FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 26 juli 2017 ( 1 )
Mål C‑243/16
Antonio Miravitlles Ciurana,
Alberto Marína Lorente,
Jorge Benito García,
Juan Gregorio Benito García
mot
Contimark SA,
Jordi Socías Gispert
(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Social n.o 30 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 30 i Barcelona, Spanien))
”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 2012/30/EU – Artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Bolagsrätt – Betalning av lönefordringar – Samtidigt väckande vid samma domstol av en direkt talan med kumulativa yrkanden riktad mot företaget och mot dess företagsledare i hans egenskap av solidariskt ansvarig för bolagets skulder”
I. Inledning
1.
Denna begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 2, 6, 7 och 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/101/EG av den 16 september 2009, om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i [artikel 54 andra stycket FEUF] ( 2 ) avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen, av artiklarna 19 och 36 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012, om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket [FEUF] avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga ( 3 ), samt av artiklarna 20, 21 och 51 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2.
Denna begäran har framställts i en tvist mellan, å ena sidan, Antonio Miravitlles Ciurana, Alberto Marina Lorente, Jorge Benito García och Juan Gregorio Benito García (nedan kallade sökandena i det nationella målet) och, å andra sidan, Contimark SA och dess företagsledare Jordi Socías Gispert, angående erläggande av innestående löner och skadestånd som detta bolag har förpliktats att betala dem.
3.
Den hänskjutande domstolen (Juzgado de lo Social n.o 30 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 30 i Barcelona, Spanien) har ställt frågor som rör genomförandet av unionsrättens bestämmelser om skydd för borgenärer som har fordringar på bolag och deras förenlighet med de nationella rättegångsregler som utesluter att den domstol som ska verkställa beslut i vilka beloppet på lönefordringar har fastställts, är behörig att på begäran av arbetstagaren avgöra huruvida företagsledaren för det bolag i vilket han var anställd ska dömas till solidariskt ansvar för betalning av bolagets skulder.
4.
I detta förslag till avgörande kommer jag först att precisera på vilket sätt den rättsliga situation som var ursprunget till det nationella målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde.
5.
Därefter ska jag förklara anledningarna till att jag anser
–
att artikel 19 i direktiv 2012/30 och principerna om likvärdighet och effektivitet ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken en arbetstagare som har fordringar på det bolag där han eller hon varit anställd måste väcka talan vid en annan domstol än arbetsdomstolen för att uppnå att detta bolags företagsledare döms till solidariskt ansvar för åsidosättande av sina affärsmässiga skyldigheter, med förbehåll för att denna lagstiftning inte är mindre förmånlig än den som reglerar en liknande talan enligt intern rätt och att den i praktiken inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som direktivet erbjuder, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, och
–
att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, inte strider mot principerna om likabehandling och icke-diskriminering som har stadfästs ibland annat artiklarna 20 och 21 i stadgan.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Stadgan
6.
I artikel 20 i stadgan som har rubriken ”Likhet inför lagen”, föreskrivs att ”[a]lla människor är lika inför lagen”.
7.
Artikel 21 i stadgan, med rubriken ”Icke-diskriminering”, har följande innehåll:
”1. All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden.
2. Inom tillämpningsområdet för fördragen, och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i dem, ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden.”
8.
I artikel 51 i stadgan som bär rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”1. Bestämmelserna i denna stadga riktar sig, med beaktande av subsidiaritetsprincipen, till unionens institutioner, organ och byråer samt till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. Institutionerna, organen, byråerna och medlemsstaterna ska därför respektera rättigheterna, iaktta principerna och främja tillämpningen av dem i enlighet med sina respektive befogenheter och under iakttagande av gränserna för unionens befogenheter enligt fördragen.
2. Denna stadga innebär inte någon utvidgning av tillämpningsområdet för unionsrätten utanför unionens befogenheter, medför varken någon ny befogenhet eller någon ny uppgift för unionen och ändrar heller inte de befogenheter och uppgifter som fastställs i fördragen.”
2. Direktiv 2009/101
9.
I artikel 2 i direktiv 2009/101stadgas följande:
”Medlemsstaterna ska se till att minst följande handlingar och uppgifter om ett bolag som anges i artikel 1 alltid offentliggörs:
a)
Stiftelseurkunden och, om den har tagits in i en särskild handling, bolagsordningen.
b)
Ändringar i de under a nämnda handlingarna, däribland förlängning av tiden för bolagets bestånd.
c)
Efter varje ändring i stiftelseurkunden eller bolagsordningen, den fullständiga och gällande lydelsen av den ändrade handlingen.
d)
Tillsättande och entledigande av samt personuppgifter om dem som i egenskap av i lagstiftningen föreskrivet bolagsorgan eller som medlemmar i ett sådant organ
i)
är behöriga att företräda bolaget mot tredje man och i rättegång; av de offentliggjorda uppgifterna ska framgå om de personer som företräder bolaget kan göra detta var för sig eller endast i förening med andra,
ii)
deltar i ledning, tillsyn eller kontroll av bolaget.
e)
Under förutsättning att stiftelseurkunden eller bolagsordningen anger ett bolagskapital, minst en gång om året det tecknade kapitalets storlek, om inte varje ökning av detta kapital kräver ändring av bolagsordningen.
f)
De redovisningshandlingar för varje räkenskapsår som obligatoriskt ska offentliggöras enligt rådets direktiv 78/660/EEG[ ( 4 )], 83/349/EEG[ ( 5 )], 86/635/EEG[ ( 6 )] och 91/674/EEG[ ( 7 )].
g)
Varje byte av bolagets säte.
h)
Upplösning av bolaget.
i)
Ett rättsligt avgörande varigenom bolaget förklaras ogiltigt.
j)
Utseende av likvidatorer och personuppgifter om dem samt uppgift om likvidatorernas behörighet, om inte behörigheten uttryckligen och uteslutande framgår av lag eller av bolagsordningen.
k)
Avslutandet av likvidationen och, i de medlemsländer där avregistrering av ett bolag medför rättsverkningar, uppgift om avregistreringen.”
10.
I artikel 6 i direktivet föreskrivs följande:
”Varje medlemsstat ska bestämma vilka personer som ska ansvara för att de formaliteter iakttas som gäller för offentliggörandet.”
11.
Artikel 7 i direktivet har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga påföljder åtminstone för det fall att
a)
redovisningshandlingarna inte offentliggörs enligt vad som föreskrivs i artikel 2 f,
b)
de obligatoriska uppgifter som avses i artikel 5 inte lämnas i de där nämnda handlingarna eller på bolagets webbplats.”
12.
Artikel 8 i direktivet anger följande:
”Har åtgärder vidtagits i ett bolags namn under bolagsbildningen men innan bolaget har fått rättskapacitet och övertar inte bolaget de förpliktelser som uppkommer på grund av åtgärderna, ansvarar de som har vidtagit åtgärderna obegränsat solidariskt för dessa, om inte något annat har avtalats.”
3. Direktiv 2012/30
13.
Skälen 3, 5 och 12 i direktiv 2012/30 har följande lydelse:
”(3)
För att aktieägarna och borgenärerna ska kunna garanteras ett minimum av likvärdigt skydd är det särskilt viktigt att samordna de nationella bestämmelserna om att bilda ett aktiebolag samt om att bevara, öka och sätta ned dess kapital.
…
(5)
Sådana gemenskapsregler om att bevara det kapital som utgör borgenärernas säkerhet ska antas, som särskilt förbjuder en minskning av kapitalet genom utdelning till aktieägarna och begränsar bolagens möjligheter att förvärva egna aktier.
…
(12)
I syfte att stärka vedertaget borgenärsskydd i alla medlemsstater bör borgenärer på vissa villkor ha möjlighet att tillgripa rättsliga eller administrativa förfaranden om deras fordringar äventyras till följd av en minskning av kapitalet i ett publikt aktiebolag.”
14.
I artikel 19 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Vid betydande förlust av det tecknade kapitalet ska kallelse inom den tid som anges i medlemsstaternas lagstiftning ske till en bolagstämma, som ska pröva om bolaget ska upplösas eller om andra åtgärder ska vidtas.
2. Gränsen för betydande förlust enligt punkt 1 får i medlemsstaternas lagstiftning inte sättas högre än till hälften av det tecknade kapitalet.”
15.
I artikel 34 i samma direktiv anges följande:
”Varje nedsättning av det tecknade kapitalet, med undantag för en sådan nedsättning som sker genom ett rättsligt avgörande, ska minst beslutas av bolagsstämman enligt bestämmelserna om beslutförhet och majoritet i artikel 44, dock med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 40 och 41. Beslutet ska offentliggöras enligt varje medlemsstats lagstiftning i överensstämmelse med artikel 3 i direktiv [2009/101].
Kallelsen till bolagstämman ska minst ange syftet med nedsättningen och hur denna ska genomföras”.
16.
I artikel 36 i direktivet föreskrivs följande:
”1. Om det tecknade kapitalet minskas, ska åtminstone de borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före offentliggörandet av beslutet om minskningen, ha rätt att minst erhålla säkerhet för de fordringar som inte är förfallna till betalning vid tidpunkten för offentliggörandet. Medlemsstaterna får åsidosätta denna rätt endast om borgenären har betryggande säkerhet eller sådan säkerhet inte behövs med hänsyn till bolagets ställning.
Medlemsstaterna ska fastställa under vilka villkor den rättighet som anges i första stycket får utövas. Medlemsstaterna ska under alla förhållanden säkerställa att borgenärerna tillåts göra framställningar till behörig förvaltningsmyndighet eller domstol om betryggande säkerheter, förutsatt att de på ett trovärdigt sätt kan visa att minskningen av det tecknade kapitalet gör att deras fordringar riskerar att inte gottgöras och att de inte erhållit några betryggande säkerheter från bolaget.
2. Medlemsstaternas lagstiftning ska vidare minst föreskriva att nedsättningen inte gäller eller att någon utbetalning inte får ske till förmån för aktieägarna, förrän borgenärerna har fått gottgörelse eller en domstol har beslutat att deras framställning därom inte behöver efterkommas.
3. Denna artikel tillämpas även när nedsättningen av det tecknade kapitalet sker genom att bolaget helt eller delvis avstår från betalning av aktieägarnas insatser.”
B. Spansk rätt
17.
Artikel 236 i Ley de Sociedades de Capital (lag om bolag med begränsat ansvar), som godkändes genom Real Decreto Legislativo 1/2010 (kungligt lagstiftningsdekret nr 1/2010) av den 2 juli 2010, ( 8 ) med rubriken ”Villkor för ansvar” har följande lydelse:
”1. Företagsledarna … är ansvariga gentemot bolaget, delägarna och bolagets fordringsägare för de skador de orsakar genom handlingar eller underlåtelser i strid mot lagar eller föreskrifter, eller för dem som de orsakar genom att inte uppfylla de skyldigheter som följer av deras uppdrag.
2. Omständigheten att den skadliga rättsakten eller avtalet har antagits, godkänts eller ratificerats av bolagsstämman kan aldrig medföra att ansvaret bortfaller.”
18.
Artikel 237 i lagen med rubriken ”Ansvarets solidariska karaktär” föreskriver följande:
”Alla ledamöter i det administrativa organ som antagit det skadliga beslutet eller ingått det skadliga avtalet är solidariskt ansvariga, med undantag för dem som kan visa att de inte kände till dess existens och därför inte ingrep vare sig vid antagandet eller genomförandet eller om de kände till det att de handlade korrekt i syfte att förebygga skadan eller uttryckligen motsatte sig nämnda beslut eller avtal.”
19.
Artikel 238.1 i lagen har rubriken ”Ansvarstalan väckt av bolaget” och föreskriver följande:
”Bolaget kan väcka ansvarstalan gentemot företagsledarna efter det att bolagsstämman först beslutat om detta, vilket kan bli föremål för omröstning på begäran av vilken som helst av delägarna …”
20.
Artikel 240 LSC med rubriken ”Subsidiär rätt för fordringsägarna att väcka talan mot företagsledarna” har följande lydelse:
”Bolaget fordringsägare kan väcka ansvarstalan i bolagets namn mot företagsledarna när bolaget eller bolagets delägare inte har utnyttjat möjligheten att väcka en sådan ansvarstalan. Detta förutsätter dock att bolagets tillgångar är otillräckliga för att betala deras fordran.”
21.
Det anges följande i artikel 241 i denna lag med rubriken ”Enskild ansvarstalan”:
”Delägare eller tredjemän vilkas intressen direkt skadats av företagsledarnas handlingar behåller sin rätt att väcka skadeståndstalan.”
22.
Artikel 362 i samma lag som har rubriken ”Upplösning när det fastställts att lagar eller föreskrifter kräver detta” anger följande:
”Bolag med begränsat ansvar ska upplösas när det föreligger ett skäl enligt lag eller bolagsordning härför som vederbörligen konstaterats av bolagsstämman eller i ett domstolsbeslut.”
23.
Artikel 363.1 LSC med rubriken ”Orsaker till upplösning” har följande lydelse:
”1. Ett bolag med begränsat ansvar måste upplösas i följande situationer:
a)
När bolaget upphört med den verksamhet eller de verksamheter som enligt bolagsordningen utgör bolagets syfte. Det presumeras att verksamheten har upphört när den legat nere under mer än ett år.
…
e)
När förluster innebär att det egna kapitalet är mindre än hälften av aktiekapitalet, om inte det sistnämnda höjs eller minskas i tillräcklig mån och förutsatt att bolaget inte ska begäras i konkurs.
…”
24.
Artikel 365 LSC med rubriken ”Skyldighet att kalla till bolagsstämma” anger följande:
”1. Företagsledarna ska kalla till bolagsstämma inom två månader för att denna ska besluta om att upplösa bolaget, eller för det fall bolaget är insolvent, inleda konkursförfarandet.
Varje aktieägare kan begära att företagsledarna kallar till bolagsstämma om han eller hon anser att det finns ett skäl av något slag att upplösa bolaget eller att bolaget är insolvent.
2. Bolagsstämman kan rösta om upplösning, eller om det finns på dagordningen, ett beslut som är nödvändigt för att få skälet [till upplösning] att upphöra.”
25.
Följande föreskrivs i artikel 366 i lagen med rubriken ”Upplösning i domstol”:
”1. Om det inte har kallats till bolagsstämma eller om denna inte äger rum eller inte antar ett av de beslut som avses i föregående artikel, kan var och en som är berörd ansöka om att bolaget ska upplösas vid handelsdomstolen på den plats där bolaget har sitt säte. Ansökan om upplösning vid domstol ska riktas mot bolaget.
2. Företagsledarna är skyldiga att ansöka om upplösning vid domstol när bolagsstämman i ett beslut motsätter sig upplösningen eller inget beslut har kunnat antas.
Ansökan ska inkomma inom två månader från den dag som planerats för bolagsstämman när denna inte har hållits eller från den dag då den ägt rum när beslutet innebär att bolagsstämman motsätter sig upplösningen eller inget beslut har kunnat antas.”
26.
Artikel 367.1, med rubriken ”Företagsledningens solidariska ansvar”, i lagen har följande lydelse:
”Företagsledare svarar solidariskt för åtaganden som bolaget gjort efter det att ett lagstadgat skäl till upplösning uppkommit om de underlåter att kalla till bolagsstämma inom två månader för att denna, om det finns anledning, ska rösta om upplösning eller om de inte önskar någon upplösning vid domstol eller, i förekommande fall, om inledande av ett konkursförfarande inom två månader från den dag som planerats för bolagsstämman, när denna inte ägt rum eller den dag då bolagsstämman röstade mot en upplösning av bolaget.”
27.
Artikel 9 i Ley Orgánica nr 6/1985 del poder judicial (lag nr 6/1985 om domstolars befogenheter), av den 1 juli 1985, ( 9 ) har följande lydelse:
”1. Domstolar ska utöva sin prövningsrätt uteslutande i de fall som de har lagstadgad behörighet att avgöra.
2. Tvistemålsdomstolar ska förutom på de områden som är deras egna, avgöra mål på alla områden som inte har tilldelats någon annan domstol.
…
5. Arbetsdomstolar ska döma i mål som hänför sig till socialrätten oavsett om det rör sig om individuell eller kollektiv talan och klagomål angående socialförsäkring eller talan riktad mot staten när den ansvarar i enlighet med arbetsrätten.
…”
28.
I artikel 10.1 i nämnda lag stadgas följande:
”I syfte att lämna förhandsbesked kan varje domstol pröva mål som den inte har tilldelats exklusiv behörighet att avgöra.”
III. Bakgrund till målet i den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
29.
Sökandena i det nationella målet var anställda vid ett bolag med begränsat ansvar, Contimark, vilket bildades år 1992 med ett aktiekapital på 60101,21 euro och sedan år 2010 drivs av den enda företagsledaren Socías Gispert.
30.
Detta bolag gjorde stora ekonomiska förluster år 2012 (240150 euro) och år 2013 (541559 euro), för att sedan lägga ned sin verksamhet under andra halvåret 2013.
31.
Den enda företagsledaren för detta bolag sammankallade inte bolagsstämman i syfte att minska aktiekapitalet och han begärde inte att ett frivilligt rättsligt förfarande för kollektiv skuldreglering skulle inledas i enlighet med Ley Concursal (konkurslagen) av den 9 juli 2003 ( 10 ). Han sammankallade inte heller aktieägarna för att konstatera att bolaget upplösts med anledning av att dess verksamhet hade upphört i enlighet med artiklarna 362 och 363 i LSC.
32.
Innan Contimarks verksamhet upphörde hade en av sökandena i det nationella målet i april 2013 inlett ett förfarande vid Juzgado de lo Social no33 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 33 i Barcelona, Spanien) i syfte att få fastställt att hans anställningsavtal hade upphört att gälla på grund av utebliven lön. De övriga sökandena i det nationella målet väckte talan med anledning av att de hade sagts upp i maj och juni 2013. I slutet av år 2013 dömde Juzgado de lo Social no33 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 33 i Barcelona) Contimark att betala deras innestående löner och skadestånd.
33.
Sökandena i det nationella målet väckte sedan talan för att få sina fordringar betalda vid den hänskjutande domstolen, Juzgado de lo Social n.o 30 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 30 i Barcelona, Spanien), vilken har det särskilda uppdraget att verkställa domar på det sociala området. På grund av bolaget Contimarks insolvens och det takbelopp som införts som lönegaranti till förmån för arbetstagare i ett sådant fall erhöll de delvis betalning för sina fordringar.
34.
De väckte anslutningstalan vid den hänskjutande domstolen mot företagsledaren för Contimark och yrkade att han skulle förklaras skyldig till åsidosättanden av bestämmelser i LSC och förpliktas att solidariskt med bolaget betala återstoden av skulden till sökandena i det nationella målet.
35.
Den hänskjutande domstolen tvivlar på att fast rättspraxis sedan år 1997 från Sala de lo Social del Tribunal Supremo (sociala avdelningen vid Högsta domstolen, Spanien), vilken förbehåller handelsdomstolar behörighet att avgöra företagsledares ansvar, är förenlig med unionsrätten.
36.
Till stöd för sin slutsats att arbetsdomstolarna inte är behöriga att pröva en sådan talan som riktas mot såväl företaget som mot företagsledaren, om solidariskt betalningsansvar, med anledning av att vederbörande inte har fullgjort sina skyldigheter enligt bolagsrätten, anförde Sala de lo Social del Tribunal Supremo (sociala avdelningen vid Högsta domstolen, Spanien) följande skäl:
–
Yrkandet på solidariskt ansvar utgör inte en prejudicialfråga i förhållande till den talan som har samband med anställningsförhållanden, vilken kan väckas i arbetsrättsliga tvister och som arbetsdomstolen därför kan pröva, eftersom lösningen av denna fråga inte är nödvändig för avgörandet av den ursprungliga talan och inte alls påverkar detta.
–
Företagsledarens skulder är relaterade till bolaget, inte till arbetstagarna, och
–
det krävs alltid att det först fastställs huruvida de omständigheter var för handen som enligt lag innebär att bolaget måste upplösas, och detta ska göras av en domstol som har behörighet vad gäller bolagsrätt, eftersom denna fastställelse inte är av underordnad betydelse vad gäller bolagets förpliktelser.
37.
Den hänskjutande domstolen har understrukit att det under åren 1997–2000 ansågs, till förmån för en annan riktning i rättspraxis, att arbetsdomstolarna var behöriga att pröva mål där talan väckts av arbetstagare för att erhålla betalning från de bolag de varit anställda vid, genom solidariskt betalningsansvar, från dessa bolags företagsledare när dessa inte anpassat bolagsordningen och minimibeloppet på aktiekapitalet före den 30 juni 1992 som de var skyldiga att göra enligt en aktiebolagslag som med tiden upphävdes och ersattes av LSC. Sala de lo Social del Tribunal Supremo (sociala avdelningen vid Högsta domstolen) grundade sig då på konstaterandet att skälet till yrkandet kunde härledas ur anställningsavtalet.
38.
Denna domstol anser framför allt att det faktiskt är bolagets skulders karaktär av löner och företagsledarens lagstadgade solidaritet gentemot fordringsägarna som ska avgöra i vilken mån arbetsdomstolens behörighet ska utvidgas till områden som inte tilldelats den.
39.
Den har vidare anmärkt att den spanska lagstiftaren i specialbestämmelser har angett fall där andra domstolar än handelsdomstolen kan pröva företagsledares solidariska ansvar. Således utövar förvaltningsdomstolar domstolskontroll av förvaltningsbeslut om utvidgning av ansvar för socialförsäkringsskulder som meddelats mot företagsledare med tillämpning av artikel 30.2 i Allmän lag om socialförsäkring (Ley General de la Seguridad Social) som godkändes genom Real Decreto Legislativo 1/1994 (kungligt lagstiftningsdekret nr 1/1994 av den 20 juni 1994). ( 11 ) Artikel 240.3 i Ley reguladora de la Jurisdicción Social (lag om domstolar med behörighet i arbetsrättsliga och socialförsäkringsrättsliga mål) av den 10 oktober 2011 ( 12 ) tillåter likaledes att dessa utvidgar det solidariska ansvaret för skulder som härrör från ett anställningsavtal eller angående vilka avtal ingåtts med försäkringskassan till att omfatta aktieägare, medarbetare och faktiska företagsledare i affärsdrivande bolag som inte är rättssubjekt för det fall åsidosättanden skulle ske av skyldigheter enligt bolagsrätten.
40.
Under dessa förhållanden beslutade Juzgado de lo Social n.o 30 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 30 i Barcelona) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1)
Innebär direktiven 2009/101 och 2012/30 [samt] de bestämmelser genom vilka de införlivas med den nationella lagstiftningen, bland annat artiklarna 236–238, 241 och 367 i [LSC], att bolagets fordringsägare som kräver betalning av sina lönefordringar med stöd av ett anställningsavtal vid de behöriga spanska domstolarna – arbetsdomstolarna – har rätt att samtidigt vid samma domstol väcka talan direkt mot företaget för att fastställa skulder på grund av anställningsavtalet, och förenat med detta, en talan riktad mot en fysisk person – företagsledaren – om att denna ska fastställas vara solidariskt betalningsansvarig för bolagets skulder på grund av åsidosättande av de bolagsrättsliga skyldigheter som föreskrivs i nämnda direktiv och som införlivats genom [LSC]?
2)
Kan den rättspraxis från Sala de lo Social del Tribunal Supremo [(sociala avdelningen vid Högsta domstolen, Spanien)] som kom till uttryck i domen av den 28 februari 1997 (RJ 1997\4220), domen av den 28 oktober 1997 (RJ 1997\7680), domen av den 31 december 1997 (RJ 1997\9644), domen av den 13 april 1998 (RJ 1998\4577), domen av den 17 januari 2000 (RJ 2000\918), domen av den 9 juni 2000 (RJ 2000\5109), domen av den 8 maj 2002 och domen av den 20 december 2012) strida mot artiklarna 2 och 6–8 i direktiv 2009/01 och artiklarna 19 och 36 i direktiv 2012/30, med tanke på att de spanska arbetsdomstolarna vad gäller lönefordringar inte direkt kan tillämpa de garantier som föreskrivs i direktiv 2009/101 och 2012/30, vilka har införlivats med den spanska rättsordningen genom artiklarna 236–238, 241 och 367 med flera artiklar i LSC, för bolagens fordringsägare när de ytterst ansvariga – fysiska personer – åsidosätter de formkrav avseende offentliggörande av viktiga handlingar om bolaget som föreskrivs i direktiven 2009/101 och 2012/30, vilka införlivats genom [LSC]?
3)
Kan den praxis från Sala de lo Social del Tribunal Supremo (sociala avdelningen vid Högsta domstolen, Spanien) som kom till uttryck i domen av den 28 februari 1997 (RJ 1997\4220), domen av den 28 oktober 1997 (RJ 1997\7680), domen av den 31 december 1997 (RJ 1997\9644), domen av den 13 april 1998 (RJ 1998\4577), domen av den 17 januari 2000 (RJ 2000\918), domen av den 9 juni 2000 (RJ 2000\5109), domen av den 8 maj 2002 och domen av den 20 december 2012) strida mot artiklarna 20 och 21 [i stadgan], jämförda med artikel 51 däri, genom att den tvingar en fordringsägare med lönefordringar – en arbetstagare – att driva dubbla processer, först vid arbetsdomstolen för att fastställa lönefordringen gentemot företaget, och därefter vid en allmän domstol eller handelsdomstol för att det ska fastställas att företagsledaren eller andra fysiska personer är solidariskt betalningsansvariga, när något sådant krav inte uppställs för några andra grupper av fordringsägare – oberoende av typen av fordran – vare sig i direktiv 2009/101 eller i direktiv 2012/30, och inte heller i den nationella lagstiftning genom vilken nämnda direktiv införlivas med den spanska rättsordningen?”
IV. Min bedömning
41.
Jag kommer inledningsvis att förklara, i förlängningen av den fråga som parterna anmodades att besvara vid förhandlingen, varför jag anser artikel 19 i direktiv 2012/30 kan tillämpas i en sådan situation som är aktuell i det nationella målet. Sedan ska jag presentera min bedömning i sak av den hänskjutande domstolens frågor.
A. EU-domstolens behörighet
42.
Om man håller sig till den strikta formuleringen i den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor, avser den första att det ska avgöras huruvida direktiven 2009/101 och 2012/30 tillerkänner en anställd som är fordringsägare rätt att vid en och samma domstol väcka talan mot ett bolag för att fastställa en lönefordran och en talan riktad mot bolagets företagsledare om att han ska förpliktas att vara solidariskt betalningsansvarig för fordran. Den andra frågan gäller spansk rättspraxis som utesluter att arbetsdomstolar har behörighet att konstatera att företagsledningen har åsidosatt sina skyldigheter att offentliggöra bolagets viktiga handlingar. Den tredje frågan angår den bristande jämställdheten mellan anställda fordringsägare och andra icke-anställda fordringsägare som inte är tvingade att inleda flera olika förfaranden.
43.
Två svårigheter som rör EU-domstolens behörighet visar sig genast. Den första gäller de bestämmelser i direktiven 2009/101 och 2012/30 som anges i de två första frågorna, vilka det är lämpligt att inledningsvis studera tillsammans. ( 13 ) Den andra svårigheten uppstår till följd av deras syfte, det vill säga inte genom innehållet i nationella bestämmelser som är avsedda att säkerställa de resultat som föreskrivs i dessa direktiv, utan på grund av valet att begränsa spanska arbetsdomstolars materiella behörighet (ratione materiae) att genomföra dem.
44.
För att kontrollera, i enligt med den hänskjutande domstolens önskan, huruvida direktiven 2009/101 och 2012/30 är tillämpliga, föreslår jag i första hand att man ska utgå från konstaterandet att föremålet för tvisten är företagsledarens ansvar med anledning av hans åsidosättanden av skyldigheter i samband med att det bolag som han ledde blev insolvent eller upphörde med sin verksamhet.
45.
Visserligen är föreskrifterna i direktiven 2009/101 och 2012/30 ämnade att förbättra tillgången till information om bolags ekonomiska situation och att främja att de ansvariga organen, när det uppstår problem, fattar beslut i syfte att skydda tredje mans och fordringsägares intressen.
46.
Men hänvisningen till direktiv 2009/101, såvitt särskilt avser skyldigheten att offentliggöra beslut och handlingar som gör det möjligt för tredje man att utöva kontroll, är verkningslös då företagsledaren just har kritiserats för att han inte vidtagit några åtgärder.
47.
Det återstår således att undersöka om hänvisningen till direktiv 2012/30 och särskilt till artiklarna 19 och 36 i direktivet är relevant. Detta instrument har till syfte, såsom beskrivs i skäl 3 i direktivet, att – för att aktieägarna och borgenärerna ska kunna garanteras ett minimum av likvärdigt skydd – samordna de nationella bestämmelserna om att bilda ett aktiebolag samt om att bevara, öka och sätta ned dess kapital. Det preciseras också i skäl 5 i detta direktiv att ”[d]et är nödvändigt med unionsregler om att bevara det kapital som utgör borgenärernas säkerhet.”
48.
Det är just för att uppnå dessa syften som artikel 19.1 i direktivet föreskriver att ”[v]id betydande förlust av det tecknade kapitalet ska kallelse inom den tid som anges i medlemsstaternas lagstiftning ske till en bolagsstämma, som ska pröva om bolaget ska upplösas eller om andra åtgärder ska vidtas”.
49.
Även om artikel 36 i direktiv 2012/30 är ett uttryck för samma logik, anser jag däremot inte att det är relevant att hänvisa till den artikeln, eftersom det följer av de faktiska omständigheter som beskrivs i beslutet om hänskjutande att tvisten inte ingår i förlängningen av ett beslut att minska kapitalet, vilket är underställt skyldigheten att offentliggöra det i enlighet med artikel 34 i direktivet.
50.
Vidare anser jag att det kan vara användbart att precisera, eftersom det ankommer på EU-domstolen att kontrollera det, ( 14 ) att det inte finns någon annan bestämmelse som kan behöva tolkas.
51.
Såsom uppmärksammades vid förhandlingen, innehåller emellertid artikel 19 i direktiv 2012/30, som den hänskjutande domstolen avser, inte någon precisering av vilket organ som är ansvarigt ( 15 ) vid fall av utebliven kallelse.
52.
Skillnaden i formulering i jämförelse med artikel 34.1 i direktiv 2012/30 kan också understrykas. Det föreskrivs här en skyldighet att offentliggöra när bolagsstämman beslutar om nedsättning av det tecknade kapitalet enligt varje medlemsstats lagstiftning i överensstämmelse med artikel 3 i direktiv 2009/101. Det är denna hänvisning som gör det möjligt att göra en koppling till artikel 7 i detta direktiv, enligt vilken medlemsstaterna ”ska föreskriva lämpliga påföljder” åtminstone för det fall skyldigheten till offentliggörande inte iakttas.
53.
Följaktligen ska det därefter undersökas på vilket sätt förfarandet i det nationella målet – vilket rör ett bolags ledningsorgans ansvar, såvitt detta inte har utfört de handlingar som behövs för att säkerställa betalningen till fordringsägarna – syftar till att göra den skyldighet som fastställs i artikel 19 i direktiv 2012/30 effektivare.
54.
Först ska denna bestämmelses tvingande karaktär framhållas. ( 16 ) Den har som självfallen följd att ansvar aktualiseras, vilket motiverar att unionslagstiftaren inte har bedömt att det var meningsfullt att i detta fall föreskriva att medlemsstaterna fastställer villkoren för väckande av ansvarstalan. ( 17 )
55.
En läsning av bestämmelserna i den interna rätten föranleder mig sedan att anse att dessa syftar till att säkerställa att de resultat som direktiv 2012/30 föreskriver uppnås, nämligen att bolagens fordringsägares rättigheter bevaras, särskilt vid fall av allvarliga förluster av det tecknade kapitalet. Således anges i artikel 363 i denna lag skälen till att upplösa ett bolag med begränsat ansvar, bland annat när förluster innebär att det egna nettokapitalet är mindre än hälften av aktiekapitalet eller när bolaget har upphört med sin verksamhet. Enligt artikel 365 i denna lag ska företagsledaren kalla till bolagsstämma för att denna ska besluta om att upplösa bolaget eller inleda ett konkursförfarande. Företagsledares solidariska ansvar vid utebliven kallelse till bolagsstämma, som anges i artikel 367 i lagen, avspeglar en vilja som överensstämmer med direktivets syfte att framkalla ett mycket snabbt genomförande av de förfaranden som bland annat skyddar fordringsägarna, för att begränsa riskerna med ledningsorganens passivitet. Det är också för att förstärka konsekvenserna av företagsledarens försummelser som ersättning för de skador som orsakats fordringsägarna föreskrivs i artikel 236 i LSC, medan möjligheten att väcka direkt talan om detta erbjuds i artikel 240 i nämnda lag.
56.
Eftersom de normer som antagits uppfyller det uttryckliga kravet i artikel 19 i direktiv 2012/30 och bidrar till att de regler som uppställs i direktivet blir verkningsfulla, ( 18 ) omfattas de av direktivets tillämpningsområde, även om de inte motsvarar ett uttryckligt krav som ställs i direktivet. ( 19 )
57.
Under dessa förhållanden är det nu lämpligt att pröva i sak de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt och således att ta itu med den andra svårighet som de aktualiserar.
B. Prövning i sak
1. Den första och den andra tolkningsfrågan
58.
Vad angår den första och den andra tolkningsfrågan, som har ett nära samband, ska jag i förväg understryka det speciella med deras föremål. Begäran om förhandsavgörande rör nämligen den spanska lagstiftarens val på området för domstolarnas organisation i syfte att möjliggöra för fordringsägare att i domstol göra gällande en företagsledares solidariska ansvar vilken inte har fullgjort sina skyldigheter, särskilt den skyldighet som har fastställts i artikel 19 i direktiv 2012/30.
59.
Det ska erinras om att i avsaknad av unionsbestämmelser på området ankommer det, enligt fast rättspraxis, ( 20 ) på varje medlemsstat att i sin rättsordning, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten.
60.
Medlemsstaterna bär likväl ansvaret för att i varje enskilt fall tillförsäkra ett effektivt skydd av dessa rättigheter. ( 21 ) Dessa processuella regler får varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). ( 22 )
61.
Dessa krav på likvärdighet och effektivitet gäller även för angivandet av vilka domstolar som är behöriga att pröva talan som grundar sig på unionsrätten ( 23 ).
62.
Därför ska frågan förstås på så sätt att den hänskjutande domstolen i huvudsak vill få klarhet i om artikel 19 i direktiv 2012/30 och principerna om likvärdighet och effektivitet ( 24 ) ska tolkas så, att de utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken en arbetstagare som har fordringar på det bolag där han eller hon varit anställd tvingas väcka talan vid en annan domstol än arbetsdomstolen för att uppnå att detta bolags företagsledare konstateras vara solidariskt betalningsansvarig för skulden till arbetstagaren.
63.
Men det ankommer i princip på de nationella domstolarna att kontrollera om de rättegångsregler som i den nationella rätten är avsedda att säkerställa skyddet av de rättigheter som tillkommer enskilda genom unionsrätten är förenliga med dessa principer. EU-domstolen kan emellertid lämna den nationella domstolen vissa upplysningar om tolkningen av unionsrätten som kan vara till hjälp för denna i dess bedömning ( 25 ).
64.
För att den berörda nationella regeln ska vara förenlig med likvärdighetsprincipen, måste den tillämpas på samma sätt på en talan som grundar sig på åsidosättande av unionsrätten och på en talan som grundar sig på åsidosättande av nationell rätt när föremålet och grunden för talan är likartade. ( 26 ) Denna princip ska emellertid inte, såsom EU-domstolen redan har slagit fast, tolkas så, att den ålägger en medlemsstat en skyldighet att utvidga sitt mest fördelaktiga nationella system till att omfatta samtliga fall av talan på arbetsrättens område. ( 27 ) För att kontrollera om likvärdighetsprincipen har iakttagits ska den nationella domstolen pröva såväl tvisteföremålet som de väsentliga beståndsdelarna i de former av talan vid nationell domstol som påstås vara likartade. ( 28 ) Prövningen ska ske med beaktande av bestämmelsens betydelse för hela förfarandet, dess gång och särskilda kännetecken vid olika nationella instanser. ( 29 )
65.
Jag konstaterar, i likhet med Europeiska kommissionen, att den hänskjutande domstolen inte har lämnat någon information om mer förmånliga villkor för talans upptagande till sakprövning och förfarandet för att utöva rättigheter som den nationella lagstiftningen erbjuder, vilka skulle kunna ge upphov till tvivel på att denna princip iakttas. De speciallagar som den hänskjutande domstolen har angett ( 30 ) rör organiserandet av förfaranden som inte är jämförbara, eftersom de inte föreskriver att arbetsdomstolen är behörig att avgöra andra yrkanden som inte har samband med anställningsavtalets genomförande. Med andra ord ska det undersökas huruvida den omtvistade bestämmelsen enbart är tillämplig på yrkanden som syftar till att aktualisera företagsledarens solidariska ansvar medan det i fråga om andra yrkanden är tillräckligt med en enda talan vid arbetsdomstolen. ( 31 )
66.
I fråga om effektivitetsprincipen, beror den svårighet som den hänskjutande domstolen har påpekat inte på att det saknas rättsmedel eller på att det är orimligt svårt att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel ( 32 ), utan enbart på olägenheter som nämnts i allmänna ordalag ( 33 ), i samband med fördelningen av behörighet mellan två domstolar som är specialiserade på olika områden.
67.
Det är därför lämpligt att erinra om att den nationella processuella bestämmelsen ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet, av dess förlopp och särdrag i de olika nationella rättsinstanserna. Härvidlag ska, i förekommande fall, de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning av målet. ( 34 )
68.
I det nationella målet anser jag således att det är nödvändigt att göra en avvägning ( 35 ) mellan fördelarna och nackdelarna med att behörigheten fördelas mellan två specialdomstolar.
69.
En anställd fordringsägares intresse av att få alla aspekter av tvisten bedömda av en enda domstol kan inte förnekas utifrån praktiska överväganden i termer av tid och kostnader. Dessa överväganden har, såsom Alberto Marína Lorentes ombud betonande vid förhandlingen, motiverat att EU-domstolen har beslutat att den skyldighet som åligger en visstidsanställd ”att väcka ny talan i förekommande fall vid en annan domstol om fastställande av lämplig sanktionsåtgärd när en rättslig myndighet har slagit fast att på varandra följande avtal om visstidsanställning har missbrukats” ( 36 ) inte visar sig vara förenlig med effektivitetsprincipen, eftersom ”detta skulle förorsaka [arbetstagaren] processuella olägenheter, till exempel med avseende på kostnader, varaktighet och bestämmelser om ombud”. ( 37 )
70.
Jag anser emellertid att denna lösning inte kan användas på nytt. Det handlade i det målet om att undersöka en situation där två skilda förfaranden skulle inledas, det ena för att konstatera ett missbruk och det andra för att utdöma en påföljd härför. ( 38 ) Det direkta sambandet mellan yrkandena och förhållandet i juridisk mening mellan parterna utgör den främsta grunden för lösningen, ( 39 ) då frågan om domstolens specialisering är accessorisk. ( 40 )
71.
Enligt min åsikt är det dock helt andra omständigheter som ska beaktas i det nationella målet. Såsom den spanska regeringen underströk vid förhandlingen, har nämligen frågan om företagsledarens ansvar inte något samband med fastställandet av lönefordran. Dessutom framställdes detta anslutningsyrkande inte förrän på stadiet för verkställande av betalningsföreläggandet.
72.
Följaktligen måste de olägenheter som är förbundna med att inleda två olika förfaranden, för att yrkanden utan direkt samband ska prövas i sak, studeras mot bakgrund av rättssäkerhetens oeftergivliga krav som traditionellt motiverar att det finns specialdomstolar, såväl på det sociala området som på det kommersiella.
73.
Specialiseringen vilar på konstaterandet att vissa tvister är så specifika och tekniska att de kräver att målen koncentreras i syfte att främja förståelsen och handläggningen av dem. Så är fallet i mål som rör anställningsförhållandet mellan en arbetsgivare och en anställd, precis som på det kommersiella området när det gäller tvister angående beslut som fattats i affärsdrivande bolag, särskilt när det uppstår ekonomiska problem, och närmare bestämt tvister angående ansvaret för dem som leder bolagen. ( 41 )
74.
Denna organisation främjar även en övergripande förståelse av tvisten som gör det möjligt för en enda domstol att handlägga fordringsägarnas yrkanden tillsammans, och den underlättar bedömningen av villkoren för att ledningsorganens ansvar ska kunna aktualiseras.
75.
Det skulle till och med härvidlag kunna anses att specialiseringen är samstämmig med det av unionslagstiftaren eftersträvade syftet att beslut angående bolags existens, exempelvis angående minskning av kapitlet, ska fattas ”[i] syfte att stärka vedertaget borgenärsskydd i alla medlemsstater” ( 42 ).
76.
Valet att avstå från att, till en domstol vars exklusiva behörighet är avsedd att säkerställa att de rättigheter som föreskrivs i arbetslagstiftningen tillgodoses, utvidga möjligheten att pröva frågan om en företagsledares ansvar, vilken är förbehållen en annan specialdomstol och inte har något samband med fullgörandet av ett anställningsavtal, verkar följaktligen inte kunna göra de anställdas utövande av sina rättigheter särskilt svårt, i synnerhet inte på stadiet för den framtvingade betalningen av lönefordringarna efter den obligatoriska tillämpningen av det superprivilegium som är förbundet härmed och involverandet av lönegarantifonden. ( 43 )
77.
Härutöver ska det framhållas, såsom erinrades om vid förhandlingen, att den ifrågavarande nationella lagstiftningen erbjuder de anställda möjligheten att skydda sig mot ledningsorganens passivitet genom att de kan begära att bolaget upplöses vid en handelsdomstol, ( 44 ) och även att de får ersättning för den skada som de lidit. ( 45 ) De anställdas genomförande av dessa förfaranden underlättas av deras närvaro i företaget och följaktligen av att de har direkt tillgång till användbar information.
78.
Det kan också uppmärksammas att ingen av de bestämmelser som den hänskjutande domstolen har angett utesluter att de anställda kan intervenera frivilligt under ett förfarande för fastställande av företagsledarens ansvar som redan har inletts av andra fordringsägare.
79.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att de två första tolkningsfrågorna ska besvaras på följande sätt. Artikel 19 i direktiv 2012/30 och principerna om likvärdighet och effektivitet ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken en arbetstagare som har fordringar på det bolag där han eller hon varit anställd måste väcka talan vid en annan domstol än arbetsdomstolen för att uppnå att detta bolags företagsledare döms till solidariskt ansvar för åsidosättande av sina affärsmässiga skyldigheter, med förbehåll för att denna lagstiftning inte är mindre förmånlig än den som reglerar en liknande talan enligt intern rätt och att den i praktiken inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som detta direktiv erbjuder, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
2. Den tredje tolkningsfrågan
80.
Vad angår denna tolkningsfråga som på samma sätt villkoras av kopplingen till unionsrätten, ( 46 ) kan det erinras om att principerna om likabehandling och icke-diskriminering kräver att lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. De omständigheter som kännetecknar olika situationer, och därigenom deras jämförbarhet, ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom ska principerna och målsättningarna för det område som rättsakten avser beaktas. Detta synsätt ska även, i tillämpliga delar, göra sig gällande vid prövningen av huruvida nationella åtgärder för att tillämpa unionsrätten är förenliga med densamma då det gäller principen om likabehandling. ( 47 )
81.
Den hänskjutande domstolen bedömer att processvillkoren för att avkräva företagsledare garantier, oavsett fordrans karaktär, ska vara identiska så att arbetsdomstolen samtidigt kan pröva yrkandet om betalning av fordran och företagsledarens solidariska ansvar.
82.
Jag anser att det inte föreligger olika behandling i sak. Företagsledarens solidariska ansvar kan utkrävas oavsett karaktären hos fordran gentemot bolaget.
83.
På det processuella planet är det just på grund av att det rör sig om en lönefordran och det särskilda garantisystem som föreskrivs i lag och som är bundet till fordran, för det fall arbetsgivarens verksamhet skulle läggas ned eller han eller hon skulle bli insolvent, som det finns en skillnad i behandling mellan denna fordran och en vanlig civilrättslig eller kommersiell fordran som motiverar att en arbetsdomstol äger exklusiv behörighet.
84.
Det specifika i att avkräva företagsledaren ansvar motiverar även att detta inte anförtros den domstol som uteslutande är specialiserad på arbetsrätt, ( 48 ) i synnerhet i det skede då det beslut ska verkställas i vilket skuldens belopp har fastställts och huvudgäldenären har utsetts.
85.
Följaktligen anser jag att en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, genom vilken unionsrätten genomförs, inte strider mot principerna om likabehandling och icke-diskriminering som har stadfästs i bland annat artiklarna 20 och 21 i stadgan, eftersom de fordringsägare som varit anställda i bolaget vilka måste väcka talan vid en annan domstol än arbetsdomstolen för att uppnå att detta bolags företagsledare döms till solidariskt ansvar för åsidosättande av sina affärsmässiga skyldigheter, inte befinner sig i en situation som liknar den som bolagets övriga fordringsägare befinner sig i, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
V. Förslag till avgörande
86.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Juzgado de lo Social n.o 30 de Barcelona (Arbetsdomstol nr 30 i Barcelona, Spanien) enligt följande:
1)
Artikel 19 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/30/EU av den 25 oktober 2012, om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 54 andra stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen när det gäller att bilda ett aktiebolag samt att bevara och ändra dettas kapital, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga, samt principerna om likvärdighet och effektivitet, ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken en arbetstagare som har fordringar på det bolag där han eller hon varit anställd måste väcka talan vid en annan domstol än arbetsdomstolen för att uppnå att detta bolags företagsledare döms till solidariskt ansvar för åsidosättande av sina affärsmässiga skyldigheter, med förbehåll för att denna lagstiftning inte är mindre förmånlig än den som reglerar en liknande talan enligt intern rätt och att den i praktiken inte gör det omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som detta direktiv erbjuder, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
2)
En sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet strider inte mot principerna om likabehandling och icke-diskriminering som har stadfästs i bland annat artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom de fordringsägare som varit anställda i bolaget vilka måste väcka talan i en annan domstol än arbetsdomstolen för att uppnå att detta bolags företagsledare döms till solidariskt ansvar för åsidosättande av sina affärsmässiga skyldigheter, inte befinner sig i en situation som liknar den som bolagets övriga fordringsägare befinner sig i, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) EUT L 258, 2009, s. 11.
( 3 ) EUT L 315, 2012, s. 74.
( 4 ) Rådets fjärde direktiv av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, 1978, s. 11; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 17).
( 5 ) Rådets sjunde direktiv av den 13 juni 1983 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om sammanställd redovisning (EGT L 193, 1983, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 59).
( 6 ) Rådets direktiv av den 8 december 1986 om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra finansiella institut (EGT L 372, 1986, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 136).
( 7 ) Rådets direktiv av den 19 december 1991 om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (EGT L 374, 1991, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 93).
( 8 ) BOE nr 161, av den 3 juli 2010, s. 58472, nedan kallad LSC.
( 9 ) BOE nr 157, av den 2 juli 1985, s. 20632.
( 10 ) BOE nr 164, av den 10 juli 2003, s. 26905.
( 11 ) BOE nr 154, av den 29 juni 1994, s. 20658.
( 12 ) BOE nr 245, av den 11 oktober 2011, s. 106584.
( 13 ) Om en rättslig situation inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är EU-domstolen således inte behörig att pröva situationen, och de bestämmelser i stadgan som eventuellt åberopats kan inte i sig grunda någon sådan behörighet (se dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 22, dom av den 27 mars 2014, Torralbo Marcos, C‑265/13, EU:C:2014:187, punkt 30 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 27).
( 14 ) Se, bland annat, dom av den 21 oktober 2010, Idryma Typou (C‑81/09, EU:C:2010:622, punkt 31), och dom av den 10 februari 2011, Vicoplus m.fl. (C‑307/09–C‑309/09, EU:C:2011:64, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
( 15 ) Till skillnad mot artiklarna 4, 11 och 25 i detta direktiv som avser fall där ansvar aktualiseras.
( 16 ) Denna bestämmelse föreskriver att ”kallelse … [ska] ske till en bolagsstämma”.
( 17 ) Det här är vad som skiljer detta fall från fallet med nedsättning av kapitalet i artikel 36 i direktiv 2012/30, som fastställer en särskild rätt, nämligen rätten att erhålla säkerhet, och som föreskriver villkoren för dess utövande i syfte att säkerställa dess effektivitet.
( 18 ) Se dom av den 12 september 1996, Gallotti m.fl. (C‑58/95, C‑75/95, C‑112/95, C‑119/95, C‑123/95, C‑135/95, C‑140/95, C‑141/95, C‑154/95 och C‑157/95, EU:C:1996:323, punkt 14 och där angiven rättspraxis).
( 19 ) Se även dom av den 16 maj 2017, Berlioz Investment Fund (C‑682/15, EU:C:2017:373, punkt 39).
( 20 ) Se, bland annat, två nyligen meddelade domar som besvarar frågor angående begränsningen av domstolarnas behörighet på områden som skyddar sökanden (en konsument i den första domen och en anställd i den andra): dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 48 och där angiven rättspraxis), och dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkterna 37 och 57 och där angiven rättspraxis).
( 21 ) För en hänvisning till denna skyldighet, med dessa ord, se dom av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 45), och dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting (C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 35).
( 22 ) Enligt fast rättspraxis, bland annat, på det arbetsrättsliga området, dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577, punkt 18 och där angiven rättspraxis), och dom av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
( 23 ) Se, bland annat, dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
( 24 ) Förslag till omformulering, genom tillägg av dessa ord, då beslutet om hänskjutande inte är tillräckligt preciserat. Det har inspirerats av formuleringen i dom av den 6 oktober 2015, Orizzonte Salute (C‑61/14, EU:C:2015:655, punkt 42). Jag tror inte att det är nödvändigt att lägga till en hänvisning till artikel 47 i stadgan, som i dom av den 30 juni 2016, Toma och Biroul Executorului Judecătoresc Horațiu-Vasile Cruduleci (C‑205/15, EU:C:2016:499, punkt 38), med vilken en jämförelse är tänkbar såvitt den besvarar en fråga angående artiklarna 20 och 21 i stadgan, vilka ligger till grund för den tredje tolkningsfrågan i vårt mål (se punkt 80 och följande punkter i detta förslag till avgörande). På rättspraxis nuvarande utvecklingsstadium anser jag att det räcker att begränsa den särskilda hänvisningen till effektivitetsprincipen som just överensstämmer med föremålet för tvisten i det nationella målet angående anordnandet av sätten att väcka talan (se punkt 66 i detta förslag till avgörande). Hänvisningen till principen om ett effektivt domstolsskydd eller till artikel 47 och artikel 52.1 i stadgan anser jag bör förbehållas en begäran om tolkning i de fall där det saknas rättsmedel eller fall som rör tillämpningen av villkor för upptagande till sakprövning som fastställts i nationell lag och som har den verkan att de skadar själva substansen i rätten till domstolsprövning, exempelvis genom avskräckande avgifter för väckande av talan som inte täcks av rättshjälp, begränsning av talerätten, i förväg fastställda frister eller genom villkor för delgivning som inte anpassas om personer som har ett berättigat intresse av att få saken prövad är frånvarande, etcetera.
( 25 ) Se, särskilt, punkt 40 i dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577).
( 26 ) Se, särskilt, punkt 41 i dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577).
( 27 ) Se punkt 42 i dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577).
( 28 ) Se dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577, punkterna 39 och 43 och där angiven rättspraxis), och dom av den 16 maj 2000, Preston m.fl. (C‑78/98, EU:C:2000:247, punkt 49).
( 29 ) Se dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577, punkt 44), och dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting (C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 38).
( 30 ) Se punkt 39 i detta förslag till avgörande.
( 31 ) Se, som en illustration, punkterna 51 och 52 i dom av den 1 december 1998, Levez (C‑326/96, EU:C:1998:577), som ska jämföras med dom av den 29 oktober 2009, Pontin (C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 55), och dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting (C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 41).
( 32 ) Se, som en illustration av kriterierna, dom av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 51–55).
( 33 ) Härvidlag redogjorde Marína Lorentes ombud vid förhandlingen för de omständigheter som skulle avskräcka ”99 procent av de anställda” från att väcka talan. Det omtvistade förfarandet inleds efter en första fas med försök att erhålla betalning för fordran som varar i nära två år, och principen om en kostnadsfri rättegång är inte tillämplig när det gäller arbetstagare som är parter vid tvistemålsdomstolar. Dessa kan också förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. I och med att andra fordringsägare snabbare kan göra företagsledarens ansvar gällande, betalas deras fordringar i praktiken före arbetstagares fordringar.
( 34 ) Se, bland annat, dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 61).
( 35 ) Eftersom det enligt den sedvanliga definitionen av effektivitetsprincipen ska undersökas om det blir ”orimligt svårt” för arbetstagaren att utöva de rättigheter som vederbörande har enligt unionsrätten.
( 36 ) Se dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 63).
( 37 ) Se dom av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223, punkt 51). Se även dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 63).
( 38 ) Se dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkterna 31 och 63).
( 39 ) Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 15 april 2008, Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223, punkterna 50 och 51).
( 40 ) Se även dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, och särskilt skillnaden i formulering mellan punkt 63 i domskälen och punkt 2 i domslutet).
( 41 ) Denna situation ska särskiljas från den där det objektivt konstateras att det inte skett några ändringar i bolagsordningen eller någon ökning av kapitalet, på vilket den riktning i rättspraxis byggde som har nämnts i beslutet om hänskjutande (se punkt 37 i detta förslag till avgörande). Dessutom är tillämpningen av artikel 367 LSC föremål för olika villkor som måste kontrolleras, bland annat villkoret att dagen för åtagandena måste ligga senare i tiden än den dag då ett lagstadgat skäl till upplösning uppkom.
( 42 ) Se skäl 12 i direktiv 2012/30.
( 43 ) Rättigheter som Alberto Marína Lorente erinrade om i sitt skriftliga yttrande. När det särskilt gäller garantifonder, se Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EUT L 283, 2008, s. 36).
( 44 ) Se artikel 366 LSC.
( 45 ) Se artikel 241 LSC.
( 46 ) Se punkt 43 i detta förslag till avgörande.
( 47 ) Se dom av den 26 september 2013, IBV & Cie (C‑195/12, EU:C:2013:598, punkterna 50 och 52 och där angiven rättspraxis).
( 48 ) Se punkt 73 i detta förslag till avgörande.