FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PAOLO MENGOZZI
föredraget den 30 maj 2018 ( 1 )
Mål C‑430/16 P
Bank Mellat
mot
Europeiska unionens råd
”Överklagande – Skärpta sanktioner mot Islamiska republiken Iran – Sektorsspecifika åtgärder – Upptagande till sakprövning – Ikraftträdande av den gemensamma övergripande handlingsplanen under handläggningen vid Europeiska unionens tribunal – Inverkan på det berättigade intresset av att få saken prövad inom ramen för överklagandet till EU-domstolen – Inverkan på huruvida det fortfarande föreligger ett berättigat intresse av att få saken prövad av tribunalen – Anledning saknas att döma i saken – Artikel 275 FEUF – Tribunalens behörighet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) – Begreppet ’restriktiva åtgärder mot fysiska och juridiska personer’ – Artikel 263 fjärde stycket FEUF – Begreppet ’verkställighetsåtgärder’ – Artikel 215 FEUF – Begreppet ’nödvändighet’ – Proportionalitetsprincipen – Allmänna unionsrättsliga principer”
Innehållsförteckning
I. Bakgrund till tvisten
II. Förfarandet i tribunalen och den överklagade domen
III. Förfarandet i domstolen och parternas yrkanden
IV. Rättslig bedömning
A. Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning
1. Sammanfattning av parternas argument
2. Bedömning
a) Handlingsplanens verkningar
b) Bedömning in concreto av Bank Mellats berättigade intresse av att få sin sak prövad
B. I andra hand: Huruvida Bank Mellat fortfarande har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad i förfarandet vid tribunalen
C. Vidare subsidiär bedömning
1. Den fjärde och den femte grunden för överklagandet avseende rättsliga fel i bedömningen av villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF och i bedömningen av tribunalens behörighet
a) Den fjärde grunden avseende felaktig rättstillämpning i bedömningen av villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF
1) Den överklagade domen
2) Sammanfattning av parternas argument
3) Bedömning
b) Den femte grunden avseende felaktig rättstillämpning vid bedömningen av tribunalens behörighet
1) Den överklagade domen
2) Parternas argument samt bedömning
2. Grunderna för överklagandet i sak
a) Den första grunden avseende felaktig tolkning och tillämpning av nödvändighetskravet i artikel 215.1 FEUF
b) Den andra grunden avseende felaktig rättstillämpning i fråga om proportionalitetsprincipen
c) Den tredje grunden avseende felaktig rättstillämpning vid tribunalens bedömning att det omtvistade systemet överensstämde med allmänna rättsprinciper
V. Rättegångskostnader
VI. Förslag till avgörande
1.
Bank Mellat har i förevarande mål om överklagande yrkat att EU-domstolen ska dels upphäva europeiska unionens tribunals dom av den 2 juni 2016 Bank Mellat/rådet ( 2 ) (nedan kallad den överklagade domen), i vilken tribunalen ogillade den talan om ogiltigförklaring som Bank Mellat väckt mot artikel 1.15 i rådets förordning (EU) nr 1263/2012 av den 21 december 2012 om ändring av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran, ( 3 ) dels fastställa att artikel 1.6 i rådets beslut 2012/635/Gusp av den 15 oktober 2012 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran ( 4 ) inte är tillämplig.
I. Bakgrund till tvisten
2.
Av punkt 1 och följande punkter i den överklagade domen framgår att klaganden, Bank Mellat, är en iransk affärsbank. Inom ramen för de restriktiva åtgärder av individuell karaktär som införts för att förmå Islamiska republiken Iran att avsluta nukleär verksamhet som innebär en risk för spridning och framställning av kärnvapen (här nedan kallad nukleär spridning) uppfördes klagandens namn den 26 juli 2010 ( 5 ) för första gången på förteckningarna över enheter som bidrar till den iranska nukleära spridningen. Efter successiva regeländringar uppfördes klagandens namn på nytt på förteckningarna för åren 2010 och 2012. ( 6 )
3.
I brist på allvarligt menat engagemang från Irans sida under de förhandlingar som fördes ( 7 ) fann rådet det nödvändigt att vidta ytterligare restriktiva åtgärder genom att anta beslut 2012/635. Genom artikel 1.6 i detta beslut ändrades artikel 10 i beslut 2010/413. Förordning nr 1263/2012 antogs också i detta sammanhang och ändrade förordning nr 267/2012. I synnerhet artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012, ändrade artikel 30 i förordning nr 267/2012 genom att lägga till artiklarna 30a och 30b i denna förordning. ( 8 ) Det omtvistade systemet kan beskrivas på följande sätt.
4.
I sak föreskrivs i artikel 30 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse restriktioner för finansiella operationer mellan, å ena sidan, finans- och kreditinstitut och valutaväxlingskontor i Iran och deras filialer eller dotterbolag samt finans- och kreditinstitut och valutaväxlingskontor som kontrolleras av personer, enheter eller organ med hemvist eller säte i Iran och, å andra sidan, finansiella institutioner inom Europeiska unionen.
5.
Enligt artikel 30.2 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse tillåts enbart överföringar för humanitära ändamål, överföringar som avser personliga penningförsändelser, överföringar i samband med ett specifikt handelskontrakt, under förutsättning att sådana överföringar inte är förbjudna enligt förordning nr 267/2012, överföringar som avser diplomatiska eller konsulära beskickningar eller internationella organisationer, överföringar för betalningar för att tillgodose krav från eller mot iranska personer, enheter eller organ eller överföringar av liknande art samt överföringar som är nödvändiga för att fullgöra förpliktelser enligt andra typer av avtal.
6.
Det framgår av artikel 30.3–30.5 i förordning nr 267/2012, i dess ändrade lydelse, att överföringar av tillgångar som kan vara tillåtna enligt punkt 2 i samma artikel är, beroende på omständigheter och syfte och med tillämpning av olika trösklar, förenade med en skyldighet att anmäla överföringen i förväg eller att inhämta förhandstillstånd från behörig nationell myndighet.
7.
Artikel 30a i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse behandlar bland annat vissa restriktioner i fråga om överföringar som inte omfattas av artikel 30 i förordningen mellan, å ena sidan, iranska personer, enheter och organ och, å andra sidan, medborgare i unionen.
8.
Enligt artikel 30b.1 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse är restriktionerna i artiklarna 30 och 30a i förordningen inte tillämpliga när tillstånd beviljats enligt artiklarna 24–28a i förordningen.
9.
Artikel 30b.3 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse föreskriver att behöriga myndigheter ska, vid tillämpningen av artiklarna 30.3 b, 30.3 c och 30a.1 c, på de villkor som de anser lämpliga, ge tillstånd till överföring, såvida de inte har rimliga skäl att anta att den överföring för vilken tillstånd söks skulle utgöra en överträdelse av något av förbuden eller ett åsidosättande av någon skyldighet i denna förordning.
II. Förfarandet i tribunalen och den överklagade domen
10.
I ansökan som gavs in till tribunalens kansli den 15 mars 2013 yrkade Bank Mellat att tribunalen skulle dels ogiltigförklara artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012, dels fastställa att artikel 1.6 i beslut 2012/635 inte var tillämplig.
11.
Innan Bank Mellats yrkanden prövades i sak beslutade tribunalen att ex officio pröva sin egen behörighet att pröva Bank Mellats yrkande om att fastställa att artikel 1.6 i beslut 2012/635 inte vara tillämplig, vilket yrkande enligt banken skulle förstås som en invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF. Tribunalen fann att den saknade behörighet att pröva denna fråga. ( 9 ) Däremot fastställde tribunalen att den var behörig att pröva yrkandena avseende förordning nr 1263/2012. ( 10 )
12.
I fråga om dessa yrkanden fastställde tribunalen därefter att villkoren i artikel 263 FEUF var uppfyllda i detta fall. ( 11 ) Beträffande de bestämmelser som genom artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 hade ändrats eller införts i förordning nr 267/2012 fann tribunalen att endast artikel 30.1, 30.3 a, b och c och 30.5 i förordning nr 267/2012 i ändrad lydelse ingick i en regleringsakt som berörde sökanden personligen och som inte medförde genomförandeåtgärder. Tribunalen avvisade talan i övrigt.
13.
Tribunalen prövade slutligen om Bank Mellat hade haft ett berättigat intresse av att få saken prövad vid tidpunkten för talans väckande. ( 12 ) Trots att Bank Mellat redan omfattades av individuella restriktiva åtgärder, beträffande vilka artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 enligt rådets uppfattning inte medförde några ytterligare rättsverkningar, fann tribunalen att Bank Mellat efter upphävandet av nämnda individuella restriktiva åtgärder, som en följd av att domstolen hade ogillat överklagandet i målet rådet/Bank Mellat, ( 13 ) hade varit underkastad verkningarna av artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 och konstaterade att Bank Mellat därför hade ett berättigat intresse av att bestrida bestämmelsens lagenlighet inom de gränser som beskrivits i det föregående.
14.
I samband med prövningen i sak uttalade sig tribunalen om de fyra grunder som sökanden anfört. Som första grund gjorde banken gällande att det omtvistade systemet saknade rättslig grund enligt artikel 215 FEUF, eftersom det inte fanns något logiskt samband mellan systemet och det ändamål inom ramen för Gusp som systemet påstods eftersträva. Under den andra grunden gjordes det gällande att det omtvistade systemet saknade rättslig grund enligt artikel 215 FEUF, eftersom det var oproportionerligt i förhållande till det ändamål inom ramen för Gusp som systemet påstods eftersträva. Under den tredje grunden gjordes det gällande att det omtvistade systemet var oförenligt med allmänna unionsrättsliga principer och artikel 215.3 FEUF, eftersom det åsidosatte proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen, principen om förbud mot godtycklighet, motiveringsskyldigheten, kravet på att sanktioner ska innehålla nödvändiga rättsliga garantier samt principen om likabehandling. Som fjärde grund gjorde banken gällande att det omtvistade systemet åsidosatte dess rätt till egendom och till näringsfrihet, rätten till fri rörlighet för kapital samt proportionalitetsprincipen.
15.
Eftersom sökanden inte vann framgång med någon av dessa grunder, ogillade tribunalen talan.
III. Förfarandet i domstolen och parternas yrkanden
16.
Den 2 augusti 2016 överklagade Bank Mellat tribunalens dom. Banken har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 i dess helhet eller i den mån den är tillämplig på banken, förklara att artikel 1.6 i beslut 2012/635 inte är tillämplig på banken samt förplikta rådet att bära de rättegångskostnader som hänför sig till överklagandet och till förfarandet i tribunalen.
17.
Rådet har i sin svarsinlaga yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Bank Mellat att bära rättegångskostnaderna. Europeiska kommissionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, ( 14 ) som intervenerade till stöd för rådets yrkanden i tribunalen, framför samma yrkanden som rådet.
18.
Sökanden, rådet, Förenade kungariket och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen i domstolen den 10 januari 2018.
IV. Rättslig bedömning
19.
Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat fem grunder. Den första grunden avser tribunalens felaktiga tolkning och tillämpning av nödvändighetskravet i artikel 215 FEUF. Enligt den andra grunden gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning genom det inkorrekta konstaterandet att det omtvistade systemet var proportionerligt. Enligt den tredje grunden gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den fann att det omtvistade systemet var förenligt med allmänna unionsrättsliga principer. Enligt den fjärde grunden gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning såtillvida som den vid tolkningen av artikel 263 fjärde stycket FEUF inte gjorde en helhetsbedömning av huruvida artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 uppfyllde kraven i nämnda artikel 263 utan i stället gjorde en individuell bedömning av vart och ett av de olika element i det omtvistade system som bestämmelsen bidrog till att genomföra. Den femte grunden avser felaktig rättstillämpning vid bedömningen av den egna behörigheten, eftersom tribunalen fastställde att den saknade behörighet att pröva invändningarna mot artikel 1.6 i beslut 2012/635.
20.
Rådet anser för sin del att Bank Mellat saknar berättigat intresse av att få överklagandet prövat, eftersom det omtvistade systemet upphörde att gälla den 16 januari 2016, och att överklagandet därför bör avvisas.
A. Huruvida överklagandet kan tas upp till sakprövning
1. Sammanfattning av parternas argument
21.
Rådet bestrider att överklagandet kan tas upp till prövning och gör gällande att Bank Mellat saknar berättigat intresse av att lösa tvisten eftersom de angripna åtgärderna har ”upphört att gälla” eller ”återkallats” och därför, sedan den 16 januari 2016, inte längre kan ”tillämpas” på klaganden enligt den gemensamma övergripande handlingsplanen (nedan kallad handlingsplanen) ( 15 ) som överenskommits med Islamiska republiken Iran. Rådet har, med hänvisning till domen i målet Abdulrahim/rådet och kommissionen (nedan kallad domen Abdulrahim) ( 16 ) – vars tillämplighet det dock betvivlar i samband med icke individuella restriktiva åtgärder – framhållit att Bank Mellat inte skulle kunna dra fördel av detta överklagande med hänsyn bland annat till det omtvistade systemets allmänna natur. Det går inte att förvänta sig att rådet ändrar sitt beteende. När det gäller en eventuell talan om utomobligatoriskt ansvar för unionen innebär det förhållandet att tribunalen, även om domstolen skulle upphäva dess dom, slog fast att det allmänna systemet var lagenligt, att villkoret om ett tillräckligt tydligt brott mot unionsrätten inte är uppfyllt. Dessutom skulle Bank Mellat inte kunna göra gällande någon kränkning av dess goda namn och rykte, just på grund av det omtvistade systemets allmänna natur, avsaknaden av påstående om klagandens personliga medverkan till den bekämpade verksamheten och det förhållandet att Bank Mellat parallellt har varit föremål för ännu strängare individuella restriktiva åtgärder.
22.
Kommissionen ger i sak uttryck för tvivel om huruvida det finns ett berättigat intresse för Bank Mellat att överklaga domen och betonar att de individuella restriktiva åtgärder som banken var underkastad fram till domstolens dom i målet rådet/Bank Mellat ( 17 ) var ännu strängare mot banken, med resultatet att upphävandet av det allmänna system det är fråga om i överklagandet i vart fall var utan betydelse för Bank Mellat, som för övrigt har medgett att det omtvistade allmänna systemet inte har haft någon verklig inverkan på bankens situation. Det definitiva upphävandet av de individuella restriktiva åtgärderna som gällt för banken liksom återkallandet av det allmänna systemet har haft till syfte att häva alla eventuella rättsverkningar för Bank Mellat.
23.
Bank Mellat kan för sin del urskilja fyra tydliga fördelar som den fortfarande kan få av att det allmänna systemet upphävs trots att det har varit återkallat sedan den 16 januari 2016. Med hänvisning till domen Abdulrahim ( 18 ) framhåller Bank Mellat för det första att upphävandet skulle göra det möjligt att hindra rådet från att på nytt sätta sådana bestämmelser i kraft eller att anta liknande bestämmelser i framtiden. Detta skulle vara särskilt viktigt eftersom återkallelsen av det allmänna systemet endast är provisorisk. För det andra skulle Bank Mellat genom upphävandet behålla sina möjligheter att senare inkomma med en begäran om skadestånd. För det tredje hindrar inte avskaffandet av det allmänna systemet eller att dess giltighetstid löpt ut att Bank Mellat har ett berättigat intresse av att det fastställs att systemet är rättsstridigt, eftersom effekten av att systemet avskaffas eller att giltighetstiden löper ut inte är densamma som vid upphävande av systemet. ( 19 ) För det fjärde har det allmänna systemet haft negativa verkningar på bankens rykte på grund av det samband som rådet i det allmänna systemet slagit fast föreligger mellan bankerna och nukleär spridning, ( 20 ) och om systemet upphävdes skulle detta innebära en slags icke-ekonomisk gottgörelse i enlighet med domen Abdulrahim. ( 21 ) Vidare skulle värdet av en dom som bekräftar upphävandet av de individuella restriktiva åtgärderna kraftigt påverkas av att det allmänna systemet finns kvar. Bank Mellat hävdar vidare att ingen rättspraxis bekräftar kommissionens ståndpunkt att det berättigade intresset av att bestrida det allmänna systemets lagenlighet skulle försvinna genom den parallella förekomsten av ett system med individuella restriktiva åtgärder som uppges vara strängare.
2. Bedömning
24.
Enligt rättspraxis krävs det, för att ett berättigat intresse av att få saken prövad ska föreligga, att upphävandet av den angripna rättsakten i sig är ägnat att få rättsverkningar och att överklagandet således kan medföra en fördel för den part som har väckt talan. ( 22 ) Av detta följer att det, för att ett överklagande ska kunna tas upp till prövning i sak, inte endast krävs att klaganden befinner sig i en särskild situation i förhållande till den akt vars lagenlighet han vill bestrida utan även att upphävandet av denna akt skulle påverka hans rättsliga situation positivt. Hans intresse kan uttryckas i ekonomiska termer men också i termer av faktiskt intresse eller rättsskydd. ( 23 ) Det är detta krav eller denna nödvändighet som gör det berättigat att vända sig till en unionsdomstol. Om klaganden inte kan få någon fördel av ett eventuellt bifall till överklagandet, finns däremot inget berättigat anspråk på domstolsprövning.
25.
Intresset av att få saken prövad, som är det väsentliga och främsta villkoret för varje talan, ( 24 ) måste, med hänsyn till syftet med talan, föreligga när talan väcks. Saknas ett sådant intresse, kan talan avvisas. ( 25 ) Intresset måste, när talan väcks, ha uppkommit och vara aktuellt, ( 26 ) och det måste sedan bestå ända fram till dess att domstolen avgör målet. Är så inte fallet kan domstolen besluta att inte pröva målet, eftersom talan inte längre uppfyller kravet på att kunna leda till ett förmånligt resultat för den part som väckt talan. ( 27 ) Samma förutsättningar gäller för prövning av ett överklagande. ( 28 )
26.
För att bedöma Bank Mellats intresse av att få saken prövad är det nödvändigt att i första hand bedöma handlingsplanens verkliga effekter på de omtvistade rättsakterna, varvid det dock står klart att domstolen redan har godtagit att en klagandes intresse av att få saken prövad inte nödvändigtvis försvinner därför att verkningarna av den akt som angrips av klaganden upphör under målets handläggning. ( 29 )
27.
Meningsutbytet mellan parterna gällde framför allt frågan huruvida Bank Mellat med framgång kunde åberopa lärdomarna av domen Abdulrahim, ( 30 ) eftersom den domen, såsom rådet underströk, meddelades trots att individuella restriktiva åtgärder hade avskaffats medan målet behandlades i tribunalen. Omständigheterna i det nu aktuella överklagandet skiljer sig från omständigheterna i det mål som gav upphov till den domen i två hänseenden. För det första är det omtvistade systemet ett allmänt system och inte en restriktiv åtgärd med individuella verkningar för Bank Mellat på grund av att banken förekom på förteckningar över enheter med tillgångar som skulle frysas. Vidare angavs i domen Abdulrahim ( 31 ) under vilka förutsättningar klagandens intresse av att föra talan i saken kan bestå under handläggningen i tribunalen, trots att de angripna rättsakterna avskaffats, eftersom det här gällde att ta ställning till Bank Mellats intresse av att föra talan i saken vid den tidpunkt då tribunalens dom överklagades.
28.
Jag tror inte att intresset av att föra talan i saken ska bedömas på olika sätt beroende på om den omtvistade rättsakten utgör en individuell restriktiv åtgärd eller härrör från ett mera allmänt system av restriktiva åtgärder, vilket är fallet i fråga om det omtvistade systemet. Den avgörande omständigheten är enligt min uppfattning om klaganden kan uppnå en fördel genom sin talan. Det är denna idé om en fördel som får mig att tro att förekomsten av ett berättigat intresse av att få saken prövad inte nödvändigtvis ska bedömas strängare i en situation då detta intresse försvinner under handläggningen i tribunalen. Med andra ord bör domstolen inte nöja sig med att konstatera att en rättsakt avskaffats innan målet om överklagande hunnit anhängiggöras och därav dra slutsatsen att det saknas ett intresse av att få saken prövad, utan i stället undersöka om klaganden fortfarande skulle kunna få en fördel av domstolens prövning oaktat vad som ibland kunde likna en konfiskation av tvisteföremålet genomförd av den institution som var upphov till den omtvistade rättsakten.
29.
Efter dessa klarlägganden gäller det att fastställa verkningarna av 2016 års handlingsplan för det omtvistade systemet för att sedan ta ställning till om Bank Mellat fortfarande kan anse sig få någon fördel av sitt överklagande.
a) Handlingsplanens verkningar
30.
Bank Mellats situation i förhållande till de restriktiva åtgärder som träffat banken är som följer. De individuella restriktiva åtgärderna har definitivt upphävts genom att domstolen avslog rådets överklagande i domen av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat, ( 32 ) och i vart fall berörde åtgärderna inte längre klaganden sedan den 16 januari 2016 på grund av handlingsplanen. Beträffande det allmänna systemet, vars lagenlighet klaganden vill bestrida, upphörde det redan den 16 januari 2016 att tillämpas på Bank Mellat. Överklagandet skedde den 2 augusti 2016. Emellertid tror jag inte, som jag redan framhållit ovan, att bedömningen av det berättigade intresset av att få saken prövad bör ta slut på detta stadium av resonemanget.
31.
Handlingsplanen skapade en viss avspänning i relationerna mellan Islamiska republiken Iran och det internationella samfundet som för unionen ledde till ett åtagande att ”upphäva alla … sanktioner” ( 33 ) och ”samtliga kärnteknikrelaterade ekonomiska och finansiella restriktiva åtgärder” ( 34 ) och att ”upphöra med samtliga unionens kärnteknikrelaterade ekonomiska och finansiella sanktioner”. ( 35 ) I artikel 1.17 i beslut 2015/1863 upphävs de däri uppräknade åtgärderna. Artikel 1.15 i förordning nr 2015/1861 ledde uttryckligen till att artiklarna 30, 30a, 30b, 31 och 33–35 i förordning 267/2012 i dess ändrade lydelse inte längre skulle gälla. Med andra ord hade det allmänna system som Bank Mellat ville få upphävt i tribunalen redan avskaffats. Enligt artikel 1 i beslut 2016/37 blev beslut 2015/1863 och, följaktligen, ( 36 ) förordning 2015/1861 tillämpliga den 16 januari 2016, vilket var tidpunkten då upphävandet av åtgärderna i fråga fick effekt.
32.
Även om de rättsakter som genomför handlingsplanen upphäver sanktionerna och de restriktiva ekonomiska och finansiella åtgärderna, framgår den provisoriska karaktären av ett sådant beslut tydligt av samma rättsakter, eftersom ”åtagandet att upphäva alla unionens kärnteknikrelaterade sanktioner, i enlighet med den gemensamma övergripande handlingsplanen, … [inte] hindrar … unionen från att återinföra sanktioner om Iran i väsentlig grad skulle underlåta att fullgöra sina åtaganden enligt den gemensamma övergripande handlingsplanen”. ( 37 )
33.
I ett sådant sammanhang tror jag inte att klagandens berättigade intresse av att få sin sak prövad skiljer sig från intresset hos varje annan klagande som begär upphävande av en rättsakt som avskaffats under handläggningens gång. De omtvistade åtgärderna skulle faktiskt kunna ”återinföras” av rådet om relationerna med Iran försämrades. Emellertid skulle ett sådant återinförande enligt min mening kräva att det antogs minst en ny rättsakt som i så fall klaganden i princip skulle kunna angripa.
34.
Det förhållandet att upphävandet av det allmänna systemet endast är provisoriskt är således, å ena sidan, inte i sig ett tillräckligt skäl för att Bank Mellat ska anses ha ett berättigat intresse av att få sin sak prövad inom ramen för detta överklagande. Å andra sidan medför det förhållandet att rättsverkningarna av det omtvistade systemet har upphört inte nödvändigtvis att Bank Mellats berättigade intresse av att agera bortfaller. ( 38 )
b) Bedömning in concreto av Bank Mellats berättigade intresse av att få sin sak prövad
35.
Det framgår emellertid av domstolens praxis att frågan huruvida en klagande fortfarande har ett berättigat intresse att få sin sak prövad ska bedömas in concreto, med hänsyn tagen bland annat till följderna av den påstådda rättsstridigheten och karaktären av den skada den uppges ha orsakat. ( 39 ) Domstolen har nämnt flera hypotetiska situationer då en klagande fortfarande kan anses ha ett berättigat intresse av att begära upphävande av en rättsakt. Han kan ha kvar ett sådant intresse för att få sin situation återställd, för att förmå den som utformat den angripna rättsakten att i framtiden göra lämpliga ändringar och att på så sätt undvika risken för en upprepning av den rättsstridighet som rättsakten påstås vara behäftad med eller som grund för en eventuell ansvarstalan. ( 40 )
36.
Det gäller alltså att i det aktuella fallet mycket konkret fastställa om Bank Mellat fortfarande kan, vilket banken påstår, utnyttja de fördelar som dess överklagande skulle kunna medföra för banken.
37.
Om man, för det första, antar att handlingsplanens verkningar för det omtvistade systemet kan likställas med de verkningar som följer av ett avskaffande, har domstolen alltid klart framhållit att avskaffandet inte är ett erkännande av rättsaktens rättsstridighet och att det därför har verkan ex nunc, medan en dom om upphävande retroaktivt upphäver rättsakten som därefter anses aldrig ha existerat. ( 41 ) Här uppkommer en svårighet för Bank Mellats berättigade intresse av att få sin sak prövad, eftersom det omtvistade systemet utgjorde ett tillägg till tidigare redan existerande restriktiva individuella åtgärder och därför inte fick någon direkt inverkan på Bank Mellats situation. Kronologiskt sett uppfördes Bank Mellat på förteckningarna den 26 juli 2010 ( 42 ) och detta uppförande upphävdes definitivt den 18 februari 2016, fastän det inte längre hade några verkningar sedan den 16 januari 2016.
38.
De rättsakter som Bank Mellat sökt få förklarade rättsstridiga inom ramen för den överklagade domen omfattar en period från år 2012 till den 16 januari 2016.
39.
Medan de individuella restriktiva åtgärderna ledde till en frysning av klagandens tillgångar, begränsade sig det allmänna systemet till att inskränka överföringar av tillgångar mellan unionens och Irans banker och finansinstitut genom att i allmänhet göra dem till föremål för bestämmelser om anmälan i förväg eller förhandstillstånd. Emellertid kunde Bank Mellat, som omfattades av de individuella restriktiva åtgärderna, i vart fall inte göra anspråk på någon överföring enligt villkoren i de omtvistade rättsakterna, eftersom undantag från de restriktioner som grundade sig på individuella åtgärder reglerades av rättsakter som definierade och genomförde dessa åtgärder. Därför grundades de betydande negativa följder som Bank Mellat åsamkades på rättsstridiga individuella restriktiva åtgärder som hade tillämpats mot banken och inte på det allmänna systemet som tidsmässigt sammanföll med de individuella restriktiva åtgärderna och som därför enligt min bedömning inte förändrade klagandens rättsliga situation. Bank Mellat förefaller för övrigt medge detta genom att förklara att banken ”inte kunde förebringa bevis om de konkreta verkningarna av det finansiella embargot eftersom … denna åtgärd inte hade den minsta verkan på grund av att det förelåg ett olagligt utpekande”. ( 43 )
40.
För det andra är det också under dessa speciella omständigheter svårt att grunda Bank Mellats fortsatt berättigade intresse av att få sin sak prövad på möjligheten av ett återupprättande eller ersättning för liden skada, som ett erkännande av att det allmänna systemet varit rättsstridigt skulle kunna utgöra, ( 44 ) och detta av två väsentliga skäl.
41.
Å ena sidan, i motsats till vad Bank Mellat uppger, har detta system inte innefattat beskyllningar mot banken, eftersom en tillämpning av systemet inte utgjorde en sanktion mot ett beteende som just Bank Mellat personligen gjort sig skyldig till eller en misstanke om deltagande i nukleär spridning. Jag anser snarare, liksom rådet och i linje med tribunalens bedömning, ( 45 ) att det omtvistade systemet infördes för att förhindra att tillgångar som överfördes av banker som Bank Mellat bidrog till nukleär spridning, även utan att bankerna hade kännedom om detta. Jag tror därför inte att det omtvistade systemet i och för sig kunde skada Bank Mellats rykte, jämförbar med den som det var fråga om i målet Abdulrahim ( 46 ) och som i förekommande fall skulle kunna ge rätt till gottgörelse.
42.
Vidare och i vilket fall som helst hindrar konstaterandet ovan, att det allmänna systemet inte hade någon effekt på klaganden, att bankens rykte kan anses ha skadats.
43.
För det tredje tror jag inte, med hänsyn till föregående överväganden, att domstolen skulle kunna komma fram till att Bank Mellat har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad av det skälet att ett konstaterande av att det allmänna systemet var rättsstridigt utgör grund för en eventuell ansvarstalan. Även om jag inte kan ansluta mig till rådets argument att redan existensen av den överklagade domen, i vilken tribunalen ogillade klagandens talan mot de omtvistade rättsakterna, skulle räcka för att konstatera att villkoret för unionens utomobligatoriska ansvar och som innebär att det ska finnas ett tillräckligt tydligt åsidosättande av unionsrätten, i vart fall inte är uppfyllt här, måste det ändå konstateras att möjligheten att en eventuell ansvarstalan skulle bli framgångsrik, i avsaknad av rättsverkningar av de omtvistade rättsakterna för klaganden, inte kan anses utgöra en sådan ”fördel” för banken som enligt domstolens praxis styrker ett berättigat intresse av att få saken prövad.
44.
För det fjärde återstår den sista hypotesen, det vill säga att det bör fastställas att Bank Mellats fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad för att förmå rådet att göra lämpliga ändringar och på så vis undvika risken för en upprepning av den rättsstridighet som påstås ha präglat de omtvistade rättsakterna. ( 47 ) Denna hypotes som domstolen godtagit har enligt min mening fått en alltför omfångsrik formulering. Varje part har ett objektivt intresse av att en rättsstridighet inte upprepas och detta utgör en fördel som kan föreligga i vilket sammanhang som helst. Men att tolka denna hypotes så extensivt skulle ytterst leda domstolen till att inte längre låta förfarandet påverkas av att tvisteföremålet försvunnit. Det är därför som det måste krävas att klaganden på ett tydligt sätt visar att det föreligger en risk för en upprepning av den åberopade rättsstridigheten. Enligt min uppfattning leder det förhållandet att Bank Mellat inte har berörts i sina rättigheter av genomförandet av det omtvistade systemet till att villkoret avseende risken för upprepning försvinner. Det är sant att det, med hänsyn till att de restriktiva åtgärderna mot Islamiska republiken Iran avskaffats provisoriskt, finns en risk för att dessa åtgärder aktualiseras på nytt, såsom klaganden har gjort gällande. Emellertid skulle Bank Mellat, om åtgärderna åter aktiverades, således för första gången få vidkännas de konkreta följderna av dessa åtgärder.
45.
Vid en samlad bedömning av dessa skäl finner jag, i första hand, att det bör konstateras att klaganden inte har något berättigat intresse av att få sitt överklagande prövat i sak och att överklagandet därför ska avvisas på grund av bristande talerätt. Under dessa förhållanden kommer följande synpunkter att framläggas enbart i andra hand och med nödvändighet bli mer kortfattade.
B. I andra hand: Huruvida Bank Mellat fortfarande har ett berättigat intresse av att få sin sak prövad i förfarandet vid tribunalen
46.
Även om jag har funnit att Bank Mellat saknar berättigat intresse av att få sin sak prövad i det pågående överklagandeförfarandet, kan, om domstolen inte skulle dela denna uppfattning, frågan huruvida det fortfarande föreligger ett berättigat intresse för Bank Mellat i den ogiltighetstalan som förts vid tribunalen utgöra en första fråga som måste besvaras.
47.
På den punkten finner jag det överraskande att tribunalens dom av den 2 juni 2016 visserligen nämner domstolens dom av den 18 februari 2016 som fastställer upphävandet av de individuella restriktiva åtgärderna avseende klaganden ( 48 ) och innehåller specifika uttalanden om klagandens intresse av att få sin sak prövad vid den tidpunkt då talan väcktes ( 49 ), men inte alls hänvisar till handlingsplanen som fick full verkan redan den 16 januari 2016.
48.
Att verkningarna av denna plan inte beaktades i förening med påståendet att klaganden hade fullt ut underkastats det omtvistade systemet alltifrån den 18 februari 2016 ( 50 ) utgör brister i tribunalens resonemang angående klagandens berättigade intresse av att få sin sak prövad, som det ankom på tribunalen att pröva, eventuellt ex officio, och detta gällde inte endast förekomsten av ett sådant intresse när talan väcktes utan också dess fortbestånd under hela förfarandet.
49.
Det var först som svar på en muntlig fråga från domstolen som parterna slutligen tog ställning till att tribunalen inte hade beaktat handlingsplanens betydelse för Bank Mellats berättigade intresse av att få sin sak prövad i förfarandet vid tribunalen. Oavsett om parterna enhälligt anser att tribunalen inte har beaktat handlingsplanens verkningar eller om de hyser tvivel om huruvida verkningarna beaktats, så är det bara Bank Mellat som hävdar att tribunalen, med tillämpning av de principer som domstolen har slagit fast i domen Abdulrahim, ( 51 ) i alla fall borde ha konstaterat att det fanns ett kvarvarande intresse av att tribunalen skulle pröva saken på grund av de fördelar som banken alltjämt kunde få av sin talan. Enligt Bank Mellat skulle ett upphävande ex tunc av de individuella restriktiva åtgärderna ha medfört att banken underställts det allmänna systemet från dess ikraftträdande.
50.
Samma resonemang som det som förts angående Bank Mellats berättigade intresse av att få sin sak prövad när domen överklagades får mig att konstatera att detta intresse försvann under förfarandet vid tribunalen, eftersom den kombinerade effekten av handlingsplanen och av att de individuella restriktiva åtgärderna tidsmässigt sammanföll med det allmänna systemet med restriktioner innebär att det omtvistade systemet inte har haft någon reell inverkan på klagandens rättsliga situation, vilket inte gör det möjligt att tänka sig att Bank Mellat skulle kunna få någon fördel av sin talan vid tribunalen.
51.
På så vis innefattar den överklagade domen en felaktig rättstillämpning eftersom den i punkt 77 anger att ”[o]m det … skulle konstateras att sökanden inte har ett berättigat intresse av att få lagenligheten av artikel 1.15 i den angripna förordningen prövad, skulle det innebära att dess rätt till ett effektivt domstolsskydd åsidosattes, eftersom sökanden, sedan de individuella restriktiva åtgärder den omfattas av definitivt upphör, kommer att drabbas av effekterna av det omtvistade systemet men inte kommer att kunna väcka talan om ogiltigförklaring av artikel 1.15 i den angripna förordningen, på grund av att talefristen då har löpt ut”. I motsats till vad tribunalen anförde var ogiltigförklaringen av denna artikel inte ägnad att medföra några rättsliga konsekvenser för Bank Mellat. ( 52 )
52.
Följaktligen bör domstolen, om den tar upp överklagandet till prövning, rikta invändningar mot den överklagade domen på grund av det grundläggande rättsliga fel som den innehåller i fråga om bedömningen av Bank Mellats berättigade intresse av att få sin sak prövad efter handlingsplanens ikraftträdande, och själv förklara att det saknas anledning att döma i saken i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkt 24 i detta förslag till avgörande.
C. Vidare subsidiär bedömning
1. Den fjärde och den femte grunden för överklagandet avseende rättsliga fel i bedömningen av villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF och i bedömningen av tribunalens behörighet
a) Den fjärde grunden avseende felaktig rättstillämpning i bedömningen av villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF
1) Den överklagade domen
53.
I punkt 44 och följande punkter i den överklagade domen fann tribunalen att Bank Mellat uppfyllde villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF för att dess begäran om ogiltigförklaring skulle kunna tas upp till sakprövning. Efter att ha förklarat att artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 utgjorde en regleringsakt ( 53 ) erinrade tribunalen om kraven i artikel 263 fjärde stycket FEUF, så som de tillämpats i rättspraxis. I det hänseendet framhöll tribunalen att villkoret för att Bank Mellat skulle kunna angripa en sådan rättsakt endast kunde anses vara uppfyllt om det visats att den ifrågasatta rättsakten hade direkt inverkan på bankens rättsliga ställning och inte lämnade dem till vilka akten riktade sig och som skulle genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning. ( 54 ) Vidare förklarade tribunalen att en regleringsakt som har direkt inverkan på en fysisk eller juridisk persons rättsliga ställning inte får kräva genomförandeåtgärder om den ska kunna angripas inför en unionsdomstol. ( 55 )
54.
Tribunalen erinrade om innehållet i den analys som den måste göra och övergick därefter till en separat undersökning av bestämmelserna i artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012. Tribunalen ansåg att Bank Mellat i egenskap av iranskt finansinstitut inte påverkades direkt av artikel 30a i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse och att dess talan, i den mån den grundade sig på denna bestämmelse, därför borde avvisas. ( 56 ) Tribunalen fann vidare att artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse gav de nationella myndigheter som hade mottagit en begäran om överföring ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida den aktuella överföringen skulle kunna utgöra en överträdelse av något av förbuden eller ett åsidosättande av någon skyldighet i förordning nr 267/2012, vilket innebar att Bank Mellat inte kunde påstå sig vara direkt berörd av artikel 30b.3 första stycket, som dessutom innehöll genomförandebestämmelser. Bank Mellats talan ansågs alltså böra avvisas såvitt den gällde artikel 30b.3 första stycket förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse. ( 57 )
55.
Tribunalen fann vidare att artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012, utan att innehålla några genomförandeåtgärder, direkt berörde Bank Mellat i tre andra hänseenden: artikel 30.1 (om förbud mot överföringar utan möjlighet till tillstånd), artikel 30.3 a, tillsammans med artikel 30.5 (om krav på förhandsanmälan för vissa överföringar som inte är föremål för bedömning av de nationella myndigheterna) samt artikel 30.3 b och c, tillsammans med artikel 30.5 (om skyldigheten, utan prövning av de nationella myndigheterna och utan genomförandeåtgärder, att inleda ett tillståndsförfarande för överföringar över en viss nivå) i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse. ( 58 )
56.
Tribunalen ansåg därför att Bank Mellats begäran skulle tas upp till prövning i den mån den riktade sig mot de tre bestämmelser som avses i föregående punkt. ( 59 )
2) Sammanfattning av parternas argument
57.
I huvudsak har Bank Mellat kritiserat tribunalen för att inte ha gjort en korrekt bedömning av kravet på direkt påverkan i artikel 263 fjärde stycket FEUF med avseende på artikel 30a i förordning 267/2012 i dess ändrade lydelse. Banken hävdar att det inte var möjligt för tribunalen att bedöma denna bestämmelse isolerat, eftersom det var det omtvistade systemet i dess helhet som direkt berörde banken. En undersökning av artikel 30a tillsammans med artikel 30 i förordningen borde ha föranlett tribunalen att konstatera att artikel 30a kompletterade artikel 30 och att det rörde sig om bestämmelser som hörde ihop. I vart fall borde analysen av artikel 30a i förordning nr 267/2012, även om den gjordes isolerat, leda till konstaterandet att Bank Mellat direkt påverkades av denna bestämmelse.
58.
Bank Mellat bestrider den bedömning som ledde till att tribunalen avvisade talan i den del den riktade sig mot artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse. Denna artikel påverkade direkt Bank Mellat, eftersom den utgjorde en väsentlig bestämmelse inom det allmänna system som skapats genom artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012, där bestämmelsen inte hörde hemma, och eftersom den gav de nationella myndigheterna befogenhet att förbjuda vissa transaktioner och att på så sätt försvaga bankens kommersiella ställning. Dessa myndigheter saknade utrymme för skönsmässig bedömning enligt denna bestämmelse, vilken ska tillämpas automatiskt, eftersom det utrymme för skönsmässig bedömning som de eventuellt hade inte kunde utövas förrän i ett senare skede. Artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse innefattade inga genomförandeåtgärder eftersom den gav de nationella myndigheterna rätt att göra sin bedömning omedelbart och automatiskt och den därmed fick rättsverkningar utan att det behövdes någon mellankommande akt från myndigheternas sida. Bank Mellat framhåller att banken inte borde befinna sig i en situation där det, för att få tillträde till domstol, var nödvändigt att först bryta mot reglerna i fråga.
59.
I andra hand åberopar Bank Mellat att banken vid tribunalen gjorde gällande att den var individuellt berörd av det allmänna systemet eftersom den tillhörde en kategori som avsågs med regleringen, vilket varken prövades av tribunalen eller i vilket fall som helst avslogs utan motivering.
60.
Slutligen har Bank Mellat hävdat att den separata behandlingen av bestämmelserna som tribunalen genomförde försvagade tribunalens analys när det gällde villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF och begränsade domstolsprövningen till att endast gälla vissa bestämmelser. Även om tribunalen hade kunnat behandla de olika komponenterna i det allmänna systemet för sig, borde den ha framhållit att de var förbundna med varandra och att det var omöjligt att skilja dem åt vid en eventuell ogiltigförklaring.
61.
Rådet, kommissionen och Förenade kungariket anser att tribunalens analys av villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte utgör en felaktig rättstillämpning såvitt gäller artiklarna 30a och 30b.3 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse. Förenade kungariket anser ändå för sin del, som svar på en fråga från domstolen, att tribunalen borde ha fastställt, å ena sidan, att Bank Mellats talan riktades mot en lagstiftningsakt och inte en regleringsakt och, å andra sidan, att denna talan borde ha avvisats i sin helhet, även för att den riktades mot de andra komponenterna i det allmänna systemet i artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 utan att Bank Mellat berördes direkt och personligen.
3) Bedömning
62.
Som en preliminär anmärkning noterar jag att tribunalens klassificering av förordning nr 1263/2012 som en ”regleringsakt” enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF inte har bestritts av klaganden. ( 60 ) Det finns ingen anledning att återkomma till den saken, och följande bedömning grundar sig därför på att det rör sig om en regleringsakt.
63.
I fråga om en sådan akt ställer artikel 263 fjärde stycket FEUF upp två villkor för att en begäran om ogiltigförklaring ska kunna prövas nämligen att klaganden måste vara direkt berörd av den angripna akten och akten får inte innefatta genomförandeåtgärder.
64.
Parterna har diskuterat lämpligheten av att bedöma iakttagandet av dessa två villkor genom att särskilja de olika komponenterna av det omtvistade systemet snarare än att bedöma dem tillsammans, såsom Bank Mellat förordar. Jag vill erinra om att bankens talan vid tribunalen var speciell såtillvida som den formellt angrep endast en bestämmelse – artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 – som i sig innehöll tre artiklar med 6, 3 respektive 5 punkter och många underparagrafer. Jag anser att tribunalens bedömningsmetod under dessa förhållanden var berättigad, som jag ska visa i slutet av min bedömning.
65.
Tribunalens resonemang om artikel 30a i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse uppvisar inte några felaktigheter i den rättsliga bedömningen. I artikeln anges uttryckligen att den gäller situationer som inte omfattas av – särskilt det personliga – tillämpningsområdet för artikel 30 i förordningen. ( 61 ) Det är emellertid klart att Bank Mellat i egenskap av iransk bank omfattades av det allmänna förbudet mot överföring av tillgångar enligt artikel 30.1 a i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse och därför inte omfattades av de åtgärder som avses i artikel 30a i förordningen. En part som inte faller under en bestämmelses tillämpningsområde har svårt att visa att den är direkt berörd av bestämmelsen enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. Bank Mellats argument att tribunalen borde ha behandlat detta villkor med beaktande av samtliga bestämmelser i artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 är i vart fall verkningslöst, eftersom artikel 30a i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse inte påverkade bankens rättsliga ställning.
66.
Artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse syftade till att klargöra under vilka villkor den allmänna regeln i artikel 30 i samma förordning ( 62 ) – det vill säga ett principiellt förbud mot överföringar men förenat med undantag beroende på anmälan eller tillstånd före överföringarna – ska genomföras konkret. Den anger att ”de behöriga myndigheterna [ska], på de villkor som de anser vara lämpliga, ge tillstånd till överföring, såvida de inte har rimliga skäl att anta att den överföring för vilken tillstånd söks skulle utgöra en överträdelse av något av förbuden eller ett åsidosättande av någon skyldighet i [förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse]”. Följaktligen gör artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse de avsedda överföringarna i vilket fall som helst beroende av tillstånd som utfärdas automatiskt av de nationella myndigheterna, om det inte finns misstanke om kringgående av reglerna i det omtvistade systemet, och som i motsatt fall vägras av dessa myndigheter efter det att de gjort sin skönsmässiga bedömning.
67.
När det gäller villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF att klaganden måste vara direkt berörd av den akt som angrips finner jag det svårt på grund av bestämmelsens sammansatta karaktär att anse att villkoret är uppfyllt i fråga om den allmänna bestämmelsen, det vill säga artikel 30 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse, men inte med avseende på den bestämmelse som anger den konkreta tillämpningen, det vill säga artikel 30b.3 första stycket i förordningen. Jag medger att jag har vissa tvivel när det gäller tribunalens hållning på denna punkt som tycks mig grundad på en sammansmältning av två separata villkor och som lett till att klaganden, eftersom de nationella myndigheternas beslut var nödvändiga enligt artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse, inte kunde vara direkt berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
68.
Denna nya felaktiga rättstillämpning skulle kanske inte få några följder om det åtminstone kunde bekräftas att artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 är en bestämmelse som innehåller genomförandeåtgärder. Jag kommer nu till analysen av det andra villkoret i artikel 263 fjärde stycket in fine FEUF.
69.
Domstolens numera fasta rättspraxis, som senast avspeglats i domarna Industrias Quimicas del Vallés/kommissionen ( 63 ) och European Union Copper Task Force/kommissionen, ( 64 ) kräver i sak att uttrycket ”som inte medför genomförandeåtgärder” tolkas i ljuset av ändamålet med artikel 263 fjärde stycket FEUF, som är att undvika att en enskild person tvingas bryta mot lagen för att få tillträde till domstol. När en regleringsakt innehåller genomförandeåtgärder, är domstolskontrollen av att unionsrätten iakttas säkerställd oberoende av om åtgärderna härrör från unionen eller medlemsstaterna, och de rättssökande är då skyddade mot tillämpning av den berörda akten genom att de kan angripa de genomförandeåtgärder som ingår i denna akt. När genomförandet ankommer på medlemsstaterna, kan de rättssökande vid de nationella domstolarna göra gällande att den grundläggande akten inte är lagenlig och få dem att med stöd av artikel 267 FEUF vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande. För att bedöma om en regleringsakt innehåller genomförandeåtgärder måste man därför beakta vilken ställning den person har som åberopar rätten att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF. Man måste dessutom enbart grunda sig på föremålet för talan, och det faktum att åtgärderna har eller inte har automatisk karaktär saknar betydelse.
70.
Med hänsyn till denna rättspraxis skulle jag vara benägen att anse att, om det är fråga om att försäkra Bank Mellat om ett sådant domstolsskydd som krävs för att uppfylla det sista villkoret i artikel 263 fjärde stycket FEUF, så förefaller tribunalen ha dragit en rimlig slutsats genom att betona nödvändigheten av ett beslut av de nationella domstolarna att tillåta, eller i förekommande fall vägra, den avsedda överföringen, eftersom klaganden i så fall skulle ha haft alla möjligheter att vid nationell domstol motsätta sig ett nationellt beslut att vägra överföringen utan att för den skull vara tvungen att själv bryta mot unionsrätten.
71.
Slutsatsen att talan skulle avvisas i den mån den var riktad mot artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 bestyrker att tribunalen agerade korrekt när den prövade varje bestämmelse för sig mot bakgrund av artikel 263 fjärde stycket FEUF. Om tribunalen hade haft att uttala sig om huruvida villkoren i denna artikel var uppfyllda i fråga om artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 i dess helhet, skulle då det förhållandet att Bank Mellat uppenbart uppfyllde villkoren i artikel 30 i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse ha getts företräde? Eller borde tribunalen tvärtom ha avvisat talan i dess helhet på grund av att det fanns två problematiska bestämmelser, varav den ena inte direkt berörde klaganden (artikel 30a i förordningen) och den andra omfattade genomförandebestämmelser (artikel 30b.3 första stycket i samma förordning)? Dessa frågor är mycket svåra att besvara, och den lösning som tribunalen slutligen valde framstår som väl avvägd eftersom den både respekterade Bank Mellats talerätt och garanterade en konsekvent tillämpning ( 65 ) av villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF.
72.
Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
b) Den femte grunden avseende felaktig rättstillämpning vid bedömningen av tribunalens behörighet
1) Den överklagade domen
73.
I punkt 25 och följande punkter i den överklagade domen uppehöll sig tribunalen vid sin egen behörighet att besluta om den tredje delen av Bank Mellats yrkanden som syftade till en förklaring att artikel 1.6 i beslut 2012/635 ( 66 ) inte var tillämplig på banken. Efter att ha erinrat om ordalydelsen i artiklarna 263 fjärde stycket FEUF, 275 FEUF och 277 FEUF framhöll tribunalen att artikel 1.6 i beslut 2012/635 var en bestämmelse hänförlig till Gusp enligt artikel 275 FEUF. ( 67 ) Tribunalen framhöll att undantaget från regeln om domstolens behörighet i artikel 275 ska tolkas strikt. Därefter slog tribunalen fast att åtgärderna i artikel 1.6 i beslut 2012/635 var åtgärder av allmänt slag, vilkas tillämpningsområde bestämdes enligt objektiva kriterier och inte med hänvisning till vissa fysiska eller juridiska personer och att det därför inte rörde sig om ett beslut om restriktiva åtgärder mot sådana personer enligt artikel 275 andra stycket FEUF. ( 68 ) Slutligen framhöll tribunalen att invändningen om rättsstridighet hade gjorts av klaganden inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 som syftar till att inom ramen för EUF-fördraget genomföra artikel 1.6 i beslut 2012/635. ( 69 ) I det hänseendet framhöll tribunalen att nämnda artikel 1.15 inte utgör ett beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer enligt artikel 275 andra stycket FEUF, därför att den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och har rättsverkningar mot personkategorier som bestäms allmänt och abstrakt och dess genomförande inte heller beror på en uppskattning av de omständigheter som utmärker varje särskilt rättssubjekt. ( 70 ) Följaktligen hade inte invändningen om rättsstridighet beträffande artikel 1.6 i beslut 2012/635 angetts som stöd för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om restriktiva åtgärder enligt artikel 275 andra stycket FEUF. ( 71 ) Under dessa förhållanden förklarade sig tribunalen icke behörig att fatta beslut om invändningen om rättsstridighet avseende artikel 1.6 i beslut 2012/635. ( 72 ) Tribunalen fortsatte emellertid med att förklara att undantaget från unionsdomstolarnas behörighet i artikel 275 FEUF inte gick så långt att det uteslöt en kontroll av lagenligheten av en akt hänförlig till artikel 215 FEUF som inte faller under Gusp men som inte kan antas om det inte finns ett föregående Gusp-beslut, såsom är fallet med artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012. Tribunalen fann sig alltså behörig att pröva Bank Mellats första och andra yrkanden som gällde denna bestämmelse. ( 73 )
2) Parternas argument samt bedömning
74.
I sak har Bank Mellat hävdat att tribunalen har en överdrivet formalistisk och trångsynt inställning till sin egen behörighet som inte är förenlig med syftet att tillhandahålla ett system med effektivt domstolsskydd. I den mån Bank Mellat anser sig vara direkt berörd av det omtvistade systemet utan att det finns behov av genomförandeåtgärder är den individuella karaktären av åtgärderna enligt artikel 275 FEUF fastslagen, särskilt som det rör sig om åtgärder mot juridiska personer som Bank Mellat. Vidare framhåller Bank Mellat att artikel 1.6 i beslut 2012/635 föreskriver sådana åtgärder, vilket är tillräckligt som grund för tribunalens behörighet att pröva klagandens invändning om rättsstridighet. I andra hand hävdar Bank Mellat att artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 helt klart innefattar en restriktiv åtgärd, att artikelns lagenlighet kan bestridas och att en rätt att anslutningsvis föra talan mot artikel 1.6 i beslut 2012/635 bör erkännas enligt artikel 277 FEUF på grund av det direkta rättsliga sambandet mellan de två omtvistade bestämmelserna.
75.
Rådet, kommissionen och Förenade kungariket anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.
76.
Beslut 2012/635 har som rättslig grund artikel 29 FEU, som är en av bestämmelserna i avdelning V kapitel 2 FEU. Med hänsyn härtill förefaller beslutet falla inom det undantagna området i artikel 275 första stycket FEUF, vilket medför att unionsdomstolarna a priori inte är behöriga att pröva ett sådant besluts lagenlighet eller giltighet. Emellertid anges i artikel 275 andra stycket FEUF att unionsdomstolen ändå är behörig att kontrollera ”lagenligheten av beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av avdelning V kapitel 2 FEU”. Bank Mellat har hävdat att artikel 1.6 i beslut 2012/635 avser just sådana åtgärder och att tribunalen därför borde ha förklarat sig behörig att pröva den invändning om rättsstridighet som banken hade gjort vid tribunalen.
77.
Den tolkning som Bank Mellat föreslår att domstolen ska göra av artikel 275 andra stycket FEUF förefaller tömma bestämmelsen på dess innehåll. Det är tydligt att artikel 275 andra stycket FEUF som bestämmelse om ett undantag från unionsdomstolarnas behörighet bör ges en strikt tolkning, vilket tribunalen för övrigt har erinrat om. Genom att göra gällande att artikel 1.6 i beslut 2012/635 är ett beslut om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer enligt artikel 275 andra stycket FEUF vill emellertid Bank Mellat väsentligt inskränka räckvidden av undantaget i första stycket i denna artikel. Artskillnaden mellan de åtgärder som berört Bank Mellat individuellt och som lett till domstolens dom av den 18 februari 2016, ( 74 ) och de åtgärder som det aktuella överklagandet gäller illustrerar klart den skillnad som bör göras vid tillämpningen av artikel 275 andra stycket FEUF. Med andra ord har unionsdomstolarna ingen behörighet när det är fråga om restriktiva åtgärder i allmänhet. För att de ska vara behöriga krävs att åtgärderna är av individuell natur.
78.
En sådan hållning bekräftades av domstolen för första gången i domen Gbagbo m.fl./rådet, ( 75 ) i vilken domstolen ansåg att ”[n]är det gäller rättsakter som har antagits på grundval av bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, … är möjligheten att väcka talan vid unionsdomstolen i enlighet med artiklarna 275 andra stycket FEUF och 263 fjärde stycket FEUF beroende av rättsakternas individuella karaktär”.
79.
Man kan vidare illustrera denna skillnad genom att jämföra bestämmelserna i beslut 2012/635. Artikel 1.6 i detta beslut kan sägas utgöra en allmän reglering av restriktiva åtgärder som, under de omständigheter som beskrivs, utan åtskillnad träffar iranska banker enligt ett allmänt kriterium och utan att dessa banker anklagas för att ha medverkat till nukleär spridning. Artikeln faller inom undantaget i artikel 275 första stycket FEUF. Däremot faller enligt min bedömning artikel 2 i beslut 2012/635, som kompletterar förteckningen med personer och enheter som deltar i kärnteknisk verksamhet eller i verksamhet med ballistiska robotar samt personer och enheter som ger stöd till Irans regering, under artikel 275 andra stycket FEUF på grund av åtgärdernas individuella karaktär.
80.
Punkt 33 i den överklagade domen i vilken tribunalen sökte visa att artikel 1.6 i beslut 2012/635 syftade till att få till stånd restriktiva åtgärder av allmän natur ( 76 ) för att därefter komma fram till att tribunalen saknade behörighet synes därför inte ha utgjort felaktig rättstillämpning.
81.
Mera överraskande är den följande delen av tribunalens resonemang som utvecklats i punkterna 35 och 36, där tribunalen framhåller att artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 ”inte [är] ett beslut om restriktiva åtgärder … i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF”. Ett sådant påpekande är inte relevant, eftersom tribunalen var skyldig att granska situationen med artikel 1.6 i beslut 2012/635 i förhållande till artikel 275 FEUF. Emellertid har detta rättsliga fel ingen betydelse för den korrekta slutsatsen som tribunalen kom fram till i punkt 38 i domen.
82.
Under dessa förhållanden kan den femte grunden inte leda till bifall.
2. Grunderna för överklagandet i sak
a) Den första grunden avseende felaktig tolkning och tillämpning av nödvändighetskravet i artikel 215.1 FEUF
83.
Bank Mellat har kritiserat tribunalen för en felaktig tolkning av artikel 215.1 FEUF och för att dess dom behäftas med ett ”autonomt materiellt fel”. Klaganden anser att tribunalen hade fel när den tolkade nödvändighetskravet i denna artikel så att det inte gällde förhållandet mellan den akt som antagits på sådan grund och ändamålet med Gusp.
84.
Artikel 215.1 FEUF anger att ”[o]m ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionen föreskriver att de ekonomiska och finansiella förbindelserna med ett eller flera tredjeländer helt eller delvis ska avbrytas eller begränsas, ska rådet på gemensamt förslag av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och kommissionen med kvalificerad majoritet besluta om de åtgärder som krävs”.
85.
Förutom att klagandens klassificering av det fel som tribunalen kritiseras för inte synes korrekt, ( 77 ) är det tydligt redan vid en läsning av artikel 215.1 FEUF att det nödvändighetsförhållande som den inför är mellan Gusp-beslutet och den därefter antagna akten. Följaktligen inbjöds tribunalen att i förekommande fall kontrollera att artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 utgjorde en åtgärd som var nödvändig för att genomföra beslut 2012/635, särskilt artikel 1.6 i nämnda beslut. Det var därför som tribunalen på goda grunder fann, i punkt 87 i den överklagade domen, att ”hänvisningen till ’de åtgärder som krävs’ [syftar] till att säkerställa att rådet inte, på grundval av artikel 215 FEUF, antar restriktiva åtgärder som går utöver dem som fastställts i det motsvarande Gusp‑beslutet”. Domstolen har redan konstaterat att rådet har en genomförandebefogenhet i denna fråga. ( 78 ) Men i det hänseendet är, som kommissionen på goda grunder har framhållit, de åtgärder som anges i artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 redan utförligt angivna i artikel 1.6 i beslut 2012/635.
86.
Under dessa förhållanden är den första grunden i överklagandet inte hållbar och måste därför ogillas.
b) Den andra grunden avseende felaktig rättstillämpning i fråga om proportionalitetsprincipen
87.
Bank Mellat hävdar att tribunalens resonemang är bristfälligt på grund av en felaktig tillämpning av proportionalitetsprincipen som har lett den till slutsatsen att det omtvistade systemet överensstämde med denna princip. Klaganden åberopar sex grunder. Den första hänför sig till en olämplig precisering av nivån på den kontroll som unionsdomstolen ska utöva över ett sådant system. Den andra gäller en bristfällig bedömning av sanktionernas stränghet. Den tredje gäller ett misstag vid identifieringen av ändamålet med det omtvistade systemet. Den fjärde gäller en bristfällig bedömning av om systemet var nödvändigt. Den femte gäller en felaktig bedömning av om det fanns alternativa mindre restriktiva åtgärder. Som sjätte och sista grund åberopas att det vid bedömningen av proportionaliteten inte togs tillräcklig hänsyn till Bank Mellats individuella situation.
88.
När det gäller fastställandet av en lämplig nivå på domstolskontrollen hävdar Bank Mellat i sak att tribunalen tillämpade en omvänd bevisbörda genom att inte anse att de rättsliga garantierna kring antagandet av individuella restriktiva åtgärder kunde överföras till bedömningen av lagenligheten av ett allmänt system som det omtvistade systemet, vilket hade lett till att banken inte hade åtnjutit ett effektivt domstolsskydd. Det var emellertid inte fråga om felaktig rättstillämpning när tribunalen ansåg ( 79 ) att den rättspraxis som åberopades av Bank Mellat inte var tillämplig, eftersom de omstridda akterna, särskilt förordning nr 1263/2012, utgjorde akter med allmän räckvidd som till sin rättsliga karaktär skilde sig från individuella beslut om antagande av individuella restriktiva åtgärder mot fysiska och juridiska personer, vilka utsetts på grund av deras personliga handlande, som identifierats av rådet enligt ett urvalskriterium antaget av rådet. Dessutom hade det omtvistade systemet, som rådet med fog framhållit, antagits på ett område där val måst göras av politisk, ekonomisk och social natur och där unionens lagstiftare, som domstolen medgett, har stor skönsmässig frihet i sina svåra bedömningar, vilket medför att endast en uppenbart olämplig bedömning i förhållande till det syfte som ska tillgodoses kan inverka på systemets lagenlighet i fråga om proportionaliteten. ( 80 ) Det framgår av punkt 110 i den överklagade domen att tribunalen verkligen velat kontrollera det omtvistade systemets proportionalitet och särskilt om rådet kunde anse dess antagande lämpligt och nödvändigt för att nå det eftersträvade målet att hindra nukleär spridning och dess finansiering utan att orsaka oproportionerliga olägenheter för klaganden. Tribunalen kan under dessa förhållanden anses ha tillämpat en rimlig kontroll över situationen.
89.
När det gäller bedömningen av sanktionernas stränghet kan konstateras att Bank Mellat, även om banken tydligt anger att dess invändningar riktar sig mot punkterna 205–211 i den överklagade domen, i övrigt nöjer sig med att påstå, utan att styrka detta, att tribunalen gjort en bristfällig bedömning av sanktionernas stränghet. I avsaknad av tillräcklig utveckling av Bank Mellats talan på denna punkt kan prövningen i detta hänseende inte komma längre.
90.
När det gäller att klarlägga syftet med det omtvistade systemet gör klaganden gällande att tribunalen borde ha krävt att rådet skulle visa att systemet var adekvat för att tjäna det uppgivna syftet att hindra nukleär spridning. Bank Mellat kritiserar också tribunalen för att den tillmätt rådets förklaringar alltför stor betydelse och för att den inte kunnat fastställa vad som var det verkliga rättsstridiga syftet med åtgärderna, nämligen att sätta ekonomisk press på Iran. Det bör emellertid konstateras att klagandens argumentation här riktas mot en del av den överklagade domen som framför allt gäller vad tribunalen har kallat ”det främsta syftet”, ( 81 )det vill säga ( 82 ) att hindra nukleär spridning, och att tribunalen inte nöjt sig med rådets uttalanden för att konstatera att detta var det syfte som det omtvistade systemet verkligen var avsett att tjäna ( 83 ) utan fortsatt sin analys genom att slå fast att klagandens egen erfarenhet tycktes stödja vad rådet uppgett, eftersom Bank Mellat hade förmåtts tillhandahålla en registrerad enhet vissa tjänster utan att vara medveten om det. ( 84 ) Slutligen har Bank Mellat inte haft grund för att påstå att det inte gjorts någon tillförlitlig analys av det verkliga syftet med åtgärderna – det vill säga att utöva ekonomisk press på Iran – vilket visas av punkterna 136–143 i den överklagade domen, i vilka tribunalen ansåg att något sådant syfte inte framgick av de angripna akterna. Tribunalen har därför korrekt fastställt syftet med det omtvistade systemet.
91.
När det gäller bedömningen av om det omtvistade systemet var nödvändigt anför Bank Mellat i huvudsak att systemet går längre än vad som var nödvändigt för att nå det eftersträvade målet, eftersom det tillämpades på enheter som det inte fanns någon misstanke om att de deltagit i nukleär spridningsverksamhet och inte föreskrev tillräckliga undantag. Tribunalen hade inte visat att det finansiella embargot var nödvändigt för att nå det eftersträvade målet och motiveringen var i detta hänseende alltför allmän. Det framgår emellertid av den överklagade domen att tribunalen, efter att ha konstaterat att det omtvistade systemet var en del av ansträngningarna för att stärka de restriktiva åtgärderna mot Islamiska republiken Iran, hade slagit fast att systemet ändå bevarade en viss kontinuitet i förhållande till det tidigare allmänna systemet, som Bank Mellat inte hade angripit för att icke vara nödvändigt, och att den måttliga förstärkningen av systemet i tre hänseenden ( 85 ) inte hade lett till att det omtvistade systemet plötsligt hade blivit alltför långtgående. ( 86 ) Dessutom tycktes klaganden kritisera tribunalen för att ha utvidgat slutsatserna av de analyser som gjorts av Gruppen för finansiella åtgärder på området för nukleär spridning (Groupe d’action financière au domaine de la prolifération nucléaire) genom att anse att dessa slutsatser visade på ett systemfel i den iranska bank- och finanssektorn som gjorde en förstärkning av övervakningen av denna sektor inom det omtvistade systemet förenlig med syftet att förhindra nukleär spridning. Denna kritik tycks mig dock falla utanför den kontroll som domstolen ska utöva inom ramen för ett överklagande, eftersom den leder till ifrågasättande av en faktisk omständighet som rådet åberopat vid domstolen ( 87 ) men som Bank Mellat inte påstår ha förvanskats. I övrigt har det redan bekräftats att det omtvistade systemet inte grundar sig på att det identifierats en risk för att varje bank- och finansenhet medverkar i förbjuden verksamhet och att det innehåller en mängd undantag och dispenser som gör det möjligt att så mycket som möjligt begränsa systemets negativa verkningar. Det rör sig här om två element som tribunalen helt riktigt har identifierat och som helt klart talar för att det omtvistade systemet inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade ändamålet.
92.
När det gäller eventuella mindre restriktiva åtgärder hävdar Bank Mellat att tribunalen inte beaktade att det omtvistade systemet borde ha utformats så att det endast träffade de finansinstitut om vilka det fanns ett rimligt tvivel eller så att det innefattade mer generösa undantag eller mer transparenta och mindre diskriminerande regler. Men tribunalens bedömning av systemfelet i den iranska banksektorn som jag har pekat på gör det enligt min mening nödvändigt att göra hela sektorn till föremål för ett strängt system som omfattar alla iranska banker utan hänsyn till deras individuella inblandning i nukleär spridning, och detta särskilt som det i det omtvistade systemet inte rörde sig om att förbjuda alla överföringar utan om att, samtidigt som de underkastades en ordning med förhandsanmälan och förhandstillstånd men också undantagsregler, värdera dessa överföringar efter den risk de eventuellt skapade för nukleär spridning. Jag noterar vidare att Bank Mellat inte visar hur de alternativa åtgärder som den föreslår skulle vara lika effektiva som det omtvistade systemet, vilket definitivt medför att dess yrkande inte kan ha framgång.
93.
När det är fråga om att ta hänsyn till Bank Mellats individuella situation för att bedöma det omtvistade systemets proportionalitet förklarar klaganden i huvudsak att tribunalen borde ha beaktat att det inte fanns någon bevisning om att banken gett något som helst stöd åt nukleär spridning och att tribunalen borde ha konstaterat att det omtvistade systemet på grund härav inte var nödvändigt. Än en gång grundar sig klagandens argumentation på ett missförstånd om vad det omtvistade systemet innebar, alltså ett allmänt system som var tillämpligt på enheter utan att behöva hänvisa till något personligt beteende knutet till risken för nukleär spridning. Dessutom kan det förhållandet att Bank Mellat, utan att veta om det, har tillhandahållit tjänster åt en registrerad enhet snarast anses bekräfta att ett allmänt system som det omtvistade systemet var nödvändigt för att mer effektivt bekämpa nukleär spridning i Iran. Det är för övrigt vad tribunalen har uttalat i punkt 195 i den överklagade domen, så att tribunalen, i motsats till vad klaganden påstår och trots att tribunalen enligt min uppfattning inte var tvungen att göra det på grund av det omtvistade systemets allmänna karaktär, delvis har tagit hänsyn till klagandens situation men i det hänseendet dragit andra slutsatser än de som Bank Mellat önskade.
94.
På grund av dessa överväganden sammantagna, och eftersom det inte varit möjligt att konstatera någon felaktig rättstillämpning vid tribunalens bedömning av proportionaliteten i det omtvistade systemet kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
c) Den tredje grunden avseende felaktig rättstillämpning vid tribunalens bedömning att det omtvistade systemet överensstämde med allmänna rättsprinciper
95.
Bank Mellat hävdar att tribunalen felaktigt avvisat invändningarna i den tredje grunden vilka åberopats vid tribunalen på grund av att de var riktade mot artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012, och därvid också felaktigt ansett att det omtvistade systemet inte stred mot principerna om rättssäkerhet och icke-diskriminering samt mot motiveringsskyldigheten och de processuella garantier som i princip ska ges i samband med antagandet av restriktiva åtgärder.
96.
När det gäller rätten till sakprövning av invändningarna mot artikel 30b.3 första stycket i förordning nr 267/2012 hänvisar jag till punkt 66 och följande punkter i detta förslag till avgörande.
97.
När det gäller påståendet om ett brott mot rättssäkerhetsprincipen har tribunalen, efter att ha erinrat om klassisk rättspraxis i frågan, korrekt dragit slutsatsen att det omtvistade systemet uppfyllde de kriterier som domstolen uppställt för att rättssäkerheten ska anses tillgodosedd. ( 88 ) Med hänsyn till systemets art och dess funktionssätt enligt vad som anges i artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012 har klaganden ingen anledning att hävda ett brott mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom de situationer då en anmälan eller ett tillstånd i förväg krävdes enligt min mening var klart angivna. Därför kan jag inte dela tribunalens uppfattning att bestämmelserna i det omtvistade systemet, särskilt artikel 30.2–30.4 i förordning nr 267/2012, ”definierar tillräckligt klart och precist restriktionernas tillämpningsområde samt de skyldigheter systemet föreskriver”. ( 89 )
98.
När det gäller klagomålet att tribunalen felaktigt tolkat räckvidden av de processuella skyldigheter som skulle garanteras vid antagandet av det omtvistade systemet kontrollerade tribunalen först att den motivering som gavs till de enheter som omfattades av det allmänna systemet hade gjort det möjligt för dem att förstå systemets ratio legis och vid behov angripa dess lagenlighet ( 90 ) och även att särskilja de processuella garantier som måste tillförsäkras fysiska och juridiska personer som omfattas av individuella restriktiva åtgärder från dem som måste erbjudas personer på vilka ett allmänt system som det omtvistade systemet tillämpas. ( 91 ) I det hänseendet måste tribunalens bedömning stå fast, eftersom det är klart, vilket jag för övrigt redan har haft tillfälle att understryka, att det omtvistade systemet, till skillnad från de individuella restriktiva åtgärderna, inte grundas på ett precist påstående om ett personligt handlande i strid med målet för Gusp utan på risken för att banker och finansinstitut på iranskt territorium utnyttjas av Iran för nukleär spridning, även utan att de är medvetna om det. Under dessa förhållanden är de processuella garantier som erbjuds innan akten antas helt andra än de som föreligger vid antagandet av individuella restriktiva årgärder. ( 92 ) Det omtvistade systemet utgör inte ett individuellt beslut med Bank Mellat som mottagare. I motsats till vad Bank Mellat uppger, och med beaktande av skillnaden mellan det rättssystem som är tillämpligt på individuella restriktiva åtgärder och det som tillämpas på det omtvistade systemet, är de slutsatser som tribunalen dragit vid kontrollen av de individuella restriktiva åtgärderna helt autonoma i förhållande till dem som tribunalen kunde dra vid en ansökan som innefattade ett bestridande av det omtvistade systemets lagenlighet. Under dessa förhållanden har tribunalen inte gjort en felaktig rättstillämpning genom att avslå invändningarna om avsaknad av motivering och brott mot de rättsliga garantier som krävdes vid restriktiva åtgärder.
99.
Slutligen, när det gäller invändningen om ett brott mot icke-diskrimineringsprincipen måste också konstateras att tribunalen, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, har ansett att den differentierade behandlingen av iranska enheter inom det omtvistade systemets tillämpningsområde var rättfärdigad av att systemet var avsett att bidra till kampen mot alla risker för nukleär spridning i Iran, när det väl fastställts att dessa enheter, även om de inte var medvetna om det, kunde delta i finansieringen av sådan spridning. När det gäller klagandens argument att denna differentierade behandling inte skulle vara nödvändig för att nå det eftersträvade målet och att det fanns andra mindre restriktiva åtgärder är jag benägen att anse att invändningen syftar till att ifrågasätta tribunalens analys vid kontrollen av det omtvistade systemets proportionalitet och jag hänvisar därför till min analys av den andra grunden i överklagandet.
100.
Av dessa skäl kan inte den tredje grunden vinna framgång.
V. Rättegångskostnader
101.
Rättegångskostnaderna ska bestämmas med hänsyn till mitt förstahandsförslag om avvisning av överklagandet. Jag vill emellertid tillägga att om tribunalen på ett korrekt sätt hade bedömt frågan om bortfallande av intresset av att få saken prövad och konstaterat att det inte längre fanns ett sådant intresse, skulle detta ha kunnat leda till att klaganden avstått från att inge det aktuella överklagandet. Detta förhållande skulle därför kunna beaktas i beslutet om rättegångskostnaderna.
102.
Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämpliga på överklagandeförfarandet enligt artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom rådet har yrkat att Bank Mellat ska ersätta rättegångskostnaderna och överklagandet bör avvisas, finns det skäl att förplikta Bank Mellat att ersätta kostnaderna för överklagandet. Däremot, och av de skäl som jag tidigare anfört, anser jag att domstolen bör tillämpa artikel 184.4 sista meningen i domstolens rättegångsregler och besluta att Förenade kungariket och kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
VI. Förslag till avgörande
103.
På grund av samtliga föregående överväganden föreslår jag att domstolen ska fatta följande beslut:
1)
Överklagandet avvisas.
2)
Bank Mellat förpliktas att ersätta de kostnader som har uppkommit för Europeiska unionens råd.
3)
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Europeiska kommissionen ska bära sina kostnader.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) T-160/13 (EU:T:2016:331).
( 3 ) EUT L 356, 2012, s. 34.
( 4 ) EUT L 282, 2012, s. 58.
( 5 ) Det vill säga i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010, om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39) (nedan kallat beslut 2010/413) och i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1).
( 6 ) Det vill säga rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1), sedan rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, 2012, s. 1).
( 7 ) Se skäl 5 i beslut 2012/635.
( 8 ) När det gäller artiklarna 30, 30a och 30b, såsom de ändrats eller införts genom artikel 1.15 i förordning nr 1263/2012, kommer jag att hänvisa till dessa artiklar enligt förordning nr 267/2012 i ändrad lydelse.
( 9 ) Se en sammanfattning av den överklagade domen i punkt 73 och följande punkter i detta förslag till avgörande.
( 10 ) I fråga om tribunalens behörighet, se punkterna 25–40 i den överklagade domen.
( 11 ) Se punkterna 41–67 i den överklagade domen.
( 12 ) Se punkterna 68–78 i den överklagade domen.
( 13 ) Dom av den 18 februari 2016 (C‑176/13 P, EU:C:2016:96).
( 14 ) Förenade kungariket ingav den 14 oktober 2016 ett anslutningsöverklagande, vilket slutligen återkallades den 21 juni 2017.
( 15 ) Se artikel 1.17 i beslut (Gusp) 2015/1863 av den 18 oktober 2015 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 174), artikel 1.15 i rådets förordning (EU) 2015/1861 av den 18 oktober 2015 om ändring av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 1), rådets beslut (Gusp) 2016/37 av den 16 januari 2016 om datumet för tillämpning av beslut (Gusp) 2015/1863 (EUT L 111, 2016, s. 11) samt information om datum för tillämpningen av rådets förordning (EU) 2015/1861 och rådets genomförandeförordning (EU) 2015/1862 om genomförande av förordning nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 161).
( 16 ) Dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 17 ) Dom av den 18 februari 2016 (C‑176/13 P, EU:C:2016:96).
( 18 ) Dom av den 28 maj 2013 (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 19 ) Klaganden hänför sig här till dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet (T-228/02, EU:T:2006:384).
( 20 ) Dessa negativa verkningar skulle enligt klaganden vara helt jämförbara med dem som åberopats i punkterna 80–85 i dom den 25 november 2014, Safa Nicu Sepahan/rådet (T‑384/11, EU:T:2014:986).
( 21 ) Klaganden hänför sig här till punkterna 70–74 i dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 22 ) Se dom av den 21 december 2011, ACEA/kommissionen (C‑319/09 P, icke publicerad, EU:C:2011:857, punkt 67) och dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonlinie m.fl./kommissionen (C‑133/12 P, EU:C:2014:105, punkt 54).
( 23 ) Se dom av den 26 februari 2015, Planet/kommissionen (C‑564/13 P, EU:C:2015:124, punkterna 28 och 34).
( 24 ) Se beslut av den 31 juli 1989, S./kommissionen (206/89 R, EU:C:1989:333, punkt 8).
( 25 ) Se dom av den 20 juni 2013, Cañas/kommissionen (C‑269/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:415, punkt 15 och där angiven rättspraxis).
( 26 ) Se dom av den 26 februari 2015, Planet/kommissionen (C‑564/13 P, EU:C:2015:124, punkt 34).
( 27 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 61).
( 28 ) Se dom av den 19 oktober 1995, Rendo m.fl./kommissionen (C‑19/93 P, EU:C:1995:339, punkt 13) och dom av den 13 juli 2000, Parlamentet/Richard (C‑174/99 P, EU:C:2000:412, punkt 33), se även beslut av domstolens ordförande av den 27 februari 2002, Commerzbank/kommissionen [C‑480/01 P(R), EU:C:2002:127, punkt 20], beslut av den 19 januari 2006, Audi/harmoniseringsbyrån (C‑82/04 P, ej publicerat, EU:C:2006:48, punkt 20), beslut av den 5 juli 2012, Audi och Volkswagen/harmoniseringsbyrån (C‑467/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:425, punkt 11) och beslut av den 15 november 2012, Neubrandenburger Wohnungsgesellschaft/kommissionen (C‑145/12 P, ej publicerat, EU:C:2012:724, punkt 23).
( 29 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 62).
( 30 ) Dom av den 28 maj 2013 (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 31 ) Dom av den 28 maj 2013 (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 32 ) Dom av den 18 februari 2016 (C‑176/13 P, EU:C:2016:96). Det bör framhållas att domstolens dom meddelades efter det att handlingsplanen trätt i kraft.
( 33 ) Skäl 9 i beslut 2015/1863.
( 34 ) Skäl 5 och 6 i förordning 2015/1861.
( 35 ) Skäl 14 i beslut 2015/1863.
( 36 ) Se artikel 2 andra stycket förordning 2015/1861.
( 37 ) Skäl 9 i beslut 2015/1863. Se också skäl 10 i detta beslut och skäl 6 och 7 i förordning 2015/1861.
( 38 ) Se punkt 26 i detta förslag till avgörande.
( 39 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 65).
( 40 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkterna 63 och 64).
( 41 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 68).
( 42 ) Se dom av den 18 februari 2016, rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96, punkt 11 och följande punkter).
( 43 ) Se fotnot 12 i överklagandet.
( 44 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
( 45 ) Se punkterna 127, 161 och 173 i den överklagade domen.
( 46 ) Dom av den 28 maj 2013 (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 47 ) Se dom av den 28 maj 2013, Abdulrahim/rådet och kommissionen (C‑239/12 P, EU:C:2013:331, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
( 48 ) Dom rådet/Mellat Bank (C‑176/13 P, EU:C:2016:96).
( 49 ) Se punkt 68 och följande punkter i den överklagade domen.
( 50 ) Se punkt 76 i den överklagade domen.
( 51 ) Dom av den 28 maj 2013 (C‑239/12 P, EU:C:2013:331).
( 52 ) Se punkt 78 i den överklagade domen.
( 53 ) Se punkterna 44–55 i den överklagade domen.
( 54 ) Se punkt 56 i den överklagade domen.
( 55 ) Se punkterna 57 och 58 i den överklagade domen.
( 56 ) Se punkt 59 i den överklagade domen.
( 57 ) Se punkterna 60 och 61 i den överklagade domen.
( 58 ) Se punkterna 62–65 i den överklagade domen.
( 59 ) Se punkterna 66 och 67 i den överklagade domen.
( 60 ) Endast Förenade kungariket tycks till slut bestrida denna klassificering i sitt skriftliga svar på domstolens frågor.
( 61 ) I artikel 30a.1 i förordning nr 267/2012, i dess ändrade lydelse, anges följande: ”Sådana överföringar av tillgångar till och från iranska personer, enheter eller organ som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30.1 ska hanteras enligt följande: …” (min kursivering).
( 62 ) Särskilt artikel 30.3 under b och c i förordning nr 267/2012 i dess ändrade lydelse. Det bör framhållas att artikel 30b.3 första stycket i förordningen också omfattar de fall som nämns i artikel 30a i förordningen, men som jag redan påpekat gäller detta inte klaganden.
( 63 ) Dom av den 13 mars 2018 (C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 42 och följande punkter samt där angiven rättspraxis).
( 64 ) Dom av den 13 mars 2018 (C‑384/16 P, EU:C:2018:176, punkt 32 och följande punkter samt där angiven rättspraxis).
( 65 ) Med undantag av den felaktiga rättstillämpning som behandlats i punkt 67 i detta förslag till avgörande.
( 66 ) Tribunalen anger i punkt 31 i den överklagade domen att klaganden har förklarat att detta yrkande borde tolkas som en invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF:
( 67 ) Se punkterna 28–31 i den överklagade domen.
( 68 ) Se punkt 33 i den överklagade domen.
( 69 ) Se punkterna 34 och 35 i den överklagade domen.
( 70 ) Se punkt 36 i den överklagade domen.
( 71 ) Se punkt 37 i den överklagade domen.
( 72 ) Se punkt 38 i den överklagade domen.
( 73 ) Se punkterna 39 och 40 i den överklagade domen.
( 74 ) Dom rådet/Bank Mellat (C‑176/13 P, EU:C:2016:96).
( 75 ) Dom av den 23 april 2013 (C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258). Domstolen bekräftade sin uppfattning i dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 103).
( 76 ) Eller ”åtgärder med allmän räckvidd” enligt punkt 98 i dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236).
( 77 ) Det tycks i själva verket röra sig om ett rättsligt snarare än ett materiellt fel.
( 78 ) Se dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet (C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 54).
( 79 ) Se punkt 100 och följande punkter i den överklagade domen.
( 80 ) Se dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft (C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 120). Se också dom av den 1 mars 2016, National Iranian Oil Company/rådet (C‑440/14 P, EU:C:2016:128, punkt 77).
( 81 ) Se punkt 117 och följande punkter i den överklagade domen.
( 82 ) Min understrykning.
( 83 ) I punkt 122 i den överklagade domen visar tribunalen prov på en viss försiktighet i fråga om de premisser som lagts fram av rådet och som sammanfattats i den föregående punkten i domen.
( 84 ) Se punkt 126 i den överklagade domen.
( 85 ) Se punkt 164 i den överklagade domen.
( 86 ) Se punkt 165 i den överklagade domen.
( 87 ) Se punkt 167 i den överklagade domen.
( 88 ) Se punkterna 242 och 243 i den överklagade domen.
( 89 ) Punkt 243 i den överklagade domen.
( 90 ) Se punkterna 226–229.
( 91 ) Se punkterna 232–240.
( 92 ) Se, för en sammanfattning av dessa garantier, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran (C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkterna 64–66)
Full & Egal Universal Law Academy