29.8.2016
SV
Europeiska unionens officiella tidning
C 314/14
Talan väckt den 8 juli 2016 – Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland
(Mål C-380/16)
(2016/C 314/20)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: M. Owsiany-Hornung och M. Wasmeier)
Svarande: Förbundsrepubliken Tyskland
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
—
fastställa att Förbundsrepubliken Tyskland enligt artikel 258 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 73 och artiklarna 306–310 i mervärdesskattedirektivet (direktiv 2006/112/EG), genom att den uteslutit resetjänster som tillhandahålls beskattningsbara personer, som använder tjänsterna i sin verksamhet, från den särskilda ordningen för resebyråer, och genom att den, i de fall denna särskilda ordning tillämpas på resebyråerna, tillåter att det fastställs ett allomfattande beskattningsunderlag för grupper av tjänster och för varje skattepliktig period, och
—
förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
Sökanden har gjort gällande att de bestämmelser som gäller i Tyskland för beräkning av mervärdesskatt vid resetjänster inte överensstämmer med rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt. (1) I artiklarna 306–310 i detta direktiv föreskrivs en särskild ordning, enligt vilken resetjänster som en resebyrå tillhandahåller en kund gäller som en enda tjänst. Tysk rätt avviker från detta på ett otillåtet sätt.
Det är för det första inte tillåtet att utesluta beskattningsbara personer som använder resetjänster inom sin verksamhet från tillämpningsområdet för den särskilda ordningen. Domstolen fastslog redan i sin dom av den 26 september 2013, kommissionen/Spanien, C-189/11, (2) att den särskilda ordningen inte bara ska användas för tjänster som tillhandahålls privata slutkonsumenter utan även tillämpas på tjänster som tillhandahålls beskattningsbara företag. Medlemsstaterna kan inte välja att begränsa tillämpningen av den särskilda ordningen till de förstnämnda.
För det andra är den beräkningsmetod som föreskrivs i tysk mervärdesskatterätt oförenlig med direktiv 2006/112/EG. Enligt artiklarna 73 och 306–310 i direktivet måste beskattningsunderlaget fastställas separat för varje resa. Enligt tysk rätt är det däremot tillåtet att göra en allomfattande beräkning av vinstmarginalen för ”grupper av tjänster”, till exempel för samtliga tjänster som tillhandahålls inom en viss tidsperiod. Domstolen fastslog även i ovan nämnda dom att en sådan allomfattande beräkning inte är förenlig med det gemensamma systemet för mervärdesskatt.
(1) EUT L 347, 2006, s. 1.
(2) ECLI:EU:C:2013:587.