FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 14 september 2017 ( 1 )
Mål C‑547/16
Gasorba SL m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo (högsta domstolen i Spanien))
”Konkurrens – Artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG) – Avtal mellan företag – Bensinstationsavtal i Spanien – Affärsförbindelser mellan bensinstationsinnehavare och oljebolag – Långfristiga exklusiva avtal om leverans av drivmedel – Beslut genom vilket Europeiska kommissionen gör ett företags åtaganden bindande (’beslut om åtagande’) – Utsträckningen som nationella domstolar är bundna av kommissionens beslut om åtaganden – Artikel 9.1 och artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003”
I. Inledning
1.
Det europeiska systemet för genomförande av unionens konkurrensregler förändrades i många avseenden i grunden genom förordning (EG) nr 1/2003 ( 2 ) som trädde i kraft den 1 maj 2004. Många aspekter av denna reform har redan behandlats intensivt vid domstolarna. Det är emellertid inte fallet med den nya bestämmelsen i artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 som för första gången gör det möjligt för Europeiska kommissionen att formellt ta emot ett företags åtaganden för att undanröja konkurrensproblem och göra dessa åtaganden bindande för företaget genom att utfärda ett beslut om åtaganden ( 3 ).
2.
I det aktuella fallet har domstolen ombetts att klargöra vilka rättsverkningar ett sådant beslut om åtaganden får i ett förfarande vid en nationell domstol. Får en nationell domstol över huvud taget pröva om ett avtal mellan företag, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF (tidigare artikel 81.1 EG), är förenligt med konkurrenslagstiftningen, om just detta avtal har varit föremål för ett beslut om åtaganden som kommissionen har utfärdat, eller får beslutet om åtaganden en sådan hindrande verkan som avses i artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003? Kan det nämnda beslutet om åtaganden till och med utgöra ett individuellt undantag i den mening som avses i artikel 101.3 FEUF (tidigare artikel 81.3 EG)?
3.
Dessa rättsfrågor uppstår mot bakgrund av de spanska bensinstationsavtalen vars många konkurrensproblem domstolen redan har befattat sig med vid flera tillfällen ( 4 ). Arrendatorerna till en bensinstation tvistar vid de spanska domstolarna mot oljekoncernen Repsol om huruvida ett avtal om ensamrätt till leveranser av drivmedel strider mot artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG) och hur ett beslut om åtaganden som kommissionen har utfärdat påverkar lagenligheten av nämnda avtal om ensamrätt till leveranser.
4.
Förevarande fall torde även bli vägledande för den framtida praktiska utformningen av det decentraliserade konkurrensrättsliga systemet som införts genom förordning (EG) nr 1/2003. Både räckvidden av kommissionens beslut om åtaganden liksom de nationella domstolarnas behörighet att tillämpa den europeiska konkurrensrätten kommer att preciseras genom avgörandet av det aktuella fallet.
II. Rättslig ram
5.
Den rättsliga ramen för det aktuella fallet är artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG) och förordning (EG) nr 1/2003.
Allmänt
6.
I artikel 1 i kapitel I i förordning (EG) nr 1/2003 (”Principer”) föreskrivs följande beträffande tillämpningen av artikel 101 FEUF (tidigare artikel 81 EG):
”1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som omfattas av artikel 81.1 i fördraget och som inte uppfyller villkoren i artikel 81.3 i fördraget skall vara förbjudna, utan att det krävs föregående beslut om detta.
2. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som omfattas av artikel 81.1 i fördraget och som uppfyller villkoren i artikel 81.3 i fördraget skall inte vara förbjudna, utan att det krävs föregående beslut om detta.
…”
7.
Som en förklaring till detta sägs följande i skäl 4 till förordning (EG) nr 1/2003:
”Den nuvarande ordningen [enligt förordning nr 17] bör … ersättas med ett system med direkt tillämplighet för undantag, där medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar har behörighet att inte bara tillämpa artikel 81.1 och artikel 82 i fördraget, som enligt rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol är direkt tillämpliga, utan även artikel 81.3 i fördraget.”
De nationella domstolarnas behörighet att tillämpa konkurrensrättsliga bestämmelser
8.
Enligt artikel 6 i kapitel II i förordning (EG) nr 1/2003 (”Behörighet”) föreskrivs följande under rubriken ”Nationella domstolars behörighet”:
”Nationella domstolar skall vara behöriga att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget.”
9.
Artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003, som återfinns i kapitel IV (”Samarbete”), står under rubriken ”Enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt” och har följande lydelse:
”När nationella domstolar fäller avgöranden om sådana avtal, beslut eller förfaranden enligt artikel 81 eller artikel 82 i fördraget som redan är föremål för ett beslut av kommissionen får de inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat. …”
10.
Skäl 22 till förordning (EG) nr 1/2003 innehåller följande förklarande anmärkningar avseende sistnämnda bestämmelse:
”För att garantera att principerna om rättslig säkerhet och enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensregler iakttas, måste man i ett system med parallell behörighet undvika motstridiga beslut. Det är därför nödvändigt att i enlighet med EG‑domstolens rättspraxis förtydliga vilka konsekvenser kommissionens beslut och förfaranden har på medlemsstaternas domstolar och konkurrensmyndigheter. Beslut om åtaganden som kommissionen antar påverkar inte domstolarnas och medlemsstaternas konkurrensmyndigheters befogenhet att tillämpa artiklarna 81 och 82 i fördraget.”
Kommissionens behörighet att utfärda beslut om åtaganden
11.
Artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003, som hör till kapitel III (”Kommissionens beslut”) och står under rubriken ”Åtaganden”, har följande lydelse:
”När kommissionen avser att fatta ett beslut om att en överträdelse skall upphöra och de berörda företagen erbjuder åtaganden för att undanröja de betänkligheter som kommissionen har delgivit dem i sin preliminära bedömning, får kommissionen genom beslut göra dessa åtaganden bindande för företagen. Ett sådant beslut får fattas för en bestämd period och skall fastställa att det inte längre finns skäl för kommissionen att ingripa.”
12.
Skäl 13 till förordning (EG) nr 1/2003 innehåller vissa förklarande anmärkningar till denna bestämmelse:
”Om företag i samband med ett förfarande som kan leda till att ett avtal eller förfarande förbjuds erbjuder kommissionen att göra sådana åtaganden att dess betänkligheter undanröjs, bör kommissionen kunna fatta beslut som gör dessa åtaganden bindande för de berörda företagen. I besluten om åtaganden bör det fastställas att det inte längre finns någon något skäl att ingripa från kommissionens sida utan att det dras någon slutsats om huruvida en överträdelse har skett eller fortfarande sker. Beslut om åtaganden påverkar inte medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar när det gäller deras befogenheter att konstatera detta och besluta i fallet. Beslut om åtaganden är inte lämpliga i ärenden där kommissionen har för avsikt att ålägga böter.”
III. Målet vid den nationella domstolen
Avtalsförhållandet mellan Gasorba och Repsol
13.
Gasorba S.L. (nedan kallat Gasorba) driver en bensinstation i samhället Orba i den spanska provinsen Alicante. Delägarna i Gasorba är Josefa Rico Gil, Antonio Ferrándiz González och deras två barn.
14.
Bensinstationen har uppförts på en fastighet till vilken Josefa Rico Gil och Antonio Ferrándiz González genom avtal ingånget den 15 februari 1993 upplåtit en nyttjanderätt för Repsol Comercial de Productos Petrolíferos SA (nedan kallat Repsol), det ledande företaget på den spanska oljemarknaden ( 5 ). I gengäld arrenderade Repsol ut fastigheten och bensinstationen i 25 år till Antonio Ferrándiz González genom ett avtal som ingicks samma dag ( 6 ). Senare, den 12 november 1994, trädde Gasorba med Repsols samtycke in som part i avtalen i stället för Josefa Rico Gil och Antonio Ferrándiz González.
15.
I arrendeavtalet föreskrevs att Gasorba var skyldigt att under hela arrendetiden endast köpa drivmedel som erbjöds till försäljning på bensinstationen från Repsol. Dessutom tillkännagav Repsol med jämna mellanrum de högsta tillåtna konsumentpriserna för olika drivmedel. Det var dock tillåtet för arrendatorn att lämna rabatter till konsumenterna som belastade deras provision, utan att Repsols intäkter minskade.
Repsols åtaganden gentemot kommissionen och beslut 2006/446/EG
16.
Avtalsförhållandena mellan Repsol och bolagets bensinstationsarrendatorer – bland dessa även avtalsförhållandet mellan Repsol och Gasorba – har på unionsnivå varit föremål för ett konkurrensrättsligt förfarande enligt förordning (EG) nr 1/2003 ( 7 ). I detta förfarande delgav kommissionen i egenskap av europeisk konkurrensmyndighet i en preliminär bedömning betänkligheter med avseende på huruvida de långfristiga leverantörsavtalen i kombination med konkurrensförbud som ingåtts mellan Repsol och vissa bensinstationsarrendatorer i Spanien är förenliga med artikel 81 EG (numera artikel 101 FEUF). Kommissionen befarade väsentliga utestängningseffekter på den spanska marknaden för detaljhandel med motorbränsle.
17.
Därpå föreslog Repsol att kommissionen skulle utfärda ett beslut om åtaganden, där bolaget i synnerhet förklarade sig berett att i framtiden avstå från att sluta nya exklusiva långfristiga avtal samt ge de berörda bensinstationsarrendatorerna ett ekonomiskt incitament att häva befintliga långfristiga leverantörsavtal med Repsol. Dessutom åtog sig Repsol att under en viss tidsperiod inte köpa några oberoende bensinstationer som de inte redan levererade till ( 8 ).
18.
Kommissionen gjorde först Repsols åtaganden till föremål för ett meddelande enligt artikel 27.4 i förordning (EG) nr 1/2003 ( 9 ) i oktober 2004 och utfärdade därefter den 12 april 2006 beslut 2006/446/EG ( 10 ), genom vilket åtagandena gjordes bindande med tillämpning av artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003. Samtidigt avslutades också det konkurrensrättsliga förfarandet mot Repsol.
19.
Artikeldelen i beslut 2006/446 har följande lydelse:
”Artikel 1
Åtagandena … är bindande för [Repsol].
Artikel 2
Förfarandet i förevarande ärende är avslutat.
Artikel 3
Detta beslut är bindande från dagen då det blir delgivet [Repsol] fram till den 31 december 2011.
Artikel 4
Detta beslut riktar sig till:
[Repsol]
…”
Tvisten mellan Gasorba och Repsol vid de spanska domstolarna
20.
Till följd av beslut 2006/446 försökte Gasorba liksom Josefa Rico Gil och Antonio Ferrándiz González att frånträda avtalsförhållandet med Repsol och väckte gemensamt den 17 april 2008 talan mot Repsol och yrkade ogiltigförklaring av avtalen som slöts 1993 enligt artikel 81.2 EG (nuvarande artikel 101.2 FEUF) samt skadestånd ( 11 ). I huvudsak motiverade de sina yrkanden med att Repsol fastställer det slutgiltiga försäljningspriset och att löptiden för avtalet om ensamrätt till leveranser är längre än den som tillåts enligt gruppundantagsförordningarna (EEG) nr 1984/83 ( 12 ) respektive (EG) nr 2790/1999 ( 13 ). Deras talan vann emellertid inte bifall vare sig i första instans vid Juzgado Mercantil no 4 de Madrid ( 14 ) eller i andra instans vid Audiencia Provincial de Madrid ( 15 ).
21.
Därefter har tvisten tagits upp av Tribunal Supremo (Spaniens högsta domstol), som har hänskjutit förevarande begäran om förhandsavgörande till domstolen ( 16 ). Den hänskjutande domstolen har anfört att de omtvistade avtalen inte kan vara föremål för ett gruppundantag enligt förordning (EG) nr 2790/1999, eftersom Repsol har en marknadsandel på mer än 30 procent, eller hade det vid tidpunkten då avtalen ingicks. Tribunal Supremo är emellertid inte säker på huruvida beslut 2006/446 kan medföra samma rättsverkan som ett individuellt undantag för dessa avtal och om beslutet utgör hinder för att de avtal som omfattas av detsamma får ogiltigförklaras av en nationell domstol.
IV. Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid domstolen
22.
Genom beslut av den 18 oktober 2016 som ingavs den 28 oktober 2016 har tvistemålsavdelningen vid Tribunal Supremo enligt artikel 267 FEUF hänskjutit följande frågor för förhandsavgörande till domstolen:
1)
Innebär artikel 16 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artikel 81 i fördraget, att kommissionens beslut av den 12 april 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG‑fördraget (ärende COMP/B‑1/38.348 – Repsol C.P.P.) utgör hinder för att de avtal som omfattas av beslutet får ogiltigförklaras av en nationell domstol med avseende på varaktigheten för ensamrätten till leveranser, även om de får ogiltigförklaras av andra skäl, exempelvis att leverantören ålägger köparen (eller återförsäljaren) ett lägsta konsumentpris?
2)
Om så är fallet, kan de långfristiga avtal som berörs av beslutet om åtaganden anses omfattas av ett individuellt undantag enligt artikel 101.1 FEUF, med beaktande av detta beslut?
23.
Gasorba, Repsol, den spanska regeringen, den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har avgett skriftliga yttranden vid förfarandet inför domstolen.
V. Bedömning
24.
I sin begäran om förhandsavgörande tar den hänskjutande domstolen upp den problematik som uppstår för de nationella domstolarna kring den bindande verkan av beslut som kommissionen utfärdar i egenskap av europeisk konkurrensmyndighet. Denna problematik har nyligen skapat diskussioner framför allt på området rätten till statligt stöd ( 17 ). Som förevarande fall visar kan den emellertid också få praktisk betydelse vid genomförandet av unionens konkurrenslagstiftning.
25.
Problematiken visar sig emellertid under andra omständigheter i EU:s konkurrenslagstiftning, eftersom det på detta område alltid har funnits ett system med parallella behörigheter ( 18 ), i vilket det ankommer på både kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter och domstolar att tillämpa artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF (tidigare artiklarna 81 EG och 82 EG). Dessutom existerar en uttrycklig unionsbestämmelse i form av artikel 16 i förordning (EG) 1/2003 som syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av EU:s konkurrenslagstiftning.
26.
I förevarande fall är det konkret fråga om huruvida och i vilken utsträckning som nationella domstolar har ett visst utrymme för egen skönsmässig bedömning vid genomförandet av unionens konkurrenslagstiftning om kommissionen redan har utfärdat ett beslut om åtaganden med avseende på ett avtal mellan företag. Svaret på denna fråga finns i samspelet mellan artikel 9.1 och artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003.
A. Nationella domstolars behörighet att ogiltigförklara ett avtal mellan företag efter det att kommissionen har utfärdat ett beslut om åtaganden (första tolkningsfrågan)
27.
Den första tolkningsfrågan är av centralt intresse i det aktuella fallet. Med denna fråga vill Tribunal Supremo i huvudsak veta huruvida artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003 utgör hinder för en nationell domstol att med åberopande av artikel 101.2 FEUF ogiltigförklara ett avtal mellan företag, om kommissionen tidigare med avseende på just detta avtal har tagit emot ett företags åtaganden och gjort dessa bindande genom att utfärda ett beslut om åtaganden enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003. Denna fråga ställs mot bakgrund av beslut 2006/446, ett beslut om åtaganden som utfärdats med stöd av artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 och som avser förhållandet mellan Repsol och spanska bensinstationsinnehavare.
28.
Formellt är visserligen beslut som kommissionen – liksom beslut 2006/446 – riktar till en särskild adressat endast bindande till alla delar för just denna adressat (artikel 288.4 andra meningen FEUF), i det aktuella fallet alltså för Repsol (se artikel 4 i nämnda beslut). För att säkerställa en enhetlig tillämpning av unionens konkurrensrätt i ett decentraliserat system föreskriver artikel 16.1 första meningen i förordning (EG) nr 1/2003 dessutom att nationella domstolar, när de fäller avgöranden med avseende på avtal mellan företag i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF, inte får fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat med avseende på samma avtal mellan företag.
29.
Självklart omfattar detta förbud mot att fatta motstridiga beslut som kommer till uttryck i artikel 16.1 första meningen även kommissionens beslut om åtaganden enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003. Artikel 16.1 är nämligen inte begränsad till någon särskild typ av beslut, utan omfattar alla tänkbara beslut som kommissionen kan ha utfärdat på grundval av förordning (EG) nr 1/2003 ( 19 ).
30.
Emellertid kan förbudet mot att fatta motstridiga beslut så som det kommer till uttryck i artikel 16.1 första meningen i förordning (EG) nr 1/2003 inte sträcka sig längre än det normativa innehållet i det aktuella kommissionsbeslutet.
31.
I förevarande fall består det normativa innehållet i kommissionens beslut 2006/446 som den hänskjutande domstolen hänvisar till i sin första tolkningsfråga endast i att de åtaganden som Repsol gjort med avseende på bolagets förhållande till bensinstationsinnehavare i Spanien görs bindande under en viss tidsperiod (se artiklarna 1 och 3 i nämnda beslut) och att kommissionen samtidigt avslutar det konkurrensrättsliga förfarandet mot Repsol (se artikel 2 i beslutet). Däremot innehåller inte beslut 2006/446 några konstateranden med tvingande rättsverkningar med avseende på lagenligheten av de avtal om ensamrätt till leveranser som slutits mellan Repsol och bensinstationsarrendatorerna.
32.
Detta normativa innehåll i beslut 2006/446 är begripligt mot bakgrund av den rättsliga karaktären och funktionen hos ett beslut om åtaganden i det system som förordning (EG) nr 1/2003 utgör. Ett beslut om åtaganden kännetecknas nämligen av att kommissionen inte gör någon fördjupad bedömning av de konkurrensrättsliga aspekterna av ett avtal mellan företag, utan i stället nöjer sig med att göra en preliminär bedömning i syfte att få till stånd ett effektivt avslut på förfarandet och därvid inte konstaterar några överträdelser av artiklarna 101 eller 102 FEUF ( 20 ).
33.
Följaktligen utgör inte ett beslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 – som det här aktuella beslutet 2006/446 – hinder för de nationella domstolarna att pröva huruvida de aktuella avtalen mellan företag är förenliga med unionens konkurrenslagstiftning och således använda sig av sin behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF (se i detta avseende även artikel 6 i förordning [EG] nr 1/2003). Det gör i detta sammanhang ingen skillnad om det handlar om konkurrensrättsliga aspekter som inom ramen för beslutet om åtaganden redan varit föremål för en summarisk prövning av kommissionen, eller om det är helt nya aspekter som kommissionen över huvud taget inte har tagit ställning till.
34.
Denna slutsats bekräftas också om man riktar blicken mot skälen i förordning (EG) nr 1/2003. Det följer av både skäl 13 tredje meningen och skäl 22 sista meningen i nämnda förordning att beslut om åtaganden som kommissionen utfärdar inte påverkar medlemsstaternas konkurrensmyndigheter och domstolar när det gäller deras befogenheter att besluta i fallet och tillämpa artiklarna 101 och 102 FEUF och i förekommande fall att konstatera att en överträdelse har skett eller fortfarande sker.
35.
Allt detta innebär emellertid inte att ett kommissionsbeslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 inte får någon rättslig verkan vid de nationella domstolarna. För det första syftar nämligen ett sådant beslut om åtaganden till att göra företags åtaganden bindande, så att efterlevnaden av dessa även kan göras gällande av intresserade utomstående parter. För det andra innehåller beslutet om åtaganden en preliminär konkurrensrättslig bedömning som kommissionen har gjort med avseende på ett sådant avtal mellan företag som avses i artikel 101.1 FEUF ( 21 ), vilken de nationella domstolarna inte får lämna utan beaktande. Tvärtom påbjuder principen om lojalt samarbete (artikel 4.3 FEU) liksom den allmänna målsättningen att uppnå en maximalt effektiv och enhetlig tillämpning av unionens konkurrensrätt att de nationella domstolarna tar kommissionens bedömning som ett starkt indicium – eller till och med som ett prima facie-bevis – på att det aktuella avtalet mellan företag är konkurrensbegränsande och vidare att de tar vederbörlig hänsyn till denna bedömning samt rådfrågar kommissionen såvitt de avser avvika från dess utvärdering ( 22 ). På grund av dess summariska och preliminära karaktär kan emellertid kommissionens konkurrensrättsliga bedömning i ett beslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 i slutändan inte hindra en nationell domstol från att på grundval av ytterligare utredningar och en fördjupad bedömning komma fram till en slutsats som helt eller delvis avviker från kommissionens beslut.
36.
Repsol invänder att det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen om kommissionen på grund av företagets åtaganden avslutade det konkurrensrättsliga förfarandet med avseende på ett avtal mellan företag, men att en nationell domstol likväl skulle kunna konstatera att samma avtal är konkurrensbegränsande och således ogiltigt enligt artikel 101.2 FEUF.
37.
Denna invändning är dock inte övertygande. Repsol har missförstått skillnaden mellan ett beslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003, som framför allt av effektivitetsskäl endast baseras på en summarisk prövning från kommissionens sida, och ett beslut enligt artikel 7.1 i förordning (EG) nr 1/2003, som däremot stöder sig på en utförlig konkurrensrättslig analys och som endast utfärdas i slutet av ett fullständigt konkurrensförfarande. Denna grundläggande skillnad har domstolen fastställt i målet Alrosa och därigenom uttryckligen avvisat den andra möjliga tolkningen, alltså den som Repsol stöder sig på ( 23 ).
38.
Blott den omständigheten att kommissionen tar emot ett företags åtaganden och i ett beslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 gör dem bindande, betyder inte på något sätt att de europeiska konkurrensmyndigheterna håller det berörda företagets agerande på marknaden för gott eller anser att dess agerande skulle vara marknadsmässigt. Tvärtom fastställer kommissionen genom ett sådant beslut om åtaganden – så också genom det nu omtvistade beslutet 2006/446 – endast att dess betänkligheter har undanröjts och att kommissionen för närvarande inte ser någon anledning att vidta ytterligare åtgärder ( 24 ).
39.
Åtaganden som kommissionen tar emot från ett företag inom ramen för artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 ska visserligen bidra till att minska eller till och med helt avhjälpa eventuella konkurrensbegränsande effekter som företagets agerande har på marknaden. Av det följer emellertid inte att kommissionen genom ett beslut om åtaganden ”legaliserar” det berörda företagets marknadsagerande, och definitivt inte retroaktivt.
40.
Artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 – vilket också är vad som gör bestämmelsen så attraktiv för praktiker på konkurrensrättens område – har två syften. För det första ska bestämmelsen ge kommissionen möjlighet att i egenskap av konkurrensmyndighet på ett så effektivt och resursbesparande sätt som möjligt utföra de uppgifter för vilka principen om fakultativ lagföring gäller. För det andra öppnar bestämmelsen en möjlighet för de berörda företagen att undvika att en överträdelse av konkurrensreglerna fastställs till deras nackdel och i förekommande fall avvärja ett hot om böter, genom att de lämnar in åtaganden till kommissionen ( 25 ).
41.
I annat fall kvarstår endast varje företags egenansvar för sitt agerande på marknaden, vilket också står i centrum för hela systemet som utgörs av förordning (EG) nr 1/2003. Detta ansvar kan företaget inte undgå genom att kommissionen utfärdar ett beslut om åtaganden.
42.
Sammanfattningsvis kan det alltså med avseende på tolkningen av artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003 konstateras att ett beslut om åtaganden som kommissionen utfärdat enligt artikel 9.1 i nämnda förordning beträffande konkreta avtal mellan företag inte utgör hinder för de nationella domstolarna att pröva huruvida dessa avtal mellan företag är förenliga med unionens konkurrenslagstiftning och i förekommande fall ogiltigförklara dessa enligt artikel 101.2 FEUF.
B. Ett beslut om åtaganden utfärdat av kommissionen får inte samma effekt som ett individuellt undantag (andra tolkningsfrågan)
43.
Med sin andra tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida beslut 2006/446 – ett beslut om åtaganden i den mening som avses i artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003 – med avseende på de långfristiga exklusiva leverantörsavtal som berörs av beslutet ska ges samma rättsverkningar som ett individuellt undantag enligt artikel 101.3 FEUF (tidigare artikel 81.3 EG).
44.
Denna fråga har endast ställts för det fall att den första frågan ska besvaras jakande. Eftersom jag, som framgår av vad som anförts ovan, utgår från att den första tolkningsfrågan ska besvaras nekande, tar jag endast upp den andra frågan i andra hand och i syfte att ge den hänskjutande domstolen alla uppgifter som den kan behöva för att nå ett korrekt avgörande av målet vid den nationella domstolen.
45.
Det är inte någonstans i beslut 2006/446 uttryckligen tal om att kommissionen skulle medge ett individuellt undantag enligt artikel 101.3 FEUF för de långfristiga exklusiva avtal som Repsol ingått med bensinstationsarrendatorerna. Tvärtom begränsar sig kommissionen i nämnda beslut till att göra konkreta åtaganden från Repsol bindande fram till den 31 december 2011 och att avsluta det konkurrensrättsliga förfarandet mot Repsol.
46.
Det kan inte heller vara fråga om ett underförstått individuellt undantag i det aktuella fallet. I likhet med vad de flesta parterna i målet med rätta har betonat är nämligen en tvingande förutsättning för ett individuellt undantag enligt artikel 101.3 FEUF, oavsett dess form, att det först har konstaterats att det föreligger en förbjuden konkurrensbegränsning i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF föreligger ( 26 ). Ett sådant konstaterande, med avseende på de långfristiga exklusiva avtalen med Repsols bensinstationsarrendatorer i Spanien, återfinns emellertid inte i beslut 2006/446
47.
Det ligger även i sakens natur att beslutet om åtaganden inte innehåller några konstateranden med avseende på förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande. Som redan har nämnts kännetecknas beslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003, till vilka det omtvistade beslutet 2006/446 räknas, just av att kommissionen endast gör en preliminär bedömning av konkurrenssituationen, utan att uttömmande ta ställning till förekomsten av en överträdelse av artikel 101.1 FEUF ( 27 ).
48.
Det bör också erinras om att en av de centrala målsättningarna med reformen som genomfördes med förordning (EG) nr 1/2003 var att avskaffa det administrativa förfarandet för kommissionens beviljande av individuella undantag. Således skedde den 1 maj 2004 en övergång till ett system med rättsligt grundade undantag, där det inte längre föreskrivs någon möjlighet för kommissionen att utfärda individuella undantag vid tillämpningen av artikel 101.3 FEUF (se artiklarna 1.1, 1.2 och 6 jämförda med skäl 4 i förordning [EG] nr 1/2003).
49.
Ett beslut i ett enskilt fall där ett rent förklarande konstaterande görs om att förutsättningarna enligt artikel 101.3 FEUF är uppfyllda, utfärdar kommissionen sedan det nya systemet infördes endast mycket sällan och i undantagsfall, och endast inom ramen för ett beslut enligt artikel 10 i förordning (EG) nr 1/2003 (”Konstaterande av icke-tillämplighet”) ( 28 ), dock inte inom ramen för ett beslut enligt artikel 9.1 i förordning (EG) nr 1/2003, vilket det är fråga om i förevarande fall.
50.
Sammanfattningsvis finns det således inte någon grund för att beslut 2006/446 med avseende på långfristiga avtal om ensamrätt till leveranser mellan Repsol och deras spanska bensinstationsarrendatorer ska ges samma rättsverkningar som ett individuellt undantag enligt artikel 101.3 FEUF.
VI. Slutsats
51.
Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar spanska Tribunal Supremos begäran om förhandsavgörande på följande sätt:
Artikel 16.1 i förordning (EG) nr 1/2003 ska tolkas på så sätt att ett beslut om åtaganden som kommissionen utfärdat enligt artikel 9.1 i nämnda förordning beträffande konkreta avtal mellan företag inte utgör hinder för de nationella domstolarna att pröva huruvida dessa avtal mellan företag är förenliga med unionens konkurrenslagstiftning och i förekommande fall ogiltigförklara dessa enligt artikel 101.2 FEUF.
( 1 ) Originalspråk: tyska.
( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget (EGT L 1, 2003, s. 1), nedan kallad förordning (EG) nr 1/2003.
( 3 ) Se dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa (C‑441/07 P, EU:C:2010:377).
( 4 ) Se dom av den 14 december 2006, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio (C‑217/05, EU:C:2006:784), dom av den 11 september 2008, CEPSA (C‑279/06, EU:C:2008:485), och dom av den 2 april 2009, Pedro IV Servicios (C‑260/07, EU:C:2009:215), liksom beslut av den 3 september 2009, Lubricarga (C‑506/07, EU:C:2009:504), beslut av den 27 mars 2014, Bright Service (C‑142/13, EU:C:2014:204), och beslut av den 4 december 2014, Estación de Servicio Pozuelo 4 (C‑384/13, EU:C:2014:2425).
( 5 ) Nyttjanderätten omfattar även myndighetstillstånd att driva en bensinstation.
( 6 ) Den hänskjutande domstolen talar i detta sammanhang om ”korsvisa avtal”.
( 7 ) Utgångspunkten för detta förfarande var avtal och avtalsutkast som Repsol hade anmält hos kommissionen enligt bestämmelsen som var föregångare till den i förordning (EG) nr 1/2003. Denna anmälan blev emellertid ogiltig i och med att förordning (EG) nr 1/2003 trädde i kraft den 1 maj 2004 (se artikel 34.1 i förordning (EG) nr 1/2003).
( 8 ) Se angående åtagandenas innehåll kommissionens synpunkter i punkt 2 i sammanfattningen av beslut 2006/446/EG (EUT L 176, 2006, s. 104).
( 9 ) Meddelande i enlighet med artikel 27.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 avseende ärende COMP/B-1/38348 – Repsol CPP SA (EUT C 258, 2004, s. 7)
( 10 ) Kommissionens beslut 2006/446/EG av den 12 april 2006 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget (ärende COMP/B-1/38.348 – Repsol CPP), delgivet med nr K(2006) 1548 och sammanfattat i EUT L 176, 2006, s. 104. Beslut 2006/446 i sin helhet finns endast tillgängligt på internet på webbplatsen för GD Konkurrens: (senast besökt den 11 juli 2017).
( 11 ) Enligt bolagets egna uppgifter har Repsol å sin sida väckt talan mot Gasorba vid en domstol för civilmål i Madrid. Enligt Repsol föregicks båda parternas talan av en tvist mellan parterna som avsåg detaljerna kring hur leverantörsavtalet skulle avslutas, vilken ledde till att Repsol sade upp avtalet, varpå Gasorba å sin sida bestred uppsägningen. Repsol gör gällande att Gasorba åberopar unionens konkurrensrätt på ett otillbörligt sätt.
( 12 ) Kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 av den 22 juni 1983 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på grupper av exklusiva inköpsavtal (EGT L 173, 1983, s. 5)
( 13 ) Kommissionens förordning (EG) nr 2790/1999 av den 22 december 1999 om tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget på grupper av vertikala avtal och samordnade förfaranden (EGT L 336, 1999, s. 21).
( 14 ) Handelsdomstol nr 4 i Madrid, vars dom meddelades den 8 juli 2011.
( 15 ) Appellationsdomstol i Madrid, vars dom meddelades den 27 januari 2014.
( 16 ) Överklagandeförfarande nr 757/2014.
( 17 ) Det som utlöste denna diskussion var domen av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa (C‑284/12, EU:C:2013:755), och beslutet av den 4 april 2014, Flughafen Lübeck (C‑27/13, ej publicerat, EU:C:2014:240), som båda berörde verkningarna av kommissionens beslut enligt nuvarande artikel 4 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 (EUT L 248, 2015, s. 9) i nationella domstolsförfaranden.
( 18 ) Dom av den 13 februari 1969, Wilhelm m.fl. (14/68, EU:C:1969:4, punkt 3), och dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. (C‑17/10, EU:C:2012:72, punkt 81).
( 19 ) Se dom av den 14 februari 2012, Toshiba Corporation m.fl. (C‑17/10, EU:C:2012:72, punkt 87) med avseende på artikel 16.2 i förordning (EG) nr 1/2003.
( 20 ) Skäl 13 andra meningen till förordning (EG) nr 1/2003; se dessutom dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa (C‑441/07 P, EU:C:2010:377, särskilt punkt 35).
( 21 ) Detsamma gäller för beslut och samordnade förfaranden i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF liksom för marknadsdominerande företags beteende i den mening som avses i artikel 102 FEUF.
( 22 ) Se kommissionens tillkännagivande om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (EUT C 101, 2004, s. 54)
( 23 ) Se dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Alrosa (C‑441/07 P, EU:C:2010:377, punkterna 35, 38, 40 och 46–48); se även mitt förslag till avgörande kommissionen/Alrosa (EU:C:2009:555, punkterna 47–51).
( 24 ) Se i detta avseende ännu en gång skäl 13 till förordning (EG) nr 1/2003.
( 25 ) Se i detta avseende mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Alrosa (C‑441/07 P, EU:C:2009:555, punkt 60).
( 26 ) Dom av den 7 februari 2013, Slovenská sporiteľňa (C‑68/12, EU:C:2013:71, punkt 30). Se beträffande hela ärendet även punkt 11 i kommissionens tillkännagivande ”Riktlinjer för tillämpningen av artikel 81.3 i fördrag” (EUT C 101, 2004, s. 97). Enligt tillkännagivandet sker den konkurrensrättsliga bedömningen enligt artikel 81 EG (numera artikel 101 FEUF) i två steg, varvid prövningen av konkurrensfrämjande effekter av ett avtal mellan företag enligt artikel 81.3 EG endast sker om ett konkurrensbegränsande syfte eller en konkurrensbegränsande effekt enligt artikel 81.1 EG har konstaterats dessförinnan.
( 27 ) Se i detta sammanhang ännu en gång skäl 13 andra meningen till förordning (EG) nr 1/2003 samt mina anmärkningar avseende den första tolkningsfrågan, i synnerhet punkt 32 i förevarande förslag till avgörande.
( 28 ) Se i detta avseende även skäl 14 till förordning (EG) nr 1/2003.