TRIBUNALENS BESLUT (fjärde avdelningen)
den 30 maj 2018 ( *1 )
”EU-varumärke – Klaganden företräds inte av en advokat som är en oberoende tredje part i förhållande till klaganden – En parts övertagande av talan – Överföring av de rättigheter som den som ansöker om registrering av ett EU-varumärke har – Det företag som ansökt om att överta talan företräds inte av en advokat som är en oberoende tredje part i förhållande till detta företag – Avvisning”
I mål T‑664/16,
PJ, företrädd av advokaten S.,
klagande,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), inledningsvis företrädd av S. Hanne, därefter av A. Söder, båda i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Erdmann & Rossi GmbH, Berlin (Tyskland), företrätt av advokaterna H. Kunz-Hallstein och R. Kunz-Hallstein,
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s fjärde överklagandenämnd den 18 juli 2016 (ärende R 1670/2015–4) angående ett ogiltighetsförfarande mellan Erdmann & Rossi och PJ,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna J. Schwarcz och C. Iliopoulos (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1
Klaganden PJ ingav den 19 september 2011 en ansökan om registrering av EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i ändrad lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).
2
Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet Erdmann & Rossi.
3
De varor och tjänster som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 12, 37 och 42 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar, för var och en av dessa klasser, följande beskrivningar:
–
Klass 12: ”Motorfordon, Speciellt trimmade motorfordon; Bilkarosser.”
–
Klass 37: ”Inkluderande rekonditionering av bilar och Påbyggnader för motorfordon; Underhåll och reparation av motorfordon.”
–
Klass 42: ”Utformning och formgivning samt teknisk utveckling av karosser för motorfordon; Planering av tillverkningsanordningar; Konstruktion av verktyg och Anläggningar för motorfordonsbyggnation.”
4
Varumärket registrerades den 3 februari 2012 under nummer 010310481.
5
Den 26 mars 2014 ingav Erdmann & Rossi GmbH, som är intervenient i målet, en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omstridda varumärket med stöd av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 (nu artikel 59.1 b i förordning 2017/1001).
6
Genom beslut av den 29 juni 2015 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring i dess helhet.
7
Den 18 augusti 2015 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001).
8
Genom beslut av den 18 juli 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet) biföll EUIPO:s fjärde överklagandenämnd överklagandet och upphävde annulleringsenhetens beslut.
Förfarandet och parternas yrkanden
9
Klaganden lämnade in sitt överklagande till tribunalen den 14 september 2016. Överklagandet var undertecknat av S., i egenskap av advokat.
10
Genom handling som inkom till tribunalens kansli samma dag begärde klaganden att få vara anonym och att vissa uppgifter skulle behandlas konfidentiellt i förhållande till allmänheten, i enlighet med artikel 66 i tribunalens rättegångsregler.
11
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 7 oktober 2016 informerade klaganden tribunalen om att EUIPO, till följd av att klaganden den 14 september 2016 hade lämnat in sin ansökan om att få vara anonym och om att vissa uppgifter skulle utelämnas i förhållande till allmänheten av, preliminärt och fram till dess att EU-domstolen fattar ett slutligt beslut, har gjort det överklagade beslutet och all skriftväxling som parterna ingett till annulleringsenheten och överklagandenämnden oåtkomliga på sin webbplats.
12
Genom beslut av den 28 oktober 2016 biföll tribunalen klagandens begäran om att utelämna klagandens namn och adress i offentliggöranden rörande det aktuella målet och att ersätta klagandens namn med bokstäverna ”PJ”.
13
Genom beslut av den 24 januari 2017 och till följd av klagandens svar på en skriftlig fråga från tribunalen, avslog tribunalen klagandens begäran om konfidentiell behandling av vissa uppgifter i förhållande till allmänheten.
14
Den 28 mars 2017 ingav intervenienten en svarsskrivelse till tribunalens kansli.
15
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 31 mars 2017, framförde EUIPO en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna.
16
Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 3 april 2017 och som genom beslut av ordföranden på tribunalens fjärde avdelning av den 17 maj 2017 tillfördes akten, informerade EUIPO tribunalen om att det omstridda varumärket hade registrerats den 28 februari 2017 i EUIPO:s register till förmån för en ny innehavare, nämligen ”[X] [GmbH & Co. KG]”. Det framgår av de bilagor som fogats till denna skrivelse att EUIPO företagit en rättelse av denna registrering och att varumärket hade registrerats den 1 mars 2017 till förmån för en annan innehavare, nämligen ”[Y]-GmbH”.
17
Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 8 maj 2017 och som genom beslut av ordföranden på tribunalens fjärde avdelning av den 18 maj 2017 tillfördes akten, yrkade klaganden bland annat att tribunalen skulle vidta en åtgärd för processledning enligt artikel 89.3 c och d i rättegångsreglerna i syfte att klargöra misstankarna om att den administrativa akten hade manipulerats, och att tribunalen, i enlighet med artikel 69 d i rättegångsreglerna, skulle vilandeförklara förevarande mål till dess att de brottsutredningar som pågick mot personal vid EUIPO hade avslutats.
18
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 23 maj 2017, åberopade EUIPO med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna ny bevisning till stöd för sin invändning om rättegångshinder.
19
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 23 maj 2017, ingav klagandens ombud, enligt artikel 174 i rättegångsreglerna, en ansökan om att [Y]‑GmbH (nedan kallat det företag som ansökt om att överta talan) skulle överta klagandens talan. Den 1 juni 2017 anmodade tribunalen enligt artikel 176.2 i rättegångsreglerna rättegångsdeltagarna att inkomma med sina eventuella yttranden över ansökan om övertagande av talan.
20
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 24 maj 2017 yttrade sig klaganden över EUIPO:s invändning om rättegångshinder.
21
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 2 juni 2017 yttrade sig intervenienten över EUIPO:s skrivelse av den 3 april 2017 och klagandens skrivelse av den 8 maj 2017.
22
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 7 juni 2017 yttrade sig klaganden över EUIPO:s skrivelse av den 3 april 2017. Det gjordes särskilt gällande att klaganden enligt rätten att bli hörd och principen om en rättvis rättegång skulle ges tillfälle att besvara intervenientens svarsskrivelse av den 28 mars 2017.
23
Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 9 respektive den 15 juni 2017, angav intervenienten och EUIPO att ansökan om att överta talan borde avvisas.
24
Genom beslut av ordföranden på tribunalens fjärde avdelning av den 14 juni 2017 fördes den nya bevisning som EUIPO lagt fram i skrivelse av den 23 maj 2017 (se punkt 18 ovan) till akten och det fastställdes en frist inom vilken klaganden och intervenienten, enligt artikel 85.4 i rättegångsreglerna, fick tillfälle att yttra sig över denna nya bevisning. Klaganden och intervenienten ingav sina yttranden inom den föreskrivna tidsfristen, den 28 respektive den 20 juni 2017.
25
Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 20 juli 2017, upprepade klaganden sin begäran av den 8 maj 2017 om att målet, med stöd av artikel 69 d i rättegångsreglerna, skulle vilandeförklaras.
26
Genom handlingar som inkom till tribunalens kansli den 14 respektive den 21 augusti 2017, yttrade sig intervenienten och EUIPO över begäran om vilandeförklaring, och åberopade att begäran skulle avslås.
27
Genom beslut av den 9 oktober 2017 avslog tribunalen klagandens begäran om vilandeförklaring av målet.
28
Klaganden har i sitt överklagande yrkat att tribunalen ska
–
ogiltigförklara det angripna beslutet,
–
förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna samt kostnaderna för ogiltighetsförfarandet vid överklagandenämnden och annulleringsenheten.
29
I sin invändning om rättegångshinder har EUIPO yrkat att tribunalen ska
–
avvisa överklagandet,
–
förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
30
I sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder har klaganden yrkat att tribunalen ska
–
avslå invändningen om rättegångshinder, och
–
fastställa att överklagandet kan tas upp till sakprövning.
31
I sin svarsskrivelse har intervenienten yrkat att tribunalen ska
–
ogilla överklagandet, och
–
förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
32
Enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om motparten begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Enligt artikel 130.6 i rättegångsreglerna får tribunalen besluta att inleda den muntliga delen av förfarandet i fråga om invändningen om rättegångshinder.
33
I förevarande fall finner tribunalen att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar för att den ska kunna pröva begäran utan att inleda det muntliga förfarandet.
34
Innan tribunalen prövar huruvida överklagandet och begäran om att överta talan kan tas upp till sakprövning, är det nödvändigt att pröva klagandens yrkande om att tribunalen ska avvisa såväl den invändning om rättegångshinder som åberopades den 31 mars 2017 som den bevisning som åberopades den 23 maj 2017.
Huruvida EUIPO:s invändning om rättegångshinder kan tas upp till prövning
35
Klaganden har åberopat att EUIPO:s invändning om rättegångshinder ska avvisas, eftersom den framförts för sent. Klaganden har mer specifikt gjort gällande, för det första, att EUIPO inte har iakttagit den tidsfrist på två månader som föreskrivs i artikel 81.1 i rättegångsreglerna och, för det andra, att den förlängning av en tidsfrist med tio dagar med hänsyn till avstånd, som föreskrivs i artikel 60 i rättegångsreglerna, inte är tillämplig vid översändande genom e-Curia.
36
I detta hänseende bör det noteras att det av en jämförelse mellan artikel 81 och artikel 130.1 i rättegångsreglerna, följer att en invändning om rättegångshinder som åberopas av svaranden ska framställas genom separat handling inom två månader efter det att ansökan har delgetts svaranden. Enligt artikel 60 i rättegångsreglerna ska denna tidsfrist förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd (beslut av den 23 mars 2017, Gollnisch/parlamentet, T-624/16, ej publicerat, EU:T:2017:243, punkt 32).
37
Dessutom införde tribunalen genom beslut av den 14 september 2011 om ingivande av inlagor och om delgivning av inlagor samt domar och beslut med hjälp av datasystemet e-Curia (EUT C 289, 2011, s. 9) en metod för ingivande och delgivning av inlagor samt domar och beslut elektroniskt. I enlighet med artikel 7 andra stycket första meningen i detta beslut anses en inlaga eller en dom eller ett beslut vara delgiven vid den tidpunkt då mottagaren begär tillgång till handlingen.
38
I förevarande fall skickades ett meddelande till EUIPO genom e-Curia den 24 januari 2017 och eftersom detta organ begärde tillgång till handlingen den 26 januari 2017 löpte tidsfristen för att framföra en invändning om rättegångshinder ut den 5 april 2017.
39
Av detta följer att EUIPO:s invändning om rättegångshinder framställdes inom tidsfristen, eftersom den ingavs genom separat handling till tribunalens kansli den 31 mars 2017.
40
Denna slutsats påverkas inte av klagandens argument att förlängningen av tidsfristen med hänsyn till avstånd inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom artikel 73.3 i rättegångsreglerna, i vilken det föreskrivs att denna förlängning av tidsfristen inte är tillämplig när originalhandlingen inges efter det att den sänts till tribunalens kansli per fax, enligt principen om likabehandling ska tillämpas analogt när en handling inges genom e-Curia. I motsats till vad klaganden har gjort gällande är den förlängning av tidsfristen med tio dagar med hänsyn till avstånd som föreskrivs i artikel 60 i rättegångsreglerna tillämplig med avseende på alla de frister rörande förfarandet som föreskrivs i fördragen, i stadgan för Europeiska unionens domstol och i rättegångsreglerna och detta oavsett vilken metod som används för att inge inlagan (i pappersversion eller genom e-Curia). Eftersom motsatsen inte följer av någon bestämmelse i rättegångsreglerna angående ingivande av handlingar genom e-Curia, kan det konstateras att den förlängning av tidsfristen med tio dagar med hänsyn till avstånd som föreskrivs i artikel 60 i rättegångsreglerna är tillämplig när en invändning om rättegångshinder ges in genom e-Curia (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 23 mars 2017, Gollnisch/parlamentet, T-624/16, ej publicerat, EU:T:2017:243, punkterna 32 och 33).
41
Slutligen kan tribunalen inte godta klagandens argument att den invändning om rättegångshinder som framställts av EUIPO inte ingetts i enlighet med artikel 5 i tribunalens beslut av den 14 september 2011 om ingivande av inlagor och om delgivning av inlagor samt domar och beslut med hjälp av datasystemet e-Curia. Det framgår nämligen tydligt av försättsbladet till invändningen om rättegångshinder, vilket delgetts rättegångsdeltagarna, att ingivandet godkänts genom e-Curia av EUIPO:s ombud, A. Söder, den 31 mars 2017. Med avseende på klagandens påstående att ”det inte av den granskning av akten som utfördes av [klagandens ombud] den 26 [april] 2017 framgår att [A. Söders] användarnamn och lösenord använts vid ingivandet den 31 mars 2017”, kan det konstateras att det inte är tekniskt möjligt för en parts ombud att själv kontrollera om och när motpartens ombud har använt sig av sitt användarnamn och lösenord för e-Curia.
42
Klagandens yrkande om avvisning ska således ogillas.
Huruvida den bevisning som åberopats av EUIPO den 23 maj 2017 kan tillåtas med stöd av artikel 85.3 i rättegångsreglerna
43
Klaganden har yrkat att den nya bevisning som EUIPO åberopade i skrivelse av den 23 maj 2017 till stöd för sin invändning om rättegångshinder ska avvisas. Det rör sig om en skrivelse som intervenienten skickade till EUIPO den 11 maj 2017 och som innehöll ett utdrag från Gemeinsames Registerportal der Länder (de tyska delstaternas gemensamma registreringsportal), vilken mot vederlag erbjuder tillgång till alla tyska delstaters handelsregister. Enligt EUIPO visar detta utdrag, för det första, att klaganden är behörig att ensam företräda advokatbyrån [Z.] och att ingå rättshandlingar med sig själv och, för det andra, att den advokat som klaganden befullmäktigat i samband med förfarandet vid tribunalen, det vill säga advokat S., inte är delägare i ovan nämnda byrå. Det är därför tydligt att det finns ett anställningsavtal och följaktligen ett anställningsförhållande mellan klagandens byrå och advokat S.
44
Enligt klaganden kunde och borde EUIPO ha kontrollerat detta register och åberopat det som bevisning i samband med framställningen av invändningen om rättegångshinder, eftersom det utdrag som ingivits ur registret funnits sedan 2013 och EUIPO vid flera tillfällen i sin invändning om rättegångshinder angav att den berörda advokatbyrån var ett bolag för gemensamt utövande av fri yrkesverksamhet (Partnerschaftsgesellschaft).
45
Det ska erinras om att det av artikel 85.1 och 85.3 i rättegångsreglerna följer att bevis och bevisuppgifter ska inges i samband med den första skriftväxlingen. Parterna får undantagsvis ge in bevis eller inkomma med bevisuppgifter innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte gjorts tidigare.
46
I förevarande fall kan det konstateras att EUIPO ingav det utdrag som det hänvisas till i punkt 43 ovan den 23 maj 2017, det vill säga nästan två månader efter det att invändningen om rättegångshinder ingavs den 31 mars 2017. Orsaken till att EUIPO ingav detta utdrag så sent är emellertid, för det första, att intervenienten inte skickade den skrivelse som innehöll utdraget till EUIPO förrän den 11 maj 2017, för det andra, att EUIPO inte hade tillgång till de tyska delstaternas gemensamma registreringsportal och, för det tredje, att det mot bakgrund av EUIPO:s verksamhet inte är motiverat att myndigheten betalar för att få tillgång till registret.
47
Det finns således godtagbara skäl till att den nya bevisningen lagts fram så sent och den är därför tillåten. Det ska under alla omständigheter konstateras att frågan om klagandens företrädare utgör en fråga om ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet, C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 20) och den får som sådan, i enlighet med artikel 129 i rättegångsreglerna, när som helst prövas av tribunalen ex officio.
Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning
48
EUIPO har genom sin invändning om rättegångshinder gjort gällande att klaganden inte är vederbörligen företrädd av en advokat i den mening som avses i artikel 51.1 i rättegångsreglerna, jämförd med artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, och att överklagandet inte uppfyller kraven i artikel 73.1 i rättegångsreglerna.
49
EUIPO har åberopat två grunder för avvisning till stöd för sin invändning om rättegångshinder. Den första grunden avser den omständigheten att klaganden, genom att ge advokatbyrån [Z.], i vilken klaganden är delägare, en generell fullmakt i själva verket nödvändigtvis befullmäktigar sig själv. Den andra grunden avser den omständigheten att det ombud som undertecknade och inlämnade överklagandet, advokat S., var anställd vid denna advokatbyrå och inte kan uppfylla det krav på oberoende som följer av stadgan för Europeiska unionens domstol och rättegångsreglerna, eftersom han är beroende av klaganden, vilken i sin egenskap av delägare i och innehavare av denna byrå har ett bestämmande inflytande över honom.
50
Klaganden har bestritt EUIPO:s argument. Enligt klaganden är det varken fråga om att han ”representerar sig själv” eller om att hans ombud saknar oberoende.
51
Tribunalen erinrar om att rättegångsdeltagarna, med undantag för medlemsstaterna och Europeiska unionens institutioner, övervakningsmyndigheten vid Europeiska frihandelssammanslutningens (Efta) eller de stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), enligt artikel 19 tredje och fjärde styckena och artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämpliga på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, och artikel 73.1 i tribunalens rättegångsregler, ska företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet. Ansökan ska dessutom innehålla uppgifter om sökandens namn och hemvist samt den undertecknandes ställning. Originalexemplaret av varje inlaga ska slutligen vara undertecknat av rättegångsdeltagarens ombud eller advokat.
52
Enligt fast rättspraxis framgår det av de ovannämnda bestämmelserna, i synnerhet av användningen av ordet ”företrädas” i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, att en ”part” i den mening som avses i denna artikel, oavsett ställning, när denne väcker talan vid tribunalen, inte får uppträda ensam utan måste vända sig till en tredje part som ska vara behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) (se beslut av den 20 juli 2016, PITEE/kommissionen, T-674/15, ej publicerat, EU:T:2016:444, punkt 8 och där angiven rättspraxis).
53
Tribunalen erinrar om att uppfattningen om advokatens roll i unionens rättsordning – en uppfattning som återspeglar medlemsstaternas gemensamma rättsliga traditioner och som utgör grund för artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol – är att det är en person i rättvisans tjänst som, helt oberoende och i rättvisans övergripande intresse, ska biträda klienten i enlighet med dennes behov (se beslut av den 16 september 2016, Salavrakos/parlamentet, T-396/16, ej publicerat, EU:T:2016:588, punkt 9 och där angiven rättspraxis). Detta biträde ska lämnas av en advokat som strukturellt, hierarkiskt och funktionellt är en utomstående person i förhållande till den person till förmån för vilken biträdet lämnas (dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T-125/03 och T-253/03, EU:T:2007:287, punkt 168). Denna tolkning av kravet på advokatens oberoende är relevant i samband med företräde vid unionens domstolar (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 9 november 2011, Glaxo Group/harmoniseringsbyrån – Farmodiética (ADVANCE), T-243/11, ej publicerat, EU:T:2011:649, punkt 16).
54
Det har således redan slagits fast att kravet på advokatens oberoende innebär att det inte får finnas något anställningsförhållande mellan vederbörande och dennes klient. Begreppet advokatens oberoende ställning fastställs nämligen inte enbart positivt, till exempel genom en hänvisning till yrkesregler, utan även negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande (se dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
55
Detta resonemang gäller med samma styrka i en situation där en advokat är anställd av en enhet som är knuten till den part som han eller hon företräder (dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 25) eller om en advokat är bunden till klaganden genom ett civilrättsligt avtal.
56
Domstolen har även slagit fast att den som är advokat för en part, i den mening som avses i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, inte får ha några personliga band till det aktuella målet eller stå i något beroendeförhållande till sin klient, av ett sådant slag att det finns risk för att advokaten inte på bästa sätt kan fylla sin väsentliga funktion som en aktör som bistår rättskipningen. Tribunalen har mer specifikt funnit att de ekonomiska eller strukturella banden mellan ombudet och dennes klient inte får vara av ett sådant slag att klientens egna intressen sammanblandas med ombudets personliga intressen (beslut av den 6 september 2011, ClientEarth/rådet, T-452/10, ej publicerat, EU:T:2011:420, punkt 20).
57
Det unionsrättsliga kravet på att icke privilegierade parter i mål vid tribunalen ska företrädas av en oberoende tredje part kan således inte förstås så, att det endast syftar till att förhindra att huvudmannen företräds av sina anställda eller av personer som är ekonomiskt beroende av denne (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet, C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 13). Det är fråga om ett mer generellt krav vars iakttagande ska prövas i varje enskilt fall (beslut av den 20 november 2017, BikeWorld/kommissionen, T-702/15, EU:T:2017:834, punkt 35).
58
Det är mot bakgrund av dessa principer som EUIPO:s invändning om rättegångshinder ska prövas.
59
För det första kan det med avseende på EUIPO:s första grund för avvisning avseende en påstådd ”självrepresentation” konstateras att det ombud som undertecknat och genom e-Curia ingett överklagandet är advokat S. och inte klaganden. Av detta följer att EUIPO:s första grund för avvisning inte kan godtas.
60
Denna slutsats påverkas inte av EUIPO:s argument, att klaganden gett advokatbyrån [Z.], i vilken han är en av de två delägande grundarna en generell fullmakt som i själva verket är en fullmakt att företräda sig själv. I detta sammanhang bör det noteras att det i artikel 51.3 i rättegångsreglerna föreskrivs att advokater, om den rättegångsdeltagare som de företräder är en privaträttslig juridisk person, är skyldiga att till tribunalens kansli ge in en fullmakt från denna person. Detta krav gäller emellertid inte när klaganden, som i förevarande fall, är en fysisk person. Det förhållandet att klaganden befullmäktigat advokatbyrån [Z.] saknar således betydelse vid bedömningen av den påstådda självrepresentationen.
61
För det andra ska det, med avseende på EUIPO:s andra grund för avvisning, som avser frågan huruvida advokat S. är i en sådan ställning att han kan tillhandahålla klaganden ett ”helt oberoende” rättsligt biträde, prövas huruvida advokat S:s kopplingar till klaganden är förenliga med de krav som ställs i samband med företrädande av icke privilegierade parter vid unionsdomstolarna.
62
Det är i detta hänseende utrett att klaganden är en av grundarna till advokatbyrån [Z.] och en av de två delägarna i byrån. Dessutom framgår det av handlingarna i målet, och i synnerhet av brevhuvudet på det papper som använts för det ingivna överklagandet och av advokatbyråns webbplats, att advokat S. inte är delägare i advokatbyrån [Z.]. Det framgår även av handlingarna i målet att advokatbyrån [Z.] är ett registrerat bolag som i rättsligt hänseende är skilt från klaganden, även om denne sistnämnde är behörig att företräda bolaget (se den bevisning som lades fram av EUIPO den 23 maj 2017, punkterna 43–47 ovan). Det är vidare utrett att klaganden har befullmäktigat advokatbyrån [Z.] att företräda honom och att advokat S. agerar för denna byrås räkning.
63
Även om det medges att klaganden inte är den enda delägaren i advokatbyrån [Z.] och att klaganden – såsom klaganden har angett i sitt skriftliga yttrande över invändningen om rättegångshinder – eftersom byråns beslut fattas enhälligt inte ”själv [kan] anställa, säga upp eller befordra” en medarbetare vid denna byrå, så kvarstår det faktum att klaganden, just på grund av att besluten fattas enhälligt av de två delägarna, har en faktisk kontroll över alla advokatbyråns beslut, inklusive de beslut som rör medarbetarna vid advokatbyrån, däribland advokat S. Därför är advokat S., trots att han är ledamot i advokatsamfundet och därmed skyldig att följa de yrkesmässiga reglerna för advokatyrket, inte lika oberoende i förhållande till klaganden som en advokat som utövar sin verksamhet vid en annan advokatbyrå än den där hans klient är delägare. Under dessa omständigheter är det svårare för advokat S. att effektivt hantera eventuella intressekonflikter mellan sina yrkesmässiga skyldigheter och klientens målsättningar (se, analogt, dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 45).
64
Dessutom kan advokat S:s förhållande till advokatbyrån [Z.], trots att byrån i rättsligt hänseende är skild från klaganden, påverka advokat S:s oberoende, eftersom advokatbyrån [Z.]:s intressen i stor utsträckning sammanfaller med klagandens intressen. Det finns därför en risk för att advokat S:s yrkesmässiga uppfattning, åtminstone delvis, påverkas av hans arbetsmiljö (dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 25, och beslut av den 14 november 2016, Dimos Athinaion/kommissionen, T-360/16, ej publicerat, EU:T:2016:694, punkt 10).
65
Advokat S:s yrkesmässiga koppling till klaganden när överklagandet ingavs är således av ett sådant slag att det finns en risk för att advokat S. inte på bästa sätt kan tillvarata sin viktiga roll som rättsligt biträde.
66
De argument klaganden har framfört föranleder inte någon annan bedömning.
67
Klaganden har, för det första, gjort gällande att det inte är möjligt att inkräkta på advokat S. oberoende eftersom ett sådant intrång strider mot de tyska nationella bestämmelserna i Bundesrechtsanwaltsordnung (den federala advokatlagen) av den 1 augusti 1959 (BGBl. 1959 I, s. 565), och i Berufsordnung für Rechtsanwälte (förordning om advokatyrket). Det ska i detta hänseende påpekas att även om uppfattningen om advokatens roll i unionens rättsordning återspeglar medlemsstaternas gemensamma rättsliga traditioner, så omsätts denna uppfattning i praktiken, i samband med tvister som blir föremål för prövning vid unionsdomstolarna, på ett objektivt sätt som nödvändigtvis är oberoende av de nationella rättsordningarna. Bestämmelserna avseende villkoren för att företräda icke privilegierade parter inför unionsdomstolarna ska därför i möjligaste mån tolkas självständigt och utan hänvisning till nationell lagstiftning (dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkterna 34 och 35, och beslut av den 14 november 2016, Dimos Athinaion/kommissionen, T-360/16, ej publicerat, EU:T:2016:694, punkt 13). Såsom angetts ovan i punkterna 53–56 ska begreppet advokatens oberoende ställning i unionsrätten emellertid inte fastställas enbart positivt, genom en hänvisning till medlemskap i ett advokatsamfund eller krav på att följa yrkesregler och yrkesetik, utan även negativt.
68
Klaganden har, för det andra, anfört att hans verksamhet som företagare, i den mån han som fysisk person är innehavare av det omtvistade varumärket, är klart åtskild från den juridiska personens verksamhet, och särskilt från advokatbyrån [Z.], vilken inte är part i målet. Det är visserligen riktigt att den juridiska personen har en självständig rättslig ställning i förhållande till sina delägare, men i detta fall är det svårt att göra en klar och tydlig avgränsning mellan den juridiska och den fysiska personens agerande. Det är nämligen självklart att den juridiska personens verksamhet gynnar delägarens intressen och verksamhet i egenskap av fysisk person.
69
Klaganden har, för det tredje, påstått att det krav på advokatens oberoende ställning som följer av rättspraxis inte är ett kriterium som uttryckligen anges i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol och det följer inte heller av artikel 51 i rättegångsreglerna. Att avvisa talan skulle därför strida mot rättssäkerhetsprincipen, eftersom denna princip förutsätter att en rättsregel som medför skyldigheter för enskilda ska vara klar och tydlig och att dess tillämpning bör vara förutsägbar för personer som berörs.
70
Det är riktigt att rättssäkerhetsprincipen ställer krav på att en lagstiftning ska vara klar och precis, så att de enskilda på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed. Vid bedömningen av huruvida de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen är uppfyllda ska hänsyn emellertid tas till all relevant information som följer av denna lagstiftnings ordalydelse, ändamål eller systematik, vid behov med beaktande av domstolarnas tolkning.
71
Tribunalen konstaterar, inledningsvis, att uttrycket ”[ö] vriga parter ska företrädas av en advokat” i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, utesluter att en part och dennes företrädare kan vara en och samma person. (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 3 september 2015, Lambauer/rådet, C‑52/15 P, ej publicerat, EU:C:2015:549, punkt 20 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 16 november 2016, García Ruiz/parlamentet, T-628/16, ej publicerat, EU:T:2016:669, punkt 8 och där angiven rättspraxis). Vidare återspeglar uppfattningen om advokatens roll i unionens rättsordning, och särskilt kravet på oberoende, som måste undersökas i varje enskilt fall (se punkt 57 ovan), medlemsstaternas gemensamma rättstraditioner (se punkt 53 ovan). Det framgår slutligen av unionsdomstolarnas fasta rättspraxis att rättsligt biträde som lämnas ”helt oberoende” är det biträde som tillhandahålls av en advokat som strukturellt, hierarkiskt och funktionellt, är en utomstående person i förhållande till den person som åtnjuter detta biträde (se punkt 53 ovan). Det förhållandet att kravet på oberoende inte föreskrivs uttryckligen i stadgan för Europeiska unionens domstol eller i rättegångsreglerna medför inte ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.
72
Av det anförda följer att överklagandet i målet inte har ingetts i enlighet med artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 51.1 i rättegångsreglerna, eftersom det inte undertecknats av en oberoende advokat.
73
Följaktligen, och utan att det är nödvändigt att förordna om den åtgärd för processledning som begärts av klaganden, ska överklagandet avvisas.
Ansökan om att överta talan
74
EUIPO och intervenienten har yrkat att ansökan om att klagandens talan ska få övertas av det företag som ansökt om att överta talan, som, enligt klaganden, har blivit innehavare med avseende på ansökan om registrering av det omstridda varumärket och därmed är den till vilken rätten har övergått, ska avvisas. EUIPO och intervenienten har åberopat att det företag som ansökt om att överta talan inte företräds i enlighet med vad som anges i artikel 175.3 i rättegångsreglerna.
75
Enligt artikel 176.3 i rättegångsreglerna, ska ansökan om övertagande av talan avgöras antingen av ordföranden genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat eller i det avgörande genom vilket målet avgörs slutligt.
76
Om den immateriella rättighet som målet rör har övergått från en part i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd till en tredje man, får den som förvärvat rättigheten, enligt artikel 174 i rättegångsreglerna, ansöka om att överta den ursprungliga rättegångsdeltagarens talan i målet vid tribunalen. Det preciseras i artikel 176.5 i rättegångsreglerna att om ansökan om övertagande av talan beviljas måste den som inträder i rättegången godta målet sådant det föreligger vid tidpunkten för övertagandet av talan. Den som inträder i rättegången är bunden av de inlagor som getts in av den rättegångsdeltagare vars talan denne övertar. Det framgår dessutom av artiklarna 17 och 24 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 20 och 28 i förordning 2017/1001) att så snart överlåtelsen av en ansökan om registrering av ett EU-varumärke har förts in i EUIPO:s register kan den som förvärvat rättigheten åberopa de rättigheter som följer av denna ansökan.
77
Slutligen ska det företag som ansökt om att överta talan, i enlighet med artikel 175.3 i rättegångsreglerna, företrädas i enlighet med vad som anges i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
78
Tribunalen konstaterar, för det första, att det inte längre finns anledning att pröva ansökan om övertagande av talan, eftersom tribunalen, av de skäl som anges i punkterna 59–73 ovan, har funnit att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning. I ett fall som det förevarande, där det företag som ansökt om att överta talan är nära kopplat till klaganden, förlorar ansökan om att överta talan sin relevans så snart överklagandet avvisats, på grund av oegentligheter i samband med hur klaganden företräds.
79
Det ska, för det andra och under alla omständigheter, noteras att ansökan om att överta överklagandet mot bakgrund av omständigheterna i målet inte kan tas upp till sakprövning. Närmare bestämt har advokat S. upplyst tribunalen om att den berörda ansökan om registrering har överförts från klaganden till det företag som ansökt om att överta talan och, i egenskap av företrädare för den sistnämnde, ansökt om att klaganden i förevarande mål ska ersättas av det företag som ansökt om att överta talan. Advokat S. har, som bevis för överlåtelsen av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket till det företag som ansökt om att överta talan, bifogat ett meddelande från EUIPO av den 1 mars 2017 och ett utdrag ur EUIPO:s register. Advokat S. har även lämnat in en kopia av den fullmakt för advokatbyrån [Z.] som det företag som ansökt om att överta talan har upprättat.
80
Såsom anges i punkt 77 ovan gäller villkoren för att företrädas i enlighet med artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol även i samband med en ansökan om att överta talan. Det kan i detta hänseende konstateras att den advokat som har undertecknat ansökan om att överta talan, advokat S., inte är en advokat som är oberoende i förhållande till det företag som ansökt om att överta talan i den mening som avses i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Företagsledaren för det företag som ansökt om att överta talan och den som undertecknat den fullmakt som avses i punkt 79 ovan är nämligen klaganden, som är en av de båda delägarna i advokatbyrån [Z.], vid vilken S. var advokat när ansökan om att överta talan ingavs (se, i detta hänseende, punkterna 63–65 ovan).
81
Under dessa omständigheter saknas anledning att pröva den ansökan om att överta talan som ingetts av det företag som ansökt om att överta talan.
Rättegångskostnader
82
Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet, ska EUIPO:s och intervenientens yrkanden om ersättning för rättegångskostnader bifallas.
83
Enligt artikel 176.4 i rättegångsreglerna ska, om ansökan om övertagande av talan avslås, beslut om de till ansökan hänförliga rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som uppkommit för den som gett in denna ansökan, fattas i enlighet med artiklarna 134 och 135. Eftersom ansökan om övertagande av talan har avslagits och eftersom det inte har framställts något yrkande om rättegångskostnader beträffande ansökan om övertagande av talan, beslutar tribunalen att det företag som ansökt om att överta talan ska bära sina rättegångskostnader och att vardera rättegångsdeltagare ska bära sina rättegångskostnader beträffande nämnda ansökan om övertagande av talan.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1)
Överklagandet avvisas.
2)
Det finns inte längre anledning att pröva ansökan om övertagande av talan.
3)
PJ ska ersätta rättegångskostnaderna.
4)
[Y]-GmbH, och vardera rättegångsdeltagare, ska bära sin rättegångskostnad beträffande ansökan om övertagande av talan.
Luxemburg den 30 maj 2018.
Justitiesekreterare
E. Coulon
Ordförande
H. Kanninen
( *1 ) Rättegångsspråk: tyska.
Full & Egal Universal Law Academy