommer flera olika rättsliga frågor.
2.
I den överklagade domen fann tribunalen bland annat att kommissionens aktuella tillvägagångssätt för fastställande av exportbidrag uppfyllde bestämmelserna för kommittéförfaranden, särskilt artikel 3 i förordning (EU) nr 182/2011. ( 4 ) Detta tillvägagångssätt bestod främst i att översända och anta genomförandeakter inom en mycket kort tidsrymd för att minimera risken för läckor och, enligt vad kommissionen har påstått, spekulationer. Tribunalen fann också att kommissionen, när den antog den omtvistade förordningen, inte hade åsidosatt motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF genom att bara byta ut det tidigare bidragsbeloppet med siffran 0 utan att ändra motiveringen i den förordning som gällde före den omtvistade förordningen. Tribunalen underkände också flera av de andra grunderna för upphävande som klaganden hade åberopat.
3.
Av de skäl som anges nedan anser jag att samtliga Tilly-Sabcos grunder är behäftade med fel. Således föreslår jag att domstolen ska ogilla förevarande talan.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Förordning (EG) nr 1234/2007 ( 5 )
4.
Artikel 162 i förordning nr 1234/2007 (med rubriken ”Tillämpningsområdet för exportbidrag”) har följande lydelse:
”1. I den mån som krävs för att möjliggöra export på grundval av prisnoteringar eller priser på världsmarknaden och inom de gränser som följer av avtal som ingåtts i enlighet med [artikel 218 FEUF], får skillnaden mellan dessa prisnoteringar eller priser och priserna i [unionen] utjämnas genom exportbidrag för
a)
produkter inom följande sektorer som exporteras i obearbetad form:
…
viii)
fjäderfäkött.”
5.
I artikel 164 i förordning nr 1234/2007 (med rubriken ”Fastställande av exportbidrag”) anges följande:
”1. Exportbidragen ska vara desamma för hela [unionen]. Om det är nödvändigt, framför allt på grund av situationen på världsmarknaden, de särskilda kraven på vissa marknader eller sådana skyldigheter som följer av avtal som ingåtts i enlighet med artikel [218 FEUF], får exportbidragen variera för olika bestämmelseorter.
2. Exportbidragen ska fastställas av kommissionen.
Exportbidrag får fastställas
a)
med regelbundna intervall, och
b)
genom anbudsinfordran för produkter för vilka detta förfarande föreskrevs innan denna förordning började att tillämpas i enlighet med artikel 204.2.
Om inte fastställandet sker genom anbudsförfarande ska den förteckning över produkter för vilka exportbidrag beviljas liksom exportbidragsbeloppet fastställas minst en gång var tredje månad. Bidragsbeloppet får emellertid behållas på samma nivå i mer än tre månader och under tiden får kommissionen utan bistånd av den kommitté som avses i artikel 195.1 vid behov justera bidragsbeloppet, på begäran av en medlemsstat eller på eget initiativ.
3. En eller flera av följande aspekter ska beaktas när exportbidragen fastställs för vissa produkter:
a)
Den rådande situationen och förväntade utvecklingen vad avser
—
priserna och tillgången på produkten på [unions]marknaden,
—
priserna på produkten på världsmarknaden.
b)
Målen för den gemensamma organisationen av marknaden, som är en balanserad marknadssituation och en naturlig utveckling av priserna och handeln.
c)
Nödvändigheten av att undvika störningar som kan förorsaka en långvarig obalans mellan utbud och efterfrågan på [unions]marknaden.
d)
Ekonomiska aspekter avseende exporten i fråga.
e)
Begränsningar som följer av avtal som ingåtts i enlighet med [artikel 218 FEUF].
f)
Behovet av att skapa jämvikt mellan användningen av [unionens] basprodukter i framställningen av bearbetade varor som exporteras till ett tredjeland och användningen av produkter från dessa länder som får importeras för bearbetning.
g)
De mest fördelaktiga saluförings- och transportkostnaderna från [unions]marknader till [unions]hamnar eller andra utförselorter samt transportkostnaderna till bestämmelseländerna.
h)
Efterfrågan på gemenskapens marknad.
i)
När det gäller sektorerna för griskött, ägg och fjäderfäkött, skillnaden mellan priserna i gemenskapen och priserna på världsmarknaden för den kvantitet foderspannmål som krävs för produktion i gemenskapen av produkter inom dessa sektorer.
…”
6.
Artikel 195.1 och 195.2 i förordning nr 1234/2007 (med rubriken ”Kommittéförfarande”) har följande lydelse:
”1. Kommissionen ska biträdas av förvaltningskommittén för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna (nedan kallad ’kommittén’).
2. När det hänvisas till denna punkt ska artiklarna 4 och 7 i beslut 1999/468/EG[ ( 6 )] tillämpas.
Den tid som avses i artikel 4.3 i beslut 1999/468/EG ska vara en månad.”
B. Förordning (EU) nr 182/2011
7.
Förordning nr 182/2011 upphävde och ersatte beslut 1999/468. Artikel 3 i nämnda förordning (med rubriken ”Gemensamma bestämmelser”) har följande lydelse:
”1. De gemensamma bestämmelserna i denna artikel ska tillämpas på alla de förfaranden som avses i artiklarna 4–8.
2. Kommissionen ska biträdas av en kommitté som ska bestå av företrädare för medlemsstaterna. Kommittén ska ha en företrädare för kommissionen som ordförande. Ordföranden har inte rösträtt i kommittén.
3. Ordföranden ska förelägga kommittén utkastet till den genomförandeakt som ska antas av kommissionen.
Utom i vederbörligen motiverade fall ska ordföranden kalla till möte tidigast 14 dagar efter det att utkastet till genomförandeakt och utkastet till dagordning översänts till kommittén. Kommittén ska yttra sig över utkastet till genomförandeakt inom en tidsfrist som ordföranden får fastställa med hänsyn till hur brådskande frågan är. Tidsfristerna ska vara proportionella och ge kommittéledamöterna faktisk möjlighet att i god tid granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter.
…”
8.
Artikel 5 i förordning nr 182/2011 (med rubriken ”Granskningsförfarandet”) har följande lydelse:
”…
2. Om kommittén avger ett positivt yttrande ska kommissionen anta utkastet till genomförandeakt.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt om kommittén avger ett negativt yttrande. I de fall där en genomförandeakt anses vara nödvändig får ordföranden antingen förelägga samma kommitté en ändrad version av utkastet till genomförandeakt inom två månader efter avgivandet av det negativa yttrandet, eller förelägga omprövningskommittén utkastet till genomförandeakt inom en månad efter avgivandet för ytterligare överläggningar.
4. Om inget yttrande avges får kommissionen anta utkastet till genomförandeakt, utom i de fall som anges i andra stycket. Om kommissionen inte antar utkastet till genomförandeakt får ordföranden förelägga kommittén en ändrad version av denna akt.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt om
…
c)
en enkel majoritet av kommitténs ledamöter motsätter sig det.
…”
9.
I artikel 7 i förordning nr 182/2011 (med rubriken ”Antagande av genomförandeakter i vissa undantagsfall”) anges följande:
”Genom undantag från artikel 5.3 och 5.4 andra stycket får kommissionen anta ett utkast till genomförandeakt om det måste antas utan dröjsmål för att undvika en allvarlig störning av marknaderna på jordbruksområdet eller en risk för unionens ekonomiska intressen i den mening som avses i artikel 325 FEUF”.
II. Bakgrund till tvisten
10.
Tilly-Sabco är ett franskt bolag som är verksamt inom export av hel djupfryst kyckling till länder i Mellanöstern.
11.
Enligt principerna för exportbidrag i förordning nr 1234/2007, och särskilt artiklarna 162 och 164 i denna, fastställde kommissionen regelbundet i genomförandeförordningar exportbidragen på marknaden för fjäderfä.
12.
Sedan antagandet av förordning (EU) nr 525/2010, ( 7 ) har beloppet för dessa exportbidrag gradvis sänkts för tre kategorier av djupfryst kyckling. Exportbidragen minskades först från 40 EUR per 100 kg till 32,50 EUR per 100 kg. Efter att ha bibehållits i åtta på varandra följande genomförandeförordningar sänktes exportbidraget sedan till 21,70 EUR per 100 kg genom förordning (EU) nr 962/2012. ( 8 )
13.
En ny minskning, som sänkte beloppet till 10,85 EUR per 100 kg för de tre relevanta kategorierna av djupfryst kyckling, genomfördes enligt förordning (EU) nr 33/2013. ( 9 ) Det beloppet bibehölls sedan i förordning (EU) nr 360/2013. ( 10 )
14.
Genom den omtvistade förordningen fastställde kommissionen bland annat exportbidraget till noll för tre kategorier av djupfryst kyckling.
15.
Exportbidraget för de andra sex produkterna – framför allt nykläckta kycklingar – som förtecknades i bilagan till den omtvistade förordningen, vilka hade fastställts till noll enligt förordning (EU) nr 1056/2011, ( 11 ) ändrades inte.
16.
I enlighet med bilagan till den omtvistade förordningen är de bestämmelseorter som berörs av exportbidragen framför allt länder i Mellanöstern.
17.
De relevanta skälen i den omtvistade förordningen har följande lydelse:
”(1)
I artikel 162.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 fastställs att skillnaden mellan priserna på världsmarknaden för de produkter som förtecknas i del XX i bilaga I till samma förordning och priserna för dessa produkter inom EU får utjämnas genom ett exportbidrag.
(2)
Med hänsyn till den rådande situationen på marknaden för fjäderfäkött bör därför exportbidrag fastställas i enlighet med bestämmelserna och kriterierna i artiklarna 162–164, 167 och 169 i förordning (EG) nr 1234/2007.
(3)
Enligt artikel 164.1 i förordning (EG) nr 1234/2007 kan det vara nödvändigt att anpassa bidraget efter bestämmelseort, framför allt på grund av situationen på världsmarknaden, de särskilda kraven på vissa marknader eller sådana skyldigheter som följer av avtal som ingåtts i enlighet med artikel [218 FEUF] i fördraget.
…
(6)
För att förhindra störningar på marknaden, förhindra marknadsspekulation och säkerställa effektiv förvaltning, bör denna förordning träda i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
(7)
Förvaltningskommittén för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna har inte yttrat sig inom den tid som dess ordförande har bestämt.”
18.
Enligt punkterna 76–82 i den överklagade domen antogs den omtvistade förordningen under följande omständigheter.
19.
Den 16 juli 2013 skickade kommissionen ett e-postmeddelande till ledamöterna i den kommitté som anges i artikel 195.1 i förordning nr 1234/2007 (nedan kallad förvaltningskommittén) med en handling kallad ”EU Market situation for poultry”.
20.
Under mötet i förvaltningskommittén, som ägde rum på morgonen den 18 juli 2013, höll kommissionen en genomgång om situationen på marknaden för fjäderfä. På eftermiddagen samma dag, då mötet fortsatte efter klockan 13.00, lämnade kommissionen in ett utkast till den omtvistade förordningen (nedan kallad utkastet till förordningen). Utkastet till förordningen var en kopia av den tidigare förordningen om fastställande av exportbidrag i vilken uppgifterna om storleken på exportbidragen hade strukits över med blyerts.
21.
Därefter genomfördes en omröstning om utkastet till förordningen. Generaldirektören för generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdens utveckling genomförde formaliteterna för självcertifiering samma dag, klockan 15.46, för att den omtvistade förordningen skulle kunna offentliggöras nästa dag i Europeiska unionens officiella tidning, i syfte att förordningen skulle träda i kraft och tillämpas omedelbart.
22.
Inga av medlemsstaternas ledamöter i förvaltningskommittén ifrågasatte förfarandet eller tidsfristerna som kommissionen tillämpade.
III. Förfarandet vid tribunalen
23.
Genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 augusti 2013 väckte Tilly-Sabco talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen. Tilly-Sabco åberopade fem grunder till stöd för sin talan: i) åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och åsidosättande av handläggningsregler, ii) fel i förfarandet och avsaknad av befogenhet, iii) bristande motivering, iv) åsidosättande av lagstiftningen eller en uppenbart oriktig bedömning, och v) åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar.
24.
Samma dag yrkade Tilly-Sabco att tribunalen skulle vilandeförklara tillämpningen av den omtvistade förordningen till dess att målet om ogiltigförklaring av förordningen hade avgjorts. Genom beslut av den 29 augusti 2013 medgavs Republiken Frankrikes rätt att intervenera i det interimistiska förfarandet till stöd för denna ansökan. Denna ansökan ogillades genom beslut av tribunalens ordförande den 26 september 2013. ( 12 )
25.
Genom beslut av den 7 april 2014, bifölls Doux SA:s interventionsansökan till stöd för Tilly-Sabcos yrkanden i ogiltighetstalan.
26.
Efter en offentlig förhandling den 22 april 2015 ogillade tribunalen Tilly-Sabcos ogiltighetstalan och förpliktade bolaget att bära sina egna rättegångskostnader, inbegripet kostnaderna för det interimistiska förfarandet. Tribunalen förpliktade vidare kommissionen, Republiken Frankrike och Doux att bära sina egna rättegångskostnader.
IV. Förfarandet vid domstolen och parternas argument
27.
Genom överklagande som inkom till domstolen den 31 mars 2016 har Tilly-Sabco yrkat att domstolen ska
—
upphäva den överklagade domen, med undantag av frågan angående talans upptagande till sakprövning,
—
enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol besluta att omedelbart avgöra målet och därvid ogiltigförklara den omtvistade förordningen, och
—
förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första instans och i överklagandet.
28.
I svarsskrivelse som inkom till domstolen den 17 juni 2016 har kommissionen yrkat att domstolen ska
—
ogilla överklagandet, och
—
förplikta klaganden att betala rättegångskostnaderna.
29.
Båda parterna yttrade sig vid förhandlingen den 1 mars 2017.
V. Bedömning
A. Inledande anmärkningar
30.
Tilly-Sabco har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. De flesta av dessa är indelade i flera delar. I princip har klaganden yrkat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av i) artikel 3.3 i förordning nr 182/2011, ii) artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007, iii) artikel 296 FEUF och iv) artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 eller gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning vid prövningen av denna bestämmelse. Jag ska behandla dessa grunder i tur och ordning efter att först ha sammanfattat parternas argument.
31.
Den första grunden verkar vara den mest komplicerade. Den rör lagenligheten av kommissionens tillvägagångssätt i sina förbindelser med förvaltningskommittén vid fastställandet av exportbidrag. Kommissionen förklarade för tribunalen (se punkt 79 i den överklagade domen) att tillvägagångssättet började tillämpas år 1962.
32.
Nära förknippad med den frågan är omständigheten att förevarande mål rör en förordning som utformades med en nästan identiskt lydande förordning som förebild, som den upphävde och ersatte men bara ändrade vissa siffror i. Sådana ”standardbestämmelser” ger i sin tur upphov till frågor både vad avser motiveringsskyldigheten och möjligheten för kommissionen att, genom att fastställa exportbidraget till noll, i praktiken upphöra att tillämpa periodiska rättsliga instrument på jordbruksområdet enligt förordning nr 1234/2007.
33.
Det ska också nämnas att tribunalen, genom två domar som meddelades samma dag som den överklagade domen, ogillade Doux ( 13 ) respektive Republiken Frankrikes ( 14 ) talan om ogiltigförklaring av samma förordning. Dessa domar har inte överklagats och har därför vunnit laga kraft.
34.
Slutligen angav tribunalen i punkterna 28–68 i den överklagade domen att samtliga krav i artikel 263.4 FEUF var uppfyllda, framför allt att den omtvistade förordningen inte medförde genomförandeåtgärder. ( 15 ) Kommissionen, som ifrågasatte att klaganden hade talerätt i tribunalen, ( 16 ) har inte överklagat den överklagade domen i den delen. Under dessa förhållanden är det inte nödvändigt för domstolen att ex officio pröva huruvida den överklagade domen är riktig i detta avseende. ( 17 )
B. Första grunden för överklagandet: felaktig tolkning av tribunalen av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011
1. Parternas argument
35.
I den första grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 70–146 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av begreppet ”proportionell tidsfrist” i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011. Att överlämna utkastet till förordningen vid ett möte som började efter kl. 13.00 och upphörde kl. 15.46 utgör i klagandens uppfattning inte en proportionell tidsfrist. Klaganden har vidare i sin replik gjort gällande att möjligheten för privatpersoner att åberopa ett åsidosättande av förordning nr 182/2011 aldrig tidigare har ifrågasatts och att det skulle strida mot artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att inte erkänna en sådan rätt.
36.
I den första grundens andra del har Tilly-Sabco gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning och/eller motsade sig själv, i punkterna 86, 110–115 och 128 i den överklagade domen, när den prövade villkoret rörande brådska. Enligt klaganden kunde tribunalen inte, å ena sidan, fastställa att målet inte brådskade och samtidigt, å andra sidan, betona risken för läckor som kunde motivera att utkastet till förordningen lämnades in under mötet; en risk som under alla händelser inte innebar att saken brådskade. I sin replik har Tilly-Sabco åberopat arbetsordningen ( 18 ) för kommittén i förhållande till beslut 1999/468, som anger att det är ytterst brådskande ”särskilt om människors eller djurs hälsa hotas”.
37.
I den första grundens tredje del har klaganden gjort gällande att tribunalen i punkterna 92–108 i den överklagade domen misstog tidsfristen för att skicka in handlingar rörande marknadssituationen för den som gällde inlämnandet av utkastet till förordningen. De få minuter som kvarstod efter det att ledamöterna i förvaltningskommittén hade tagit emot utkastet till förordningen, var en extremt kort eller till och med obefintlig tidsfrist, som hindrade att kommittén kunde överväga alla nödvändiga omständigheter.
38.
I den första grundens fjärde del har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 när den, i punkterna 111–118 i den överklagade domen, fastställde kommissionens tillvägagångssätt som hade tillämpats sedan år 1962. Enligt klaganden var det inget som hindrade att kommissionen skrev om förordningen så att den tog hänsyn till detta tillvägagångssätt.
39.
Slutligen har Tilly-Sabco, i den första grundens femte del, gjort gällande att tribunalen motsade sig själv när den, å ena sidan, i punkt 149 i den överklagade domen angav att kommissionen hade antytt att den fastställde exportbidragen till noll på grundval av marknadssituationen vid tillfället, och därefter, å andra sidan, i punkt 255 i den överklagade domen angav att kommissionen hade antytt att den gradvisa sänkningen av de tillämpliga bidragsnivåerna var följden av en pågående, och därmed inte befintlig, situation.
40.
Kommissionen har invänt mot dessa argument.
2. Bedömning
41.
Jag ska behandla denna grund för överklagandet gemensamt, eftersom i princip alla delar av den (utom den femte) handlar om tribunalens påstådda feltolkning, i olika former, av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011.
42.
I den överklagade domen fann tribunalen, i punkt 91, att artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 i princip inte utgör hinder för att ett utkast till en genomförandeakt överlämnas under ett kommittémöte. Efter att ha bedömt de omständigheter i förfarandet som ledde till att den omtvistade förordningen antogs, angav tribunalen sedan (i punkt 108 i den överklagade domen) att tiden mellan överlämnandet av utkastet till den omtvistade förordningen och tidpunkten för omröstningen var tillräcklig för att ledamöterna i förvaltningskommittén skulle ha verklig möjlighet att granska nämnda förslag och framföra sina åsikter. Därefter fann den, i punkt 114 i den överklagade domen, att det ankommer på kommissionen att lösa frågor rörande förfarandets brådskande natur, i den mening som anges i artikel 3.3 i förordningen, och att tribunalens prövning är begränsad till en prövning av om det har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller om det har förekommit maktmissbruk. Klaganden fann, i punkterna 119 och 120 i den överklagade domen att fristen för förvaltningskommitténs yttrande var proportionerlig och att kommissionens bedömning angående behovet av skyndsamhet inte kunde anses vara uppenbart oriktig eller utgöra maktmissbruk. Tribunalen fann sedan, i punkterna 123 och 124 i den överklagade domen, att om klaganden hade avsett att anföra en grund för ogiltigförklaring som stödde sig på ett brott mot förvaltningskommitténs interna förfaranderegler, ( 19 ) så är det inte en möjlighet för enskilda att åberopa brott mot sådana regler. Till sist fann tribunalen, för fullständighetens skull, i punkterna 125–129 i den överklagade domen, att även om kommissionen hade åsidosatt artikel 3.3 i nämnda förordning, hade den fastställda tidsfristen visat sig vara tillräcklig, och därmed att ett eventuellt åsidosättande inte skulle leda till en ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.
43.
För ordningens skull ska nämnas att även om Tilly-Sabco i överklagandet har anfört att det inte har åberopats att målet är brådskande i syfte att motivera skyndsam handläggning, framlade Tilly-Sabco inte det särskilda argumentet angående begreppet ”brådskande” i den mening som avses i arbetsordningen (se ovan punkt 36) i överklagandet, vilket därför inte längre tidsmässigt kan göras gällande, då det inte var något i kommissionens svarsskrivelse som motiverade detta argument i klagandens replik. ( 20 ) Om det emellertid antas att detta särskilda argument kunde upptas till sakprövning, skulle det ändå behöva ogillas, eftersom enskilda inte kan åberopa sådana förfaranderegler, vilket jag kommer att förklara närmare nedan.
44.
Jag ska nu övergå till artikel 3.3 i förordning nr 182/2011. Den innehåller tre olika regler.
45.
För det första föreskriver den att kommissionen ska kalla till möte tidigast 14 dagar efter det att utkastet till genomförandeakt och utkastet till dagordning har översänts till förvaltningskommittén, ”[u]tom i vederbörligen motiverade fall” (nedan kallad den första regeln).
46.
Därefter föreskriver den att förvaltningskommittén ska yttra sig över utkastet till genomförandeakt inom en tidsfrist som kommissionen får fastställa ”med hänsyn till hur brådskande frågan är” (nedan kallad den andra regeln).
47.
Slutligen föreskriver den att tidsfristerna ska vara ”proportionella” och ge ledamöterna i förvaltningskommittén ”faktisk möjlighet att i god tid” granska utkastet till genomförandeakt och framföra sina åsikter (nedan kallat den tredje regeln).
48.
Det framgår klart av ordalydelsen i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 att det inte finns någon absolut tidsgräns. Även i det fall en tidsgräns anges – vilket är fallet avseende den första regeln – kan den justeras. Jag delar därför tribunalens uppfattning att artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 i princip inte utgör hinder för att ett förslag till genomförandeakt överlämnas under ett kommittémöte.
49.
Visst är det riktigt att de två första reglerna, som föreskriver särskilda skyldigheter att agera för kommissionen respektive förvaltningskommittén och de tillämpliga tidsfristerna för detta, förefaller säkra möjligheten att fastställa korta tidsfrister. Detsamma kan sägas vara fallet i fråga om den tredje regeln som har rollen av generalklausul.
50.
Emellertid är alla tre reglerna bristfälliga. Innebörden av ”vederbörligen motiverade fall”, ”brådskande”, ”proportionella” eller ”faktisk möjlighet att i god tid” förklaras inte någonstans i förordning nr 182/2011. Reglerna framstår därför snarare som politiska uttalanden än en tillämplig regel. I synnerhet verkar det helt bero på omständigheterna huruvida det är ”vederbörligen motiverat” att förkorta tidsfristen för att lämna in förslaget till genomförandeakt respektive dagordning till förvaltningskommittén enligt den första regeln och huruvida tidsfristen för kommittén att yttra sig är ”proportionell” enligt den tredje regeln.
51.
Med avseende på den andra regeln hänvisar bestämmelsen faktiskt inte ens till brådskande fall, utan använder i stället uttrycket ”med hänsyn till hur brådskande frågan är”, vilket är en helt annan sak. Begreppen skulle inte ens utesluta möjligheten att sätta en lång tidsfrist i brådskande fall och en kort tidsfrist i bagatellartade fall. I alla händelser är skyndsam behandling enligt den andra regeln inte förbehållen brådskande fall. Det bekräftas genom andra bestämmelser i förordning nr 182/2011.
52.
Förvisso, betraktat inom ramen för sammanhanget nämns möjligheten att agera snabbt i brådskande fall – eller snarare i ytterst brådskande fall – i en annan bestämmelse, nämligen artikel 8.5 i förordning nr 182/2011. ( 21 ) Det är talande att tidsfristerna i bestämmelsen inte nämner en möjlighet till förlängning.
53.
På liknande sätt inrättas genom artikel 7 i förordning nr 182/2011, som gör undantag från artikel 5.3 och 5.4 i samma förordning, ett särskilt förfarande som innebär att kommissionen får anta ett utkast till en genomförandeakt ”om den måste antas utan dröjsmål” för att undvika en allvarlig störning av marknaderna på jordbruksområdet eller en risk för unionens ekonomiska intressen. Bestämmelsens nytta skulle minska, eller till och med helt försvinna, om det enligt den andra regeln var så att endast brådskande fall skulle göra att kommissionen kunde be förvaltningskommittén lämna sitt yttrande på ett utkast till en genomförandeakt inom en mycket kort tidsfrist.
54.
Vidare stöder det ambitiösa sätt som artikel 196 i förordning nr 1234/2007 (med rubriken ”Kommitténs organisation”) har formulerats på, vari anges att ”[v]id organisationen av mötena i [förvaltningskommittén] ska man särskilt beakta omfånget av dess ansvar, den specifika karaktären hos det ärende som ska behandlas samt behovet av lämplig sakkunskap”, tanken att tidsfristerna i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 är flexibla och att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning när de fastställs.
55.
Dessutom strävar förordning nr 182/2011, ur en teleologisk synvinkel, efter att säkerställa att förfarandena för medlemsstaternas kontroll är tydliga, effektiva och står i proportion till den typ av genomförandeakt det gäller, och att de återspeglar de institutionella kraven i EUF-fördraget samt erfarenheterna av och den gängse praxis som följts vid genomförandet av beslut 1999/468. Framför allt syftar granskningsförfarandet till att säkerställa att genomförandeakter inte kan antas av kommissionen om de inte överensstämmer med förvaltningskommitténs yttrande. ( 22 ) Omvänt är avsikten med förfarandet inte att säkerställa att genomförandeakter inte kan antas av kommissionen om privata aktörer invänder mot dem.
56.
I detta läge ska jag dra en parallell. Domstolen har tillåtit att medlemsstaterna gör gällande brott mot interna förfaranderegler ( 23 ) och har vidare funnit att institutioner inte kan avvika från dessa förfaranderegler utan att ändra dem. ( 24 ) Den har dock också flera gånger funnit att syftet med en institutions förfaranderegler är att organisera den interna funktionen av dess tjänster för att uppnå god förvaltning. Således kan enskilda inte åberopa ett påstått brott mot dessa regler, eftersom de inte är avsedda att garantera dem skydd. ( 25 ) Det är bara när en regel i sådana förfaranderegler utgör ett viktigt förfarandekrav avsett att garantera rättssäkerheten – såsom fastställande av akter – då ett åsidosättande kan ge upphov till en ogiltighetstalan. ( 26 ) Det är inte fallet i fråga om detta överklagande.
57.
Såsom nämndes ovan i punkt 50, är de begrepp som används i de tre reglerna i artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 inte precisa. Det är därför begreppen måste fyllas ut genom särskilda förfaranderegler. ( 27 ) Det har skett genom arbetsordningen för förvaltningskommittén. Följaktligen förefaller det så, att det finns en risk att den rättspraxis som angavs i ovanstående punkt skulle kringgås om det godtogs att enskilda skulle kunna fastställa strikta regler från överordnade bestämmelser som artikel 3.3 i förordning nr 182/2011, som förefaller ha formulerats, antagligen med avsikt, i vaga och böjliga termer av unionslagstiftaren.
58.
Detta rubbar dock inte det faktum att reglerna i förordning nr 182/2011 både är bindande och direkt tillämpliga enligt artikel 288 FEUF, och att enskilda, såsom klaganden, därför i princip kan åberopa reglerna vid unionsdomstolarna för att ifrågasätta giltigheten av instrument som har antagits i strid med bestämmelserna i den. De kan därför, exempelvis, ifrågasätta det faktum att det över huvud taget inte hölls något möte. Det påverkar dock inte omständigheten att bestämmelserna om kommittéförfarandet, i avsaknad av särskilda regler av motsatt innehöll, normalt inte tillerkänner enskilda rättigheter. ( 28 ) I detta fall är de tidsgränser som anges i artikel 3.3 i förordningen alltför otydliga för att tillerkänna enskilda en åberopbar rättighet. ( 29 ) Att erkänna detta uppgår inte till ett brott mot klagandens rättigheter enligt artikel 47 i stadgan.
59.
Med avseende på tribunalens kontroll delar jag tribunalens uppfattning att domstolen, i domen i målet Tyskland/kommissionen, fann att det är kommissionen som ska avgöra hur skyndsamt ett visst ärende i ett kommittéförfarande ska handläggas och att domstolen endast ska pröva förekomsten av ett uppenbart fel eller uppenbart maktmissbruk. ( 30 ) Den domen handlade dock framför allt om tolkningen av arbetsordningen för den särskilda kommittén i det målet, där en medlemsstat – och inte en enskild – hade ifrågasatt kommissionens uppfattning om hur brådskande ärendet var. Den domen saknar därför direkt relevans i förevarande överklagande, även om den kan ha varit relevant i den talan om ogiltighet som Republiken Frankrike hade väckt. Det är dock talande att den medlemsstaten aldrig ifrågasatte den omtvistade förordningen på grundval av åsidosättande av artikel 3.3 i förordning nr 182/2011, eller på grundval av en överträdelse av arbetsordningen för förvaltningskommittén. ( 31 )
60.
Jag anser därför att det var riktigt av tribunalen att finna att kommissionen inte hade åsidosatt artikel 3.3 i förordning nr 182/2011. Inga av de argument som klaganden har gjort gällande ger upphov till tvivel i detta avseende.
61.
Tvärtom stöds yrkandet inte av argumenten i den första grundens första tre delar, eftersom exportörer inte har en åberopbar rätt enligt artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 att, under omständigheterna i förevarande fall, ifrågasätta kommissionens sätt att arbeta med förvaltningskommittén.
62.
Vidare är klagandens argument i den första grundens tredje del, att tribunalen hade tillräcklig bevisning för att finna att förvaltningskommittén inte hade alla nödvändiga omständigheter för att fatta sitt beslut, inte riktigt. Artikel 3.3 i förordning nr 182/2011 kräver endast att kommissionen ska skicka utkastet till genomförandeakt och utkastet till dagordning till förvaltningskommittén och inte några andra dokument. Strängt taget var kommissionen därför inte skyldig att lämna ut uppgifter förvaltningskommittén om sin teoretiska beräkning av exportbidragen utifrån skillnaden mellan priserna på unionsmarknaden och priserna på världsmarknaden (nedan kallat den teoretiska beräkningen) till förvaltningskommittén. ( 32 ) Som kommer att framgå av punkterna 107 och 108 nedan är klagandens påstående att syftet med exportbidragen är att kompensera för obalansen mellan unions- och världsmarknaderna genom att främja näringsidkares export, vilket förutsätter att kommissionen och kommittén tar hänsyn till exportörernas situation inkorrekt.
63.
Den första grundens fjärde del är lika bristfällig, eftersom den kan förstås på två sätt. Såsom kommissionen angav vid förhandlingen ansåg den att dess tillvägagångssätt var lagenligt och kunde inte se något behov för att ändra bestämmelserna om kommittéförfarandet, oavsett hur länge detta tillvägagångssätt hade tillämpats.
64.
Den första grundens femte del rör inte frågan huruvida förvaltningskommittén hade tillräckligt med tid för att begrunda utkastet till förordningen utan snarare att det förekom en påstådd motsättning mellan det valda förfarandet och motiveringen i den omtvistade förordningen. Denna fråga har snarare att göra med den tredje grunden för överklagandet som jag ska diskutera nedan i punkt 78 och följande punkt. Hur det än är med detta återgav tribunalen i punkt 149 i den överklagade domen inte sin egen uppfattning utan kommissionens uppfattning. Således kan tribunalen inte ha motsagt sig själv genom att anta kommissionens betraktelsesätt. I alla händelser kan en marknadssituation samtidigt vara aktuell (befintlig) och pågående och jag ser därför inte någon motsättning mellan dessa termer.
65.
Sammanfattningsvis kan klagandens talan inte bifallas i någon av de delar som avser den första grunden.
66.
Mot bakgrund av denna slutsats anser jag inte att det är nödvändigt att bedöma huruvida det hade kunnat leda till ett annat resultat i fråga om beloppen för de fastställda exportbidragen, om förvaltningskommittén hade fått mer tid att begrunda förslaget till förordning. ( 33 )
C. Den andra grunden för överklagandet: felaktig tolkning av artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007 och motsägelsefull motivering av tribunalen
1. Parternas argument
67.
Tilly-Sabco har gjort gällande att tribunalen, efter det att den i punkt 200 i den överklagade domen hade underkänt Tilly-Sabcos uppfattning att den omtvistade förordningen inte utgjorde ”periodisk jordbrukslagstiftning”, inte bedömde detta begrepp trots att den relevanta vidaredelegationen till den berörda generaldirektören avsåg sådana instrument. Eftersom den omtvistade förordningen inte ersattes av en ny förordning kunde den inte vara en ”periodisk jordbrukslagstiftning” som omfattades av vidaredelegeringen – oavsett skälet för denna – och därför var det fel av tribunalen att anse den var en sådan lagstiftning. I sin replik har Tilly-Sabco gjort gällande att omständigheten att förordningen inte förlängdes var resultatet av en förutbestämd inriktning, och att tribunalen inte fann att kommissionen hade åsidosatt sin skyldighet att ta hänsyn till ”den förväntade utvecklingen” såsom angavs i artikel 164.3 a i förordning nr 1234/2007, oavsett om det skedde under kommittémötet den 18 juli 2013 eller genom att inte kalla till ett möte i oktober 2013 i syfte att omvärdera storleken på exportbidragen.
68.
Kommissionen har invänt mot dessa argument.
2. Bedömning
69.
Talan kan inte bifallas i den del som avser denna grund.
70.
Till att börja med delar jag kommissionens uppfattning att den exakta omfattningen av denna grund förefaller oklar. Generellt sett riktar sig klagandens argument i vissa fall, i sin helhet, inte så mycket mot den överklagade domen, som mot den omtvistade förordningen.
71.
I den utsträckning denna grund bygger på ett åsidosättande av artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007, såtillvida att Tilly-Sabco har påstått att tribunalen inte bedömde huruvida den omtvistade förordningen var en ”periodisk jordbrukslagstiftning” som omfattades av den berörda vidaredelegeringen och konsekvenserna av denna klassificering, räcker det att ange att detta begrepp inte nämns i artikel 164.2 i angivna förordning. Det faktum att artikel 164.3 a i förordning nr 1234/2007 hänvisar till ”den förväntade utvecklingen” gör ingen skillnad i detta avseende. Det saknar därför relevans huruvida tribunalen underlät att bedöma detta begrepp.
72.
Vidare klassificerade tribunalen inte rättsakten som sådan e contrario eller erkände det rättsliga värdet av detta begrepp när den i punkt 200 i den överklagade domen underkände klagandens argument att den omtvistade förordningen inte var en ”periodisk jordbrukslagstiftning”. Tribunalen avvisade helt enkelt argumentet att den omtvistade förordningen inte var en ”periodisk jordbrukslagstiftning”, eftersom den inte hade förnyats.
73.
I alla händelser har klaganden gjort en felaktig tolkning av artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007. Den första meningen i den bestämmelsen anger att ”[e]xportbidragen ska fastställas av kommissionen”, medan den andra meningen anger att ”[e]xportbidrag får fastställas” antingen ”med regelbundna intervall” eller ”genom anbudsinfordran”. I förstnämnda fall anges i den tredje meningen att exportbidraget ”[ska] fastställas minst en gång var tredje månad” men att det ”får emellertid behållas på samma nivå i mer än tre månader”. Kommissionen hade därför rätt att bibehålla det fastställda beloppet i mer än tre månader. I detta avseende föreskrivs inte i artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007 hur beloppet ska bibehållas. Det innebär alltså att även om en sista giltighetsdag kunde ha fastställts i den omtvistade förordningen var detta inte ett krav enligt bestämmelsen, eftersom den omtvistade förordningen, utan en sådan bestämmelse, bara skulle fortsätta att gälla, och det fastställda beloppet därmed bibehållas. ( 34 )
74.
Med avseende på argumentet att den uteblivna förnyelsen berodde på en förutbestämd inriktning, angav klaganden vid förhandlingen att dess uppfattning i huvudsak vilade på två förhållanden. För det första menar klaganden att förvaltningskommittén, vid mötet i oktober 2013, inte diskuterade huruvida den omtvistade förordningen skulle behållas eller förnyas. För det andra menar klaganden att protokollet från mötet den 18 juli 2013 visar att man hade upphört att fastställa exportbidrag.
75.
Till att börja med kan kommissionens förbindelser med förvaltningskommittén efter det att den omtvistade förordningen antogs inte påverka förordningens giltighet, som måste bedömas utifrån de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg vid tiden för rättsaktens antagande. ( 35 ) Därefter kräver de förhållanden som klaganden har åberopat en bedömning av de faktiska omständigheterna i målet, vilket inte omfattas av domstolens behörighet i ett överklagande. Till sist och i alla händelser har klaganden fel i båda avseenden. Kommissionen anförde vid förhandlingen, utan att några invändningar gjordes, att dagordningen för mötet i förvaltningskommittén i oktober 2013 innehöll en punkt som angav att förvaltningskommittén kunde bli ombedd att lämna ett yttrande angående ett utkast till förordning som fastställde exportbidragen i sektorn för fjäderfäkött. Detta styrks av protokollet från mötet den 17 oktober 2013. ( 36 ) Dessutom, oavsett vilket tolkningsvärde ett protokoll från ett kommittémöte kan ha i fråga om giltigheten av de beslut som fattades under mötet, hänvisar protokollet från kommittémötet den 18 juli 2013 inte till ”upphörande” eller ”avbrott” såsom klaganden har gjort gällande. Istället anges bara att ”kommissionen föreslog att kvarvarande exportbidrag skulle fastställas till noll”. Det är den inofficiella franska översättningen av detta protokoll, som klaganden har lämnat in som en bilaga till sin ansökan i första instans, som felaktigt anger att ”la Commission a proposé de supprimer les restitutions” (”kommissionen föreslog att upphöra med exportbidragen”).
76.
Till sist har klaganden i överklagandet inte anfört att tribunalen inte fann att ett de facto-upphörande av att fastställa exportbidragen endast kunde antas enligt artikel 162 i förordning nr 1234/2007 och att vidaredelegeringen i fråga inte kunde omfatta den omtvistade förordningen. ( 37 ) Vidare bekräftade klagandens ombud vid förhandlingen att dess argument att den omtvistade förordningen inte var en periodisk jordbrukslagstiftning var ett separat och alternativt argument i förhållande till frågan huruvida kommissionen kunde anta den omtvistade förordningen enligt artikel 164.2 och 164.3 däri. Således är det tveksamt om argumentet angående ett åsidosättande av artikel 162 i förordning nr 1234/2007 anfördes i rätt tid av klaganden, med tanke på att det inte ankommer på domstolen att bedöma den rättsliga grunden för den omtvistade förordningen på eget initiativ. ( 38 )
77.
Om domstolen ändå skulle finna att argumentet är en ingående del av den andra grunden bör det ändå underkännas. Faktum är att artikel 162.1 i förordning nr 1234/2007 inte tillerkänner något unionsorgan makt att inleda, reglera eller upphäva en ordning med exportbidrag. I alla händelser utgör beslutet att fastställa exportbidraget till noll inte i sig ett upphävande. Att fastställa det till noll är bara en särskild ändring eller anpassning av det belopp som ska återbetalas i en viss situation. Det faktum att kommissionen valde att fastställa beloppet till noll under en viss tidsperiod ändrar inte det faktum att kommissionen har möjlighet att fastställa bidragsbeloppen (på nytt), och än mindre att kommissionen lagstridigt upphävde systemet med exportbidrag. Det framgår av rättspraxis att domstolen tidigare har funnit att kommissionen inte kan kritiseras för att, i stället för att ha offentliggöra att en avgift för denaturering av socker för djurfoder skulle avskaffas, ha fastställt avgiften till noll ”i enlighet med en metod som används i beskattningsrätt och har antagits i [unionsrätten]”. ( 39 )
D. Den tredje grunden för överklagandet: felaktig bedömning av tribunalen i fråga om avsaknad av motivering eller brister i den bakomliggande motiveringen för den omtvistade förordningen
1. Parternas argument
78.
I den tredje grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen i punkt 245 i den överklagade domen åsidosatte artikel 296 FEUF och tribunalen i punkterna 226–231 i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av relevant rättspraxis. Enligt klaganden kan motiveringen av en förordning som fastställer exportbidrag inte vara samma när bidragsbeloppen ändras, särskilt när de fastställs till noll.
79.
I den tredje grundens andra del har Tilly-Sabco gjort gällande att det framgår av punkterna 241, 291, 293, 300 och 398–401 i den överklagade domen att tribunalen lagstridigt tillämpade kommissionens beräkningsmetod på så sätt att den avlägsnades från domstolsprövning, inbegripet uppenbart felaktig bedömning. Dessutom har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 320 och 321 i nämnda dom, gjorde en felaktig tolkning av vissa dokument som hade överlämnats till förvaltningskommittén, vilket enligt klaganden innebär att domen är motsägelsefull, begränsar rättigheterna till domstolsprövning och snedvrider de faktiska omständigheterna.
80.
I den tredje grundens tredje del har klaganden har gjort gällande att tribunalen motsade sig själv i punkterna 253–255 i den överklagade domen när den angav att den ändring som hade införts i den omtvistade förordningen strukturellt sett inte skilde sig från tidigare ändringar, och samtidigt att den utgjorde en del av en gradvis minskning av exportbidraget. Tilly-Sabco har vidare gjort gällande att det var fel av tribunalen att ange, i punkt 259 i den överklagade domen, att kommissionen inte hävdade att den hade fastställt bidragsbeloppet till noll på grund av en internationell förpliktelse.
81.
I den tredje grundens fjärde del har Tilly-Sabco gjort gällande att det förekommer en motstridighet i överklagade domen mellan punkterna 53 och 54, å ena sidan, i vilka det erkänns att exportörer inte kommer att ansöka om exportbidrag om den tillämpliga nivån har fastställts till 0 EUR, och punkterna 267 och 268, å andra sidan, som inte utesluter att de nationella myndigheterna har en möjlighet att bevilja exportbidrag på 0 EUR, även om det inte är sannolikt att sådana ansökningar skulle komma att lämnas in.
82.
Kommissionen har invänt mot dessa argument.
2. Bedömning
83.
Omfattningen av den tredje grundens olika delar är inte klar. Såsom jag förstår denna grund har Tilly-Sabco i princip gjort gällande att tribunalen gjorde en oriktig bedömning i det att den inte fann att kommissionen hade åsidosatt motiveringsskyldigheten (grundens första och tredje delar), motsade sig själv och/eller gjorde fel i olika delar i den överklagade domen (grundens andra, tredje och fjärde delar) och felaktigt minskade kraven på domstolsprövningen (grundens andra del). Jag ska bedöma dessa tre frågor i tur och ordning.
a) Motiveringsskyldigheten
84.
Det följer av fast rättspraxis att den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga unionsdomstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen är tillräcklig enligt artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. ( 40 )
85.
Vad beträffar rättsakter med allmän giltighet, kan motiveringen begränsas till den generella situation som har lett fram till antagandet av den och de allmänna syften som ska uppnås med den. ( 41 ) I synnerhet krävs inte att motiveringen av en förordning innehåller alla, de i bland många, olika faktiska och rättsliga omständigheter mot bakgrund av vilka förordningen antagits, så länge den ingår i ett större systematiskt sammanhang. Om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av en allmänt tillämplig rättsakt, är det följaktligen onödigt att kräva en särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts. ( 42 )
86.
Domstolen har särskilt prövat motiveringsskyldigheten i förhållande till en rad enhetliga beslut eller andra åtgärder (det vill säga en administrativ praxis) och har erkänt att graden av precision i motiveringen för en särskild åtgärd ska anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka åtgärden antas. ( 43 ) Domstolen har därför ansett att ett beslut som ligger i linje med en fast beslutspraxis visserligen kan motiveras kortfattat, bland annat med hänvisning till denna praxis, men att det ankommer på unionsmyndigheten att uttryckligen utveckla resonemanget om åtgärden är väsentligen mer långtgående än de tidigare meddelade åtgärderna. ( 44 )
87.
Den invändning som klaganden har gjort rör just denna fråga. Tilly-Sabco har anfört att kommissionen, när den fastställde exportbidragen till noll, inte bara kunde ”återanvända” motiveringen i en tidigare förordning, eftersom den omtvistade förordningen var väsentligen mer långtgående än tidigare förordningar, vilket tribunalen inte insåg. Enligt Tilly-Sabco gjorde tribunalen en felaktig tillämpning av den fasta rättspraxis som angavs i föregående punkt.
88.
Tribunalen gjorde dock inte alls något sådant.
89.
I punkterna 223–231 i den överklagade domen återgav tribunalen helt riktigt den rättspraxis som angavs ovan i punkt 86. Efter att först ha begärt att kommissionen skulle ange sin praxis vid den aktuella tidpunkten (punkterna 235–241 i den överklagade domen), varvid det framgick att kommissionen fastställde exportbidraget med hjälp av två oberoende metoder, nämligen i) den teoretiska beräkningen och ii) en bedömning av marknadssituationen (nedan kallad marknadsanalysen), underkände tribunalen sedan klagandens argument att kommissionen hade avvikit från denna praxis (punkterna 242–262 i den överklagade domen).
90.
Tribunalen handlade riktigt i detta avseende.
91.
Faktum är att klaganden i första instans inte angav att kommissionen inte hade följt sin normala praxis i fråga om förfarandet (se punkt 242 i den överklagade domen). ( 45 ) Enligt klaganden var det den väsentliga ändring som den omtvistade förordningen innebar som avvek mot kommissionens praxis vid denna tidpunkt.
92.
Det var emellertid utan tvekan riktigt av tribunalen att inte godta detta argument, eftersom den motivering som fick domstolen, i målet Silos, att ogiltigförklara den angripna förordningen i det målet uppenbarligen inte är för handen i förevarande mål. I den domen fastställde domstolen tre olika förhållanden som sammantaget innebar att kommissionen hade avvikit mot sin tidigare praxis och att motiveringen därför var bristfällig. ( 46 )
93.
För det första hade bidragsbeloppet avseende de foderblandningar som var i fråga i målet vid den nationella domstolen höjts genom den förordning som föregick den i målet angripna förordningen, genom vilken bidragsbeloppet sänkts.
94.
För det andra sattes bidragsbeloppet på en gång ned från 74,93 ECU per ton till noll.
95.
För det tredje antogs den i målet angripna förordningen endast en vecka efter det att den tidigare förordningen hade antagits.
96.
Till skillnad från detta sänktes bidragsbeloppen för de aktuella djupfrysta fjäderfäprodukterna, såsom har angetts i punkterna 8–11 i den överklagade domen, gradvis – utan att däremellan tillfälligt ökas – under en treårsperiod, från ett ursprungligt belopp på 40 EUR per 100 kg den 17 juni 2010 till 32,50 EUR per 100 kg, sedan 21,70 EUR per 100 kg, sedan 10,85 EUR per 100 kg, innan de sattes till noll den 18 juli 2013 genom den omtvistade förordningen. Den omtvistade förordningen antogs tre månader efter den tidigare gällande förordningen, en tidsrymd som uttryckligen förutsetts i artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007. Dessa faktiska omständigheter är klarlagda.
97.
Det framgår därför att den omtvistade förordningen, inom ramen för förordningarna nr 1234/2007 och nr 182/2011, utgjorde en del av en enhetlig praxis som konsekvent hade tillämpats, där de utfärdade förordningarna hade antagits på grundval av uttryckliga kriterier som angavs i förordning nr 1234/2007 och som var välkända i branschen. Vidare skiljer sig innehållet i den omtvistade förordningen inte betydligt från dess föregångare. Det påminner om situationen i målet Delacre. ( 47 )
98.
Detta påverkas inte av den omständigheten att den omtvistade förordningen fastställde bidragsbeloppet till noll utan att tillhandahålla en motivering som skilde sig från motiveringen i den tidigare förordningen. I tillägg till vad jag redan har anfört ovan i punkt 77 angående lagenligheten av kommissionens möjlighet att sätta ned exportbidragen till noll, följde den minskning som genomfördes enligt den omtvistade förordningen endast den tidigare utvecklingen med en nedsättning av bidragsbeloppen. Att hävda något annat skulle leda till den orimliga slutsatsen att motiveringsskyldigheten skulle ha uppfyllts om kommissionen i stället hade föreslagit att bidragsbeloppen skulle fastställas till 0,01 EUR per 100 kg. Tribunalen gjorde därför inte en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 245 i den överklagade domen, angav att enbart det faktum att exportbidragen fastställdes till noll inte automatiskt innebar att kommissionen avvek mot sin tidigare praxis och att en förändring av dessa belopp utgör en ingående del av systemet med att regelbundet fastställa dessa belopp, så att samma motivering även kan omfatta andra belopp, även ett belopp som har fastställts till noll. Klagandens hänvisning till domen i målet National Iranian Oil Company, ( 48 ) som i huvudsak följer den rättspraxis som angavs ovan i punkt 86 på området för frysning av tillgångar, visar inte att den omtvistade förordningen var väsentligen mer långtgående än sina föregångare.
99.
Av ovanstående följer att Tilly-Sabcos argument att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 296 FEUF inte kan godtas.
b) Motstridiga uttalanden och andra argument
100.
För det första saknar klagandens påståenden om motsägelsefullhet och missuppfattning av bevisning, som enligt klaganden följer av punkterna 320 och 321 i den överklagade domen, grund. Tribunalens uttalanden att importer ökade snabbare än exporter respektive att värdet på importerna väsentligt minskade är inte i sig motsägelsefulla uttalanden. Inte heller uppgår de på något sätt till en missuppfattning av bevisningen. I detta avseende har klaganden inte angett exakt vilka bevis som tribunalen har missuppfattat eller vilka bedömningsfel som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning hos tribunalen. ( 49 )
101.
För det andra, med avseende på punkterna 253–255 i den överklagade domen, som Tilly-Sabco har påstått är motsägelsefulla mot bakgrund av den politiskt motiverade gradvisa sänkningen av bidragsbeloppen, föreligger enligt min uppfattning inte vid någon tolkning någon motsättning mellan dem, oavsett om Tilly-Sabcos teori är riktigt eller inte.
102.
För det tredje är det inte riktigt av klaganden att kritisera tribunalen för att inte, i punkt 259 i den överklagade domen, ha funnit att bidragsbeloppen hade fastställts utifrån ett åtagande på internationell nivå. Omständigheten att kommissionen, i sitt svaromål vid tribunalen, angav att ”utvecklingen av den [gemensamma jordbrukspolitiken] tar hänsyn till pågående diskussioner i Världshandelsorganisationens [nedan kallad WTO] Doharunda och unionens ståndpunkt i detta avseende angående exportbidrag”, hänvisar inte i något avseende till en internationell förpliktelse.
103.
Slutligen ser jag inte någon motstridighet mellan å ena sidan punkterna 53 och 54 i den överklagade domen, i vilka det erkänns att exportörer inte kommer att ansöka om exportbidrag om den tillämpliga nivån har fastställts till 0 EUR och å andra sidan punkterna 267 och 268 som inte utesluter att de nationella myndigheterna har en möjlighet att bevilja exportbidrag på 0 EUR, även om det inte är sannolikt att sådana ansökningar skulle komma att lämnas in. Tvärtom tar Tilly-Sabcos tolkning av dessa punkter inte hänsyn till sammanhanget. I punkterna 53 och 54 bedömde tribunalen frågan huruvida den omtvistade förordningen ”medförde” genomförandeakter i syfte att fastställa huruvida klaganden hade talerätt enligt artikel 263.4 FEUF. I punkterna 267 och 268 avsåg bedömningen emellertid något helt annat, nämligen huruvida det enligt artikel 164.2 i förordning nr 1234/2007 var tillåtet att sätta ned exportbidragen till noll. Om det fanns en nära koppling mellan dessa två frågor, såsom klaganden har gjort gällande, är det tveksamt att klaganden skulle ha haft rätt att väcka denna talan.
104.
Av det som anförts ovan följer att klagandens argument att tribunalen motsade sig själv, missuppfattade de faktiska omständigheterna och gjorde en felaktig tolkning av kommissionens skriftliga yttrande inte kan godtas.
c) Felaktig sänkning av kraven på domstolens prövning
105.
Tribunalen återgav riktigt de tillämpliga kraven för dess prövning i punkt 276 i den överklagade domen, nämligen att unionslagstiftaren har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning i frågor på jordbruksområdet. Detta utrymme för skönsmässig bedömning omfattar valet ett genomföra en granskning av de tillämpliga reglerna avseende djupfryst kyckling. Domstolsprövningen av utövandet av denna befogenhet ska följaktligen begränsas till en kontroll av att det inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att den aktuella myndigheten inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. ( 50 )
106.
Klaganden har inte gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen inte på ett riktigt sätt fastställde kraven för domstolsprövningen. Klaganden har inte invänt att den överklagade domen är felaktig på grund av att tribunalen i hemlighet har tillämpat krav som var mindre förmånliga för klaganden, ( 51 ) eller på grund av att de krav som tillämpades stred mot artikel 47 i stadgan. Det förefaller snarare som om Tilly-Sabco har ifrågasatt tribunalens tolkning av räckvidden för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 164 i förordning nr 1234/2007. Såsom kommissionen har gjort gällande verkar denna del av den tredje grunden vara ett resultat av den allmänna meningsskiljaktigheten mellan parterna i fråga om exportbidragen.
107.
I detta avseende ska det erinras om att systemet med exportbidrag är avsett att skapa stabilitet på den gemensamma marknaden och att främja avsättningen av jordbruksprodukter i tredjeländer. ( 52 ) I synnerhet är exportbidragens syfte inte att tillförsäkra exportören en god inkomst. Målsättning är snarare att skapa möjligheter att på ett effektivt och flexibelt sätt kunna ingripa på en snabbt skiftande marknad. Vidare utgör frekventa förändringar ett av de centrala kännetecknen för det europeiska jordbruksrättsliga systemet och lagstiftningen måste konstant anpassas till ändrade ekonomiska förhållanden och till ändrade politiska prioriteter. ( 53 )
108.
Enligt min uppfattning var det riktigt av tribunalen att, i punkt 293 i den överklagade domen, finna att kommissionen, med hänsyn till att begreppet ”en eller flera” använts i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007, kan lägga betoningen på en av de aspekter som anges i bestämmelsen. Kommissionen kan även lagenligt begränsa sig endast till en aspekt. I förevarande mål fann tribunalen, i punkt 291 i den överklagade domen, att kommissionen hade betonat behovet att tillförsäkra en balanserad marknadssituation och en naturlig utveckling av priserna och handeln på den gemensamma marknaden, som anges i artikel 164.3 b i nämnda förordning. ( 54 )
109.
I motsats till vad klaganden har gjort gällande strider denna bedömning inte mot vad som anges i punkt 401 ( 55 ) i den överklagade domen. Tvärtom har tribunalen i den punkten inte angett att de aspekter som räknas upp i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 är av samma vikt. Vad tribunalen gjorde var att bemöta klagandens argument att kommissionen hade motsagt sig själv när den hävdade att den hade tillmätt den teoretiska beräkningen och marknadsanalysen samma betydelse, men ändå i slutänden lagt mer vikt vid den senare. Dessa två metoder utgör dock inte ”aspekter” i den mening som avses i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007, utan snarare verktyg för att fastställa en lämplig nivå på exportbidragen. Klaganden har därför missförstått den överklagade domen.
110.
Mot denna bakgrund vilar de övriga argumenten i denna del av den tredje grunden, i den mån de är begripliga och kan upptas till prövning, på ett antal missuppfattningar och/eller oriktiga framställningar av denna dom.
111.
Till att börja med prövade tribunalen inte i punkt 401 i den överklagade domen det argument klaganden hade framställt i punkt 400 i den. Slutsatsen utgör tribunalens uppfattning och kan därför inte utgöra en missuppfattning av parternas ståndpunkter. I alla händelser har klaganden inte gjort gällande att tribunalen dömde utöver vad som hade yrkats av parterna (ne ultra petita).
112.
Vidare är det helt enkelt fel som klaganden har påstått att tribunalen, i punkt 300 i den överklagade domen, fann att ”den teoretiska beräkningen av exportbidragen har inte förklarats i de handlingar som överlämnades till förvaltningskommittén”. ( 56 )
113.
Till sist är det fel att påstå att tribunalen gjorde en felaktig bedömning i den mån den inte krävde att kommissionen skulle tillhandahålla sin teoretiska beräkning och därför inte kunde pröva huruvida den avvägning som uppnåddes mellan kommissionens teoretiska beräkning och marknadsanalysen innebar ett uppenbart bedömningsfel. För det första är det inte parterna utan tribunalen som ska besluta om åtgärder för processledning och/eller bevisupptagning. ( 57 ) Vidare angav tribunalen i punkt 398 i den överklagade domen, vilket har erkänts av kommissionen, att även om den teoretiska beräkning hade gett ett positivt resultat skulle kommissionen lagligen ha kunna fastställa bidragsbeloppen till noll med hänsyn till de faktorer som angavs i punkt 292 i den överklagade domen. ( 58 ) Följaktligen kunde tribunalen även utan närmare uppgifter om den teoretiska beräkningen pröva skillnaden mellan de två metoderna. Till sist uppgår klagandens uppfattning i princip till detsamma som att be tribunalen utöva det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer kommissionen enligt förordning nr 1234/2007.
114.
Av detta följer att denna del av den tredje grunden för överklagandet, och därmed hela den tredje grunden, inte kan godtas.
E. Den fjärde grunden för överklagandet: överträdelse av artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 eller uppenbart bedömningsfel
1. Parternas argument
115.
I den fjärde grundens första del har Tilly-Sabco gjort gällande att tribunalen motsade sig själv när den prövade huruvida kommissionen i tillräcklig utsträckning hade tagit hänsyn till aspekterna i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007, såtillvida att tribunalen, i punkt 301 i den överklagade domen, jämförde en nedgång av priserna i Förenta staterna år 2013 med marknadssituationen i Brasilien mellan åren 2009 och 2013, i punkt 302 i den överklagade domen, och att tribunalen skulle ha beaktat de mest aktuella tillgängliga uppgifterna.
116.
I den fjärde grundens andra del har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 när den fastställde, i punkt 289 i den överklagade domen, att kommissionens bedömning att prisskillnaden i förhållande till fjäderfä från Brasilien inte innebar något behov av exportbidrag. Vidare åsidosatte tribunalen också enligt klaganden denna bestämmelse genom att begränsa sin bedömning till världsmarknaden och inte beakta unionsmarknaden.
117.
I den fjärde grundens tredje del har Tilly-Sabco gjort gällande att det var fel av tribunalen att inte, i punkt 366 i den överklagade domen, fastställa att kommissionen hade gjort fel när den inte tog hänsyn till den exakta efterfrågan på kyckling och att tribunalen motsade sig själv i punkt 368 i den överklagade domen. Tilly-Sabco har vidare gjort gällande att tribunalen inte, i punkt 350 och följande punkter i den överklagade domen, beaktade vilka konsekvenser prisökningen på djurfoder skulle ha för producenternas marginaler. Klaganden har kritiserat tribunalen för att inte heller ha beaktat konsekvenserna av kommissionens fel, som har angetts i punkterna 350–356, 360 och 361 i den överklagade domen, och för att ha missuppfattat bevisningen i punkt 369 i den överklagade domen, vilken enligt klaganden visade på en nedåtgående trend i efterfrågan på fjäderfäkött under år 2013.
118.
Kommissionen har invänt mot dessa argument.
2. Bedömning
119.
De tre delarna av denna grund verkar innehålla vad som i princip framstår som en serie olika anmärkningar rörande tribunalens prövning av kommissionens utövande av sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007. Jag finner inga av dessa anmärkningar motiverade och ska behandla dem i tur och ordning.
120.
Till att börja med existerar den påstådda motstridigheten mellan punkterna 300 och 301 i den överklagade domen helt enkelt inte. Omständigheten att tribunalen, vid bedömningen av utvecklingen av priserna på färsk kyckling, endast tog hänsyn till år 2013 när det gällde Förenta staterna innebär inte att den motsade sig själv genom att beakta en längre tidsperiod i fråga om Brasilien. Det finns inget i ordalydelsen i artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 som kräver att kommissionen ska begränsa sin jämförande bedömning av prisutvecklingen till vissa perioder (även om det troligtvis skulle vara helt meningslöst att göra en jämförelse i sådana fall). Även om det är riktigt som klaganden har påstått att artikel 164.3 i nämnda förordning gäller ”[d]en rådande situationen” på unions- och världsmarknaden, såsom angetts ovan i punkt 108, kan kommissionen lägga särskild vikt vid andra aspekter som anges i artikel 164.3, vilket tribunalen fann att den hade gjort i detta fall. I alla händelser är punkterna 300 och 301 i den överklagade domen inte motstridiga, eftersom tribunalen i båda dessa punkter fann att det endast förekommit en nedgång i priserna i dessa länder i slutet av år 2013.
121.
Därefter måste Tilly-Sabcos argument att det var fel av tribunalen att inte finna att kommissionen hade gjort ett uppenbart bedömningsfel genom att inte fastställa exportbidrag med hänsyn till den i punkt 289 i den överklagade domen erkända prisskillnaden på 44,73 EUR per 100 kg mellan kyckling på den inre marknaden och kyckling från Brasilien. Denna prisskillnad kunde vara ett resultat av att de jämförda produkterna inte var fjäderfä från båda regionerna utan snarare kyckling och fjäderfä. Tilly-Sabco har vidare underlåtit att nämna att kommissionen, i samma punkt, påpekade att priserna på kyckling var höga på den inre marknaden. ( 59 ) Detta föranledde tribunalens bedömning, i punkt 292, att kommissionen lagenligt kunde finna att det inte var nödvändigt att fastställa exportbidrag till positiva belopp för att säkerställa stabiliteten på marknaden – en punkt som klaganden inte har invänt mot. Vilket också är riktigt: såsom angavs ovan i punkt 107 är exportbidrag inte avsedda att tillförsäkra exportören en god inkomst. Således kan näringsidkare inte kräva att kommissionen ska fastställa exportbidragen till ett visst belopp.
122.
Med avseende på argumentet att tribunalen åsidosatte artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 genom att begränsa sin bedömning till en marknad, vare sig detta var den inre marknaden eller världsmarknaden, ( 60 ) nämns dessa två marknader bara i leden a och i. Tribunalen fann dock att kommissionen hade lagt särskild vikt vid ledet b, som inte hänvisar till dessa båda marknader. ( 61 )
123.
Om jag nu övergår till den fjärde grundens tredje del anser jag att det är fel av klaganden att påstå att tribunalen, i punkt 366 i den överklagade domen, inte insåg att artikel 164.3 i förordning nr 1234/2007 kräver att kommissionen ska känna till exakt hur utvecklingen av efterfrågan på kyckling på unionsmarknaden och världsmarknaden ser ut. Tvärtom var det riktigt av tribunalen att finna att priset är den punkt där tillgång och efterfrågan sammanfaller och att en analys av prisutvecklingen med nödvändighet tar hänsyn till efterfrågan. Vad avser klagandens motargument att en prisökning återspeglar en obalans i utvecklingen på tillgången och/eller efterfrågan, kan priser mycket väl omfatta en planerad utveckling av tillgång och efterfrågan. Detta argument måste därför underkännas, vilket också är fallet med den påstådda motsättningen mellan punkterna 366 och 368 i den överklagade domen, som endast uppkommer om klagandens uppfattning om sambandet mellan pris och efterfrågan godtas.
124.
Vad därefter avser klagandens argument att tribunalen, i punkt 350 och följande punkter i den överklagade domen, inte tog hänsyn till de konsekvenser som en prisökning på djurfoder skulle ha på producenternas marginaler, saknar detta argument grund. I punkt 351 gör tribunalen just det.
125.
I fråga om klagandens argument att punkterna 350–356 och 360–361 i den överklagade domen kan påstås visa att kommissionen gav tribunalen uppgifter som skilde sig från de uppgifter den hade gett till förvaltningskommittén, kan detta inte påverka lagenligheten av den omtvistade förordningen, som inte ska bedömas utifrån de uppgifter kommissionen har lämnat till tribunalen, utan utifrån de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg vid tiden för dess antagande. Detta argument är därför verkningslöst. Detsamma är riktigt avseende omständigheten att tribunalen, i punkt 360 i den överklagade domen, fann att det var nödvändigt att nyansera kommissionens försvar i fråga om priserna på djurfoder. I alla händelser är det klarlagt att dessa omständigheter saknar relevans, eftersom klaganden, såsom kommissionen har angett, inte har ifrågasatt de andra och tredje meningarna i punkt 361 i den överklagade domen, där det bland annat anges att det saknas relevans vid vilken tidpunkt djurfoder blev dyrare inte var avgörande.
126.
När det till sist gäller påståendet att tribunalen missuppfattade bevisningen i punkt 369 i den överklagade domen då den fann att kommissionen hade beaktat, framför allt, en ökning i efterfrågan på kyckling, återger denna punkt endast sökandens ståndpunkt och syftar inte till att fastställa några faktiska omständigheter. Den kan därför inte innebära någon påstådd missuppfattning. Med avseende på klagandens invändning mot punkt 371 i den överklagade domen, som klaganden anser hör ihop med dess påstående om en missuppfattning av bevisningen i punkt 369 i den, har klaganden inte styrkt att tribunalen missuppfattade bevisningen eller gjorde en felaktig rättstillämpning i nämnda punkt. Såsom kommissionen med fog har gjort gällande har klaganden inte invänt mot punkt 370 i den överklagade domen, där tribunalen fann att klagandens påstående att om en avtagande ökning i produktionen och konsumtionen av fjäderfäkött innebar att det fortfarande förekom en ökning i produktionen och efterfrågan, samt att det förelåg en förväntning om produktionsökning, även om hastigheten för denna var lägre än tidigare.
127.
Denna sista grund är verkningslös och måste därför underkännas. Till följd av detta måste överklagandet som helhet underkännas.
VI. Förslag till avgörande
128.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att betala rättegångskostnaderna.
( 1 ) Originalspråk: engleska.
( 2 ) Dom av den 14 januari 2016, Tilly-Sabco/kommissionen (T-397/13, EU:T:2016:8) (nedan kallad den överklagade domen).
( 3 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 18 juli 2013 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 196, 2013, s. 13) (nedan kallad den omtvistade förordningen).
( 4 ) Europaparlamentets och rådets förordning av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 2011, s. 13).
( 5 ) Rådets förordning av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (”förordningen om en samlad marknadsordning”) (EUT L 299, 2007, s. 1), i ändrad lydelse.
( 6 ) Rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, 1999, s. 23).
( 7 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 17 juni 2010 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 152, 2010, s. 5).
( 8 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 18 oktober 2012 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 288, 2012, s. 6).
( 9 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 17 januari 2013 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 14, 2013, s. 15).
( 10 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 18 april 2013 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 109, 2013, s. 27).
( 11 ) Kommissionens genomförandeförordning av den 20 oktober 2011 om fastställande av exportbidrag för fjäderfäkött (EUT L 276, 2011, s. 31).
( 12 ) Beslut av den 26 september 2013, Tilly-Sabco/kommissionen (T-397/13 R, ej publicerat, EU:T:2013:502).
( 13 ) Dom av den 14 januari 2016, Doux/kommissionen (T-434/13, ej publicerad, EU:T:2016:7).
( 14 ) Dom av den 14 januari 2016, Frankrike/kommissionen (T-549/13, EU:T:2016:6).
( 15 ) Se punkterna 39–68 i den överklagade domen.
( 16 ) Se punkt 27 i den överklagade domen. Kommissionen ifrågasatte närmare bestämt varken argumentet att den omtvistade förordningen var en regleringsakt eller att klaganden direkt berördes av den, se punkterna 33 och 38 i den överklagade domen.
( 17 ) I artikel 150 i domstolens rättegångsregler, som till följd av artikel 190.1 i samma regler är tillämplig i överklaganden, anges att ”[d]omstolen får när som helst på eget initiativ … genom ett särskilt uppsatt beslut som är motiverat pröva om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas” (min kursivering). Se även dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonlinie m.fl./kommissionen (C‑133/12 P, EU:C:2014:105, punkt 32). Frågan huruvida en ifrågasatt rättsakt ”medför” genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263.4 FEUF är just nu föremål för prövning i ett antal mål som pågår vid domstolen (stora avdelningen), se målen C‑244/16, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen och C‑384/16 P, European Union Copper Task Force/kommissionen.
( 18 ) Mall för arbetsordning – rådets beslut 1999/468/EG – Arbetsordning för kommittén … (EGT C 38, 2001, s. 3, fotnot 6).
( 19 ) Kommissionen bilade i målet i första instans förvaltningskommitténs förfaranderegler till sitt svaromål.
( 20 ) Artikel 127.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig i överklaganden enligt artikel 190.1 i samma regler. I alla händelser saknar arbetsordningen relevans om den berörda kommittén har antagit sina egna förfaranderegler, vilket är fallet i förevarande mål. Se domen av den 25 oktober 2005, Tyskland och Danmark/kommissionen (C‑465/02 och C‑466/02, EU:C:2005:636, punkt 31).
( 21 ) Artikel 8.5 i förordning nr 182/2011 (med rubriken ”Genomförandeakter med omedelbar verkan”) har följande lydelse: ”När kommissionen antar provisoriska antidumpnings- eller utjämningsåtgärder ska det i denna artikel föreskrivna förfarandet tillämpas. Kommissionen ska efter samråd med eller, i ytterst brådskande fall, efter att ha informerat medlemsstaterna, anta sådana provisoriska åtgärder. I det sistnämnda fallet ska samråd äga rum senast tio dagar efter det att kommissionen har meddelat medlemsstaterna vilka åtgärder som har antagits” (min kursivering). Se även skäl 16 i förordningen.
( 22 ) Se artiklarna 5 och 11 i förordning nr 182/2011.
( 23 ) Se, exempelvis, dom av den 14 januari 1987, Tyskland/kommissionen (278/84, EU:C:1987:2, punkterna 12–16), dom av den 10 februari 1998, Tyskland/kommissionen (C‑263/95, EU:C:1998:47, punkterna 26–32).
( 24 ) Dom av den 23 februari 1988, Förenade kungariket/rådet (68/86, EU:C:1988:85, punkt 48).
( 25 ) Dom av den 7 maj 1991, Nkajima/rådet (C‑69/89, EU:C:1991:186, punkterna 49 och 50), och dom av den 13 september 2007, Common Market Fetilizers/kommissionen (C‑443/05 P, EU:C:2007:511, punkt 145).
( 26 ) Dom av den 15 juni 1994, Kommissionen/BASF m.fl. (C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkterna 76 och 77), och dom av den 13 september 2007, Common Market Fetilizers/kommissionen (C‑443/05 P, EU:C:2007:511, punkt 147 och 148).
( 27 ) Jämför i detta avseende dom av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl. (C‑137/92 P, EU:C:1994:247, punkt 72).
( 28 ) För ett kritiskt inlägg om bristen på rättigheter för enskilda i kommittéförfarandet, se av förslag till avgörande generaladvokaten Geelhoed i de förenade målen Alliance and Natural Health m.fl. (C‑155/04 och C‑155/04, EU:C:2005:199, punkterna 80–85). Domstolen ogiltigförklarade inte åtgärden i fråga i det målet, se dom av den 12 juli 2005, Alliance for Natural Health m.fl. (C‑154/04 och C‑155/04, EU:C:2005:449, punkterna 81 och 82).
( 29 ) Se, analogt, dom av den 11 januari 2001, Monte Arcosu (C‑403/98, EU:C:2001:6, punkterna 26 och 28).
( 30 ) Se dom av den 14 januari 1987, Tyskland/kommissionen (278/84, EU:C:1987:2, punkt 13). Se även angående kraven på domstolsprövningen avseende risk för störningar i handelsutbytet med jordbruksprodukter dom av den 25 januari 1979, Racke (98/78, EU:C:1979:14, punkterna 4 och 5).
( 31 ) Se dom av den 14 januari 2016, Frankrike/kommissionen (T-549/13, EU:T:2016:6, punkt 18).
( 32 ) Se, analogt, dom av den 15 mars 2006, Italien/kommissionen (T-226/04, EU:T:2006:85, punkt 38–41).
( 33 ) Se dom av den 25 oktober 2005, Tyskland och Danmark/kommissionen (C‑465/02 och C‑466/02, EU:C:2005:636, punkterna 36, 38 och 40), där domstolen fann att omständigheten att en kallelse till ett kommittémöte delgavs senare än 14 dagar före mötet och att det inte förelåg någon tysk version av de två handlingar som skulle diskuteras vid mötet inte på något sätt påverkade den åtgärd som slutligen vidtogs.
( 34 ) Upphävande av en institutionsakt är en ovanlig åtgärd med retroaktiv verkan och kan därför endast göras uttryckligen, se dom av den 8 november 2001, Silos (C‑228/99, EU:C:2001:599, punkt 19).
( 35 ) Dom av den 22 september 2016, parlamentet/rådet (C‑14/15 och C‑116/15, EU:C:2016:715, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
( 36 ) Sammanfattning upprättad den 22 oktober 2013 av det 435:e mötet i förvaltningskommittén för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna den 17 oktober 2013, dokument nr ARES REG agri.ddg2.c.4(2013) 3316233, punkt 9.1.1 (tillgängligt på ).
( 37 ) Faktum är att förutom att hänvisa till bestämmelsen i inledningen i överklagandet har någon hänvisning till artikel 162.1 i förordning nr 1234/2007 inte gjorts i någon av de punkter som innehåller dess rättsliga argument. Även om klaganden i sin replik visserligen hänvisar till den bestämmelsen, så är det endast för att besvara en preliminär anmärkning som kommissionen gjort angående syftet med exportbidragsystemet.
( 38 ) Dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl. (C‑272/12 P, EU:C:2013:812, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
( 39 ) Dom av den 14 mars 1973, Westzucker (57/72, EU:C:1973:30, punkt 8). Exportbidrag och denaturering av socker har i vissa avseenden en identisk funktion inom den gemensamma organisationen av marknaden, se förslag till avgörande av generaladvokaten Mayra i Westzucker (57/72, EU:C:1973:20, punkt 2).
( 40 ) Dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France (C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63), och dom av den 10 mars 2016 (HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 16).
( 41 ) Dom av den 9 september 2004, Spanien/kommissionen (C‑304/01, EU:C:2004:495, punkt 51), och dom av den 9 juni 2016, Pesce m.fl. (C‑78/16 och C‑79/16, EU:C:2016:428, punkt 89).
( 42 ) Dom av den 28 oktober 1982, Lion m.fl. (292/81 och 293/81, EU:C:1982:375, punkt 19), dom av den 22 januari 1986, Eridania zuccherifici nazionali m.fl. (250/84, EU:C:1986:22, punkt 38), och dom av den 6 juli 2000, Eridania (C‑289/97, EU:C:2000:363, punkt 40).
( 43 ) Dom av den 1 december 1965, Schwarze (16/65, EU:C:1965:117, s. 888), och dom av den 4 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen (C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 16).
( 44 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 1975, Groupement des fabricants de papiers peints de Belgique m.fl./kommissionen (73/74, EU:C:1975:160, punkt 31), dom av den 4 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen (C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 15), och dom av den 8 november 2001, Silos (C‑228/99, EU:C:2001:599, punkt 28).
( 45 ) Denna uppgift påverkas inte av att klaganden, i överklagandet, med avseende på den del av den andra delen av den tredje grunden som rörde oriktig begränsning av kraven för domstolsprövningen, har gjort gällande att klaganden hade anfört att varken klaganden eller tribunalen hade möjlighet att pröva eller ifrågasätta särskilda moment i kommissionens normala praxis.
( 46 ) Dom av den 8 november 2001, Silos (C‑228/99, EU:C:2001:599, punkt 29).
( 47 ) Dom av den 14 februari 1990, Delacre m.fl./kommissionen (C‑350/88, EU:C:1990:71, punkt 17–19).
( 48 ) Dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet (C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 60 och följande punkter).
( 49 ) Se, exempelvis, dom av den 30 november 2016, kommissionen/Frankrike och Orange (C‑486/15 P, EU:C:2016:912, punkt 99 och där angiven rättspraxis).
( 50 ) Dom av den 30 juni 2016, Lidl (C‑134/15, EU:C:2016:498, punkt 47), och, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Doux (C‑141/15, EU:C:2017:188, punkt 26).
( 51 ) Vilket även var situationen i det mål som ledde till förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet KME Germany m.fl./kommissionen (C‑272/09 P, EU:C:2011:63, se punkterna 71–73).
( 52 ) Även om det i skäl 65 i förordning nr 1234/2007 visserligen anges att ”[e]n inre marknad i [unionen] innefattar ett handelssystem vid [unionens] yttre gränser. Handelssystemet bör innefatta importtullar och exportbidrag och i princip fungera på ett sätt som stabiliserar [unions]marknaden. Handelssystemet bör bygga på de åtaganden som godtagits inom Uruguayrundan för multilaterala handelsförhandlingar”, anges i skäl 77 att ”[m]öjlighet att vid export till tredjeländer bevilja bidrag motsvarande skillnaden mellan priserna inom [unionen] och på världsmarknaden, inom de gränser som fastställs genom gemenskapens åtaganden i WTO, skulle utgöra ett skydd för unionens deltagande i den internationella handeln med vissa av de produkter som omfattas av denna förordning. Exporten med bidrag bör begränsas både när det gäller värde och kvantitet.”
( 53 ) Se förslag till avgörande av generaladvokaten Geelhoed i målet Silos (C‑228/99, EU:C:2001:196, punkt 32), som hänvisar till dom av den 8 april 1992, Wagner (C‑94/91, EU:C:1992:181, punkt 18). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 1973, Westzucker (57/72, EU:C:1973:30, punkterna 6 och 8), dom av den 26 januari 1978, Union Malt m.fl./kommissionen (44/77–51/77, EU:C:1978:14, punkterna 23 och 28) (angående den särskilda situationen med exportlicenser som fastställde exportbidraget i förväg), dom av den 28 oktober 1982, Lion m.fl. (292/81 och 293/81, EU:C:1982:375, punkt 14), och dom av den 9 mars 2017, Doux (C‑141/15, EU:C:2017:188, punkt 36).
( 54 ) Även om kommissionen i förhandlingen angav att den hade beaktat båda de aspekter som nämndes i artikel 164.3 a respektive b i förordning nr 1234/2007, invände den inte mot bedömningen i punkt 291 i den överklagade domen.
( 55 ) Hänvisningen i överklagandet till punkt 400 i den överklagade domen verkar vara felaktig, eftersom den punkten återger klagandens ståndpunkt.
( 56 ) I punkt 300 i den överklagade domen angav tribunalen att ”de handlingar som överlämnades till förvaltningskommittén är inte avsedda att förklara den teoretiska beräkningen av exportbidragen, utan framför allt att beskriva den internationella marknadssituationen”.
( 57 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2017, Universal Protein Supplements/EUIPO (C‑485/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:72, punkt 15 och där angiven rättspraxis).
( 58 ) I punkt 292 i den överklagade domen anges att en ökning av priset på unionsmarknaden, förekomsten av en marginal för producenter i unionen som är större än det historiska genomsnittet samt en ökning av exporterna utgör aspekter som, i princip, innebär att kommissionen kan fastställa, utan att göra sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel, att situationen på unionsmarknaden är stabil och att det inte är nödvändigt att fastställa exportbidrag till positiva belopp för att säkerställa stabiliteten på marknaden.
( 59 ) På liknande sätt, såsom kommissionen har gjort gällande, har klaganden inte invänt mot tribunalens bedömning i punkt 306 i den överklagade domen att en handling som hade överlämnats till förvaltningskommittén visade på en tydlig uppåtgående trend i priserna på unionsmarknaden på lång och kort sikt.
( 60 ) Överklagandet är osammanhängande på denna punkt då det anger att ”tribunalen tog endast hänsyn till priserna på den inre marknaden, de höga foderpriserna och devalveringen av den brasilianska valutan och därmed endast utgick från världsmarknaden”.
( 61 ) Detta bekräftas genom de andra språkversionerna av bestämmelsen. Det faktum att pluralformen (”marchés”) har använts i den franska versionen av artikel 164.3 b i förordning nr 1234/2007 är inte avsett att vara en hänvisning tillbaka till unionsmarknaden och världsmarknaden som nämns i artikel 164.3 a och i, utan är snarare en hänvisning till den gemensamma organisationen av marknaden, som står i plural på franska (”organisation commune des marchés”).