FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NILS WAHL
föredraget den 11 maj 2017 ( 1 )
Mål C‑278/16
Brottmål mot Frank Sleutjes
Ytterligare deltagare i rättegången:
Staatsanwaltschaft Aachen
(begäran om förhandsavgörande från Landgericht Aachen (Aachens regionala domstol, Tyskland))
”Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Direktiv 2010/64/EU – Artikel 3 – Rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden – Begreppet väsentliga handlingar – Strafföreläggande (Strafbefehl)”
1.
Rätten till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden i unionen, som garanteras enligt direktiv 2010/64/EU, ( 2 ) är en viktig del av arbetet för att stärka de processuella rättigheterna för personer som är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott, såsom avses i Europeiska rådets Stockholmsprogram. ( 3 ) Liksom Europeiska rådet har sagt måste ”[d]en misstänkta eller åtalade personen … kunna förstå vad som händer och själv göra sig förstådd. En misstänkt eller åtalad person som inte talar eller förstår det språk som används i förfarandena kommer att behöva en tolk samt översättning av grundläggande rättegångsdokument.” ( 4 ) Det är mot denna bakgrund som domstolen nu, genom förevarande begäran om förhandsavgörande, har möjlighet att stärka sin rättspraxis enligt direktiv 2010/64. ( 5 )
2.
I förevarande mål söker Landgericht Aachen (Aachens regionala domstol, Tyskland) i huvudsak klarhet i huruvida ett strafföreläggande (Strafbefehl) ska anses utgöra en ”väsentlig handling” vid straffrättsliga förfaranden, som enligt artikel 3 i direktiv 2010/64 ska översättas om den person som handlingen riktar sig till inte behärskar tyska.
3.
Av de skäl som anges nedan föreslår jag att domstolen ska besvara frågan jakande.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Direktiv 2010/64
4.
Skälen 14, 16 och 30 i direktiv 2010/64 har följande lydelse:
”(14)
Rätten till tolkning och översättning för personer som inte talar eller förstår förfarandespråket följer av artikel 6 i [Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, nedan kallad Europakonventionen], såsom den har tolkats i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta direktiv främjar tillämpningen av denna rättighet i praktiken. Syftet med detta direktiv är därför att garantera misstänkta eller tilltalade personers rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden för att säkerställa dessa personers rätt till en rättvis rättegång.
…
(16)
I vissa medlemsstater har en annan myndighet än en domstol som är behörig att handlägga brottmål behörighet att utdöma påföljder avseende relativt lindriga överträdelser. Detta kan exempelvis gälla trafikförseelser som begås i stor skala och som eventuellt konstateras till följd av en trafikkontroll. I sådana situationer skulle det vara orimligt att kräva att den behöriga myndigheten säkerställer samtliga rättigheter i enlighet med detta direktiv. I de fall där medlemsstaternas lagstiftning föreskriver att en påföljd för lindriga förseelser kan beslutas av en sådan myndighet, och där en sådan påföljd kan överklagas till en domstol som är behörig att handlägga brottmål, bör detta direktiv därför endast tillämpas på förfaranden vid den domstolen till följd av ett sådant överklagande.
…
(30)
För att kunna garantera rättvisa förfaranden är det nödvändigt att väsentliga handlingar, eller åtminstone relevanta avsnitt i sådana handlingar, översätts för misstänkta eller tilltalade i enlighet med detta direktiv. Vissa handlingar bör i detta hänseende alltid betraktas som väsentliga handlingar och bör därför översättas, såsom beslut om att frihetsberöva en person, anklagelser eller åtal samt domar. Det ankommer på medlemsstaternas behöriga myndigheter att själva, på eget initiativ eller på begäran av misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare, avgöra vilka andra handlingar som är väsentliga för att garantera att förfarandena går rättvist till och som därför också bör översättas.”
5.
I artikel 1.1–1.3 i direktiv 2010/64 (”Syfte och tillämpningsområde”) anges följande:
”1. I detta direktiv fastställs bestämmelser om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden …
2. Den rättighet som avses i punkt 1 ska tillämpas på personer från den tidpunkt när de, genom ett officiellt meddelande eller på annat sätt, av en medlemsstats behöriga myndigheter görs medvetna om att de är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena avslutas, vilket ska förstås som det slutgiltiga avgörandet av frågan om de har begått brottet, inbegripet, i tillämpliga fall, bestämning av påföljd och slutligt avgörande av eventuellt överklagande.
3. I de fall där en medlemsstats lagstiftning föreskriver att en påföljd för mindre förseelser kan beslutas av en annan myndighet än en domstol som är behörig att handlägga brottmål, och där en sådan påföljd kan överklagas till en sådan domstol, ska detta direktiv endast tillämpas på förfaranden vid den domstolen till följd av ett sådant överklagande.”
6.
I artikel 3 i direktiv 2010/64 (”Rätt till översättning av väsentliga handlingar”) anges följande:
”1. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade som inte förstår eller talar förfarandespråket inom rimlig tid får en skriftlig översättning av alla handlingar som är väsentliga för att garantera att de kan utöva sin rätt till försvar och för att garantera att förfarandena går rättvist till.
2. Till väsentliga handlingar hör beslut om frihetsberövande, anklagelser eller åtal samt domar.
3. De behöriga myndigheterna ska besluta om någon annan handling är väsentlig i ett visst ärende. Misstänkta eller tilltalade eller deras försvarare får ge in en motiverad ansökan i detta hänseende.
4. Det ska inte föreligga någon skyldighet att översätta avsnitt i väsentliga handlingar som inte är relevanta för att de misstänkta eller tilltalade ska förstå vad de anklagas för.
5. Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, i enlighet med förfaranden i nationell lagstiftning, har rätt att angripa ett beslut om att det inte finns något behov av översättning av handlingar eller avsnitt i handlingar och, i de fall där en översättning har tillhandahållits, har möjlighet att klaga på att översättningens kvalitet är otillräcklig för att garantera att förfarandena går rättvist till.
…
9. Översättning som tillhandahålls i enlighet med denna artikel ska hålla tillräckligt hög kvalitet för att garantera att förfarandena går rättvist till, särskilt genom att garantera att misstänkta eller tilltalade förstår vad de anklagas för och har möjlighet att utöva sin rätt till försvar.”
B. Tysk rätt
7.
I 184 § Gerichtsverfassungsgesetz (lagen om domstolsväsendet) (nedan kallad GVG) anges, bland annat, att domstolsspråket är tyska.
8.
I 187 § GVG, i ändrad lydelse enligt genomförandet av direktiven 2010/64 och 2012/13/EU, ( 6 ) anges följande:
”1. Domstolen ska se till att en tilltalad eller dömd som inte behärskar det tyska språket eller lider av hörselnedsättning eller talsvårigheter får en tolk eller översättare, i den mån detta behövs för att vederbörande ska kunna utöva sina rättigheter i det straffrättsliga förfarandet. Domstolen ska underrätta den tilltalade, på ett språk som vederbörande förstår, om rätten att erhålla kostnadsfri hjälp av en tolk eller översättare.
2. För att en tilltalad som inte behärskar det tyska språket ska kunna utöva sina processuella rättigheter krävs det som huvudregel att beslut om frihetsberövande samt åtalshandlingar, strafförelägganden och ännu icke lagakraftvunna domar översätts skriftligen …”
9.
I 37.3 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) (nedan kallad StPO) föreskrivs att ”en dom ska delges tillsammans med en översättning om en processdeltagare har rätt att få domen översatt enligt 187.1 § och 187.2 § GVG”.
10.
I 407.1 § StPO, som rör möjligheten att utfärda strafförelägganden, anges att ”i straffrättsliga förfaranden … kan påföljd för brott efter en skriftlig framställan från åklagarmyndigheten fastställas i form av ett skriftligt strafföreläggande utan att någon huvudförhandling i målet hålls. Åklagarmyndigheten ska framställa sådan begäran om utfärdande av strafföreläggande när den anser att det enligt utredningen inte är nödvändigt med huvudförhandling. Framställan skall innehålla konkreta påföljder. Framställan utgör ett allmänt åtal.”
11.
I 410 § StPO, som rör rätten att bestrida strafförelägganden och laga kraft, anges följande:
”1. Den tilltalade får bestrida strafföreläggandet inom två veckor från dagen för delgivning hos den domstol som har meddelat beslutet, antingen skriftligen eller muntligen i form av en av registrator diarieförd tjänsteanteckning …
2. Bestridandet får vara begränsat till att avse vissa bestämda grunder.
3. Om ett bestridande av ett strafföreläggande inte ges in i rätt tid, gäller föreläggandet som en dom som har vunnit laga kraft.”
II. Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan
12.
Den 2 november 2015 utfärdade Staatsanwaltschaft Aachen (Åklagarmyndigheten i Aachen), på begäran av Amtsgericht Düren (Dürens lokala domstol), ett strafföreläggande (nedan kallat det angripna strafföreläggandet) mot den tilltalade, Frank Sleutjes, en nederländsk medborgare med hemvist i Nederländerna, för obehörigt avvikande från trafikolycksplats. Enligt strafföreläggandet ålades den tilltalade att betala 30 dagsböter à 30 euro. Dessutom drogs hans körkort in. Körkortsmyndigheten anmodades att under en period om nio månader dels förbjuda den tilltalade att använda sitt utländska körkort, dels underlåta att utfärda ett tyskt körkort till honom. Det framgår också av det angripna strafföreläggandet att körkortsinnehavaren vid indragning av körkortet inte längre har rätt att köra bil i Tyskland. Den tilltalade förpliktades dessutom att betala rättegångskostnaderna.
13.
Det angripna strafföreläggandet innehåller information om tillgängliga rättsmedel. Det anges, bland annat, att det angripna strafföreläggandet vinner laga kraft och kan verkställas om den tilltalade inte, inom två veckor från delgivningen, bestrider strafföreläggandet vid angiven domstol – i detta fall Amtsgericht Düren (Dürens lokala domstol) – skriftligen eller muntligen i form av en av registrator diarieförd tjänsteanteckning. Det framgår vidare av informationen om rättsmedel att ett skriftligt bestridande, för att anses ha gjorts i rätt tid, måste ha inkommit till domstolen inom två veckor. Slutligen innehåller informationen om rättsmedel i ett eget stycke följande mening som sista mening: ”Det skriftliga bestridandet av strafföreläggandet ska vara avfattat på tyska språket.”
14.
Den tilltalade delgavs det överklagade strafföreläggandet den 12 november 2015 genom ett rekommenderat brev med mottagningsbevis. Den tilltalade delgavs det angripna strafföreläggandet på tyska språket. Han fick endast informationen om tillgängliga rättsmedel i nederländsk översättning utöver och samtidigt som själva strafföreläggandet.
15.
Den 24 november 2015 klockan 20.32 skickade den tilltalade ett e‑postmeddelande till Amtsgericht Düren (Dürens lokala domstol), där han bestred strafföreläggandet på nederländska språket. Den 26 november 2015 frågade han Amtsgericht Aachen (Aachens lokala domstol) – även denna gång på nederländska – huruvida hans e-postmeddelande av den 24 november 2015 hade inkommit till domstolen. Amtsgericht Düren (Dürens lokala domstol) meddelade den tilltalade genom skrivelse den1 december 2015, skickad den 8 december 2015, att skrivelser till domstolen ska vara avfattade på tyska språket. Dessförinnan, den 1 december 2015, hade den tilltalades aktuella advokat via fax bestritt strafföreläggandet och samtidigt framställt ansökan om att få inkomma med bestridande utan hinder av att tidsfristen löpt ut.
16.
Genom beslut av den 28 januari 2016 avvisade Amtsgericht Düren (Dürens lokala domstol) den tilltalades bestridande av strafföreläggandet, eftersom det inkommit för sent. Samtidigt ogillade nämnda domstol den tilltalades ansökan om att få bestrida strafföreläggandet utan hinder av att tidsfristen löpt ut, eftersom den fann att den tilltalade inte hade framlagt tillräckliga grunder för att bifalla en sådan ansökan. Den tilltalades försvarsadvokat delgavs beslutet den 2 februari 2016. Advokaten överklagade omedelbart beslutet via fax den 4 februari 2016, vilket inkom till domstolen samma dag. Därför är förfarandet nu anhängigt vid den hänskjutande domstolen.
17.
Den hänskjutande domstolen anser att den tilltalade inte behärskar det tyska språket i den mening som avses i 187.1 § GVG. Den hänskjutande domstolen anser vidare att Amtsgericht Dürens (Dürens lokala domstol) beslut av den 28 januari 2016 är riktigt, men att ett annat resultat kan krävas enligt unionsrätten, i synnerhet artikel 3 i direktiv 2010/64. I detta avseende har den hänskjutande domstolen angett att 37.3 § StPO, till skillnad från 187.2 § GVG, inte avser strafförelägganden. Enligt den hänskjutande domstolen är det oklart huruvida domstolens rättspraxis innebär att strafförelägganden ska översättas för den tilltalade. I sådana fall skulle det krävas att den hänskjutande domstolen fastställer att tidsfristen för bestridande ännu inte har börjat löpa. Då den hänskjutande domstolen fann att en sådan tolkning inte var påkallad enligt direktiv 2010/64, men att situationen ändå var oklar mot bakgrund av, bland annat, de olika ståndpunkter som de tyska domstolarna hade intagit i frågan, beslutade denna att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 3 i [direktiv 2010/64] tolkas så, att begreppet dom i 37.3 § [StPO] även omfattar strafförelägganden i den mening som avses i 407 § och följande paragrafer [StPO]?”
18.
Skriftliga yttranden har inkommit från Frank Sleutjes, den tyska, den tjeckiska och den nederländska regeringen samt kommissionen. I enlighet med artikel 76.2 i rättegångsreglerna har muntlig förhandling inte hållits.
III. Bedömning
A. Formfrågor
19.
Den tyska regeringen har anmärkt att begreppet dom i 37.3 § StPO ska tolkas så, att det även omfattar strafförelägganden i den mening som avses i 407 § och följande paragrafer StPO. Den tyska regeringen anser därför att tolkningsfrågan saknar betydelse för utgången i målet vid den nationella domstolen.
20.
I detta avseende ska endast anmärkas att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten ska presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. ( 7 ) Det är inte uppenbart att den tolkning av artikel 3 i direktiv 2010/64 som den hänskjutande domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, att tvisten rörande översättning i den nationella domstolen är hypotetisk eller domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. De tveksamheter som den tyska regeringen har anfört kan därför inte medföra att förevarande begäran om förhandsavgörande inte ska tas upp till sakprövning.
21.
Utifrån tolkningsfrågans ordalydelse verkar den hänskjutande domstolen vid första påseende ha bett domstolen klargöra innebörden av 37.3 § StPO, vilket inte omfattas av domstolens behörighet enligt artikel 267 FEUF. Det följer dock av de argument som har angetts i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen faktiskt söker klarhet i innebörden av artikel 3 i direktiv 2010/64. Tolkningsfrågan bör därför formuleras om på lämpligt sätt med hänsyn till detta.
22.
Jag ska inte följa kommissionens förslag att omformulera tolkningsfrågan så, att den också omfattar en begäran att domstolen ska klargöra innebörden av direktiv 2012/13. I enlighet med ovannämnda presumtion om tolkningsfrågornas relevans, kan det inte antas att tolkningsfrågan är bristfällig på grund av att den inte hänvisar till detta andra direktiv. Tvärtom är det inget som får mig att tro att den hänskjutande domstolen inte känner till detta andra direktiv. Beslutet om hänskjutande innehåller en hänvisning till domen Covaci, ( 8 ) där domstolen också tolkade direktiv 2012/13. I alla händelser kan den hänskjuta en annan tolkningsfråga rörande detta direktiv till domstolen, om den skulle finna detta lämpligt. ( 9 )
23.
Mot denna bakgrund förefaller den hänskjutande domstolen ha ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida en ”väsentlig handling” i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2010/64 omfattar ett strafföreläggande i den mening som avses i 407 § och följande paragrafer StPO.
B. Saken
1. Ett strafföreläggande är en ”väsentlig handling” i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2010/64
24.
Den hänskjutande domstolen anser att frågan, såsom den har omformulerats i föregående punkt, bör besvaras nekande. Till skillnad från detta har alla de som har yttrat sig i målet en motsatt uppfattning.
25.
Innan jag besvarar frågan är det värt att erinra om att förfarandet med strafföreläggande enligt 407 § och följande paragrafer StPO är ett summariskt förfarande som genomförs utan muntlig förhandling eller kontradiktoriska inslag. Närmare bestämt har domstolen funnit att ett strafföreläggande enligt tysk rätt utfärdas med stöd av ett sui generis-förfarande. Enligt detta förfarande är den enda möjligheten för tilltalade att få till stånd ett kontradiktoriskt förfarande där de fullt ut kan utöva sin rätt att yttra sig att bestrida strafföreläggandet. ( 10 )
26.
Det är således inte förvånande att domstolen har funnit att situationen för en person som önskar bestrida ett ännu inte lagakraftvunnet strafföreläggande riktat mot honom eller henne omfattas av direktivets tillämpningsområde. En sådan person ska följaktligen ha rätt till tolkning och översättning enligt direktiv 2010/64. ( 11 )
27.
I domen Covaci ansökte åklagarmyndigheten om att den nationella domstolen skulle utfärda ett strafföreläggande som, bland annat, angav att ett bestridande av föreläggandet skulle framställas på tyska språket. Då den nationella domstolen fann rättsläget oklart, bad den bland annat domstolen klargöra huruvida direktiv 2010/64 utgjorde ett hinder för nationella bestämmelser enligt vilka det inte är tillåtet för den mot vilken ett strafföreläggande riktar sig, och som inte förstår tyska, att bestrida detta föreläggande skriftligen på ett annat språk som han eller hon förstår. Domstolen besvarade denna fråga nekande, även om den lade till att nationella myndigheter uttryckligen kan tillåta att personen som bestrider föreläggandet kan göra detta om de anser att handlingen utgör en ”väsentlig handling”. ( 12 )
28.
Med avseende på översättningen av själva strafföreläggandet, vilken är vad förevarande mål främst handlar om, hade domstolen i målet Covaci inte ombetts klargöra denna fråga. Låt mig dock vara tydlig: misstänkta eller tilltalade personer som inte förstår tyska ska inom rimlig tid få en skriftlig översättning av strafföreläggandet. Detta framgår av ordalydelsen i, sammanhanget för och syftet med artikel 3 i direktiv 2010/64.
29.
Vad först gäller ordalydelsen talar artikel 3.1 i direktiv 2010/64 om ”alla handlingar som är väsentliga för att garantera att de kan utöva sin rätt till försvar och för att garantera att förfarandena går rättvist till”. I artikel 3.2 i direktiv 2010/64 anges att ”[t]ill väsentliga handlingar hör beslut om frihetsberövande, anklagelser eller åtal samt domar”. Såsom har fastställts i skäl 30 i direktiv 2010/64, är denna uppräkning inte uttömmande. ( 13 )
30.
Till skillnad från kommissionen är jag inte övertygad om att ett strafföreläggande ska jämföras med ”en anklagelse eller ett åtal”. Det är visserligen riktigt att domstolen har funnit att ett strafföreläggande är ett sätt att informera tilltalade om anklagelsen mot dem i enlighet med direktiv 2012/13. ( 14 ) Till skillnad från en anklagelse eller ett åtal är ett strafföreläggande dock ett beslut som har utfärdats av en domstol och vinner laga kraft om det inte bestrids i rätt tid. Det uppvisar därför också vissa likheter med en ”dom” i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2010/64. ( 15 ) Oavsett hur ett strafföreläggande ska betraktas, förefaller det uppenbart att en översättning av det är avgörande för att säkerställa att den person till vilken det riktar sig ska kunna förstå dess innehåll och därmed kunna utöva sin rätt till försvar i förhållande till den påföljd strafföreläggandet är avsett att medföra. Det måste därför under alla förhållanden betraktas som en ”väsentlig handling” i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv.
31.
När det sedan gäller sammanhanget för direktiv 2010/64 ger detta stöd för att anse att ett strafföreläggande utgör en ”väsentlig handling” i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2010/64.
32.
I enlighet med vad den nederländska regeringen har anfört ska jag hänvisa till artikel 1.3 i direktiv 2010/64. I denna bestämmelse anges att direktivet inte ska tillämpas på vissa administrativa påföljder för mindre förseelser. Syftet med denna artikel är, enligt skäl 16 i direktiv 2010/64, att undanta de administrativa myndigheterna från den skyldighet som annars skulle åvila dem att säkerställa samtliga rättigheter i enlighet med detta direktiv när detta skulle vara orimligt. I detta skäl anges att detta särskilt är fallet i fråga om trafikförseelser som begås i stor skala och som eventuellt konstateras till följd av en trafikkontroll – på vilket det främsta exemplet skulle vara fortkörning. Omvänt stöder detta också uppfattningen att ett domstolsbeslut som kan leda till påföljd för en trafikförseelse i en sak som inte bara rör fortkörning, såsom är fallet med det angripna strafföreläggandet, typiskt sett är en sådan sak som de genom direktivet säkerställda rättigheterna ska tillämpas på.
33.
Till sist utgör syftet med direktiv 2010/64, som framgår av skäl 14 i direktivet, också stöd för att finna att ett strafföreläggande ska anses utgöra en ”väsentlig handling” som måste översättas om den tilltalade inte förstår tyska. Detta syfte är att garantera misstänkta eller tilltalade personers rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden för att säkerställa dessa personers rätt till en rättvis rättegång. Rätten till tolkning och översättning för personer som inte talar eller förstår ett språk garanteras enligt artikel 6 i Europakonventionen. Således säkerställer kraven på en rättvis rättegång att de tilltalade får kännedom om vad de är anklagade för och kan utöva sin rätt till försvar. ( 16 ) Direktivet främjar tillämpningen av denna rättighet i praktiken.
34.
Att inte kräva översättning av ett strafföreläggande som skulle kunna medföra att påföljd utdöms och vinner laga kraft – särskilt om personen som strafföreläggandet riktar sig till inte förstår det då denne inte behärskar tyska språket – skulle uppenbart äventyra personens rätt till en rättvis rättegång. I praktiken skulle det vara att förneka dem rättvisa.
35.
Det ovan nämnda rubbas inte av att det enligt artikel 3.3 i direktiv 2010/64 ankommer på de behöriga myndigheterna att i det enskilda fallet avgöra huruvida någon annan handling är väsentlig. Faktum är att denna bestämmelse rör handlingar som inte redan anses väsentliga enligt artikel 3.1 och 3.2 i direktivet. ( 17 )
36.
Inte heller rubbas den lösning jag föreslår av domen Balogh. Detta mål rörde ett förfarande om erkännande, i Ungern, av rättsverkningarna av en lagakraftvunnen dom som hade meddelats av en domstol i Österrike, varigenom István Balogh dömdes till fängelse för ett brott som han begått och förpliktades att betala rättegångskostnaderna. Brottmålsförfarandet mot István Balogh i Österrike hade redan slutförts och hans rätt till översättning hade säkerställts i det målet. Domstolen fann därför att direktiv 2010/64 inte var tillämpligt på ett sådant förfarande om erkännande. ( 18 )
37.
Av allt det som sagts ovan följer att en handling såsom ett strafföreläggande enligt 407 § och följande punkter StPO utgör en ”väsentlig handling” i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2010/64. Således ska ett strafföreläggande översättas om den person till vilket det riktar sig inte förstår tyska.
2. Ytterligare anmärkningar angående rätten till översättning vid straffrättsliga förfaranden enligt artikel 3 i direktiv 2010/64
38.
Med hänsyn till följderna av den ståndpunkt som har framförts ovan, ska jag göra vissa ytterligare anmärkningar rörande rätten till översättning vid straffrättsliga förfaranden enligt artikel 3 i direktiv 2010/64, eftersom de kan vara till hjälp för domstolen vid prövningen av det mål som är anhängigt vid den nationella domstolen.
39.
Å ena sidan är denna rätt allmän, eftersom direktiv 2010/64 inte begränsar den personkrets som omfattas av det garanterade skyddet. Det enda krav som måste vara uppfyllt för att omfattas av skyddet är att de har uppmärksammats på att de är misstänkta eller tilltalade för att ha begått ett brott.
40.
Å andra sidan anges inte i direktiv 2010/64 till vilket språk de väsentliga handlingar som den som är misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott och inte förstår förfarandespråket ska översättas. Det är därför inte något som antyder att det måste vara personens modersmål. Tvärtom framgår det av artikel 3.4 i detta direktiv att syftet med översättningen är att de misstänkta eller tilltalade ska ”förstå vad de anklagas för”. Det förefaller därför möjligt att använda ett ”pivotspråk” som denna person förstår, så länge skälet för att använda ett sådant språk inte är godtyckligt.
41.
Närmare bestämt innebär sistnämnda bestämmelse att medlemsstaterna inte behöver översätta avsnitt i väsentliga handlingar som inte är relevanta för att de misstänkta eller tilltalade ska förstå vad de anklagas för. Däremot tillåter bestämmelsen inte att en misstänkt eller tilltalad, i stället för en översättning av en väsentlig handling, bara får kompletterande information om tillgängliga rättsmedel på ett språk personen förstår, vilket är vad som skett i det nationella målet. Vidare måste översättningen – oavsett vilket språk som väljs – enligt artikel 3.9 i direktiv 2010/64 hålla tillräckligt hög kvalitet för att garantera att förfarandet går rättvist till. Enligt artikel 3.5 i samma direktiv har den berörda personen möjlighet att klaga i enlighet med nationella bestämmelser, om översättningens kvalitet är otillräcklig eller om det inte ansetts finnas behov av översättning.
42.
Med avseende på tiden när översättningen ska föreligga följer det av artikel 1.2 i direktiv 2010/64 att rätten till översättning vid straffrättsliga förfaranden enligt artikel 3 i direktivet gäller från den tidpunkt när den berörda personen har gjorts medveten om att han eller hon är misstänkt eller anklagad för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena avslutas, vilket ska förstås som det slutgiltiga avgörandet av frågan om han eller hon har begått brottet, inbegripet, i tillämpliga fall, bestämning av påföljd och slutligt avgörande av eventuellt överklagande. En översättning av en väsentlig handling måste dock inte tillhandahållas samtidigt som den väsentliga handlingen, eftersom artikel 3.1 i nämnda direktiv anger att den berörda personen endast måste få en sådan översättning ”inom rimlig tid”. Trots detta är det knappast nödvändigt att anmärka att den berörda personen även måste ha en skälig tid att sätta sig in i och, vid behov, besvara innehållet i en väsentlig handling.
43.
När det gäller överträdelser av rätten till översättning föreskrivs inte i direktiv 2010/64 att medlemsstaterna ska vidta någon bestämd åtgärd. Detta innebär således att det står dem fritt att välja mellan de olika lösningar som är lämpliga för att uppnå målen med dessa bestämmelser beroende på de olika situationer som kan uppstå. ( 19 ) Detta kan exempelvis ske genom att bevilja en ansökan om att få inkomma med bestridande utan hinder av att tidsfristen löpt ut, ( 20 ) eller, om nödvändigt, att underlåta att tillämpa en nationell regel som fastställer en tidsfrist för att bestrida ett strafföreläggande. ( 21 )
44.
I alla händelser är det klart att en medlemsstat inte har rätt att åtala en person som inte förstår förfarandespråket genom att åberopa väsentliga handlingar som bör översättas men ännu inte har översatts för personen i fråga. Om detta vore möjligt skulle det inte bara innebära att direktivet fråntogs all praktisk verkan, utan det skulle också strida mot rätten till försvar och till en rättvis rättegång i enlighet med artikel 6 i Europakonventionen, som direktivet i praktiken är avsett att främja. Det bör därför ligga i medlemsstaternas intresse att säkerställa att denna ”rimliga tid”, inom vilken personer som är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott ska ha erhållit sådana översättningar, är så kort som möjligt.
45.
I beslutet om hänskjutande har den hänskjutande domstolen framfört sin uppfattning om vad ett brott mot artikel 3 i direktiv 2010/64 skulle medföra för rätten att bestrida strafföreläggandet. Enligt den hänskjutande domstolen skulle ett strafföreläggande som inte åtföljs av en översättning på nederländska av hela texten sakna verkan. Detta skulle i sin tur medföra att tidsfristen för att bestrida strafföreläggandet ännu inte skulle ha börjat löpa.
46.
På denna punkt vill jag erinra om att det följer av principen om processekonomi att medlemsstaterna i avsaknad av unionsbestämmelser har rätt att reglera domstolsförfarandet genom att sätta de tidsfrister de finner lämpliga. I överensstämmelse med likhetsprincipen bör dock personer som är misstänkta eller anklagade för att ha begått ett brott som inte förstår förfarandespråket, och därför söker åberopa sina rättigheter enligt direktiv 2010/64, inte missgynnas i jämförelse med personer som förstår detta språk och som, med hänsyn till samtliga omständigheter, mer sannolikt är medborgare i den medlemsstat som har väckt åtalet. ( 22 ) Jag delar därför den hänskjutande domstolens uppfattning att tidsfristen för att bestrida ett strafföreläggande inte bör börja löpa förrän denna person erhåller en tillfredsställande översättning av strafföreläggandet. Om tidsfristen var kortare skulle detta äventyra såväl rätten till försvar som effektivitetsprincipen. ( 23 )
IV. Förslag till avgörande
47.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Landgericht Aachen (Aachens regionala domstol) så, att artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden ska tolkas så, att en handling såsom ett strafföreläggande enligt 407 § och följande paragrafer Strafprozessordnung (Tysklands straffprocesslag) utgör en ”väsentlig handling” som följaktligen ska översättas om den person som handlingen riktar sig till inte förstår tyska.
( 1 ) Originalspråk: engelska.
( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, 2010, s. 1).
( 3 ) Europeiska rådet, ”Stockholmsprogrammet – ett öppet och säkert Europa i medborgarnas tjänst och för deras skydd” (EUT C 115, 2010, sidorna 1 och 10).
( 4 ) Bilaga till rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 2009, s. 3).
( 5 ) Se dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, och dom av den 9 juni 2016, Balogh, C‑25/15, EU:C:2016:423.
( 6 ) Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).
( 7 ) Dom av den 8 december 2016, Eurosaneamientos m.fl., C‑532/15 och C‑538/15, EU:C:2016:932, punkt 28 och där angiven rättspraxis.
( 8 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686.
( 9 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2014, Torresi, C‑58/13 och C‑59/13, EU:C:2014:2088, punkt 32 och där angiven rättspraxis.
( 10 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkterna 20 och 41.
( 11 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 27.
( 12 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkterna 47–50.
( 13 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 45.
( 14 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 61.
( 15 ) I detta avseende är begreppet dom ett vidsträckt begrepp enligt unionens system om domstolars behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Se, särskilt, artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), som anger att en ”dom” är ”varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut, förordnande om verkställighet, samt domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader”. Se, i detta sammanhang, dom av den 2 april 2009, Gambazzi, C‑394/07, EU:C:2009:219, punkt 23 och där angiven rättspraxis.
( 16 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 39 och där angiven rättspraxis.
( 17 ) Dom av den 15 oktober 2015, Covaci, C‑216/14, EU:C:2015:686, punkt 49.
( 18 ) Dom av den 9 juni 2016, Balogh, C‑25/15, EU:C:2016:423, punkterna 36–40.
( 19 ) Se, analogt, dom av den 17 juli 2008, Raccanelli, C‑94/07, EU:C:2008:425, punkt 50 och där angiven rättspraxis.
( 20 ) Se, exempelvis, dom av den 22 mars 2017, Tranca m.fl., C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228, punkt 51.
( 21 ) Se, för ett exempel på de nationella domstolarnas skyldighet enligt unionsrätt att underlåta att tillämpa den nationella bestämmelse som strider mot unionsrätten, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 42 och där angiven rättspraxis.
( 22 ) Se, för exempel som förvisso avser något annorlunda omständigheter, dom av den 24 november 1998, Bickel och Franz, C‑274/96, EU:C:1998:563, punkt 26, och dom av den 27 mars 2014, Grauel Rüffer, C‑322/13, EU:C:2014:189, punkt 20.
( 23 ) Se, angående tidsfristen för att bestrida ett strafföreläggande i förhållande till direktiv 2012/13, dom av den 22 mars 2017, Tranca m.fl., C‑124/16, C‑188/16 och C‑213/16, EU:C:2017:228, punkt 51.