12.9.2016
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 335/28
Överklagande ingett den 12 februari 2016 av Kenzo Tsujimoto av den dom som tribunalen (första avdelningen) meddelade den 2 december 2015 i mål T-522/13, Kenzo Tsujimoto mot Europeiska immaterialrättsmyndigheten
(Mål C-86/16 P)
(2016/C 335/37)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Kenzo Tsujimoto (ombud: A. Wenninger-Lenz, M. Ring, Rechtsanwältinnen, W. von der Osten-Sacken, Rechtsanwalt)
Övriga parter i målet: Europeiska immaterialrättsmyndigheten, Kenzo
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
—
upphäva tribunalens dom av den 2 december 2015 i mål T-522/13,
—
slutligt avgöra målet, samt
—
förplikta EUIPO och Kenzo S.A. att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för förfarandet vid överklagandenämnden.
Grunder och huvudargument
1.
Åsidosättande av artikel 76.2 i förordningen om gemenskapsvarumärken
Båda invändningarna från KENZO S.A. grundar sig på artikel 8.5 i förordningen om gemenskapsvarumärken (1). I båda förfarandena beaktade överklagandenämnden bevisning till stöd för påståendet att varumärket var känt i den talan som motparten väckte vid invändningsenheten för att fastställa att varumärket verkligen har använts. Det är ostridigt att handlingarna i fråga åberopades efter det att tidsfristen för att inkomma med bevisning för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet för en tidigare rätt enligt 19.1 i förordning nr 2868/95 (2) löpt ut. Enligt bestämmelsen i artiklarna 19.1, 19.2 och 20.1 i förordning nr 2868/95 ska en invändning med stöd av artikel 8.5 avslås om motparten inte kan visa att det äldre varumärket är känt inom den tidsfrist som anges av EUIPO. Tribunalen fann dock att överklagandenämnden haft befogenhet att efter eget skön bedöma huruvida bevisningen i fråga skulle beaktas till stöd för påståendet att varumärket var känt. Tribunalen fann vidare att nämnden använde detta utrymme för skönsmässig bedömning och angav tillräckliga skäl för att beakta bevisningen. Klaganden anser däremot att tribunalens slutsats att tillerkänna ett utrymme för skönsmässig bedömning till överklagandenämnden innebär en felaktig rättstillämpning och en felaktig tillämpning av artiklarna 19.1, 19.2 och 20.1 i förordning nr 2868/95.
Klaganden är medveten om att övriga parter i målet gör gällande att tillåtligheten att beakta de åberopade handlingarna till stöd för att varumärket verkligen har använts och är känt inte ska bedömas enligt artikel 20.1 i förordning nr 2868/95, utan enligt artikel 50.1 led 3 i samma förordning i dess egenskap av en särskild processuell regel vid överklagandenämnden.
Även för det fall överklagandenämndens skönsmässiga utrymme ska tolkas i enlighet med artikel 50.1 led 3 i förordning nr 2868/95, har detta skönsmässiga utrymme nyttjas felaktigt av nämnden, och tribunalen har felaktigt tillämpat artikel 76.2 genom att godkänna att nämndens bedömningar gällande den oskiljbara länken mellan bevis på användning och bevis på att varumärket var känt var ett tillåtet nyttjande av nämndens skönsmässiga utrymme. Överklagandenämnden har i själva verket inte definierat sitt skönsmässiga utrymme, det vill säga genom att bedöma huruvida i det aktuella målet detta utrymme är begränsat eller inte. Om överklagandenämnden hade nyttjat sitt skönsmässiga utrymme korrekt, skulle nämnden ha funnit att handlingsutrymmet i enlighet med domen i Rintisch, C-120/12 P, ska nyttjas restriktivt. Under de rådande omständigheterna skulle det enda riktiga sättet att nyttja det skönsmässiga utrymmet vara att inte beakta de handlingar som stöder påståendet att varumärket var känt. Tribunalen bortsåg från den omständigheten att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning av sitt skönsmässiga utrymme samt handlade inom detta utrymme och därigenom agerade i strid med artikel 76.2 i förordningen om gemenskapsvarumärken.
2.
Åsidosättande av artikel 8.5 i förordningen om gemenskapsvarumärken
Klaganden gör gällande att tribunalen underlät att jämföra varumärkena ”KENZO” och ”KENZO ESTATE” i sin helhet och därför åsidosatte artikel 8.5 i förordningen om gemenskapsvarumärken. Klaganden gör vidare gällande att påståendet att varumärket var känt godtogs av tribunalen med stöd av handlingar som, enligt en korrekt tillämpning av rätten och överklagandenämndens skönsmässiga utrymme, inte skulle ha beaktats. Klaganden gör även gällande att tribunalen underlät att genomföra den nödvändiga samlade bedömningen när den fastslog det som sannolikt att det omtvistade varumärket riskerade att förväxlas med det äldre varumärket och att det skulle dra otillbörlig fördel av det äldre varumärkets renommé. Klaganden gör slutligen gällande att överklagandenämnden och tribunalen har gjort sig skyldiga till felaktig rättstillämpning när de fann att klaganden inte hade styrkt ”skälig anledning” enligt artikel 8.5 i förordningen om gemenskapsvarumärken.
(1) Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 24.3.2009, s. 1).
(2) Kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303 15.12.1995, s. 1).