FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MICHAL BOBEK
föredraget den 26 juli 2017 ( 1 )
Mål C‑270/17 PPU
Openbaar Ministerie
mot
Tadas Tupikas
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank, Amsterdam (domstol i första instans, Amsterdam, Nederländerna))
”Begäran om förhandsavgörande – Europeisk arresteringsorder – Skäl till att verkställighet får vägras – Arresteringsorder som har utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff – Begreppet förhandling som ledde till beslutet – Mål om överklagande”
I. Inledning
1.
Tadas Tupikas, en litauisk medborgare, är föremål för en europeisk arresteringsorder, som har utfärdats av den rättsliga myndigheten i Litauen. Denna myndighet har begärt att Tadas Tupikas, som för närvarande är frihetsberövad i Nederländerna, ska överlämnas för verkställighet av ett fängelsestraff på ett år och fyra månader.
2.
Detta straff utdömdes av en domstol i första instans i Litauen vid vilken Tadas Tupikas inställde sig personligen. Tadas Tupikas överklagade domen. De uppgifter som tillhandahölls i den europeiska arresteringsordern gör det inte möjligt att fastställa huruvida han var personligen närvarande vid förhandlingen i andra instans. Överklagandet ogillades.
3.
Den europeiska arresteringsordern grundar sig på den dom som avkunnades i första instans. Det anges i arresteringsordern att den person som arresteringsordern avser var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
4.
Enligt den nationella lagstiftningen genom vilken artikel 4a i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (nedan kallat rambeslutet) ( 2 ) införlivats, ska den behöriga nederländska myndigheten vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder om den person som arresteringsordern avser inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet, ( 3 ) såvida inte någon av de situationer som anges i den tillämpliga nationella bestämmelsen föreligger.
5.
Då den hänskjutande domstolen inte förfogar över några uppgifter angående huruvida Tadas Tupikas var personligen närvarande vid förhandlingen i överklagandeförfarandet, söker den klarhet i huruvida det ovannämnda begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” även avser ett överklagande som har inneburit en prövning av själva sakfrågan, och syftar till att fastställa den fällande dom som avkunnats i första instans som den europeiska arresteringsordern avser att verkställa.
6.
Genom denna fråga söker den hänskjutande domstolen även fastställa huruvida den berörda personens rätt till försvar har iakttagits ska bedömas med hänsyn till det straffrättsliga förfarandet i båda instanser eller om det är tillräckligt att domstolen säkerställer att dessa rättigheter har iakttagits i första instans.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Europakonventionen
7.
I artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ( 4 ) (nedan kallad Europakonventionen) anges följande:
”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag …”
B. EU-rätt
1. Stadgan
8.
I artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:
”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.
Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.
…”
9.
Enligt artikel 48.2 i stadgan ska ”[v]ar och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse … garanteras respekt för rätten till försvar”.
2. Rambeslutet
10.
I artikel 1.1 i rambeslutet definieras den europeiska arresteringsordern som ”ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd”.
11.
I artikel 1.2 föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut”.
12.
I artikel 1.3 föreskrivs att nämnda rambeslut ”[inte] påverkar … skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i [FEU]”.
13.
Artikel 4a i rambeslutet infördes genom rambeslut 2009/299, för att precisera skälen för att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen. I denna artikel föreskrivs följande:
”1. Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning.
a)
i god tid
i)
antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
ii)
underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
eller
b)
i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
c)
efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs.
i)
uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,
eller
ii)
inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,
eller
d)
inte personligen delgavs beslutet men
i)
utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,
och
ii)
kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arresteringsordern.
2. Om en europeisk arresteringsorder utfärdas … enligt villkoren i punkt 1 d och den berörda personen inte dessförinnan mottagit någon officiell information om att det försiggår straffrättsliga förfaranden mot honom eller henne, får denna person när denne informeras om innehållet i den europeiska arresteringsordern, begära att erhålla en kopia av domen innan personen i fråga överlämnas. … [Tillhandahållandet av domen till den berörda personen] får varken betraktas som ett formellt delgivande av domen eller påverka tidsfristerna för begäran om förnyad prövning eller överklagande.
3. Om en person överlämnas enligt villkoren i punkt 1 d och denna person har begärt förnyad prövning eller överklagande, ska kvarhållandet av den person som väntar på en sådan förnyad prövning eller överklagande omprövas till dess att dessa förfaranden avslutats i enlighet med lagen i den utfärdande medlemsstaten, antingen regelbundet eller på den berörda personens begäran…”
14.
I artikel 8.1 i rambeslutet föreskrivs att den europeiska arresteringsordern ska innehålla följande uppgifter:
”…
c)
Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.
d)
Brottets beskaffenhet och brottsrubricering …
…
f)
Det straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller den straffskala för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
…”
15.
I artikel 15, med rubriken ”Beslut om överlämnande”, i rambeslutet föreskrivs följande:
”1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.
2. Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, …
…”
16.
Punkt d i bilagan (”EUROPEISK ARRESTERINGSORDER”) i rambeslutet har, till följd av ändringen genom rambeslut 2009/299, följande lydelse:
”d)
Ange om personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet:
1.
Ja, personen var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
2.
Nej, personen var inte personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet.
3.
Om ni kryssade i rutan vid punkt 2, var vänlig och bekräfta att något av följande föreligger:
3.1a
Personen kallades personligen den … (dag/månad/år), och underrättades därigenom om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen, ELLER
3.1b
personen kallades inte personligen, men på annat sätt faktiskt underrättades officiellt om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen, och underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
ELLER
3.2
personen, i vetskap om den planerade förhandlingen, hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och försvarades faktiskt av ombudet vid förhandlingen,
ELLER
3.3
personen delgavs personligen beslutet den … (dag/månad/år) och underrättades uttryckligen om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och
personen förklarade uttryckligen att han eller hon inte bestred detta beslut,
ELLER
personen begärde inte förnyad prövning eller överklagande inom den tillämpliga tidsramen,
ELLER
3.4
Personen personligen inte delgivits beslutet men
—
personligen och utan dröjsmål kommer att delges detta beslut efter överlämnandet, och
—
vid delgivandet uttryckligen kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och om rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs, och
—
kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande, dvs. … dagar.
4.
Var vänlig ange, för den ruta ni har kryssat för ovan under punkt 3.1b, 3.2 eller 3.3, hur villkoren i fråga har uppfyllts: …”
C. Nederländsk rätt
17.
Genom Overleveringswet (lagen om överlämnande) av den 29 april 2004 (Stb. 2004, nr 195, nedan kallad OLW) införlivades rambeslutet med nederländsk rätt. I artikel 12 i nämnda lag föreskrivs att ”[ö]verlämnande [inte] får … ske om den europeiska arresteringsordern är avsedd att verkställa ett avgörande varvid den tilltalade inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till avgörandet, såvida det inte anges i den europeiska arresteringsordern, i enlighet med den utfärdande statens processrätt”, att en av de fyra situationer som anges i samma bestämmelse föreligger. Dessa situationer anges i punkterna a–d i artikel 12 OLW och motsvarar leden a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet.
18.
Punkt D i bilaga 2 till OLW, med rubriken ”Formulär för europeisk arresteringsorder enligt artikel 2.2 OLW”, motsvarar punkt d i bilagan till rambeslutet.
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
19.
Den 22 februari 2017 ansökte officier van justitie bij de rechtbank (allmän åklagare) vid den hänskjutande domstolen om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 14 februari 2017 av Klaipėdos apygardos teismas (regiondomstolen i Klaipėda, Litauen).
20.
Den europeiska arresteringsordern syftar till att den litauiske medborgaren Tadas Tupikas ska gripas och överlämnas till Litauen för verkställighet av ett fängelsestraff på ett år och fyra månader.
21.
I den europeiska arresteringsordern hänvisas till en verkställbar fällande dom som meddelades den 26 augusti 2016 av Klaipėdos apylinkės teismas (distriktsdomstolen i Klaipėda, Litauen), vilken avser två brott. Det preciseras i nämnda arresteringsorder att Tadas Tupikas överklagat nyssnämnda dom och att Klaipėdos apygardos teismas (regiondomstolen i Klaipėda) ogillade överklagandet genom ett avgörande av den 8 december 2016.
22.
Tadas Tupikas var personligen närvarande vid förhandlingen i första instans.
23.
Den europeiska arresteringsordern innehåller inte några uppgifter avseende överklagandet, särskilt beträffande huruvida den berörda personen var personligen närvarande vid förhandlingen i denna instans och, om det inte förhöll sig så, om villkoren i leden a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet var uppfyllda.
24.
Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida rambeslutet i ett sådant fall endast är tillämpligt på förfarandet i första instans eller även på överklagandeförfarandet.
25.
Rechtbank Amsterdam (domstol i första instans, Amsterdam, Nederländerna) har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
”Utgör ett överklagande
–
som har inneburit en prövning av själva sakfrågan, och
–
som har lett till en (ny) fällande dom mot den berörda personen och/eller att den fällande dom som meddelades i första instans har fastställts,
–
och den europeiska arresteringsordern syftar till att verkställa denna fällande dom,
'förhandlingen [som ledde till beslutet]’ i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet …?”
IV. Förfarandet för brådskande mål för förhandsavgörande vid domstolen
26.
Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
27.
Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen anfört att frågan avser en tolkning av ett rambeslut som omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget. Nämnda domstol har även påpekat att den berörda personen hålls frihetsberövad i Nederländerna, i avvaktan på att det avgörs huruvida han ska överlämnas. EU-domstolens brådskande svar har således en direkt, avgörande inverkan på hur länge den berörda personen kommer att hållas frihetsberövad.
28.
Den 8 juni 2017 beslutade EU-domstolen (femte avdelningen) att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan.
29.
Klaganden i det nationella målet Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten, Nederländerna), svaranden i det nationella målet Tadas Tupikas, den nederländska regeringen och kommissionen inkom med skriftliga yttranden. Åklagarmyndigheten, Tadas Tupikas, den nederländska, irländska och litauiska regeringen, samt kommissionen utvecklade sina ståndpunkter vid den muntliga förhandlingen den 11 juli 2017.
V. Bedömning
30.
Förevarande bedömning kommer att följa följande struktur. Inledningsvis kommer jag att redogöra för det exakta föremålet för förevarande mål (A). Därefter kommer jag att analysera den tolkningsfråga som uttryckligen ställts (B). Med tillämpning av resultaten av denna analys på förevarande mål kommer jag även att granska karaktären av de fakultativa skälen för att vägra verkställighet som anges i artikel 4a i rambeslutet, vilka har blivit obligatoriska genom den nationella införlivandelagstiftningen (C).
A. Inledande anmärkningar
31.
Rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till försvar, samt rätten till en rättvis rättegång säkerställs i artiklarna 47 och 48.2 i stadgan.
32.
Enligt förklaringarna till stadgan har dessa bestämmelser samma innebörd och samma räckvidd som artikel 6 i Europakonventionen, som garanterar ett effektivt utövande av rätten till försvar. Detta utgör inte hinder mot att unionsrätten ger ett mer omfattade skydd enligt artikel 52.3 i stadgan. ( 5 )
33.
Med andra ord måste det finnas en minsta parallell mellan den skyddsnivå som föreskrivs i Europakonventionen å ena sidan, och den som föreligger i unionsrätten å andra sidan. I förevarande mål framgår detta hänsynstagande särskilt av ingressen ( 6 ) och av artikel 1.3 i rambeslutet ( 7 ), samt av ingressen ( 8 ) och artikel 1.2 i rambeslut 2009/299.
34.
Såsom anges i skäl 1 i rambeslut 2009/299 ingår den tilltalade personens rätt att personligen närvara vid förhandlingen i rätten till en rättvis rättegång. ( 9 ) Denna rättighet är emellertid inte absolut och ”den tilltalade [kan] under vissa förhållanden av egen fri vilja, uttryckligen eller underförstått men otvetydigt, … avsäga sig rätten att vara närvarande”. ( 10 )
35.
Vad gäller överklaganden bekräftas i praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad europadomstolen) att det enligt artikel 6 i Europakonventionen inte krävs någon prövning i andra instans i brottmål. ( 11 )
36.
När ett överklagandeförfarande föreskrivs ska det emellertid iaktta de garantier som följer av artikel 6 i Europakonventionen, ( 12 ) varvid det sätt på vilket artikel 6 i Europakonventionen ska tillämpas i överklagandet beror på särdragen hos det aktuella överklagandeförfarandet. ( 13 )
37.
När två instanser instiftats för det straffrättsliga förfarandet medger inte den omständigheten att den berörda personen har kunnat utöva sin rätt till försvar i första instans att slutsatsen dras att garantierna i artikel 6 i Europakonventionen har iakttagits fullt ut. ( 14 )
38.
Det ska mot denna bakgrund framhållas att förevarande mål inte direkt rör frågan huruvida det föreligger en rätt att överklaga. Det är ostridigt att det fanns en möjlighet att överklaga och att denna möjlighet har utnyttjats av Tadas Tupikas. Kärnan i den tolkningsfråga som ställts i förevarande fall rör ömsesidigt erkännande, inom ramen för tillämpningen av rambeslutet, när de fakultativa skälen för att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4a har tillämpats. Det rör sig närmare bestämt om att tolka begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” som förekommer i första stycket i denna bestämmelse.
39.
Vid tolkningen av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” ska domstolen beakta och iaktta de garantier som följer av de grundläggande rättigheterna. Jag vidhåller emellertid att syftet med förevarande analys inte är att fastställa en rätt att överklaga som en rättighet som följer av unionsrätten.
B. Den hänskjutande domstolens fråga
40.
Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida den ska beakta förfarandet i första instans eller överklagandeförfarandet vid prövningen av huruvida den berörda personens grundläggande rättigheter har iakttagits vid den ”förhandling som ledde till beslutet”, som ledde till att den berörda personen dömdes och ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Den hänskjutande domstolen anser att om enbart förfarandet i första instans ska beaktas ska den europeiska arresteringsordern verkställas, eftersom Tadas Tupikas närvarade personligen vid den förhandlingen. Om däremot överklagandeförfarandet ska beaktas ska domstolen pröva omständigheterna i överklagandet vid de behöriga litauiska myndigheterna. Det har inte lämnats några uppgifter avseende detta överklagandeförfarande, förutom att det inleddes av Tadas Tupikas och att det ledde till att den dom som meddelades i första instans fastställdes.
41.
Den hänskjutande domstolen har på grundval av rättspraxis från Europadomstolen och en systematisk tolkning av rambeslutet (särskilt med hänsyn till ordalydelsen i leden c och d i artikel 4a.1) intagit ställningen att om överklagandet innebär en prövning av själva sakfrågan (inbegripet frågan om skuld eller påföljd), så omfattas det av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”. Det förhåller sig däremot inte på det sättet om den domstol som har prövat överklagandet enbart har meddelat dom i rättsfrågor, såsom inom ramen för ett kassationsförfarande.
42.
Tadas Tupikas har huvudsakligen anslutit sig till det svar som den hänskjutande domstolen föreslagit på tolkningsfrågan. Han har emellertid betonat den betydelse som ska tillmätas iakttagandet av rätten till försvar, inbegripet i överklagandet när ett sådant förfarande instiftats.
43.
Åklagarmyndigheten har i sin tur påtalat skillnaderna i praxis beträffande vilka krav de utfärdande rättsliga myndigheterna uppställer avseende verkställbara domar som ska ligga till grund för en europeiska arresteringsordern. Det kan röra sig om en dom i första instans, en dom som meddelats i överklagandet, eller om båda. Det är den utfärdande myndighetens val som således är avgörande för vad som konkret avses med ”förhandling som ledde till beslutet”. Åklagarmyndigheten anser att detta begrepp kan omfatta ett överklagandeförfarande varvid skuldfrågan har prövats på nytt. Om förfarandet i första instans inte uppfyller villkoren i artikel 4a i rambeslutet men överklagandeförfarandet uppfyller dessa villkor kan följaktligen ett överlämnande godkännas.
44.
Den nederländska regeringen anser å sin sida att ett sådant överklagandeförfarande som beskrivs i tolkningsfrågan inte omfattas av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”. Nämnda regering är av uppfattningen att de utfärdande rättsliga myndigheterna ska genomföra sin granskning med avseende på den verkställbara dom som ingetts av den utfärdande myndigheten. Det ankommer inte på den verkställande myndigheten att granska tidigare straffrättsliga förfaranden, vid äventyr av att principen om ömsesidigt erkännande ifrågasätts. I förevarande fall ska de utfärdande rättsliga myndigheterna nöja sig med att granska den dom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Den ska inte undersöka överklagandeförfaradet.
45.
Under förhandlingen föreslog den irländska regeringen att tolkningsfrågan skulle besvaras nekande, eftersom den ansåg att enbart den dom som meddelats i första instans var relevant i detta sammanhang. Till stöd för sin uppfattning hänvisade nämnda regering bland annat till ordalydelsen i leden c och d i artikel 4a.1 i rambeslutet, samt till artikel 5.1 i rambeslutet, i dess lydelse före den ändring som infördes genom rambeslut 2009/299.
46.
Den litauiska regeringen har under förhandlingen förespråkat en vid tolkning av begreppet förhandling som ledde till beslutet. Enligt denna regering kan kontrollen enligt artikel 4a i rambeslutet inte enbart avse den dom som meddelades i första instans i det fall där omständigheterna i målet har prövats på nytt i en senare dom som meddelats av en högre instans.
47.
Kommissionen har gjort gällande att det överklagande som det rör sig om i målet vid den nationella domstolen omfattas av begreppet ”förhandling som ledde till beslutet”. Detta följer av nödvändigheten av att säkerställa att de processuella rättigheterna iakttas, eftersom ett överklagandeförfarande har instiftats. Kommissionen har dessutom hänvisat till bestämmelserna i direktiv (EU) 2016/343 ( 15 ) genom vilka garantierna i fråga om rätten att närvara vid rättegången harmoniserats. Kommissionen har dragit slutsatsen att ett överklagande varvid en berörd person slutgiltigt har dömts till ett fängelsestraff ska kunna bli föremål för granskning med avseende på skälen för att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet.
48.
När det så redogjorts för parternas inställning ovan ska jag närmare undersöka vad som avses med begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 i rambeslutet. I detta syfte kommer jag först och främst att behandla begreppet verkställbar dom (1), därefter följderna av att ett överklagadeförfarande har inletts (2).
1. Begreppet verkställbar dom
49.
Av artikel 8.1 c i rambeslutet och av del b punkt 2 i bilagan till detta följer att de utfärdande rättsliga myndigheterna ska ange en ”verkställbar dom” som utgör grunden för den europeiska arresteringsordern.
50.
Enligt min mening rör det sig om en dom som har blivit slutgiltig och vars verkställbara karaktär enligt den nationella rätten gör det möjligt att verkställa fängelsestraffet.
51.
Två faktorer gör det möjligt att fastställa vad som utgör en sådan dom i det konkreta fallet.
52.
Den första faktorn avser, såsom åklagarmyndigheten och den nederländska regeringen påpekat, utformningen av det straffrättsliga förfarandet i den berörda medlemsstaten. I detta sammanhang måste man ställa sig frågan huruvida den tillämpliga processlagstiftningen ger möjlighet att inleda ett överklagandeförfarande inom ramen för vilket sakfrågan prövas fullt ut, vilket omfattar en prövning av skuldfrågan och den påföljd som utdömts. ( 16 )
53.
Omständigheterna i det konkreta målet utgör den andra faktorn. Det måste undersökas huruvida ett överklagande verkligen har ingetts och vilka konsekvenser det medför för den dom som meddelats i första instans. Om ett överklagande har ingetts regleras i tillämplig nationell lagstiftning om exekutionstiteln utgörs av den dom som meddelats i första instans eller den dom som meddelats i överklagandet.
54.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan slutsatsen dras att en verkställbar dom i enlighet med artikel 8.1 c i rambeslutet utgör en slutgiltig dom som enligt tillämplig nationell lagstiftning möjliggör för de behöriga myndigheterna att säkerställa att det fängelsestraff som har utdömts för den berörda personen verkställs. Vad som utgör en sådan dom i ett enskilt fall beror på medlemsstatens förfaranderegler och tillämpningen av dessa av (eller med avseende på) den berörda personen.
2. Överklagande av en dom
55.
Begreppet ”verkställbar dom” i den mening som avses i artikel 8.1 c i rambeslutet ska skiljas från begreppet ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a.1 första meningen i nämnda rambeslut.
56.
Såsom kommissionen påpekat under förhandlingen omfattar sistnämnda begrepp samtliga skeden i ett straffrättsligt förfarande inom ramen för vilket domstolen har prövat själva sakfrågan, det vill säga antingen frågan om skuld eller påföljd.
57.
Med beaktande av strukturen och systematiken i formuläret för den europeiska arresteringsordern anser jag emellertid att den utfärdande rättsliga myndigheten ska lämna uppgifter om det skede i förfarandet som omedelbart har gjort det möjligt att göra den fällande domen verkställbar. Det ankommer följaktligen på den verkställande myndigheten att säkerställa att villkoren i artikel 4a i rambeslutet har iakttagits enbart vad gäller det sista skedet i förfarandet där själva sakfrågan, i den mening som angetts ovan, har behandlats.
58.
Det ska erinras om att förbudet mot att döma en person i sin utevaro enligt artikel 1 i rambeslut 2009/299 syftar till att säkerställa rätten till försvar för den berörda personen.
59.
Den viktigaste delen i en sådan prövning är (i) att den berörda personen har kännedom om förfarandet och (ii) att den berörda personen kan försvara sig effektivt och göra gällande samtliga argument till sin fördel vad gäller själva sakfrågan, det vill säga frågan om skuld eller påföljd.
60.
Vad gäller den andra delen krävs att den berörda personen fullt ut kan göra gällande sina rättigheter under det sista skedet i det straffrättsliga förfarande som leder till en verkställbar dom. Det kan i praktiken röra sig om (i) ett förfarande i första instans om det processrättsliga systemet i fråga inte ger möjlighet att överklaga sakfrågor i sin helhet eller om en sådan möjlighet finns men ett överklagade inte har ingetts eller (ii) ett förfarande i andra instans när ett överklagande har ingetts och den tillämpliga lagstiftningen möjliggör en prövning av samtliga sakfrågor. ( 17 )
61.
Det är med avseende på den del av förfarandet som omedelbart föregår den verkställbara domen som den utfärdande rättsliga myndigheten i enlighet med bestämmelserna i artikel 4a i rambeslutet ska granska omständigheterna i förfarandet vid vilket den berörda personen inte var närvarande.
62.
Beträffande ett överklagande inom ramen för vilket samtliga sakfrågor prövas leder ovanstående överväganden till att om en berörd person inte varit närvarande i första instans men vid överklagandet kan slutsatsen dras att han var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet. I ett omvänt scenario, det vill säga när en berörd person varit närvarande i första instans men inte vid överklagandet, kan verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras om den utfärdande rättsliga myndigheten kommer till slutsatsen att den berörda personens processuella rättigheter inte har iakttagits i det enskilda fallet, såvida inte någon av de situationer som avses i leden a-d i artikel 4a i rambeslutet är för handen.
63.
I en sådan situation är det fall som beskrivs i led d i artikel 4a i rambeslutet tillämpligt. Den berörda personen delgavs inte personligen beslutet men kommer att uttryckligen underrättas om rätten till ”överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs”.
64.
I detta sammanhang ska även betydelsen av principen om ömsesidigt förtroende betonas. ( 18 ) Den mekanism för rättsligt samarbete som införts genom rambeslutet skulle inte fungera om den utfärdande rättsliga myndigheten var tvungen att göra en noggrann prövning för att kontrollera huruvida den berörda personens processuella rättigheter iakttagits i varje tidigare skede av förfarandet. Behovet av att upprätthålla det operativa systemet kräver enligt min mening att kontrollen av huruvida rätten till försvar har iakttagits enbart sker i det sista skede som omedelbart föregår den tidpunkt vid vilken fängelsestraffet kan verkställas. Tidigare skeden omfattas i sin tur av principen om ömsesidigt förtroende. Detta innebär att den verkställande rättsliga myndigheten måste ha förtroende för att rättssystemet i den medlemsstat där den utfärdande rättsliga myndigheten är belägen kommer att avhjälpa tidigare eventuella brister i förfarandet.
65.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan är min andra slutsats i denna del att ett överklagande under vilket frågorna om skuld och påföljd har prövats utgör en ”förhandling som ledde till beslutet” i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet. I detta skede av förfarandet fastställs huruvida den fällande dom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern är verkställbar. Den verkställande rättsliga myndigheten ska således med hänsyn till detta skede av förfarandet säkerställa att den berörda personens processuella rättigheter iakttagits vid tillämpningen av de fakultativa skälen för att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet.
C. Förevarande mål och den fakultativa karaktären av skälen för att vägra verkställighet som föreskrivs i artikel 4a.1 i rambeslutet
66.
I beslutet om hänskjutande anges att Klaipėdos apylinkės teismas (distriktsdomstolen i Klaipėda), den 26 augusti 2016, meddelade en fällande dom i första instans mot Tadas Tupikas. Det anges även att Tadas Tupikas överklagade den domen och att Klaipėdos apygardos teismas (regiondomstolen i Klaipėda) ogillade överklagandet den 8 december 2016. Den europeiska arresteringsordern innehåller inte ytterligare uppgifter om de omständigheter under vilka överklagandeförfarandet ägde rum. Den hänskjutande domstolen har anfört att den inte känner till om Tadas Tupikas var närvarande i denna instans och, om så inte var fallet, om något av de villkor som anges i leden a-d i artikel 4a.1 i rambeslutet var uppfyllda.
67.
Det framgår av de uppgifter som lämnats (vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera) att TadasTupikas var närvarande i första instans. Den omständigheten att Tadas Tupikas överklagat domen visar att han i vederbörlig ordning underrättats om den dom som meddelades i första instans.
68.
Den hänskjutande domstolen har påpekat att uppgifter saknas om överklagandet, bland annat om huruvida Tadas Tupikas var personligen närvarande vid förhandlingen.
69.
Av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen anfört tycks framgå att Tadas Tupikas borde ha känt till överklagandet eftersom han själv hade ingett det. Detta garanterar emellertid inte i sig att Tadas Tupikas i vederbörlig ordning har kallats till förhandlingen eller till de förhandlingar som hållits i detta sammanhang. Det ankommer således på den verkställande rättsliga myndigheten att avgöra huruvida hans processuella rättigheter har iakttagits under dessa omständigheter. När sistnämnda myndighet tillämpar de fakultativa skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet ska den, i detta syfte, begära att få användbara kompletterande uppgifter enligt artikel 15.2 i rambeslutet.
70.
Dessa särskilda faktiska omständigheter föranleder mig att behandla det problem som ligger till grund för förevarande mål, nämligen det problematiska införlivandet av artikel 4a i rambeslutet med nationell lagstiftning.
71.
För det första kan noteras att artikel 4a har följande innehåll.
72.
Den huvudregel som följer av artikel 1.2 i rambeslutet utgör en skyldighet för medlemsstaterna att verkställa en europeisk arresteringsorder ”i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut”.
73.
Genom artikel 4a.1 infördes en möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder när den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet. Möjligheten att inte verkställa en europeisk arresteringsorder ska grundas på en prövning av den verkställande rättsliga myndigheten av omständigheterna i varje enskilt fall.
74.
Möjligheten att vägra verkställighet upphör när den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall fastställer att någon av de situationer som anges i leden a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet är för handen. I ett sådant fall är det inte möjligt att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern och skyldigheten att överlämna den berörda personen blir åter regel.
75.
För det andra kan emellertid noteras att den nationella lagstiftning som det redogjorts för i beslutet om hänskjutande (det vill säga artikel 12 OLW) omkullkastar systematiken i rambeslutet genom att omvandla ”möjligheten att inte verkställa om inte a–d föreligger” till en ”skyldighet att inte verkställa såvida inte a–d föreligger”.
76.
För det tredje har det sätt på vilket artikel 4a i rambeslutet har införlivats omvandlat förteckningen över de fyra undantagen från möjligheten att inte verkställa den europeiska arresteringsordern när den berörda personen inte var närvarande vid förhandlingen som ledde till beslutet till en uttömmande förteckning över de fall där den verkställande myndigheten enbart kan verkställa den europeiska arresteringsorden när den berörda personen inte personligen var närvarande vid förhandlingen.
77.
Införlivandet hindrar, enligt min mening, de verkställande rättsliga myndigheterna från att bedöma samtliga faktiska omständigheter i ett enskilt mål vid prövningen av huruvida den berörda personens processuella rättigheter har iakttagits. Vid en analog tillämpning av den slutsats domstolen dragit med avseende på fakultativa skäl för att vägra verkställighet enligt artikel 4.6 i rambeslutet, anser jag att den verkställande rättsliga myndigheten även i detta sammanhang ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras. ( 19 )
78.
Jag anser följaktligen att artikel 12 OLW utgör ett felaktigt införlivande av artikel 4a i rambeslutet.
79.
De svårigheter som medföljer ett införlivande som är så stelt framgår klart i förevarande fall. Den nationella domstolen kan inte beakta samtliga faktiska omständigheter i Tadas Tupikas individuella situation. Med förbehåll för de kontroller som den hänskjutande domstolen ska göra, tycks denna situation inte omfattas av någon av de kategorier som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet. Den berörda personen fick emellertid kännedom om den dom som meddelades i första instans och överklagade domen (han fick således kännedom om förfarandet), men beslutade därefter att inte delta i det. Om en sådan person har företrätts i vederbörlig ordning så är det svårt att förstå på vilket sätt hans rätt till försvar inte skulle ha iakttagits.
80.
En sådan faktisk situation omfattas emellertid inte av någon av de fall som föreskrivs i leden a–d i artikel 4a.1 i rambeslutet. Att vidhålla den uttömmande karaktären av de omständigheter som leder till slutsatsen att rätten till försvar för den berörda personen (som inte var närvarande personligen) har iakttagits, kan leda till en situation där en person som har överklagat, men som inte har deltagit i förhandlingen i andra instans (medan hans rättigheter skyddas av ett befullmäktigat ombud), alltid skulle kunna utverka att verkställighet av den europeiska arresteringsordern vägras, i enlighet med nationell lagstiftning, såvitt hans situation inte omfattas av något av de undantag som föreskrivs i artikel 4a i rambeslutet.
81.
Såsom domstolen redan slagit fast i målet Dworzecki, avseende det fall som avses i artikel 4a.1 a i) i rambeslutet, utgör de fall som avses i artikel 4a i rambeslutet ”obligatoriska undantag från en fakultativ grund för att vägra verkställighet”. Med andra ord följer av systematiken i denna bestämmelse att andra fall än de som uttryckligen föreskrivs i artikel 4a.1 a–d i rambeslutet kan uppkomma där den verkställande rättsliga myndigheten ska ges en möjlighet att förvissa sig om att den berörda personens processuella rättigheter har iakttagits. ( 20 )
82.
Slutligen ska återigen erinras om att rambeslutet grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande och på den höga grad av förtroende som ska föreligga mellan medlemsstaterna. ( 21 ) Begreppen ömsesidigt erkännande och förtroende får emellertid inte skyla över den vikt som unionsrätten i allmänhet, och rambeslutet i synnerhet, tillmäter iakttagandet av de grundläggande rättigheterna, i förevarande fall processuella rättigheter. ( 22 )
83.
Artikel 4a i rambeslutet vittnar om den balans som unionslagstiftaren uppnått mellan ett effektivt överlämnande av personer inom det europeiska rättsliga området å ena sidan, och omfattningen av den kontroll som den verkställande rättsliga myndigheten ska göra å andra sidan. När denna myndighet är övertygad om att de grundläggande rättigheterna har iakttagits med beaktande av, i förekommande fall, den berörda personens beteende, bör den inte hindras av nationell lagstiftning från att fullgöra den skyldighet som åligger nämnda myndighet att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 1.2 i rambeslutet.
VI. Förslag till avgörande
84.
Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara Rechtbank Amsterdams (domstol i första instans, Amsterdam, Nederländerna) tolkningsfråga enligt följande:
Begreppet förhandling som ledde till beslutet, i den mening som avses i artikel 4a.1 första meningen i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den26 februari 2009, ska tolkas på så sätt att det även avser sista instans i det straffrättsliga förfarande varigenom sakfrågan, det vill säga frågan om skuld eller om den påföljd som utdömts, har prövats i ett enskilt fall och som har medfört att den fällande domen har blivit verkställbar.
I detta sammanhang ankommer det på den verkställande rättsliga myndigheten att avgöra huruvida skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse ska tillämpas, och härvidlag ska nämnda myndighet beredas möjlighet att beakta samtliga faktiska omständigheter den förfogar över för att pröva huruvida den berörda personens rätt till försvar har iakttagits.
( 1 ) Originalspråk: franska.
( 2 ) EGT L 190, 2002, s. 1. Nämnda rambeslut ändrades genom rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24).
( 3 ) Min kursivering.
( 4 ) Undertecknad i Rom den 4 november 1950.
( 5 ) Se avseende artikel 4a.1 i rambeslutet mitt förslag till avgörande i målet Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:333, punkt 74).
( 6 ) Se skäl 12 enligt vilken detta rambeslut ”respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 [FEU]och återspeglas i [stadgan] …”
( 7 ) Se även dom av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 37).
( 8 ) Se skälen 1, 4 och 8 i rambeslut 2009/299.
( 9 ) Se även Europadomstolen, 12 februari 1985, Colozza mot Italien, CE:ECHR:1985:0212JUD 000902480, § 27, 23 november 1993, Poitrimol mot Frankrike, CE:ECHR:1993:1123JUD001403288, § 35.
( 10 ) Se skäl 1 i rambeslut 2009/299. Se Europadomstolen, 9 juni 2009, Strzalkowski mot Polen, CE:ECHR:2009:0609JUD 003150902, § 40–42, och den 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD 005658100, § 82. Se även dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49). Se även i andra sammanhang dom av den 17 november 2011, Hypoteční banka (C‑327/10, EU:C:2011:745, punkterna 50–53), dom av den 15 mars 2012, G (C‑292/10, EU:C:2012:142, punkt 48 och följande punkt), samt dom av den 6 september 2012, Trade Agency (C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 55).
( 11 ) Europadomstolen, 18 februari 2009, Andrejewa mot Lettonie, CE:ECHR:2009:0218JUD005570700, § 97. Kravet på domstolsprövning i två steg i straffrättsliga förfaranden fastställs i artikel 2 i protokoll nr 7 till Europakonventionen vilket undertecknades i Strasbourg den 22 november 1984. Emellertid har protokollet inte ratificerats ännu av alla medlemsstater. Se i detta avseende även generaladvokaten Cruz Villalóns förslag till avgörande i målet Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2012:340, punkterna 71–74).
( 12 ) Europadomstolen, 26 oktober 2000, Kudla mot Polen, CE:ECHR:2000:1026JUD 00302109, § 122, 14 februari 2017, Hokkeling mot Nederländerna, CE:ECHR:2017:0214JUD 003074912, § 56 och 58, 18 februari 2009, Andrejewa mot Lettland, CE:ECHR:2009:0218JUD005570700, § 97. Se även avseende kassationsförfaranden, Europadomstolen, 17 januari 1970, Delcourt mot Belgien, CE:ECHR:1970:0117JUD 000268965, § 25.
( 13 ) Enligt Europadomstolen ska, med hänsyn till de frågor som domstolen har att pröva och deras betydelse för sökanden i överklagandet, särskilt den roll som appellationsdomstolen har och det sätt på vilket rätten till försvar har skyddats beaktas. Europadomstolen, 18 oktober 2006, Hermi mot Italien, ECLI:CE:ECHR:2006:1018JUD001811402, § 62, 21 juli 2009, Seliwiak mot Polen, ECLI:CE:ECHR:2009:0721JUD000381804, § 54–64, 9 juni 2009, Sobolewski mot Polen, ECLI:CE:ECHR:2009:0609JUD001984707, § 33–44, 9 juni 2009, Strzalkowski mot Polen, CE:ECHR:2009:0609JUD003150902, § 39– 55, 21 september 1993, Kremzow mot Österrike, ECLI:CE:ECHR:1993:0921JUD001235086, § 67, 26 juli 2002, Mefta mot Frankrike, ECLI:CE:ECHR:2002:0726JUD003291196, § 41, 25 april 2013, Zahirović mot Kroatien, ECLI:CE:ECHR:2013:0425JUD005859011, § 54–57.
( 14 ) Europadomstolen, 14 februari 2017, Hokkeling mot Nederländerna, CE:ECHR:2017:0214JUD 003074912, § 57 och 58.
( 15 ) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).
( 16 ) Europadomstolen har anfört att begreppet fällande dom i den mening som avses i artikel 5.1 a i Europakonventionen ” avser såväl avgörandet av den berördes skuld, som följer av ett lagenligt fastställande av att ett brott har begåtts, som utdömandet av ett fängelsestraff eller någon annan frihetsberövande åtgärd…” (Europadomstolen, 21 oktober 2013, Del Río Prada mot Spanien, CE:ECHR:2013:1021JUD004275009, § 123). I domen Kremzow slog Europadomstolen fast att den rättvisa karaktären av ett förfarande innebär att sökanden har rätt att delta i diskussioner i överklagandet till följd av de viktiga följder som detta kan ha på frågan hur långt straff som ska utdömas. (Europadomstolen, 21 september 1993, Kremzow mot Österrike, CE:ECHR:1993:0921JUD001235086, § 67).
( 17 ) Det ska tilläggas att senare förfaranden som utgör en form av ”särskild” talan, såsom kassationsbesvär eller ett överklagande till konstitutionsdomstol, i princip inte omfattas av definitionen förfarande som leder till en verkställbar dom. Anledningen till detta är att en sådan eventuell talan i princip inte möjliggör att pröva sakfrågorna i sin helhet eller att skjuta upp den tidpunkt vid vilken den berörda personen ska berövas friheten för att verkställa den påföljd som utdömts. Mot denna bakgrund ska dessa skeden av förfarandet alltid uppfylla de krav som uppställs i artikel 6 i Europakonventionen (Europadomstolen, 18 oktober 2006, Hermi mot Italien, ECLI:CE:ECHR:2006:1018JUD001811402, § 60–61. Se även Europadomstolen, 20 mars 2009, Gorou mot Grekland, ECLI:CE:ECHR:2009:0320JUD001268603, § 41, och 2 juni 2016, Papaioannou mot Grekland, ECLI:CE:ECHR:2016:0602JUD001888015, § 45).
( 18 ) Dom av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107, punkterna 62 och 63).
( 19 ) Dom av den 29 juni 2017, Popławski (C‑579/15, EU:C:2017:503 punkterna 21–23), se även dom av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkterna 50–52).
( 20 ) ”[D]en verkställande rättsliga myndigheten [kan] i alla händelser, även om den konstaterar att den aktuella situationen inte omfattas av något av dessa undantag, ta hänsyn till andra omständigheter som gör att den kan säkerställa att överlämnandet av den berörda personen inte åsidosätter dennes rätt till försvar.” Dom av den 24 maj 2016, Dworzecki (C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 50).
( 21 ) Dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi (C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 31–33 och där angiven rättspraxis).
( 22 ) Till exempel dom av den 16 juli 2015, Lanigan (C‑237/15 PPU, EU:C:2015:474, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
Full & Egal Universal Law Academy